Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage

Boktips: Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage av Rachel Reed

Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage of Rachel Reed
Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage av Rachel Reed

Alltså, den här boken. Wow. WOW. Jag är så imponerad. Det är nog den bästa bok jag har läst i genren. Och jag har läst ganska många böcker om födande. Barnmorskan Rachel Reed lyckas med så många saker här. Själv vet jag hur svårt det är att både skriva en bok (om födande) – att på ett lättillängligt sätt försöka nå fram med ett budskap inom ett ämne som äger en sån komplexitet. Rachel Reed lyckas kasta spjutet riktigt långt.

Budskapet är att vi måste förstå födandet på ett annat sätt än vi gör idag. För var har vi egentligen hamnat?

”The modern approach to birth is so focused on delivering the baby that it has lost sight of the mother. The result is what we best can describe a ”right old mess”. Women are stepping into motherhood broken, their confidence undermined, relying on external voices rather than their own wisdom. Midwives are floundering in their attempt to meet the needs of women alongside the needs of the institutions in which they work. Doulas and childbirth educators find themselves desperatly trying to arm women with information and a sense of empowerment to protect them from a system that works to disarm them.”

Naturligtvis är Rachel medveten om att medicinsk intervention – när den behövs – räddar liv. Men onödiga ingrepp skadar ofta mer än de hjälper. Alla de mängder av åtgärder som görs för att minimera risk riskerar att omkullkasta kvinnans eget självförtroende och kompetens i barnafödandet totalt. Det fysiologiska födandet är de facto utrotningshotat. Att det i sig innebär risker är något vi har förbisett.

För om vi tappar kunskapen om den variation som finns i det ostörda, fysiologiska födandet så blir det ju enda soppa av allt till slut. Det blir omöjligt att skilja ut en normal variation mot en komplikation. Vi hanterar då det fysiologiska födandet som om det vore komplicerat och ibland hanteras det medicinska födandet som om det vore okomplicerat. Rachel menar att det är helt nödvändigt att förstå sig på vårt ”blueprint” i födandet. Och den kunskapen är svår att få fatt på inom sjukhusets väggar eftersom födandet där sker i en medicinsk kontext. En kontext som i sig påverkar födandet långt mer än vi vill tro.

Vi behöver börja förstå födandet mer som en övergångsrit från ett tillstånd till ett annat. En starkt transformativ, omvandlande process som förändrar kvinnans liv i grunden. Genom större kunskap och respekt för denna ”övergång” från ett tillstånd till ett annat så kan vi hjälpa kvinnor – oavsett hur eller var de föder. Rachel erbjuder ett teoretiskt ramverk och beskriver de fem olika ”tillstånden” som födandet består av. Nämligen:

Preparation, Separation, Liminality, Emergence och Integration

På svenska blir övergångsriterna:

  • Förberedelse
  • Separation
  • Övergångsperiod/ Tröskel
  • Framväxt/ Framfödande
  • Integration

Under förberedelsefasen handlar det om att odla sin självtillit.

”Preparing for childbirth as a rite of passage involves a woman cultivating self-trust so that she can connect with her instinct during birth. Self-trust is distinct from ”trusting birth” or ”trusting nature”. Indeed nature and birth can become pathological or complicated. Instead, self-trust is about a woman trusting her body will most likely follow the evolutionary blueprint, and that her instincts will tell her what she needs and whether she needs help.

The most important knowledge a woman can gather in preparation for birth is self-knowledge – knowledge about what her body and mind need to feel safe enough to trust her instinct and intution.”

Alla som jobbar med att stötta gravida under denna process behöver lyfta fram att hon är experten på sitt eget födande. Det är inte vårdgivarens roll att försöka ”rädda” kvinnan från de egna besluten. Vårdgivarens roll är istället att berätta om olika möjligheter, informera och framförallt att stötta! Rachel menar att det också är viktigt att som vårdgivare dela med sig av ”kartan”om hur systemet fungerar. Kvinnor behöver få reda på sin lagliga rätt att tacka ja eller nej till interventioner. Vidare, om en kvinna önskar en ostörd fysiologisk födsel på ett stort sjukhus så behöver hon få reda på att chansen till det inte är så stor rent statistiskt. Vi behöver alltså vara ärliga med hur verkligheten ser ut snarare än att slå blå dunster i ögonen på kvinnor. Först då går det att göra på riktigt informerade val.

