Kvinnors självbestämmande inom förlossningsvården

Kvinnors självbestämmande inom förlossningsvården

För ett tag sen blev jag kontaktad av en kvinna som känt sig tvingad att underkasta sig ett intagnings-CTG på den förlossningsavdelning där hon födde sitt barn. Hon var själv påläst och ville av olika anledningar avstå just den undersökningen – men det gick inte.

Jag har hört flera liknande historier och de gör mig beklämd eftersom förlossningsvård inte är tvångsvård. Vård i samband med födslar ska snarare ses som ett erbjudande från samhällets sida. Ett erbjudande som de allra flesta kvinnor väljer att tacka ja till. Men bara för att man tackar ja till erbjudandet om vård under förlossningen innebär det inte att man automatiskt väljer att underkasta sig alla de undersökningar eller interventioner som kan komma att ingå i detta erbjudande. Vård ska så långt det går utformas efter den enskilda individens behov och önskemål. I det ingår att födande kvinnor har rätt att göra informerade val som kan innebära att de tackar ja eller nej till olika ingrepp och undersökningar.

Jag citerar här ur den patientlag som trädde i kraft år 2015:

”Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer av denna eller någon annan lag. Innan samtycke inhämtas ska patienten få information enligt 3 kap.
Patienten kan, om inte annat särskilt följer av lag, lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att han eller hon samtycker till den aktuella åtgärden. Patienten får när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.”

Tanken med patientlagen är att patientens integritet, självbestämmande och delaktighet ska främjas.

Svårt att tacka nej till intagnings-CTG

Själv tycker jag det är intressant att just intagnings- CTG har blivit en sån institution på våra förlossningsavdelningar – i praktiken är det nästan omöjligt för födande att tacka nej till denna rutin. CTG har blivit så integrerat och självklart att det också uppfattas som provocerande att lyfta på locket till hur evidensbaserad denna praktik egentligen är. En del debatt har förts om nyttan med intagnings-CTG vid lågriskförlossningar.

Forskning visar nämligen att andelen kejsarsnitt och medicinska interventioner ökar vid intagnings-CTG på friska gravida. Samt att intermittent avlyssning med doptone eller tratt inte är sämre när det gäller utfall som dödlighet.

I flera länder världen över screenar man därför inte rutinmässigt friska gravida med intagnings-CTG. I Sverige rekommenderas intagnings-CTG på alla, men kvinnor har stöd i lagen att själva få göra avvägningen nytta/risk med denna metod. Kvinnor har alltså rätt att få tacka nej.

Men hur fungerar patientlagen i praktiken?

Jag har tagit del av en spännande studie där författaren undersökte om kvinnor ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val när det gäller vissa undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning. Det är barnmorskan Viveca Crafoords magisteruppsats och du hittar den här:

Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning

Det är en studie med kvantitativ ansats och datainsamlingen gjordes med hjälp av enkäter.

”Resultatet antyder att kvinnor inte ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val utifrån begreppens rätta bemärkelse när det gäller ett flertal specifika undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning förutom när det gäller rutinultraljudsundersökningen. Kvinnor uppfattar dock att de ges möjlighet vara delaktiga i beslut rörande undersökningar och behandlingar överlag under graviditet och förlossning. Hierarkiska ordningar och riskkulturen som råder i förlossningsvården är tidigare påvisade faktorer som kan utgöra hinder för kvinnors möjligheter till informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning.”

De undersökningar och behandlingar som deltagarna i studien blev tillfrågade om var rutinultraljudet, CTG, amniotomi (att ta hål på hinnorna), oxytocininjektionen efter förlossningen och navelsträngsblodprovet.

Information om olika undersökningar och behandlingar

För att kunna ta ställning till en behandling behöver kvinnor först få information om densamma. Den undersökning som flest antal deltagare svarat att de fått någon information om i Viveca Crafoords studie var rutinultraljudet. Kanske är det inte så konstigt att just rutinultraljudet behöver informeras om? Det är ju ett mottagningsbesök där kvinnan behöver infinna sig på en viss plats en viss tid.

De undersökningar och behandlingar som lägst antal deltagare i studien svarat att de fått information om var oxytocininjektion och navelsträngsblodprov efter förlossningen. Vid det laget är ju den födande redan på plats på förlossningen och personalen kanske skyndar på med sina rutiner. Själv upplever jag många gånger att kvinnor knappt varit medvetna om att de fått en oxytocininjektion, att navelsträngsprover har tagits eller att K-vitamin har givits. Att först få information är ju en förutsättning för att kunna tacka ja eller nej.

Vad gäller CTG så hade de flesta i studien fått muntlig information av barnmorskan på förlossningen. En knapp tredjedel av de som fick information om undersökningen upplevde att informationen syftade till att göra ett val.

Finns det en rädsla för vad kvinnors egna val kan komma att innebära?

Min egen reflektion är att patientlagen må vara självklar i teorin men inte alltid i praktiken. För att kvinnor ska kunna göra informerade val behöver de först få information. Sedan behövs vårdgivare som respekterar det givna eller inte givna samtycket – utan subtila påtryckningar av något slag. Att föda barn är att vara sårbar och ”öppen”. Jag tror att kvinnor många gånger blir väldigt följsamma när de känner att barnmorskor eller läkare är obekväma med att de vill tacka nej till en undersökning.

Men det är just när den egna viljan – samtycket – respekteras och sätts högre än avdelningens rutiner, som man kan vara med och bidra till mer delaktighet och ”empowerment” åt kvinnor.

Referenser:

Alfirevic Z, Devane D, Gyte GM, Cuthbert A. Continuous cardiotocography (CTG) as a form of electronic fetal monitoring (EFM) for fetal assessment during labour. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 2: CD006066.

Crafoord, V. (2017). Informerat samtycke och informerade val under graviditet
och förlossning
(Examensarbete, Högskolan i Borås). http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1205237/FULLTEXT03

Devane D, Lalor JG, Daly S, McGuire W, Cuthbert A, Smith V. Cardiotocography versus intermittent auscultation of fetal heart on admission to labour ward for assessment of fetal wellbeing. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 1: CD005122.

SBU.se/sv/publikationer/sbu-kommentar/fosterovervakning-med-kardiotokografi/

SFS 2014:821. Patientlag. Stockholm: Socialdepartementet.

Vad kan jag som snart är klar barnmorska göra för att förändra?

Det är en fråga som återkommer till mig. Vi är många som vill se en förändring av förlossningsvården där barnmorskor har tid att vara närvarande fullt ut hos de födande med one-to one care, där evidensbaserade vårdformer med kontinuitet är en självklarhet och där det finns en mycket större möjlighet att göra val som passar individen. Många önskar även att födandet ska få erkännas som den viktiga och djupt förändrande övergång det också är. Att ta hänsyn till alla de andra dimensionerna av födandet (de känslomässiga, psykosociala och existensiella) är att ta tillbaka värdigheten i födandet.

Nåväl, i praktiken verkar det vara otroligt svårt. Med jämna mellanrum tar barnmorskestudenter kontakt med mig och de brukar vara ledsna, lite uppgivna och frustrerade. Det finns ofta en stor diskrepans mellan teorin på utbildningen och den krassa verkligheten. Att hitta sin plats i det kan vara svårt. Här är ett gästinlägg som en barnmorskestudent skrivit: Ska det vara så svårt – tankar om att vara barnmorskestudent.

