Som jag har längtat efter den här dagen. Idag kan du som är trött på att kvinnor inte blir respekterade eller anses kapabla att fatta egna beslut runt sitt barnafödande gå med i vårt halvårsprogram: Kollektivet.
Det är ett halvårsprogram för dig som förstår barnafödandets holistiska natur och som vill bidra till förändring av vår födelsekultur.
En del engagerar sig intensivt för kvinnocentrerad förlossningsvård under de månader som graviditeten varar. Frustrationen över att med ljus och lykta försöka få tag på en hembarnmorska och samtidigt tala för döva öron – kanske behöva försvara sitt beslut inför auktoriteter inom vården som vill tala dig ”tillrätta” – det tänder en eld av vrede som brinner i några månader, för att sen sakta dö ut. Vem orkar fortsätta tala för döva öron när barnet väl är ute? Det är tungt och frustrerande att jobba med dessa frågor eftersom det är så svårt att få gehör för dem. Till slut tröttnar man på att befinna sig där i dyn.
Politiker som har försökt få igenom förslag om barnmorskeledda enheter och hemfödslar vet. Andra som har försökt börja prata om obstetriskt våld vet. Hembarnmorskor som försöker tillgodose kvinnors önskemål om alternativ utanför den konventionella vården vet. Kvinnor som försöker få läkemedel mot blödning utskrivet inför sina stundande hemfödslar vet.
Jag vet.
Det är förståeligt att många lämnar denna plats. Eftersom det är för jobbigt. Problemet är att ingenting förändras då. Det som händer är också att vi i vår frustration börjar bråka med varandra. Hembarnmorskor som bråkar med andra hembarnmorskor. Doulor som bråkar med andra doulor. Barnmorskor som bråkar med doulor. Det blir viktigare att försvara den lilla plats i hierarkin man ändå har tillskanskat sig än att tillsammans försöka ändra på hela den maktstruktur som trycker ner.
På så sätt förändras inte heller någonting. Det förstärker bara ordningen.
Jag vet att vi alla behövs och att många olika saker behöver göras. Samtidigt. Det arbete du gör just nu är värdefullt.
Tanken med Kollektivet är att fortsätta bygga momentum. Vi vill ge den rörelse som vill se mer av kvinnocentrerad förlossningsvård fart framåt. Här är därför alla som vill bygga solidaritet runt frågan om kvinnocentrerad förlossningsvård välkomna.
Vi kommer lägga tyngdpunkt på att bygga relation. Eftersom få saker slår det.
Och viktigast av allt – vi måste ha roligt under tiden. Jag tror inte att det är hållbart i längden om det blir för mastigt, svårjobbat och ogenomträngligt för enskilda individer.
Kollektivet hösten 2024
Totalt 8 liveträffar online på zoom med olika teman
Community på kursplattformen
Kollektivet – en sluten facebookgrupp för relationsbygge & nätverksom du har fortsatt tillgång till
Det kostar 4200 ink moms för ett halvår – och det går att delbetala i tre eller sex månader till en lite högre totalkostnad. Den 2 september stängs portarna för i år. Klicka här för att komma till programmet:
Innan jag går på semester vill jag berätta om något stort och viktigt som händer i höst. Den 19 augusti slår jag och Eva upp portarna till Kollektivet och det känns HELT fantastiskt. Jag har längtat efter det här!
Så vad är då detta?
Jo, Kollektivet är ett halvårsprogram online – en gemenskap – för dig som vill arbeta för en födelsekultur som centrerar kvinnor. Med avstamp i kunskap om bland annat födandets fysiologi går vi ihop, bygger starka relationer och lär oss av varandra så att vi på allvar ska kunna utmana dagens misogyna approach till barnafödande.
Kollektivet är för dig
Som tänker kritiskt och inte vill vänta i 150 år på att kvinnor ska få makten över sitt eget födande
Som vill vara en del av ett mångfacetterat kollektiv och dela din kunskap med andra
Som genom samtal, diskussion och kunskapsinhämtande vill vara med och förändra vår födelsekultur
Det här ingår i halvårsprogrammet:
Totalt 8 liveträffar online på zoom med olika teman
Community på kursplattformen
Kollektivet – en sluten facebookgrupp för fortsatt relationsbygge & nätverk
Vi kommer ha portarna öppna till Kollektivet år 2024 från den 19 augusti tom den 2 september. Sedan stängs möjligheten att gå med för det här året. För att du redan nu ska ha en chans att förbereda dig och kunna skriva ner alla viktiga datum i kalendern så delar vi här höstens schema:
Datum och tider för Kollektivet hösten 2024
Observera att vi reserverar oss för eventuella ändringar i programmet.
