Etikett: föda barn

Moderskapets Rite of Passage: en helig övergångsrit

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Helen Light

Hej! Jag heter Helen Light och är facilitator för cirklar, ceremonier och samverkan som stöttar kvinnors heliga inträde i moderskap. Jag kallar mig lite lekfullt för ’moderskapsdoula’ – samtidigt som jag på största allvar ser behovet av att fler kvinnor föds fram, inte bara som mammor, utan som mödrar och ledare, i kontakt med våra kroppars kraft och våra ursprungliga modersinstinkter att stå upp för, värna om och främja allt liv.

Fotograf: Maria Andrea Garcia

Precis som månen roterar motsols, är ämnet jag ska dela med mig av, kopplat till en kultur som återfinns i vårt förflutna, men som håller på att återvända till vårt medvetande idag.

Detta inlägg handlar om hur en övergångsrit, en så kallad Rite of Passage, kan stötta den stora förändringsprocessen av att bli mamma och hur det aldrig är för sent att fånga upp denna spiraliserande portal – och komma ut stärkt på andra sidan.

De tre faserna av en fullföljd Rite of Passage

Begreppet Rite of Passage blev känt från den franska etnografen Arnold van Genneps bok med samma namn publicerad 1909. Boken beskriver processen när en människa går från en social roll till en annan. Till exempel från ungdom till vuxen, ungmö till moder, ogift till gift eller från äldre vuxen till det som på engelska kallas ’Elder’ – en initierad vägledare.

En fullföljd Rite of Passage består av tre faser; ’separation, liminality, and incorporation’ eller på svenska; separation, övergång och integrering. En övergångsrit förutsätter kontinuitet i relationer då det är gruppen som speglar processen. Det är lika viktigt att ha sett någon lämna sin tidigare roll som att se dem träda in i den nya, samt ha tålamod och förståelse för den tid övergången däremellan kan ta.

Ceremonier ger oss en möjlighet att markera de olika faserna, något som ännu återfinns i våra traditioner av t.ex giftermål och begravning.

Att se på födseln från linsen av en övergångsrit betyder att vi ser den som en kontinuitet och en portal, snarare än en enskild händelse. Vi behöver också ta ett moder-centrerat perspektiv (eller människocentrerat, då detta i förlängningen gäller alla som går igenom ett stort skifte) och inkludera den själsliga, existentiella upplevelsen.

Avslutet; En Rite of Passage börjar

Inget symboliserar multi-dimensionalitet som en graviditet. Ett varande mellan världar. En början av något nytt, men också ett avslut av det tidigare. Medan graviditeten fortskrider i linjärtid, dras föderskans medvetande inåt och neråt till vertikaltid, där barnet är. Hon förbereds för att lämna sitt tidigare jag och det bekanta bakom sig – samtidigt som hon snart ska träda in i total ovisshet och på andra sidan välkomna ett nytt liv – i rollen som mamma.

Processen av denna dualitet befästs i en övergångsrit genom att föderskan och/eller familjen blir bevittnade i t.ex en ceremoni som fokuserar på resan de har framför sig (observera skillnaden med en baby shower, som i sig kan vara fint att samlas kring men som har ett annat fokus) Att bli bekräftad och hedrad i denna fas kan boosta känslan av trygghet och tillförlitlighet och skapa en tydlig markering av avslut – innan det nya tar vid.

🌀

Året innan jag blev gravid hade jag på en kvinnofestival bevittnat något av det vackraste jag sett. De kvinnor som under festivalen var gravida hade fått träda in i mitten av en stor cirkel och tagit emot en kollektiv välsignelse; en så kallad Mother Blessing eller Blessing Way.

Mother Blessing på Sacred womb festival
Fotograf: Elin Berge

Det hade fått luta sig tillbaka på mjuka filtar och kuddar medan vi strött dem i rosenblad, gett dem kärleksfull beröring och viskat stöttande ord i deras öron. Det var inte bara berörande för kvinnorna som tog emot. Vi som fick ge, hålla och hedra dessa kvinnor kände att något föll på plats. Kvinnan som gudinna; bärare av det allra heligaste, livet själv. Ett förhållningssätt vi i det sekulära Sverige är svältfödda på.

Det var en av mina största sorger när pandemin slog till och restriktionerna var som hårdast under våren 2020, att acceptera att jag som höggravid inte skulle få ta emot samma sak.

Jag förstod inte förrän långt senare, vilket spår den avsaknaden satte i mitt medvetande, ’trots’ att jag hade en bra graviditet.

Mitten, liminalitet, trösklar och tilltro

Ordet liminal härstammar från latinska limen, som betyder threshold/ tröskel. Under födandet blir det tydligt att både barn och föderska står inför trösklar och utmaningar de ska passera och överkomma. Barnet ska byta miljö från det tidigare kända och trygga i livmodern till det ovissa livet utanför. Föderskan ska möta sensationella, mentala och ofta emotionella och existentiella hinder hon kanske aldrig mött förut. Hur mycket stöd hon än har omkring sig, är det hennes egna inre hinder hon ska möta (och kanske det epigenetiska arv hon bär med sig från tidigare generationer?)

Den här fasen är den vi ofta räds i vår samtidskultur eftersom den på många sätt påminner om döden. Men i traditionella kulturer, flera levande idag, anses det beundransvärt att möta den inre världen som föderskan nu får tillgång till. Omgivningen ’håller ställningarna’ utanför som väktare – och väntar.

🌀

Behovet av att hedra graviditeten som ett avslut hamnade snabbt i bakgrunden av beslutet att föda hemma och den planeringen det innebar. Vi hade tur att få tag i en hembarnmorska som kunde bistå oss trots den extrema vårdsituationen och med hennes stöd och vägledning, samt med kunskap om födandets fysiologi gjorde jag mig redo att möta födandet. 

Än i dag är mitt aktiva deltagande i de förberedelserna och hängivelsen i födseln som följde det jag är mest stolt över i mitt liv. 

Jag fick min drömfödsel med hjälp av goda förutsättningar, positiva associationer av födandet, medvetenhet i min kropp, och framförallt en stöttande, trygg miljö och team av min man och barnmorska som lät mig gå in och ner i mig själv.

Vår son föddes i morgonljuset i det som idag är hans lekrum.

Det var den lyckligaste dagen i mitt liv!

Slutet; integreringen av den nya början

Efter den stora prövningen följer en period av ’inkorporation’ – då medvetandet långsamt återvänder till kroppen. En tid av integrering och skördande av insikter. Omgivningen samlas igen kring föderskan för att lyssna och låta henne dela, då hennes upplevelser ’från andra sidan’ är värdefulla för alla. Det finns ett gemensamt intresse att stötta hennes läkning så att relationen till bebisen kan upprättas och familje-konstellationen etableras – men också långsiktigt, då samhället gynnas av att hon så småningom kommer ut ännu starkare och tryggare i sin modersroll för alla ’byns barn’

🌀

Jag hade på många sätt initierats. Lämnat delar av mitt tidigare ’jag’ bakom mig genom att välja hemfödsel istället för sjukhusfödseln, ett aktivt ställningstagande. Men jag hade också omedvetet internaliserat idén om att min sons födsel var ’crescendot’ och avslutet.

Jag hade fått ’drömfödseln’ – Varför kändes det som att något var oavslutat?

Svaren kom först när jag började studera traditionell Post Partum omsorg med Innate Traditions. Jag förstod hur jag hade snubblat över målsnöret och fått en stärkande födsel-upplevelse, men heeelt missat fjärde trimesterns fysiologi för läkning och post partum integration. Min kropp och nervsystem hade försatts i konstant stress av den extrema påfrestningen det innebär att amma dygnet runt och till följd av pandemin, inte fått mina behov av fysisk omsorg och social närvaro mötta. 

Det ledde mig till studier av post partum läkning, nervsystemet, mödrars unika biologi och neurologi, antropologiska perspektiv på moderskap och att jag vände på varje sten i min personliga utveckling genom olika coacher och kurser.

Med tiden började bitarna falla på på plats hur jag, trots alla mina ansträngning att återupprätta någon slags ’by’ omkring mig aldrig skulle bli nöjd. Hur min man aldrig skulle kunna tillgodose min längtan efter varma, omvårdande kvinnohänder på min sköra kropp eller ersätta speglingen av visa initierade vägledare som reflekterade min inre upplevelse av att vara ’pånyttfödd’. 

Det jag sörjde och saknade var en hel kultur.

Jag insåg att jag behövde backa bandet och ta ansvar för mitt behov av bli hållen och hedrad, i ceremoni. Jag vände mig till Susannah Rickman och Kristina Turner som precis hade börjat planera för en Helgad Födelsevärnare – utbildning de skulle hålla 2022 som handlade om att värna om den heliga, andliga aspekten av födandet – i relation med naturens cykler och moder-centrerade visdom. Det förstod genast mitt behov.