I min bok beskriver jag redan i inledningen vilken chock det var för mig att som student bli introducerad till den svenska förlossningsvården. Att möta det medikaliserade födandet kom som en överraskning för flera av oss studenter. Stressen, svårigheten att hinna vara närvarande i stunden och tilltron till allt annat än just kvinnan som födde barn var minst sagt överväldigande för mig. Arbetsvillkoren är också en tuff bit för många. Treskift, långa nätter varvat med tidiga mornar, svårigheter att få ordentlig matrast eller att hinna gå på toaletten. Tuff miljö och känslan av utsatthet. Allt det som barnmorskor på förlossningen sakta normaliseras in i kan komma som en chock även för ganska erfarna sjuksköterskor. För det går inte att prioritera sin egen matrast framför en kvinna som föder barn.

Men jag ska försöka svara på frågan vad du som snart är klar barnmorska kan göra för att förändra.

Först – se till att bli färdig barnmorska!

Att ha ett kritiskt förhållningssätt, ifrågasätta, reflektera och fundera över rutiner i förlossningsvården är bara friskt och bra. Det finns inget så friskt som en utifrånblick på en praktik som i mångt och mycket bygger på kulturella normer. Jag ser det därför som ett friskhetstecken när blivande barnmorskor inte bara köper allt i ett nafs. Men, det går inte att förändra vården som barnmorskestudent. Den ambitionen får du lägga på hyllan tills utbildningen är färdig. Att göra saker på tvärs mot rådande norm slår ofta tillbaka på dig som individ. Det blir svårt att få ut sin examen. Så tiden som student handlar mycket om anpassning och att foga in sig i det som redan är. Men det är också en fantastisk tid att bygga starka och hållbara band till dina kursare och lärare på utbildningen. De banden håller ofta i en livstid. Så nätverka allt du kan. Och kom ut på andra sidan med en legitimation i handen.

Sen, hitta din ”sphere of influence” där du kan utöva inflytande

Förändring är möjlig. Men för att en förändring ska ske behöver tillräckligt många enas om en problembild. Idag är vi inte tillräckligt starka och tillräckligt många som enas om själva problemformuleringen. Barnmorskan Rachel Reed uttrycker det såhär:

”The treatment of women is unlikely to change significantly without a major shift in the underlying culture. The first step is to see the problem and acknowledge our individual contribution to it.”

Det kan ju kännas hopplöst. Men det finurliga med livet är det inte är hopplöst. Däremot kan saker vara svåra och stora förändringar tar ofta lång tid. Så som individ gäller det att identifiera sin egen ”sphere of influence”, alltså en yta där du själv kan göra skillnad. Vilka har du runt dig? Vilka träffar du i ditt jobb varje dag? För i allt det vi gör så kan vi bidra till en förändring även om du inte kommer få syn på den stora förändringen förrän långt efteråt. Men i varje samtal, i varje möte och i varje diskussion du har med andra människor så kan du bidra och utöva just ditt inflytande. En folkrörelse är folk som rör sig. Varje steg i rätt riktning spelar roll. Varje impuls och ”rörelse” som du utövar på din omgivning har effekt. Varje dag kan du göra skillnad.

Först och främst, du kan göra stor skillnad för varje kvinna du möter i ditt jobb.

Du kan också utöva ett inflytande på dina kollegor på din arbetsplats.

Du kan utöva ett inflytande när du forskar.

Du kan utöva ett inflytande när du organiserar dig i din professionsorganisation.

Du kan utöva ett inflytande när du skriver en bok. Den som kan skriva text har ett enormt övertag eftersom väl formulerad text har en sådan sprängkraft. Som Margaret Atwood formulerar det:

”A word, after a word after a word is power.”

Du kan utöva ett inflytande som politiker. Men du kan också stötta politiska initiativ eller andra organisationer som redan driver dina hjärtefrågor.

Du kan utöva ett inflytande när du inspirerar. Ordet ”influencer” är inte taget ur luften, och influencers idag har stor makt. Sociala medier utövar ett inflytande på oss alla.

Så sammantaget gäller det att identifiera just det som du är bra på och sen välja rätt nivå på ditt engagemang så att du inte brinner upp i båda ändar. Ilska kan vara en bra drivkraft men den kan också bli destruktiv och till slut gå ut över dig själv. Utbrändhet är vanligt bland barnmorskor. Den som upplever sig stångas mot en vägg kan till slut gå sönder själv. Var därför lite varsam. Att hitta ett hållbart sätt att lyfta olika frågor är ofta nödvändigt. Med tiden och erfarenheten så kommer ditt ”sphere of influence” sakta att öka. Det gäller därför att hålla i och orka finnas kvar.

Slutligen vill jag tipsa om podden Midwives Cauldron. Lyssna särskilt på avsnitten om: ”being with woman while working in the system”, som finns i två delar. Här kommer länken till det första avsnittet:

Midwives cauldron/ being with woman while working in the system-part 1

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER!

Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage

Boktips: Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage av Rachel Reed

Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage of Rachel Reed
Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage av Rachel Reed

Alltså, den här boken. Wow. WOW. Jag är så imponerad. Det är nog den bästa bok jag har läst i genren. Och jag har läst ganska många böcker om födande. Barnmorskan Rachel Reed lyckas med så många saker här. Själv vet jag hur svårt det är att både skriva en bok (om födande) – att på ett lättillängligt sätt försöka nå fram med ett budskap inom ett ämne som äger en sån komplexitet. Rachel Reed lyckas kasta spjutet riktigt långt.

Budskapet är att vi måste förstå födandet på ett annat sätt än vi gör idag. För var har vi egentligen hamnat?

”The modern approach to birth is so focused on delivering the baby that it has lost sight of the mother. The result is what we best can describe a ”right old mess”. Women are stepping into motherhood broken, their confidence undermined, relying on external voices rather than their own wisdom. Midwives are floundering in their attempt to meet the needs of women alongside the needs of the institutions in which they work. Doulas and childbirth educators find themselves desperatly trying to arm women with information and a sense of empowerment to protect them from a system that works to disarm them.”

Naturligtvis är Rachel medveten om att medicinsk intervention – när den behövs – räddar liv. Men onödiga ingrepp skadar ofta mer än de hjälper. Alla de mängder av åtgärder som görs för att minimera risk riskerar att omkullkasta kvinnans eget självförtroende och kompetens i barnafödandet totalt. Det fysiologiska födandet är de facto utrotningshotat. Att det i sig innebär risker är något vi har förbisett.

För om vi tappar kunskapen om den variation som finns i det ostörda, fysiologiska födandet så blir det ju enda soppa av allt till slut. Det blir omöjligt att skilja ut en normal variation mot en komplikation. Vi hanterar då det fysiologiska födandet som om det vore komplicerat och ibland hanteras det medicinska födandet som om det vore okomplicerat. Rachel menar att det är helt nödvändigt att förstå sig på vårt ”blueprint” i födandet. Och den kunskapen är svår att få fatt på inom sjukhusets väggar eftersom födandet där sker i en medicinsk kontext. En kontext som i sig påverkar födandet långt mer än vi vill tro.

Vi behöver börja förstå födandet mer som en övergångsrit från ett tillstånd till ett annat. En starkt transformativ, omvandlande process som förändrar kvinnans liv i grunden. Genom större kunskap och respekt för denna ”övergång” från ett tillstånd till ett annat så kan vi hjälpa kvinnor – oavsett hur eller var de föder. Rachel erbjuder ett teoretiskt ramverk och beskriver de fem olika ”tillstånden” som födandet består av. Nämligen:

Preparation, Separation, Liminality, Emergence och Integration

På svenska blir övergångsriterna:

  • Förberedelse
  • Separation
  • Övergångsperiod/ Tröskel
  • Framväxt/ Framfödande
  • Integration

Under förberedelsefasen handlar det om att odla sin självtillit.

”Preparing for childbirth as a rite of passage involves a woman cultivating self-trust so that she can connect with her instinct during birth. Self-trust is distinct from ”trusting birth” or ”trusting nature”. Indeed nature and birth can become pathological or complicated. Instead, self-trust is about a woman trusting her body will most likely follow the evolutionary blueprint, and that her instincts will tell her what she needs and whether she needs help.

The most important knowledge a woman can gather in preparation for birth is self-knowledge – knowledge about what her body and mind need to feel safe enough to trust her instinct and intution.”

Alla som jobbar med att stötta gravida under denna process behöver lyfta fram att hon är experten på sitt eget födande. Det är inte vårdgivarens roll att försöka ”rädda” kvinnan från de egna besluten. Vårdgivarens roll är istället att berätta om olika möjligheter, informera och framförallt att stötta! Rachel menar att det också är viktigt att som vårdgivare dela med sig av ”kartan”om hur systemet fungerar. Kvinnor behöver få reda på sin lagliga rätt att tacka ja eller nej till interventioner. Vidare, om en kvinna önskar en ostörd fysiologisk födsel på ett stort sjukhus så behöver hon få reda på att chansen till det inte är så stor rent statistiskt. Vi behöver alltså vara ärliga med hur verkligheten ser ut snarare än att slå blå dunster i ögonen på kvinnor. Först då går det att göra på riktigt informerade val.

Separation

Det här är hennes sätt att beskriva det som vi kallar latensfasen. Den fas som i vår kultur har ramlat mellan precis alla stolar och som inte riktigt anses värdig ett omhändertagande. Själva syftet med separationen är kvinnan ska kunna skapa sig ett ”näste”, en trygg plats där hon kan få föda ostört. Kvinnan behöver separera sig från sin vardag och sina måsten, kanske ordna med barnvakt och skapa ro runt sig. Ungefär som när katten gömmer sig på ett tryggt och avskilt ställe för att föda fram sina kattungar. Vårt blueprint är att söka upp vår trygga plats innan födandet tippar över och blir mer intensivt.

Det sorgliga är att det är helt naturligt för kvinnor i vår kultur att söka sig till sjukhuset under separationsfasen. Vi har ju blivit lärda att det är vårt trygga ”birth space”! Budskapet om att hemmet är den tryggaste platsen under latensfasen – att vi behöver skyddas från onödiga interventioner på sjukhuset – blir ett väldigt motstridigt budskap. Eftersom vi samtidigt är upplärda att hemmet är livsfarligt under nästa fas av förlossningen. Såklart vill de flesta bege sig till sjukhuset under tidig förlossning. Men en del kvinnor i tidig förlossning blir hemskickade med sovdoser både en och två gånger och får på så sätt inte tillträde till sitt ”birth-space”. Rachel menar att det bryter ner kvinnors självförtroende.

” Ironically, blocking woman’s access to their safe birthing space is counterproductive in labour phyiology. Gatekeeping works against the physiological urge to settle into a safe birth space before established labour. Many women journey back and forth from hospital being told they are not in labour for hours. Each time disrupts their ability to let go and get into established labour.

Often, by the time a woman manages to release the external world and move into the liminal phase of labour, she is exhausted, has lost her self-trust and is asking for medical intervention. At the same time, women can end up birthing in the hospital car park or at home because they are in established labour but do not have the credentials to access their birth space.”

Övergångsperiod/ Tröskelfas

Liminality. Det här det som vi brukar kalla det ”aktiva öppningsskedet”. Det är en tröskel mellan två tillstånd, mellan att vara gravid och att inte vara det längre. Under det här tillståndet så stänger kvinnan ner sitt neocortex och det limbiska systemet tar över, den primitiva hjärnan får företräde framför den rationella, tänkande hjärnan. Vi blir de djur vi är. Man kan märka det på kvinnan som att hon stänger av yttervärlden och går in i sin egen bubbla. I den här fasen blir den födande särskilt sårbar och mottaglig. Hon ”öppnar upp ” både emotionellt och fysiskt. Den som i vanliga fall brukar vara blyg tappar sitt filter och klär av sig behå och trosor framför okända människor. Primala ljud och stönanden är vanligt.

Här behöver barnmorskan skapa en atmosfär av trygghet, lugn och ro. En massa okända människor på rummet i onödan är ett absolut no, no.

”To support liminality, care provides tend the threshold between the external world and the woman’s inner world. The birth room is a sacred space, and the environment created during separation must be carefully maintained. Care providers need to keep the room private and safe and prevent any unnecessary people from coming and going. This can be difficult in a hospital setting.”

Det är viktigt att inte stimulera kvinnans neocortex i onödan under denna fas. Hon ska få fortsätta vara i sin bubbla. Vid fysiologiska okomplicerade födslar ska vaginala undersökningar reduceras till ett absolut minimum eftersom de inte har visat sig förbättra utfallen – snarare stör de hela processen. Avlyssning av fosterljud ska också reduceras och göras följsamt på kvinnans villkor. Barnmorskan kan smyga fram där kvinnan befinner sig och lyssna med doppler.

Framfödandet

Under krystfasen så kommer kvinnan ”tillbaka lite” från sin bubbla med hjälp av adrenalin. Kanske öppnar hon plötsligt ögonen och söker stöd hos andra i rummet. En blodfyllnad sker i vagina när barnet pressar mot de strukturer som omger klitoris. Den blodfyllnaden hjälper till att skydda vävnaden under framfödandet. Om kvinnan är närvarande så kommer hon instinktivt att ändra ställningar och pröva sig fram till det som känns bäst. Kvinnan måste få en chans att röra sig fritt och att spontant hitta en ställning att krysta i.

På sjukhus är det vanligt att kvinnan ombeds krysta i en halvsittande ställning så att personalen kan få en god överblick över perineum. Men den ställningen i sig ökar risken för en bristning. Under en fysiologisk okomplicerad födsel kan alla yttre ingrepp för att skydda perineum göra mer skada än nytta.

”Two main factors reduce the chance of perineal tearing: first, the slow birth of the baby trough the vagina, allowing time for the tissues to stretch, and second, the capacity for stretch and ”give” in the perineal tissues. Women’s instinctive birthing behaviours address both factors.

In nonphysiological births, such as with induction or an epidural, these bundle interventions may be useful. However, applying the bundles to physiological birth, where the recommended interventions interfere with women’s instinctive behaviour, can cause harm.”

Rachel är väldigt tydlig med att klipp i mellangården, episiotomier, INTE skyddar kvinnor eller deras perineum. Klipp gör mer ont under läkningsperioden och läker heller inte lika lätt som spontana bristningar. Nerver som går till klitoris klipps av och det kan leda till nedsatt sexuell funktion flera år efteråt: både kåthet, våthet och förmåga till orgasm.

Integration

Det här är en fas som kan pågå resten av kvinnans liv. Att integrera förlossningsupplevelsen och dra olika lärdomar av den är en process som kommer pågå – bölja fram och tillbaka – under en livstid. Men den allra första stunden av integration är de första timmarna efter barnets födelse då mor och barn börjar bekanta sig med varandra. Det är en stund av förtrollning när mor och barn knyter an. Eftersom människobarn är så otroligt sårbara och beroende av sina föräldrar under lång tid är det nödvändigt att starka känslomässiga band skapas. För vissa mödrar är förtrollningen och kärleken inte lika omedelbar medan känslan av att vilja beskydda ofta är stark.

