I det här avsnittet av Värkstark reder jag och Ingrid Rieser ut skillnaden mellan en kontrollkultur och en omsorgskultur. Vi vill i stora drag redogöra för några avgörande skillnader dem emellan.
Ingrid Rieser driver själv en uppskattad podd: Forest of thought. Hennes podd handlar om den ekologi av ideér som vi alla lever i. En ständigt närvarande fråga är varför vi människor har en så destruktiv relation till naturen – där vi alltid försöker kontrollera i stället för att ha vördnad och omsorg om det levande. När Ingrid själv blev gravid insåg hon att försöken att kontrollera det okontrollerbara i högsta grad gällde även inom förlossningsvården.
Istället för att försöka stärka vår förmåga att hantera det osäkra och ovetbara så söker vi ännu mer kontroll. Och paradoxalt nog – när vi försöker hantera vår ängslan genom mer kontroll blir konsekvensen oftast ännu mer rädsla. I poddavsnittet samtalar vi om hur Vetenskapen med stort V kan användas för att möjliggöra kontroll. Detta eftersom utkiksposten påverkar vad forskaren ser: en forskares antaganden, värderingar och underliggande världsförståelse påverkar vad som studeras och hur det studeras. Vetenskapen är inte oberoende utan befinner sig i en ekonomisk, kulturell och politisk kontext.
Betyder det att allt är relativt i en enda postmodern röra? Nej. Det betyder att världen ofta är mer komplex än vad man kan härledas att tro vid en första anblick. De glasögon du bär när du synar världen påverkar. Och den vetenskap som hålls högt inom dagens förlossningsvård fokuserar främst på det som enkelt går att mäta. Filosofen Jonna Bornemark skrev om det fenomenet i boken ”Det omätbaras renässans”. I den världssyn som sätter Vetenskapen med stort V över allt annat underskattas ofta kroppslig erfarenhet, omdömeskraft och intuition. Kvaliteér som är synnerligen svåra att mäta men otroligt viktiga under tex en födsel.
Hur kan kroppslig erfarenhet, omdömeskraft och intuition få sin rättmätiga plats i dagens samhälle där ”evidensbaserad” har blivit en pinne vi slår varandra i huvudet med?
Vem känner egentligen leran bäst – keramikern eller geologen? Vem är expert på födandet – kvinnan som föder eller den som har teoretisk kunskap om födande?
Att kliva in i Emilias bok är som att kliva in i ett förlossningsrum. På riktigt. Jag vet eftersom jag har klivit in i många förlossningsrum – och i många böcker som har handlat om dessa rum. Men varför det känns så på riktigt här i Födas och att föda beror på samspelet mellan text och bild. Rytmen.
Avundsjuk blir jag på att Emilia har fått kliva in i dessa rum så förutsättningslöst, förvisso rädd till en början, men utan en annan uppgift än den att skildra det som sker i rummet. När du kliver in som barnmorskestudent eller läkarkandidat i ett förlossningsrum har du så mycket egen agens. Du kan inte öppna dig för stunden så som den faktiskt brer ut sig utan måste koncentrera dig på din egen uppgift i stunden. Fokus ligger där. Emilias fokus har varit att respektfullt skildra människorna i rummet och fotografera skeendet i hela sin mäktiga existens.
Det har hon gjort med ett makalöst vackert resultat.
Nyss höll jag en presentation om vad som har format vår förlossningskultur
Under en månad gjorde jag research, letade i bildarkiv och läste böcker om Johan Von Hoorn, Helena Malheim och om barnafödande som kultur. För 500 år sedan var barnafödandet en kvinnlig sfär som tillhörde det vardagliga. Födandet tog plats hemma med traditionella jordemödrar och stöttande hjälpkvinnor – rum där släktingar och fäder också fick plats. Dåtidens doulor kallades på engelska för god-sibs, ett ord som sedan förvandlades till ordet gossip. Det fanns/ och finns? en avundsjuka på den gemenskap och det umgänge som tar plats i dessa rum. En traditionellt kvinnlig sfär som förutom det råa och sublima i födandet även innehållit stöd, intimitet, skvaller och trevligt umgänge.
De traditionella barnmorskorna byttes senare ut mot professionella barnmorskor. Och som ett led i att ta makten och kontrollen över födandet motades de kvinnliga släktingarna och fäderna bort ur rummen. Förlossningsrummet kom så småningom att bli ett helt slutet rum där läkarnas och barnmorskornas makt över den födande kvinnan var total. Den som födde barn hade inget att säga till om. Hon separerades först från sitt sociala sammanhang och efter födseln: från sitt eget barn. Om hon inte lydde order blev hon bestraffad. En hel kvinnokultur raderades, något som aldrig har ifrågasatts eftersom skolmedicin räddade liv.
Förlossningsrummet har fortsatt att vara ett slutet rum. Det som har sipprat ut har antingen varit i form av skräckhistorier eller exotifierade skildringar av vackra födslar, så långt borta från vardagen man kan komma. Det har varit svårt att relatera för många. De flesta som har klivit över tröskeln har gjort det för att föda sitt eget barn. Efteråt: Chocken. Sorgen. Traumat. Eller phu, vi överlevde. Lyckan. Lättnaden. En vag och diffus känsla av att ha gått igenom något stort och existensiellt som samhället har stått apatiskt och handfallet inför.
Det slutna rummet och oförmågan att ta vara på alla delar av födandet har bidragit till att kraften vridits ur våra händer. Istället: en märklig stumhet inför något av det största i våra liv, när vi föds. När vi föder våra barn.