Tid: 19-20:30 på måndagar
Måndag 9 september -Vad har format vår nuvarande förlossningskultur?
Måndag 30 september -Matrescense
Måndag 14 oktobertroligen under dagen -Postpartum och anknytning med barnmorska och forskare Paola Oras
Måndag 3 november -PASS IT ON: erfarna hembarnmorskor delar sin kunskap, i samarbete med BB Gårda
Söndag 16 november -Birthbusiness: en workshop för doulor och barnmorskor som vill få mer energi in i sitt företagande.
Måndag 1 december -Bokcirkel Reclaiming childbirth as a rite of passage
Måndag 13 januari 2025 -Hur kan du bidra till att förändra kulturen runt födande?
Måndag 27 januari 2025 Avslutande träff
Kollektivet är för barnmorskor, doulor, psykologer, studenter, politiker – ja alla som vill samlas kring frågan om kvinnocentrerad förlossningsvård
Det här är en unik möjlighet att bygga momentum och ge fart åt den rörelse som vill se en förlossningsvård som centrerar kvinnors behov och expertis i födandet.
Du är hjärtligt välkommen att gå med och bli en del av detta!
Sommarlov är både en befrielse och en boja. När jag var ett barn i skolåldern så var sommarlov enbart en fröjd: en befrielse från den inrutade skolvardagen. Ett äventyr! Lovet böljade sig fram och jag fick vara med och forma innehållet.
Som mamma till många är långa sommarlov något tudelat. Underbart och jobbigt i samma andetag. Det är frukost som aldrig försvinner från köksbordet. Saftklet som klibbar på golvet. Bråk om badringar. Oboy. Tomma mjölkpaket, långa kvällar, tidiga mornar, blöta handdukar, badkläder, myggbett som kliar, solhattar som försvinner.
Det är mäktigt. Och det tröttar ut.
För mig är sommar lika med tid att läsa. Och kanske är det just det jag saknar mest nu när Nils fortfarande är så liten. Att jag inte hinner sjunka in i läsningen. När texten jag läser väl drabbar mig så måste jag lägga undan boken för att avvärja något eller bara hålla jämna steg.
Några av mina allra finaste sommarminnen är böcker jag läst på olika platser.
Gotland, spöregn och sträckläsning av Jane Eyre. Vilken 13-åring läser Jane Eyre idag?
Åh jag har så många fina läsminnen från olika sommarplatser. Från solstolar, soffor, sommarsängar… och ja från en och annan hängmatta.
Jag hoppas ändå, i ett inlägg lite längre fram i sommar kunna dela med mig av de böcker jag försöker hinna läsa. Det är nämligen så bra och läsvärda allihop!
Men nu. Några reflektioner. Jag läste nyss om Sofia Wood i DN, hur influencerskapet inte har gjort henne särskilt lycklig utan tvärtom fått henne att längta efter mer mening. Så nu gör hon delvis halt och sadlar om till sjuksköterska. Måste säga att det är beundransvärt att hon gör slag i saken och börjar läsa till sjuksköterska med siktet inställt mot att bli barnmorska! Heja dig Sofia Wood!!
Samtidigt kände jag en sån bottenlös sorg när jag läste reportaget i DN. Den där längtan efter mening och viljan att göra gott. Den hade jag också då för 22 år sedan när jag började läsa till sjuksköterska. Men drömmen om att bli sjuksköterska och sen barnmorska, det romantiska skimret och den där fantastiskt fina längtan som brann innanför bröstet, den är nu helt uppbrunnen. Det är aska och total desillusion där innanför. Jag kan inte uppbåda en endaste bit av drömmen jag hade för den är borta. Nermalen av det kompakta motstånd som finns gentemot barnmorskor som inte enbart vill vara obstetriska sjuksköterskor.
Barnmorskor som vill bistå kvinnor tryggt i hemmen. Barnmorskor som inte vill vara tvungna att använda vår tids lyckoamuletter: CTG. Barnmorskor som inte vill lura förstföderskor att en igångsättning på rutin i vecka 41 är nödvändig utan tvärtom något som kan skada dem för livet.
Istället känner jag idag en nyvunnen entusiasm inför mitt entreprenörsskap. Här brinner en låga som bara blir starkare. För den kunskap jag sitter på kan ingen ta ifrån mig. Det är en mäktig insikt. Om jag förvaltar den väl.
Jag får ofta frågan varför jag inte forskar
Svaret är: för att det tar tid. Och för att jag inte vill bli inlåst inom akademin.
Jag vet att forskning är kopplat till status och knytblus. Och ett visst mandat. Men jag vill hävda att jag forskar ( även om det kanske retar gallfeber på någon som faktiskt forskar).
