Ett paradigm består av ett knippe idéer, trossystem och praktiker. Den teknokratiska modellen för födande uppstod inom ett teknokratiskt paradigm, har blivit norm och finns nu djupt inbäddat i vår kultur och hur vi tänker om födande. Ett av de främsta kännetecken för den här teknokratiska modellen är en närmast total brist på tillit till kvinnors egen förmåga och kompetens i barnafödandet.
Den teknokratiska modellen för födande separerar kvinnan från sitt eget barn och från sin egen kunskap om sin kropp. Kvinnan ses som en bärare snarare än den helt centrala personen i en omvälvande social, spirituell, fysisk och psykologisk transformation och omformning.
Tydliga tecken på den teknokratiska modellen är att maskinerna, mätningarna och graferna – samt de personer som har koll på maskinerna, mätningarna och graferna – ALLTID anses veta bättre än kvinnan själv. Om CTG-kurvan larmar så brukar det tas på stort allvar, ja hela team kan sitta efteråt i konferens och nogsamt studera CTG-kurvan tillsammans. Om kvinnan själv larmar medan CTG-kurvan inte gör det så tas det inte på samma allvar. Det här innebär många gånger att vi slutar se det uppenbara.
Den teknokratiska modellen lurar oss att se saker som mindre komplexa än vad de faktiskt är. Vi får ofta för oss att det går att bryta ner ner processen med att föda barn i mindre bitar som vi kan skapa standardiserade guider och riktlinjer för. Och om vi bara följer dem så hamnar vi rätt! Ett tydligt exempel är att latensfasen kan ha ett PM med riktlinjer. Utdrivningsskedet och krystfasen kan ha ett eget PM där det ingår nogsamma rutiner för tex perinealskydd. Helheten uteblir. Samt att den enskilda kvinnan, alldeles oavsett vad som står i PM, ofta vet och känner vad som blir bäst för henne själv. Det blir en slags omvänd bevisbörda där kvinnan kan behöva stångas mot mätningar, maskiner och grafer, särskilt om hennes egen intuition säger något annat än vad de gör. Att mätningarna ofta har stora felmarginaler samt att generella antaganden grundar sig på en population bekymrar oss inte så mycket. En kvinna med BMI 30 + kan plötsligt hamna i en riskkategori och nekas en hemfödsel trots att siffran 30 inte behöver säga någonting om just denna kvinna.
Den teknokratiska modellen för födande separerar kropp och sinne från varandra som om där inte fanns någon viktig koppling – trots att det finns god evidens som visar på motsatsen. Vår iver att centralisera all förlossningsvård och göra den mindre tillgänglig för stora grupper av kvinnor är ett tydligt tecken på det. Att dela upp kvinnor i olika kategorier av risk är ett annat.
Cervix öppningsgrad i antal centimeter blir väldigt viktigt för oss eftersom vi tror att cervix och livmodern öppnar sig och fungerar ungefär som en maskin. Att cervix bara är en portal för det stora som håller på att hända missar vi. Istället för att på djupet ta in och begrunda det stora som faktiskt håller på att hända gör vi oss upptagna med att mäta själva porten.
Kvinnor har hela tiden svårt att passa in i den här modellen för födande. Men vi tänker om och om igen att det måste vara kvinnan det är fel på. Vi tänker inte att det kan vara vår modell för födande som det är fel på.
Det vi tror på och ser påverkar vården av födande
Låt mig illustrera med ett personligt exempel. Det här är jag när jag väntade mitt sjätte barn. Jag visste att det här var vad ”vården” såg mig som och var rädda för:
I den här vårdmodellen skulle rädslor projiceras på mig och jag skulle bli
Rekommenderad att föda på sjukhus
Behöva underkasta mig CTG och andra rutininterventioner
Kontroller
Tidsramar
Igångsättning?
Vaginala undersökningar skulle få avgöra vården i hög grad
Jag valde att anlita två barnmorskor som såg mig med ett par holistiska glasögon istället eftersom jag visste att det skulle påverka hela min förlossning. Jag valde att inte väga mig på inskrivningen på mödravården eftersom jag ville bli sedd som människa och inte som en siffra. Det var ett sätt att tvinga mig till individualiserad vård. Att inte ha CTG på rutin under min förlossning var också ett av mina viktigaste beslut. Jag ville bli sedd som en människa och inte som en graf.
