Etikett: förlossningsvård

Får man prata om obstetriskt våld?

Lämna en kommentar

Obstetriskt våld är en term som väcker mycket känslor. Det är förståeligt. Jag tänkte i det här blogginlägget vrida och vända på själva termen lite och försöka svara på om det är befogat att använda den.

Nyss fick MP-politikern Madeleine Jonsson motta kritik efter att ha uttalat sig om obstetrisk våld i Göteborgsposten – det ansågs omdömeslöst och olämpligt av läkarförbundets lokalordförande Emelie Hultberg.

Läkarfacket sågar Madeleine Jonssons ord om obstetriskt våld

Historien bakom själva termen obstetriskt våld

För det första, det finns en historia av institutionaliserat våld inom förlossningsvården som vi knappast har erkänt magnituden av eller på riktigt gjort upp med. Parallellt med medicinska framsteg och landvinningar så har det pågått en experimentverkstad på kvinnor inom förlossningsvården. När födandet flyttade in på institution i början av 1900-talet (det gick olika fort i olika länder) så separerades kvinnorna från sitt sammanhang och sina familjer. De fick underordna sig den hierarki som rådde på sjukhuset där läkaren befann sig i toppen och kvinnorna allra längst ner i botten. Kroppslig integritet och autonomi var det inte tal om, onödiga och invasiva interventioner på rutin blev standard samtidigt som kvinnorna konsekvent nekades att fatta beslut över sina egna kroppar.

År 1957 i USA blev en anomym sjuksköterska visselblåsare i tidningen Ladies home journals. Hon kände sig nödgad att skriva om den sadism hon hade fått syn på i förlossninsgrummen. Ett utdrag:

”I feel compelled to write you this letter asking you to investigate the tortures that go on in modern delivery rooms. When I first started in my profession, I thought it would be wonderful to help bring new life into this world. I was and am still shocked at the manner in which a mother-to-be is rushed into the delivery room and strapped down with cuffs around her arms and legs and steel clamps over her shoulders and chest. It is common practice to take the mother right into the delivery room as soon as she is “prepared.” [This preparation would have meant shaved pubic hair and an enema.] Often she is strapped in the lithotomy position, legs in stirrups with knees pulled far apart, for as long as eight hours. On one occasion, an obstetrician informed the nurses on duty that he was going to a dinner and that they should slow up things. The young mother was taken into the delivery room and strapped down hand and foot with her legs tied together.”

Tånganvändningen var skyhög på vissa ställen i USA under denna tidsperiod (upp mot 70%). I Sverige var inte tångförlossningar lika vanliga men samma barska och auktoritära syn präglade förlossningsvården även här. Om du intervjuar en kvinna som har fött barn på 1950-talet i Sverige så kommer du få höra annat än rosenskimrande historier. Idag förstår jag varför min farmor initialt var skeptisk när jag berättade att jag ville studera till barnmorska. Hon hade själv inte några goda erfarenheter. De barnmorskor hon mött hade varit väldigt barska gentemot henne på ett sätt som hade satt spår. Här ett utdrag från Maja Larssons bok Kläda blodig skjorta om en förlossning år 1957:

”Det var han och flera andra i rummet. Alla var så barska, oförstående och auktoritära, det fanns ingen hänsyn, ingen ansträngde sig för att jag skulle ha det bra. Barnmorskorna tryckte på magen och doktorn drog ut henne, jag hörde att hon skrek men sedan försvann hon. De tog henne till barnsjukhuset men det var ingen som sa det till mig, hon kunde lika gärna varit död. Eftersom de klippte mig för att få ut henne sydde de både ut- och invändigt. Jag har fortfarande men av det, ändtarmen är lite slapp, men man vänjer sig.”

Det finns en oändlig mängd vittnesmål om hänsynslös förlossningsvård att ta del av när du väl börjar leta. Ina May Gaskin skriver i sin bok Birth Matters om sin första förlossning som hon likställer med känslan av att ha blivit utsatt för en våldtäkt. Hon blev bunden till händer och fötter, ett klipp lades i mellangården och hennes barn drogs ut med tång. Allt mot hennes vilja. Kanske inte så konstigt att hon senare kom att bli en förgrundsgestalt för The alternative birth movement.

På Irland experimenterade man med symfysiotomi till långt in på 1900-talet. Mellan 1940- och 1980-talen utfördes detta på uppskattningsvis 1 500 kvinnor, ofta utan kvinnans samtycke och utan att läkaren informerade henne om vad ingreppet innebar. De beskrivningar som går att ta del av vittnar om tortyrliknande smärtor och livslånga men till följd av ingreppet.

Så sent som år 1981 i Jordemodern beskrivs ingreppet symfysiotomi noga med hurtiga utrop som:

Kanske vore det gamla blygdfogdsnittet värd en renässans också i västvärlden!

Vad kvinnor själva ansåg om ingreppet förekommer inte någonstans i texten.

Aktivister i LatinAmerika populariserar termen obstetriskt våld

Begreppet eller konceptet obstetriskt våld började användas av aktivister i LatinAmerika som populariserade det på 1990-talet. De ville uppmärksamma övergreppen och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna inom kontexten för det institutionaliserade och medikaliserade barnafödandet. År 2007 blev Venezuela det första landet i världen som fick en lag mot obstetriskt våld där det definieras som:

”the appropriation of women´s bodies and reproductive processes by health professionals, expressed as dehumanizing treatment and/or abusive medicalization and pantheonization of natural processes, resulting in loss of autonomy and the capacity to decide freely about their own bodies and sexuality, negatively impacting women´s quality of the life”.

Sedan dess har flera länder följt i Venezuelas fotspår och stiftat lagar mot obstetriskt våld. I en artikel i The Lancet om det historiska perspektivet på obstetriskt våld så läser jag:

”Activists recognise that obstetric violence is an imprecise semantic category, but argue for its value as a conceptual framework. Framing diverse violations under the umbrella of obstetric violence shifts the discourse away from individual cases and isolated medical malpractice and towards structural conditions—permitted or supported by some health-care systems—that infringe on the collective dignity and wellbeing of childbearing people.”

Det är så jag själv har kommit att förstå begreppet obstetriskt våld, som ett paraplybegrepp för att sätta ljuset på ett viktigt fenomen som förekommer världen över. Men det går också att prata om icke respektfull vård, övergrepp och kränkningar i samband med barnafödande.

Men förekommer obstetriskt våld i Sverige idag på 2020-talet?

Studier visar på en skrämmande hög förekomst av obstetriskt våld i låg och mellaninkomstländer världen över. I höginkomstländer verkar det också vara vanligt förekommande men kan ta sig ett annat uttryck. Här är det mer vanligt med vård utan givet samtycke, att kanske strunta i kvinnans önskningar, inte läsa förlossningsbrevet, övertala till interventioner, ej ge fullständig information innan ingrepp och så vidare.

När jag frågar kvinnor som har fött barn så blir det iallafall ett rungande JA på frågan om det förekommer. Under de år som jag har drivit bloggen Föda med stöd och mitt instagramkonto med samma namn så har jag fått ta emot otaliga vittnesmål från kvinnor som upplever att de har blivit utsatta för obstetriskt våld eller övergrepp. En anledning till att jag själv har kommit att intressera mig alltmer för detta är alla de vittnesmål jag själv fått ta del av. För mig är det omöjligt att avfärda dessa berättelser.