Men jag har ett prövande förhållningssätt till verkligheten och den – verkligheten – har överraskat mig flera gånger. Fått mig att byta åsikt. Fått mig att förstå hur lite jag vet. Hur fel jag har haft om mycket.
Jag vill lyssna på riktigt till kvinnor som föder – eller som har fött. Och den mesta kunskap jag har fått om födande har jag fått från kvinnor jag har följt och som jag har lyssnat till. Den plattform jag har byggt upp har gett mig en stor och unik möjlighet att inleda samtal med många gravida och födande över hela Sverige. Även med barnmorskor och doulor. Jag för dagligen samtal med dessa kvinnor och skulle inte vilja byta ut denna tillgång mot något annat just nu.
När jag är modig så leder det till att andra också vågar vara modiga. Och mod är något som kan få liv när det finns ett hopp. Att befinna sig på en plats med nerbrunnen aska är ingen bra plats. Jag har bytt plats och här växer det nu drömmar i mitt nya växthus.
Här är jag, Ateka Hamid, född och uppvuxen i Stockholm men bosatt i Belgien sedan 2011. Med stor passion för den kvinnliga kroppen började jag min utbildning i barnmorskeprogrammet i den flamländska delen av Belgien. Jag minns så tydligt hur min svenska bakgrund imponerade på de allra flesta jag mötte i utbildningen; lärarna, gynekologerna, seniorbarnmorskorna och även de andra studenterna. Jag minns det som igår när min handledande gynekolog under en pågående förlossning vände sig till mig och ställde frågan: “Vad gör du ens här? Vad gör du HÄR när du kan jobba i världens mest framstående land när det gäller obstetrik?”.
Det var väl även så jag hade resonerat och tänkt. Sverige – en av de högst prominenta länder inom förlossningsvården. Där de mest trovärdiga vetenskapliga studierna växer fram. Där man väljer att jobba fysiologiskt för att man VET att det är det bästa för den födande, för att inte tala om den lugnande statistiken. Det är väl trots allt utifrån de sifforna som man kan säga att det knappt finns någon säkrare plats att föda barn på? Älskade, trygga, fina Sverige.
Tre år tidigare hade jag därför under min graviditet valt att åka tillbaka till Stockholm. Mitt under sommaren. Mitt under en pågående förlossningskris. Jag var så oerhört säker på att mitt beslut var den bästa för min förlossningsupplevelse, just på grund av de ovannämnda anledningarna. Det jag vet nu, som jag inte visste då, det är att en förlossning har så otroligt mycket mer att göra med individen som ska föda, och så otroligt lite med just den där efterforskningen och statistiken.
Gynekologens fråga förblev obesvarad i det där förlossningsrummet. Jag kunde inte förmå mig att formulera ett svar, it wasn’t the time or the place. Fokus borde naturligtvis ha legat på den födande. Precis som det alltid borde vara när man bistår vid en förlossning. Det jag i stillhet kunde konstatera var att jag varken ville vara där eller här. Jag såg inte min framtid på någon förlossningsavdelning. Mitt mål var att ta mig igenom den här utbildningen så att jag kunde bli barnmorska på mina egna villkor.
Jag är så tacksam över att det också blev så, för det är ju inte alla som har den möjligheten. Som nyexaminerad ansökte jag även till volontärarbete i Pakistan. Jag ville se hur födandet såg ut på olika platser i världen. De erfarenheterna hjälper mig än idag. Snabbt märkte jag att alla dessa kvinnor, från världens alla hörn, en sak har gemensamt – de pratar så detaljerat om tiden före, under och efter sin förlossning. Jag minns särskilt en gammal dam som följde med sin gravida dotter till britsen där på gynakuten i Pakistan. Hon berättade hur hon fött sitt första barn hemma med hjälp av erfarna kvinnor i byn. Att de stöttat henne med tröstande ord, hur hon blev påmind om att tänka på Gud och att smärtan inte kommer vara förevigt. Efter en kort paus berättade hon vidare om sin andra förlossning – denna gång på det nyuppstartade sjukhuset med en egen förlossningsavdelning. Ingen fick komma in för att stötta henne under värkarna, bara sjuksköterskorna hade inträde. Hon berättade ledsamt hur hon tvingades lägga sig på rygg i gynstolen, fastän hennes kropp var fastlåst i en ställning på alla fyra.
