ökning av hemfödslar

Ökning av hemfödslar under pandemin

ökning av hemfödslar

Under den här våren har många hört av sig till mig med en önskan om att föda hemma. Jag har nog fått fyra gånger så många förfrågningar som jag brukar få. Med stor sorg har jag behövt tacka nej till alla som har hört av sig till mig. Varför undrar ni kanske? Jo, att jag har känt mig nödgad att tacka nej beror på att jag som barnmorska inte har förskrivningsrätt till de läkemedel som behöver finnas med i barnmorskeväskan just in case. Under fyra år har jag försökt att få till ett fungerande samarbete runt läkemedel vid hemfödslar här i Uppsala men utan att lyckas. Här är det kategoriskt nej till någon form av samarbete överhuvudtaget. Jag kom till en punkt där jag kände att det är omöjligt för mig att fortsätta under dessa omständigheter.

De hemfödslar jag ändå har hunnit vara med på har lärt mig så otroligt mycket om födande och min sorg bottnar delvis i den vetskapen – att så många inte får möjligheten att ta del av den kunskapsbank som öppnas först när man börjar bistå vid födslar även utanför sjukhus. Hemfödslar är något annat än sjukhusfödslar, och det går inte att lära sig att bli hembarnmorska genom att enbart vara med på sjukhusförlossningar. Kontexten HEMMA är alltför väsensskild från kontexten sjukhus. De relationer som hembarnmorskan får med de par som föder hemma är också så väsensskild från de korta möten barnmorskor får med blivande föräldrar på sjukhus. Let me put it this way: De allra flesta barnmorskor vet inte vad de missar.

Jag är därför glad att det ändå finns några verksamma hembarnmorskor i Sverige – för utan dem skulle en stor kunskapsbank gå rakt ner i graven. Vi har verkligen inte råd att tappa bort den kunskapen.

Corona har ställt saker på sin spets

Under Coronavåren infördes restriktioner för vilka som fick vara med vid förlossningar på sjukhus. Doulor portades på de flesta ställen. Just det blottade en syn på födandet som vore det enbart en medicinsk händelse. Som om doulor är något födande kan ha eller mista. Som om doulor inte spelar någon som helst roll för säkerheten under en förlossning. Som om födandet framförallt är sjukhusens angelägenhet och inte kvinnans.

Det var fel. Doulor är inte några man kan ha eller mista under förlossningar, eftersom det känslomässiga band som kvinnan knyter med sina stödpersoner kan ha en avgörande inverkan på förlossningsförloppet. Och födandet är inte i första hand sjukhusens angelägenhet. Födandet är först och främst kvinnans angelägenhet och säkerhet för henne definieras inte enbart i medicinska termer.

Restriktioner infördes för hur vi skulle bete oss för att minska smittspridningen i samhället. Plötsligt började många fler blivande föräldrar än vanligt undra vad de överhuvudtaget skulle in till sjukhuset att göra under själva förlossningen? Sjukhuset kom att i högre grad än vanligt att förknippas med risk för smitta. Och en förlossning behöver ju inte äga rum på sjukhus. Sjukhusalternativet blev mindre attraktivt för en växande grupp. Alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor sågs plötsligt som ett mer attraktivt alternativ för många fler än i vanliga fall i Sverige.

Men det har blottat ett bråddjup. Ett som gemene man inte är så medveten om. Plötsligt blev det synligt att vi

  • Saknar offentlig finansiering för hemfödslar
  • Saknar nationella riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning
  • Att det finns ytterst få (om några) väl organiserade och väl integrerade vårdformer där alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor erbjuds

Sverige: ett Vilda Västern för hemfödslar

Att vara kategorisk när det kommer till hemfödslar har inte visat sig vara så lyckosamt. Det har istället öppnat upp för ett Vilda Västern för hemfödslar. Ett som läkare och barnmorskor har kunnat välja att ignorera eller förfasa sig över. Ytterst få har sträckt ut en hand för att hjälpa till att styra upp i Vilda Västern. Etablissemangets hållning har i stort varit att ge kalla handen till alla som önskar att föda hemma – och till alla som vill arbeta professionellt med att bistå dem som önskar föda hemma. Eftersom efterfrågan har varit så pass låg (1 av 1000 föder hemma i Sverige) och eftersom det ofta går bra att föda hemma så har man kunnat se bort utan att det har fått alltför stora konsekvenser. Ingen som inte vill har behövt bry sig.

