Kategori: Förlossningsvård

Framtidens kvinnohälsa – om att lyssna och tro på kvinnor

Lämna en kommentar

Av: Morlin Schubert, Doulagruppen

En sal full med kvinnor. Flera med kvinnotecken, livets träd, eller livmoder-, vulva-, klitoris-smycken. Flera grymma talare vars tal sträcker sig från upplevelser, erfarenheter och fakta till lösningsförslag och skymt av framtiden.

Framtidens kvinnohälsa.

Så efterlängtad. Så välbehövligt. Så viktigt.

Vi som satt i rummet var främst barnmorskor och doulor, men även politiker och födande/intresserade ”brukare” fanns med. Alla ville vi en sak: en bättre kvinnovård i framtiden. För idag är mödrahälso-, förlossnings- och eftervård bara bra om man som socialstyrelsen tittar på en handfull utvalda medicinska utfall som mödradödlighet, barnadödlighet, akutsnitt eller sfinkterskador. Eller om man är politiker och SKR-lobbyist som kan utforma en enkät så att “9 av 10 är nöjda” kan bli slutsatsen – och då ignorerar man de 12.000 kvinnor som även med så pass förskönade siffror inte är nöjda.

Som Lisel Naeslund, ordförande i Birth Rights Sweden, sa:

“Som sjuksköterska arbetar jag i akutsjukvården och trots att jag och mina kollegor dagligen vårdar patienter under LPT, alltså tvångsvård, så ser jag inte i närheten av så grova övergrepp från vårdpersonal som jag ser i födelsevården.”

Konferensen satte tonen för dagen med två kvinnor som berättade om sina upplevelser – vi får aldrig, oavsett vad vi gör, tappa blicken från de födande, det är de som står i främsta rummet, det är de som vi alla ska tjäna och underlätta för. 

De berättade om att inte bli lyssnade till, om auroraplanen som kastas ur fönstret, om att föda ofrivilligt hemma, ambulansfärd, blödning och operation med separation. Om att nekas planerat snitt tre gånger. Och stora blödningar, separationer, operationer som följd. 

Att separera en mor från sitt barn, ett barn från sin mor. Knivar vrider sig i magen när Kerstin Uvnäs-Moberg en stund senare berättar om oxytocin, den viktiga första tiden, hudmothud-kontaktens verkningsmekanismer och fördelar – och jag kan inte låta bli att titta på kvinnan som delade sina upplevelser och mitt hjärta svämmar över av sorg och ilska och ett löfte till mig själv, att jag kommer att kämpa mot separationer tills #nollseparation är ett faktum i Sverige.

Den andra kvinnan visade att även en drömfödsel “på papper” och överlag fina upplevelser kan störas av en enda människas beteende, hur kort mötet än må vara. Hon berättade om skammande och skuldbeläggande och en läkare som försöker att tvinga henne upp ur badet: “jag är inte beredd att äventyra bebisens säkerhet för att du ska ha det lite mysigt” och “jag vädjar på mina bara knän att du ska komma upp ur badet.” 

Om denna läkare visste vad ett sådant agerande kan betyda för en familj. Hur stressen att behöva stå på sig och hantera en konflikt kan vara nog för att påverkas djupt, inte känna samma glädje efter födseln och lång tid därefter. Hur lätt en upplevelse kan störas. Hur lätt en erfarenhet kan för-störas. Hur vi på djupet måste tillåta kvinnan fatta egna beslut. Att se henne som mer än en ologisk hysterisk varelse som inte vet sitt eget bästa.

Om oxytocin med Kerstin Uvnäs Moberg

Kerstin Uvnäs Moberg

Men sedan Kerstin Uvnäs-Mobergs tal om oxytocin, vilket föredrag! Klok, livlig, en ynnest att lyssna på henne. Om att kroppen kanske verkligen är byggt så att den ska kunna funka. Om att kvinnor kanske inte är felfungerande eller icke-fungerande per automatik. Om balansen mellan sympatikus för att syresätta och parasympatikus för oxytocinet, för att föda. Om att syntetiskt oxytocin kan sänka det egna oxytocinet. Om det märkliga att det var lätt att anta att kroppen inte kommer kunna föda, och nu måste vi med en mängd vetenskapliga metoder och forskning bevisa att kroppen faktiskt fungerar – “är inte det märkligt”? Jag kan inte annat än att hålla med – mycket märkligt. 

Förlossningsläkare Thorbjörn Brook Steen

Thorbjörn Brook Steen är obstetriker (förlossningsläkare) från Oslo som blev känd för mig när han för ett tag sedan i ett öppet brev bad om ursäkt för den vård han hade gett i början på sin karriär. Han pratade tyvärr norska, så jag som inte har svenska som modersmål förstod inte så värst mycket, men det jag förstod var bra och viktigt. Omsorg tar tid! Interventioner ofta görs för säkerhets skull: värde x är liiiite för högt och värde y liiiiite för lågt, bäst vi snittar för säkerhets skull. Istället hade hans klinik börjat att ge kvinnorna tid. Förr så sattes dropp och höj, höj, höj, nu kopplas droppet bort och kvinnan får en chans att vara ifred och öka sitt eget oxytocin. Siffrorna talar ett tydligt språk: till exempel kejsarsnitt i Robson-grupp 1, dvs fullgånget barn med spontan start 5,7% (kejsarsnitt total: 13,6%), eller grad 3-4 bristningar 0,95%.

Thorbjörn Brook Steen

Nyckeln ligger i att lyssna på kvinnorna. Han blev varse det obstetriska våldet han själv bidrog med genom att prata med förlossningsrädda. Lyssna på kvinnorna. Uttjatat, men måste upprepas om och om igen: lyssna på kvinnor. Lyssna på kvinnor. Lyssna på kvinnor.

”Min Barnmorska”

Ett inslag som riktade sig specifikt till barnmorskorna i rummet var när två barnmorskor från caseload-enheten “min barnmorska” öppet och generöst delade med sig av sina scheman, hur det känns att jobba i dem, fallgropar och förbättringar de utvecklade under tiden. Om hur den första beredskapen kan kännas och hur ovant det är att vara med den födande hela tiden. Vad ska man göra när man inte kan sticka?? 

Budskapet var: våga! 

Barnmorska Mia Ahlberg

Mia Ahlberg, omvårdnadschef på Karolinska och drivande kraft bakom “min barnmorska”-projektet och -enheten pratade om att det behövs eldsjälar i början, och en lång anda. Eller, som politikern Madeleine Jonsson senare skulle kalla det “uthållig otålighet”.

