Vad hade jag gjort om jag varit erfaren?

The Positive Birth Calendar 2022
Av Nandi Zulu

Jag sitter på en pall bredvid badkaret. Det är en sån där rullande pall utan ryggstöd som är formad som en sadel typ, den är lagom mjuk och gör att vi barnmorskor kommer ner på en bra nivå samtidigt som vi kan röra oss rullande i rummet. Kvinnan andas lustgas i badet och har fantastiskt stöd av sin partner som har sitt huvud tätt intill hennes. Susandet från lustgasen hörs i bakgrunden, hon ljudar och börjar trycka på under värken. “Jag har aldrig haft en vattenförlossning,” tänker jag. “Borde jag göra något?” Jag känner hur en släng av oro växer i magen. “Vad hade jag gjort om jag vore erfaren? Hade jag varit orolig då? Nej,” tänker jag och tar några lugnande andetag. Allt är som det ska. Jag viskar till min undersköterskekollega att en till barnmorska gärna får komma in, det är min första vattenförlossning. Det känns oansvarigt att inte ha en till barnmorska på rummet. Och det är min första förlossning som jag har hand om ensam. Efter 1,5 år studier och flera veckor av bredvidgång är jag äntligen här och bistår min första födsel som ansvarig barnmorska.

Jag ber kvinnan komma på knä så att jag kan hålla ett perinealskydd medan hon krystar. Detta var något som var väldigt viktigt för henne, det stod i hennes förlossningsbrev som vi gått igenom tillsammans tidigare. Hela min arm är under vattenytan och eftersom jag inte kan se hennes underliv får jag använda mina fingrar för att känna vad som händer där i vattnet. Jag kan känna att huden buktar på när hon krystar, snart känner jag toppen av barnets huvud mot mina fingrar. Strax innan bebisen föds viskar min kollega som tyst smugit sig in på rummet “Huvudet måste vara under vattenytan tills den är ute.” Jag nickar som svar. Jag vet detta. Jag har själv fött i vatten. Jag har sett min kompis föda hemma i vatten. Jag har ägnat timmar åt att titta på vattenfödslar. Ändå är jag så tacksam för påminnelsen och stödet jag har i rummet, att veta att hon sitter där bakom mig och stöttar upp om det behövs.

Bebisen föds och får komma mellan mammas ben under vattenytan fram till sina föräldrar, där undersköterskan hjälper föräldrarna att ta emot. Inom en minut skriker bebisen. Ett nytt liv välkomnas till världen. Glädjen och lättnaden fyller rummet. Det är en unik känsla direkt efter ett barn föds. Alla pustar ut, värme sprider sig, oxytocinet flödar.

Den lilla familjen får en kort stund att få vara i sin bubbla, jag tar ett steg tillbaka. Sedan viskar min kollega att moderkakan helst inte ska komma i badkaret så vi hjälper kvinnan upp. Det är där jag känner att jag kunde ha väntat, gett dem mer tid att få vara i sin bubbla. Men vi är på sjukhus och jag är ny, jag får rätta mig efter verksamhetens regler. Jag vågar inte vänta utan gör som min kollega uppmuntrar mig till. Kvinnan får komma till förlossningssängen och föda fram moderkakan där.

I januari 2021 tog jag äntligen min barnmorskeexamen

Efter 16 år av drömmande om att bli barnmorska, tog jag, mitt i en pandemi, min barnmorskeexamen över zoom på min dotters 15-års dag. Det kändes som om cirkeln slöts den dagen. Drömmen att bli barnmorska växte nämligen fram under min första graviditet med min dotter. Vägen dit var varken rak eller lätt. Men på vägen har jag mött så många barnmorskor som stöttat mig, lärt mig och uppmuntrat mig. Om en behöver cheerleaders ska en ha barnmorskor i sitt liv, helt klart! Finns inga som är så bra på att uppmuntra, peppa och stötta en. 

Jag kände att när jag fick min nya titel som barnmorska att jag äntligen hade fått rätt titel. Jag kände mig aldrig som en sjuksköterska, det var liksom fel på något sätt. Som om jag tagit på mig ett par skor som såg ut att vara mina men inte passade. Barnmorska är mina rätta skor! Jag känner mig så stolt över min titel, stolt över mitt yrke och stolt över mina kollegor världen över.