Emilia skriver:
Vi är så stängda när det kommer till födande, vi har så många förutfattade meningar. Samhället har skapat en liten box åt oss och där ska allt tryckas in. Allt som finns utanför den ses antingen som ett misslyckande, eller att kvinnan i fråga, om hon vill föda på något annat sätt, anses besvärlig, galen, ja till och med farlig. Jag har det perspektivet, för jag har själv varit instängd i den boxen. Och jag kan säga nu att det har enbart berott på okunskap. Att födande, som det existerat i min verklighet, alltid har skett långt bort, i ett stängt rum, utan någon insyn eller transparens.
Det är för mig knappast en slump att samhället velat tona ned och förminska födandets betydelse. Att kvinnor samtidigt har blivit snuvade på kraft, sensualism och den spirituella dimensionen av födande är en förlust vi har fått tugga i oss. De statligt subventionerade förlossningarna på våra institutioner har varit en ganska prosaisk löpande-band historia med litet utrymme för den egna upplevelsen. Kvinnor som haft eller har högre ställda krav än så har hånats för att de velat individualisera och upplevelsefiera något redan förutbestämt. ”Här -varsågod och tugga i dig som alla andra” har samhället sagt.
Men nu, under lite mer än ett decennium har ett öppnande pågått. Vi har kunnat se födslar på instagram (förvisso kurerade) och pratat i poddar om våra egna upplevelser av att föda barn.
Det känns som om Emilia med sin bok och utställning nu fullbordar detta öppnande. Födandet har fått plats på Fotografiska – ett av våra kulturella finrum. Att fokus får vara på den personliga berättelsen, upplevelsen, känslorna och det existensiella är inget annat än en liten revolution. Så länge har vi itutats att födandet är mindre än det faktiskt är.
I boken skildras inte enbart ett slags födande. Den planerade kejsarfödseln. Hemfödseln. Ett barn som föds stilla. Inget födande är mindre viktigt eller mindre fint i den här boken och det känns tydligt för mig som läsare.
Du som har möjlighet – gå och se utställningen på Fotografiska! Om du inte kan ta dig dit, köp boken. Den visar oss en spegelbild av födandet så som det ser ut i vårt samhälle idag. Och när vi gemensamt kliver in i det rummet kan vi få syn på och förhoppningsvis ta tillbaka bitar av en kultur som har gått förlorad.
Som jag har längtat efter den här dagen. Idag kan du som är trött på att kvinnor inte blir respekterade eller anses kapabla att fatta egna beslut runt sitt barnafödande gå med i vårt halvårsprogram: Kollektivet.
Det är ett halvårsprogram för dig som förstår barnafödandets holistiska natur och som vill bidra till förändring av vår födelsekultur.
En del engagerar sig intensivt för kvinnocentrerad förlossningsvård under de månader som graviditeten varar. Frustrationen över att med ljus och lykta försöka få tag på en hembarnmorska och samtidigt tala för döva öron – kanske behöva försvara sitt beslut inför auktoriteter inom vården som vill tala dig ”tillrätta” – det tänder en eld av vrede som brinner i några månader, för att sen sakta dö ut. Vem orkar fortsätta tala för döva öron när barnet väl är ute? Det är tungt och frustrerande att jobba med dessa frågor eftersom det är så svårt att få gehör för dem. Till slut tröttnar man på att befinna sig där i dyn.
Politiker som har försökt få igenom förslag om barnmorskeledda enheter och hemfödslar vet. Andra som har försökt börja prata om obstetriskt våld vet. Hembarnmorskor som försöker tillgodose kvinnors önskemål om alternativ utanför den konventionella vården vet. Kvinnor som försöker få läkemedel mot blödning utskrivet inför sina stundande hemfödslar vet.
Jag vet.
Det är förståeligt att många lämnar denna plats. Eftersom det är för jobbigt. Problemet är att ingenting förändras då. Det som händer är också att vi i vår frustration börjar bråka med varandra. Hembarnmorskor som bråkar med andra hembarnmorskor. Doulor som bråkar med andra doulor. Barnmorskor som bråkar med doulor. Det blir viktigare att försvara den lilla plats i hierarkin man ändå har tillskanskat sig än att tillsammans försöka ändra på hela den maktstruktur som trycker ner.
På så sätt förändras inte heller någonting. Det förstärker bara ordningen.
Jag vet att vi alla behövs och att många olika saker behöver göras. Samtidigt. Det arbete du gör just nu är värdefullt.
Tanken med Kollektivet är att fortsätta bygga momentum. Vi vill ge den rörelse som vill se mer av kvinnocentrerad förlossningsvård fart framåt. Här är därför alla som vill bygga solidaritet runt frågan om kvinnocentrerad förlossningsvård välkomna.
Vi kommer lägga tyngdpunkt på att bygga relation. Eftersom få saker slår det.
Och viktigast av allt – vi måste ha roligt under tiden. Jag tror inte att det är hållbart i längden om det blir för mastigt, svårjobbat och ogenomträngligt för enskilda individer.
Kollektivet hösten 2024
Totalt 8 liveträffar online på zoom med olika teman
Community på kursplattformen
Kollektivet – en sluten facebookgrupp för relationsbygge & nätverksom du har fortsatt tillgång till
Det kostar 4200 ink moms för ett halvår – och det går att delbetala i tre eller sex månader till en lite högre totalkostnad. Den 2 september stängs portarna för i år. Klicka här för att komma till programmet:
Innan jag går på semester vill jag berätta om något stort och viktigt som händer i höst. Den 19 augusti slår jag och Eva upp portarna till Kollektivet och det känns HELT fantastiskt. Jag har längtat efter det här!