Nu tycker jag inte att man kan se bort längre. När efterfrågan på alternativet planerad hemförlossning ökar så blir det tydligt vilken ojämlik vård vi har för födande i Sverige. Eftersom det är väldigt svårt att få tag på professionell hjälp vid hemfödslar så har barnmorskor på sina håll bytts ut mot outbildade stödpersoner. Förr i tiden kallades de för hjälpgummor.

Vissa som har haft tur och bott i ”rätt” stad eller rätt län har kunnat betala för att få stöd av barnmorskor under hemfödseln. De som inte har haft råd att betala eller som inte har fått tag på hembarnmorskor har antingen fött oassisterat eller med hjälp av outbildade stödpersoner.

Kvinnor har rätt att föda i trygghet

Men riskerna ökar för både mor och barn när förlossningar sker oassisterat i hemmet. Därför måste vi jobba på att integrera planerad hemförlossning som ett alternativ inom vår offentligt finansierade vård. För det mest framgångsrika sättet att förhålla sig till hemförlossning som vårdform är att integrera den med utbildade barnmorskor som kan bistå i hemmet och som har tillgång till de läkemedel som kan behövas under förlossningen.

Stöd och kärlek i Covid-19tider

Stöd och pepp (kärlek) till dig som ska föda barn i Covid-19 tider!

Stöd och kärlek i Covid-19tider

När krisen kommer förändras tillvaron för oss alla. Planer omkullkastas och plötsligt sätts vår psykiska och fysiska uthållighet på prov. Rädslan över att kanske bli en av dem som får betala ett högt personligt pris i Covid-19 tider kan bli mycket ångestfylld. Att vara gravid är redan från början ett tillstånd som helt naturligt och i ”sig själv” innebär en både fysisk såväl som känslomässig ansträngning. Det är helt naturligt att känna en viss oro eller till och med rädsla inför både graviditet och förlossning (en dos adekvat rädsla kan ju göra oss mer alerta i vissa situationer). Men ofta är oron blandad med stora doser av nyfikenhet, spänning, tillförsikt och glädje. På så sätt späs den ut och blir balanserad. Det är när den egna rädslan eller oron tränger ut allt det andra och blir oproportionerligt stor som den faktiskt har möjlighet att skada oss.

Att vara gravid såhär i pandemitider innebär således en extra utmaning, framförallt på ett känslomässigt plan. Jag tror att det finns mycket att vinna på att försöka bena ut vad det är som oroar – och sedan försöka ta kontroll över sådant som går att kontrollera. Den positiva kontrollen kommer sig av att släppa sådant som är bortom den egna kontrollen och koncentrera sig på allt det som faktiskt går att påverka.

Men man behöver inte vara stoisk och sammanbiten hela tiden för det. Det är helt okej att sörja omkullkastade planer. Sörj. Gråt om du behöver! Sen, minns detta: Kvinnor har fött barn i alla tider. Ja, det är en klyscha, men klyschor är ju oftast sanna. Vi skulle inte vara här på jorden – så många människor som vi är idag – om det inte var för att kvinnor har kunnat föda barn. I krig. Under svältperioder. Faktiskt under de mest vidriga omständigheter man kan tänka sig. Vi har våra fina sjukhus nu för att skydda när något avviker under födandet och det ska vi vara så himla tacksamma över. Men i kvinnokroppen finns också resurser som vi ibland glömmer bort.

Om vi ska försöka se något försiktigt positivt med den här krisen så är det att många nu har fått en ökad medvetenhet om vikten av trygghet och stöd under förlossningar! Par som kanske inte alls funderade särskilt mycket på det där med att bli ett sammansvetsat team inför förlossningen – plötsligt blir det akut viktigt. Och de som la all sin trygghet och tillit i någon annans händer börjar nu se sig om i sitt eget hus och fundera över hur de själva kan förbereda sig på bästa sätt. Det är faktiskt bra.

Tryggheten är en nyckel till födandet även i pandemitider

För tryggheten är en nyckel till att födandet ska kunna bli den stora och fina upplevelse som du förtjänar, så även i pandemitider. Att känna sig trygg under födandet hjälper själva födandet framåt eftersom hormonet oxytocin frisätts i högre grad då. Oxytocin är både vårt lugn och ro hormon och vårt förlossningshormon. Det frisätts av närhet, beröring, massage: när vi älskar när vi ammar och när vi föder barn. Det är därför det är så viktigt att fundera över vad som gör just dig trygg. Och den andra sidan av myntet – vad är det som skrämmer dig? Var bor rädslan?