Det är meningen att vi ska kliva in i moderskapet med en känsla av kraft, stolthet och oövervinnerlighet. Det är vårt nedärvda ”blueprint”.

”Stepping into motherhood feeling strong, capable and joyful is our ancestral blueprint, and instinctive mother-baby interactions further reinforce a woman’s confidence and capacity to mother. The process of integration continues in the postnatal period as the new mother continues to incorporate her birth experience into her sense of self.”

Kvinnor ska inte bära skulden

Vid sidan av den ökade medikaliseringen av förlossningsvården så har en alternativ rörelse vuxit fram som en motpol. Rachel menar att det är viktigt att inte skapa en onödig polariseringen mellan dessa ytterligheter – där vissa födslar blir sedda som bättre än andra födslar. Det ”naturliga” födandet är inte det bästa för alla kvinnor. Medicinsk intervention kan vara absolut nödvändig under en förlossning och kvinnor som behöver dem ska aldrig behöva känna skuld för det. Det ganska stora antalet kvinnor som får vara med om onödig medicinsk intervention ska inte heller känna skuld. Det är inte deras fel! Vi måste istället förstå oss på de bakomliggande strukturerna och kulturen som utövar ett så starkt inflytande på födande kvinnor.

Ibland hörs röster att kvinnor idag är ”tjockare, mer sjuka, äldra, mindre smärttåliga ” och så vidare – men kvinnor har inte förändrats så dramatiskt under modern tid att födandet har blivit dramatiskt svårare för oss än det var för våra förfäder. Däremot har alla kriterier för vad som anses vara patologiskt istället för normalt ökat dramatiskt. Många fler kvinnor faller idag utanför ramarna för det ”friska och normala”.

Rachel Reed menar att hemligheten är att se varje kvinna som den alldeles unika individ hon är. Det är inte upp till oss att döma en kvinna för val hon gör utan tvärtom – att respektfullt stötta henne på hennes egen väg genom födandet.

Boken ”Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage” är briljant. Jag rekommenderar den till alla som vill få en större förståelse för födandet som fenomen: vårt ”blueprint” i födandet och för vår förlossningskultur idag.

Du kan köpa boken här: Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage

Här är en länk till Rachel Reeds blogg: midwifethinking.com

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

The lost art of midwifery

The Lost Art of Midwifery? Om att bli instängd i en glasburk

Foto: Lovisa Engblom

Det tog mig många år att bli barnmorska eller midwife = med kvinnan. Nu äger jag fördjupade kunskaper om födande men ges inte möjlighet att utöva mina kunskaper i praktiken. Jag är bakbunden, bor i fel region och den enda möjlighet för mig att arbeta med födande (som barnmorska) är att jobba på en centraliserad förlossningsklinik där jag vet att jag snabbt kommer förlora både min fysiska och psykiska hälsa. Jag vet – eftersom jag har provat flera gånger, igen och igen. Jag vet också att min kompetens är hett eftertraktad av många – i synnerhet av kvinnor – och jag älskar att arbeta med födande men vill arbeta på ett sätt som stärker kvinnors egen förmåga och tro på sig själva. Jag vill arbeta relationsbaserat eftersom jag vet att det gynnar hela processen. Vill inte behöva prioritera bort den känslomässiga delen av arbetet, lägga band på mina egna känslor och springa fort mellan förlossningsrum och droppställningar.

Det finns helt enkelt ingen vinst för någon att jag låtsas vara någon jag inte är.

Nu har jag ändå hittat en väg framåt. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att det är en fälla att utbilda sig till barnmorska i Sverige idag. För när jag började förstå att kvinnor faktiskt kan föda av egen kraft – om rätt förutsättningar ges – när jag förstod att kvinnor är VÄRKSTARKA mer än något annat, men att det finns många faktorer i vården själv som gör kvinnor värksvaga idag – ja då hamnade jag ju direkt i en väldigt prekär sits.

Ju mer jag har förstått mig på födandets dynamik, desto svårare har det blivit. För när det gick upp för mig att själva den kontext som kvinnor tvingas in i – att den i sig gör många kvinnor värksvaga, ja då blev det så svårt för mig att själv vara en del av den kontexten. Och med den insikten stängdes jag snabbt in i en glasburk med lock.

Att vara en av fiskarna i vattnet är att ha en självklar gemenskap på bekostnad av att det inte är så lätt att få syn på det egna vattnet.

Jag vet att det finns många barnmorskor världen över som är instängda i glasburkar; att vi är ensamma tillsammans. Nu trivs jag med min tillvaro, både privat och professionellt, men den där smärtan kommer fram som en fantomsmärta då och då, särskilt när jag sträcker mig lite längre efter det där flyende. Ibland när jag får syn på det som blöder. Det är en smärta och en längtan efter att få vara den barnmorska som jag egentligen är.

Aldrig förr har så få kvinnor i Sverige fött barn utan medicinska ingrepp under förlossningen. Och ju längre den processen får fortgå, desto svårare kommer det vara att vrida den tillbaka. Antalet igångsättningar ökar samtidigt som medicinsk intervention i ett spontant förlopp har blivit norm snarare än undantag. Färre och färre kvinnor får kännas vid vilken kompetens och förmåga de faktiskt besitter: att de är värkstarka. Att födandet i sig kan vara något av det mest trygga, intima och ”empowering” som går att få uppleva. Och kvinnor tar rationella beslut efter hur spelplanen ser ut. Barnmorskor tar också rationella beslut efter hur spelplanen ser ut. Jag är en av dem.

Att föda i lönndom

Att föda i lönndom

The positive Birth Calendar 2020

Av Jacqueline Vejlstrup

Jag heter Jacqueline Vejlstrup och är en dansk jordemoder. När jag skilde mig år 2013 sa jag upp mig från mitt arbete som hembarnmorska i Köpenhamn för att kunna renovera min stuga i Skåne. Efter en tid tog mina pengar slut och jag behövde ta anställning på en förlossningsavdelning i Skåne.

Jag blev ganska radikaliserad av mitt möte med svensk förlossningsvård, där olika valmöjligheter i samband med födande inte existerade och där patientens informerade val och samtycke till olika behandlingar inte var något som hade implementerats. Jag hoppas att det har blivit bättre sen dess!

Jag har alltid intresserat mig för kvinnors val och frihet i samband med reproduktion och en viktig anledning är min mors osentimentala berättelse om när jag blev till.

* Den vanligaste orsaken till avrättningar på 1600- och 1700-talen var att en ogift kvinna fött barn i lönndom och sedan tagit livet av barnet. Ofta var det endast kvinnan, som blev straffad, därför att mannen förnekade faderskapet.

FØDSEL I DØLGSMÅL

Översättning: Märta Cullhed Engblom

Även om hon fortfarande bodde hemma i mina morföräldrars källare i Brønshøj, så var det på Royal Hotel i Köpenhamn som Yvonne någon gång mellan den 4 och den 8 januari året 1964, blev oplanerat gravid med en kroatisk skeppsingenjör vid namn Branko. Snart skulle det visa sig att han redan var gift och hade två barn i Tyskland.

Även om Yvonne talade utförligt och ingående med både egna och andras läkare och gick till mödravården och bad om den abort som hennes framtid hängde på… Och även om hon besökte kloka (och mindre kloka) kvinnor och åt piller och drack bittert te, som hon tyvärr bara blev tillfälligt sjuk av, så fanns det inget att göra: jag hade kommit för att stanna och Yvonne var tvungen att föda mig, vare sig hon ville det eller inte.

Den 4 juli, när Yvonne hade varit gravid i 30 veckor blev hennes far Robert inlagd på sjukhus med en allvarlig hjärnblödning. Yvonne tillbringade de sista två sommarmånaderna vid hans sida på Rikshospitalet. Trots att hon själv mådde illa och kräktes flera gånger varje dag så tog hon hela tiden hand om och älskade sin far tillbaka till något som liknade den gamla Robert (åtminstone hans högra sida). Till allas förvåning så kunde läkarna skriva ut en något mildare och nästan kontinent Robert till hemmet i början av september. En månad innan Yvonnes graviditet var fullgången.

Liksom alla unga ogifta kvinnor var Yvonne också tvungen att föda på Rikshospitalets Födelsestiftelse. Här kunde myndigheterna se till att inga barn föddes i hemlighet eller lönndom. Det faktum att hon under två långa månader hade vakat över sin pappas liv på Rikshospitalet gjorde ingen skillnad.

Kanske var det därför hennes förlossning stannade av då när hon anlände till sjukhuset på morgonen den 20 oktober, trots att hon haft goda och tilltagande värkar sedan strax efter midnatt. Hon blev tillfälligt placerad i ett mottagningsrum och mormor Elly skickades hem igen – så att hon inte skulle vara i vägen.

När Yvonne efter 11 ensamma timmar inne på receptionen trodde att hon skulle bajsa på sig, kom en barnmorska in och la ett svalt bäcken under henne och lämnade rummet. När hon kom tillbaka låg bäckenet på golvet bredvid mamma och mig och vi var båda täckta av skit och blod.

Klockan 18:00 registrerades som den officiella födelsetiden. Min mamma minns inte riktigt hur lång tid det tog innan barnmorskan kom åter. Men det gick nog lite tid för det var mitt födelseskrik som kallade henne tillbaka – och då hade jag redan hunnit bli fin och röd, enligt Yvonne.

Och även om hon bröt svanskotan på metallbäckenet (som har varit skadat sedan dess, svanskotan alltså) så har min mamma berättat för mig hur lugn och glad hon var i det ögonblicket som vi låg där alldeles ensamma på golvet i mottagningsrummet på Rikshospitalets Födelsestiftelse.

Jag föreställer mig, att det utöver en spirande kärlek till mig också fanns ett element av trots i hennes frid och glädje… för även om hon blev tvungen att föda mig… och även om blev tvingad tillbaka till Rikshospitalet, där lukten av död och spya fortfarande fick det att kväljas i henne… så skulle hon iallafall få bestämma resten själv när hon födde mig!

Och således, INTE kl 18… men vid sextiden! – födde den 21- årige Yvonne mig i sin egen ensamma och kaotiska ”lönndom”, ironiskt nog på självaste Rikshospitalets Födelsestiftelse, vars ädla syfte var att arrangera ordnade villkor samt tillsyn av unga, ogifta kvinnors födslar.

Där inne på mottagningsrummet kunde hon ha kvävt mig hundra gånger (eller vad hennes desperata systrar har gjort genom historien) innan någon fick reda på det. Istället blev hon alltså min mor, även om hon varken hade lust eller råd, arbete, utbildning eller den man som hon hade hoppats skulle vilja vara min far. Och även om hon inte blev en perfekt mor, så kan jag se såhär i efterhand, att Yvonne, som de flesta av oss, har gjort så gott hon har kunnat. Ska vi säga att det står 1-1, Yvonne? Bra kämpat av dig min kära mor.

Yvonne och Jacqueline

* Mödrar i bondesamhället

Vem av oss är viktigast runt den som föder barn?

Vem av oss är viktigast runt den som föder

Ibland hamnar vi som arbetar med födande i diskussioner om vem av oss som egentligen är viktigast runt någon som föder barn. Visst kan det kännas härligt att få beröm för sin insats och känna att man är ALLT det som den födande kvinnan behöver. Men det är också förrädiskt att gå och tro att en födande kvinna inte skulle kunna föda utan just mig (mig kan i det här sammanhanget vara doulan, barnmorskan eller läkaren). För då hamnar man så lätt i tankar om att den födande kvinnan är INGET utan mig.

Vi måste ödmjuka oss och vara försiktiga med att själva påstå att vi – om vi tillåts arbeta efter rimliga förutsättningar – kan vara allt för någon som föder. Nycklarna, de som behövs för att få tillgång till sin egen inneboende kraft, kan variera från person till person. Vi som är med behöver förstå att vår roll inte i första hand är att ta över kvinnans födande utan att stötta och stärka efter vår bästa förmåga. Och att ta emot med vårt skyddsnät om hon faller. Jag citerar barnmorskan och professorn Hannah Dahlen:

”See women as being full of capacity, not full of catastrophe”

Att utgå ifrån ett katastrofscenario och överföra sina egna rädslor inför en potentiellt annalkande katastrof är inte hjälpsamt i ett förlossningsrum. Tvärtom behöver vår tilltro till den födandes egna krafter genomsyra allt vi gör i ett förlossningsrum – först då kan den som föder helt och fullt få tillgång till sina egna födande krafter. Att hela tiden gå och tro katastrof kan alltså bli självuppfyllande.

Vi som arbetar med födande behöver lyfta blicken

Att företrädare för de olika yrkesförbunden behöver tillvarata sina medlemmars intressen i första hand har jag full förståelse för. Och vår barnmorskeprofession är en nyckelgrupp för allt birthwork. Alltså: utan en stark och självständig barnmorskekår kommer vi inte särskilt långt, om det är en differentierad och kvinnocentrerad förlossningsvård vi vill åt. Midwifery måste vara barnmorskekårens huvudfokus – att barnmorskor skolas in i att följa kvinnors egna processer genom födandet snarare än att enbart skolas in i en sjukhusprocess; en som de flesta kvinnor och barnmorskor ska in i.

Men om man zoomar ut och tittar på hur trygghet och stöd fungerar under en förlossning. Går det att få för mycket trygghet och stöd? Och om barnmorskan tillåts vara närvarande i ett förlossningrum – behövs verkligen doulan då?

Det är intressanta frågor som inte har helt givna svar. I Sverige idag har doulor kommit att spela en stor roll i att kunna erbjuda kvinnor kontinuitet eftersom vi har så få vårdmodeller som bygger på att en och samma barnmorska (eller ett och samma team) följer kvinnan genom graviditet och förlossning. Continuity of care eller vård enligt caseloadmodellen erbjuds oftast inte inom konventionell vård för födande. Men även om alla födande i Sverige fick tillgång till relationsbaserad vård så är det inte säkert att doulan blir överflödig.

Doulans och barnmorskans roll

Jag ställde frågan om de olika rollerna runt den födande kvinnan på mitt instagramkonto och fick några träffande beskrivningar. Såhär skriver en trebarnsamma som fick föda ostört först med tredje barnet:

”Doulan är den som kan representera den födande i förlossningsrummet som den hon just då inte kan vara själv, en person med hjärna och artighet som måste ta beslut. Doulan blir den födandes medvetande så att hon som föder kan ägna sig åt att bara vara kropp. Jag upplevde min doula som en grindvakt till sjukhuset, hon skyddade mig så att sjukhuset inte kunde komma igenom min födslobarrär och ta sig in i mitt födande. Hon skyddade mig. Utan henne hade det inte gått att föda ostört från sjukhuset. Jag kunde föda och så skötte hon det andra som en som föder faktiskt inte kan ägna sig åt.”