Jag vet inte ens hur jag ska börja förklara hur viktigt det är att kunna föda på sina egna villkor. Det är inte bara ett minne eller en upplevelse. Själva graviditeten, framfödandet, känslan i processen och vägen till att bli förälder – det formar dig som person. Jag vågar nog till och med påstå att det formar dig på ett sådant sätt som ingenting annat i livet gör. Det är just därför som jag brinner för mitt yrke. Mitt mål är att den processen ska bli den finaste perioden i ditt liv. Det är inte bara för att det ska bli den där förtrollande upplevelsen. Mest av allt är det för att du, 50-60 år senare, ska minnas din förlossning med stolthet och glädje. DU hade huvudrollen och DU hade ledningen.
Idag jobbar jag som hembarnmorska. Det jag älskar med mitt jobb är jag får träffa olika typer av människor och hjälpa dem upptäcka vad som känns rätt för just dem. Jag har privilegiet att bistå vid så många olika förlossningar; hemfödslar, förlossningar på sjukhus och kejsarfödslar. Alla är lika underbara, lika magiska, men det som gör vissa snäppet mer förtrollande – det är när den födande har stått i centrum. Man har blivit lyssnad på, förstådd och accepterad.
Kanske brinner jag extra mycket för att uppnå den känslan, just för att jag själv känt att jag snubblat vid mållinjen vid min förlossning. Jag har lagt mycket tid på att bearbeta den tunga känslan av besvikelse – besvikelsen inför ens egna kropp, inför påtvingade val och avsaknaden av kontroll.
Så för att svara på den där frågan som gynekologen ställde för x antal år sedan; varför vill jag jobba just i Belgien? Här har jag möjlighet att faktiskt göra skillnad för en individ. Det går att finansiera och investera i uppföljningen av en privat barnmorska. De flesta jag får vägleda träffar jag tidigt i graviditeten. Jag får följa med dem i deras utveckling till att bli förälder. Och sedan får jag även vara med på ett litet hörn under förlossningen. Det är, och förblir, ett ärofyllt uppdrag att få bistå under det här skedet i deras liv. Än idag får jag nypa mig själv i armen när jag tänker på att jag, om och om igen, får uppleva det där vackra och magiska.
Att låta sin bebis hänga med på jobb funkar ganska bra ibland. Mitt jobb just nu liknar ju inte ett vanligt barnmorskejobb. Jag sitter hemma och läser, skriver, tar fram texter, kursmaterial, håller föreläsningar och ger utbildningar. När Nils sover får jag det mesta som jag behöver göra gjort. Däremot: att tacka ja till att vara med i en podd är ju helt klart ett litet risktagande med bebis.
Men det var på den premissen vi åkte. Om Nils fick följa med så kommer vi! Just Doulapodden har jag gästat ett flertal gånger och jag gillar den skarpt. För dig som inte har lyssnat på den ännu – gör det! Det finns många bra avsnitt (har inte hunnit lyssnat på alla).
Just poddformatet tycker jag är outstanding för möjligheten till fördjupning i olika frågor. En sån lyx att få initierade samtal mellan två yrkespersoner rakt in i öronen. Under mina promenader eller när jag viker tvätt lyssnar jag nästan alltid på podd.
Farligt att föda?
Ämnet för det här avsnittet av Doulapodden var Är det farligt att föda? Jag och Anna Bjelkefeldt diskuterar de här frågorna:
Har det friska födandet hamnat på fel plats?
Vad är det största hotet mot födande idag?
Varför dog så många födande ”förr”?
Vad innebär övermedikalisering och vad finns det för risker med det?
Vi diskuterar optimala och suboptimala förutsättningar för födandet samt vad onödiga interventioner och risktänk i förlängningen kan leda till. Varför det behövs en klimatomställning i hur vi samtalar om födande.
”Mamma, det kommer bli krig snart” Så sa en av mina döttrar för några veckor sedan. TikTok är visst den nya informationskanalen som jag inte riktigt har koll på. Jag avfärdade henne och fortsatte med mitt. Sen blev det verklighet. Ryssland som invaderar Ukraina. Peter Englund hade lagt ut en bild på Putler (Putin med Hitlermustasch) samma morgon och det var den jag vaknade till. Det var en chock. Jag kunde först inte ta in vidden av vad som hänt. Det tog några dagar för min hjärna att ställa om. Ljuset i Covidtunneln som plötsligt blev ett mörker.
Vi firade min mamma som fyllde 70 i helgen, och hade hon bara fyllt några dagar innan hade stämningen varit ännu mer uppsluppen. Nu fanns kriget också med på festen.
Igårkväll tog jag fram Krishandboken (igen). Med sex barn hemma så känner jag att vi måste vara lite förberedda. Det har ju känts smått knasigt och framförallt nördigt att läsa om prepping. Fram tills nu.
