Vad hade jag gjort om jag varit erfaren?

The Positive Birth Calendar 2022
Av Nandi Zulu

Jag sitter på en pall bredvid badkaret. Det är en sån där rullande pall utan ryggstöd som är formad som en sadel typ, den är lagom mjuk och gör att vi barnmorskor kommer ner på en bra nivå samtidigt som vi kan röra oss rullande i rummet. Kvinnan andas lustgas i badet och har fantastiskt stöd av sin partner som har sitt huvud tätt intill hennes. Susandet från lustgasen hörs i bakgrunden, hon ljudar och börjar trycka på under värken. “Jag har aldrig haft en vattenförlossning,” tänker jag. “Borde jag göra något?” Jag känner hur en släng av oro växer i magen. “Vad hade jag gjort om jag vore erfaren? Hade jag varit orolig då? Nej,” tänker jag och tar några lugnande andetag. Allt är som det ska. Jag viskar till min undersköterskekollega att en till barnmorska gärna får komma in, det är min första vattenförlossning. Det känns oansvarigt att inte ha en till barnmorska på rummet. Och det är min första förlossning som jag har hand om ensam. Efter 1,5 år studier och flera veckor av bredvidgång är jag äntligen här och bistår min första födsel som ansvarig barnmorska.

Jag ber kvinnan komma på knä så att jag kan hålla ett perinealskydd medan hon krystar. Detta var något som var väldigt viktigt för henne, det stod i hennes förlossningsbrev som vi gått igenom tillsammans tidigare. Hela min arm är under vattenytan och eftersom jag inte kan se hennes underliv får jag använda mina fingrar för att känna vad som händer där i vattnet. Jag kan känna att huden buktar på när hon krystar, snart känner jag toppen av barnets huvud mot mina fingrar. Strax innan bebisen föds viskar min kollega som tyst smugit sig in på rummet “Huvudet måste vara under vattenytan tills den är ute.” Jag nickar som svar. Jag vet detta. Jag har själv fött i vatten. Jag har sett min kompis föda hemma i vatten. Jag har ägnat timmar åt att titta på vattenfödslar. Ändå är jag så tacksam för påminnelsen och stödet jag har i rummet, att veta att hon sitter där bakom mig och stöttar upp om det behövs.

Bebisen föds och får komma mellan mammas ben under vattenytan fram till sina föräldrar, där undersköterskan hjälper föräldrarna att ta emot. Inom en minut skriker bebisen. Ett nytt liv välkomnas till världen. Glädjen och lättnaden fyller rummet. Det är en unik känsla direkt efter ett barn föds. Alla pustar ut, värme sprider sig, oxytocinet flödar.

Den lilla familjen får en kort stund att få vara i sin bubbla, jag tar ett steg tillbaka. Sedan viskar min kollega att moderkakan helst inte ska komma i badkaret så vi hjälper kvinnan upp. Det är där jag känner att jag kunde ha väntat, gett dem mer tid att få vara i sin bubbla. Men vi är på sjukhus och jag är ny, jag får rätta mig efter verksamhetens regler. Jag vågar inte vänta utan gör som min kollega uppmuntrar mig till. Kvinnan får komma till förlossningssängen och föda fram moderkakan där.

I januari 2021 tog jag äntligen min barnmorskeexamen

Efter 16 år av drömmande om att bli barnmorska, tog jag, mitt i en pandemi, min barnmorskeexamen över zoom på min dotters 15-års dag. Det kändes som om cirkeln slöts den dagen. Drömmen att bli barnmorska växte nämligen fram under min första graviditet med min dotter. Vägen dit var varken rak eller lätt. Men på vägen har jag mött så många barnmorskor som stöttat mig, lärt mig och uppmuntrat mig. Om en behöver cheerleaders ska en ha barnmorskor i sitt liv, helt klart! Finns inga som är så bra på att uppmuntra, peppa och stötta en. 

