Amning och skam

I Sverige är normen att amma i några månader och sedan avsluta amningen innan barnet har hunnit fylla ett år. På så sätt har amning av barn delvis gjorts till något främmande i vårt samhälle. Stora barn som fortfarande ammar ses som ett exotiskt och främmande inslag i vardagen. Går det till exempel att amma en fyraåring på ett café utan att få blickar? Jag minns när jag som sjuåring fick se min kompis mamma sätta sig och amma hennes lillebror som då var tre. Jag stannade till i leken och bara stirrade – som om jag precis fått syn på ett främmande djur. Han såg så stor ut vid bröstet!

Mammor som har problem med amningen och inte får till att amma trots att de önskar och vill, dem har vi nog en rätt bra förståelse för idag. Men det verkar vara helt okej att kritisera långtidsamning. Alltså de mammor som får amningen att fungera och som sen inte gör halt på given signal. Som fortsätter och ammar vidare. Eftersom amning så ofta blir synonymt med mat kanske det ses som suspekt när stora barn (som både kan och ska äta vanlig mat) fortfarande ammar då och då. Men amning är mer än mat och för de mamma-barn par som ammar så blir ju amningen en del av närheten och samspelet.

Att amma i det fördolda (”closet nursing”)

Marit Olanders har i sitt examensarbete (2012) intervjuat mammor som fortfarande ammade sina förskolebarn om deras upplevelser av bemötande på förskolan. Samtliga kunde känna sig utsatta och annorlunda i sin amning. Mammorna valde olika strategier för att hantera detta: några höll tyst om att de fortfarande ammade medan andra medvetet tog plats med sin amning och förväntade sig att omgivningen skulle gilla läget.

När amningen får skulden

Långtidsamning får ofta ”skulden” vid problem av olika slag. Här är några exempel på när amningskortet kan dras:

  • Vid svag viktuppgång
  • Vid problem med maten eller sömnen
  • Vid hål i tänderna
  • Vid problem med inskolningen

När amningskortet dras är känslorna av skam och gruelse inte långt borta.

Min egen amningsresa

Mina fyra första barn ammade jag enligt normen. Jag slutade att amma innan alla fyllde ett år. Varför? Jo jag trodde trodde nog (ganska oreflekterat) att det behövde vara så: innan jag kunde ta upp studier eller arbete så behövde amningen avslutas. Min bild av att det bara är spädbarn som ammar var stark. Det var som om avslutet av amning var en nödvändig ruta att kryssa i innan jag kunde ta mig vidare i livet och karriären.

Min egen amningsresa

Ni som har följt mig här på bloggen vet att saker ställdes på ända när mitt femte barn kom till världen. Allt som kunde krångla under hennes amningsstart krånglade. Jag var ordentligt sjuk i sex veckor innan vi fick uppleva lite flow. Idag är hon tre och ett halvt och hon ammar fortfarande ibland. När vi till slut fick amningen att fungera så upplevde jag njutning. Den här gången valde jag att behålla amningen. Varför ta bort något som funkar som tröstmetod, mysmetod, sömnmetod, vätskeersättning, smärtlindring och perfekt mellanmål i alla väder? En helt ny värld öppnade sig. Samtidigt har jag ibland känt en ny sorg över att jag valde att avsluta alla mina fullt fungerande amningsrelationer så snabbt med de större barnen.

Kanske behövs det ett robust självförtroende för att amma utanför normen? Blygsel och skam har jag känt flera gånger, och konstigt nog ofta i möte med vården. Det är som om den fria amningen av större barn – att öppet använda den som just tröstmetod, mysmetod, sömnmetod, vätskeersättning, smärtlindring och mellanmål inte ses som helt legitimt. Varför napp och nappflaska ses som ett mer legitimt alternativ för de lite större barnen har jag svårt att förstå mig på.

Amning

Röster om Amning och Skam

Här kommer några av mina följares reflektioner på temat Amning och Skam.

Att det är så tråkigt och att jag blir uttråkad av att göra det. Det är skam att känna så. Normen är att det ska vara så underbart och härligt att amma. Min bebis är tre veckor och jag tycker det är så sjukt tråkigt att amma.