Anna Annborn och Hafrun Finnbogadottir (2022) har intervjuat kvinnor med en negativ upplevelse av förlossningen i Sverige. De intervjuade kvinnorna beskriver i artikeln sina egna upplevelser av övergrepp:

The experience of abuse
Women described that they felt that they had been subjected to inhuman treatment, abuse and threats of violence. Several women described that despite screaming and saying “NO” to examinations, they had been totally disregarded and exposed to recurring abuse, especially in the form of recurrent and very painful scalp-Ph-sampling from the baby’s head. Furthermore, they described that they felt that staff had left them ”open” with large painful ruptures for several hours and without food and drink. Furthermore, they described how they felt that the midwives, against their will, forced their legs apart in order to have access for vaginal examinations. The women expressed that there were also midwives who threatened to call the doctor if they did not obey and behave as they were told to by the midwife. They described experiences of placentas being torn out and that they had been hit on the legs. The women also described that they did not feel treated with respect by their midwives and that it felt as if they tore out the child who did not need to be torn out.

Vidare från samma artikel:

They felt like prisoners in the birthing room. The pain and torment gave rise to feelings of panic and death anxiety. The informants compared the birth experience to rape.

”The behaviour and treatment I was involved in outweighs rape. I have been through it twice and this was twenty-five times worse.” 

Min egen slutsats

Ja, det är tyvärr befogat att prata om obstetriskt våld. Det ska inte antas vara medvetna handlingar med avsikt att skada utan snarare en objektifiering av födande kvinnor som är godkänd av organisationen. Däremot finns det viktiga nyanser som inte riktigt ryms inom detta begrepp och det är lika viktigt att prata om. Ibland kan det vara klokt att istället prata om icke respektfull vård, övergrepp och kränkningar i samband med graviditet eller barnafödande. Eller att prata om vård utan givet samtycke.

Att lyssna på kvinnor och utgå från deras egna upplevelser av vården tror jag är en bra början för att komma vidare.

Referenser:

Goer H. Cruelty in maternity wards: fifty years later. J Perinat Educ. 2010 Summer;19(3):33-42. doi: 10.1624/105812410X514413. PMID: 21629381; PMCID: PMC2920649.

https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2014/dec/12/symphysiotomy-irelands-brutal-alternative-to-caesareans

Castro R, Frías SM. Obstetric Violence in Mexico: Results From a 2016 National Household Survey. Violence Against Women. 2020 May;26(6-7):555-572. doi: 10.1177/1077801219836732. Epub 2019 Apr 8. PMID: 30957706.

Ansari, H; Yeravdekar, R. Respectful maternity care during childbirth in India: A systematic review and meta-analysis. Journal of Postgraduate Medicine 66(3):p 133-140, Jul–Sep 2020. | DOI: 10.4103/jpgm.JPGM_648_19

Kassa ZY, Tsegaye B, Abeje A. Disrespect and abuse of women during the process of childbirth at health facilities in sub-Saharan Africa: a systematic review and meta-analysis. BMC Int Health Hum Rights. 2020 Sep 7;20(1):23. doi: 10.1186/s12914-020-00242-y. PMID: 32894127; PMCID: PMC7487593.

Vedam, S., Stoll, K., Taiwo, T.K. et al. The Giving Voice to Mothers study: inequity and mistreatment during pregnancy and childbirth in the United States. Reprod Health 16, 77 (2019). https://doi.org/10.1186/s12978-019-0729-2

van der Pijl, M.S.G., Verhoeven, C.J.M., Verweij, R. et al. Disrespect and abuse during labour and birth amongst 12,239 women in the Netherlands: a national survey. Reprod Health 19, 160 (2022). https://doi.org/10.1186/s12978-022-01460-4

Annborn A, Finnbogadóttir HR. Obstetric violence a qualitative interview study. Midwifery. 2022 Feb;105:103212. doi: 10.1016/j.midw.2021.103212. Epub 2021 Nov 27. PMID: 34872035.

Bohren MA, Mehrtash H, Fawole B, Maung TM, Balde MD, Maya E, et al. How women are treated during facility-based childbirth in four countries: a cross-sectional study with labour observations and community-based surveys. Lancet. 2019;394(10210):1750-63.

O’Brien E, Rich M. Obstetric violence in historical perspective. Lancet. 2022 Jun 11;399(10342):2183-2185. doi: 10.1016/S0140-6736(22)01022-4. PMID: 35691313.

Maja Larsson Kläda blodig skjorta Natur och Kultur 2022

Det går att förändra förlossningsvård

Lämna en kommentar

Av Marie Blomberg

Hej jag heter Marie och har precis fyllt 60 år. Jag har hela mitt obstetriska liv haft en tro på att kvinnor kan föda barn normalt. Under många år ledde jag förlossningsenheten i Linköping där vi genomförde flera förändringar av strukturer och attityder, hela tiden med målbilden/visionen att erbjuda fler kvinnor en säker normal förlossning som de var nöjda med. Att förändra förlossningsvård går men är bitvis mödosamt. Vi lyckades först öka och sedan bibehålla antalet normala förlossningar och införde att kvinnorna fick skatta sin förlossningsupplevelse med en VAS skala (ett oprecist instrument men gav oss ett mått vi kunde följa över tid). Hur vi närmade oss målbilden återkopplades regelbundet till alla som jobbade på förlossningsavdelningen för att uppmuntra att vad varje medarbetare gör 24/7 är betydelsefullt för att nå målet. Detaljer om förändringsarbetets alla delar finns att läsa i ett antal vetenskapliga artiklar.

https://obgyn.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/aogs.12872

https://obgyn.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/aogs.13970

Nu har jag sedan flera år lämnat över stafettpinnen på Förlossningen i Linköping och ser hur det fina arbetet fortgår. Men kan man luta sig tillbaka? Gjorde/gör vi allting rätt? Nej inte alls, det finns alltid förbättringspotential. På senare år har jag blivit alltmer akademisk och försöker bidra till en bättre förlossningsvård från den vinkeln. Jag har tillsammans med min forskargrupp i Linköping försökt förstå mer om förlossningsprogress samt oxytocinets mekanism och betydelse under förlossningsarbetet. Vi har tillsammans med forskare i Uppsala tagit fram en metod för att mäta oxytocin i mammans blod vilket öppnar upp en stor möjlighet att vidare utforska betydelse/behov av oxytocin under förlossningsförloppet med det övergripande målet att kunna erbjuda kvinnor en individuell behandling.

Under arbetet med att tränga in i oxytocinets åldriga vetenskapliga underlag sprang jag på WHOs nya rekommendation ”Intrapartum care for a positive childbirth experience” https://www.who.int/publications/i/item/9789241550215 och tilltalades av deras nya riktlinjer för förlossningsprogress (våra nuvarande baseras i mångt och mycket på studier från 50-talet), kvinnans rätt till stöd under förlossningen och delaktighet i beslut.

Om Picrino

Kvinnan är i nyckelhålet därför att hon är i centrum i den mer individualiserade förlossningsvården. Vilka är ”nyckelkomponenterna” som kommer ge henne en lyckad vaginal förlossning som utgång? Finns de i henne själv? Är hennes egen kropp/den egna graviditeten unik och svaret på vad som fungerar för just henne?

