Ingenting blir nånsin som man tänkt

The Positive Birth Calendar 2022

Av Jenny Koos

Vi bestämde oss redan första kvällen för att vi skulle ha barn ihop, trots att vi sammanlagt hade 4 från tidigare äktenskap. Men den här sortens kärlek krävde ett förkroppsligande, och barnaskapandet tog sig en nästan rituell form. Vi ropade på henne.

Två tidiga missfall senare kom hon till oss. Vi som faktiskt bara varit tillsammans i 2 ½ menscykel lärde känna varandra genom graviditeten, allting gick via henne.

Jag hade fött mitt första hemma för 8 år sen, en utdragen process med en del störiga element jag nu ville förbättra. Ända sen dess hade jag längtat efter att få föda typ ensam i en garderob. Han hade deltagit vid 3 sjukhusförlossningar och jag ville så gärna visa honom något annat. Samtidigt, med tanke på mitt jobb, så fanns det en liten föraning om att det kanske var meningen att jag skulle få en sjukhusförlossning själv också, liksom en referens.

Rutinultraljudet visade på heterotaxi, en ovanlig avvikelse som kunde vara väldigt allvarlig. Det talades t.o.m. om abort, men trots att vi var ett så nytt par så kände vi en orubblig tilltro till att vi hade kapacitet att ta hand om henne, oavsett hur sjuk hon potentiellt skulle vara. Därmed slussades vi in i specialistmödravården för resten av graviditeten, med tusen ultraljud, hjärtundersökningar och försök till att kartlägga hennes organ. Att föda hemma fanns inte på kartan längre, jag var glad att jag ens fick tillstånd att föda vaginalt.

Första gången jag födde tog det 3 dagar med relativt regelbundna värkar och ett plågsamt stillestånd på 6 timmar där jag satt fast på 9 cm med kanten kvar. Krystvärkarna kom inte, så jag tryckte på ren vilja medan barnmorskan manuellt trädde polokragen över barnets huvud. Ingen rosenbladsprydd hemförlossning till änglasång direkt. Nu i efterhand förstår jag varför jag inte kunde öppna mig helt, men det funkade med jävlaranamma också.

Den här gången var jag i en rätt mysig latensfas i fyra dagar, utan att riktigt förstå det själv. Slemproppen gick och jag vaggade och sjöng medan jag väntade och väntade på regelbundna värkar, men det var ingen fjutt på dem alls. Alla fyra barnen var hos oss den helgen, så när jag var vaken kom jag ingen vart och när jag vilade avstannade det helt. Så otroligt frustrerande. Inte förrän vi lyckades bli av med alla barnen tog det fart, och då gick det snabbt.

En halvtimme efter att sista barnet var avlämnat hos mormor så stod jag på huk i köket och ljudade. Vi tryckte i mig lite mat och lade oss för att vila, och han laddade ner en värk-app för att kolla hur ofta de kom. Han satte på den och den pep omedelbart ÅK IN! Nämen det kan inte stämma, jag går in i badrummet och duschar lite sa jag. Inom en kvart hade vattnet gått och jag spytt ner hela badkaret.

Jag kröp in i foajén på Lunds kvinnoklinik, bara för att få veta att jag bara var öppen 2cm. “Vad i helvete, det här är inte 2 centimeters-smärta!” sade jag, det var nämligen 8-10 cm-smärta enligt mig som ju ändå har fött förut och doulat en del. Jag tycker mig känna igen en transition när jag ser den. Vadå 2cm?! “Men du är utplånad åtminstone” sade barnmorskan, som att det skulle vara någon tröst. I efterhand förstår jag att det var just det som spelade roll, inte centimetrarna.

CTG:t lät inte bra alls. Lillan var tydligen hemskt stressad och det krävde en massa grejer som jag tydligt skrivit nej till i förlossningsbrevet; infart i handen, skalpelektrod, en massa laktatskrapande på barnets huvud medan jag låg vrålande på rygg. Fy fan, men vad gör man inte när det faktiskt kan vara fara å färde. Någonstans inombords kände jag att det här stämmer inte, hon mår bra, hon bara jobbar hårt, men med tanke på hennes syndrom och möjligheten att där fanns något hjärtfel så tänkte jag inte tjafsa emot. Lovemark masserade mig varje värk, men allt det vi hoppats på vad gällde musik, dans, kyssar, mysbelysning, att filma osv blev det inget av alls.

Efter ca 2 timmar konstaterades det att jag var knappa 4 cm öppen och jag kände bara “jag överlever inte flera timmar till av detta”. Värkarna var så täta och starka att jag knappt hann andas och när jag äntligen fick stå själv i duschen kände jag plötsligt en ny nivå som jag aldrig känt förut. “Rasande” är det bäst beskrivande ordet. Precis då kom personalen åter springande och sade att “såhär får du inte stå, nu mår barnet jättedåligt enligt maskinerna, du får hoppa upp på sängen och stå på alla fyra istället!”. 

Förlossningsläkaren var redo med en lösning som hon ville spruta upp i livmodern för att försäkra sig om att inte navelsträngen låg i kläm, men när jag sade till barnmorskan att jag trodde att jag hade krystvärkar tog hon beslutet att vänta lite och faktiskt låta mig testa att krysta. 

Jag tyckte det lät som vansinne att krysta från 4 cm, det var ändå bara en kvart sen de konstaterade den öppningsgraden, men jag kunde känna lillan trycka sig ner och hela jag kändes som en tub som Gud våldsamt klämde. Låt gå. En krystning, och barnmorskan sa “Pappa, du kan komma runt här och ta emot”. Va?! “Jadå, vi ser huvudet.” Två tryck till och ut kom hon, hur välmående som helst.

Allt förarbete hade alltså spelat roll, de där långa dagarna hade mjukat upp mig tillräckligt. Lillan visste precis vad hon gjorde, och man kan inte lita på centimetrar. Nu kom oron över hur hon skulle klara livet utanför. Barnläkaren kom, neo kom, alla skulle titta men hon var helt frisk. Inget spår av stressen som CTG-apparaten varnade för. Tog bröstet direkt och åt, jäkla mirakelunge. Och sprack gjorde jag inte heller (fast min svanskota värkte i en månad).

Jag är evigt tacksam till barnmorskan som snyggt vägde professionell riskbedömning med lyhördhet inför livets nycker och de människor hon tog hand om. Som såg att jag kunde och litade på min känsla. Som respektfullt diskuterade varje punkt i förlossningsbrevet när vi behövde omvärdera det. Hade det blivit en undersökning till där mot slutet så kan jag svära på att ingen av oss hade mått så bra som vi gjorde efteråt. Det kräver en solid barnmorskeintuition att avgöra när man faktiskt ska låta saker ske i sin egen takt.

Allt detta gjorde sjukhusförlossningen, där nästan ingenting blev som vi ville, till en värdig och positiv upplevelse i en situation där rädsla hade kunnat vara den dominerande känslan. Nu blev det istället ett testament till mitt barns livskraft, hur hon chockar alla med sin vitalitet.

Jenny & Lovemark

Lillan född 7/6 -22 04:29

@vulverinekoos och @vulverine_lovemark (finns även på TikTok)


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *