Andras motstånd mot min hemförlossning

The positive Birth Calendar 2021

Av Elisabeth Erhardt

Hej, jag heter Elisabeth och födde mitt första barn hemma i januari detta år. Det här är min berättelse om andras motstånd mot min hemförlossning och mitt krig för att få föda hemma.

Resan till att välja hemförlossning

Jag har sedan jag var liten alltid undrat: varför skriker vi människor när vi föder våra barn men inte djuren? Nu vet inte jag något om hur djur fungerar, men det vore konstigt om ett djur i naturen skulle vråla av smärta som vi människor gör eftersom de med stor sannolikhet skulle locka till sig rovdjur och bli uppätna.

När jag blev gravid med mitt första barn förra året forskade jag mer i hur djur föder sina ungar. Bland annat vill kossor gå undan sin flock och söka sig till en trygg och avskild plats för att föda sin kalv på. Jordbruksverket skriver även att bondens närvaro kan störa kalvningen, då det frigör stresshormoner som både “försvårar och gör kalvningen mer utdragen” (Kalvning och kalvningshjälp, Jordbruksverket, 2007).

Så vad säger det här då om människors förlossningsprocess? Människor är ju också djur och har samma behov av trygghet i förlossningen som alla andra däggdjur på planeten. Hur kan jag påverka min kommande förlossning med vetskap om att trygghet i den omgivande miljön är den viktigaste ingrediensen för förlossningen?

Min känsla av trygghet byggde främst på att jag inte ville bli störd i förlossningens alla skeden. Jag ville vara helt ostörd, helst helt ensam – precis som kossan som går undan sin flock. Jag har en stark tilltro till min kropp och mitt mantra jag hade för att hantera den kommande smärtan under förlossningen var “det är kroppen som ska spela den här matchen, jag ska bara sitta på avbytarbänken och titta på”.

För att jag skulle få vara “det ostörda djuret” som går undan sin flock, så bestämde jag mig tidigt för att hemförlossning var det enda valet för att jag skulle få som jag ville ha det. Men hur berättar man detta för sin sambo, som jag redan innan visste skulle vara en envis motståndare till detta?

Partner och motstånd

Första gången jag nämnde om att jag ville föda hemma för min partner hade jag förberett ett långt manus med argument och fakta. Såklart blev det nedslaget direkt. Sambon tyckte jag var helt tokig och framförallt oansvarig. Ville jag att vårt barn skulle dö? Vi slutade prata med varandra under tre dagar. Han ville varken lyssna eller förstå. Vi skickade däremot många sms till varandra, där vi länkade till hemsidor om risker med respektive fakta om hemförlossning. Efter en hel del krigande via sms samt med flera kommentarer om att jag var dum i huvudet, så bröt jag ihop och skrek på honom att “Du bestämmer ingenting! Det är jag som ska föda – inte du, inte din mamma och ingen annan i världen. Det är jag! Det är enbart jag som ska föda. Du bestämmer inte över min kropp. Jag ska föda där jag känner mig trygg. Du får välja om du vill vara med eller inte, jag bryr mig inte”. Tillslut, efter ytterligare flera dagars krigande via sms gav sambon tillslut med sig. Han sa att “självklart ska du få föda där du känner dig trygg, men du måste förstå min oro. Kan du möta mig halvvägs genom att gå på ett sånt där förlossningsförberedande samtal på sjukhuset?” Javisst sa jag.

Mina samtal med läkare på auroramottagningen ledde enbart till att jag blev starkare i min tro om att hemförlossning var det enda rätta. Läkaren sa att de värnar om att kvinnan ska få vara så ostörd som möjligt, men att barnmorskorna behöver få komma in flera gånger för att se till att allt går rätt till. Detta kände jag skulle störa förloppet och när jag sa att jag ville att navelsträngen ska vara kvar minst 30 minuter och gärna längre, så ville hon inte riktigt gå mig till mötes. Hon hänvisade till deras rutiner på max 3 minuter. Jag tappade allt förtroende i den meningen.