Mia Ahlberg

Mia Ahlberg och Thorbjörn Brook Steen pratade också om det något torrare, men ack så viktiga ersättningssystem för vården och därmed förlossningskliniker. Idag bygger ersättningen på DRG-poäng, dvs diagnosrelaterade grupper: diagnoser och åtgärder ger pengar, inte omsorg eller tid spenderad med patienten. Men omsorg tar tid. Och personalkostnaderna är, oavsett hur dåligt betalda och överbelastade personalen är, höga. Mia Ahlberg slog fast att caseload må vara billigare för skattebetalarna, på samhällsnivå, men blir till en kostnad för sjukhuset som ska driva detta. Dels ska bilar och utrustning anskaffas och kanske en barnmorska få betalt för beredskapen utan att arbeta det passet, men framförallt minskar ju risken för komplikationer… och därmed förekomsten av diagnoser… och därmed utförda åtgärder… och därmed klinikens intäkter! Vi som kommer ihåg nedläggningarna av BB Sophia och Södra BB kommer så väl ihåg att det i dagens ersättningssystem tyvärr inte går ihop ekonomiskt att ha för många lågriskfödslar med låg antal interventioner. Vilket sjukt system, tänker jag, som premierar det sjuka. 

Lisel Naeslund från Birth Rights Sweden

Dagens höjdpunkt blev Lisel Naeslunds tal, ordföranden i brukarorganisationen Birth Rights Sweden. Se hennes del på UR play (coming soon), jag kan inte göra den rättvisa. Hon lyfte attityden, hur vi som samhället, vi som jobbar med födande, vi som föderskor ser på föderskor: passiva, bortskämda, vet inte sitt bästa? Kan inte fatta beslut, ska inte fatta beslut, ska inte oroa sig? Är de mindre värda än sina barn? Tror de att de kan föda barn? Tror VI att de kan föda barn?

Jag tänker på messengerkonversationen jag har haft med en barnmorska förra året som apropå begreppet ‘obstetriskt våld’ skrev att “föda och födas är globalt sett det farligaste man kan göra och det är ett bortskämt i-landsproblem att tro att vi utför ‘våld’ på födande kvinnor”. Där och då kände jag så tydligt att vi pratade helt förbi varandra.

Lisel Naeslund däremot, blivande barnmorska själv, vävde in sina fyra perspektiv på födande, som doula som blir vittne till övergrepp inom förlossningsvården, som sjuksköterska som INTE bevittnar i närheten så grova övergrepp inom akutverksamhet, som födande som vill föda i trygghet och som ekonom som mår illa av att höra ordet “stordriftsfördel” i samma mening som förlossningsenhet, när stordriftsnackdelar glöms bort. Hon slutade sitt tal med följande: 

“Vad får en födsel kosta?

Den får inte kosta en kvinna hennes självkänsla.

Den får inte kosta en familj deras förutsättningar till en trygg start.

Den får inte kosta vårt land viljan till framtida reproduktion.”

Lisel Naeslund och Karin Christensson

Till slut följde ett panelsamtal som kom att handla mycket om Västra Götalands regions “sjukvårdspamp” (tack, underbara konferencieren Karin Christensson från Sytermatikpodden) Madeleine Jonsson, ordförande i västra hälso- och sjukvårdsnämnden, som kläckte nyheten att VG-regionen vill införa ett caseload-projekt. Hon delade även generöst med sig hur politiker ibland överöses med tyckanden från professionen – som att det skulle vara livsfarligt att bedriva förlossningsvård utan neonatal eller att “det ska inte vara ett jävla spa” när en förlossningsenhet planeras med badkar i varje rum – som kan göra det svårt att fatta bra beslut. Även Anna Krohwinkel, forskningschef på tankesmedjan Leading Health Care, bidrog med kloka analyser av hur fel tänket kan bli när en konstant ökade kostnadseffektivitet får styra tankar och beslut: Om effektiviteten (eller, med Thorbjörns ord tidigare: “produktionen”) hela tiden ska öka blir det viktigt att den födande kommer in så sent som möjligt och lämnar så tidigt som möjligt, dvs tillbringa största delen av födseln och postpartumtiden i hemmet – men ändå är det livsviktigt att hon föder i just sjukhusets säng, inte i sängen hemma eller på annan plats. Hur ska vi ha det egentligen?

Tyvärr fick dock de andra paneldeltagarna mindre utrymme, och jag säger med Kerstins ord: “mammorna försvann lite, eller hur?”

Min take-away från dagen blev frågan hur vi ytterligare kan stärka ”mammornas” position när beslut om födevården ska fattas och enskilda vårdgivare ska agera. Kvinnorna får inte försvinna, kvinnor ska få sitt jävla spa, och den forskning som så tydligt visar på oxytocinets verkningsmekanismer och den psykologiska aspekten av födandet får aldrig försvinna bland forskning om kvinnokroppens förmodade patologi. 

Lyssna på kvinnorna!

Ge de födande kvinnorna och de yrkesarbetande kvinnorna rimliga förutsättningar för födandet och sluta nedvärdera, stressa, håna och underprioritera kvinnors liv och mentala hälsa.

Kerstin Uvnäs Moberg och Morlin Schubert

Morlin Schubert Doulagruppen.se

Färre svåra förlossningsskador med två barnmorskor på rummet!

Lämna en kommentar

Nyss publicerades en studie i The Lancet som är gjord av barnmorskor i Sverige. Resultatet är helt fantastiskt: Det går att minska svåra bristningar i slutet av en förlossning med nästan en tredjedel. Hur? Jo, interventionen är att vara två barnmorskor i förlossningsrummet precis på slutet när barnet håller på att födas fram. Det är en komplex intervention eftersom den kan utföras på ganska många olika sätt. Men kontentan är att försöka hjälpa kvinnan att föda fram barnet så långsamt som möjligt precis på slutet så att vävnaden hinner töja sig. Något som är särskilt viktigt när det är första barnet som ska födas. Att vara två barnmorskor innebär att man kan trygga varann och ge mer stöttning till den födande kvinnan.

Såhär skulle man också kunna beskriva interventionen:

Det långsamma framfödandet gynnas att att två barnmorskor tryggar varann att låta kvinnan föda i sin takt.

Det finns nämligen två faktorer som är viktiga när det handlar om att undvika en stor bristning.

  1. Det långsamma framfödandet av barnets huvud så att musklerna i vagina hinner tänja sig
  2. Möjligheten till eftergivlighet och töjbarhet i vävnaden

Kvinnors instinktiva beteenden under en fysiologisk födsel skyddar vävnaden. Utan det värkstimulerande droppet så går det oftast ganska långsamt precis på slutet när det första barnet ska födas fram. Att instinktivt vilja ”hålla tillbaka” och sätta ihop knäna när huvudet står i genomskärning är ett utmärkt sätt att skydda perineum. Forskning visar också att det är mer sällsynt med stora bristningar när kvinnor föder inom alternativa vårdformer, tex vid hemfödslar.