Jag kände att när jag fick min nya titel som barnmorska att jag äntligen hade fått rätt titel. Jag kände mig aldrig som en sjuksköterska, det var liksom fel på något sätt. Som om jag tagit på mig ett par skor som såg ut att vara mina men inte passade. Barnmorska är mina rätta skor! Jag känner mig så stolt över min titel, stolt över mitt yrke och stolt över mina kollegor världen över.

Under åren har jag haft väldigt mycket tid att tänka på vilken typ av barnmorska jag vill bli. Hur jag vill bemöta familjerna jag möter. Hur jag ska visa att jag respekterar dem och deras val. Hur jag ska lämna mina egna åsikter utanför deras svär och respektera deras resa till föräldraskapet.

Men det är också svårt att vara ny, i ett nytt yrke och på en ny arbetsplats. Det blir lite av en identitetskris att inte kunna rutiner, känna kollegor eller hitta i lokaler. Jag kom från en arbetsplats där jag varit i över tre år, jag hade fantastiska kollegor och visste vem jag skulle be om hjälp för vad, jag kände mig trygg. Nu valde jag att starta om. Vem kan jag be om hjälp? Vem kan jag bolla med? Vem kan jag luta mig mot? Jag behövde testa, läsa av, erfara. Sånt tar tid och tålamod.

Att vara ny betyder att du måste anpassa dig efter dina kollegors rekommendationer, avdelningens PM och läkarnas tycke på ett sätt som de erfarna inte behöver, de har sin erfarenhet att luta sig mot. “Vad hade jag gjort om jag vore erfaren?” Det har varit mitt mantra detta första år som barnmorska på förlossningen. För erfarenheten ger trygghet, lugn och otroligt mycket is i magen. Alla dessa saker är egenskaper jag ser och har sett hos de barnmorskor jag ser mest upp till. De barnmorskor som vågar handha en förlossning utan att göra vaginala undersökningar eller lyssnar bara med trätratten för att det är det kvinnan vill. De barnmorskor som vågar bistå en oplanerad sätesfödsel eller bistå födande i hemmet. De barnmorskor som inte måste någonting utan anpassar sig efter den födande, som vågar stå upp för den födande och dess partner, som vågar. Det är så komplext att vara barnmorska, att veta när en ska sitta på sina händer och avvakta och när en ska vara proaktiv och göra. Det är mycket att hålla reda på, en ska vara flera steg före och samtidigt inte patologisera något som är friskt. Det är ett stort ansvar och det finns många risker. För vi barnmorskor har alltid ett hot hängande över huvudet på oss, läkare som skriver avvikelser, födande som gör anmälningar, anhöriga som blir arga. Vi ska anpassa arbetet efter verksamhetens alla krav, skriva allt i journalen så vi har ryggen fria, blanda in läkarna i alla patienter och tillgodose den födandes önskemål, krav och fysiologiska process.

Vad hade jag gjort om jag vore erfaren? Då hade jag varit den barnmorska jag hoppas att jag en dag kan vara fullt ut. Midwife. Med kvinnan. Inte för regionen. Inte för verksamheten. Inte läkarna eller kollegorna. För den födande, det är ju därför jag blev barnmorska. För att stärka och stötta, och ibland bara sitta på en pall och observera i tystnad då ett nytt liv håller på att börja.

Nandi heter jag och bor i Malmö. Jag är doula, barnmorska och undervisar i Hypnobirthing. Jag försöker dela med mig av kunskap och tips på engelska på min Instagram och min YouTube-kanal. Och så är jag mamma till tre barn också, en dotter på 16 år och två söner 8 och 4 år. Jag skulle beskriva mig själv som “multi passionate” eftersom jag har många olika saker jag brinner för. När Märta bad mig skriva ett inlägg funderade jag länge på vilket ämne jag skulle välja, det finns så många saker att skriva om. Jag valde att skriva om att vara ny för det är något som påverkar oss alla på olika sätt och något jag pratat mycket med mina före detta kursare med. Det har varit ett omvälvande år som ny barnmorska, under en tid då många i min region lämnat regionens största förlossningsavdelning och pandemin kommer och går. Jag är ändå så glad att jag valde att ta steget att bli barnmorska och att söka jobb på just min arbetsplats. 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*