Separation

Det här är hennes sätt att beskriva det som vi kallar latensfasen. Den fas som i vår kultur har ramlat mellan precis alla stolar och som inte riktigt anses värdig ett omhändertagande. Själva syftet med separationen är kvinnan ska kunna skapa sig ett ”näste”, en trygg plats där hon kan få föda ostört. Kvinnan behöver separera sig från sin vardag och sina måsten, kanske ordna med barnvakt och skapa ro runt sig. Ungefär som när katten gömmer sig på ett tryggt och avskilt ställe för att föda fram sina kattungar. Vårt blueprint är att söka upp vår trygga plats innan födandet tippar över och blir mer intensivt.

Det sorgliga är att det är helt naturligt för kvinnor i vår kultur att söka sig till sjukhuset under separationsfasen. Vi har ju blivit lärda att det är vårt trygga ”birth space”! Budskapet om att hemmet är den tryggaste platsen under latensfasen – att vi behöver skyddas från onödiga interventioner på sjukhuset – blir ett väldigt motstridigt budskap. Eftersom vi samtidigt är upplärda att hemmet är livsfarligt under nästa fas av förlossningen. Såklart vill de flesta bege sig till sjukhuset under tidig förlossning. Men en del kvinnor i tidig förlossning blir hemskickade med sovdoser både en och två gånger och får på så sätt inte tillträde till sitt ”birth-space”. Rachel menar att det bryter ner kvinnors självförtroende.

” Ironically, blocking woman’s access to their safe birthing space is counterproductive in labour phyiology. Gatekeeping works against the physiological urge to settle into a safe birth space before established labour. Many women journey back and forth from hospital being told they are not in labour for hours. Each time disrupts their ability to let go and get into established labour.

Often, by the time a woman manages to release the external world and move into the liminal phase of labour, she is exhausted, has lost her self-trust and is asking for medical intervention. At the same time, women can end up birthing in the hospital car park or at home because they are in established labour but do not have the credentials to access their birth space.”

Övergångsperiod/ Tröskelfas

Liminality. Det här det som vi brukar kalla det ”aktiva öppningsskedet”. Det är en tröskel mellan två tillstånd, mellan att vara gravid och att inte vara det längre. Under det här tillståndet så stänger kvinnan ner sitt neocortex och det limbiska systemet tar över, den primitiva hjärnan får företräde framför den rationella, tänkande hjärnan. Vi blir de djur vi är. Man kan märka det på kvinnan som att hon stänger av yttervärlden och går in i sin egen bubbla. I den här fasen blir den födande särskilt sårbar och mottaglig. Hon ”öppnar upp ” både emotionellt och fysiskt. Den som i vanliga fall brukar vara blyg tappar sitt filter och klär av sig behå och trosor framför okända människor. Primala ljud och stönanden är vanligt.

Här behöver barnmorskan skapa en atmosfär av trygghet, lugn och ro. En massa okända människor på rummet i onödan är ett absolut no, no.

”To support liminality, care provides tend the threshold between the external world and the woman’s inner world. The birth room is a sacred space, and the environment created during separation must be carefully maintained. Care providers need to keep the room private and safe and prevent any unnecessary people from coming and going. This can be difficult in a hospital setting.”

Det är viktigt att inte stimulera kvinnans neocortex i onödan under denna fas. Hon ska få fortsätta vara i sin bubbla. Vid fysiologiska okomplicerade födslar ska vaginala undersökningar reduceras till ett absolut minimum eftersom de inte har visat sig förbättra utfallen – snarare stör de hela processen. Avlyssning av fosterljud ska också reduceras och göras följsamt på kvinnans villkor. Barnmorskan kan smyga fram där kvinnan befinner sig och lyssna med doppler.

Framfödandet

Under krystfasen så kommer kvinnan ”tillbaka lite” från sin bubbla med hjälp av adrenalin. Kanske öppnar hon plötsligt ögonen och söker stöd hos andra i rummet. En blodfyllnad sker i vagina när barnet pressar mot de strukturer som omger klitoris. Den blodfyllnaden hjälper till att skydda vävnaden under framfödandet. Om kvinnan är närvarande så kommer hon instinktivt att ändra ställningar och pröva sig fram till det som känns bäst. Kvinnan måste få en chans att röra sig fritt och att spontant hitta en ställning att krysta i.