År 2020 publicerade WHO Labour Care guide (LCG), ett verktyg för dokumentation kompatibelt med de nya riktlinjerna. Min fråga blev, kan detta ytterligare förbättra en redan säker förlossningsvård i Sverige? Så föddes PICRINO studien.  www.picrino.se där vi vill undersöka om införandet av Labour Care Guide förbättrar barnutfallet och minskar andelen akuta kejsarsnitt men även vad kvinnor och deras partners samt personalen tycker. Intresset från Sveriges förlossningskliniker att delta har varit överväldigande och vi har nu 24 kliniker med i studien och 5 kliniker på väntelista. Alla kvinnor som är i aktiv förlossning på de kliniker som deltar i PICRINO kommer följa LCG. Det gör att vi kommer lära oss massor om kvinnor som vanligtvis inte deltar i randomiserade kontrollerade studier. Förberedelsearbetet är omfattande och leds av PICRINO gruppen i Linköping som består av kliniskt verksamma undersköterskor, barnmorskor, läkare och vårdadministratör. LCG ska anpassas till svenska förhållanden, digitaliseras och testas, implementeringspaketet för respektive klinik ska färdigställas, och en vetenskaplig utvärdering av införandet planeras. Vi håller tidsplanen, första klustret (4 kliniker går i gång med LCG februari 2024). 

Det jag och alla mina medarbetare förväntar oss av PICRINO är en minskning av antalet ogynnsamma neonatala utfall och minskat antal onödiga ingrepp (akuta kejsarsnitt och användning av oxytocin för att stimulera förlossningen) på basen av bredare gränserna för normal förlossningsprogress och ett förbättrat kontinuerligt stöd till kvinnor som föder. Dessutom förväntar vi oss en högre grad av tillfredsställelse med förlossningen bland kvinnor och partners.

Spännande förlossningstider står för dörren-för kvinnornas skull.

Rapport från en barnmorskekonferens i Karlstad

Lämna en kommentar

Med Martina Barnmorska

Om barnmorskor som samlas och delar sin kunskap

I veckan var jag på barnmorskekonferens i Karlstad. Ni som har följt mig på stories på instagram i veckan vet. Ni som är med på min maillista vet också! Dags att dela lite tankar och reflektioner här på bloggen.

Även om jag var nervös över att behöva vara ifrån Nils så länge, hela två dagar, så är jag väldigt glad att jag kom iväg. Det var så värt! Jag ammar fortfarande och har faktiskt aldrig sovit borta från honom. Men det gick bra. Bara mina bröst som fick det lite jobbigt, ja de var förfärligt amningsnödiga när vi kom hem. Efter natten på konferensen fick jag handmjölka i handfatet på hotellet för att lätta på trycket.

Att mingla runt med barnmorskor från hela landet, många som jag känner sen tidigare och några som jag är bekant med via instagram, det är underbart.

Ändå var det en lite deppig känsla som infann sig när statistiken presenterades för oss.

En epidemi eller en pandemi av igångsättningar?

Vi är nu uppe i 28 % igångsättningar och de ökar i alla de sena gravveckorna, från vecka 37 till vecka 41. Samma utveckling som ses i andra delar av världen. Det är en skenande utveckling med tanke på att igångsättningar endast utgjorde 7,8 % av födslarna i Sverige år 1993. Vad har förändrats dramatiskt sen 1993? Svaret är: Vår egen inställning. Idag verkar de som beslutar om igångsättning ta lätt på en igångsättning. Det skrämmer mig eftersom det är en kraftfull intervention som kommer med risker. Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Det är orimligt att tro att 28 % av alla födslar behöver sättas igång. Och det blir inte lika träffsäkert att sätta igång förlossningen på medicinsk väg som att föda spontant enligt det program som naturen har finkalibrerat åt oss under tusentals år. Om man tror det har man fått hybris. En forskargrupp på konferensen som ännu inte har fått sin artikel publicerad kunde presentera intressanta fakta: Förstföderskor som sätts igång i vecka 41 med poäng 0-3 på BISHOP-score (vilket betyder en mycket omogen livmodertapp) – i den gruppen är förekomsten av akuta kejsarsnitt dubbelt så hög jämfört med kvinnor som har poäng 4-5 på samma skala (vilket innebär en mer mogen livmodertapp). Det kommer knappast som någon överraskning. För mig är det tydligt att om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer många kvinnor som hade kunnat avvakta spontan start att behöva betala ett högt pris.

Medikaliseringen fortsätter

På vissa kliniker är epiduralanvändningen bland förstföderskor nu uppe på 80 %. Bra kanske några tänker – äntligen får kvinnor den smärtlindring de har rätt till! För mig skvallrar dessa siffror om att vi blir sämre på att erbjuda andra strategier för smärtlindring på kvinnors villkor. Eftersom kvinnor är individer även under födandet så rimmar det illa med att 8 av 10 får samma smärtlindring under födandet. Det innebär också att vi tappar kunskap om hur man stöttar en förlossning där medicinsk smärtlindring inte används.

Vattenfödslar ökar och det gamla partogrammet är på väg bort!

Mycket glädjande är att vattenfödslar ökar och att det gamla partogrammet är på väg att ersättas av Labour Care Guide. Bara att ordet individualiserad förlossningsprogress nu används får ett ljus av hopp att tändas i mig. Det här innebär en attitydförändring vars betydelse inte ska underskattas.

Barnmorska och forskare Louise Lundborg med kollegor.

Dags att begrava Friedmans partogram?

Kontinuitetsmodellen Min Barnmorska

Representanter från Min Barnmorska på Karolinska Huddinge var också på plats och berättade hur de arbetar. De kunde dela med sig av sina fantastiska utfall! Vårdformen Min Barnmorska borde vara the golden standard för alla kvinnor – inte en glimt av ljus på en annars ganska mörk himmel. Det är i mina ögon oetiskt att inte erbjuda den här vårdformen till alla kvinnor som önskar den. Så mycket bättre är den nämligen! Därför är det glädjande att flera liknande verksamheter nu håller på att startas upp på flera håll i landet.

Omöjligt att ta del av alltihop!

Jag kunde bara gå på en bråkdel av de föreläsningar som gavs. Och vissa föreläsningar blev snabbt fullsatta så jag missade tex föreläsningen om förlossninsgrädsla med bla Elin Ternström och Elisabet Rondung.

Själva konferensen var fint ordnad och middagen på kvällen var supertrevlig.

Uppsala representerade. Här Elin, Karin, Eva-Lotta och jag! Foto: Maria Wickström

Paola Oras och Elisabet Rondung

Maria Wickström och jag!

Tack för en fin konferens! Jag längtar redan till nästa.

teknokratiska modellen för födande

Den teknokratiska modellen för födande

Lämna en kommentar

Ett paradigm består av ett knippe idéer, trossystem och praktiker. Den teknokratiska modellen för födande uppstod inom ett teknokratiskt paradigm, har blivit norm och finns nu djupt inbäddat i vår kultur och hur vi tänker om födande. Ett av de främsta kännetecken för den här teknokratiska modellen är en närmast total brist på tillit till kvinnors egen förmåga och kompetens i barnafödandet.

Den teknokratiska modellen för födande separerar kvinnan från sitt eget barn och från sin egen kunskap om sin kropp. Kvinnan ses som en bärare snarare än den helt centrala personen i en omvälvande social, spirituell, fysisk och psykologisk transformation och omformning.

Tydliga tecken på den teknokratiska modellen är att maskinerna, mätningarna och graferna – samt de personer som har koll på maskinerna, mätningarna och graferna – ALLTID anses veta bättre än kvinnan själv. Om CTG-kurvan larmar så brukar det tas på stort allvar, ja hela team kan sitta efteråt i konferens och nogsamt studera CTG-kurvan tillsammans. Om kvinnan själv larmar medan CTG-kurvan inte gör det så tas det inte på samma allvar. Det här innebär många gånger att vi slutar se det uppenbara.