Men på sjukhus så föder en majoritet av förstföderskor med epidural och dropp. Och antalet induktioner har fortsatt att öka sedan flera år tillbaka: medikaliseringstrenden inom förlossningsvården är tydlig. För en barnmorska blir det lätt mycket att hålla koll på precis mot slutet av en födsel. Men det finns alltså ett sätt att skydda förstföderskor mot svåra bristningar som nu är vetenskapligt utvärderat: stöttning av en barnmorskekollega de sista 15 minutrarna kan minska andelen sfinkterrupturer med nästan en tredjedel! Av de mammor (samtliga väntade sitt första barn) som födde med två barnmorskor på rummet så fick 3,9 procent en sfinkterskada jämfört med 5,7 procent av dem som födde med stöd från endast en barnmorska. Alltså – wow.

Det är verkligen wow eftersom resultatet så tydligt visar att närvaro och barnmorskestöd kan göra skillnad. En multifaktoriell intervention är testad i en stor randomiserad studie. Jag är så glad över det här eftersom diskussionen nu kanske äntligen kan byta fokus från att handla om enskilda skyddande faktorer såsom ett finskt grepp, en plastmojäng, en varm handduk eller ett manuellt perinealskydd. Vi människor fungerar nog så, vi vill veta EXAKT vilken stekspade som är magisk. Men sanningen är att det kanske inte finns någon sådan magisk tingest som lätt som en plätt kan appliceras på alla födslar.

Hur gick interventionen med två barnmorskor till?

Kort och gott handlade interventionen om att kalla in en till barnmorskekollega mot slutet. Vad den andra barnmorskan gjorde för att hjälpa till att skydda kvinnan från stor bristning varierade. Men det handlade om stöttning, observation, att ge respons och kanske tips på någon förebyggande strategi. Jag har själv deltagit i studien som barnmorska under några födslar i Stockholm sommaren 2019.

Eftersom endast förstföderskor deltog i den här studien så går det inte att direkt överföra resultatet till omföderskor. Själv känner jag också att det är viktigt att interventionen görs kvinnocentrerat: alltså följsamt och inte som en pålaga utifrån. För det är möjligt att en föderska som föder lugnt och stilla på knä, helt guidad av sina egna krystimpulser, kan bli störd av att en okänd person dyker upp oanmält precis på slutet. Om den andra barnmorskan ”tar över” utan att känna in stämningen i rummet, ja då kan ju det givetvis störa.

Men med det sagt. Det här är fantastiska nyheter!

Länk till den vetenskapliga artikeln finns här: Oneplus:thelancet.com/journals/

Klipp under förlossningen – var, hur och varför?

1 kommentar

Att ett snedklipp under förlossningen kan innebära att det klipps i svällkroppsvävnad/ alltså i delar av klitoris var lite av en nyhet för mig. Men det är ju rimligt eftersom nerver till klitoris och svällkroppssvävnad omsluter vagina. I den här vetenskapliga artikeln konstaterar forskarna:

”Vaginal förlossning med mediolateral episiotomi är inte associerad med urin- och/eller fekal inkontinens och sexuell dysfunktion men däremot associerad med nedsatt sexuell funktion samt sexuell lust, upphetsning och orgasm inom fem år efter förlossningen.”

Long-term impacts of vaginal birth with mediolateral episiotomy on sexual and pelvic dysfunction and perineal pain

När jag skrev om ämnet på instagram fick jag snabbt in flera berättelser om nedsatt sexuell funktion efter klipp. Det fick mig att tro att det kan finnas ett mörkertal av kvinnor som har problem efter snedklipp i samband med förlossningen:

”Jag blev klippt, precis som ca 20 % av alla föderskor här i Finland. Klippt på pga sugklocka som lades på mödraindikation (svaga värkar). Sprack vidare ner i bäckenbottenmusklerna till 5 cm djup. Märkte efter nån dag att känseln var nedsatt på den klippta/spruckna sidan. Lever idag 1 år och 4 månader senare, med knappt nån känsel alls från klitoris till anus på höger sida, totalt icke-erogent.”

”Episiotomi gjordes, de fick klippa två gånger… Hade ont i ryggen, ingen kontakt med bukmuskulaturen i två och ett halvt år efteråt. Tappade känseln i klitoris från klippet upp på den klippta sidan. Var inget roligt att ha sex efteråt på grund av nedsatt känsel.”

Sexuell funktion, såsom lust, upphetsning och orgasmförmåga efter ett snedklipp behöver studeras mer noggrant. Jag tänker i det här blogginlägget redogöra för vilka klipp som används inom förlossningsvården och varför.

Varför läggs ibland ett snedklipp under förlossningen?

Under senare delen av 1900-talet lades snedklipp på rutin på många förlossningskliniker i Sverige. Hypotesen var att det skulle bli bättre med en kontrollerad bristning än en okontrollerad. Det visade sig inte stämma så bra. Ett klipp innebär mer smärta i efterförloppet än en spontan bristning, läker sämre och blir lättare infekterat. Det orsakar också mer ärrbildning än spontana bristningar.

Det finns inget vetenskapligt stöd för att ett snedklipp på rutin hjälper kvinnor som föder spontant vaginalt. Tvärtom finns det evidens för att det är en intervention som bör användas restriktivt. Ibland behöver dock barnet hjälpas ut jättefort, och då kan man behöva lägga ett klipp för att hjälpa barnet.

I Sverige idag är rekommendationen vid spontana förlossningar att endast lägga ett klipp på barnindikation.

Klipp vid spontana vaginala förlossningar hos förstföderskor

Hur förlossningskliniker tillämpar detta varierar stort. Här är ett utdrag ur Graviditetsregistrets årsrapport för år 2020 (några sjukhus som inte använder Obstetrix journalsystem är inte med). Statistiken här nedan visar förekomsten av klipp hos förstföderskor vid spontana vaginala födslar. Det varierar mellan 15,2 % och 0,8 %. Det mörkgrönmarkerade visar genomsnittet för riket.

Andel klipp hos förstföderskor vid instrumentell vaginal förlossning

Eftersom klipp vid en förlossning med sugklocka minskar risken för sfinkterruptur så används det mer liberalt vid sugklockeförlossningar. Det här är intressant: samma kliniker som använder klipp på rutin vid förlossningar med sugklocka är också mer liberala med klipp även vid spontana förlossningar. Det säger mig något. När ”att lägga ett klipp” normaliseras och blir en vanlig intervention på en förlossningsavdelning så kommer sannolikt andelen onödiga klipp att öka.