Och såhär beskriver en annan kvinna som har fött två barn:

Nej, helt olika! Födde första med två barnmorskor jag kände; bra men hade behövt ännu mer närhet. Andra barnet min mamma som doula plus känd barnmorska; bättre men vill ha mer beröring plus någon som bara är där, tar kort i bakgrunden. Planerar för min mamma, doula, vän plus barnmorska nu. (Plus vettig partner alla gånger då.) För mig är alla viktiga; olika funktioner. Men faktiskt har nog barnmorskan varit väldigt oviktig, skönt att hon finns, fantastiskt med någon en känner, men hade helst fött utan. Men då kickar hjärnan in om att studier på säkra hemfödslar är med barnmorskor. Men har när jag sover drömt om att ”råka” föda själv sedan jag var tonåring.

Cirklarna runt dig som föder

Cirklarna runt dig som föder
Går det att plocka bort cirkel 1 och 2?

Det finns forskning som visar att ett trygghetsskapande stöd från en person som inte är knuten till institutionen i första hand – utan till kvinnan i första hand – verkar spela stor roll för hela förlossningen. För att lättare få en bild av det hela kan man prata om den inre cirkeln runt någon som föder barn. Tänk dig att kvinnan som föder befinner sig längst in, är själva kärnan, och att den närmaste cirkeln är kärlekspartnern. Det är den innersta och oftast den viktigaste cirkeln. Ingen annan har samma personkännedom och kan ge samma ovillkorade kärlek som partnern kan. Ingen annan kan ligga sked med den födande på precis samma sätt som en kärlekspartner kan. Strax utanför den kommer doulan som har hunnit bygga en relation med paret under graviditeten. Ingen kan finkalibrera det professionella stödet så som den som har hunnit bygga en relation med paret redan innan födseln. Den tredje cirkeln är barnmorskan som kommer in och knyter an först när paret kommer till förlossningsavdelningen. Ingen annan kan skapa trygghet på samma sätt som ett barnmorska kan i ett födelserum. I den tredje cirkeln finns också undersköterskan och barnmorskestudenten (eller läkarkandidaten). Den fjärde cirkeln är läkaren som kommer in och hälsar på paret när barnmorskan behöver konsultera läkaren om något som rör förlossningen. Ingen kan ersätta läkarens kompetens när en födsel blir komplicerad. Alla cirklar är viktiga.

Ibland tror vi att det går att plocka bort cirkel 1 och 2 från bilden ovan och bara behålla den tredje och fjärde. Men så enkelt är det inte. Det beror på att födsloprocessen är kvinnans angelägenhet i första hand och sjukhusets angelägenhet i andra hand.

En planerad hemfödsel med barnmorskor

En planerad hemförlossning med barnmorskor

Det här är mitt sätt att synliggöra vad en planerad hemförlossning med barnmorskor innebär. Oftast har den som föder sin partner med, kanske en doula, och två trygga barnmorskor. Den medicinska säkerheten vid en hemförlossning är avhängig dessa fyra principer:

  • Selektion av gravida ( friska gravida med förväntat normala födslar)
  • Kompetens hos den som assisterar vid förlossningen, tex minst en erfaren barnmorska
  • Avståndet till sjukhus
  • Organiserat samarbete mellan hem och sjukhus

Märk väl att den fjärde cirkeln med den högsta medicinska kompetensen måste finnas där – ja det är en förutsättning för en trygg hemförlossning. Medicinska bedömningar görs av barnmorskan under förlossningens gång och det måste även finnas en chans att byta vårdnivå om behov uppstår.

En ”oassisterad” hemförlossning

I praktiken är de ”oassisterade” hemfödslarna i ett höginkomstland som Sverige sällan helt oassisterade. Men det finns ingen på plats som kan ta ett formellt medicinsk ansvar. Däremot finns ofta både en partner och en stödperson som paret har hunnit bygga en relation med på plats. De två inre cirklarna finns alltså oftast på plats – och om något händer så finns oftast en förlossningsklinik att ta sig till inte alltför långt bort. Därav de streckade linjerna på de två yttre cirklarna.

Att lägga tyngdpunkten för mycket på cirkel 3 och 4 kan alltså bli lika fel som att lägga all tyngdpunkt på cirkel 1 och 2. Därav min önskan om att vi som jobbar med födande ödmjukar oss och inte tror att vi själva kan vara ALLT för den födande. Vi måste se att de olika personerna runt den födande – och de olika yrkeskategorierna som arbetar med födande – inte i första hand konkurrerar med varann utan kompletterar varann.

”Don’t try to be the captain of someone else’s boat. Learn to be a lighthouse, and the boats will find their way.”

HannaH DaHLen

Referenser:

Hodnett, E. D., Gates, S., Hofmeyr, G.J. & Sakala, C. (2012). Continuous support for women during childbirth. Cochrane Database of Systematic Reviews. do: 10. 1002/14651858.CD003766.pub.4

SBU kommentarer (2013). Kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossning. Hämtad från: 

sbu-kommentar/kontinuerligt-stod-till-kvinnor-under-forlossning

Svenska barnmorskeförbundet Policydokument Hemförlossning

Barnmorskor som vill bli doulor

Barnmorskor som vill bli doulor istället

Barnmorskor som vill bli doulor
Foto: Lovisa Engblom

”När jag hade arbetat som barnmorska inom förlossningsvården i sex år valde jag att utbilda mig till doula. Idén kom till mig efter att jag fått närvara som stödperson åt en vän på hennes förlossning.”

Det är ett citat från min bok Föda barn med stöd som snart släpps. Jag försöker koncentrera mig på att korrläsa manuset en sista vända, men det är svårt nu när debatten om förlossningsvården har blossat upp (de av mina barn som fortfarande har sommarlov hjälper för all del också till med distraktionen). Just idag går det att läsa en mycket bra debattartikel i Aftonbladet av Eva Nordlund som är ordförande för svenska barnmorskeförbundet: Barnmorskorna är trötta på att ignoreras

”Basvård är att ha en barnmorska vid sin sida under förlossningen och att få tillräcklig support efter barnet födelse men i stället lämnas kvinnor ensamma när personalen inte räcker till.”

Vi barnmorskor är trötta på ignoransen både kring kvinnors behov men också att svensk förlossningsvård är likriktad och inte utgår från födandet som något normalt för de flesta.

Förlossningsvården som den ser ut idag tvingar barnmorskor till att i stor utsträckning lämna födande kvinnor ensamma på förlossnings eller BB-salen med uppmaningen att ”ringa på klockan” medan de springer vidare för att göra nästa punktinsats. Födande eller mammor med sina nyfödda fogar sig och vågar inte kräva sin rätt till stöd. Barnmorskor tvingas gå emot sin etiska kompass dagligen.

Barnmorskor hör av sig till mig för att de nu vill bli doulor!

Jag blir kontaktad av flera barnmorskor som inte står ut i förlossningsvården som den ser ut idag men som inte vill slösa bort all sin kompetens – de vill fortsätta stötta kvinnor och deras partners genom sina födslar. De är ju proffs på det! Därför frågar de mig hur man gör för att bli doula istället. Jag förstår alldeles för väl. Samtidigt hugger det i hjärtat varje gång jag får en sådan ”förfrågan” eftersom det känns så oändligt sorgligt och bortslösat med barnmorskor som har tagit CSN- lån och tragglat sig igenom 4,5 års högskolestudier och förvärvat en unik kompetens som barnmorskor. Bara för att komma fram till att deras situation är helt ohållbar. För att orka fortsätta utöva sitt yrke på ett värdigt sätt – eller bara för att de helt enkelt få stanna kvar i förlossningsrummet – så måste de komma in bakvägen som doulor.