Den teknokratiska modellen lurar oss att se saker som mindre komplexa än vad de faktiskt är. Vi får ofta för oss att det går att bryta ner ner processen med att föda barn i mindre bitar som vi kan skapa standardiserade guider och riktlinjer för. Och om vi bara följer dem så hamnar vi rätt! Ett tydligt exempel är att latensfasen kan ha ett PM med riktlinjer. Utdrivningsskedet och krystfasen kan ha ett eget PM där det ingår nogsamma rutiner för tex perinealskydd. Helheten uteblir. Samt att den enskilda kvinnan, alldeles oavsett vad som står i PM, ofta vet och känner vad som blir bäst för henne själv. Det blir en slags omvänd bevisbörda där kvinnan kan behöva stångas mot mätningar, maskiner och grafer, särskilt om hennes egen intuition säger något annat än vad de gör. Att mätningarna ofta har stora felmarginaler samt att generella antaganden grundar sig på en population bekymrar oss inte så mycket. En kvinna med BMI 30 + kan plötsligt hamna i en riskkategori och nekas en hemfödsel trots att siffran 30 inte behöver säga någonting om just denna kvinna.

Den teknokratiska modellen för födande separerar kropp och sinne från varandra som om där inte fanns någon viktig koppling – trots att det finns god evidens som visar på motsatsen. Vår iver att centralisera all förlossningsvård och göra den mindre tillgänglig för stora grupper av kvinnor är ett tydligt tecken på det. Att dela upp kvinnor i olika kategorier av risk är ett annat.

Cervix öppningsgrad i antal centimeter blir väldigt viktigt för oss eftersom vi tror att cervix och livmodern öppnar sig och fungerar ungefär som en maskin. Att cervix bara är en portal för det stora som håller på att hända missar vi. Istället för att på djupet ta in och begrunda det stora som faktiskt håller på att hända gör vi oss upptagna med att mäta själva porten.

Kvinnor har hela tiden svårt att passa in i den här modellen för födande. Men vi tänker om och om igen att det måste vara kvinnan det är fel på. Vi tänker inte att det kan vara vår modell för födande som det är fel på.

Det vi tror på och ser påverkar vården av födande

Låt mig illustrera med ett personligt exempel. Det här är jag när jag väntade mitt sjätte barn. Jag visste att det här var vad ”vården” såg mig som och var rädda för:

I den här vårdmodellen skulle rädslor projiceras på mig och jag skulle bli

  • Rekommenderad att föda på sjukhus
  • Behöva underkasta mig CTG och andra rutininterventioner
  • Kontroller
  • Tidsramar
  • Igångsättning?
  • Vaginala undersökningar skulle få avgöra vården i hög grad

Jag valde att anlita två barnmorskor som såg mig med ett par holistiska glasögon istället eftersom jag visste att det skulle påverka hela min förlossning. Jag valde att inte väga mig på inskrivningen på mödravården eftersom jag ville bli sedd som människa och inte som en siffra. Det var ett sätt att tvinga mig till individualiserad vård. Att inte ha CTG på rutin under min förlossning var också ett av mina viktigaste beslut. Jag ville bli sedd som en människa och inte som en graf.

I den vårdmodell jag själv valde som mitt förstahandsval fick det här styra:

  • Jag föder där jag känner mig trygg
  • Omringad av mina nära
  • Mina behov får avgöra vården
  • Något heligt eller spirituellt händer
  • Skapandet av en fristad blir viktigt

Min poäng med att synliggöra de här två sidorna av mig är att båda dessa kan vara ”sanningen” om mig

Bara att det gröna alternativet har lagt bort den teknokratiska modellen för födande. I den blir jag istället sedd som en unik individ. Siffror, teknik, grafer och mätningar blir plötsligt inte det viktigaste. Märk väl att jag inte har något emot siffror, mätningar och grafer i sig. De kan vara väldigt hjälpsamma och användbara på alla sätt och vis. Men jag ville inte tillåta att de hela tiden skulle veta bättre än vad jag själv gjorde. Eftersom det helt enkelt inte stämmer. Så rätt jag hade!

Är det dags för ett paradigmskifte?

I Wikipedia läser jag att

”Paradigmskiftet inträder när någon bryter kollektivets tankemönster och förklarar anomalin som en del i en större felaktig föreställning eller världsbild, och detta nya tankemönster vinner gehör. Forskningen kommer till en förvetenskaplig fas, där det nya paradigmet fastställs.”

Referenser:

In your own time, How western medicine controls the start of labour and why this needs to stop. Dr Sarah Wickham

Klicka för att komma åt TECHMOD.pdf

Davis-Floyd R. The technocratic, humanistic, and holistic paradigms of childbirth. Int J Gynaecol Obstet. 2001 Nov;75 Suppl 1:S5-S23. PMID: 11742639.

Maktdynamiken och hierarkin inom förlossningsvården

Lämna en kommentar

Överskådlig grafik kan vara bra till att beskriva vissa fenomen. Till exempel den maktstruktur som dagens förlossningsvård bygger på. För grafiken gör det tydligt varför det är svårt att bedriva kvinnocentrerad förlossningsvård inom dagens system.

Jag vet att det finns fantastiska barnmorskor, undersköterskor och läkare som arbetar kvinnocentrerat inom vår förlossningsvård (eller som försöker göra det). Jag vet att det finns fantastisk förlossningsvård! När jag kritiserar ett övergripande system så kritiserar jag inte automatiskt alla de individer som verkar inom detta system.

Men många kvinnor fortsätter tyvärr att fara illa inom den förlossningsvård som utgår mer från organisationens behov än från kvinnors behov. Därför är det viktigt att ta upp det här.

När strukturen ser ut såhär så skymmer barnet sikten för kvinnan. Hon hamnar allra längst ner i en omvänd pyramid där barnet blir viktigare än kvinnan. Tankar om barnets säkerhet ”rättfärdigar” ofta övertalningsförsök eller överträdelser som begås av de som befinner sig längre upp i pyramiden. Här finns en uttalad maktasymmetri mellan kvinnan och vårdpersonalen. De som befinner sig längst upp i pyramiden har tolkningsföreträde och makt. Alla som befinner sig under måste på olika sätt förhålla sig till den grupp som befinner sig längst upp i pyramiden.

Det finns mest svängrum och auktoritet kopplat till att befinna sig längst upp i pyramiden. Här kan man kosta på sig att ta beslut enbart på magkänsla eller att argumentera för sin sak utifrån anekdotisk bevisföring. Eftersom att befinna sig längst upp innebär en automatisk auktoritet kopplad till positionen i pyramiden.

Att befinna sig längst ner i pyramiden innebär ofta att inga argument räcker. Kvinnor som önskar föda hemma och som samlar på sig ett gediget underlag kopplat till evidens kan få en mur av NEJ till svar. Det viktiga är positionen i pyramiden, inte om argumenten är tillräckligt vetenskapligt underbyggda. Kvinnan tas många gånger automatiskt ifrån sitt självbestämmande och blir tvungen att anpassa sig. I en sådan miljö är det lätt hänt att övergrepp begås, alltså att kvinnors kroppsliga och känslomässiga integritet överträds.

Kvinnocentrerad förlossningsvård

Vården individualiseras och anpassas efter kvinnan som ska föda. Kvinnors förkroppsligade kunskap om födande blir solen som de andra planeterna måste snurra runt. Barnmorskor, läkare och undersköterskor behöver lära sig att arbeta i riktigt starka tvärprofessionella team eftersom det är kvinnan som har tolkningsföreträde. I den här modellen blir det svårare att begå övergrepp eftersom det bakas in icke-auktoritära relationer med kvinnor i systemet.