Så vad är då detta?
Jo, Kollektivet är ett halvårsprogram online – en gemenskap – för dig som vill arbeta för en födelsekultur som centrerar kvinnor. Med avstamp i kunskap om bland annat födandets fysiologi går vi ihop, bygger starka relationer och lär oss av varandra så att vi på allvar ska kunna utmana dagens misogyna approach till barnafödande.
Kollektivet är för dig
Som tänker kritiskt och inte vill vänta i 150 år på att kvinnor ska få makten över sitt eget födande
Som vill vara en del av ett mångfacetterat kollektiv och dela din kunskap med andra
Som genom samtal, diskussion och kunskapsinhämtande vill vara med och förändra vår födelsekultur
Det här ingår i halvårsprogrammet:
Totalt 8 liveträffar online på zoom med olika teman
Community på kursplattformen
Kollektivet – en sluten facebookgrupp för fortsatt relationsbygge & nätverk
Vi kommer ha portarna öppna till Kollektivet år 2024 från den 19 augusti tom den 2 september. Sedan stängs möjligheten att gå med för det här året. För att du redan nu ska ha en chans att förbereda dig och kunna skriva ner alla viktiga datum i kalendern så delar vi här höstens schema:
Datum och tider för Kollektivet hösten 2024
Observera att vi reserverar oss för eventuella ändringar i programmet.
Tid: 19-20:30 på måndagar
Måndag 9 september -Vad har format vår nuvarande förlossningskultur?
Måndag 30 september -Matrescense
Måndag 14 oktobertroligen under dagen -Postpartum och anknytning med barnmorska och forskare Paola Oras
Måndag 3 november -PASS IT ON: erfarna hembarnmorskor delar sin kunskap, i samarbete med BB Gårda
Söndag 16 november -Birthbusiness: en workshop för doulor och barnmorskor som vill få mer energi in i sitt företagande.
Måndag 1 december -Bokcirkel Reclaiming childbirth as a rite of passage
Måndag 13 januari 2025 -Hur kan du bidra till att förändra kulturen runt födande?
Måndag 27 januari 2025 Avslutande träff
Kollektivet är för barnmorskor, doulor, psykologer, studenter, politiker – ja alla som vill samlas kring frågan om kvinnocentrerad förlossningsvård
Det här är en unik möjlighet att bygga momentum och ge fart åt den rörelse som vill se en förlossningsvård som centrerar kvinnors behov och expertis i födandet.
Du är hjärtligt välkommen att gå med och bli en del av detta!
Obstetriskt våld är en term som väcker mycket känslor. Det är förståeligt. Jag tänkte i det här blogginlägget vrida och vända på själva termen lite och försöka svara på om det är befogat att använda den.
Nyss fick MP-politikern Madeleine Jonsson motta kritik efter att ha uttalat sig om obstetrisk våld i Göteborgsposten – det ansågs omdömeslöst och olämpligt av läkarförbundets lokalordförande Emelie Hultberg.
För det första, det finns en historia av institutionaliserat våld inom förlossningsvården som vi knappast har erkänt magnituden av eller på riktigt gjort upp med. Parallellt med medicinska framsteg och landvinningar så har det pågått en experimentverkstad på kvinnor inom förlossningsvården. När födandet flyttade in på institution i början av 1900-talet (det gick olika fort i olika länder) så separerades kvinnorna från sitt sammanhang och sina familjer. De fick underordna sig den hierarki som rådde på sjukhuset där läkaren befann sig i toppen och kvinnorna allra längst ner i botten. Kroppslig integritet och autonomi var det inte tal om, onödiga och invasiva interventioner på rutin blev standard samtidigt som kvinnorna konsekvent nekades att fatta beslut över sina egna kroppar.
År 1957 i USA blev en anomym sjuksköterska visselblåsare i tidningen Ladies home journals. Hon kände sig nödgad att skriva om den sadism hon hade fått syn på i förlossninsgrummen. Ett utdrag:
”I feel compelled to write you this letter asking you to investigate the tortures that go on in modern delivery rooms. When I first started in my profession, I thought it would be wonderful to help bring new life into this world. I was and am still shocked at the manner in which a mother-to-be is rushed into the delivery room and strapped down with cuffs around her arms and legs and steel clamps over her shoulders and chest. It is common practice to take the mother right into the delivery room as soon as she is “prepared.” [This preparation would have meant shaved pubic hair and an enema.] Often she is strapped in the lithotomy position, legs in stirrups with knees pulled far apart, for as long as eight hours. On one occasion, an obstetrician informed the nurses on duty that he was going to a dinner and that they should slow up things. The young mother was taken into the delivery room and strapped down hand and foot with her legs tied together.”