I den vårdmodell jag själv valde som mitt förstahandsval fick det här styra:
Jag föder där jag känner mig trygg
Omringad av mina nära
Mina behov får avgöra vården
Något heligt eller spirituellt händer
Skapandet av en fristad blir viktigt
Min poäng med att synliggöra de här två sidorna av mig är att båda dessa kan vara ”sanningen” om mig
Bara att det gröna alternativet har lagt bort den teknokratiska modellen för födande. I den blir jag istället sedd som en unik individ. Siffror, teknik, grafer och mätningar blir plötsligt inte det viktigaste. Märk väl att jag inte har något emot siffror, mätningar och grafer i sig. De kan vara väldigt hjälpsamma och användbara på alla sätt och vis. Men jag ville inte tillåta att de hela tiden skulle veta bättre än vad jag själv gjorde. Eftersom det helt enkelt inte stämmer. Så rätt jag hade!
Är det dags för ett paradigmskifte?
I Wikipedia läser jag att
”Paradigmskiftet inträder när någon bryter kollektivets tankemönster och förklarar anomalin som en del i en större felaktig föreställning eller världsbild, och detta nya tankemönster vinner gehör. Forskningen kommer till en förvetenskaplig fas, där det nya paradigmet fastställs.”
Referenser:
In your own time, How western medicine controls the start of labour and why this needs to stop. Dr Sarah Wickham
Överskådlig grafik kan vara bra till att beskriva vissa fenomen. Till exempel den maktstruktur som dagens förlossningsvård bygger på. För grafiken gör det tydligt varför det är svårt att bedriva kvinnocentrerad förlossningsvård inom dagens system.
Jag vet att det finns fantastiska barnmorskor, undersköterskor och läkare som arbetar kvinnocentrerat inom vår förlossningsvård (eller som försöker göra det). Jag vet att det finns fantastisk förlossningsvård! När jag kritiserar ett övergripande system så kritiserar jag inte automatiskt alla de individer som verkar inom detta system.
Men många kvinnor fortsätter tyvärr att fara illa inom den förlossningsvård som utgår mer från organisationens behov än från kvinnors behov. Därför är det viktigt att ta upp det här.
När strukturen ser ut såhär så skymmer barnet sikten för kvinnan. Hon hamnar allra längst ner i en omvänd pyramid där barnet blir viktigare än kvinnan. Tankar om barnets säkerhet ”rättfärdigar” ofta övertalningsförsök eller överträdelser som begås av de som befinner sig längre upp i pyramiden. Här finns en uttalad maktasymmetri mellan kvinnan och vårdpersonalen. De som befinner sig längst upp i pyramiden har tolkningsföreträde och makt. Alla som befinner sig under måste på olika sätt förhålla sig till den grupp som befinner sig längst upp i pyramiden.
Det finns mest svängrum och auktoritet kopplat till att befinna sig längst upp i pyramiden. Här kan man kosta på sig att ta beslut enbart på magkänsla eller att argumentera för sin sak utifrån anekdotisk bevisföring. Eftersom att befinna sig längst upp innebär en automatisk auktoritet kopplad till positionen i pyramiden.
Att befinna sig längst ner i pyramiden innebär ofta att inga argument räcker. Kvinnor som önskar föda hemma och som samlar på sig ett gediget underlag kopplat till evidens kan få en mur av NEJ till svar. Det viktiga är positionen i pyramiden, inte om argumenten är tillräckligt vetenskapligt underbyggda. Kvinnan tas många gånger automatiskt ifrån sitt självbestämmande och blir tvungen att anpassa sig. I en sådan miljö är det lätt hänt att övergrepp begås, alltså att kvinnors kroppsliga och känslomässiga integritet överträds.
Kvinnocentrerad förlossningsvård
Vården individualiseras och anpassas efter kvinnan som ska föda. Kvinnors förkroppsligade kunskap om födande blir solen som de andra planeterna måste snurra runt. Barnmorskor, läkare och undersköterskor behöver lära sig att arbeta i riktigt starka tvärprofessionella team eftersom det är kvinnan som har tolkningsföreträde. I den här modellen blir det svårare att begå övergrepp eftersom det bakas in icke-auktoritära relationer med kvinnor i systemet.