Under åren har jag haft väldigt mycket tid att tänka på vilken typ av barnmorska jag vill bli. Hur jag vill bemöta familjerna jag möter. Hur jag ska visa att jag respekterar dem och deras val. Hur jag ska lämna mina egna åsikter utanför deras svär och respektera deras resa till föräldraskapet.

Men det är också svårt att vara ny, i ett nytt yrke och på en ny arbetsplats. Det blir lite av en identitetskris att inte kunna rutiner, känna kollegor eller hitta i lokaler. Jag kom från en arbetsplats där jag varit i över tre år, jag hade fantastiska kollegor och visste vem jag skulle be om hjälp för vad, jag kände mig trygg. Nu valde jag att starta om. Vem kan jag be om hjälp? Vem kan jag bolla med? Vem kan jag luta mig mot? Jag behövde testa, läsa av, erfara. Sånt tar tid och tålamod.

Att vara ny betyder att du måste anpassa dig efter dina kollegors rekommendationer, avdelningens PM och läkarnas tycke på ett sätt som de erfarna inte behöver, de har sin erfarenhet att luta sig mot. “Vad hade jag gjort om jag vore erfaren?” Det har varit mitt mantra detta första år som barnmorska på förlossningen. För erfarenheten ger trygghet, lugn och otroligt mycket is i magen. Alla dessa saker är egenskaper jag ser och har sett hos de barnmorskor jag ser mest upp till. De barnmorskor som vågar handha en förlossning utan att göra vaginala undersökningar eller lyssnar bara med trätratten för att det är det kvinnan vill. De barnmorskor som vågar bistå en oplanerad sätesfödsel eller bistå födande i hemmet. De barnmorskor som inte måste någonting utan anpassar sig efter den födande, som vågar stå upp för den födande och dess partner, som vågar. Det är så komplext att vara barnmorska, att veta när en ska sitta på sina händer och avvakta och när en ska vara proaktiv och göra. Det är mycket att hålla reda på, en ska vara flera steg före och samtidigt inte patologisera något som är friskt. Det är ett stort ansvar och det finns många risker. För vi barnmorskor har alltid ett hot hängande över huvudet på oss, läkare som skriver avvikelser, födande som gör anmälningar, anhöriga som blir arga. Vi ska anpassa arbetet efter verksamhetens alla krav, skriva allt i journalen så vi har ryggen fria, blanda in läkarna i alla patienter och tillgodose den födandes önskemål, krav och fysiologiska process.

Vad hade jag gjort om jag vore erfaren? Då hade jag varit den barnmorska jag hoppas att jag en dag kan vara fullt ut. Midwife. Med kvinnan. Inte för regionen. Inte för verksamheten. Inte läkarna eller kollegorna. För den födande, det är ju därför jag blev barnmorska. För att stärka och stötta, och ibland bara sitta på en pall och observera i tystnad då ett nytt liv håller på att börja.

Nandi heter jag och bor i Malmö. Jag är doula, barnmorska och undervisar i Hypnobirthing. Jag försöker dela med mig av kunskap och tips på engelska på min Instagram och min YouTube-kanal. Och så är jag mamma till tre barn också, en dotter på 16 år och två söner 8 och 4 år. Jag skulle beskriva mig själv som “multi passionate” eftersom jag har många olika saker jag brinner för. När Märta bad mig skriva ett inlägg funderade jag länge på vilket ämne jag skulle välja, det finns så många saker att skriva om. Jag valde att skriva om att vara ny för det är något som påverkar oss alla på olika sätt och något jag pratat mycket med mina före detta kursare med. Det har varit ett omvälvande år som ny barnmorska, under en tid då många i min region lämnat regionens största förlossningsavdelning och pandemin kommer och går. Jag är ändå så glad att jag valde att ta steget att bli barnmorska och att söka jobb på just min arbetsplats. 