Många förlossningsavdelningar har såhär i Covidtider skärpt sina rutiner när det gäller antalet stödpersoner som får vara med under förlossnings och BB-tiden. Det innebär oftast att endast en frisk person får vara med under förlossningen på vissa ställen (och denna person får på de flesta ställen inte lämna rummet alls). På många BB-avdelningar kan tyvärr inte partnern längre vara med. Allt detta handlar om att minimera antalet personer som kommer i kontakt med varandra inne på sjukhuset. Vid minsta symtom på förkylning eller hosta så får partnern inte längre vara med på förlossningen. Riktlinjer skiljer sig något åt mellan regionerna så därför är nummer ett att ta reda på fakta – vad gäller där just du ska föda?

I kriser lär vi oss att tänka nytt och många friska gravida börjar nu se sig om efter alternativ. Måste man verkligen åka in till sjukhuset för att föda? Kan en planerad hemförlossning vara ett alternativ? Efterfrågan på att föda hemma har ökat. Tyvärr har vi ytterst få etablerade vårdformer för hemfödslar i vårt land och nästan alla får bekosta hemförlossningen helt på egen hand. Det blir alltså i nuläget lite av ett lotteri att få tag på dels hembarnmorskor som kan bistå och sedan lyckas betala dem vad det kostar. Jag tycker det är olyckligt att vi har en sådan påver situation för alternativet planerad hemförlossning i vårt land. Men om du är en av dem som idag ser dig om efter alternativ till sjukhuset – hör dig för med din barnmorska eller ännu hellre med de medicinskt ansvariga cheferna på ”din” förlossningsavdelning. Lyft frågan! Om ingen lyfter frågan kommer inget att hända.

Föda hemma, planerad hemfödsel
Foto: Lovisa Engblom

Sen, när du har landat i vart just du ska föda och vilka rutiner som gäller så kan du börja planera för själva förlossningen.

Förbered er inför födandet tillsammans i Covidtider

Att teama ihop sig och förbereda sig tillsammans inför födandet är alltid bra. Idag är det kanske ännu viktigare att verkligen fundera över vilka verktyg och strategier man själv kan använda sig av under födandet. Många barnmorskemottagningar har ställt in sina förlossningsförberedande kurser för att minska sociala kontakter och smittspridning. Och flera företag som erbjuder profylaxkurser har nu ställt in sina fysiska kurser (det finns undantag!). Men eftersom kriser lär oss alla att tänka nytt så har många snabbt skapat egna onlinelösningar. Ja nu finns det både föräldrautbildningar på youtube, profylaxkurser online och livestreamade förberedande kurser. Många som arbetar med förlossningsförberedande kurser vill ju nu verkligen hjälpa, stötta, guida och ingjuta mod och kunskap hos dig som ska föda. Jag blir faktiskt lite rörd av allt engagemang och all kreativitet som nu bubblar på nätet och sociala medier. Så många som vill dig så väl!

Så mitt tips är att botanisera i de erbjudanden som finns därute. Om inte en gratis föräldrautbildning eller en profylaxkurs online känns rätt så kanske det finns en bok som landar rätt hos dig. På min och Evas gemensamma hemsida tipsar jag i ett inlägg om mina bästa gravidböcker– väl värt att läsa nu.

Föda med stöd i Covidtider

När du föder barn behöver du en ring av stöd runt dig. Någon eller några stödpersoner som ger dig ett ovillkorat stöd och som inte viker en tum från din sida. Jag brukar uttrycka mig såhär:

”Du är födandets hus! Ja du förtjänar att få känna dig som en drottning när du föder barn. För att du ska våga stanna kvar i ”ditt” hus behöver du oftast en cirkel av kärleksfullt stöd runt dig. Du bestämmer hur långt ifrån dig eller hur nära du vill ha din ring av stöd. Någon kanske masserar dina fötter? Någon kanske stryker längsmed dina höfter? Någon som bär på väskor? Och någon som lyssnar på barnets hjärtljud. Bra, då är allt i sin ordning.”