Fram och tillbaka bråkade jag och min sambo om valet av hemförlossning. Bulten lossnade efter att vi hade varit på en profylaxkurs med Märta Cullhed Engblom och Eva Grape Ersson. Märta berättade under kursen om kroppens fysiologi under förlossningen och vad som behövs för att en förlossning ska bli så komplikationsfri som möjligt. Min sambo fick även ställa frågor efter kursen till Märta och Eva om den oro han kände inför en hemförlossning. Efter denna kurs hade min sambo sänkt sin gard och började förstå varför jag ville ha en hemförlossning. Och om en hemförlossning skulle bli av så var väldigt viktigt för min sambo att det var Märta som skulle bistå, då hon gjorde honom trygg.

Att hitta barnmorskor

Så nu hade jag fått sambon med mig. Nu var det bara att hitta hembarnmorskor! Jag hade redan innan profylaxkursen kontaktat alla tillgängliga hembarnmorskor, men inte fått napp. Alla var upptagna eller var på semester i december/januari. Jag tappade hoppet helt. Nu skulle jag vara tvungen att föda på sjukhus som var min stora farhåga. Tillslut, som en skänk från ovan, tipsade Fatima Berthelsen om Elisa Corubolo. Elisa har arbetat som barnmorska i Italien i tolv år och bistått flera hemförlossningar. Jag ringde Elisa och pratade med henne och jag kände direkt att hon var att lita på. Tillslut bokade jag in Elisa, Märta och Renée (som Elisa kände och som var vår back-up barnmorska). De kom hem till oss två gånger för att vi skulle få ställa frågor och sedan skriva avtal. När avtalet var skrivet kunde jag luta mig tillbaka och känna mig lugn – jag hade krigat för att få igenom detta, krigat mot min sambo och krigat mot alla runt omkring mig.

Motstånd precis innan förlossningen

Min syster ringde mig två veckor innan förlossningen och frågade om jag hade valt var jag skulle föda. Jag hade under graviditeten pratat lite om hemförlossning samt olika sjukhus att föda på. När jag säger att det blir hemförlossning blir min syster skogstokig och skriker i telefon att jag är oansvarig och att mitt barn kommer bli utvecklingsstört om jag föder hemma. Jag skrattar i telefon och hänvisar till att hon får läsa på om hur kroppen fungerar i en förlossning och om varför det blir förlossningskomplikationer. Hon vägrar lyssna och skriker ännu mer om hur oansvarig jag är. Jag bryr mig inte. Jag har haft den här diskussionen och kriget tidigare med sambon och jag vet att det inte leder någon vart med att fortsätta argumentera mot en person som har den inställningen. Jag lägger på telefonen med orden “det är mitt beslut och jag vill att du respekterar det”. Kort därefter får jag ett sms av min syster med länken till en artikel där ett flickebarn dog i en hemförlossning på 90-talet. 

Suck… Att alla refererar till en och samma artikel och tror att det är all sanning. Hur många barn dör inte på sjukhus på grund av sjukhusets rutiner? Varför pratar vi inte om det? Och varför tror alla att de har den främsta och slutgiltiga åsikten kring ens egen förlossning? Min syster nöjde sig inte där, hon ringde alla i vår familj och berättade om mitt val och att de skulle tala mig till rätta. Jag fick påtryckande samtal och sms om hur oansvarig jag var. Med facit i hand så skulle jag ljugit och sagt att jag skulle föda på sjukhus, för att hennes utpressning hängde med sig i tankarna i några veckor. Men stark som jag är och med fakta om hur kroppen fungerar, så låter jag mig inte påverkas – det är mitt beslut hur jag väljer att föda och det är min kropp som ska föda barnet jag har skapat i mig.

Själva förlossningen

Slemproppen gick den femte januari. Två dagar senare vid fyra tiden på morgonen gick jag upp och kräktes mycket. Jag visste att nu var förlossningen igång – det måste den vara! Jag gick och la mig igen och vaknade upp någon timme senare med lite molande värk i livmodern. Det liknade en svag menssmärta men inget som gjorde ont eller var besvärande. Jag somnade om vartannat och började klocka de svaga värkarna. De blev regelbundna med “tre värkar på tio minuter”, men trots det tyckte inte jag att det gjorde ont.