Hur läggs klippet? Om olika typer av klipp vid förlossningar

Bild från bäckenbottenutbildning.se

Figur Medialt, mediolateralt och lateralt klipp.

  1. Medialt klipp
  2. Mediolateralt klipp
  3. Lateralt klipp börjar med än 1 cm från medellinjen

Medialt klipp

Det mediala klippet innebär att klippa rakt ner mot anus, en intervention som är vanlig i USA. Det mediala klippet är lättare att sy men ökar risken för sfinkterskada och är därför inte rekommenderat i Sverige.

Det mediolaterala eller laterala klippet

Det mediolaterala klippet utgår från medellinjen men riktas snett utåt. Det är det rekommenderade klippet i Sverige. Det laterala klippet läggs lite högre upp.

Risker och komplikationer med själva klippet

Eftersom ett klipp ger mer ärrbildning än en spontan bristning så kan det vara tekniskt svårt vid operationer som syftar till att rekonstruera mellangården.

Såhär skriver författarna till utbildningsmaterialet Bäckenbottenutbildning.se:

”Vi vill framhålla att ett klipp ger en permanent bäckenbottenskada. Ju mer lateralt klippet är desto mer skada på m bulbocavernosus och desto svårare att rekonstruera direkt, men även att frilägga vid senare rekonstruktiv kirurgi. Det finns även risker för att klippet kan skada både m puboanalis (den viscerala delen av m puborectalis) och sfinkterkomplexet.

Även vid mediolaterala klipp finns en risk att klippet engagerar den externa sfinktern. M transversi perinei skadas vid ett mediolateralt klipp och skador på denna kan ge risk för analinkontinens och tarmtömningssvårigheter. M transversi perinei är viktig som stöd för den externa sfinktermuskulaturens laterala stöd mot bäckenet. Även m puboanalis kan skadas vid ett klipp och detta kan orsaka en instabilitet i bäckenbottenmuskulaturen med risk för tarmtömningssvårigheter och andra symtom såsom bäckensmärta, sexuell dysfunktion och vidhetskänsla.”

Mina egna tankar om klipp vid förlossningar

Själv har jag varit med på sugklockeförlossningar där det inte har blivit någon bristning alls. Att tro att man ”räddar” kvinnor genom att klippa – alltså genom att skada – är ett feltänk anser jag. Ja några kvinnor blir med sfinkterrupturer efter en sugklocka. Men vem vill vara den som blir klippt i tron att man då blir räddad från en skada när man i själva verket kanske går miste om sin chans att INTE bli skadad. Ett livslångt profylaxärr. Jag tror vi underskattar de problem en del (men inte alla) kan få efter ett klipp.

Läs gärna mer här:

Referenser

Bäckenbottenutbildning.se

Graviditetsregistret årsrapport 2020

Selective versus routine use of episiotomy for vaginal birth Cochrane Database Systematic Reviews 2017

Bülent Doğan,İsmet Gün,Özkan Özdamar,Ali Yılmaz & Murat Muhçu Long-term impacts of vaginal birth with mediolateral episiotomy on sexual and pelvic dysfunction and perineal pain The journal of Maternal-Fetal & Neonatal medicine Apr 2016, Published online: 25 Apr 2016

Hur vi föder spelar roll

2 kommentarer

Ni som inte deltog i webinariet med Hannah Dahlen idag missade något. Åh wow, hon har en sån passion för sitt ämne och är samtidigt duktig på att presentera metod och forskning utan att blanda in en enda gnutta akademiskt snobberi i det hela. Hennes klangbotten liknar min egen, nämligen: Birth has a fundamental purpose.

Hannah är alltså barnmorska och professor i Sydney Australien. Under webinariet på plattformen Own Your Birth idag så redogjorde hon för den forskning som ligger till grund för den explosion av igångsättningar vi har sett inom förlossningsvården de senaste åren. Jag kan inte återge hela hennes dragning men essensen är att vi måste bli mycket försiktigare än vad vi är idag. Det är hela tiden konsekvenserna exakt här och nu som det fokuseras på. De lite mer långsiktiga konsekvenserna struntar man i. För att illustrera vad hon menar så delade hon det här citatet:

It is only relatively recently that we have been looking beyond the throw of the stone to the distant shore. What we see is very, very scary.

I Australien idag så sätts nästan hälften av alla förstföderskor igång och enligt Hannah Dahlen så finns det ett tydligt samband mellan igångsättning och förlossningstrauma. För förstföderskor är det särskilt tydligt att en igångsättning kan få stora efterverkningar. Vi diskuterade att modern förlossningsvård delvis reflekterar en syn på kvinnan som en källa till komplikationer under förlossningen. Den födande kvinnan betraktas som en svag länk i en födelsekedja och vår uppgift blir att ”rädda” henne från sig själv, men kanske framförallt hennes barn. Det är ur det perspektivet som allt fler interventioner motiveras. Igångsättningar i vecka 41 är bara en liten del av dem. Många fler förlossningar sätts nu igång i vecka, 37, 38, 39, 40. Anledningarna varierar.

Hannah Dahlen menade att vi måste bli mycket bättre på att verkligen informera kvinnor om vad en igångsättning faktiskt innebär. Vad den kan få för framtida konsekvenser och att det knappast är något att ta lätt på. Jag kan bara hålla med.

Ny nationell definition av Aktiv fas under förlossningen

Lämna en kommentar

Nu har Sveriges förening för obstetriker och gynekologer (SFOG) och barnmorskeförbundet enats om en ny definition på aktiv fas av förlossningen. Födandets fysiologi har ju inte förändrats. Men hur förlossningsvården ringar in kvinnor som föder – och därmed vilken typ av hjälp och vilka interventioner som kommer att föreslås – det ska nu förändras. Äntligen. För den gamla ”ramen” eller måttstocken visade sig vara alltför snäv. Som en klädstorlek SMALL till alla. Vi trodde i någon form av missriktad välvilja att det var fel på en massa kvinnors spontana födelseförlopp när det i själva verket var måttstocken det var fel på. Så tokigt kan det bli när ett fel systematiseras. Det visar hur svårt det är att fånga en organisk, dynamisk process in i ett standardiserat ramverk.