Tånganvändningen var skyhög på vissa ställen i USA under denna tidsperiod (upp mot 70%). I Sverige var inte tångförlossningar lika vanliga men samma barska och auktoritära syn präglade förlossningsvården även här. Om du intervjuar en kvinna som har fött barn på 1950-talet i Sverige så kommer du få höra annat än rosenskimrande historier. Idag förstår jag varför min farmor initialt var skeptisk när jag berättade att jag ville studera till barnmorska. Hon hade själv inte några goda erfarenheter. De barnmorskor hon mött hade varit väldigt barska gentemot henne på ett sätt som hade satt spår. Här ett utdrag från Maja Larssons bok Kläda blodig skjorta om en förlossning år 1957:
”Det var han och flera andra i rummet. Alla var så barska, oförstående och auktoritära, det fanns ingen hänsyn, ingen ansträngde sig för att jag skulle ha det bra. Barnmorskorna tryckte på magen och doktorn drog ut henne, jag hörde att hon skrek men sedan försvann hon. De tog henne till barnsjukhuset men det var ingen som sa det till mig, hon kunde lika gärna varit död. Eftersom de klippte mig för att få ut henne sydde de både ut- och invändigt. Jag har fortfarande men av det, ändtarmen är lite slapp, men man vänjer sig.”
Det finns en oändlig mängd vittnesmål om hänsynslös förlossningsvård att ta del av när du väl börjar leta. Ina May Gaskin skriver i sin bok Birth Matters om sin första förlossning som hon likställer med känslan av att ha blivit utsatt för en våldtäkt. Hon blev bunden till händer och fötter, ett klipp lades i mellangården och hennes barn drogs ut med tång. Allt mot hennes vilja. Kanske inte så konstigt att hon senare kom att bli en förgrundsgestalt för The alternative birth movement.
Så sent som år 1981 i Jordemodern beskrivs ingreppet symfysiotomi noga med hurtiga utrop som:
Kanske vore det gamla blygdfogdsnittet värd en renässans också i västvärlden!
Vad kvinnor själva ansåg om ingreppet förekommer inte någonstans i texten.
Aktivister i LatinAmerika populariserar termen obstetriskt våld
Begreppet eller konceptet obstetriskt våld började användas av aktivister i LatinAmerika som populariserade det på 1990-talet. De ville uppmärksamma övergreppen och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna inom kontexten för det institutionaliserade och medikaliserade barnafödandet. År 2007 blev Venezuela det första landet i världen som fick en lag mot obstetriskt våld där det definieras som:
”the appropriation of women´s bodies and reproductive processes by health professionals, expressed as dehumanizing treatment and/or abusive medicalization and pantheonization of natural processes, resulting in loss of autonomy and the capacity to decide freely about their own bodies and sexuality, negatively impacting women´s quality of the life”.
Sedan dess har flera länder följt i Venezuelas fotspår och stiftat lagar mot obstetriskt våld. I en artikel i The Lancet om det historiska perspektivet på obstetriskt våld så läser jag:
”Activists recognise that obstetric violence is an imprecise semantic category, but argue for its value as a conceptual framework. Framing diverse violations under the umbrella of obstetric violence shifts the discourse away from individual cases and isolated medical malpractice and towards structural conditions—permitted or supported by some health-care systems—that infringe on the collective dignity and wellbeing of childbearing people.”
Det är så jag själv har kommit att förstå begreppet obstetriskt våld, som ett paraplybegrepp för att sätta ljuset på ett viktigt fenomen som förekommer världen över. Men det går också att prata om icke respektfull vård, övergrepp och kränkningar i samband med barnafödande.
Men förekommer obstetriskt våld i Sverige idag på 2020-talet?
Studier visar på en skrämmande hög förekomst av obstetriskt våld i låg och mellaninkomstländer världen över. I höginkomstländer verkar det också vara vanligt förekommande men kan ta sig ett annat uttryck. Här är det mer vanligt med vård utan givet samtycke, att kanske strunta i kvinnans önskningar, inte läsa förlossningsbrevet, övertala till interventioner, ej ge fullständig information innan ingrepp och så vidare.
När jag frågar kvinnor som har fött barn så blir det iallafall ett rungande JA på frågan om det förekommer. Under de år som jag har drivit bloggen Föda med stöd och mitt instagramkonto med samma namn så har jag fått ta emot otaliga vittnesmål från kvinnor som upplever att de har blivit utsatta för obstetriskt våld eller övergrepp. En anledning till att jag själv har kommit att intressera mig alltmer för detta är alla de vittnesmål jag själv fått ta del av. För mig är det omöjligt att avfärda dessa berättelser.
Anna Annborn och Hafrun Finnbogadottir (2022) har intervjuat kvinnor med en negativ upplevelse av förlossningen i Sverige. De intervjuade kvinnorna beskriver i artikeln sina egna upplevelser av övergrepp:
The experience of abuse Women described that they felt that they had been subjected to inhuman treatment, abuse and threats of violence. Several women described that despite screaming and saying “NO” to examinations, they had been totally disregarded and exposed to recurring abuse, especially in the form of recurrent and very painful scalp-Ph-sampling from the baby’s head. Furthermore, they described that they felt that staff had left them ”open” with large painful ruptures for several hours and without food and drink. Furthermore, they described how they felt that the midwives, against their will, forced their legs apart in order to have access for vaginal examinations. The women expressed that there were also midwives who threatened to call the doctor if they did not obey and behave as they were told to by the midwife. They described experiences of placentas being torn out and that they had been hit on the legs. The women also described that they did not feel treated with respect by their midwives and that it felt as if they tore out the child who did not need to be torn out.
Vidare från samma artikel:
They felt like prisoners in the birthing room. The pain and torment gave rise to feelings of panic and death anxiety. The informants compared the birth experience to rape.
”The behaviour and treatment I was involved in outweighs rape. I have been through it twice and this was twenty-five times worse.”