Men samtidigt. Jag vill inte ändra kurs helt bara för att Putin har bestämt sig för sätta sina storvulna och makabra planer i verket. Det är så lätt att känna Inte ska jag skriva om det här futtiga nu när det händer så förfärliga saker. Men det kanske är precis vad jag ska. För en sak är säker. Det kommer fortsätta födas barn till den här världen. Och barnmorskor behövs.
En sak på min preppinglista är redan klappat och klart: min barnmorskeväska. Den är fylld till bredden.
Nu har Sveriges förening för obstetriker och gynekologer (SFOG) och barnmorskeförbundet enats om en ny definition på aktiv fas av förlossningen. Födandets fysiologi har ju inte förändrats. Men hur förlossningsvården ringar in kvinnor som föder – och därmed vilken typ av hjälp och vilka interventioner som kommer att föreslås – det ska nu förändras. Äntligen. För den gamla ”ramen” eller måttstocken visade sig vara alltför snäv. Som en klädstorlek SMALL till alla. Vi trodde i någon form av missriktad välvilja att det var fel på en massa kvinnors spontana födelseförlopp när det i själva verket var måttstocken det var fel på. Så tokigt kan det bli när ett fel systematiseras. Det visar hur svårt det är att fånga en organisk, dynamisk process in i ett standardiserat ramverk.
Det här är bakgrunden till att den nya definitionen har kommit till. Jag citerar:
”Ny forskning talar för att aktiv fas, brytpunkten för när öppningsgraden av modermunnen ökar i hastighet, föreligger vid minst 5 cm för de flesta kvinnor, förstföderskor såväl som omföderskor. Det som tidigare beskrivits som värksvaghet (modermunnen öppnar sig <1cm/h) har i nyare forskning visat sig vara en alltför strikt tidsindikator och bör inte användas som en enskild faktor för att bedöma förlossningsprogress. Vidare finns vetenskapligt stöd för att partogrammets actionline inte bör användas som enskild indikator för intervention under öppningsskedet, vid spontan start av förlossningen. Det som skiljer från tidigare definition är att det tydliggör den aktiva fasen vid spontan förlossning. Öppningsgraden har ändrats till 5 cm från tidigare 4 cm eller utplånad cervix och öppet 1 cm. Vattenavgång ingår inte i definition av aktiv fas. Etablerat värkarbete som föregår aktiv fas hanteras individuellt.”
Det finns nu forskning som stöder det här om kvinnor som föder:
Livmodertappen öppnar sig inte linjärt som en perfekt ritad graf på att papper
Förlossningen kan ta lång tid men mor och barn kan ändå må utmärkt efteråt. Det kan med andra ord vara okej att en förlossning tar tid, en normalvariation
Det finns stora individuella variationer. Man kan se födelsefysiologin som ett tåg som finns inbyggt i alla kvinnor. Tågen går olika fort
Partogrammets actionline är ingen bra prediktor för ett bra utfall
Hur kommer vården och stödet under förlossningar att se ut med den nya definitionen?
Många kvinnor har skrivit till mig och varit oroliga för att det nu kommer bli ÄNNU svårare att få komma in till förlossningen. När det inte längre räcker att ha värkar och vara fyra centimeter öppen! Det visar tydligt att vi behöver tänka om. Frågan ska ju snarare vara – Vilket behov av stöd har du? Vilken hjälp behöver du? Hur kan vi stötta? Vad behövs?
”Det kommer utmana våra gamla sanningar, våra arbetssätt, våra egna värderingar kring födandet inom förlossningsvården om vi ska kunna individualisera synen på tid under födande, för det finns ingen quick fix när vi nu ska backa bandet lite och tänka att det kanske inte finns ett standardsvar likt 1 cm/timmen. När ska vi intervenera under förlossningen? fick jag som fråga av Märta. Mitt svar är inte enkelt för alla interventioner som görs behöver individualiseras i större utsträckning.
Alla behöver ta eget ansvar och fundera över vad som är rimligt för varje enskild födande de möter. Om det är något vi bör göra före något annat så är det fundera över vilket stöd vi kan ge kvinnor tidigare under födandet, latensfasen och släppa tanken på ”när ska vi intervenera?”. Hur kan vi organisera och bidra till att framtidens födande inte blir hänvisade till att klara sig hemma under den tidiga delen av födandet, innan de är i den aktiva fasen.”
Kanske är det precis så enkelt – och samtidigt så svårt. Det spontana födandet är i allra högsta grad en oförutsägbar process och det finns inget standardsvar på hur fort den ska gå. Kvinnor behöver stöd under alla faser av födandet.