9 månader efter min födsel tog jag emot en integrerande Post Partum ceremoni där jag fick jag återkoppla med det som varit – och inte blev. Med det jag fått och det som hade försakats. Hållen av mina ceremoni-ledare och mina två väninnor och vittnen fick jag känna känslorna jag hade hållit tillbaka. Jag kände mig första gången sedan födseln fullt SEDD och förstådd.

Jag fick symboliskt träda ner i en ’kokong’ omsvept av sjalar och stanna där tills tiden stod stilla.

När sjalarna lättade, kände jag ljuset återvända – och min själ anlända.

Jag fick en ny början som moder för det jag nu vet är sant – och vill dela med mig av till världen.

Känns detta sant i dig också?

Välkommen att ta kontakt på IG @helenlight.moderskapsdoula och www.helenlight.com

Jag är också en del av nätverket MODERBYN som återskapar sociala strukturer för att främja Jorden, genom Modern www.moderbyn.com och @moderbyn.community

The Positive Birth Calendar 2022

Lämna en kommentar
the positive birth calendar 2022

För två år sedan bjöd jag in de första deltagarna till The Positive Birth Calendar 2020. Det var nervöst för jag visste inte om någon skulle tacka ja.

Nu är det snart dags för den tredje omgången av kalendern! Ja den 1 december publiceras det första inlägget här på bloggen i år igen. Varje år förundras jag över alla berättelser och de skiftande perspektiv som ryms inom dem. Att historierna inte tar slut utan fortsätter komma.

Vad vill jag då? Vad är syftet med kalendern? Ett övergripande syfte för mig är att vara med och ”öppna upp” samtalet om födande. För jag upplever att samtalen och berättelserna lätt stängs in i olika filterbubblor. De födande som har blivit traumatiserade hittar sin grupp. Kvinnor som har blivit stärkta av sin upplevelse hittar en egen gemenskap. Alla de yrkesgrupper som arbetar med födande har sina egna professionella förbund där tolkningarna skiftar beroende på yrke och förbund.

Många av oss fortsätter att prata förbi varandra.

Och hur går det ihop att vi har ”världens bästa förlossningsvård” å ena sidan och förlossningskris å den andra? Vilka röster är det som får höras och vilka är det som inte får höras?

“If health and wellbeing is only defined as what is left over after illness is dealt with, then illness becomes the defining characteristic of healthcare. Such an approach ignores the possibility that understanding wellbeing may be the key to minimising illness.”

Soo Downe & Christine Mc Court
From being to becoming: reconstructing childbirth knowledge*

Att titta på en handfull medicinska utfall som mödradödlighet, barnadödlighet, akutsnitt och sfinkterskador räcker inte för att förstå den ofta största och viktigaste händelsen i människors och framförallt – kvinnors – liv.

Randomiserade kontrollerade studier och stora meta-analyser hjälper oss att förstå många saker men de kommer inte kunna ringa in den komplexa psykosociala process det innebär att vara gravid och föda barn. Att tro det är som att försöka hitta den stekspade som är bäst för att laga en god middag. Det blir förminskande eftersom det inte finns någon sådan magisk tingest. Allt samspelar. Varje ny helhet blir unik.

På liknande sätt behöver vi förhålla oss till berättelser om födandet. En förlossningsberättelse är alltid något sammansatt bestående av flera lager där varje lager är ihopbundet med de andra. Och även om det kan kännas kletigt och smetigt ibland så behöver vi titta på dem just så. Sammanbundet.

Allt som ryms i mellanrummen vill jag hjälpa oss att få syn på.

Det är där jag vill att The Positive Birth Calendar ska få växa fram.

* Squaring the circle, 2019

Sphincter law – en princip som plockar bort skuld från kvinnor

Lämna en kommentar

Sphincter law är nog den mest missförstådda principen när det kommer till födande. Det är ett begrepp som kommer från förlossningskulturen som bildades på The farm där Ina May Gaskin var en av de ledande barnmorskorna.

Vad betyder Sphincter law? Det som på svenska kan översättas till sfinkterprincipen eller sfinkterlagen

Jo det är medvetenheten om att kvinnokroppen INTE är en sämre fungerande maskin som behöver ständigt mekaniskt putsande och fixande. Sphincter law är en påminnelse om att kvinnokroppen i själva verket är en utsökt avancerad, ja raffinerad skapelse med helt otroliga förmågor.

Varför behövs en sådan påminnelse? Jo därför att kvinnor ofta får skulden för en förlossning som inte går framåt. Skulden kommer i olika skepnader. Värksvag är det vanliga. Men även etiketter som för stort barn, ”failure to progress”, ”förlängt utdrivningsskede”, patologisk värkrubbning, uttröttad mor, förlängd latensfas.

Passenger, Passage och Power

Inom obstetriken pratar man ofta om de tre P:n: Passenger, Passage och Power.

Bottom line: Antingen byggde kvinnan en för stor bebis eller så hade hon en för svag livmoder eller så var det något annat knas med själva konstruktionen. Problemet med de tre P-teorin är att den ignorerar vikten av känslomässig säkerhet under förlossningen. Den tar inte alls hänsyn till vilket stöd och vilken VÅRD kvinnorna får. Hur kunde Ina May och hennes kollegor ha en kejsarsnittsfrekvens på 2 % sida vid sida med en förlossningsvård som då hade en kejsarsnittsfrekvens på 25 % (nu är den uppe i över 30 % i USA). Kvinnorna de vårdade skiljde sig inte från de som födde på sjukhusen. Sådan statistik säger något viktigt: nämligen att sannolikheten till interventioner handlar om vilken dörr den födande kvinnan passerar under förlossningen.

Sphincter Law plockar bort skuld från kvinnors axlar. När förlossningen inte gått framåt går det nästan alltid (med några få undantag givetvis) att härleda det till den omgivning som kvinnan befunnit sig i. Kvinnan har alltså inte gjort något fel utan reagerat helt korrekt på fel i sin omgivning.

Den här kunskapen har vi när det gäller djur. Vi vet att det kan vara fatalt att störa en ko som kalvar (inte fölar som jag råkade skriva på instagram 🙂

Födande kvinnor behöver avskildhet, mörker, tystnad, en privat sfär, ett eget rum, kärleksfull interaktion och att hjärnan inte ”triggas igång” med onödiga stimuli. Så få störande moment som möjligt för att kunna släppa taget och ”öppna upp” under förlossningen. Kvinnor behöver känslomässig säkerhet.

Nej, modermunnen är inte rent tekniskt en sfinkter, men fungerar på ett liknande sätt. Själv använder jag uttrycket ”the power of context” för att beskriva exakt samma fenomen. Diskussionen kantrar nämligen lätt när man nämner ”Sphincter law” och börjar då handla om huruvida modermunnen är en sfinkter eller inte. Samtidigt som hela poängen försvinner.

Hur är det att bajsa omringad av fyra främmande människor i ett rum som liknar ett operationsrum? Skulle det vara lätt? Nej, är nog de flesta överens om. Varför antar vi att det går att föda lätt under liknande omständigheter?

Här nedan följer ett tydligt exempel:

The power of context

Att föda barn och the power of context

Lämna en kommentar
Foto: Lovisa Engblom

För en vecka sedan var jag med i en livesändning med Anna Tallwe där vi pratade om The power of context. Livesändningen finns fortfarande kvar på Dingravidcoach instagramkonto om du vill lyssna på vårt samtal.

I det här blogginlägget tänker jag gå igenom vad jag egentligen menar med ”The power of context”. Uttrycket har jag tagit rakt av ifrån Malcolm Gladwells bok The tipping point. Sättet han använder uttrycket för att beskriva skeenden skiljer sig dock från hur jag använder det. Uttrycket ”Födelsemiljöns betydelse” lyfter inte riktigt och därför har jag valt att använda mig av den här engelska frasen.

Kontext spelar nämligen stor roll när det handlar om födande, och samtidigt är det något vi ofta förbiser när vi pratar om samma fenomen. De flesta som arbetar med förlossningsvård i Sverige har bara sett förlossningar i en kontext: nämligen i sjukhusmiljö. Det i sig är en barriär och som jag ser det: ett tydligt hinder för förändring.

Vad innebär kontext i samband med förlossningar?

Kontext innebär allt som finns i den yttre miljön runt den födande kvinnan. Alltså det sammanhang som den födande befinner sig i.

Under förlossningen försöker våra känslor hjälpa oss att ta rätt beslut.

Vår hjärna är optimerad för en miljö där allt gick ut på att överleva dagen. Och hjärnan använder hela tiden känslor för att putta oss i rätt riktning. När en orm trillar ut framför dig – hur kommer du att reagera då? Japp, känslorna är hjärnans sätt att blixtsnabbt styra oss mot det som ger oss bäst chans att överleva.