Opokua Britton Andra chansen

Andra chansen

The positive Birth Calendar 2021

Av Opokua Britton

På det stora hela så är jag ganska nöjd med hur min första födsel blev. Direkt efter var jag supernöjd, men betyget har tyvärr dragit ner lite med tiden. Mycket har ändrats sen dess, framförallt min kunskap kring hur en födsel kan vara och hur jag själv kan påverka den. År 2017 hade jag varit sjuksköterska i åtta år så att en födsel skulle ske på sjukhus och att det var skönt att vara nära en operationssal kändes självklart. Jag läste väl någon bok, men annars var mantrat “det går som det går”. Såhär i efterhand så kan jag inte säga varför jag valde den strategin. Delvis berodde det nog på att jag ändå hade en tro på att min kropp vet vad den ska göra. Det jag glömde var ju att sjukhuset har sina rutiner och vad min kropp vill och den taken den vill jobba på kanske inte alltid är densamma som vårdens.

År 2019 var jag doula/stödperson på båda mina systrars födslar, samt min bästa kompis. Samma år bestämde jag mig för att utbilda mig till doula. Sen dess har jag gått en kurs i spinning babies, avslappnade gravidmassage och blivit certifierad hypnobirthinginstruktör. Under åren har jag varit med på många olika födslar, med väldigt olika människor, på olika platser och med olika förutsättningar. Jag har lärt mig, om och om igen att ingen födsel är den andra lik. Jag har lärt mig att man helt enkelt inte vet hur det kommer bli. Men framförallt har jag lärt mig att “preparation is key”. Att förbereda sig betyder ju inte att allt måste bli precis som man drömt om och allt annat är lika med misslyckande. Förberedelse för mig är både mentalt och fysiskt. Det är en möjlighet att inte bara ge sig så bra förutsättningar under födseln som möjligt, men också en chans att njuta av graviditeten och tiden efter.

Om allt går vägen så är det dags för mig att föda mitt andra barn i början av nästa år. Precis som förra gången så längtar jag efter födseln och tiden efter. Den här gången vill jag också försöka göra vad jag kan för att få ut så mycket jag kan även av graviditeten. Jag mådde prima sist, men det kändes mest som något jag behövde göra för att komma fram till målet. Nu vill jag verkligen att resan ska vara målet, hur klyschigt det än låter. Och detta ska jag göra genom förberedelse, förberedelse och mer förberedelse.

Jag bestämde mig för att bli hypnobirthinginstruktör efter att ha läst boken Hypnobirthing-Practical ways to make your birth better (Siobhan Miller). I Sverige så kretsar mycket födselförberedelse kring FUR och här öppnades en helt annan värld. En värld för mig. Hypnobirthing är allt annat än en quick fix. Förutsättningen för att det ska funka är att man tränar och förbereder sig. En full kurs enligt Hypnobirthing Institute består av fem möten som vardera är cirka tre timmar långa. Nu tror jag inte att det är ett måste för att en person ska kunna få ut otroligt mycket av metoden, MEN det kommer kräva flera timmars övning och tid. Men tack o lov så består väldigt mycket av träningen på att slappna av och andas.

“Relaxation is a gift you give yourself”

Min egen förberedelse

Så, hur ska jag förbereda mig nu när jag ska ha min, förhoppningsvis, sista födsel (vill ej ha fler barn). Jo jag kommer fokusera på hypnobirthings sex pelare: andning, avslappning, hypnos, visualisering, information och affirmationer.

Andning: Jag har börjat redan nu, men från vecka 20 så kommer jag ta mig tid att träna på minst en andningsövning om dagen, med fokus på uppåtandning och avslappningsandning.

Avslappning: Det är sannerligen en gåva. En gåva många skulle behöva ge sig själva, men också bli bättre på att ta emot när tillfälle ges. Även om det är så lite som att ta fem minuter för lite mindfulness. För mig har appen headspace hjälp väldigt mycket så den kommer jag fortsätta använda i kombination med specifika hypnobirthing övningar.

Hypnos: Det är väl denna del som många tycker känns lite flummig. Men kort kan man säga att det handlar om att ge plats åt det undermedvetna. I hypnobirthing så görs detta med hjälp av just avslappningsövningar. Det är ett bra sätt att bearbeta kända och okända saker som kan sätta käppar i hjulet under en förlossning.