Min egen slutsats
Ja, det är tyvärr befogat att prata om obstetriskt våld. Det ska inte antas vara medvetna handlingar med avsikt att skada utan snarare en objektifiering av födande kvinnor som är godkänd av organisationen. Däremot finns det viktiga nyanser som inte riktigt ryms inom detta begrepp och det är lika viktigt att prata om. Ibland kan det vara klokt att istället prata om icke respektfull vård, övergrepp och kränkningar i samband med graviditet eller barnafödande. Eller att prata om vård utan givet samtycke.
Att lyssna på kvinnor och utgå från deras egna upplevelser av vården tror jag är en bra början för att komma vidare.
Referenser:
Goer H. Cruelty in maternity wards: fifty years later. J Perinat Educ. 2010 Summer;19(3):33-42. doi: 10.1624/105812410X514413. PMID: 21629381; PMCID: PMC2920649.
Castro R, Frías SM. Obstetric Violence in Mexico: Results From a 2016 National Household Survey. Violence Against Women. 2020 May;26(6-7):555-572. doi: 10.1177/1077801219836732. Epub 2019 Apr 8. PMID: 30957706.
Ansari, H; Yeravdekar, R. Respectful maternity care during childbirth in India: A systematic review and meta-analysis. Journal of Postgraduate Medicine 66(3):p 133-140, Jul–Sep 2020. | DOI: 10.4103/jpgm.JPGM_648_19
Kassa ZY, Tsegaye B, Abeje A. Disrespect and abuse of women during the process of childbirth at health facilities in sub-Saharan Africa: a systematic review and meta-analysis. BMC Int Health Hum Rights. 2020 Sep 7;20(1):23. doi: 10.1186/s12914-020-00242-y. PMID: 32894127; PMCID: PMC7487593.
Vedam, S., Stoll, K., Taiwo, T.K. et al. The Giving Voice to Mothers study: inequity and mistreatment during pregnancy and childbirth in the United States. Reprod Health 16, 77 (2019). https://doi.org/10.1186/s12978-019-0729-2
van der Pijl, M.S.G., Verhoeven, C.J.M., Verweij, R. et al. Disrespect and abuse during labour and birth amongst 12,239 women in the Netherlands: a national survey. Reprod Health 19, 160 (2022). https://doi.org/10.1186/s12978-022-01460-4
Annborn A, Finnbogadóttir HR. Obstetric violence a qualitative interview study. Midwifery. 2022 Feb;105:103212. doi: 10.1016/j.midw.2021.103212. Epub 2021 Nov 27. PMID: 34872035.
Bohren MA, Mehrtash H, Fawole B, Maung TM, Balde MD, Maya E, et al. How women are treated during facility-based childbirth in four countries: a cross-sectional study with labour observations and community-based surveys. Lancet. 2019;394(10210):1750-63.
O’Brien E, Rich M. Obstetric violence in historical perspective. Lancet. 2022 Jun 11;399(10342):2183-2185. doi: 10.1016/S0140-6736(22)01022-4. PMID: 35691313.
Maja Larsson Kläda blodig skjorta Natur och Kultur 2022
Hej jag heter Marie och har precis fyllt 60 år. Jag har hela mitt obstetriska liv haft en tro på att kvinnor kan föda barn normalt. Under många år ledde jag förlossningsenheten i Linköping där vi genomförde flera förändringar av strukturer och attityder, hela tiden med målbilden/visionen att erbjuda fler kvinnor en säker normal förlossning som de var nöjda med. Att förändra förlossningsvård går men är bitvis mödosamt. Vi lyckades först öka och sedan bibehålla antalet normala förlossningar och införde att kvinnorna fick skatta sin förlossningsupplevelse med en VAS skala (ett oprecist instrument men gav oss ett mått vi kunde följa över tid). Hur vi närmade oss målbilden återkopplades regelbundet till alla som jobbade på förlossningsavdelningen för att uppmuntra att vad varje medarbetare gör 24/7 är betydelsefullt för att nå målet. Detaljer om förändringsarbetets alla delar finns att läsa i ett antal vetenskapliga artiklar.
Nu har jag sedan flera år lämnat över stafettpinnen på Förlossningen i Linköping och ser hur det fina arbetet fortgår. Men kan man luta sig tillbaka? Gjorde/gör vi allting rätt? Nej inte alls, det finns alltid förbättringspotential. På senare år har jag blivit alltmer akademisk och försöker bidra till en bättre förlossningsvård från den vinkeln. Jag har tillsammans med min forskargrupp i Linköping försökt förstå mer om förlossningsprogress samt oxytocinets mekanism och betydelse under förlossningsarbetet. Vi har tillsammans med forskare i Uppsala tagit fram en metod för att mäta oxytocin i mammans blod vilket öppnar upp en stor möjlighet att vidare utforska betydelse/behov av oxytocin under förlossningsförloppet med det övergripande målet att kunna erbjuda kvinnor en individuell behandling.
Under arbetet med att tränga in i oxytocinets åldriga vetenskapliga underlag sprang jag på WHOs nya rekommendation ”Intrapartum care for a positive childbirth experience” https://www.who.int/publications/i/item/9789241550215 och tilltalades av deras nya riktlinjer för förlossningsprogress (våra nuvarande baseras i mångt och mycket på studier från 50-talet), kvinnans rätt till stöd under förlossningen och delaktighet i beslut.
Om Picrino
Kvinnan är i nyckelhålet därför att hon är i centrum i den mer individualiserade förlossningsvården. Vilka är ”nyckelkomponenterna” som kommer ge henne en lyckad vaginal förlossning som utgång? Finns de i henne själv? Är hennes egen kropp/den egna graviditeten unik och svaret på vad som fungerar för just henne?