Under en vaginal förlossning så arbetar kroppens hormoner för att nedreglera neokortex, den tänkande delen av hjärnan, så att kvinnan ska få tillgång till den mer primitiva delen av hjärnan – det limbiska systemet. Känslohjärnan. Det är för att skydda mor och barn. Det blir helt enkelt enklare att föda barn om den födande kvinnan samtidigt får tillgång till det där djuriska i sig.

Vi kan inte föda barn enbart med hjälp av rationellt tänkande. Det fysiologiska födandet är en instinktiv process. Vilket innebär att kroppen vet precis – även om det känns som att vi med vårt intellekt fattar noll.

Om en människa vore en robot så skulle vi kunna föda barn med hjälp av avancerade beräkningar. Men eftersom vi inte är robotar så behöver vi kunna ta blixtsnabba beslut UTAN att ha all information om något tillgänglig. Det innebär att kontext spelar en väldigt stor och avgörande roll under förlossningar genom sättet det påverkar hur vi känner oss.

Alltså: Oxytocinfrisättningen regleras av feedback från barnet, livmodern, moderns känslor och det som händer i den yttre miljön. Därför kan oxytocinnivåerna förändras under förlossningen till följd av vad som händer både inuti och runt kvinnan. Avskildhet, mörker, stillhet, lugn koncentration, värme, känslan av trygghet och säkerhet, mjuk beröring och kärleksfull interaktion främjar frisättningen av oxytocin.

Födelsemiljöns betydelse

Går det att skapa en mer personlig, ombonad och ”trygg” födelsemiljö på sjukhuset som kompenserar för en medicinteknisk syn på födandet? Alltså: Kan utformningen av rummet ha en egen direkt påverkan på den som föder alldeles oavsett vilken vårdmodell som tillämpas på avdelningen?

I en nyligen publicerad studie undersöktes födelsemiljöns betydelse. Kvinnor som födde barn på ett sjukhus i Sverige lottades till att få föda i ett vanligt, traditionellt förlossningsrum eller i ett mer personligt, mjukt och ombonat födelserum.

I det ”personliga” rummet var den tekniska apparaturen gömd, det fanns badkar, soffa, ljuddämpning, det gick att få olika naturscener projicerade på väggarna i rummet. Osv.

Vad blev resultatet? Jo, att födelsemiljön består av tre delar:

  • Det fysiska rummet
  • Den mänskliga interaktionen inom den
  • Det institutionella sammanhanget

Forskarna kom fram till den här slutsatsen:

”Institutionell auktoritet genomsyrar atmosfären inom födelsemiljön alldeles oavsett rummets utformning. En maktobalans mellan institutionella krav och födande kvinnors behov kunde identifieras vilket betonar den avgörande roll som födelsefilosofin spelar för att skapa säkra födelsmiljöer.

Födelsemiljöer som ökar kvinnors känsla av handlingsfrihet.”

För mig är det uppenbart att säkra födelsemiljöer handlar om att bygga icke-auktoritära relationer. Samt att rummets utformning inte spelar någon roll om den födande kvinnan inte får ha den största makten över beslut som rör hennes egen kropp.

Hur du själv kan påverka din kontext under förlossningen

  • Ta rummet i anspråk

Att ta förlossningsrummet i anspråk är ett sätt att skapa en personlig atmosfär samtidigt som du talar om både för dig och alla andra i rummet att du är viktig. Gå inte miste om den chansen! Man behöver inte köpa in nya ljusslingor. Men lite personlig rekvisita kan förstärka känslan av att rummet tillhör dig. Att du är trygg och säker i rummet och att de som kommer in i rummet är gäster hos DIG istället för tvärtom. Att vara i vatten är för många ett mycket bra sätt att skapa ett eget rum i rummet.

  • Relationerna i rummet

Vilka är det som befinner sig i rummet? Relationerna i rummet kan kompensera helt för trist födelsemiljö. Om rummet känns lite kalt och andefattigt men du däremot har ett fantastiskt stöttande team runt dig så har du en känslomässig buffert som räcker långt.

  • Det institutionella sammanhanget

Vilken vårdkultur eller vårdmodell som tillämpas där du föder påverkar vare sig du vill eller inte. Institutionell auktoritet kommer att genomsyra atmosfären i rummet och är det som avgör om du blir en passiv deltagare i din förlossning eller om du får huvudrollen i din förlossningsfilm. Personalen som jobbar runt dig kommer alltså att ha en stor och inte sällan avgörande effekt på din förlossning. Att du gör dig själv medveten om detta kan hjälpa dig att ta informerade beslut inför födseln.

Referenser:

Why induction matters av Rachel Reed (2018)

L Goldkuhl, L. Dellenborg & M berg et al (2021) The influence and meaning of the birth environment for nulliparous women at a hospital-based labour ward in Sweden: An ethnographic study, Women and Birth https://doi.org/10.1016/j.wombi.2021.07.005

The positive Birth Calendar 2021

Välkommen till The Positive Birth Calendar 2021

Lämna en kommentar

Stockholms förlossningsvård är i kris. Eller nej, det är en nationell kris. Barnmorskor lämnar nu förlossningsvården i allt snabbare takt. Förra veckan sa fyra chefer på SÖS förlossning upp sig samtidigt som 26 barnmorskor på Danderyds förlossning lämnade in sina avskedsansökningar. I Göteborg gör barnmorskestudenter uppror. Själv har jag varit med i några år nu och sett den ena kollegan efter den andra (inklusive mig själv) gå från entusiast till uttröttad till ganska uppgiven. Jag förstår att det som händer nu händer. Även om det också ger mig en klump av oro och sorg inne i magtrakten.

Jag förstår att du som ska föda barn snart blir orolig. Vi får hoppas att det som nu sker kan leda fram till någon form av positiv förändring för alla. Under tiden vill jag ge dig något att se fram emot. Nämligen The Positive Birth Calendar 2021!

Hur idén till kalendern föddes

Idén till ”The Positive Birth Calendar” föddes efter den vår då jag själv suttit klistrad vid mobilskärmen alldeles för många timmar varje dag och försökt hänga med i nyhetsrapporteringen kring Corona. Plötsligt hade min verklighet, som så många andras, förändrats. En mamma som väntade barn var ledsen för att hon varken kunde få den hemfödsel hon önskade eller den doula hon ville ha med sig in på förlossningen. Jag gjorde mitt bästa för att stötta på det sätt jag kunde. Vi var många som gjorde vårt bästa och vi var många som fick erfara att det inte räckte hela vägen fram. Saker ställdes på sin spets och jag ville hitta ett sätt att gjuta lite hopp och mod i en svår tid.

När jag började bjuda in deltagare till The Positive Birth Calendar 2020 skrev jag såhär i min inbjudan:

”Min idé med The Positive Birth Calendar är att skapa en varm och inspirerande kavalkad av historier, berättelser och porträtt som på olika sätt kompletterar varandra men som alla pekar på en gemensam sak – nämligen möjligheten till positiva och stärkande födslar.”

Kalendern blev mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Ja den träffade en nerv och lyckades bli både spännande, intressant och mångbottnad. Som ett kaleidoskop. När man vrider och vänder på det en aning så kastas alla stjärnor om och vips så träder en ny bild fram. Framförallt blev den ganska så befriad från kitsch och yta. Men efter att det 24 inlägget hade publicerats på julafton var jag trött och tänkte att det nog är bäst att sätta punkt. Att vara redaktör för så mångas hjärteberättelser och lyckas ta hela kalendern ända fram till mål under en så hektisk månad som december alltid är, ja det tog lite på mina krafter.

Men samtidigt, att vara medskapare till denna kavalkad av berättelser var bland det roligaste jag gjort: Att få fundera på vem jag ville bjuda in, bolla texter, bita på naglarna när någon lämnade ett sent återbud eller dröjde ända långt in i december med sitt inlägg samtidigt som jag fick fira julafton om och om igen när den ena fina berättelsen efter den andra landade på mitt bord. Så när våren kom kunde jag inte hålla mig utan började skissa på en ny inbjudan till ”The Positive Birth Calendar 2021”.

Nu är vi här. I takt med att mitt sjätte barn har vuxit i mig så har det här årets version av The Positive Birth Calendar också vuxit fram. Och jag kan KNAPPT bärga mig innan jag får börja publicera inläggen här på bloggen! Se den här julkalendern som en hyllning till hoppet, växandet, livet.

Välkommen att följa The Positive Birth Calendar 2021. Det första inlägget publiceras här på bloggen den 1 december.