Det här är bakgrunden till att den nya definitionen har kommit till. Jag citerar:

”Ny forskning talar för att aktiv fas, brytpunkten för när öppningsgraden av modermunnen ökar i hastighet, föreligger vid minst 5 cm för de flesta kvinnor, förstföderskor såväl som omföderskor. Det som tidigare beskrivits som värksvaghet (modermunnen öppnar sig <1cm/h) har i nyare forskning visat sig vara en alltför strikt tidsindikator och bör inte användas som en enskild faktor för att bedöma förlossningsprogress. Vidare finns vetenskapligt stöd för att partogrammets actionline inte bör användas som enskild indikator för intervention under öppningsskedet, vid spontan start av förlossningen. Det som skiljer från tidigare definition är att det tydliggör den aktiva fasen vid spontan förlossning. Öppningsgraden har ändrats till 5 cm från tidigare 4 cm eller utplånad cervix och öppet 1 cm. Vattenavgång ingår inte i definition av aktiv fas. Etablerat värkarbete som föregår aktiv fas hanteras individuellt.”

Det finns nu forskning som stöder det här om kvinnor som föder:

  • Livmodertappen öppnar sig inte linjärt som en perfekt ritad graf på att papper
  • Förlossningen kan ta lång tid men mor och barn kan ändå må utmärkt efteråt. Det kan med andra ord vara okej att en förlossning tar tid, en normalvariation
  • Det finns stora individuella variationer. Man kan se födelsefysiologin som ett tåg som finns inbyggt i alla kvinnor. Tågen går olika fort
  • Partogrammets actionline är ingen bra prediktor för ett bra utfall

Hur kommer vården och stödet under förlossningar att se ut med den nya definitionen?

Många kvinnor har skrivit till mig och varit oroliga för att det nu kommer bli ÄNNU svårare att få komma in till förlossningen. När det inte längre räcker att ha värkar och vara fyra centimeter öppen! Det visar tydligt att vi behöver tänka om. Frågan ska ju snarare vara – Vilket behov av stöd har du? Vilken hjälp behöver du? Hur kan vi stötta? Vad behövs?

Inte: Hur många centimeter öppen är du?

Louise Lundborg skrev så bra i sitt inlägg i The Positive Birth Calendar 2021, jag citerar:

”Det kommer utmana våra gamla sanningar, våra arbetssätt, våra egna värderingar kring födandet inom förlossningsvården om vi ska kunna individualisera synen på tid under födande, för det finns ingen quick fix när vi nu ska backa bandet lite och tänka att det kanske inte finns ett standardsvar likt 1 cm/timmen. När ska vi intervenera under förlossningen? fick jag som fråga av Märta. Mitt svar är inte enkelt för alla interventioner som görs behöver individualiseras i större utsträckning.

Alla behöver ta eget ansvar och fundera över vad som är rimligt för varje enskild födande de möter. Om det är något vi bör göra före något annat så är det fundera över vilket stöd vi kan ge kvinnor tidigare under födandet, latensfasen och släppa tanken på ”när ska vi intervenera?”. Hur kan vi organisera och bidra till att framtidens födande inte blir hänvisade till att klara sig hemma under den tidiga delen av födandet, innan de är i den aktiva fasen.”

Kanske är det precis så enkelt – och samtidigt så svårt. Det spontana födandet är i allra högsta grad en oförutsägbar process och det finns inget standardsvar på hur fort den ska gå. Kvinnor behöver stöd under alla faser av födandet.

Referenser:

Lundborg L. et al. First stage progression in women with spontaneous onset of labor: A large
population-based cohort study. PLoS One. 2020 Sep 25;15(9):e0239724. doi:
10.1371/journal.pone.0239724. PMID: 32976520; PMCID: PMC7518577.

WHO recommendations; Intrapartum care for a positive childbirth experience.
World Health Organization 2018.
WHO | WHO recommendations: intrapartum care for a positive childbirth experience

När förlossningen fortsätter att göra ont

Bokrecension: När förlossningen fortsätter att göra ont

2 kommentarer
När förlossningen fortsätter att göra ont: skadorna vi inte pratar om

Anne Lichtenstein är frilansjournalist och har skrivit boken När förlossningen fortsätter att göra ont: Skadorna vi inte pratar om. Hon drabbades själv av en svår förlossningsskada. I boken ställer hon sin egen historia bredvid flera andra kvinnors, de som också fick men för livet i samband med sina förlossningar. Det är nattsvart läsning.

Varje år föder drygt 100 000 kvinnor barn i Sverige och några procent av dem får en allvarligare form av bristning. Ändå är det bara en handfull läkare som har blivit experter på att diagnostisera och åtgärda de lite mer komplexa förlossningsskadorna. I boken återkommer två räddande änglar som de skadade kvinnorna ofta får kämpa för att komma i kontakt med: Eva Uustal och Gunilla Tegerstedt.

En allvarlig förlossningsskada som inte blir korrekt åtgärdad innebär ofta livslång funktionsnedsättning. Själv skickas jag ner i ett bråddjup som jag inte vet hur jag ska ta mig upp ifrån när jag läser vittnesmålen i boken. Det här är kvinnor som har blivit förminskade och inte tagits på allvar varken före, under eller efter förlossningen. Camilla ber om ett planerat kejsarsnitt men blir övertalad till en vaginal förlossning mot sin vilja. Förlossningen, som blir traumatisk, resulterar i en stor förlossningsskada:

”Det är en sak att få skador och sedan bli lagad, men när man lever med skadorna varje dag och det påverkar ens vardag, då är det fruktansvärt svårt, iallafall för mig. Jag blir påmind hela tiden. Hur länge ska jag orka leva med det här vet jag inte. Jag får anpassa mitt liv och det känns som om jag dagligen upplever det trauma jag hade på förlossningen, igen och igen. Ovanpå det traumat har jag en skada som jag troligtvis alltid kommer behöva leva med: att ständigt behöva ha en toalett i närheten, att aldrig känna av när jag måste bajsa och att vara rädd för att bajsa på mig offentligt. Jag vill kunna ha kontroll över min avföring. Det är alla kvinnors rätt att få korrekt hjälp för sina förlossningsskador.”

En gynekolog som möter en av de skadade kvinnorna efteråt säger: ”Hade du frågat mig innan skulle jag ha sagt att kvinnor som inte gör kejsarsnitt är dumma i huvudet.”

Det blir tydligt vem det är som har beslutsrätt över kvinnor när det kommer till förlossningssätt. Men skadorna och skammen får de stå med själva (om de inte har tur att träffa på en räddande ängel).

Alla vet att det är viktigt att försöka återställa en skadad hand eller fot korrekt – annars får man men för livet. Men under lång tid syddes skador efter förlossningen ihop som om det var en kavitet som skulle slutas, ungefär som när man syr ihop en ärtpåse. Ytterst liten hänsyn togs till att muskler behövde fästas i varann och det var få som verkligen hade koll på anatomin. Några generationer kvinnor har därför blivit lagade som ärtpåsar efter sina förlossningar. I längden innebär det ofta en försvagning av hela bäckenbotten med risk för framfall av olika strukturer, inkontinens, svårigheter med samliv osv osv. Idag är kunskapen bättre, men det finns fortfarande en eftersläpning med många kunskapsluckor som behöver fyllas i.