Just den där cirkeln av stöd kan komma att se annorlunda ut nu i Covidtider. Men annorlunda behöver inte vara dåligt – det kan bli jättebra ändå. Det viktiga nu är att du ser till att ha lite olika lösningar på lut, tänk ut några möjliga scenarion. Gör en plan 1, plan 2 och plan 3 – eller plan A plan B och plan C. När jag skulle föda vårt femte barn åkte min man iväg på en konferens i Kalifornien veckan innan det beräknade datumet. Det var ett gemensamt beslut som slutade med att han landade på Arlanda samma morgon samma dag som hon föddes. Det blev en fantastiskt fin födsel, precis så som jag hade önskat. Jag kände mig trygg hela veckan då han var i Kalifornien just eftersom vi hade säkrat en plan 1, en plan 2 och en plan 3! Vi hade tagit hela vår stora familj i anspråk och involverat våra föräldrar, (mormor, morfar, farmor, farfar) våra syskon och mina vänner. Vi hade två barnmorskor på doulajour. Så mitt budskap är – våga involvera fler än din partner i planeringen. Våga gå igenom olika möjliga scenarion med dem och kom ihåg att det är roligt att få göra en insats när något viktigt händer. Det kommer bli ett minne för livet för alla som är med.

Närheten från din partner eller stödperson kan komma att bli på ett annat sätt såhär i Covidtider. Kom ihåg att de allra flesta kommer att få föda med sin partner även i Covidtider men OM din partner blir sjuk är det bra att planera för vem som kan vara stand-in för din partner på förlossningen. Det är helt nödvändigt att den personen också involveras i hur du vill ha stödet under förlossningen. En förlossning kan bli lång och de strategier och verktyg för att hantera värkarna som du och din partner kanske övat på måste din stand-in också ges tillfälle att öva på. Jätteviktigt: om din partner inte kan vara med I. R. L på förlossningen så kan hen vara med på videolänk. Alltså, vad vi kommer bli proffs på livestreaming, zoom och alternativa digitala lösningar nu. Närhet behöver inte vara fysisk närhet. Närhet kan vara ord, småprat, skratt, tystnad och gråt på Facetime. Tänk, det kan bli en närvaro ni aldrig tidigare har upplevt som par. Din partner kommer alltså med största sannolikhet att kunna vara närvarande under hela förlossningen – på ett eller annat sätt.

Om du är en dem som har bokat en doula – avboka inte uppdraget! Om din partner är frisk så kan ju doulan vara med på videolänk istället. Det kan vara värdefullt att ha en erfaren doula att bolla saker med under hela förlossningen. Doulan kan ju i nuläget också ses som en professionell stand-in för din partner om hen blir sjuk. Förutom det så kan doulan vara den som guidar och stöttar er båda under latensfasen i hemmet, så att ni kanske kan dra ut lite på den tiden som ni stannar hemma. Helt enkelt för att ni då har så mycket trygghet och stöd runt er.

Ta vara på latensfasen i hemmet och se till att ha formulerat ett förlossningsbrev

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om den viktiga latensfasen som du kan du läsa här: Latensfas – om första fasen av förlossningen

Under latensfasen läggs grunden för hela resten av förlossningen och den är på inget sätt oviktig eller inte på riktigt. I Covidtider kan ni försöka fokusera ännu lite mer på latensfasen i hemmet. Ring in till förlossningen om du undrar något eller är orolig. Du kan då också berätta för barnmorskorna på förlossningen att ni planerar att stanna hemma så länge allt känns bra.

Skriv ett förlossningsbrev
Skriv ett förlossningsbrev – för att du är viktig!

Även om du kanske inte hade tänkt författa ett förlossningsbrev så är mitt tips att du gör det nu. Att skriva ett förlossningsbrev fyller flera funktioner. Dels talar du om för dig själv att du och dina önskningar är viktiga. Du talar samtidigt om för din omgivning att du och dina önskningar är viktiga. Underskatta inte betydelsen av det! Ett förlossningsbrev är konkret och svårt att negligera, det finns ju där, nedskrivet på papper. Det är kanske det närmaste ett medgivande eller informerat samtycke som man kan komma idag inom förlossningsvården. När jag arbetar som barnmorska på en förlossningsavdelning blir jag alltid jätteglad när jag får ett förlossningsbrev i handen. Dels blir jag glad över att du som ska föda har tagit dig tid att fundera över vad du vill, samtidigt får jag ju också en blixtsnabb orientering över vem du är och vad du önskar av mig. Det är bara bra.