”Aldrig skämts över amning, ammat ute och gående och överallt för att jag tycker man ska amma på minsta signal. Tycker oxå att jag på det sättet kan visa att amning är naturligt och normalisera det genom att göra det offentligt. Men en gång har jag skämts så mycket att jag slutade amma och gick iväg. Det kom fram en man och började ställa frågor till mig om jag ville ha sällskap och sa att jag var fin osv. Då skämdes jag. Tyckte det var oerhört pinsamt och läskigt och äckligt och allt. Men när jag tänker tillbaka så känner jag att vad är det för sjukt samhälle och hur har det kunnat bli så fel. Efter det är jag rädd att andra ska tycka det är skämmigt när jag ammar. Jag intalar mig alltid att det är det mest naturliga. Mitt barn börjar närma sig året nu och ibland kan jag skämmas nu när han börjar bli äldre men det försöker jag också låta bli, försöker tänka att det är mitt barn jag bestämmer och detta är det bästa för mitt barn, ni får tycka vad ni vill.”

Jag utbildar i bl.a. barn-HLR, och det händer rätt frekvent att jag har nyblivna föräldrar med bebis med sig på utbildningen. Inte helt ovanligt brukar mamman be om ursäkt för att hon behöver amma sitt barn (inte ta en paus i utbildningen – AMMA). För mig personligen är det rätt viktigt att stötta och uppmuntra, för jag tycker det är bland det naturligaste som finns. Det är verkligen inget att skämmas över. Det finns också de som inte kan eller vill amma, och ger flaska – det är också okej. Att ge sitt barn mat ska väl aldrig vara behäftat med skam. De som ska skämmas är de som skambelägger mammor, fnyser, tycker att hon ska täcka över barnet, amma på toaletten och liknande!


”Kände skam när jag inte orkade kämpa mer för min och barnets amning. Så mycket motarbetade oss att jag till slut inte orkade fortsätta: stor smärta pga kort tungband och torsk (vilket jag ville ha kollat på bvc men de viftade bort det), ingen hjälp eller vägledning med teknik eller emotionellt stöd kring amningen varken på bb eller bvc när jag bad om det, inåtvänd bröstvårta på ena bröstet vilket blev svårt, bb sa att vi borde stödmata med ersättning redan dag två.
När jag till slut gav upp och endast ammade lite grann utöver ersättningen kände jag otrolig skam över att inte kämpa mer mot smärtan och problemen för mitt barns skull. Känner mig ledsen än idag två år efter hens födsel. Jag ville verkligen amma!”

Rebecca

Amning och skam


”Med första barnet så tyckte jag att det var jobbigt att amma inför folk. Som att det var något jätteprivat och intimt. Jag tränade på att amma utomhus och bland folk, men jag tog inte en enda bild. Det kändes konstigt att ha. Nu med andra barnet så är amningen bland det finaste jag har, och jag tar bilder, men vågar inte publicera dem. Tänker att folk ska tycka att jag inte behöver skylta med min amning ”i onödan”. Vet inte hur mycket skam som är inblandat i det, men jag skäms för att jag är stolt och älskar min amning? Att det betyder mer för mig än ”bara ett sätt att mata min bebis”.

Rebecca



”Skammen i känslan att det var fel på mig, min kropp”


Skammen i att vilja så innerligt, att kämpa som ett djur för att det ska gå, och ändå misslyckas.
Skammen i att min 1-2-veckorsbebis blev uttorkad och tappade vikt – och att jag inte kunde SE att han fick i sig för lite.
Skammen i känslan av att det var fel på mig, min kropp.
Skammen i att vilja ge mitt barn det bästa, och inte kunna det.
Skammen när andra, inklusive bvc, tänker eller säger att jag gav upp, att jag valde delamning, att det var ju mitt val.
Skammen i att säga ”jag delammade honom i 4-5 månader”, när jag så önskade att jag fått säga något annat.
Den gnagande sörjande skammen i att detta kan jag aldrig göra annorlunda för honom, han och vi kommer aldrig att ha fått en helamning tillsammans.

Anonym

Nathalie

Amning nyfödd

”Jag har ammat båda mina två barn till över de blev 1 år gamla. Den skam jag erfarit har handlat om kost under ens amningsperiod samt det faktum att mina barn fortfarande ammade mycket trots att de var kring 1år.
Just kosten vad oerhört jobbigt för mig som dessutom är lite överviktig. Jag är aldrig heller så sötsugen som jag är första veckorna under amningsperioden. Man är redan skör som man är och bär alla känslor utanpå kroppen och att då få kommentarer vad man än åt var jobbigt på så många plan. Min självkänsla påverkades, jag kände mig som en dålig mamma till mitt barn.
Att få höra saker kring att man ammar längre än normalt har inte påverkat mig lika mycket då jag stått trygg i mina val och vetat varför jag ville och tyckte det var viktigt för barnen att få amma. Men på slutet så hade skammen ändå nått mig och jag kände mig inte längre bekväm att amma var som helst längre som jag gjort innan.”

Nathalie Larsson
Amning utanför normen

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*