År 2020 publicerade WHO Labour Care guide (LCG), ett verktyg för dokumentation kompatibelt med de nya riktlinjerna. Min fråga blev, kan detta ytterligare förbättra en redan säker förlossningsvård i Sverige? Så föddes PICRINO studien. www.picrino.se där vi vill undersöka om införandet av Labour Care Guide förbättrar barnutfallet och minskar andelen akuta kejsarsnitt men även vad kvinnor och deras partners samt personalen tycker. Intresset från Sveriges förlossningskliniker att delta har varit överväldigande och vi har nu 24 kliniker med i studien och 5 kliniker på väntelista. Alla kvinnor som är i aktiv förlossning på de kliniker som deltar i PICRINO kommer följa LCG. Det gör att vi kommer lära oss massor om kvinnor som vanligtvis inte deltar i randomiserade kontrollerade studier. Förberedelsearbetet är omfattande och leds av PICRINO gruppen i Linköping som består av kliniskt verksamma undersköterskor, barnmorskor, läkare och vårdadministratör. LCG ska anpassas till svenska förhållanden, digitaliseras och testas, implementeringspaketet för respektive klinik ska färdigställas, och en vetenskaplig utvärdering av införandet planeras. Vi håller tidsplanen, första klustret (4 kliniker går i gång med LCG februari 2024).
Det jag och alla mina medarbetare förväntar oss av PICRINO är en minskning av antalet ogynnsamma neonatala utfall och minskat antal onödiga ingrepp (akuta kejsarsnitt och användning av oxytocin för att stimulera förlossningen) på basen av bredare gränserna för normal förlossningsprogress och ett förbättrat kontinuerligt stöd till kvinnor som föder. Dessutom förväntar vi oss en högre grad av tillfredsställelse med förlossningen bland kvinnor och partners.
Spännande förlossningstider står för dörren-för kvinnornas skull.
I veckan var jag på barnmorskekonferens i Karlstad. Ni som har följt mig på stories på instagram i veckan vet. Ni som är med på min maillista vet också! Dags att dela lite tankar och reflektioner här på bloggen.
Även om jag var nervös över att behöva vara ifrån Nils så länge, hela två dagar, så är jag väldigt glad att jag kom iväg. Det var så värt! Jag ammar fortfarande och har faktiskt aldrig sovit borta från honom. Men det gick bra. Bara mina bröst som fick det lite jobbigt, ja de var förfärligt amningsnödiga när vi kom hem. Efter natten på konferensen fick jag handmjölka i handfatet på hotellet för att lätta på trycket.
Att mingla runt med barnmorskor från hela landet, många som jag känner sen tidigare och några som jag är bekant med via instagram, det är underbart.
Ändå var det en lite deppig känsla som infann sig när statistiken presenterades för oss.
En epidemi eller en pandemi av igångsättningar?
Vi är nu uppe i 28 % igångsättningar och de ökar i alla de sena gravveckorna, från vecka 37 till vecka 41. Samma utveckling som ses i andra delar av världen. Det är en skenande utveckling med tanke på att igångsättningar endast utgjorde 7,8 % av födslarna i Sverige år 1993. Vad har förändrats dramatiskt sen 1993? Svaret är: Vår egen inställning. Idag verkar de som beslutar om igångsättning ta lätt på en igångsättning. Det skrämmer mig eftersom det är en kraftfull intervention som kommer med risker. Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Det är orimligt att tro att 28 % av alla födslar behöver sättas igång. Och det blir inte lika träffsäkert att sätta igång förlossningen på medicinsk väg som att föda spontant enligt det program som naturen har finkalibrerat åt oss under tusentals år. Om man tror det har man fått hybris. En forskargrupp på konferensen som ännu inte har fått sin artikel publicerad kunde presentera intressanta fakta: Förstföderskor som sätts igång i vecka 41 med poäng 0-3 på BISHOP-score (vilket betyder en mycket omogen livmodertapp) – i den gruppen är förekomsten av akuta kejsarsnitt dubbelt så hög jämfört med kvinnor som har poäng 4-5 på samma skala (vilket innebär en mer mogen livmodertapp). Det kommer knappast som någon överraskning. För mig är det tydligt att om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer många kvinnor som hade kunnat avvakta spontan start att behöva betala ett högt pris.
Medikaliseringen fortsätter
På vissa kliniker är epiduralanvändningen bland förstföderskor nu uppe på 80 %. Bra kanske några tänker – äntligen får kvinnor den smärtlindring de har rätt till! För mig skvallrar dessa siffror om att vi blir sämre på att erbjuda andra strategier för smärtlindring på kvinnors villkor. Eftersom kvinnor är individer även under födandet så rimmar det illa med att 8 av 10 får samma smärtlindring under födandet. Det innebär också att vi tappar kunskap om hur man stöttar en förlossning där medicinsk smärtlindring inte används.
Vattenfödslar ökar och det gamla partogrammet är på väg bort!
Mycket glädjande är att vattenfödslar ökar och att det gamla partogrammet är på väg att ersättas av Labour Care Guide. Bara att ordet individualiserad förlossningsprogress nu används får ett ljus av hopp att tändas i mig. Det här innebär en attitydförändring vars betydelse inte ska underskattas.
Barnmorska och forskare Louise Lundborg med kollegor.
Dags att begrava Friedmans partogram?