På sjukhus är det vanligt att kvinnan ombeds krysta i en halvsittande ställning så att personalen kan få en god överblick över perineum. Men den ställningen i sig ökar risken för en bristning. Under en fysiologisk okomplicerad födsel kan alla yttre ingrepp för att skydda perineum göra mer skada än nytta.

”Two main factors reduce the chance of perineal tearing: first, the slow birth of the baby trough the vagina, allowing time for the tissues to stretch, and second, the capacity for stretch and ”give” in the perineal tissues. Women’s instinctive birthing behaviours address both factors.

In nonphysiological births, such as with induction or an epidural, these bundle interventions may be useful. However, applying the bundles to physiological birth, where the recommended interventions interfere with women’s instinctive behaviour, can cause harm.”

Rachel är väldigt tydlig med att klipp i mellangården, episiotomier, INTE skyddar kvinnor eller deras perineum. Klipp gör mer ont under läkningsperioden och läker heller inte lika lätt som spontana bristningar. Nerver som går till klitoris klipps av och det kan leda till nedsatt sexuell funktion flera år efteråt: både kåthet, våthet och förmåga till orgasm.

Integration

Det här är en fas som kan pågå resten av kvinnans liv. Att integrera förlossningsupplevelsen och dra olika lärdomar av den är en process som kommer pågå – bölja fram och tillbaka – under en livstid. Men den allra första stunden av integration är de första timmarna efter barnets födelse då mor och barn börjar bekanta sig med varandra. Det är en stund av förtrollning när mor och barn knyter an. Eftersom människobarn är så otroligt sårbara och beroende av sina föräldrar under lång tid är det nödvändigt att starka känslomässiga band skapas. För vissa mödrar är förtrollningen och kärleken inte lika omedelbar medan känslan av att vilja beskydda ofta är stark.

Det är meningen att vi ska kliva in i moderskapet med en känsla av kraft, stolthet och oövervinnerlighet. Det är vårt nedärvda ”blueprint”.

”Stepping into motherhood feeling strong, capable and joyful is our ancestral blueprint, and instinctive mother-baby interactions further reinforce a woman’s confidence and capacity to mother. The process of integration continues in the postnatal period as the new mother continues to incorporate her birth experience into her sense of self.”

Kvinnor ska inte bära skulden

Vid sidan av den ökade medikaliseringen av förlossningsvården så har en alternativ rörelse vuxit fram som en motpol. Rachel menar att det är viktigt att inte skapa en onödig polariseringen mellan dessa ytterligheter – där vissa födslar blir sedda som bättre än andra födslar. Det ”naturliga” födandet är inte det bästa för alla kvinnor. Medicinsk intervention kan vara absolut nödvändig under en förlossning och kvinnor som behöver dem ska aldrig behöva känna skuld för det. Det ganska stora antalet kvinnor som får vara med om onödig medicinsk intervention ska inte heller känna skuld. Det är inte deras fel! Vi måste istället förstå oss på de bakomliggande strukturerna och kulturen som utövar ett så starkt inflytande på födande kvinnor.

Ibland hörs röster att kvinnor idag är ”tjockare, mer sjuka, äldra, mindre smärttåliga ” och så vidare – men kvinnor har inte förändrats så dramatiskt under modern tid att födandet har blivit dramatiskt svårare för oss än det var för våra förfäder. Däremot har alla kriterier för vad som anses vara patologiskt istället för normalt ökat dramatiskt. Många fler kvinnor faller idag utanför ramarna för det ”friska och normala”.

Rachel Reed menar att hemligheten är att se varje kvinna som den alldeles unika individ hon är. Det är inte upp till oss att döma en kvinna för val hon gör utan tvärtom – att respektfullt stötta henne på hennes egen väg genom födandet.

Boken ”Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage” är briljant. Jag rekommenderar den till alla som vill få en större förståelse för födandet som fenomen: vårt ”blueprint” i födandet och för vår förlossningskultur idag.

Du kan köpa boken här: Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage

Här är en länk till Rachel Reeds blogg: midwifethinking.com

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*