Referenser:
Lundborg L. et al. First stage progression in women with spontaneous onset of labor: A large population-based cohort study. PLoS One. 2020 Sep 25;15(9):e0239724. doi: 10.1371/journal.pone.0239724. PMID: 32976520; PMCID: PMC7518577.
Jag skulle vara så mycket fattigare utan dessa tre personer i mitt liv. Ja det låter kanske lite högtravande eller för all del fånigt men det stämmer ju. Har inte träffat någon av dem – ännu. Men jag har läst vad de har skrivit! Och jag har sett dem intervjuas, bland annat i filmen Birth Time: the documentary.
Hannah Dahlen är en australiensk forskare och barnmorska. Hon har publicerat stora mängder forskning och medverkat i flera filmer om det friska födandet. Alltså, hon är en engagerad forskare som har tagit den ”tredje uppgiften” som det kallas för, på stort allvar. Den som handlar om att dela med sig av och sprida den forskning och kunskap som tas fram inom akademin. Jag skulle säga att kvinnors framtida reproduktiva hälsa världen över på många sätt är beroende av att forskande barnmorskor lyckas med den tredje uppgiften.
En som verkligen har lyckats är barnmorskan och forskaren Rachel Reed. Hennes bok Reclaiming childbirth as a rite of passage är ett mästerverk. Och jag slänger mig inte med såna ord om jag inte verkligen menar det. Men kanske behöver man ha varit med på ett knippe hemfödslar som barnmorska för att förstå hur viktig den boken är.
En som inte är barnmorska alls men som faktiskt hjälper oss alla att förstå att me too aldrig kom så långt som till förlossningsrummen är Milli Hill. Hennes bok ”Give birth like a feminist” tar upp några av vår tids stora och svåra frågor som maktobalansen i förlossningsrummen, det systematiska i att neka kvinnor att göra egna val under sina födslar med hänvisning till ”barnets bästa”. Och om de stora svårigheterna i att överhuvudtaget diskutera detta på ett konstruktivt sätt.
”Currently, we are not getting birth right. This matters primarily because birth is a key human experience that will be remembered in great detail by a woman, and her partner, for the rest of their lives. In this book I have tried to ask some difficult questions about the kind of births that may be possible or desired. These are not easy conversations to have, not least because all women are different and will want to prioritise different things. Added tot his, there is a weight of emotion brought to the discussion by those women who have already given birth and had traumatic and disempowering experiences.”
Ur Give birth like a feminist av Milli Hill
Det fantastiska är att de här tre personerna kommer att gästa Sverige (om än över nätet) och Own Your Birth i vår! Jag har skrivit ner alla datumen och klockslagen i min kalender:
10/2 kl 09.00-10.30 (OBS! Annan tid pga tidsskillnaden till Australien!) Hannah Dahlen berättar om sin forskning om igångsättning och sin syn på interventioner i födandet.
7/4 kl 11.00-12.30 I det här webbinariet berättar Milli Hill hur man tar tillbaka makten över födandet och om sin syn på kvinnors rättigheter.
2/6 kl 11.00-12.30 Rachel Reed berättar mer om sin syn på födandet som en övergångsrit. Hon kommer att delge sina kunskaper om hur man kan stödja fysiologisk födsel på ett holistiskt sätt, och berätta varför förlossningsvårdens nuvarande utformning inte är evidensbaserad.
Det var under sjuksköterskeutbildningen när jag jobbade som undersköterska på BB på Danderyds sjukhus sommaren 2006 som jag kom på att jag skulle bli barnmorska. Eller jag snarare kände det i hela kroppen. Jag minns hur jag nyfiket iakttog barnmorskorna och förundrades över hur de använde alla sina sinnen när de mötte kvinnorna och de nyfödda barnen. De tittade, lyssnade, luktade och kände med sina vana, skickliga händer. Och jag vet att jag tänkte – det där, det har jag i mig – men jag behöver lite mer erfarenhet först.
Så efter att ha jobbat ungefär tre år som sjuksköterska sökte jag till barnmorkseutbildningen hösten 2011. Jag kommer aldrig att glömma när jag fick antagningsbeskedet och såg de gröna versalerna som bildade ordet ”ANTAGEN”. Jag satt nämligen på en överfull buss i södra Etiopien under en längre resa i mitt älskade födelseland och jag minns att när jag ropade ut min glädje så spreds ett jubel i hela bussen (ellellellelele) och alla klappade i händerna! Vilken lycka! En dag kan du komma hit och hjälpa kvinnorna, dina systrar, här i Etiopien sa de. Ja, sa jag, jag kommer tillbaka!