Vid elva tiden blev värkarna mer markanta. När jag stod i duschen och rakade benen så diskuterade jag och min sambo att vi “kanske” ska ringa barnmorskorna och förbereda dem på att någonting är på gång. Eller ska vi vänta ett tag? Så smärtsamt var det ju inte. Vi kanske ska vänta med att ringa dem, det här kan ju ta dagar innan barnet är ute. Ja ja, vi ringer dem i alla fall och berättar, så får de komma om någon dag. När sambon ringde och väckte Elisa som hade jobbat natt så sa hon att hon enbart skulle dricka kaffe och sedan köra hem till oss. Jaha, ska hon redan åka?

Klockan 14 kommer båda barnmorskorna Elisa och Märta, och då är värkarbetet i full gång. Jag som hade ombonat min oxytocinkoja nere i källaren kom aldrig dit. Jag blev fast ståendes i sovrummet och kunde inte sätta mig ned. När värkarna var som mest intensiva och inte riktigt gick att hantera så började de “djuriska” lätena komma fram ur mig. Genom att humma från magen så kunde jag hantera krystvärkarna. Detta var inget som varken jag eller någon annan sa till mig att göra, det kom av sig själv. Smärtorna var min styrka, en kraft som inte gick att påverka. Genom att lyssna inåt och känna vad som händer i kroppen så kunde jag slappna av. Och genom att lyssna inåt kände jag mitt barn rotera i magen, vilket var de fyra rotationerna som barn genomgår i magen under en förlossning.

Två timmar efter att barnmorskorna hade kommit hem till oss var vår son ute i världen. Kort därefter låg jag i sängen med vår son i famnen och med en glass i handen. En och en halv timme senare satt jag i soffan med vår son och åt middag som om inget hade hänt. Det kändes som att det var barnmorskorna som kom med vår son – precis som om storken kommer med barnen.

Tiden efter – gjorde jag rätt val?

Varje gång jag berättar om min snabba förlossning får jag alltid höra “du är ju gjord för att föda barn”. Jag blir lika besviken varje gång jag får höra detta, för att de flesta kvinnor är skapta för att föda barn. Det är ju tryggheten i omgivningen och i ens egen inställning som är grundbultarna i hur det kommer att gå (oftast). När jag litade på mig själv och min kropp, gjorde ingen annan det. Jag fick ta mig igenom mycket motstånd och kriga för min sak, men det var värt allt. Ingen, verkligen ingen annan, inte ens barnets pappa har den slutgiltliga åsikten om var och hur kvinnan väljer att föda sitt barn.

Med facit i hand så gjorde jag helt rätt val som stod på mig och fick igenom min hemförlossning. Jag vet att förloppet skulle ha blivit stört om jag hade fött på sjukhus och att jag skulle ha fått ta till värkstimulerande som hade lett till komplikationer. Jag hade inte heller klarat av att sätta mig i en bil och åkt i en timme till sjukhus med värkar, då jag inte kunde sitta ned under hela förlossningen. Det är komiskt att tänka, att enligt våra svenska djurlagar får man aldrig förflytta ett djur som är i en aktiv förlossning, så varför måste vi kvinnor förflytta oss?

PS. Och gissa vem som är den främsta förespråkaren till hemförlossning idag! Jo då, det är min sambo 😉


En reaktion på ”Andras motstånd mot min hemförlossning

  1. Anna Toss skriver:

    Tack för din berättelse!

    Jag födde tre (av fyra) barn hemma på 80- och 90-talet. Första barnet föddes på BB och jag ville inte vara med om något så störigt, opersonligt och våldsamt igen. Min sambo var med på det (även om han inte var lika övertygad som jag var innan första gången), men när jag berättade för familj och vänner blev många oroliga. Jag fick också bråka min väg igenom den graviditeten tills jag bara tröttnade när det var några månader kvar och bara hänvisade till att de fick Sheila Kitzingers bok ”Birth at home” istället!

    De två graviditeterna efter det var det ingen som tjafsade.

    Men jag tänker att folk tjafsar för att de är rädda och oroliga. Det är nån slags omtanke, fast illa uttryckt. Precis som i andra fall i livet där en inte förstår varför någon älskad person ska göra nånting som verkar livsfarligt (föda hemma, bestiga K2, inte vaccinera sig, vaccinera sig, bli soldat etc). Det kanske inte är en jättestor tröst för hur din syster reagerade men en liten!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*