Visualisering: Jag blundar ofta och fantiserar om hur jag får föda hemma med min familj runt mig i en lugn, varm och mörk atmosfär. Det ger mig så mycket glädje. Sen är det desto svårare att komma på något att visualisera under sammandragningarna. Sist tänkte jag att jag dök under en våg. Vi får se vad som dyker upp denna gång. Kanske lyfts jag upp i en ballong och glider ner mjukt och lugnt som en fjäder. Eller så kanske jag gör som min syster, klättrar uppför ett berg och släpper ut ett urvrål vid sammandragningens peak?

Information: Jag vet vad jag kan förvänta mig av en sjukhusfödsel, men nu försöker jag lära mig mer om vad som behövs när man vill föda i hemmet. Känns skönt att ta mer ansvar för hur situationen ska se ut. I alla fall sakerna runt omkring som jag kan påverka. Jag ska dessutom vara med på fler födslar och hålla en hypnobirthingkurs och då lär jag mig alltid otroligt mycket. Amning, det gick utmärkt sist, men det är något jag inte vill lämna åt slumpen. Den kunskapen kommer gynna mig och mina framtida klienter.

Affirmationer: Jag ger alla mina klienter affirmationskort att sätta upp i sina hem. Jag tänker självklart göra detsamma.

Min favorit är “kraften i sammandragningarna är inte starkare än dig, de kommer ifrån dig”. Jag ska också lyssna på ljudfiler med affirmationer. Jag har affirmationer riktade till graviditeten, till födseln och till fjärde trimestern. Affirmationer kan alla skriva. Det är meddelanden till vårt medvetna och vårt undermedvetna. En huvudregel finns och det är att de ska vara skrivna i presens. Ord har en otrolig kraft. Att använda sig av affirmationer och se hur de kan påverka en tydliggör den otroligt starka kopplingen mellan kropp och knopp.

Jag njuter av att vara igång och jag är så glad att bestämt mig för att ta ett så stort ansvar för min födsel. Och vilken ära det är för mig att hjälpa andra att förbereda sig samtidigt som jag är på min egen resa.

hypnobirthing

Vad är hypnobirthing? En teknik för avslappning och ”omprogrammering”

Foto: Lovisa Engblom

Det finns nog inget lättare än att göra narr av någons förberedelser inför sin förlossning. Särskilt om ord som ”hypnobirth” ingår i förberedelserna. Då är det lätt hänt att personer runt omkring tycker att nu, nu har det gått lite VÄL långt ändå. Att bli bortviftad som om man håller på med något larvigt när man försöker förbereda sig inför det största i livet: att föda sitt barn.

Men det handlar framförallt om okunskap hos omgivningen.

Som jag ser det så finns det olika nivåer av förberedelser inför förlossningen. Vilken födsel man förbereder sig för spelar förstås in. Vad ska hända? Är det en planerad kejsarfödsel? En hemförlossning eller en ”vanlig” sjukhusförlossning? Att inhämta praktisk kunskap om olika förlossningssätt är ett sätt att förbereda sig på. Att gå på föräldrakurs och lära sig om hur vi traditionellt delar in förlossningen i faser samt allt om epidural, lustgas och TENS är ett annat sätt.

Det vi ibland missar är att vi är helt förprogrammerade och indränkta i den kultur för födande som råder just här. Den är en slags osynlig diktator i hur vi förbereder oss. När vi tror att vi helt självständigt och förutsättningslöst sätter tänderna i förberedelser inför förlossningen så missar vi ofta att någon styr med väldigt fast hand i bakgrunden. Däremot: kroppens egen inneboende förmåga att föda barn – kunskapen och instinkterna för födande som finns lagrade som ett evolutionärt minne i oss – de har ingen susning om vilken kultur för födande som råder just här.

Kroppen vet inte vad som är rätt sak att göra i vår kultur. Nämligen att ringa in till förlossningen när värkarna har blivit regelbundna för att sedan förflytta sig från det farliga hemmet till det säkra sjukhuset. Att där på det okända stället försöka hinna lära känna flera okända personer som går i skift. Att få band spända runt magen och en infart i handen. Att någon berättar hur och vad man ska göra nu. Gå hit! In i det här rummet ska vi! Nu vill jag undersöka, lägg dig här.