The positive Birth Calendar 2021
trygghet i födandet

Felen vi gör när vi jämför olika sätt att föda på rakt av med varann

Lämna en kommentar

När det pratas om födslar så blandar vi ibland ihop olika typer av födslar och jämför dem rakt av med varann. Det kan lätt bli tokigt eftersom det blir som att jämföra äpplen och päron med varann. Det är ju två olika frukter. Ett äpple ska smaka och se ut på ett visst sätt, ett päron likaså. De smakar lite olika. Men det är inte något fel med varken frukten päron eller frukten äpple. Båda kan vara utsökta. Däremot: någon kan ju ha önskat sig ett äpple och blir då besviken när det visade sig bli ett päron som serverades. Och tvärtom.

Ibland hamnar vi ändå i diskussioner om vad som är bättre och finare. Då kan en del utropa: Päron åt alla! Medan några istället förespråkar äpplen åt alla! Det här att förespråka en viss frukt åt alla blir dumt.

Däremot har jag full respekt för att en individ verkligen, och då menar jag verkligen, föredrar det ena eller det andra. En längtan efter äppelförlossningen kan vara stark och existensiell.

Vissa kanske av olika anledningar inte kan få uppleva en äppelförlossning hur gärna de än skulle vilja. Någon menar att just det faktumet är orättvist. Om inte alla kan få äppelförlossningar så ska INGEN få det. Kanske är det bäst att inte prata om hur de som faktiskt kan få uppleva äppelförlossningar ska göra för att förbättra sina chanser att nå fram till det ätmogna äpplet – eftersom dagens system gör så att många vurpar på stegen till äppelträdet.

Den som blir stolt och lycklig över att noga ha förberett sig inför en äppelförlossning, som med hjälp av de egna förberedelserna inte trillar av stegen utan får fatt i sin specifika frukt. Den personen ställs ofta i skamvrån efteråt. Kanske får den personen veta att äppelförlossningen bara var en slump! Att egentligen är det päron som är bäst och säkrast åt alla. Gå inte runt och var mallig för det där äpplet nu. Och framförallt – basunera inte ut det till andra! Förr i tiden dog man av äpplen.

Men vårt system favoriserar faktiskt en viss fruktsort. Alla de som gör anspråk på den andra frukten blir misstänkliggjorda. Vissa inser att om jag vill få fatt på det där äpplet, ja då är det nog bäst att jag kliver fram till äppelträdet på natten när ingen ser. Utom räckhåll för alla fruktvaktare.

Instinkter i födandet

Instinktiv födsel är ett annat sätt att beskriva vad en fysiologisk födsel är. Oreflekterad. Spontan. Grundad på instinkt. Göres av inre drift. Utan överläggning. Både handlingar och rörelser. Det är vad som menas med att kvinnor i grund och botten har förmågan att föda barn på ”egen hand” – precis som andra djur inte behöver överlägga med någon extern part för att kunna föda. Katter känner instinktivt när det är dags och hittar ett undanskymt ställe där de föder sina kattungar. De vet precis hur de ska göra. Allt grundat på medfödd instinkt (inte samma sak som att det alltid går vägen med lyckosamt resultat).

Det är lättare att få tillgång till sina instinkter i en välbekant miljö, omringad av välkända människor. Det är också lättare om det finns en inre tillit och ett självförtroende. Att man helt enkelt litar på sina egna instinkter. Just därför är en planerad hemfödsel den bästa förutsättningen om man fullt ut vill få tillgång till sina instinkter under födseln. De flesta hembarnmorskor är väl medvetna om detta eftersom de har fått se det med egna ögon. De vet att det viktigaste blir att skydda kvinnans sfär, att inte störa i onödan. Trygghet, lugn och ro. All medicinsk kontroll bör göras så följsamt och smidigt som möjligt så att det inte stör.

Det finns många saker som kan sätta ens egna instinkter ur spel. Okänd miljö, att vara ”gäst” på någon annans territorium. Ligg här, gör så. Okända människor. Egna starka rädslor. Vårt autonoma nervsystem reagerar då och drar i handbromsen även om vi kanske intellektuellt känner oss trygga och väl omhändertagna. Kruxet är att vi inte föder med vår tankehjärna (vårt neocortex) utan med vår mer primitiva del av hjärnan: det limbiska systemet eller känslohjärnan.

Det kan gå jättebra ändå. Just eftersom våra födande krafter är starka, ja de kan vara mycket starkare än någon handbroms. Det är därför vi ibland läser om kvinnor som föder på flyg, i bilar och på parkeringsplatser. Anmärkningsvärt är att de där snabba födslarna ofta går utmärkt rent fysiskt. Även om upplevelsen kan vara traumatisk.

Smärtlindring under förlossningar

Kvinnor har i alla tider sökt olika sätt att lindra smärtan under sina födslar. Det är helt naturligt att vilja lindra den smärta som kommer under tröskeln eller övergångsskedet, då när barnet ska pressas ner och ut i världen. Att motstå medicinsk smärtlindring när den finns att tillgå är särskilt svårt under just den fasen av förlossningen. Men medicinsk smärtlindring kan sätta de egna instinkterna ur spel och leda till en kaskad av andra medicinska interventioner under förlossningen. Även mildare medicinsk smärtlindring som lustgas kan sätta egna instinkter ur spel. Verklighetsuppfattningen kanske ändras och fokus blir på att andas in så mycket gas som möjligt.

De som från början önskar en instinktiv födsel planerar därför ofta att försöka föda utan medicinsk smärtlindring. De optimerar istället allt det andra så att de får annan hjälp att hantera sin smärta. De kanske säkrar tillgången till varmt vatten, gör en oxytocinkoja, har kontinuerligt stöd och egna inövade avslappningstekniker som gör att de får ett maximalt endogent oxytocin och endorfinpåslag. En del blir förbluffade över hur enkelt och lätt det faktiskt kan vara att föda utan medicinsk smärtlindring när förutsättningarna runtomkring är optimala.

För andra fungerar det inte så enkelt och lätt och för dem kan det bli en befrielse att efter flera timmars kamp få ta sig ur den planerade instinktiva födseln. Att få annan hjälp, medicinsk smärtlindring och dropp – och att då kanske äntligen kunna slappna av och ta emot sitt barn. Gud så skönt.

Andra har ingen som helst lust att pröva på en omedicinerad förlossning utan vet från början att de vill ha all smärtlinding och all medicinsk hjälp de kan få. Alla har precis samma rätt till sin förlossning. Den enas besvikelse kan vara den andres förhoppning. Den enas dröm kan vara den andres mardröm.

Olika utgångspunkter

Däremot går de olika sätten att föda på inte att jämföra rakt av med varann. En igångsättning av en förlossning är något annat än en förlossning som startar spontant. När förlossningen sätts igång med hjälp av mediciner så behövs oftast en annan typ av övervakning. Personalen behöver veta vad de gör. Barnet och värkarna behöver övervakas mer noggrant så att inte värkarna kommer för ofta och för tätt vilket kan leda till syrebrist. Vidare så verkar syntetiskt oxytocin mer lokalt på livmoderns sammandragningar och ger inte de känslomässiga fördelar som kroppseget oxytocin gör (som kan vara både smärt och ångestdämpande). Därför kan igångsatta värkar ibland upplevas som vassare och medicinsk smärtlindring blir ofta nödvändigt. Men inte för alla.

En planerad kejsarfödsel är ju att föda barn med hjälp av en operation. Då är det saker som operationsteknik, kirurgisk skicklighet och väl inövat teamarbete som blir viktigt. Men också goda förberedelser och att den som föder känner sig trygg, sedd och respekterad från början till slut. En kejsarfödsel kan göras till en familjevänlig och högtidlig fest.

Poängen här är att det viktiga för upplevelsen inte är sättet man föder på utan snarare känslan man föder med.

Ett personligt pris i botten

Det är viktigt att konstatera att det inte är självplågeri som ligger bakom att vissa vill välja en hemfödsel utan en epidural. Eller en sjukhusförlossning utan epidural. Ett högst personligt pris ligger till grund för det önskemålet. En önskan om att nå en viss frukt.

Trygghet kan vara att föda på sjukhus med epidural. Jag har varit med på många sådana förlossningar. Eller med hjälp av en planerad kejsarfödsel. Trygghet kan vara att föda hemma omringad av välkända människor som inte stör i onödan. Inget av dessa alternativ är mer rätt eller fel än det andra. Allt beror på vem som föder, den personens unika förutsättningar och vad den personen själv önskar.

Foto: Lovisa Engblom
Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage

Boktips: Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage av Rachel Reed

Lämna en kommentar
Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage of Rachel Reed
Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage av Rachel Reed

Alltså, den här boken. Wow. WOW. Jag är så imponerad. Det är nog den bästa bok jag har läst i genren. Och jag har läst ganska många böcker om födande. Barnmorskan Rachel Reed lyckas med så många saker här. Själv vet jag hur svårt det är att både skriva en bok (om födande) – att på ett lättillängligt sätt försöka nå fram med ett budskap inom ett ämne som äger en sån komplexitet. Rachel Reed lyckas kasta spjutet riktigt långt.