Bygg en bubbla eller en ”oxytocinkoja” runt er veckorna innan förlossningen

Den sista tiden innan ditt beräknade datum kan det vara klokt om du och din partner (om det finns möjlighet) minimerar era sociala kontakter rejält, det vill säga att ni oavsett symtom på sjukdom går in i en frivillig karantän. För att helt enkelt minimera risken att du eller din partner insjuknar i Covid-19 lagom till förlossningen. Då gör ni ju allt ni kan! Mer kan ni inte göra.

Även innan Coronaviruset drabbade vårt samhälle så vet jag att många gravida har ett behov av att stänga dörren mot yttervärlden litegrann den sista tiden. Det kan som höggravid vara extra jobbigt att ta del av alla hemska och otäcka nyheter som media hela tiden översköljer oss med. En del upptäcker att det där känslomässiga filtret liksom försvinner – att allting bara går rakt in. När jag väntade vårt tredje barn blev klimatförändringar plötsligt ett samtalsämne. Jag fick stark klimatångest och undrade varför jag skulle föda ett barn som var dömt att leva i ett klimatkaos. En planet som höll på att gå under, för mig blev den ångesten svår att hantera. När jag är höggravid har jag också svårt att ta in nyheter om barn som far riktigt illa, ja de gör fysiskt ont i mig.

Mitt tips till dig såhär i Covid19tider är därför att fundera över om du måste ta del av alla uppdateringar om virusets utbredning eller om du i själva verket mår bättre av att ta några ”lediga” timmar varje dag. Varför inte pröva att ta några lediga dagar från all information? Du kan ju utvärdera sedan om det får dig att må bättre. För vi lever i ett annat informationssamhälle idag än till exempel på 50-talet. Många i mina föräldrars generation minns influensan ”Asiaten” men de var helt befriade från den massiva informationsstorm som vi lever i varje dag idag, varje timme.

Om det är någon gång i livet som det är helt tillåtet att du skärmar av och ”bara” rår om just ditt hus så är det när du är höggravid och ska föda barn. Att just du får känna dig trygg – det är faktiskt viktigare än något annat. Det kommer födas många barn också under den här speciella Covid-19 tiden i våra liv. Jag är övertygad om att det med rätt förberedelser och lite tänk utanför boxen kommer kunna bli många fina och positiva upplevelser. Jag vill också att du som snart ska föda barn ska veta om att din födsel och dina önskningar inför din födsel är precis lika viktiga nu som de var innan.

Din förlossning är viktig
Din födsel är viktig!

hemförlossning

När saker får vara viktiga på riktigt

För en vecka sen hade jag och min syster vår kanske sista (eller näst sista) träff med just det manusprojekt som jag har ägnat mig åt i mer än ett år nu. Fast det hela började för 19 år sen. Det är alltså ett 19-årigt projekt i den meningen att jag aldrig hade kunnat skriva detta utan de 19 år som jag just har levt. Och jag menar verkligen att varenda år av de 19 åren har behövts, jag hade inte kunnat få ur mig detta för två år sedan, eller ens ett år sedan. Varje månad fram tills nu har behövts. Jag har läst en hel del böcker under samma tidsrymd – och de har varit viktiga allihop. För läsandet är som själva marken för skrivandet. Moa Martinsons böcker har betytt mycket för mig. Jag är så enormt tacksam att hon fick tid och rum att skriva sina böcker. För det är verkligen ingen självklarhet. Hennes gestaltningar av kvinnors levda erfarenheter i ett mycket fattigare Sverige har borrat sig ner djupt och blivit en klangbotten som jag har kunnat ta spjärn ifrån i mitt arbete. På det sättet äger ord och storytelling en magisk kraft.

Ibland är det bara bra när projekt får ta sin tid. Allt måste inte spottas fram i ett evigt flöde av dagssländor som hinner dö och bli bortglömda så fort kvällen kommer. Det känns nästan som en motståndshandling att låta något få växa fram sakta men säkert. Kanske som att vara gravid och gå in i vecka 42 idag – för att gå och vänta på att föda sitt barn är också att få uppleva en kraft som går bortom just tid och rum. Det är något större som inte så lätt låter sig fångas i en burk.

Idag är dagen efter dagen efter en förlossning, och den dagen (dagen efter) brukar jag alltid vara rejält trött. För jag ger av alla mina krafter på ett ovillkorat sätt när jag bistår vid födslar, ja det är som att ta sats och springa ett känslomässigt maraton. Samtidigt finns det inget mer njutbart än att få vara med på något så på riktigt viktigt. Livet känns för kort för att inte vara med om viktiga saker som betyder något på riktigt.

