Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Föda barn under en pandemi

Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Birth Rights Sweden släppte för ett tag sedan en rapport om att föda barn under pandemin. Den kan du ladda ner och läsa här. Om du ska föda barn alldeles strax och känner dig orolig så kanske du ska avstå från att läsa rapporten eller det här inlägget just nu. Det kan nämligen väcka en hel del känslor.

Själv gråter jag när jag läser rapporten. Det berör mig djupt att födande kvinnor och deras partners har behövt betala ett så högt pris i samband med pandemin. Man får en känsla av att det mest varit besvärligt att hantera födande och deras nyfödda på sjukhuset under den här tiden. Så många som har känt sig ensamma i den sköra och sårbara stund av livet, då när man kanske behöver känna sig som mest omringad av stöd och kärlek.

Såhär skrev jag om det trubbiga i att försöka bedöma födande kvinnors individuella behov av vård och stöd utifrån generella yttre kriterier:

Inte alla kvinnor som föder får regelbundna värkar. Värkmönster är lika unika som det finns unika kvinnor på den här jorden. Vad ”fyra centimeter öppen” egentligen betyder varierar på precis samma sätt. Om det är något som fynden vid vaginala undersökningar befäster i ett förlossningsrum så är det vem som äger mest makt i rummet. Under pandemin har det blivit mer påtagligt än någonsin. Kvinnor har behövt underkasta sig vaginala undersökningar för att få tillgång till viss vård, till en viss typ av stöd – till att slippa behöva vara ensamma i rummet. Någon annans subjektiva bedömning av antalet centimetrar har många gånger fått avgöra om partnern äntligen kunnat kliva ur bilen och komma och vara med under förlossningen. På samma sätt har antalet centimetrar fått avgöra om kvinnan måste fortsätta vara ensam under igångsättningen eller om hon nu bedömts vara i ”aktiv fas” och kan få komma i åtnjutande av lyxen att ha sin partner eller stödperson med sig vid sin sida.

”Doulan får komma när hon är fyra centimeter öppen”.

En fras som plötsligt har tett sig helt rimlig. Varför då? En omföderska kan ha mindre än en halvtimme kvar av förlossningen när det är fyra centimeter öppet. Och antalet centimetrar behöver inte säga något om kvinnans eget behov. Det bästa sättet att ta reda på vilket behov av stöd hon har är att lyssna på henne. Ibland behöver vi påminna varann om att kvinnor har rätt att avstå vaginala undersökningar. Även under en förlossning. Även om den äger rum under en pandemi.

Här några röster om att föda barn under en pandemi:

På mitt instagramkonto trillade det in några vittnesmål på temat:

”Jag födde mitt andra barn i november 2020. Hade ett enormt tryck nedåt under värkarna hemma och åkte in till förlossningen, min man blev såklart nekad att komma in och jag var ”bara” 4 cm öppen och fick därmed inte vara kvar.. Då förlossningen med första barnet var komplicerad så fick jag komma till patienthotellet , hann bara in genom dörren då jag kände att barnet höll på att ”glida” ur mig.. vi vände och min man sprang med rullstolen till förlossningen men blev åter nekad att komma in. Väl inne på rummet så var huvudet framme och barnet föddes 10 min efter.. Hela situationen var så stressande, ibland önskar jag att jag hade fött hemma på golvet , hade varit mindre stressande att veta att ambulans var på väg än som det nu blev. Kändes som att vården ”ägde” min förlossning..”

Usch ja, det var nog det jobbigaste med min andra förlossning. Jag är superkänslig för intryck och får adrenalinpåslag vilket gör att jag skakar och fryser och det tar lång tid tills jag kommer till ett lugn igen. Jag födde dessutom relativt snabbt första gången så när det väl var dags att åka in och föda mitt andra barn fick jag gå upp själv på förlossningen, prata, ge ID, ta värkar och lägga mig för en undersökning för att min man skulle få komma upp. Jag hade tur och var öppen 4 cm, fick ta min telefon, pausa för värk, ringa min man, pausa för värk, be han komma upp och sen vänta. Jag blundade och försökte slappna av och få bort alla intryck men det var svårt. Vilken lättnad när han kom upp och kunde släcka, ge förlossningsbrev och sen hjälpa mig att slappna av igen. Fruktansvärt. 10h senare, när vår bebis var ute kände vi oss dessutom stressade över hur mycket tid vi skulle få tillsammans innan jag behövde åka upp till BB och min man åka hem. Trots negativt corona svar på snabbtest fick han inte ens följa med upp och låta mig duscha i lugn och ro innan han åkte. Han fick inte ens hjälpa mig upp med väskorna. Usch.

”Med barn två ville jag de skulle undersöka mig för att kolla hur långt gången jag var (blev igångsatt) men de ville inte. Trots regelbundna och täta värkar så fick min partner inte komma dit för jag var inte tillräckligt smärtpåverkad. Tillslut bröt jag ihop och de lyssnade som tur var och min partner fick komma. Kändes så fel att de ville de skulle synas mer på mig när jag jobbade för avslappning och andning. Man kan ju föda barn utan att skrika. Och jag är glad jag lyckades hitta bubblan av lugn igen och utöver detta fick en riktigt fin förlossning.”

Hade precis den upplevelsen vid förlossningen med min andra dotter för 2 veckor sedan. Kom in på förlossningen, min man får inte vara med pga covid – känner mig oändligt ensam med fruktansvärda värkar och upplever att personalen inte ser mig. Undersöks efter en stund- ”bara” 5 cm öppen. BM förklarar att ”bara för att din första förlossning var snabb behöver det inte betyda att denna också blir det”. Blir nedslagen och känner mig ännu mer otrygg, vill inte vara där – särskilt inte ensam. Efter 30 min på förlossningen får min man äntligen komma upp – 15 min senare föds vår dotter. Hade så önskat att han fått vara med hela vägen, hade en snabb första förlossning och konstaterad vattenavgång några timmar tidigare – samtidigt öppnade nattklubbar och människor trängs i köpcentrum men pappan till barnet får knappt vara med på förlossningen 😔

”Been there! Fast innan covid. Sommaren 2019. Igångsättning, vattnet togs. Pang! 6 cm öppen. Några minuter senare ”Nu tror jag att hon kommer”, lyckas jag få ur mig. Till svar: ”neeej, det är låååång tid kvar!”.. Jag får en monstervärk med urmoderns vrål som resultat, personalens stressnivå då när de hör att det är en krystvärk jag har. Då blev det brått i rummet.. PANG, sen vad hon ute. Tillåt mig påminna att detta var mitt fjärde barn som skulle födas. Ingen trodde på mig förens barnets huvud låg vid öppningen… helt sjukt. Istället för stödet i MINA känslor så blir jag nedtryckt likt ”lilla gumman” och får ta mig igenom det ensam, för att de väljer att klistra sig fast vid centimetrar och tid, istället för att lyssna på mig… ”

Det minsta vi kan göra är att lyssna på de här kvinnornas egna upplevelser och berättelser. Kanske är det oförutsägbara, ja alla de individuella variationer i värkmönster, öppningsgrad och födande något som vi generellt behöver börja ta mycket större hänsyn till inom förlossningsvården?

Tack Birth Rights Sweden för det arbete ni har lagt ner på att lyfta de här berättelserna om att föda barn under en pandemi.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*