Hos mig trillade poletten ner när jag förstod hur mycket trygghet det skapar i ett förlossningsrum med en stödperson som tillåts vara ovillkorat närvarande. Att den bottenplattan av trygghet kan bära en hel förlossning. Sorgen när jag insåg hur sällan det är barnmorskor som får bidra med just den tryggheten.

När jag själv valde att utbilda mig till doula var det för att jag förstått och även ville fördjupa mina kunskaper om den känslomässiga och emotionella delen av födandet. Jag ville ta steget ut och bli en Birthworker, alltså någon som på allvar respekterar den känslomässiga process som födandet också är. Vad det faktiskt innebär för en människa att föda barn, som förstår sig på the mind/body connection och som tillåter sig själv att se födandet inte enbart från ett strikt medicinskt perspektiv utan även från ett socialt, kulturellt och existensiellt håll. Jag ville arbeta kvinnocentrerat och relationsbaserat. Framförallt ville jag i högre utsträckning bidra till att behålla kvinnors förlossningsförlopp intakta istället för att behöva vara en obstetrisk assistent som ständigt manövreras in i trånga hörn: ”Fix this!”

Mina erfarenheter som både barnmorska och doula

Jag har lärt mig otroligt mycket under de här åren. Mina mesta insikter har jag fått i förlossningsrummen, men också genom att som tillägg förkovra mig i den litteratur som finns på området. Här kommer en lista på de böcker som jag anser att alla som vill bli Birthworkers bör läsa:

  • Ina Mays Guide to childbirth av Ina May Gaskin
  • Gentle birth, gentle mothering av Sarah J. Buckley
  • Give birth like a feminist av Milli Hill
  • Trygg förlossning av Susanna Heli och Liisa Svensson
  • Min kommande bok Föda barn med stöd

Samtidigt vill jag påminna om att det är något annat att arbeta som doula jämfört med hur det är att arbeta som legitimerad barnmorska. Om du vill arbeta professionellt som doula måste du starta eget företag och om du även är barnmorska måste du definiera var och hur/om vård bedrivs. Som vårdgivare behöver du vara registrerad hos IVO. Och som företagare behöver du skaffa dig ett marknadstänk vare sig du vill eller inte. Givetvis går det att ha en liten biverksamhet som puttrar på i maklig takt. Men det går inte att ragga egna doulaklienter på jobbet inom mödravården.

Därför önskar jag mer än något annat att barnmorskor ska få möjlighet att utveckla alla sina skills som just barnmorskor. Vi måste börja med att erkänna det känslomässiga och relationsbaserade arbetet som en stor och viktig del av barnmorskans profession. Vi måste erkänna midwifery och vad det innebär att arbeta kvinnocentrerat. Detta eftersom barnmorskor behövs som just barnmorskor.

policydokument hemförlossningar

Policydokument om hemförlossningar!

policydokument hemförlossningar
Vård på rätt vårdnivå
Foto: Lovisa Engblom

Jag blev så glad över detta! Vård på rätt vårdnivå är fortfarande väldigt kontroversiellt när det kommer till födande och det förbluffar mig gång på gång. Men nu har barnmorskeförbundet äntligen tagit fram ett policydokument som klargör var barnmorskorna står i frågan om hemförlossningar. Det förändrar kanske inte så mycket just här just nu men är principiellt väldigt viktigt. Jag tänker sammanfatta vad policyn går ut på i det här blogginlägget.

Svenska Barnmorskeförbundet anser att kvinnor som vill föda barn i hemmet med stöd av barnmorska ska erbjudas denna vårdform inom offentlig verksamhet.

Alltså, barnmorskeförbundet anser att kvinnans eget val av vårdnivå och födelseplats ska styra barnmorskans arbete och hur vården organiseras i mycket högre utsträckning än idag.

”Fokus ska ligga på att främja en vård som minskar onödiga medicinska interventioner. Mot bakgrund av den samlade forskningen samt de erfarenheter som gjorts i Stockholm ser inte Svenska Barnmorskeförbundet något skäl att avråda från planerad hemförlossning för friska kvinnor med en normal graviditet och en förväntat normal förlossning förutsatt att det sker en riskbedömning och selektion utifrån kända faktorer som påverkar utfallet vid hemförlossning. Svenska Barnmorskeförbundet vill lyfta fram betydelsen av att skapa en organisation för planerad hemförlossning som
tar hänsyn till kvinnors rättigheter att bestämma över sin förlossning samt tillvaratar barnmorskors kompetens att självständigt handlägga den normala förlossningen oavsett förlossningsplats.”

Tack! Barnmorskeförbundets ställningstagande vilar på:

  • Rätten till säker vård. Hemförlossning ger likvärdig säkerhet som förlossning på sjukhus under förutsättning att hänsyn tas till de principer som lyfts fram ovan.
  • Principen om vård på rätt nivå är vägledande för hälso- och sjukvården och syftar till att maximera vården för patienten och använda samhällets resurser effektivt. Inom mödra- och förlossningsvården har barnmorskan kompetens att ta hand om kvinnor med normal graviditet och förlossning samt att upptäcka avvikelser från normalt förlopp och därmed tillkalla eller remittera till obstetriker.
  • Valfrihet och individualiserad vård eftersträvas inom hälso- och sjukvården. Ett utbud som även innefattar hemfödsel ökar valfriheten och möjligheterna att bedriva personcentrerad vård. Rätten att föda hemma innebär också rätten att göra en egen riskbedömning. I den kan även ingå att hemförlossning minskar risken för kejsarsnitt och sugklocka, både för först- och omföderskor, liksom risken för allvarlig bristning i bäckenbotten och stor blödning hos omföderskor.

Här hittar du dokumentet i sin helhet: Policydokument Hemförlossning

TACK!

Barnmorskestudent

Ska det vara så svårt? Tankar om att vara barnmorskestudent

Barnmorskestudent
Ska det vara så svårt?

Jag får många brev och meddelanden från barnmorskestudenter som känner sig vilsna. Som efter sin praktik på förlossningen inte kan tänka sig att arbeta där, fastän det var just att få arbeta med födande som kändes så lockande med utbildningen. Det är en stor diskrepans mellan teorin som lärs ut på barnmorskeutbildningen – och verkligheten så som den ser ut på våra förlossningsavdelningar. Vi måste våga prata om det. För idag får många studenter själva gå runt och bära på den inre konflikt som uppstår. Jag var en av dem. Här är en text författad av en barnmorskestudent som jag har fått tillåtelse att publicera här på bloggen:

Att vara barnmorskestudent på en förlossningsavdelning innebär en krock mellan två tankesätt. Å ena sidan har vi lärt oss att lyssna och lita på kvinnan, hennes kropp och hennes förmåga att föda. Vi har läst i kurslitteratur (och andra texter om födande) om vikten av trygghet, av att låta det vara lugnt och om hur födande kan främjas med kontinuerligt stöd. Å andra sidan har vi både från skolan och från handledare en förväntan att vi ska kunna ta hand om flera kvinnor samtidigt, att vi ska göra medicinska riskbedömningar och interventioner utifrån PM och vårdkultur på avdelningen.