Bild från en viktig födsel under hösten.

Att nyansera bilden av hur födandet kan se ut driver mig. För det är slående vilken glitch det finns i kunskap när det gäller födandet, och den finns hos de flesta av oss. Det är därför saker som ”finska greppet”kan segla upp och bli en gemensam frälsare. Vi behöver halmstrån att gripa tag i i vår kollektiva förvirring. För mig framstår det nu som så tydligt att vi har tappat bort en kompass i födandet, och det är kvinnans egen förmåga. Hur kan vi stärka den delen av födandet? Det har jag ägnat några av mina viktiga år till att på riktigt, och hands on, ta reda på. Vad jag har kommit fram till? Att vi överskattar våra kunskaper om födandet, by far. Samt att vi underskattar kvinnans egen kunskap. Jag har också kommit fram till hur viktigt det är att jobba med empowering, fast på riktigt. Alltså bortom klatchiga citat eller ihåliga fraser som ”du kan föda” utan någon egentlig substans bakom orden. Vi behöver lära oss hur man ger kvinnor riktig trygghet, snarare än en illusion av trygghet. Att vara med kvinnor som föder barn. Midwifery. Men vad innebär det egentligen? Mitt korta svar: Det är delikat.

Det längre svaret kommer.

Föda barn, barnmorskornas guide till din förlossning

Föda barn – barnmorskornas guide till din förlossning

Föda barn, barnmorskornas guide till din förlossning
Barnmorskornas guide till din förlossning!

När jag läser Föda barn – barnmorskornas guide till din förlossning – så blir jag påmind om hur kompetent den svenska barnmorskan faktiskt är. En erfaren förlossningsbarnmorska här har en alldeles unik kompetens om både det normala men även om det komplicerade födandet – och framförallt om dess inneboende dynamik. Kunskap ger trygghet och det känns väldigt tryggt att läsa barnmorskorna Hanne Fjellvang, Linn Richter och Hanna Ulfsdottirs noggranna genomgång av den omvälvande livshändelse som en förlossning faktiskt är.

Boken är en ambitiös genomgång av allt det som du kan vilja veta inför förlossningen – och den är skriven på ett behagligt och lättillgängligt språk. Förutom den obligatoriska genomgången av epidural/ lustgas, medicinsk respektive icke-medicinsk smärtlindring och kapitlen om förlossningens olika faser så innehåller den några riktigt bra kapitel med det där lilla extra:

  • Vad är smärta?
  • Mental förberedelse
  • Ställningar när du föder
  • Att stödja den födande

Jag blir väldigt glad när kapitlet om bristningar i underlivet ackompanjeras av en bild på en födande kvinna i upprätt ställning.

Fyrfota ställning
Perinealskydd vid fyrfota ställning

Boken innehåller även ett stycke om att föda barn i vatten – något som verkligen är på tiden:

Att bada ger en känsla av viktavlastning, vilket kan underlätta för dig när du ska byta ställning och att vara i en upprätt position under födandet. Detta, tillsammans med att värmen hjälper dig att slappna av både mentalt och kroppsligt, bidrar till att behovet av annan smärtlindring minskar vid bad.

Föda barn – barnmorskornas guide till din förlossning är en mycket välskriven bok som jag varmt rekommenderar till dig som väntar barn eller som bara är nyfiken på det här med födandet. Och jag kan bara instämma med författarna när de i inledningen av boken skriver såhär:

Som barnmorskor tror vi att det framför allt är fyra faktorer som kan ha betydelse för din upplevelse av att föda. Den första är att du förstår hur din kropp fungerar när du föder, den andra är att du hittar ditt sätt att hantera smärtan. Den tredje faktorn är din mentala förberedelse, hur dina tankar kan påverka dig innan och i stunden då du föder. Den fjärde och minst lika viktiga faktorn är att du har det känslomässiga stödet som just du behöver.

Amen säger jag.