Utbildningen var det tuffaste och samtidigt mest fantastiska jag gjort. Den allra första födseln som jag bistod var på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Mina ögon vidgades i takt med att barnets huvud syntes mer och mer, och i min okunskap stod jag och undrade hur stort ett bäbishuvud egentligen kunde vara och när kroppen väl kom ut fick jag hålla i ordentligt med båda mina händer – inte konstigt – barnet vägde 5200g! Men allt gick bra.
Det kommande året på utbildningen var en berg- och dalbana. Hopp och förtvivlan avlöste varandra, det var inte bara att använda alla sina sinnen man skulle tydligen utveckla ett sjätte sådant också. Det är det inte många som vet men barnmorskor har ett sjätte sinne. Någon kallar det magkänsla andra säger klinisk blick eller aning. För mig ligger ordet intuition närmast. Att följa sin inre vägvisare. Lite som jag gjorde den där gången på BB för 13 år sedan när jag insåg eller kanske snarare ”inkände” att det var barnmorska som jag skulle bli.
Denna inre vägvisare har genom åren guidat mig och kvinnorna som jag bistått till fina, berikande förlossningsupplevelser både för mig som barnmorska och förhoppningsvis för kvinnorna och paren som jag träffat. Men jag har hela tiden känt att det varit något som saknats och det är först det senaste året som jag på riktigt, ända in i hjärtat, förstått hur jag som barnmorska kan lyssna inåt och våga lämna plats för intuitionens kraft.
Vad som öppnade mina ögon var att få bevittna och bistå en hemfödsel. Det var idag, den 21 december för exakt ett år sedan, och det var först då jag förstod det verkligt magiska med en födsel. Mina ögon såg saker som jag inte sett förut, mina öron hörde nya ljud, jag kände nya dofter och använde mina händer på helt andra sätt än vad jag gjort förut. Det infann sig ro i min barnmorskesjäl (jo jag tror jag har en sån) och plötsligt blev intuitionen mer tydlig än någonsin tidigare. Det var alltså i mötet med den födande kvinnan i hennes hem som alla svaren fanns. Var det tystnaden? Eller den dämpade belysningen? Eller var det att vi fått lära känna varandra, alltså att vi hade träffats förut och pratat om födseln? Jag vet inte. Men jag vet att jag aldrig vill vara utan det och att det gör mig ödmjuk inför mitt yrke. Det gör även att jag känner stor respekt för kvinnorna som jag bistår eftersom de guidar mig och lär mig mer om detta sjätte sinne än jag någonsin kunnat lära mig på egen hand.
Så till dig som känner att du vill bli barnmorska,, njut av resan, var öppen och bered plats för ett nytt sinne. Till dig som skall föda, se till att bli lyssnad på, du bär på alla svaren. Och till dig som fött barn, tack för allt du lärt oss.
Jag heter Louise Lundborg och är en sån där ”forskande barnmorska”. Att definiera sig själv, saker, händelser är något som vi som individer ett enormt stort behov av, inte minst jag själv. Min bakgrund som barnmorska, det vill säga vad som betalat min lön, är blandad. Jag har arbetat inom olika delar av födandet, mest på förlossningen men även i andra delar av vårdkedjan som rör den gravida kvinnan, partnern och barnet och även med utbildning kring könsstympning och hedersvåld. Det kan låta spretigt men jag skulle säga att det kanske är just denna spridning av erfarenheter som definierar mig och mitt sätt att se på födandet. Nyfödda blir äldre och åren inom barnsjukvården innan jag blev barnmorska ger också en dimension till födandet och att bli förälder. Det ger även en förståelse för hur sjukvård och forskning fungerar. Steget till forskningen är inte så långt som man kan tro.
Förlossningstid under öppningsskedet
Just nu är jag i slutspurten av mitt avhandlingsarbete som handlar om förlossningstid under öppningsskedet. Det finns en gammal sanning om att ”normal tid att öppna sig på” är 1 cm per timma, något som jag och andra forskare med mig äntligen lyckas slå hål på. Föreställningen att det är en bra måttstock lever kvar sedan 1950- talet när den första personen, Dr Friedman, skapade den första vetenskapliga dokumentationen av en förväntad förlossningsprogress baserad på ett urval av 500 födande kvinnor i USA. Baserat på detta har definitionen om ”normal förlossningstid” och ”onormal förlossningstid” fortsatt att utvärderas parallellt med att vård under förlossning har förflyttats från hemmen till sjukhusen. Men det finns en annan del av världen som ej har tillgång till sjukvård, och den finns delar av världen där sjukvården styrs av andra faktorer ( follow the money) som också spelar in när man ska försöka sammanställa vad som påverkar vad inom födandet. Jag har skapat en bild som bryter ned hur komplext det är att beskriva varför vi ifrågasätter gamla föreställningar. Trots vår forskning kan vi inte ge ett enkelt svar på frågan ”How long is too long during labor”?