Jag kan imponeras av duktiga handledare som klarar av de ansträngda situationerna och vilja bli lika duktig men samtidigt kan jag känna att jag vill göra ännu mer. Jag vill vara ett kontinuerligt stöd för en kvinna, vara närvarande på riktigt och ryta ifrån och sätta mig på tvären när föderskorna inte får det stöd de behöver. Men jag vill också kunna hålla alla bollar i luften, ha koll på flera förlossningar samtidigt och få beröm av mina handledare.

På ett sätt inser jag att jag sätter för höga krav på mig själv när jag förväntar mig att jag ska vara ”bättre” än barnmorskorna som arbetat med detta i flera årtionden. Jag ska lära mig hantverket till perfektion och samtidigt förändra hela systemet och jag inser att det inte är hållbart för min psykiska hälsa men samtidigt undrar jag vem som ska göra det om inte jag och mina kurskamrater. 

När jag träffade på en barnmorska som istället för att uppmana till epiduralbedövning såg till att någon var på rummet och skapade trygghet hela tiden blev jag glad och kände att så vill jag också jobba. Men när nästa barnmorska tog över ifrågasattes på ett hårt sätt varför kvinnan inte fått epiduralbedövning och varför hon inte hade PVK för säkerhets skull (trots att förlossningen bedömdes som lågrisk). Som barnmorskestudenter har många av oss redan lågt självförtroende och att få den typen av kritik kan ta hårt även om vi känner att vi agerat rätt utifrån evidens. Jag förstår att man när detta sker gång efter gång bryts ner och börjar arbeta ”som alla andra”, jag vill inte att det ska hända mig men inser att jag isåfall behöver starka förebilder som jag hittills inte hittat så många där jag är. 

Vi är några som pluggat ihop som pratar och drömmer om att starta eget med sammanhållen vårdkedja där kvinnan träffat barnmorskan som bistår förlossningen under graviditeten. Där längre förberedande besök under graviditeten är en självklarhet, där det finns möjlighet för vattenförlossning och både hemförlossning och barnmorskeledd enhet med närhet till obstetrisk enhet vid behov finns. Där vi kan göra hembesök i latensfas och postpartum. Vi säger nu att vi måste göra det till verklighet och att det är möjligt. Men vi har alla sett hur enheter som BB Sophia och Södra BB läggs ner trots att de födande är nöjda och hur bidraget för hemfödslar slopas i Stockholm. Vi följer nu med spänning projektet Min Barnmorska och hoppas det kan sprida sig så alla som vill (både barnmorskor och födande) får den möjligheten.

I den region vi är finns det inga alternativ. Det finns ett sjukhus med förlossningsavdelning och där finns ett litet badkar som man inte ”får” föda i. Det finns inga verksamma hembarnmorskor och jag har inte ens träffat på någon doula här, även om det finns enstaka när man googlar. 

Jag vill lära mig allt och bli världens bästa barnmorska som står trygg på stadiga ben i alla situationer men vägen dit går genom att vara ny och lära sig av andra. För att bryta mig ur det här systemet på ett säkert sätt måste jag först arbeta och få erfarenhet i systemet. Det är inspirerande att läsa om barnmorskor som dig, Märta, som hittat sätt att arbeta med det ni tror på. Jag har även varit på föreläsning med Helena Maass som har stor erfarenhet av hemförlossningar men samtidigt som det är inspirerande är det lite nedslående. När inte ens så starka barnmorskor med gedigen erfarenhet och kunskap kan försörja sig på alternativ förlossningsvård utan behöver bredda eller arbeta med annat undrar jag hur jag skulle klara det. Jag vill inte rätta in mig i ledet men jag vill inte heller skrika och bråka för det är inte sån jag är. Jag vill bara lära mig och ge stöd och vård som följer vetenskap och beprövad erfarenhet och som jag kan vara stolt över. Ska det vara så svårt?

Barnmorskeförbundet

Stolta barnmorskor, semlor och en bebis

Styrelsen för Uppsala barnmorskeförbund
Emma och Brita på styrelsemöte

Alltså februari ÄR verkligen VABruari. I den här familjen har det varit vattkoppor, feber, hosta och allmän ynkedom de senaste veckorna. Jag har gått och kånkat på ett litet febrigt skrott mest hela tiden och känt hur min egen energinivå samtidigt går ner på något slags strömsparläge. Vi verkar ha sluppit magsjuka, peppar peppar. För magsjukan är ändå värst. På plussidan är att jag snart har läst ut Hanna och Barnsängskriget av Pia Höjeberg. Och det kommer en recension här på bloggen så snart jag har formulerat den! Men åh, vilken skatt till bok. Den berättar allas vår historia och i synnerhet barnmorskans historia i Sverige.

Det kändes därför extra roligt att igår kväll äntligen få komma hemifrån och gå på möte med styrelsen för Uppsala barnmorskeförbund. Det var ju själva semmeldagen och vi passade såklart på att äta varsin semla. För min del har det redan hunnit bli några semlor i februari – någonting ska man ju muntra upp sig med i VAB-träsket. Och vad passar bättre än en semla? Men det kändes extra roligt att få äta den ihop med mina barnmorskekollegor, och lilla Brita som höll oss sällskap. Men hon åt bara bröstmjölk.

Mitt i myset kände jag ändå en slags smärtsam sorg. För dåtidens barnmorskor som var livegna och jobbade mest hela tiden slutade ofta sina dagar på fattighuset. Idag ser det visserligen annorlunda ut för vi lever i en annan tid – men barnmorskors arbetsvillkor fortsätter att vara ett sorgebarn. Att jobba på en förlossnings eller BB-avdelning idag är att behöva jobba nästan varannan helg, varannan jul, att bli inbeordrad när det saknas personal och leva i ovisshet om semestern under sommaren. Det är ett ständigt köpslående om barnmorskans värdefulla fritid och det är vanligt att arbeta utan varken middags eller kafferast. Det som var bättre förr var att man oftast hade hand om en födande kvinna i taget. Idag har tekniken möjliggjort för barnmorskor att (åtminstone i teorin) kunna ta hand om flera födande samtidigt. Många barnmorskor blir också fattigpensionärer eftersom det i princip är omöjligt att orka jobba heltid.

Om det är något som löper som en röd tråd genom barnmorskans historia så är det fattigdom och arbete. Men också stolthet.

En fungerande mödra och förlossningsvård är navet i ett samhälle och därför borde barnmorskors arbetsvillkor vara allas vår topp – angelägenhet. Den borde vara prio! Själv är jag oändligt glad att jag föddes i Sverige år 1981 och slapp dö i barnsäng som så många kvinnor gjort före mig. Mina fem barn fick ha kvar sin mamma och jag fick fortsätta vara deras mamma. Problemet idag är att allt färre barnmorskor vill arbeta som barnmorskor, och inom förlossningsvården är läget nu akut. Det beror på att det inte längre räcker med att locka med ett ”spännande” jobb när arbetsmodellen hör hemma på 1800-talet. Det behövs nytänk för att locka barnmorskor till att arbeta med födande. Idag vill barnmorskor inte offra hela sina liv i födandets tjänst, och det med rätta. Barnmorskor kan ju välja och vraka på andra jobb. Men vem ska ta hand om de födande kvinnorna? För de finns ju kvar.

Om du är barnmorska och undrar vad nästa steg är så vet jag svaret: gå med i barnmorskeförbundet om du inte redan är medlem. Och var stolt.

Barnmorska, barnmorskeförbundet
Stolt barnmorska