Hitta bästa priset på omnible.se

A walk down memory lane: Mina fem förlossningar

Vi håller på och förbereder inför en stor renovering av källaren. Det ska bli två fina tonårsrum, ett allrum med tv, ett gästrum, ett stort förråd och en STOR tvättstuga som också ska kunna fungera som husets träningslokal med bastu och dusch. Det kommer att bli så fint! En dag. Men oj vilken tid det tar att gå igenom så många flyttlådor. Minnen, dagboksanteckningar, viktiga papper som har hunnit bli oviktiga – fotografier. Jag kom över en bunt fotografier som jag helt hade glömt bort och oj vad det högg tag någonstans där i maggropen. Mina barn förstås. Så fina, små, vackra och underbart söta. Och vi, så unga föräldrar! Ganska söta vi också.

Här är jag 27 år gammal, trebarnsmor och sjuksköterska. Hade hunnit med att vara föräldraledig i USA och jobbat på barnsjukhuset i ett år.

Så kom jag att tänka på mina olika förlossningar och hur de har påverkat mig på olika sätt! Eftersom jag håller på att läsa Factfulness av Hans Rosling så har jag fått ett begrepp för det där som de flesta av oss gör i början efter en förlossning: vi generaliserar.

Första förlossningen och generaliseringsinstinkten

Hur den första förlossningen blev, ja det sätter tonen för för alla de kommande förlossningarna. Och om det inte blir några fler barn så kommer upplevelsen ändå att ge resonans genom hela livet. Det är nästan skrämmande vilket vägskäl det är att föda sitt första barn. Eftersom vi inte är mer än människor så generaliserar vi gärna utifrån hur just vår första förlossningsupplevelse blev. Det är både bra och dåligt. Bra för att alla upplevelser är sanna. Dåligt för att det kan bli jättetokigt om vi generaliserar utifrån en enda upplevelse.

När jag födde mitt första barn var jag ett oskrivet blad som förlossningsvården kunde skriva en mindre roman på. Här är ett index över dessa romankapitel:

  • Lång latensfas
  • Sovdos
  • Sovdos
  • Uppgiven, trött, slut
  • Lustgas
  • Lustgas
  • Epidural
  • Värkstimulerande dropp
  • Lycka
Invigd i föräldraskapet. Så lycklig över min första dotter!

Jag hade länge svårt att höra andras förlossningsberättelser som bestod av helt andra kapitel än de som fanns i min roman. Särskilt svårt hade jag för att höra alla de stärkande och positiva berättelserna! Herregud, det var ju som att läsa värsta självhjälpsböckerna. Föda av egen kraft och sånt. Hu! Jag fattade verkligen inte då hur man kunde vilja föda barn utan en epidural till exempel.

Idag vet jag vilken makt som ligger i förlossningspersonalens händer. Hur man beter sig i förlossningsrummet under någons första födsel kan nämligen eka genom alla de andra födslar du kommer att få uppleva.

Andra förlossningen

Inför vår andra förlossning ville jag vara mer förberedd. Jag läste på. Övade att andas på konstiga sätt (men kände instinktivt att det var fel att träna på andningen, det blev bara snurrigt i huvudet). Vi gick en förlossningsförberedande kurs med Janette Brandt! Och det var precis den inspiration jag behövde. Någonting i Janettes smittande entusiasm var så läkande för hon hade ett helt annat sätt att se på födandet än alla de andra som jag mött på min väg. Hon pratade inte barnmorskans språk. Inte förlossningsläkarens språk. Inte narkosläkarens språk. Hon pratade på som om födandet inte alls självklart var sjukhusets angelägenhet. Man behövde inte alls komma till sjukhuset och ”ta det som det kommer”. Det gick fint att ta både sin förlossning och föderummet i anspråk. Hon var befriande kavat – helt frikopplad från någon institution.

Hur kunde nån som inte själv jobbade på förlossningen hands on med förlossningar veta så mycket om dynamiken i födandet?

Inför min andra förlossning var jag alltså taggad på att ta min födsel i anspråk. Jag ville få äga den där stunden på sjukhuset lite mer. Det blev högsommar och jag läste ut Ian M’c Ewans ”Saturday” samtidigt som jag fick dropp med extra järn på sjukhuset. Det var så fint att ligga där i solen och få läsa en av mina favoritförfattare medan droppet tickade in. Jag njöt. Alltså, den sommaren. Han kom sent en sommarnatt, eller tidigt en sommarmorgon, beroende på hur man ser det. Ja, jag fick äga min förlossning lite mer. Men det var ingen walk in the park för det.

Min andra stora, stora kärlek.