Hierarkier in disguise

I dagens förlossningsvård så pratas det ofta om teamwork även fast en grupp har tolkningsföreträde och mer makt än de andra i teamet, oavsett vårdsituation. Men det är eller hierarkier in disguise. Riktigt teamwork är att ha ett helt mandat utifrån den egna professionen. Inom kvinnocentrerad förlossningsvård – alltså där kvinnan bemannas istället för organisation – så tar man tillvara både på barnmorskors och förlossningsläkares expertis. Man suger ut det mesta ur dem båda två eftersom det gagnar kvinnor. Inom denna modell ryms olika vårdnivåer som hemfödslar, födestugor, högspecialiserad obstetrisk vård, planerade familjevänliga kejsarfödslar.

En stor del av arbetet blir att förse kvinnor med information så att de själva kan ta informerade beslut som gagnar dem. Kvinnans egen förkroppsligade kunskap om födande blir en självklar och viktig del av teamet. Hon blir en auktoritet eftersom det är hon som föder barnet.

Fysiologisk födsel i Doulapodden

Lämna en kommentar

Just nu repar jag mig efter världens jobbigaste influensa. Fy. Jag kommer behöva vara konvalescent i några dagar till. Men så glad jag blev att ett nytt avsnitt av Doulapodden har släppts med mig som gäst. Det är en crash course i Fysiologiskt födande! Jag tycker avsnittet blev riktigt bra. Lyssna gärna på det.

Gör mindre så ska du få se att mer händer! 👇🏻

https://doulapodden.podbean.com/e/93-fysiologisk-fodsel/

Fin bild från Spanien förra sommaren!

Varför görs vaginala undersökningar på rutin under förlossningen?

Lämna en kommentar

Nästan alla vet om och förväntar sig att vaginala undersökningar ska utföras under förlossningen. Varför? Den första vaginala undersökningen ska utföras vid ankomst till sjukhuset (om förlossningsarbetet sätter igång spontant) och den ska berätta för kvinnan var i förlossningsarbetet hon befinner sig. Eller sia om hur långt det är kvar.

Våra egna förlossningsberättelser är ofta fullproppade med referenser till centimeter i öppningsgrad. Hur blev det såhär? Innan födandet blev en medicinsk procedur på sjukhus så utfördes vaginala undersökningar framförallt i försök att hantera någon typ av förlossningskomplikation. Som en slags felsökning när det inte gick som man kunde förvänta sig.

Idag felsöker vi alla?

Det läggs ofta stor vikt vid den vaginala undersökningen som görs vid ankomst till sjukhuset. Den blir som ett test som kvinnan ska klara och få ”godkänt på” – för att kunna få tillgång till sitt födelserum – eller så blir det ett test som hon inte klarar. I de fall hon inte klarar testet så blir hon ofta hemskickad.

Det här sättet att handlägga födslar ter sig rationellt men om man skrapar lite på ytan är det inte särskilt rationellt.

”Den första och enda gången jag fött på sjukhus så var undersökningarna den enda form av närhet och stöd från personalen, men det kluvna var ju att jag kände att de ”störde” min kropp. Aldrig någon som frågade om det var okej, det var dealen för att få vara kvar.”

Anonym

Mäta förlossningens framåtskridande med antagandet om kvinnokroppen som en maskin

I USA under början av 1900-talet så var tångförlossningar vanliga. En som verkade i samma anda var en amerikansk obstetriker vid namn Emanuel Friedman. Under 1950-talet så undersökte han 500 kvinnor som födde barn på sjukhus i New York. Hälften av födslarna avslutades med tång och många fick syntetiskt oxytocin – detta var alltså inte fysiologiska födslar. Men denna studie kom att utmynna i det som för oss är känt som ”partogrammet” som är ett sätt att plotta förlossningens framåtskridande på en graf genom att pluppa in siffror om modermunnens öppningsgrad. Här behövdes alltså de rutinmässiga vaginala undersökningarna för att siffrorna skulle hamna på pappret.

Friedman själv jämförde kvinnokroppen med en maskin i boken LABOR: CLINICAL EVALUATION & MANAGEMENT:

”The phase of maximum slope is a good measure of the overall efficiency of the ”machine” with which we are dealing.”

På 1970-talet så modifierades partogrammet med en alert/action line och spred sig över hela världen. Det blev en kulturell norm för hur förlossningsvård skulle bedrivas. Sedan dess har flera nya partogram släppts. Många är nu överens – men verkligen inte alla – om att det var fel att som Friedman anta att ”normal progress” är 1 cm i timmen. Kvinnor föder i olika takt och varje kvinnas födelseförlopp är unikt.

Däremot lever idén om att det är smart att utgå från cervix öppningsgrad i centimeter när man mäter förlossningsprogress kvar. De 4 centimeter som tidigare ansågs vara brytpunkt för aktiv förlossning har nu flyttats fram till 6 cm. Same, same but different.

Alltså: partogrammen varierar men själva ursprungsidén om partogrammens förträfflighet lever kvar OCH den kräver fortfarande rutinmässiga vaginala undersökningar om det alls ska hamna några siffror på pappret.

Så hur fungerar födandets fysiologi?

Cervix öppningsgrad i centimeter är ingen bra indikator för att mäta förlossningens framåtskridande.

Läs den meningen igen.

Bara för att vi hyfsat enkelt kommer åt cervix utifrån så läggs mycket vikt vid den undersökningen. Men det som händer inuti är till stor del dolt för oss. En bättre metod för att mäta förlossningens framåtskridande skulle nämligen vara att titta på den övre delen av livmodermuskeln – fundus – som på bilden här ovan. Dess muskelfiber bygger upp sig, den blir stor och kraftfull för att kunna föda fram barnet ur livmodern. Hur och i vilken takt själva cervix öppnar sig beror mycket på hur barnet ligger och trycker mot just cervix.

Vid en vaginal undersökning kan alltså cervix vara stängd även fast progress skett, det vill säga fundus kan ha byggt upp sig och blivit stor och kraftfull. Om en vaginal undersökning görs i det skedet så kommer den inte berätta om förlossningens framåtskridande utan den kommer bara berätta hur många centimeter cervix/modermunnen är öppen.

Så en kvinna kan vara öppen 1 cm men ändå i aktivt förlossningsarbete. Jämför med när du ska ta på dig en tight polotröja. Själva polokragen kan vara helt öppen trots att du inte har kommit upp med huvudet än ur tröjan.

Exakt hur den här processen ser ut för varje enskild kvinna varierar. Det är helt individuellt eftersom kvinnor inte är maskiner. Födandet är i grund och botten en fysiologisk process som gynnas av vissa faktorer och missgynnas av andra. Framförallt så är födandet till sin natur holistiskt och att snöa in på en variabel innebär att man lätt går miste om hela den större bilden.

Mängder av kvinnor kan berätta om hur de blivit nekade att komma in på förlossningen för att de ”bara varit öppna 1-2 cm” trots att de känt att förlossningen gått fort framåt. Under pandemin var det ett vanligt förfarande att doulan fick komma först när kvinnan var öppen ”4 cm”, vilket är ungefär lika rationellt som att säga att doulan får komma när kaffekannan är fylld.

Fyra centimeter berättar överhuvudtaget inte på ett objektivt sätt om förlossningens framåtskridande.

Vad tycker kvinnor om rutinmässiga vaginala undersökningar under förlossningen?

Jag frågade mina följare på instagram hur de upplevde de vaginala undersökningarna under sina födslar. Svaren fick mig att reflektera över om vi inte vida har underskattat de oönskade bieffekter som vaginala undersökningar ofta kommer med. Här är några av svaren jag fick:

”Gjorde ondare än alla värkar”

Otroligt smärtsamt. Skrek ”Aj” och ”Nej” under tiden, men det var tydligen viktigt att de utfördes.