Budskapet är att vi måste förstå födandet på ett annat sätt än vi gör idag. För var har vi egentligen hamnat?

”The modern approach to birth is so focused on delivering the baby that it has lost sight of the mother. The result is what we best can describe a ”right old mess”. Women are stepping into motherhood broken, their confidence undermined, relying on external voices rather than their own wisdom. Midwives are floundering in their attempt to meet the needs of women alongside the needs of the institutions in which they work. Doulas and childbirth educators find themselves desperatly trying to arm women with information and a sense of empowerment to protect them from a system that works to disarm them.”

Naturligtvis är Rachel medveten om att medicinsk intervention – när den behövs – räddar liv. Men onödiga ingrepp skadar ofta mer än de hjälper. Alla de mängder av åtgärder som görs för att minimera risk riskerar att omkullkasta kvinnans eget självförtroende och kompetens i barnafödandet totalt. Det fysiologiska födandet är de facto utrotningshotat. Att det i sig innebär risker är något vi har förbisett.

För om vi tappar kunskapen om den variation som finns i det ostörda, fysiologiska födandet så blir det ju enda soppa av allt till slut. Det blir omöjligt att skilja ut en normal variation mot en komplikation. Vi hanterar då det fysiologiska födandet som om det vore komplicerat och ibland hanteras det medicinska födandet som om det vore okomplicerat. Rachel menar att det är helt nödvändigt att förstå sig på vårt ”blueprint” i födandet. Och den kunskapen är svår att få fatt på inom sjukhusets väggar eftersom födandet där sker i en medicinsk kontext. En kontext som i sig påverkar födandet långt mer än vi vill tro.

Vi behöver börja förstå födandet mer som en övergångsrit från ett tillstånd till ett annat. En starkt transformativ, omvandlande process som förändrar kvinnans liv i grunden. Genom större kunskap och respekt för denna ”övergång” från ett tillstånd till ett annat så kan vi hjälpa kvinnor – oavsett hur eller var de föder. Rachel erbjuder ett teoretiskt ramverk och beskriver de fem olika ”tillstånden” som födandet består av. Nämligen:

Preparation, Separation, Liminality, Emergence och Integration

På svenska blir övergångsriterna:

  • Förberedelse
  • Separation
  • Övergångsperiod/ Tröskel
  • Framväxt/ Framfödande
  • Integration

Under förberedelsefasen handlar det om att odla sin självtillit.

”Preparing for childbirth as a rite of passage involves a woman cultivating self-trust so that she can connect with her instinct during birth. Self-trust is distinct from ”trusting birth” or ”trusting nature”. Indeed nature and birth can become pathological or complicated. Instead, self-trust is about a woman trusting her body will most likely follow the evolutionary blueprint, and that her instincts will tell her what she needs and whether she needs help.

The most important knowledge a woman can gather in preparation for birth is self-knowledge – knowledge about what her body and mind need to feel safe enough to trust her instinct and intution.”

Alla som jobbar med att stötta gravida under denna process behöver lyfta fram att hon är experten på sitt eget födande. Det är inte vårdgivarens roll att försöka ”rädda” kvinnan från de egna besluten. Vårdgivarens roll är istället att berätta om olika möjligheter, informera och framförallt att stötta! Rachel menar att det också är viktigt att som vårdgivare dela med sig av ”kartan”om hur systemet fungerar. Kvinnor behöver få reda på sin lagliga rätt att tacka ja eller nej till interventioner. Vidare, om en kvinna önskar en ostörd fysiologisk födsel på ett stort sjukhus så behöver hon få reda på att chansen till det inte är så stor rent statistiskt. Vi behöver alltså vara ärliga med hur verkligheten ser ut snarare än att slå blå dunster i ögonen på kvinnor. Först då går det att göra på riktigt informerade val.

Separation

Det här är hennes sätt att beskriva det som vi kallar latensfasen. Den fas som i vår kultur har ramlat mellan precis alla stolar och som inte riktigt anses värdig ett omhändertagande. Själva syftet med separationen är kvinnan ska kunna skapa sig ett ”näste”, en trygg plats där hon kan få föda ostört. Kvinnan behöver separera sig från sin vardag och sina måsten, kanske ordna med barnvakt och skapa ro runt sig. Ungefär som när katten gömmer sig på ett tryggt och avskilt ställe för att föda fram sina kattungar. Vårt blueprint är att söka upp vår trygga plats innan födandet tippar över och blir mer intensivt.

Det sorgliga är att det är helt naturligt för kvinnor i vår kultur att söka sig till sjukhuset under separationsfasen. Vi har ju blivit lärda att det är vårt trygga ”birth space”! Budskapet om att hemmet är den tryggaste platsen under latensfasen – att vi behöver skyddas från onödiga interventioner på sjukhuset – blir ett väldigt motstridigt budskap. Eftersom vi samtidigt är upplärda att hemmet är livsfarligt under nästa fas av förlossningen. Såklart vill de flesta bege sig till sjukhuset under tidig förlossning. Men en del kvinnor i tidig förlossning blir hemskickade med sovdoser både en och två gånger och får på så sätt inte tillträde till sitt ”birth-space”. Rachel menar att det bryter ner kvinnors självförtroende.

” Ironically, blocking woman’s access to their safe birthing space is counterproductive in labour phyiology. Gatekeeping works against the physiological urge to settle into a safe birth space before established labour. Many women journey back and forth from hospital being told they are not in labour for hours. Each time disrupts their ability to let go and get into established labour.

Often, by the time a woman manages to release the external world and move into the liminal phase of labour, she is exhausted, has lost her self-trust and is asking for medical intervention. At the same time, women can end up birthing in the hospital car park or at home because they are in established labour but do not have the credentials to access their birth space.”

Övergångsperiod/ Tröskelfas

Liminality. Det här det som vi brukar kalla det ”aktiva öppningsskedet”. Det är en tröskel mellan två tillstånd, mellan att vara gravid och att inte vara det längre. Under det här tillståndet så stänger kvinnan ner sitt neocortex och det limbiska systemet tar över, den primitiva hjärnan får företräde framför den rationella, tänkande hjärnan. Vi blir de djur vi är. Man kan märka det på kvinnan som att hon stänger av yttervärlden och går in i sin egen bubbla. I den här fasen blir den födande särskilt sårbar och mottaglig. Hon ”öppnar upp ” både emotionellt och fysiskt. Den som i vanliga fall brukar vara blyg tappar sitt filter och klär av sig behå och trosor framför okända människor. Primala ljud och stönanden är vanligt.

Här behöver barnmorskan skapa en atmosfär av trygghet, lugn och ro. En massa okända människor på rummet i onödan är ett absolut no, no.

”To support liminality, care provides tend the threshold between the external world and the woman’s inner world. The birth room is a sacred space, and the environment created during separation must be carefully maintained. Care providers need to keep the room private and safe and prevent any unnecessary people from coming and going. This can be difficult in a hospital setting.”

Det är viktigt att inte stimulera kvinnans neocortex i onödan under denna fas. Hon ska få fortsätta vara i sin bubbla. Vid fysiologiska okomplicerade födslar ska vaginala undersökningar reduceras till ett absolut minimum eftersom de inte har visat sig förbättra utfallen – snarare stör de hela processen. Avlyssning av fosterljud ska också reduceras och göras följsamt på kvinnans villkor. Barnmorskan kan smyga fram där kvinnan befinner sig och lyssna med doppler.

Framfödandet

Under krystfasen så kommer kvinnan ”tillbaka lite” från sin bubbla med hjälp av adrenalin. Kanske öppnar hon plötsligt ögonen och söker stöd hos andra i rummet. En blodfyllnad sker i vagina när barnet pressar mot de strukturer som omger klitoris. Den blodfyllnaden hjälper till att skydda vävnaden under framfödandet. Om kvinnan är närvarande så kommer hon instinktivt att ändra ställningar och pröva sig fram till det som känns bäst. Kvinnan måste få en chans att röra sig fritt och att spontant hitta en ställning att krysta i.

På sjukhus är det vanligt att kvinnan ombeds krysta i en halvsittande ställning så att personalen kan få en god överblick över perineum. Men den ställningen i sig ökar risken för en bristning. Under en fysiologisk okomplicerad födsel kan alla yttre ingrepp för att skydda perineum göra mer skada än nytta.

”Two main factors reduce the chance of perineal tearing: first, the slow birth of the baby trough the vagina, allowing time for the tissues to stretch, and second, the capacity for stretch and ”give” in the perineal tissues. Women’s instinctive birthing behaviours address both factors.

In nonphysiological births, such as with induction or an epidural, these bundle interventions may be useful. However, applying the bundles to physiological birth, where the recommended interventions interfere with women’s instinctive behaviour, can cause harm.”