Ann Lichtenstein har gjort ett stort och viktigt jobb i att lyfta de här kvinnornas berättelser. Alla vi som arbetar med gravida och födande måste lyssna, läsa och lära oss. Jag rekommenderar därför den här boken till alla inom professionen som på något sätt kommer i kontakt med kvinnor som kan vara drabbade.

Jag är också glad att Ann lyfter projektet Min barnmorska i boken och på så sätt pekar på en alternativ vårdform. För det är uppenbart att det behövs ett omtag inom förlossningsvården. Det räcker inte med att peppa kvinnor att tro på sig själva och sin förmåga i födandet om vi inte samtidigt ger dem en karta över hur förlossningsvården faktiskt fungerar – och sedan möter upp med förträffligt trygg och god vård. Kvinnor behöver erbjudas trygga vaginala födslar. Förlossningar som även är säkra emotionellt och för deras bäckenbotten. De kvinnor som ändå drabbas av en skada ska kunna vara säkra på att allt gjordes för att förhindra den – och kunna lita på att förlossningsskadan åtgärdas på ett korrekt sätt.

Tack Anne för en viktig bok.

Medikaliseringstrend inom förlossningsvården

1 kommentar

Jag började med att skriva ut Graviditetsregistrets årsrapport för år 2020. Det är en sammanställning av den statistik som Graviditetsregistret hämtar in varje år med bakgrund, data och utfall för nästan alla de gravida som fött barn samma år. Alltså, det här registret är en skatt! Data hämtas in via automatisk överföring från journalsystemen. Tre sjukhus som använder journalsystemet Cosmic istället för Obstetrix är däremot inte anslutna till registret så om du går in och kikar i registret kan det hända att du inte hittar just ”ditt” sjukhus.

En generell medikaliseringstrend är tydlig. I årsrapporten för år 2020 så kan jag läsa mig till att 65 % av förlossningarna startade spontant och att andelen spontana förlossningar har minskat från 76% till 65 % under åren 2015-2020. Det innebär att andelen inducerade förlossningar har ökat markant under den här tidsperioden.

Sverige följer en internationell trend som är gemensam för höginkomstländer med fler induktioner och färre födslar med spontan start. Även om vi ligger långt ifrån till exempel Australien där endast 42,5 % av kvinnorna startar sin förlossning spontant och den totala andelen kejsarsnitt nu är uppe på 36 %.

Men det verkar som att vi ser en ökning av andelen kejsarsnitt även i Sverige. Det unika med graviditetsregistret är att det finns dagsfärsk statistik som är publik och öppen för allmänheten. Det är bara att klicka sig in på ”dashboard förlossning” så går det att få siffror från år 2021. Här har du en länk: graviditetsregistret.se

Statistiken här nedan som jag presenterar på de blå bilderna visar siffror från år 2021.

Andel kejsarsnitt inom förlossningsvården år 2021

Glädjande är att stora bristningar vid förlossningar, så kallade sfinkterrupturer har minskat från 3,6 % år 2014 till 2,5 % år 2021.

Klipp i bäckenbotten

Det är enorma variationer mellan de olika klinikerna när det kommer till vissa interventioner som till exempel klipp och användning av värkstimulerande dropp. I Borås Södra Älvsborgs sjukhus så blev 18,9 % av förstföderskorna med ett klipp i bäckenbotten jämfört med till exempel BB Stockholm där endast 5,1 % av förstföderskorna blev med ett klipp. Genomsnittet för riket ligger på 10,1 % när det gäller förstföderskor.

Värkstimulerande dropp

Användningen av värkstimulerande dropp är generellt mycket hög. Det är anmärkningsvärt att en så stor andel av de som startar sin förlossning spontant senare blir med dropp! Kanske hänger det ihop med den ökade användningen av epidural som smärtlindring? Skillnaderna mellan sjukhusen är mycket stora. På sjukhuset i Norrköping fick 70,4 % av förstföderskorna som startade sin förlossning spontant ett oxytocindropp medan Gällivare och Sunderby hade siffror på 37-38 %. I Eskilstuna fick 32, % av de omföderskor som startade spontant ett dropp jämfört med endast 9,2 % i Nyköping.

Användningen av epidural som smärtlindring fortsätter att stiga.

Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Föda barn under en pandemi

Lämna en kommentar
Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Birth Rights Sweden släppte för ett tag sedan en rapport om att föda barn under pandemin. Den kan du ladda ner och läsa här. Om du ska föda barn alldeles strax och känner dig orolig så kanske du ska avstå från att läsa rapporten eller det här inlägget just nu. Det kan nämligen väcka en hel del känslor.

Själv gråter jag när jag läser rapporten. Det berör mig djupt att födande kvinnor och deras partners har behövt betala ett så högt pris i samband med pandemin. Man får en känsla av att det mest varit besvärligt att hantera födande och deras nyfödda på sjukhuset under den här tiden. Så många som har känt sig ensamma i den sköra och sårbara stund av livet, då när man kanske behöver känna sig som mest omringad av stöd och kärlek.

Såhär skrev jag om det trubbiga i att försöka bedöma födande kvinnors individuella behov av vård och stöd utifrån generella yttre kriterier:

Inte alla kvinnor som föder får regelbundna värkar. Värkmönster är lika unika som det finns unika kvinnor på den här jorden. Vad ”fyra centimeter öppen” egentligen betyder varierar på precis samma sätt. Om det är något som fynden vid vaginala undersökningar befäster i ett förlossningsrum så är det vem som äger mest makt i rummet. Under pandemin har det blivit mer påtagligt än någonsin. Kvinnor har behövt underkasta sig vaginala undersökningar för att få tillgång till viss vård, till en viss typ av stöd – till att slippa behöva vara ensamma i rummet. Någon annans subjektiva bedömning av antalet centimetrar har många gånger fått avgöra om partnern äntligen kunnat kliva ur bilen och komma och vara med under förlossningen. På samma sätt har antalet centimetrar fått avgöra om kvinnan måste fortsätta vara ensam under igångsättningen eller om hon nu bedömts vara i ”aktiv fas” och kan få komma i åtnjutande av lyxen att ha sin partner eller stödperson med sig vid sin sida.

”Doulan får komma när hon är fyra centimeter öppen”.