Hemma med BM, lugnande och helt på mina initiativ. På sjukhus, påtvingat.

Ont/obehagligt. Stressade över centimetrarna. Förlossningen avstannade. Tror mycket pga VU.

Positivt med första då alla blev chockade över hur öppen jag var. Äntligen kunde jag få hjälp!!

Traumatiserande.

Inga problem men det var en hemförlossning och jag kände bm sen jag varit barn.

Jobbigt, påträngande.

Hemska, invasiva, ofta och smärtsamma.

Vilka biverkningar kommer en vaginal undersökning ofta med?

Den kanske allra mest uppenbara biverkningen är validering av den externa experten och förlust av självförtroende hos kvinnan. Det kan tyckas som en liten sak i sammanhanget men betänk då hur otroligt viktigt det är att inte tappa självförtroendet mitt under en förlossning. Fynden vid den vaginala undersökningen kan bli som en form av oavsiktlig gaslighting eftersom de kan få kvinnan att börja tvivla på sin egen verklighetsuppfattning.

Andra bieffekter som en vaginal undersökning ofta kommer med är tappad energi, smärta och adrenalinpåslag – att det helt enkelt drar kvinnan ur sin förlossningsbubbla. Om den vaginala undersökningen utförs i ett känsligt läge av förlossningen, tex vid transition som är en tuff och ofta känslomässigt utmanande fas av den fysiologiska födseln, och antalet centimeter inte motsvarar kvinnans egna förväntningar, så kan hela förlossningen ändra riktning. Vid en vaginal undersökning i det läget är det vanligt att kvinnan ”ger upp” och ber om mer smärtlindring och intervention.

Men vaginala undersökningar kan givetvis fylla funktionen av att

  • Hjälpa till vid bedömning av föregående fosterdel
  • Ge en subjektiv ögonblicksbild av ett flyktigt nu
  • Bekräfta/validera det kvinnan känner
  • Ge information om vad medicinerna/procedurerna vid igångsättningen har haft för effekt

En föderska som inte ”blir trodd” kan få upprättelse om fynden vid den vaginala undersökningen överraskar alla positivt. Det kan bekräfta hennes känslor av att förlossningen går framåt.

Hur kan du som barnmorska eller läkare undvika dessa negativa bieffekter vid vaginala undersökningar?

Under en fysiologisk födsel behöver inte vaginala undersökningar utföras på rutin. Varför? För att kvinnan kommer signalera på en mängd andra sätt att förlossningen går framåt. Du behöver bli duktig på att tolka dessa signaler istället, observera hur hon låter, vad hon gör, om hon har skärmat av yttervärlden och gått in i sig själv eller är kvar med ”oss”.

Om det ändå ska utföras en vaginal undersökning – kanske på moderns egen önskan? – även vid en fysiologisk födsel – så finns det en del saker du som barnmorska kan tänka på. Under övergången, den liminala fasen när kvinnans neocortex är nedreglerat (fysiologisk födsel) medan hennes undermedvetna är vidöppet så kommer alla de kulturellt inlärda normerna – såsom den att centimetrarna står för ”svaret” – bli den snuttefilt som kvinnan ofta griper efter.

De här tipsen har jag fått från barnmorskan Rachel Reed.

  • Försök att fundera på vad som ligger bakom önskan om den vaginala undersökningen och hur du kan du svara på det istället. Det kan vara så enkelt att hon bara behöver höra några vänliga ord om att förlossningen går framåt som den ska. Kanske vill hon veta att du själv inte är orolig över förlossningens framåtskridande.
  • Be kvinnan att undersöka sig själv innan du gör det, det kan boosta hennes självförtroende istället för tvärtom.
  • Undersök i den position kvinnan befinner sig i. Om hon är i badet, undersök där, om hon står upp, undersök så.
  • Tänk att du undersöker framförallt för att boosta hennes självförtroende, inte för att du vill veta exakt hur många centimeter hon har öppnat sig.
  • Tänk på vilka ord du använder när du levererar svaret!! Säg inte: Du är bara öppen 5 centimeter. Säg inte: Samma som förut.
  • Säg gärna något i den här stilen istället: Jag känner att din cervix öppnar sig fint och att barnets huvud kommer nedåt, det går jättefint framåt!

Vaginala undersökningar vid en medikaliserad födsel

Om förlossningen sätts igång med hjälp av medicin eller medicinska procedurer, om förlossningen skyndas på med ett värkstimulerande dropp eller vid en epiduralbedövning, så kommer vaginala undersökningar och yttre palpation ofta vara det enda sättet att kunna veta något om förlossningens framåtskridande. Varför? Eftersom det inte längre går att få samma information om vad som händer enbart utifrån att studera kvinnans beteende.

Då blir det viktigt att verkligen få bra information från den vaginala undersökningen. Har cervix mjuknat, mognat? Tunnats ut? Hård? Bibehållen? Hur ligger barnet? Samtidigt är det viktigt att beakta infektionsrisken vid en lång igångsättning. Ju färre tillfällen det undersöks, desto bättre. Det finns ingen anledning att på rutin undersöka oftare än var fjärde timme vid aktiv förlossning.

Inga vaginala undersökningar utan samtycke

Det viktigaste innan undersökningen är att samtycke är inhämtat från kvinnan. En vaginal undersökning får aldrig utföras utan samtycke, även vid en medikaliserad födsel. Kvinnan har rätt att neka vaginala undersökningar även vid en igångsättning. Det är alltså aldrig okej att bara stoppa in händerna i vagina och tänja/ töja eller undersöka utan att först ha inhämtat samtycke.

Vad säger forskningen om vaginala undersökningar på rutin? Har de effekt? Hur ofta ska de göras?

Den senaste systematiska översikt som har gjorts – där forskarna har gått igenom de studier som finns på området – så blir slutsatsen att det inte är bevisat att vaginala undersökningar är en bra metod för att mäta förlossningen framåtskridande. I dessa studier har man jämfört vaginala undersökningar med andra metoder för att mäta förlossningens framåtskridande såsom rektala undersökningar, ultraljudsundersökningar, vaginala undersökningar i olika frekvens (varannan eller var fjärde timme) eller enbart undersökning på indikation.

Det finns ingen forskning som visar att upprepade, täta vaginala undersökningar förbättrar utfallet vid förlossningar.

Författarnas slutsats är att stora randomiserade kontrollerade studier behöver göras för att kunna utröna om vaginala undersökningar har effekt. Kvalitativa studier behöver också utföras där man tar hänsyn till hur kvinnor själva upplever de vaginala undersökningarna.

Källor:

Cochrane Review Routine vaginal examinations compared to other methods for assessing progress of labour to improve outcomes for woman and babies at term

Women’s experiences with vaginal examinations during labor in the Netherlands

Reclaiming childbirth collective/ Rachel Reed

https://evidencebasedbirth.com/friedmans-curve-and-failure-to-progress-a-leading-cause-of-unplanned-c-sections/

Kasta inte bort förlossningsvård som fungerar!

Lämna en kommentar
Foto: Lovisa Engblom

Om det är något jag har lärt mig under mina år som barnmorska (och det börjar bli några nu) så är det detta: Förstör inte fungerande förlossningsvård! För den kommer inte tillbaka.

Jag arbetade själv som barnmorska på Södra BB när det lades ner.

Det var samma vår som BB Sophia lades ner.

Två förlossningsavdelningar där både barnmorskor och födande STORtrivdes. Vi anordnade en begravning för vår arbetsplats: kastade ut rosor i Mälaren. En kör sjöng och flera av barnmorskorna i gruppen grät.