Rachel är väldigt tydlig med att klipp i mellangården, episiotomier, INTE skyddar kvinnor eller deras perineum. Klipp gör mer ont under läkningsperioden och läker heller inte lika lätt som spontana bristningar. Nerver som går till klitoris klipps av och det kan leda till nedsatt sexuell funktion flera år efteråt: både kåthet, våthet och förmåga till orgasm.

Integration

Det här är en fas som kan pågå resten av kvinnans liv. Att integrera förlossningsupplevelsen och dra olika lärdomar av den är en process som kommer pågå – bölja fram och tillbaka – under en livstid. Men den allra första stunden av integration är de första timmarna efter barnets födelse då mor och barn börjar bekanta sig med varandra. Det är en stund av förtrollning när mor och barn knyter an. Eftersom människobarn är så otroligt sårbara och beroende av sina föräldrar under lång tid är det nödvändigt att starka känslomässiga band skapas. För vissa mödrar är förtrollningen och kärleken inte lika omedelbar medan känslan av att vilja beskydda ofta är stark.

Det är meningen att vi ska kliva in i moderskapet med en känsla av kraft, stolthet och oövervinnerlighet. Det är vårt nedärvda ”blueprint”.

”Stepping into motherhood feeling strong, capable and joyful is our ancestral blueprint, and instinctive mother-baby interactions further reinforce a woman’s confidence and capacity to mother. The process of integration continues in the postnatal period as the new mother continues to incorporate her birth experience into her sense of self.”

Kvinnor ska inte bära skulden

Vid sidan av den ökade medikaliseringen av förlossningsvården så har en alternativ rörelse vuxit fram som en motpol. Rachel menar att det är viktigt att inte skapa en onödig polariseringen mellan dessa ytterligheter – där vissa födslar blir sedda som bättre än andra födslar. Det ”naturliga” födandet är inte det bästa för alla kvinnor. Medicinsk intervention kan vara absolut nödvändig under en förlossning och kvinnor som behöver dem ska aldrig behöva känna skuld för det. Det ganska stora antalet kvinnor som får vara med om onödig medicinsk intervention ska inte heller känna skuld. Det är inte deras fel! Vi måste istället förstå oss på de bakomliggande strukturerna och kulturen som utövar ett så starkt inflytande på födande kvinnor.

Ibland hörs röster att kvinnor idag är ”tjockare, mer sjuka, äldra, mindre smärttåliga ” och så vidare – men kvinnor har inte förändrats så dramatiskt under modern tid att födandet har blivit dramatiskt svårare för oss än det var för våra förfäder. Däremot har alla kriterier för vad som anses vara patologiskt istället för normalt ökat dramatiskt. Många fler kvinnor faller idag utanför ramarna för det ”friska och normala”.

Rachel Reed menar att hemligheten är att se varje kvinna som den alldeles unika individ hon är. Det är inte upp till oss att döma en kvinna för val hon gör utan tvärtom – att respektfullt stötta henne på hennes egen väg genom födandet.

Boken ”Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage” är briljant. Jag rekommenderar den till alla som vill få en större förståelse för födandet som fenomen: vårt ”blueprint” i födandet och för vår förlossningskultur idag.

Du kan köpa boken här: Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage

Här är en länk till Rachel Reeds blogg: midwifethinking.com

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

Your body is a battleground

Your body is a battleground

Lämna en kommentar
Your body is a battleground
Foto: Lovisa Engblom

Det är självklart för mig idag varför lugna och trygga förlossningar – framförallt sådana som har ägt rum i någons hem – provocerar många. Jag blev själv länge otroligt provocerad av att höra berättelser om kvinnor som fött barn av egen kraft och utan epidural. Efter att jag hade fött mitt första barn kände jag ett behov av att predika epiduralens lov – och sjukhusets lov, de som hade räddat mig från min dumma kropp. Min kropp som inte var med mig. Jag ställde mig aldrig frågan varför min kropp inte hade varit med mig. Eller om det fanns något som sjukhuset hade kunnat göra annorlunda istället för att behöva ”rädda mig” från min dumma kropp. Alla anklagelser riktade jag inåt mot mig själv. OCH mot andra kvinnor – de som hade fött barn av egen kraft och som känt sig stärkta efteråt. Jag sökte tröst hos alla som inte hade känt sig stärkta efter sin förlossning. Där fann jag min gemenskap.

Jag är så otroligt glad över min egen inre drivkraft, den som gjorde att jag inte stannade kvar i anklagelserna mot mig själv, min egen kropp och gentemot andra kvinnor som fött barn lyckliga. Den drivkraft som fick mig att aktivt försöka söka svaret på frågan: Varför denna otroliga diskrepans mellan de olika berättelserna om födande? För att citera min syster:

”Jag blir så intresserad. Vad är det jag behöver göra? Vad måste till, för att jag ska kunna komma dit? Jag blir nyfiken. Tänk om det genom ett litet förändringsarbete här skulle gå att ändra min inställning till min egen kropp? Tänk om jag inte alls är inkapabel till att få värkar – tänk om det går?

Och jag inser här att jag måste över ett berg av ingrodda vanföreställningar jag har om min egen kropp. Att vara kvinna i världen är ju att inte enbart ha sin egen kropp i besittning, utan att också bära runt på ett allmängods för blickar, konsumtion, politiska teorier, kontroll och övergrepp. ”Your body is a battleground.” Självsvält, dåligt självförtroende, våldtäkt, all skit som kan vara nedlagt i ens kropp ska liksom vips förvandlas till guld när man föder. Och det går ju inte. Det säger sig självt att man är rätt lättövertalad när man kliver in på förlossningen och inte har en susning om vad de ska göra med en, men är på det klara med att de får: gör vad som helst med mig, bara mitt barn kommer ut.”

Kvinnor är värkstarka

Idag vet jag att kvinnor är värkstarka. Men att kvinnokroppen inte föder barn på kommando och att det är det som är hela poängen, ja anledningen till diskrepansen mellan de olika berättelserna om födande. Det är helt enkelt svårt att föda ut ett barn på kommando. Känslan av lugn och trygghet är viktigare än allt annat när ett barn ska födas. När den här poletten trillade ner hos mig efter många år av sökande så kom sorgen. Ja det är otroligt sorgligt att så många kvinnor inte får kännas vid vilken kompetens de faktiskt besitter. Att det istället är så många som lämnar sjukhuset med en besvikelse och en misstro riktad inåt mot den egna kroppen. Det kan vara både svårt och lätt att föda ut ett barn och det finns många olika sätt att föda ut ett barn på. Men det är fel att kvinnor så ofta får höra att de är värksvaga när de i själva verket är värkstarka.

ökning av hemfödslar

Ökning av hemfödslar under pandemin

Lämna en kommentar
ökning av hemfödslar

Under den här våren har många hört av sig till mig med en önskan om att föda hemma. Jag har nog fått fyra gånger så många förfrågningar som jag brukar få. Med stor sorg har jag behövt tacka nej till alla som har hört av sig till mig. Varför undrar ni kanske? Jo, att jag har känt mig nödgad att tacka nej beror på att jag som barnmorska inte har förskrivningsrätt till de läkemedel som behöver finnas med i barnmorskeväskan just in case. Under fyra år har jag försökt att få till ett fungerande samarbete runt läkemedel vid hemfödslar här i Uppsala men utan att lyckas. Här är det kategoriskt nej till någon form av samarbete överhuvudtaget. Jag kom till en punkt där jag kände att det är omöjligt för mig att fortsätta under dessa omständigheter.

De hemfödslar jag ändå har hunnit vara med på har lärt mig så otroligt mycket om födande och min sorg bottnar delvis i den vetskapen – att så många inte får möjligheten att ta del av den kunskapsbank som öppnas först när man börjar bistå vid födslar även utanför sjukhus. Hemfödslar är något annat än sjukhusfödslar, och det går inte att lära sig att bli hembarnmorska genom att enbart vara med på sjukhusförlossningar. Kontexten HEMMA är alltför väsensskild från kontexten sjukhus. De relationer som hembarnmorskan får med de par som föder hemma är också så väsensskild från de korta möten barnmorskor får med blivande föräldrar på sjukhus. Let me put it this way: De allra flesta barnmorskor vet inte vad de missar.

Jag är därför glad att det ändå finns några verksamma hembarnmorskor i Sverige – för utan dem skulle en stor kunskapsbank gå rakt ner i graven. Vi har verkligen inte råd att tappa bort den kunskapen.

Corona har ställt saker på sin spets

Under Coronavåren infördes restriktioner för vilka som fick vara med vid förlossningar på sjukhus. Doulor portades på de flesta ställen. Just det blottade en syn på födandet som vore det enbart en medicinsk händelse. Som om doulor är något födande kan ha eller mista. Som om doulor inte spelar någon som helst roll för säkerheten under en förlossning. Som om födandet framförallt är sjukhusens angelägenhet och inte kvinnans.