Bearbetning av sina egna förlossningar

Bland det första som brukar hända på en doulautbildning, eller i början av en barnmorskeutbildning, är att alla börjar bearbeta sina egna erfarenheter av förlossningar och allting som hör därtill. Amning, amningsstöd, förlossningsstöd, traumatiska händelser, vad personalen sa, smärtlindring som togs… Det rör upp känslor när man behöver lära sig att förhålla sig till födandet utifrån.

Att lära sig att se bredare innebär att separera den egna upplevelsen, ja sluta filtrera andra förlossningar utifrån den egna förlossningsupplevelsen. Det kan tyckas självklart men kan vara ganska svårt i början.

Tredje förlossningen

Jag började jobba på barnsjukhuset och blev med barn igen. Vardagen var ganska tuff. Sjukhustiderna, alltså kvällar, helger, tidiga mornar och nätter var svårt att kombinera med småbarn och ännu en graviditet. Barnen blev ju sjuka titt som tätt så som dagisbarn blir. Men jag blev också sjuk varje gång! Det slog aldrig fel. Alla sittningar på barnakuten med gravidmage och ett litet febrigt skrott minns jag som om det var igår. På många bilder från den tiden ser man att jag hade det ganska kämpigt. Kanske började min depression redan innan hon var född?

Vårt tredje barn i min famn!

Det gick så snabbt när hon kom till världen den där snöiga marsdagen. Min minnesbild från den morgonen är att jag sitter på pilatesbollen och försöker ta värkarna, en i taget. Andas mjukt, följa med, dyka ner i den brinnande värken. Men mina två små barn förstår inte alls varför mamma vill vara ifred från dem helt plötsligt. Så de turas om att springa in och ut ur rummet – så fort dörren stängdes skulle små barnhänder prompt öppna den igen. Åh, barnvakten kunde inte komma fort nog!

Världens goaste unge födde jag den dagen. Ja hon var som en mjuk smekning mot min kind.

Det var tur för perioden som låg framför oss blev ganska tung och jobbig. Jag fick en förlossningsdepression. Och jag lovar att skriva mer om det i ett eget inlägg någon gång, för det förtjänar verkligen ett alldeles eget inlägg. Men som depressioner fungerar, så fungerar även förlossningsdepressioner. Jag kände mig alldeles tom inuti, som ett skal utan innehåll. Hela min riktning försvann. Jag försökte rycka upp mig på egen hand minns jag, men det gjorde bara saken värre. Inget ryck i världen kunde hjälpa mig. Det var som kvicksand, ju mer jag fäktade desto djupare sjönk jag.

Till slut sökte jag hjälp och fick det. Jag som tidigare varit väldigt skeptisk mot antidepressiv medicin (varför?) fick uppleva hur det var när depressionen vände. Jag minns när jag kunde ta en tupplur igen och känna mig trygg och lugn inombords, fri från oro. Jag kom ut, började ta promenader och orkade masa mig iväg till ett Friskispass. Hela den erfarenheten gjorde mig så ödmjuk.

Aldrig mer tänka att en deprimerad människa bara borde rycka upp sig.

Vi vågade få ett fjärde barn!

Ja tänk att vi vågade det. Men först blev jag färdig barnmorska och hann jobba i precis ett år på förlossningen. När jag skulle föda mitt fjärde barn så åkte jag till jobbet för att föda, en mycket märklig känsla. Han låg lite tokigt och det blev inte riktigt den harmoniska upplevelse som jag hade hoppats på. Men det blev bra till slut! Och han är heelt underbar, vår Martin.

På café med våra två små!

Men sen fick vi inte sova på tre år. Det är en annan historia som jag inte vet om jag orkar dra. Om jag orkar så gör jag det.

Femte förlossningen!

Jag är så glad att vi vågade bli föräldrar en femte gång. Graviditeten blev jobbig. Men vid det här laget hade jag hunnit vara med på så många förlossningar och verkligen fått ett helt annat och nytt perspektiv på det här med födande. Jag insåg hur färgade mina egna förlossningar hade blivit av den kontext som jag hade fött i. Ingen är befriad från den kultur som råder. Och barnafödandet är inte befriat från kultur och sedvänjor. Inte ens i Sverige.

För mig blev det viktigare än något annat att få känna mig trygg, eftersom jag visste att det skulle hjälpa mig att föda barn på mitt sätt. Alltså, jag förstod det på djupet den här gången. Inte på ytan. Hur det blev? Ja, den historien kan du läsa här: När hon kom till världen

Det var en gång en liten familj. Foto: Lovisa Engblom