Några veckor senare anordnade region Stockholm en rekryteringsträff för de barnmorskor som sagt upp sig (många!) när deras arbetsplatser försvunnit. De ville berätta för barnmorskorna att regionen behövde dem nu! Nästan ingen kom och verksamhetscheferna stod där själva. Villrådiga.

Istället spreds barnmorskorna för vinden. Många lämnade förlossningsvården för gott. Jag började skriva på den här bloggen som nu har över 1000 inlägg.

Jag vet att det var många som hejade på dessa nedläggningar. Misstro, svartsjuka, avundsjuka, jante. Förlossningsvård där både barnmorskor och kvinnor trivs sticker många fler i ögonen än vi vill erkänna. Fungerande enheter rivs ner med mottot: Om inte alla kan få detta så ska INGEN få det.

Några månsekunder senare så kom ändå en försiktig ljusglimt. Projektet Min Barnmorska på förlossningen Karolinska i Huddinge. Nu skulle alla ”misstag” från förr rättas till. Inte skapa något vi och dem. Inte skapa två olika vårdkulturer på samma sjukhus. Inte bara lägga energi på friska lattemammor. Fokus på fungerande teamarbete med läkarna. Goda relationer till barnmorskorna på den ordinarie förlossningen. Förlossningsrädda kvinnor skulle få förtur till vårdformen.

Det blev succé! På samtliga punkter. Kvinnor ringde och bad om att få en plats i projektet innan de ens hunnit plussa på stickan.

Många gånger fick jag frågan om inte jag ville söka mig till Min Barnmorska. I mitt stilla sinne tänkte jag: de här barnmorskorna kommer arbeta som djur i några år, de kommer plöja terrängen för denna evidensbaserade vårdform i Sverige, de kommer lägga energi på att hitta fungerande arbetssätt och schemalösningar, de kommer se att vårdformen ger resultat och de kommer få känna på den där energigivande arbetsglädjen som är så sällsynt idag inom förlossningsvården. De kommer börja älska sin arbetsplats och sitt arbetssätt. De kommer hitta den där unika gemenskapen inom arbetsgruppen – den som gör att de blir känslomässigt bundna till sina kollegor och till de familjer de bistår. Då, när de på riktigt börjar känna på hur långt man kan komma med god och evidensbaserad förlossningsvård – då kommer vårdformen raseras.

Det finns fortfarande en chans att rätta till det här misstaget. Än har barnmorskorna i Min Barnmorska inte lämnat. Men jag skulle bli väldigt förvånad om det slutar på ett annat sätt nu än det gjort förr. De krafter som vill ha bort förlossningsvård där både barnmorskor och kvinnor trivs är för starka.

Olika sätt att se på smärta under förlossningen

Lämna en kommentar

Då och då blossar en debatt om smärta och smärtlindring i samband med förlossningar upp. Det bildas två läger. Dels de som förespråkar medicinsk smärtlindring till alla kvinnor under deras förlossningar. Resomanget lyder ofta:

ont = dåligt = medicinsk smärtlindring = bra

Sen den grupp som inte per automatik förespråkar medicinsk smärtlindring till alla kvinnor under deras förlossningar. Just i den gruppen brukar det dock finnas förståelse och kunskap om vilka incitament som gör att kvinnor ändå väljer att föda med smärtlindring.

Så det är dags att dyka ner i den här bikupan och reda upp lite i vad det hela egentligen handlar om.

Det ”smärtstillande paradigmet”

Springer ur synen på patologisk smärta, såsom vikten av adekvat smärtlindring under en operation och vid rehabilitering efteråt.

Återkommande resonemang hos förespråkare:

  • Ingen kvinna ska behöva gå igenom en smärtsam förlossning idag!
  • Kvinnor har orealistiska förväntningar på att ”klara av” smärtan under en förlossning – de flesta kommer att behöva en epidural, även de som påstår att de ska klara sig utan.
  • En paternalistisk ”jag ska rädda dig-approach” som lägger krokben för de kvinnor som faktiskt vill slippa föda med smärtlindring och/ eller intervention. Trugande förslag om smärtlindring, ett lovprisande av epiduralen, nedtonande av eventuella bieffekter.
  • Tron på att den medicinska smärtlindringen ska ge kvinnor en känsla av kontroll och samtidigt förbättra upplevelsen.

Att ”jobba med smärtan” paradigmet

Smärtan ses här som en integrerad och delvis hjälpsam del av den fysiologiska processen med att föda fram barnet. Förlossningen erkänns som något stort och utmanande som kvinnan med stöd och hjälp kan ta sig igenom för att sedan komma ut på den andra sidan, då med ett nytt självförtroende.

Återkommande resonemang:

  • Livmoderns arbete är något kvinnan kan hantera med hjälp av de kroppsegna hormonerna – tex beta-endorfiner. Den ”normala” smärtan under en förlossning är väsensskild från smärta eller skada vid sjukdom.
  • Onormal smärta kommer framförallt av komplikationer/interventioner såsom syntetiskt oxytocin och dåligt stöd.
  • Ofta läggs tyngdpunkt på att värkar kommer i intervaller med smärtfria pauser emellan dem.
  • Kontinuerligt stöd och uppmuntran ses som essentiella för att hjälpa kvinnor genom utmanande förlossningar (snarare än att ”räddningen” alltid kommer i form av en epidural).

Hur ser kvinnors egna approacher till smärta under förlossningen ut?

Jo kvinnor befinner sig på hela skalan mellan dessa paradigm och många någonstans i mitten mellan de två. Få kvinnor har en starkt polariserande syn på smärta under förlossningen. Många antar en ”vänta och se”-approach, även om en del är helt bestämda med att de antingen vill avstå eller vill ha smärtlindring.

Viktigt! Många är omedvetna om den stora effekt som vårdgivarens approach till smärtlindring kommer att ha på deras förlossning. Särskilt sårbara är det som planerar att ”ta det som det kommer”.

Många beskriver smärtan under förlossningen som en unik smärta som har potential – en som kan komma med känslor av njutning och upprymdhet men också med oro och rädslor. Känslan av kontroll och att kunna hantera smärtan bidrar ofta till en mer positiv upplevelse av förlossningen. Men en del kvinnor beskriver smärtan under förlossningen som outhärdlig. Minnen av ohanterlig smärta, dåligt stöd och frånvaro av lämplig smärtlindring kan leda till psykisk ohälsa, tex posttraumatisk stress.

Hur ska man tänka runt smärta och smärtlindring under förlossningar??

Jag tycker att det viktigaste är att inte göra sig till förespråkare för någon annan utan att låta kvinnan få bestämma helt själv. Här är några viktiga punkter att ta i beaktande:

  • En icke-medicinsk approach till smärtlindring är associerat med en lägre användning av epidural och fler positiva förlossningsupplevelser.
  • Epiduralbedövning är en effektiv smärtlindring – men den är också associerad med fler interventioner och fler instrumentella födslar.
  • Epiduralbedövning är faktiskt en av de faktorer som är associerad med sämre upplevelser av förlossningen.
  • Kontinuerligt stöd under förlossningen leder till bättre upplevelser och minskad användning av tex epidural.
  • Stöd av en känd barnmorska under förlossningen är en kraftfull intervention som påverkar kvinnors val av smärtlindringsstrategi och upplevelse på ett mycket positivt sätt.

Take home message:

Det skulle hjälpa kvinnor om barnmorskor – ja alla som arbetar med födande kunde vara öppna för en ”jobba-med smärta” – strategi på kvinnans villkor. En som innefattar högkvalitativt stöd, närvaro och engagemang.

Inspiration till det här inlägget kommer ifrån boken Squaring the circle, Normal Birth research, theory and practise in a technological age. Särskilt kapitel 16: Approaches to pain in labour: implications for practice.