Det var fel. Doulor är inte några man kan ha eller mista under förlossningar, eftersom det känslomässiga band som kvinnan knyter med sina stödpersoner kan ha en avgörande inverkan på förlossningsförloppet. Och födandet är inte i första hand sjukhusens angelägenhet. Födandet är först och främst kvinnans angelägenhet och säkerhet för henne definieras inte enbart i medicinska termer.

Restriktioner infördes för hur vi skulle bete oss för att minska smittspridningen i samhället. Plötsligt började många fler blivande föräldrar än vanligt undra vad de överhuvudtaget skulle in till sjukhuset att göra under själva förlossningen? Sjukhuset kom att i högre grad än vanligt att förknippas med risk för smitta. Och en förlossning behöver ju inte äga rum på sjukhus. Sjukhusalternativet blev mindre attraktivt för en växande grupp. Alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor sågs plötsligt som ett mer attraktivt alternativ för många fler än i vanliga fall i Sverige.

Men det har blottat ett bråddjup. Ett som gemene man inte är så medveten om. Plötsligt blev det synligt att vi

  • Saknar offentlig finansiering för hemfödslar
  • Saknar nationella riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning
  • Att det finns ytterst få (om några) väl organiserade och väl integrerade vårdformer där alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor erbjuds

Sverige: ett Vilda Västern för hemfödslar

Att vara kategorisk när det kommer till hemfödslar har inte visat sig vara så lyckosamt. Det har istället öppnat upp för ett Vilda Västern för hemfödslar. Ett som läkare och barnmorskor har kunnat välja att ignorera eller förfasa sig över. Ytterst få har sträckt ut en hand för att hjälpa till att styra upp i Vilda Västern. Etablissemangets hållning har i stort varit att ge kalla handen till alla som önskar att föda hemma – och till alla som vill arbeta professionellt med att bistå dem som önskar föda hemma. Eftersom efterfrågan har varit så pass låg (1 av 1000 föder hemma i Sverige) och eftersom det ofta går bra att föda hemma så har man kunnat se bort utan att det har fått alltför stora konsekvenser. Ingen som inte vill har behövt bry sig.

Nu tycker jag inte att man kan se bort längre. När efterfrågan på alternativet planerad hemförlossning ökar så blir det tydligt vilken ojämlik vård vi har för födande i Sverige. Eftersom det är väldigt svårt att få tag på professionell hjälp vid hemfödslar så har barnmorskor på sina håll bytts ut mot outbildade stödpersoner. Förr i tiden kallades de för hjälpgummor.

Vissa som har haft tur och bott i ”rätt” stad eller rätt län har kunnat betala för att få stöd av barnmorskor under hemfödseln. De som inte har haft råd att betala eller som inte har fått tag på hembarnmorskor har antingen fött oassisterat eller med hjälp av outbildade stödpersoner.

Kvinnor har rätt att föda i trygghet

Men riskerna ökar för både mor och barn när förlossningar sker oassisterat i hemmet. Därför måste vi jobba på att integrera planerad hemförlossning som ett alternativ inom vår offentligt finansierade vård. För det mest framgångsrika sättet att förhålla sig till hemförlossning som vårdform är att integrera den med utbildade barnmorskor som kan bistå i hemmet och som har tillgång till de läkemedel som kan behövas under förlossningen.

Stöd och kärlek i Covid-19tider

Stöd och pepp (kärlek) till dig som ska föda barn i Covid-19 tider!

Lämna en kommentar
Stöd och kärlek i Covid-19tider

När krisen kommer förändras tillvaron för oss alla. Planer omkullkastas och plötsligt sätts vår psykiska och fysiska uthållighet på prov. Rädslan över att kanske bli en av dem som får betala ett högt personligt pris i Covid-19 tider kan bli mycket ångestfylld. Att vara gravid är redan från början ett tillstånd som helt naturligt och i ”sig själv” innebär en både fysisk såväl som känslomässig ansträngning. Det är helt naturligt att känna en viss oro eller till och med rädsla inför både graviditet och förlossning (en dos adekvat rädsla kan ju göra oss mer alerta i vissa situationer). Men ofta är oron blandad med stora doser av nyfikenhet, spänning, tillförsikt och glädje. På så sätt späs den ut och blir balanserad. Det är när den egna rädslan eller oron tränger ut allt det andra och blir oproportionerligt stor som den faktiskt har möjlighet att skada oss.

Att vara gravid såhär i pandemitider innebär således en extra utmaning, framförallt på ett känslomässigt plan. Jag tror att det finns mycket att vinna på att försöka bena ut vad det är som oroar – och sedan försöka ta kontroll över sådant som går att kontrollera. Den positiva kontrollen kommer sig av att släppa sådant som är bortom den egna kontrollen och koncentrera sig på allt det som faktiskt går att påverka.

Men man behöver inte vara stoisk och sammanbiten hela tiden för det. Det är helt okej att sörja omkullkastade planer. Sörj. Gråt om du behöver! Sen, minns detta: Kvinnor har fött barn i alla tider. Ja, det är en klyscha, men klyschor är ju oftast sanna. Vi skulle inte vara här på jorden – så många människor som vi är idag – om det inte var för att kvinnor har kunnat föda barn. I krig. Under svältperioder. Faktiskt under de mest vidriga omständigheter man kan tänka sig. Vi har våra fina sjukhus nu för att skydda när något avviker under födandet och det ska vi vara så himla tacksamma över. Men i kvinnokroppen finns också resurser som vi ibland glömmer bort.

Om vi ska försöka se något försiktigt positivt med den här krisen så är det att många nu har fått en ökad medvetenhet om vikten av trygghet och stöd under förlossningar! Par som kanske inte alls funderade särskilt mycket på det där med att bli ett sammansvetsat team inför förlossningen – plötsligt blir det akut viktigt. Och de som la all sin trygghet och tillit i någon annans händer börjar nu se sig om i sitt eget hus och fundera över hur de själva kan förbereda sig på bästa sätt. Det är faktiskt bra.

Tryggheten är en nyckel till födandet även i pandemitider

För tryggheten är en nyckel till att födandet ska kunna bli den stora och fina upplevelse som du förtjänar, så även i pandemitider. Att känna sig trygg under födandet hjälper själva födandet framåt eftersom hormonet oxytocin frisätts i högre grad då. Oxytocin är både vårt lugn och ro hormon och vårt förlossningshormon. Det frisätts av närhet, beröring, massage: när vi älskar när vi ammar och när vi föder barn. Det är därför det är så viktigt att fundera över vad som gör just dig trygg. Och den andra sidan av myntet – vad är det som skrämmer dig? Var bor rädslan?

Många förlossningsavdelningar har såhär i Covidtider skärpt sina rutiner när det gäller antalet stödpersoner som får vara med under förlossnings och BB-tiden. Det innebär oftast att endast en frisk person får vara med under förlossningen på vissa ställen (och denna person får på de flesta ställen inte lämna rummet alls). På många BB-avdelningar kan tyvärr inte partnern längre vara med. Allt detta handlar om att minimera antalet personer som kommer i kontakt med varandra inne på sjukhuset. Vid minsta symtom på förkylning eller hosta så får partnern inte längre vara med på förlossningen. Riktlinjer skiljer sig något åt mellan regionerna så därför är nummer ett att ta reda på fakta – vad gäller där just du ska föda?

I kriser lär vi oss att tänka nytt och många friska gravida börjar nu se sig om efter alternativ. Måste man verkligen åka in till sjukhuset för att föda? Kan en planerad hemförlossning vara ett alternativ? Efterfrågan på att föda hemma har ökat. Tyvärr har vi ytterst få etablerade vårdformer för hemfödslar i vårt land och nästan alla får bekosta hemförlossningen helt på egen hand. Det blir alltså i nuläget lite av ett lotteri att få tag på dels hembarnmorskor som kan bistå och sedan lyckas betala dem vad det kostar. Jag tycker det är olyckligt att vi har en sådan påver situation för alternativet planerad hemförlossning i vårt land. Men om du är en av dem som idag ser dig om efter alternativ till sjukhuset – hör dig för med din barnmorska eller ännu hellre med de medicinskt ansvariga cheferna på ”din” förlossningsavdelning. Lyft frågan! Om ingen lyfter frågan kommer inget att hända.

Föda hemma, planerad hemfödsel
Foto: Lovisa Engblom

Sen, när du har landat i vart just du ska föda och vilka rutiner som gäller så kan du börja planera för själva förlossningen.