En fras som plötsligt har tett sig helt rimlig. Varför då? En omföderska kan ha mindre än en halvtimme kvar av förlossningen när det är fyra centimeter öppet. Och antalet centimetrar behöver inte säga något om kvinnans eget behov. Det bästa sättet att ta reda på vilket behov av stöd hon har är att lyssna på henne. Ibland behöver vi påminna varann om att kvinnor har rätt att avstå vaginala undersökningar. Även under en förlossning. Även om den äger rum under en pandemi.

Här några röster om att föda barn under en pandemi:

På mitt instagramkonto trillade det in några vittnesmål på temat:

”Jag födde mitt andra barn i november 2020. Hade ett enormt tryck nedåt under värkarna hemma och åkte in till förlossningen, min man blev såklart nekad att komma in och jag var ”bara” 4 cm öppen och fick därmed inte vara kvar.. Då förlossningen med första barnet var komplicerad så fick jag komma till patienthotellet , hann bara in genom dörren då jag kände att barnet höll på att ”glida” ur mig.. vi vände och min man sprang med rullstolen till förlossningen men blev åter nekad att komma in. Väl inne på rummet så var huvudet framme och barnet föddes 10 min efter.. Hela situationen var så stressande, ibland önskar jag att jag hade fött hemma på golvet , hade varit mindre stressande att veta att ambulans var på väg än som det nu blev. Kändes som att vården ”ägde” min förlossning..”

”Usch ja, det var nog det jobbigaste med min andra förlossning. Jag är superkänslig för intryck och får adrenalinpåslag vilket gör att jag skakar och fryser och det tar lång tid tills jag kommer till ett lugn igen. Jag födde dessutom relativt snabbt första gången så när det väl var dags att åka in och föda mitt andra barn fick jag gå upp själv på förlossningen, prata, ge ID, ta värkar och lägga mig för en undersökning för att min man skulle få komma upp. Jag hade tur och var öppen 4 cm, fick ta min telefon, pausa för värk, ringa min man, pausa för värk, be han komma upp och sen vänta. Jag blundade och försökte slappna av och få bort alla intryck men det var svårt. Vilken lättnad när han kom upp och kunde släcka, ge förlossningsbrev och sen hjälpa mig att slappna av igen. Fruktansvärt. 10h senare, när vår bebis var ute kände vi oss dessutom stressade över hur mycket tid vi skulle få tillsammans innan jag behövde åka upp till BB och min man åka hem. Trots negativt corona svar på snabbtest fick han inte ens följa med upp och låta mig duscha i lugn och ro innan han åkte. Han fick inte ens hjälpa mig upp med väskorna. Usch.”

”Med barn två ville jag de skulle undersöka mig för att kolla hur långt gången jag var (blev igångsatt) men de ville inte. Trots regelbundna och täta värkar så fick min partner inte komma dit för jag var inte tillräckligt smärtpåverkad. Tillslut bröt jag ihop och de lyssnade som tur var och min partner fick komma. Kändes så fel att de ville de skulle synas mer på mig när jag jobbade för avslappning och andning. Man kan ju föda barn utan att skrika. Och jag är glad jag lyckades hitta bubblan av lugn igen och utöver detta fick en riktigt fin förlossning.”

”Hade precis den upplevelsen vid förlossningen med min andra dotter för 2 veckor sedan. Kom in på förlossningen, min man får inte vara med pga covid – känner mig oändligt ensam med fruktansvärda värkar och upplever att personalen inte ser mig. Undersöks efter en stund- ”bara” 5 cm öppen. BM förklarar att ”bara för att din första förlossning var snabb behöver det inte betyda att denna också blir det”. Blir nedslagen och känner mig ännu mer otrygg, vill inte vara där – särskilt inte ensam. Efter 30 min på förlossningen får min man äntligen komma upp – 15 min senare föds vår dotter. Hade så önskat att han fått vara med hela vägen, hade en snabb första förlossning och konstaterad vattenavgång några timmar tidigare – samtidigt öppnade nattklubbar och människor trängs i köpcentrum men pappan till barnet får knappt vara med på förlossningen 😔”

”Been there! Fast innan covid. Sommaren 2019. Igångsättning, vattnet togs. Pang! 6 cm öppen. Några minuter senare ”Nu tror jag att hon kommer”, lyckas jag få ur mig. Till svar: ”neeej, det är låååång tid kvar!”.. Jag får en monstervärk med urmoderns vrål som resultat, personalens stressnivå då när de hör att det är en krystvärk jag har. Då blev det brått i rummet.. PANG, sen vad hon ute. Tillåt mig påminna att detta var mitt fjärde barn som skulle födas. Ingen trodde på mig förens barnets huvud låg vid öppningen… helt sjukt. Istället för stödet i MINA känslor så blir jag nedtryckt likt ”lilla gumman” och får ta mig igenom det ensam, för att de väljer att klistra sig fast vid centimetrar och tid, istället för att lyssna på mig… ”

Det minsta vi kan göra är att lyssna på de här kvinnornas egna upplevelser och berättelser. Kanske är det oförutsägbara, ja alla de individuella variationer i värkmönster, öppningsgrad och födande något som vi generellt behöver börja ta mycket större hänsyn till inom förlossningsvården?

Tack Birth Rights Sweden för det arbete ni har lagt ner på att lyfta de här berättelserna om att föda barn under en pandemi.

Filmtips: Birth Time: the documentary

Lämna en kommentar

Nej, jag får inte betalt för att göra reklam för den här filmen. Men jag VILL göra det eftersom det inte är varje dag jag stöter på en sån här film om födande! Filmen kan fungera som en sån viktig källa till kunskap och inspiration för blivande föräldrar, kvinnor och alla vi som jobbar med födande.

Inspiration och konst är viktigt för vår förståelse av världen. Skillnaden mellan en faktatext och ett verk där någon har gjort en konstnärlig bearbetning/ gestaltning av verkligheten kan vara milsvid för förståelsen av samma fenomen. Så med det sagt tyckte jag att Birth Time var en riktig injektion i samtalet om födande och den kultur vi har skapat runt samma fenomen.

Såhär presenteras filmen på hemsidan Birthtime.world:

Three women embark on a mission to find out why an increasing number of women are emerging from their births physically and emotionally traumatised. Their discoveries expose the truth and lead them to join the birth revolution and forge a movement that hopes to change the face of maternity care in Australia and across the developed world.

För mig, som under de senaste åren har vridit och vänt på exakt de här frågorna är det en sån lättnad och en bekräftelse att få förstå att jag varken är eller har varit ensam om mina tankar. Filmen tar upp frågor om samtycke, obstetriskt våld, hur övermedikalisering och rädslor i fölossningsrummen har blivit ett större hot mot kvinnors hälsa i vår del av världen, samt vad evidensen faktiskt säger om kontinuitet och alternativa vårdformer. Både barnmorskor, doulor, förlossningsläkare, partners men framförallt kvinnor kommer till tals. Budskapet är att vi måste börja lyssna mer lyhört på kvinnor.