Sedan 2018 definierar WHO den aktiva fasens inträde vid 5 cm, när man kan och ska förvänta sig att förlossningen ska gå framåt (dvs genom att livmodertappen öppnar sig succesivt). Vi har även tittat på svenska kvinnor och kan se att detta stämmer bra även på dessa, att tro att kvinnor ska öppna sig 1 cm/h innan 5 cm är orealistiskt, då de förmodligen fortfarande befinner sig i en mer ”passiv fas” av sitt förlopp. Vi har efter mycket arbete lyckats enas om ny Nationell definition för aktiv fas vid spontan start. Hittas här: Ny nationell definition av aktiv fas vid spontan förlossning – Svenska Barnmorskeförbundet (barnmorskeforbundet.se)
Att utmana gamla sanningar
Egentligen så är detta inte så förvånande nyheter för oss som arbetar med födande, kvinnor är olika. Kontentan är att vi förmodligen i alltför stor utsträckning har låtit livmoderns öppningsgrad i centimetrar styra våra förväntningar och därmed nivån av interventioner under födandet. Livmoderns öppningsgrad i kombination med tid ligger till grund för alla våra PM och diagnoser för ”kejsarsnitt långsam progress” och våra beslut att koppla värkstimulerande dropp eller ”ta hål på hinnorna”. Det har så länge jag varit barnmorska funnits en vilja att ”agera” med hjälp för att undvika att ”tåget går” dvs att kvinnan blir ”värksvag”, vilket nu har resulterat i att vi i svensk förlossningsvård använder värkstimulerande dropp i alldeles för hög utsträckning, mellan 50-75 % av förstföderskorna med spontan start får detta. Det är orimligt att tro att hälften av de födande inte klarar att föda utan denna hjälp.
Det kommer utmana våra gamla sanningar, våra arbetssätt, våra egna värderingar kring födandet inom förlossningsvården om vi ska kunna individualisera synen på tid under födande, för det finns ingen quick fix när vi nu ska backa bandet lite och tänka att det kanske inte finns ett standardsvar likt 1 cm/timmen. När ska vi intervenera under förlossningen? fick jag som fråga av Märta. Mitt svar är inte enkelt för alla interventioner som görs behöver individualiseras i större utsträckning.
Alla behöver ta eget ansvar och fundera över vad som är rimligt för varje enskild födande de möter. Om det är något vi bör göra före något annat så är det fundera över vilket stöd vi kan ge kvinnor tidigare under födandet, latensfasen och släppa tanken på ”när ska vi intervenera?”. Hur kan vi organisera och bidra till att framtidens födande inte blir hänvisade till att klara sig hemma under den tidiga delen av födandet, innan de är i den aktiva fasen. Hur hamnade vi i detta moment 22 kring tid kan man tänka? Släng ett öga på bilden så förstår ni komplexiteten, vi vill göra rätt, men vi har gått lite vilse på vägen. Jag brukar citera Anna Freud:
”När ett fel blir kollektivt får det en sanningens styrka”
Några avslutande förtydliganden:
Detta rör öppningsskedet, dvs 0-10 centimeter.
Jag anser inte att kvinnor ska ”få föda barn hur länge som helst” och förespråkar inte lååånga förlossningar.
Jag är helt övertygad om att vi kan ändra oss från att beskriva en förlossningsprogress i centimetrar per timma till att använda andra saker vi ser hos den födande som tecken på att en förlossning går framåt.
Barnmorskor ska stödja födande under alla faser i födandet.
Ni hittar mina tankar kring att vara doktorerande barnmorska på Svenska Barnmorskeförbundets hemsida. Barnmorskan.se ”doktoranddagboken”, på Svenska Barnmorskeförbundets Facebook finns under fliken Videor en föreläsning om Förlossningsprogress att se.
Lundborg L, Åberg K, Sandström A, Discacciati A, Tilden EL, Stephansson O, Ahlberg M. First stage progression in women with spontaneous onset of labor: A large population-based cohort study. PLoS One. 2020 Sep 25;15(9):e0239724. doi: 10.1371/journal.pone.0239724. PMID: 32976520; PMCID: PMC7518577.
Lundborg L, Liu X, Åberg K, Sandström A, Tilden EL, Stephansson O, Ahlberg M. Association of body mass index and maternal age with first stage duration of labour. Sci Rep. 2021 Jul 5;11(1):13843. doi: 10.1038/s41598-021-93217-5. PMID: 34226624; PMCID: PMC8257589.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.