Förbered er inför födandet tillsammans i Covidtider

Att teama ihop sig och förbereda sig tillsammans inför födandet är alltid bra. Idag är det kanske ännu viktigare att verkligen fundera över vilka verktyg och strategier man själv kan använda sig av under födandet. Många barnmorskemottagningar har ställt in sina förlossningsförberedande kurser för att minska sociala kontakter och smittspridning. Och flera företag som erbjuder profylaxkurser har nu ställt in sina fysiska kurser (det finns undantag!). Men eftersom kriser lär oss alla att tänka nytt så har många snabbt skapat egna onlinelösningar. Ja nu finns det både föräldrautbildningar på youtube, profylaxkurser online och livestreamade förberedande kurser. Många som arbetar med förlossningsförberedande kurser vill ju nu verkligen hjälpa, stötta, guida och ingjuta mod och kunskap hos dig som ska föda. Jag blir faktiskt lite rörd av allt engagemang och all kreativitet som nu bubblar på nätet och sociala medier. Så många som vill dig så väl!

Så mitt tips är att botanisera i de erbjudanden som finns därute. Om inte en gratis föräldrautbildning eller en profylaxkurs online känns rätt så kanske det finns en bok som landar rätt hos dig. På min och Evas gemensamma hemsida tipsar jag i ett inlägg om mina bästa gravidböcker– väl värt att läsa nu.

Föda med stöd i Covidtider

När du föder barn behöver du en ring av stöd runt dig. Någon eller några stödpersoner som ger dig ett ovillkorat stöd och som inte viker en tum från din sida. Jag brukar uttrycka mig såhär:

”Du är födandets hus! Ja du förtjänar att få känna dig som en drottning när du föder barn. För att du ska våga stanna kvar i ”ditt” hus behöver du oftast en cirkel av kärleksfullt stöd runt dig. Du bestämmer hur långt ifrån dig eller hur nära du vill ha din ring av stöd. Någon kanske masserar dina fötter? Någon kanske stryker längsmed dina höfter? Någon som bär på väskor? Och någon som lyssnar på barnets hjärtljud. Bra, då är allt i sin ordning.”

Just den där cirkeln av stöd kan komma att se annorlunda ut nu i Covidtider. Men annorlunda behöver inte vara dåligt – det kan bli jättebra ändå. Det viktiga nu är att du ser till att ha lite olika lösningar på lut, tänk ut några möjliga scenarion. Gör en plan 1, plan 2 och plan 3 – eller plan A plan B och plan C. När jag skulle föda vårt femte barn åkte min man iväg på en konferens i Kalifornien veckan innan det beräknade datumet. Det var ett gemensamt beslut som slutade med att han landade på Arlanda samma morgon samma dag som hon föddes. Det blev en fantastiskt fin födsel, precis så som jag hade önskat. Jag kände mig trygg hela veckan då han var i Kalifornien just eftersom vi hade säkrat en plan 1, en plan 2 och en plan 3! Vi hade tagit hela vår stora familj i anspråk och involverat våra föräldrar, (mormor, morfar, farmor, farfar) våra syskon och mina vänner. Vi hade två barnmorskor på doulajour. Så mitt budskap är – våga involvera fler än din partner i planeringen. Våga gå igenom olika möjliga scenarion med dem och kom ihåg att det är roligt att få göra en insats när något viktigt händer. Det kommer bli ett minne för livet för alla som är med.

Närheten från din partner eller stödperson kan komma att bli på ett annat sätt såhär i Covidtider. Kom ihåg att de allra flesta kommer att få föda med sin partner även i Covidtider men OM din partner blir sjuk är det bra att planera för vem som kan vara stand-in för din partner på förlossningen. Det är helt nödvändigt att den personen också involveras i hur du vill ha stödet under förlossningen. En förlossning kan bli lång och de strategier och verktyg för att hantera värkarna som du och din partner kanske övat på måste din stand-in också ges tillfälle att öva på. Jätteviktigt: om din partner inte kan vara med I. R. L på förlossningen så kan hen vara med på videolänk. Alltså, vad vi kommer bli proffs på livestreaming, zoom och alternativa digitala lösningar nu. Närhet behöver inte vara fysisk närhet. Närhet kan vara ord, småprat, skratt, tystnad och gråt på Facetime. Tänk, det kan bli en närvaro ni aldrig tidigare har upplevt som par. Din partner kommer alltså med största sannolikhet att kunna vara närvarande under hela förlossningen – på ett eller annat sätt.

Om du är en dem som har bokat en doula – avboka inte uppdraget! Om din partner är frisk så kan ju doulan vara med på videolänk istället. Det kan vara värdefullt att ha en erfaren doula att bolla saker med under hela förlossningen. Doulan kan ju i nuläget också ses som en professionell stand-in för din partner om hen blir sjuk. Förutom det så kan doulan vara den som guidar och stöttar er båda under latensfasen i hemmet, så att ni kanske kan dra ut lite på den tiden som ni stannar hemma. Helt enkelt för att ni då har så mycket trygghet och stöd runt er.

Ta vara på latensfasen i hemmet och se till att ha formulerat ett förlossningsbrev

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om den viktiga latensfasen som du kan du läsa här: Latensfas – om första fasen av förlossningen

Under latensfasen läggs grunden för hela resten av förlossningen och den är på inget sätt oviktig eller inte på riktigt. I Covidtider kan ni försöka fokusera ännu lite mer på latensfasen i hemmet. Ring in till förlossningen om du undrar något eller är orolig. Du kan då också berätta för barnmorskorna på förlossningen att ni planerar att stanna hemma så länge allt känns bra.

Skriv ett förlossningsbrev
Skriv ett förlossningsbrev – för att du är viktig!

Även om du kanske inte hade tänkt författa ett förlossningsbrev så är mitt tips att du gör det nu. Att skriva ett förlossningsbrev fyller flera funktioner. Dels talar du om för dig själv att du och dina önskningar är viktiga. Du talar samtidigt om för din omgivning att du och dina önskningar är viktiga. Underskatta inte betydelsen av det! Ett förlossningsbrev är konkret och svårt att negligera, det finns ju där, nedskrivet på papper. Det är kanske det närmaste ett medgivande eller informerat samtycke som man kan komma idag inom förlossningsvården. När jag arbetar som barnmorska på en förlossningsavdelning blir jag alltid jätteglad när jag får ett förlossningsbrev i handen. Dels blir jag glad över att du som ska föda har tagit dig tid att fundera över vad du vill, samtidigt får jag ju också en blixtsnabb orientering över vem du är och vad du önskar av mig. Det är bara bra.

Bygg en bubbla eller en ”oxytocinkoja” runt er veckorna innan förlossningen

Den sista tiden innan ditt beräknade datum kan det vara klokt om du och din partner (om det finns möjlighet) minimerar era sociala kontakter rejält, det vill säga att ni oavsett symtom på sjukdom går in i en frivillig karantän. För att helt enkelt minimera risken att du eller din partner insjuknar i Covid-19 lagom till förlossningen. Då gör ni ju allt ni kan! Mer kan ni inte göra.

Även innan Coronaviruset drabbade vårt samhälle så vet jag att många gravida har ett behov av att stänga dörren mot yttervärlden litegrann den sista tiden. Det kan som höggravid vara extra jobbigt att ta del av alla hemska och otäcka nyheter som media hela tiden översköljer oss med. En del upptäcker att det där känslomässiga filtret liksom försvinner – att allting bara går rakt in. När jag väntade vårt tredje barn blev klimatförändringar plötsligt ett samtalsämne. Jag fick stark klimatångest och undrade varför jag skulle föda ett barn som var dömt att leva i ett klimatkaos. En planet som höll på att gå under, för mig blev den ångesten svår att hantera. När jag är höggravid har jag också svårt att ta in nyheter om barn som far riktigt illa, ja de gör fysiskt ont i mig.

Mitt tips till dig såhär i Covid19tider är därför att fundera över om du måste ta del av alla uppdateringar om virusets utbredning eller om du i själva verket mår bättre av att ta några ”lediga” timmar varje dag. Varför inte pröva att ta några lediga dagar från all information? Du kan ju utvärdera sedan om det får dig att må bättre. För vi lever i ett annat informationssamhälle idag än till exempel på 50-talet. Många i mina föräldrars generation minns influensan ”Asiaten” men de var helt befriade från den massiva informationsstorm som vi lever i varje dag idag, varje timme.

Om det är någon gång i livet som det är helt tillåtet att du skärmar av och ”bara” rår om just ditt hus så är det när du är höggravid och ska föda barn. Att just du får känna dig trygg – det är faktiskt viktigare än något annat. Det kommer födas många barn också under den här speciella Covid-19 tiden i våra liv. Jag är övertygad om att det med rätt förberedelser och lite tänk utanför boxen kommer kunna bli många fina och positiva upplevelser. Jag vill också att du som snart ska föda barn ska veta om att din födsel och dina önskningar inför din födsel är precis lika viktiga nu som de var innan.

Din förlossning är viktig
Din födsel är viktig!