Kontinuitetsmodellen Min Barnmorska
Representanter från Min Barnmorska på Karolinska Huddinge var också på plats och berättade hur de arbetar. De kunde dela med sig av sina fantastiska utfall! Vårdformen Min Barnmorska borde vara the golden standard för alla kvinnor – inte en glimt av ljus på en annars ganska mörk himmel. Det är i mina ögon oetiskt att inte erbjuda den här vårdformen till alla kvinnor som önskar den. Så mycket bättre är den nämligen! Därför är det glädjande att flera liknande verksamheter nu håller på att startas upp på flera håll i landet.
Omöjligt att ta del av alltihop!
Jag kunde bara gå på en bråkdel av de föreläsningar som gavs. Och vissa föreläsningar blev snabbt fullsatta så jag missade tex föreläsningen om förlossninsgrädsla med bla Elin Ternström och Elisabet Rondung.
Själva konferensen var fint ordnad och middagen på kvällen var supertrevlig.
Uppsala representerade. Här Elin, Karin, Eva-Lotta och jag! Foto: Maria Wickström
Paola Oras och Elisabet Rondung
Maria Wickström och jag!
Tack för en fin konferens! Jag längtar redan till nästa.
Ett paradigm består av ett knippe idéer, trossystem och praktiker. Den teknokratiska modellen för födande uppstod inom ett teknokratiskt paradigm, har blivit norm och finns nu djupt inbäddat i vår kultur och hur vi tänker om födande. Ett av de främsta kännetecken för den här teknokratiska modellen är en närmast total brist på tillit till kvinnors egen förmåga och kompetens i barnafödandet.
Den teknokratiska modellen för födande separerar kvinnan från sitt eget barn och från sin egen kunskap om sin kropp. Kvinnan ses som en bärare snarare än den helt centrala personen i en omvälvande social, spirituell, fysisk och psykologisk transformation och omformning.
Tydliga tecken på den teknokratiska modellen är att maskinerna, mätningarna och graferna – samt de personer som har koll på maskinerna, mätningarna och graferna – ALLTID anses veta bättre än kvinnan själv. Om CTG-kurvan larmar så brukar det tas på stort allvar, ja hela team kan sitta efteråt i konferens och nogsamt studera CTG-kurvan tillsammans. Om kvinnan själv larmar medan CTG-kurvan inte gör det så tas det inte på samma allvar. Det här innebär många gånger att vi slutar se det uppenbara.
Den teknokratiska modellen lurar oss att se saker som mindre komplexa än vad de faktiskt är. Vi får ofta för oss att det går att bryta ner ner processen med att föda barn i mindre bitar som vi kan skapa standardiserade guider och riktlinjer för. Och om vi bara följer dem så hamnar vi rätt! Ett tydligt exempel är att latensfasen kan ha ett PM med riktlinjer. Utdrivningsskedet och krystfasen kan ha ett eget PM där det ingår nogsamma rutiner för tex perinealskydd. Helheten uteblir. Samt att den enskilda kvinnan, alldeles oavsett vad som står i PM, ofta vet och känner vad som blir bäst för henne själv. Det blir en slags omvänd bevisbörda där kvinnan kan behöva stångas mot mätningar, maskiner och grafer, särskilt om hennes egen intuition säger något annat än vad de gör. Att mätningarna ofta har stora felmarginaler samt att generella antaganden grundar sig på en population bekymrar oss inte så mycket. En kvinna med BMI 30 + kan plötsligt hamna i en riskkategori och nekas en hemfödsel trots att siffran 30 inte behöver säga någonting om just denna kvinna.
Den teknokratiska modellen för födande separerar kropp och sinne från varandra som om där inte fanns någon viktig koppling – trots att det finns god evidens som visar på motsatsen. Vår iver att centralisera all förlossningsvård och göra den mindre tillgänglig för stora grupper av kvinnor är ett tydligt tecken på det. Att dela upp kvinnor i olika kategorier av risk är ett annat.
Cervix öppningsgrad i antal centimeter blir väldigt viktigt för oss eftersom vi tror att cervix och livmodern öppnar sig och fungerar ungefär som en maskin. Att cervix bara är en portal för det stora som håller på att hända missar vi. Istället för att på djupet ta in och begrunda det stora som faktiskt håller på att hända gör vi oss upptagna med att mäta själva porten.
Kvinnor har hela tiden svårt att passa in i den här modellen för födande. Men vi tänker om och om igen att det måste vara kvinnan det är fel på. Vi tänker inte att det kan vara vår modell för födande som det är fel på.
Det vi tror på och ser påverkar vården av födande
Låt mig illustrera med ett personligt exempel. Det här är jag när jag väntade mitt sjätte barn. Jag visste att det här var vad ”vården” såg mig som och var rädda för:
I den här vårdmodellen skulle rädslor projiceras på mig och jag skulle bli
Rekommenderad att föda på sjukhus
Behöva underkasta mig CTG och andra rutininterventioner
Kontroller
Tidsramar
Igångsättning?
Vaginala undersökningar skulle få avgöra vården i hög grad
Jag valde att anlita två barnmorskor som såg mig med ett par holistiska glasögon istället eftersom jag visste att det skulle påverka hela min förlossning. Jag valde att inte väga mig på inskrivningen på mödravården eftersom jag ville bli sedd som människa och inte som en siffra. Det var ett sätt att tvinga mig till individualiserad vård. Att inte ha CTG på rutin under min förlossning var också ett av mina viktigaste beslut. Jag ville bli sedd som en människa och inte som en graf.