Det handlar om att komma ut från förlossningsrummet som en hel människa, både fysiskt och psykiskt, kroppsligt och själsligt.

Kvinnors självbestämmande inom förlossningsvården

Kvinnors självbestämmande inom förlossningsvården

3 kommentarer

För ett tag sen blev jag kontaktad av en kvinna som känt sig tvingad att underkasta sig ett intagnings-CTG på den förlossningsavdelning där hon födde sitt barn. Hon var själv påläst och ville av olika anledningar avstå just den undersökningen – men det gick inte.

Jag har hört flera liknande historier och de gör mig beklämd eftersom förlossningsvård inte är tvångsvård. Vård i samband med födslar ska snarare ses som ett erbjudande från samhällets sida. Ett erbjudande som de allra flesta kvinnor väljer att tacka ja till. Men bara för att man tackar ja till erbjudandet om vård under förlossningen innebär det inte att man automatiskt väljer att underkasta sig alla de undersökningar eller interventioner som kan komma att ingå i detta erbjudande. Vård ska så långt det går utformas efter den enskilda individens behov och önskemål. I det ingår att födande kvinnor har rätt att göra informerade val som kan innebära att de tackar ja eller nej till olika ingrepp och undersökningar.

Jag citerar här ur den patientlag som trädde i kraft år 2015:

”Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer av denna eller någon annan lag. Innan samtycke inhämtas ska patienten få information enligt 3 kap.
Patienten kan, om inte annat särskilt följer av lag, lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att han eller hon samtycker till den aktuella åtgärden. Patienten får när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.”

Tanken med patientlagen är att patientens integritet, självbestämmande och delaktighet ska främjas.

Svårt att tacka nej till intagnings-CTG

Själv tycker jag det är intressant att just intagnings- CTG har blivit en sån institution på våra förlossningsavdelningar – i praktiken är det nästan omöjligt för födande att tacka nej till denna rutin. CTG har blivit så integrerat och självklart att det också uppfattas som provocerande att lyfta på locket till hur evidensbaserad denna praktik egentligen är. En del debatt har förts om nyttan med intagnings-CTG vid lågriskförlossningar.

Forskning visar nämligen att andelen kejsarsnitt och medicinska interventioner ökar vid intagnings-CTG på friska gravida. Samt att intermittent avlyssning med doptone eller tratt inte är sämre när det gäller utfall som dödlighet.

I flera länder världen över screenar man därför inte rutinmässigt friska gravida med intagnings-CTG. I Sverige rekommenderas intagnings-CTG på alla, men kvinnor har stöd i lagen att själva få göra avvägningen nytta/risk med denna metod. Kvinnor har alltså rätt att få tacka nej.

Men hur fungerar patientlagen i praktiken?

Jag har tagit del av en spännande studie där författaren undersökte om kvinnor ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val när det gäller vissa undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning. Det är barnmorskan Viveca Crafoords magisteruppsats och du hittar den här:

Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning

Det är en studie med kvantitativ ansats och datainsamlingen gjordes med hjälp av enkäter.

”Resultatet antyder att kvinnor inte ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val utifrån begreppens rätta bemärkelse när det gäller ett flertal specifika undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning förutom när det gäller rutinultraljudsundersökningen. Kvinnor uppfattar dock att de ges möjlighet vara delaktiga i beslut rörande undersökningar och behandlingar överlag under graviditet och förlossning. Hierarkiska ordningar och riskkulturen som råder i förlossningsvården är tidigare påvisade faktorer som kan utgöra hinder för kvinnors möjligheter till informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning.”

De undersökningar och behandlingar som deltagarna i studien blev tillfrågade om var rutinultraljudet, CTG, amniotomi (att ta hål på hinnorna), oxytocininjektionen efter förlossningen och navelsträngsblodprovet.

Information om olika undersökningar och behandlingar

För att kunna ta ställning till en behandling behöver kvinnor först få information om densamma. Den undersökning som flest antal deltagare svarat att de fått någon information om i Viveca Crafoords studie var rutinultraljudet. Kanske är det inte så konstigt att just rutinultraljudet behöver informeras om? Det är ju ett mottagningsbesök där kvinnan behöver infinna sig på en viss plats en viss tid.

De undersökningar och behandlingar som lägst antal deltagare i studien svarat att de fått information om var oxytocininjektion och navelsträngsblodprov efter förlossningen. Vid det laget är ju den födande redan på plats på förlossningen och personalen kanske skyndar på med sina rutiner. Själv upplever jag många gånger att kvinnor knappt varit medvetna om att de fått en oxytocininjektion, att navelsträngsprover har tagits eller att K-vitamin har givits. Att först få information är ju en förutsättning för att kunna tacka ja eller nej.

Vad gäller CTG så hade de flesta i studien fått muntlig information av barnmorskan på förlossningen. En knapp tredjedel av de som fick information om undersökningen upplevde att informationen syftade till att göra ett val.

Finns det en rädsla för vad kvinnors egna val kan komma att innebära?

Min egen reflektion är att patientlagen må vara självklar i teorin men inte alltid i praktiken. För att kvinnor ska kunna göra informerade val behöver de först få information. Sedan behövs vårdgivare som respekterar det givna eller inte givna samtycket – utan subtila påtryckningar av något slag. Att föda barn är att vara sårbar och ”öppen”. Jag tror att kvinnor många gånger blir väldigt följsamma när de känner att barnmorskor eller läkare är obekväma med att de vill tacka nej till en undersökning.

Men det är just när den egna viljan – samtycket – respekteras och sätts högre än avdelningens rutiner, som man kan vara med och bidra till mer delaktighet och ”empowerment” åt kvinnor.

Referenser:

Alfirevic Z, Devane D, Gyte GM, Cuthbert A. Continuous cardiotocography (CTG) as a form of electronic fetal monitoring (EFM) for fetal assessment during labour. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 2: CD006066.

Crafoord, V. (2017). Informerat samtycke och informerade val under graviditet
och förlossning (Examensarbete, Högskolan i Borås). http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1205237/FULLTEXT03

Devane D, Lalor JG, Daly S, McGuire W, Cuthbert A, Smith V. Cardiotocography versus intermittent auscultation of fetal heart on admission to labour ward for assessment of fetal wellbeing. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 1: CD005122.

SBU.se/sv/publikationer/sbu-kommentar/fosterovervakning-med-kardiotokografi/

SFS 2014:821. Patientlag. Stockholm: Socialdepartementet.