Av Nicky Leap, Elizabeth Newnham & Sigfridur Inga Karlsdottir

De födande står alltjämt lägst ned i hierarkin

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Viveca Crafoord

Hej! Vilken ära att få vara med här.

Här följer mina tankar om autonomi och varför jag tänker fortsätta arbeta för allas rätt till självständiga val och för barnmorskors rätt att arbeta självständigt inom sitt kompetensområde.

Jag heter Viveca Crafoord, 51 år, har två vuxna döttrar, varav en i livet. Bor på en gård med min sambo som har fyra vuxna barn och två barnbarn. På gården bor också ett gäng höns, två hästar, en hund och en katt. Jag blev barnmorska sent i livet, trots att jag redan under min första graviditet bestämde mig för att det var barnmorska jag skulle bli.

Jag har arbetat inom flera discipliner i sjukvården och har alltid varit engagerad i vårdutveckling och kvalitetsutveckling. Som barnmorska har jag arbetat på förlossningsavdelning och barnmorskemottagning. Nu kombinerar jag nattjobb som sjuksköterska i hemsjukvården med hemfödslar, profylaxkurser med mera.

Som gravid plöjde jag Sheila Kitzingers ”Att vänta och föda barn” framifrån, bakifrån och på tvären. Där föddes mitt intresse för födandets fysiologi.

Inspirerad av Sheila Kitzinger ville jag helst av allt föda naturligt som det kallades på 1990-talet, gärna hemma, men som 22-årigt vårdbiträde var det uteslutet p.g.a. ekonomin. Jag bestämde mig för att föda på ABC-kliniken som då fanns på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Mitt vårdande började väldigt tidigt, till en början vårdade jag mest djur. Som barn hade jag bland annat ett slags hospice med vård i livets slutskede för humlor. Högt upp på bokhyllan hade de höströtta humlorna varsin etta med all-inclusive, bestående av pepparkaksburkar. Humla efter humla drog sin sista suck eller drunknade i kapsylen med vatten som tjänade som vattenskål.

Min devis som barn var att om en visar omsorg, är kärleksfull och snäll så är alla snälla tillbaka, även ormar, skalbaggar, maskar etc. När jag blev nypt av en skalbagge som inte uppskattade att bli klappad på ryggen ställdes jag inför tvivel angående detta, men blev också tvungen att reflektera över andras autonomi och respekt för andra varelser och individer.

Medikaliseringen av barnafödandet

Under utbildningen till sjuksköterska, blev jag otroligt intresserad av sociologi och en studieuppgift kom att handla om medikaliseringen av födandet ur ett sociologiskt och historiskt perspektiv. Jag läste och skrev om hur den kvinnliga kroppen uppfattats som smutsig och djurisk, om hur strikta hierarkier byggdes upp i takt med att förlossningarna flyttade in på institution.

Ett system som vi fortfarande sitter fast i och som toppats av en allt starkare riskkultur*.

Autonomi har alltid varit otroligt viktigt för mig. När min andra dotter föddes bad barnsköterskorna på BB upprepade gånger att få se när jag ammade, trots att jag hävdade att det funkade bra. Till sist fick jag be barnmorskan säga till dem att sluta tjata. Samma personalgrupp ville inte låna ut en nagelfil till mig för att fila de långa naglarna på henne eller låta mig bada henne utan att de var med övervakade processen. För mig upplevdes det som om att de såg barnet som sjukhusets ”egendom” och ansvar. Jag kände mig helt kapabel som förälder och med min övertygelse om detta kunde jag stå emot rutinerna på avdelningens checklista. De tyckte säkert att jag var konstig som var på BB när jag varken behövde eller ville ha deras hjälp och vi båda mådde bra.

Anledningen att jag var kvar i tre dagar, var helt och hållet av praktisk art och inbegrep en make utan körkort samt en mastodontbacke. Dessutom var det ganska skönt att slippa hushållsarbete i några dagar och bara mysa med bebisen. Idag hade jag vackert fått åka hem direkt. Vilket jag gjorde med första barnet, och vilket jag även då bestämde helt själv.

Detta är några exempel på hur viktigt autonomi är för mig. Redan i lågstadiet hade jag svårt att utföra uppgifter om jag inte förstod nyttan av dem. ”Bara för att” rimmar dåligt i mina öron. Det måste finnas en logik. Att bygga upp en kunskapsbank och utifrån den fatta beslut eller förstå vitsen med saker och ting är en förutsättning för mig. Den möjligheten vill jag även att gravida, födande och alla som möter vården skall ha och de har laglig rätt till det.

Som barnmorska med en så kallad autonom yrkesroll är krocken med det hierarkiska systemet på sjukhusen otroligt tydlig. Att undergräva de födandes autonomi ”bara för att” det står på ett papper (ett PM) är lika försvarbart som ”-så har vi alltid gjort”. Är det snarare så att det autonoma i yrkesrollen bara betraktas som en pappersprodukt som går att bortse från?

De födande står alltjämt lägst ned i hierarkin.

Hur ger vi makten till de födande och hur gör vi vår yrkesroll autonom igen?

Först av allt tror jag att vi måste ha platta och lärande organisationer. Där beslut tas sida vid sida i stället för uppifrån och ned. Små enheter krävs, där vården är relationsbaserad och differentierad.

På sikt tror jag att en relationsbaserad vård kommer bryta ned riskkulturen* som nu styr det mesta i förlossningsvården. Vi kommer helt enkelt ha mer tid för, och kunskap om varje individ och därmed utan rädsla kunna ge evidensbaserad information i rätt tid. Detta kommer i sin tur leda till att vi måste skaffa mer kunskap att delge individen och att inhämtning av informerade samtycken och informerade val blir standard.

Vad tror du?

Ur min uppsats Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning:

*”Enligt MacKenzie-Bryers och van Teijlingen (2010) påbörjades en ny riskkultur i takt med att barnafödandet blev mer medikaliserat. Författarna menar att förlossningsvården alltmer handlar om att försöka undvika risker och en holistisk syn på barnafödandet riskerar att gå förlorad (MacKenzie-Bryers & van Teijlingen 2010). Denney (2005, s. 56) framhåller att riskerna vid förlossning till störst del bestäms av sociala och historiska aspekter även om det för några få kvinnor och barn finns reella risker. Enligt Lane (1994, se Denney 2005, s. 56) har förlossningsläkarna fokuserat mer på säkerheten vid barnafödande än på kvinnors upplevelser av att föda barn. Vidare har sjukhusens riktlinjer och rutiner utformats för att motverka risker vid barnafödande (Denney 2005, s. 56). För att kunna garantera säkerheten och för att skydda mot rättsliga tvister är barnafödandet därför organiserat utifrån ett behov av att effektivisera födelseprocessen (Denney 2005, s. 56). En följd av detta blir att kvinnor som föder barn på sjukhus utsätts för behandlingar som de själva sällan får möjlighet att ta ställning till (ibid). De professionella är tvungna att göra riskbedömningar utifrån risker som uppmärksammats av individer i samhället och som media underblåser vilket kan medföra skuldkänslor hos desamma, enligt Denney (2005, s. 74). Samtidigt som professionernas ansvarsskyldighet ökat har deras inflytande över utformandet av riktlinjer och deras makt inom organisationerna minskat (ibid). När det gäller förmedlandet av teknisk kunskap kan detta skapa problem om användarens ställning i organisationen endast medger delvis förståelse av komplexa sammanhang avseende en viss bestämd risk enligt Denney (2005, s. 76).” ( Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning, Viveca Crafoord 2017).