Det är instinkt att vilja söka upp sin trygga födelseplats innan födandet tippar över och bli mer intensivt. Som när katten söker upp sitt avskilda ställe innan hon föder sina kattungar i lugn och ro. Det är alltså helt i sin ordning när födande söker upp sjukhus i latensfas. Att bli hemskickad när man försöker få tillträde till sitt ”birthspace” i lugnt skede går emot impulsen att vilja boa in sig. Även om det i vår kultur ofta är att föredra att vänta med att åka in tills födandet tippar över gränsen för ”the point of no return”.

Vårt autonoma nervsystem kommer att reagera på okänd miljö, förflyttning, okända människor och att vara gäst på någon annans territorium när vi föder. Även om vi intellektuellt känner oss trygga och väl omhändertagna på sjukhuset. Att en del kvinnor ändå ”lyckas” föda barn helt av egen kraft inom detta system är ett bevis på hur välfungerande våra kroppar är. Fysiologi och medfödd instinkt i födande är mycket mer konstant över tid än den kultur vi skapat runt samma fenomen. Viktigt att förstå är alltså att det system vi har skapat för födande delvis går på tvärs mot medfödda instinkter i födandet.

Att hitta tillbaka till instinkterna i födandet är därför ett helt konststycke i sig. Det kan ta år. En del kvinnor har en stark inre röst som guidar dem. Jag blir alltid så imponerad när en förstföderska förbereder sig på ett sätt som går på tvärs mot rådande kultur. Men det vanliga är att de som ska föda sitt första barn förbereder sig på den mer grundläggande nivån som går i linje med hur vår kultur ser på födandet, för att sedan, efter att ha varit med om sin första förlossning, kanske gräver ännu djupare efter något som de upplevde fattades dem under förlossningen.

En del lyckas gräva tillräckligt djupt och hittar det där som fattades.

Så vad går hypnobirthing ut på?

Vår kultur har lärt oss att se på födandet som något väldigt farligt och nyckfullt som enbart kan vara säkert i retrospektiv. Att utfallet aldrig ligger i ”våra” händer utan enbart i slumpens och framförallt: i experternas händer. Vi har lärt oss att lita mer på auktoriteter än på våra egna instinkter. Misstron gentemot instinkter och kroppens egen kunskap kan därför vara stark. Teknik och experthjälp ska rädda oss från våra kroppar som bevisligen fungerar som den sämre sortens maskiner.

Hypnobirthing som koncept börjar därför i att lära ut om fysiologisk födsel och instinkter i födandet. Alltså att veva tillbaka och delvis ”omprogrammera” vårt sätt att se på födandet. Att kliva ur vår kulturella ram och hitta en ny mer positiv ram att se på födandet från. Det handlar om att plocka bort den osynliga diktatorn som vår tids patologisering av födandet är och samtidigt erkänna hur stor inverkan omgivningen har på en födsel.

Hypnobirthing är också ett sätt att få lite strukturerad input i ens personliga mind-body connection (den att kropp och känslor hänger ihop under förlossningen). Det handlar om att öva upp tekniker för djupavslappning. Samt att jobba medvetet med affirmationer och visualisering. Att repetera och öva är en viktig del. Precis som elitidrottare vet att jobba med inre bilder och positiva affirmationer inför stora händelser i sina karriärer. Att föreställa sig hur de vinner loppet. Inte hur de förlorar. Kanske handlar det om att kasta bort all onödigt bråte och last som tynger och ”lära” kroppen att vara mer ”in the zone”.

Själv tycker jag att det är riktigt stärkande sätt att förbereda sig inför förlossningen på. För även om det alltid finns en komponent av oförutsägbarhet under en förlossning (precis som livet i övrigt) – den punkt som alla hela tiden vill trycka på – så är det faktiskt betydligt mer överraskande hur mycket man själv faktiskt KAN påverka sina förutsättningar inför förlossningen.

Och när den poletten trillar ner, ja då kan det bli riktigt lustfyllt att förbereda sig inför förlossningen. Igår satt jag och gjorde små handskrivna kort med affirmationer. Det kändes så fint. Du får gärna låna dem om du vill.

Varsågod: Några affirmationer inför förlossningen

Jag litar på min kropp och mina instinkter.

Smärtan passerar mig utan att vara en del av mig.

Go to Labour Land.

Surrender.

Jag är i ett hav. Här är det varmt, intensivt och vackert.

Let your monkey do it!

Jag är VÄRKSTARK.

You are transported back through history.

Be water.