I den vårdmodell jag själv valde som mitt förstahandsval fick det här styra:
Jag föder där jag känner mig trygg
Omringad av mina nära
Mina behov får avgöra vården
Något heligt eller spirituellt händer
Skapandet av en fristad blir viktigt
Min poäng med att synliggöra de här två sidorna av mig är att båda dessa kan vara ”sanningen” om mig
Bara att det gröna alternativet har lagt bort den teknokratiska modellen för födande. I den blir jag istället sedd som en unik individ. Siffror, teknik, grafer och mätningar blir plötsligt inte det viktigaste. Märk väl att jag inte har något emot siffror, mätningar och grafer i sig. De kan vara väldigt hjälpsamma och användbara på alla sätt och vis. Men jag ville inte tillåta att de hela tiden skulle veta bättre än vad jag själv gjorde. Eftersom det helt enkelt inte stämmer. Så rätt jag hade!
Är det dags för ett paradigmskifte?
I Wikipedia läser jag att
”Paradigmskiftet inträder när någon bryter kollektivets tankemönster och förklarar anomalin som en del i en större felaktig föreställning eller världsbild, och detta nya tankemönster vinner gehör. Forskningen kommer till en förvetenskaplig fas, där det nya paradigmet fastställs.”
Referenser:
In your own time, How western medicine controls the start of labour and why this needs to stop. Dr Sarah Wickham
Överskådlig grafik kan vara bra till att beskriva vissa fenomen. Till exempel den maktstruktur som dagens förlossningsvård bygger på. För grafiken gör det tydligt varför det är svårt att bedriva kvinnocentrerad förlossningsvård inom dagens system.
Jag vet att det finns fantastiska barnmorskor, undersköterskor och läkare som arbetar kvinnocentrerat inom vår förlossningsvård (eller som försöker göra det). Jag vet att det finns fantastisk förlossningsvård! När jag kritiserar ett övergripande system så kritiserar jag inte automatiskt alla de individer som verkar inom detta system.
Men många kvinnor fortsätter tyvärr att fara illa inom den förlossningsvård som utgår mer från organisationens behov än från kvinnors behov. Därför är det viktigt att ta upp det här.
När strukturen ser ut såhär så skymmer barnet sikten för kvinnan. Hon hamnar allra längst ner i en omvänd pyramid där barnet blir viktigare än kvinnan. Tankar om barnets säkerhet ”rättfärdigar” ofta övertalningsförsök eller överträdelser som begås av de som befinner sig längre upp i pyramiden. Här finns en uttalad maktasymmetri mellan kvinnan och vårdpersonalen. De som befinner sig längst upp i pyramiden har tolkningsföreträde och makt. Alla som befinner sig under måste på olika sätt förhålla sig till den grupp som befinner sig längst upp i pyramiden.
Det finns mest svängrum och auktoritet kopplat till att befinna sig längst upp i pyramiden. Här kan man kosta på sig att ta beslut enbart på magkänsla eller att argumentera för sin sak utifrån anekdotisk bevisföring. Eftersom att befinna sig längst upp innebär en automatisk auktoritet kopplad till positionen i pyramiden.
Att befinna sig längst ner i pyramiden innebär ofta att inga argument räcker. Kvinnor som önskar föda hemma och som samlar på sig ett gediget underlag kopplat till evidens kan få en mur av NEJ till svar. Det viktiga är positionen i pyramiden, inte om argumenten är tillräckligt vetenskapligt underbyggda. Kvinnan tas många gånger automatiskt ifrån sitt självbestämmande och blir tvungen att anpassa sig. I en sådan miljö är det lätt hänt att övergrepp begås, alltså att kvinnors kroppsliga och känslomässiga integritet överträds.
Kvinnocentrerad förlossningsvård
Vården individualiseras och anpassas efter kvinnan som ska föda. Kvinnors förkroppsligade kunskap om födande blir solen som de andra planeterna måste snurra runt. Barnmorskor, läkare och undersköterskor behöver lära sig att arbeta i riktigt starka tvärprofessionella team eftersom det är kvinnan som har tolkningsföreträde. I den här modellen blir det svårare att begå övergrepp eftersom det bakas in icke-auktoritära relationer med kvinnor i systemet.
Hierarkier in disguise
I dagens förlossningsvård så pratas det ofta om teamwork även fast en grupp har tolkningsföreträde och mer makt än de andra i teamet, oavsett vårdsituation. Men det är eller hierarkier in disguise. Riktigt teamwork är att ha ett helt mandat utifrån den egna professionen. Inom kvinnocentrerad förlossningsvård – alltså där kvinnan bemannas istället för organisation – så tar man tillvara både på barnmorskors och förlossningsläkares expertis. Man suger ut det mesta ur dem båda två eftersom det gagnar kvinnor. Inom denna modell ryms olika vårdnivåer som hemfödslar, födestugor, högspecialiserad obstetrisk vård, planerade familjevänliga kejsarfödslar.
En stor del av arbetet blir att förse kvinnor med information så att de själva kan ta informerade beslut som gagnar dem. Kvinnans egen förkroppsligade kunskap om födande blir en självklar och viktig del av teamet. Hon blir en auktoritet eftersom det är hon som föder barnet.
Just nu repar jag mig efter världens jobbigaste influensa. Fy. Jag kommer behöva vara konvalescent i några dagar till. Men så glad jag blev att ett nytt avsnitt av Doulapodden har släppts med mig som gäst. Det är en crash course i Fysiologiskt födande! Jag tycker avsnittet blev riktigt bra. Lyssna gärna på det.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