Hierarkier in disguise
I dagens förlossningsvård så pratas det ofta om teamwork även fast en grupp har tolkningsföreträde och mer makt än de andra i teamet, oavsett vårdsituation. Men det är eller hierarkier in disguise. Riktigt teamwork är att ha ett helt mandat utifrån den egna professionen. Inom kvinnocentrerad förlossningsvård – alltså där kvinnan bemannas istället för organisation – så tar man tillvara både på barnmorskors och förlossningsläkares expertis. Man suger ut det mesta ur dem båda två eftersom det gagnar kvinnor. Inom denna modell ryms olika vårdnivåer som hemfödslar, födestugor, högspecialiserad obstetrisk vård, planerade familjevänliga kejsarfödslar.
En stor del av arbetet blir att förse kvinnor med information så att de själva kan ta informerade beslut som gagnar dem. Kvinnans egen förkroppsligade kunskap om födande blir en självklar och viktig del av teamet. Hon blir en auktoritet eftersom det är hon som föder barnet.
Just nu repar jag mig efter världens jobbigaste influensa. Fy. Jag kommer behöva vara konvalescent i några dagar till. Men så glad jag blev att ett nytt avsnitt av Doulapodden har släppts med mig som gäst. Det är en crash course i Fysiologiskt födande! Jag tycker avsnittet blev riktigt bra. Lyssna gärna på det.
Nästan alla vet om och förväntar sig att vaginala undersökningar ska utföras under förlossningen. Varför? Den första vaginala undersökningen ska utföras vid ankomst till sjukhuset (om förlossningsarbetet sätter igång spontant) och den ska berätta för kvinnan var i förlossningsarbetet hon befinner sig. Eller sia om hur långt det är kvar.
Våra egna förlossningsberättelser är ofta fullproppade med referenser till centimeter i öppningsgrad. Hur blev det såhär? Innan födandet blev en medicinsk procedur på sjukhus så utfördes vaginala undersökningar framförallt i försök att hantera någon typ av förlossningskomplikation. Som en slags felsökning när det inte gick som man kunde förvänta sig.
Idag felsöker vi alla?
Det läggs ofta stor vikt vid den vaginala undersökningen som görs vid ankomst till sjukhuset. Den blir som ett test som kvinnan ska klara och få ”godkänt på” – för att kunna få tillgång till sitt födelserum – eller så blir det ett test som hon inte klarar. I de fall hon inte klarar testet så blir hon ofta hemskickad.
Det här sättet att handlägga födslar ter sig rationellt men om man skrapar lite på ytan är det inte särskilt rationellt.
”Den första och enda gången jag fött på sjukhus så var undersökningarna den enda form av närhet och stöd från personalen, men det kluvna var ju att jag kände att de ”störde” min kropp. Aldrig någon som frågade om det var okej, det var dealen för att få vara kvar.”
Anonym
Mäta förlossningens framåtskridande med antagandet om kvinnokroppen som en maskin
I USA under början av 1900-talet så var tångförlossningar vanliga. En som verkade i samma anda var en amerikansk obstetriker vid namn Emanuel Friedman. Under 1950-talet så undersökte han 500 kvinnor som födde barn på sjukhus i New York. Hälften av födslarna avslutades med tång och många fick syntetiskt oxytocin – detta var alltså inte fysiologiska födslar. Men denna studie kom att utmynna i det som för oss är känt som ”partogrammet” som är ett sätt att plotta förlossningens framåtskridande på en graf genom att pluppa in siffror om modermunnens öppningsgrad. Här behövdes alltså de rutinmässiga vaginala undersökningarna för att siffrorna skulle hamna på pappret.
Friedman själv jämförde kvinnokroppen med en maskin i boken LABOR: CLINICAL EVALUATION & MANAGEMENT:
”The phase of maximum slope is a good measure of the overall efficiency of the ”machine” with which we are dealing.”
På 1970-talet så modifierades partogrammet med en alert/action line och spred sig över hela världen. Det blev en kulturell norm för hur förlossningsvård skulle bedrivas. Sedan dess har flera nya partogram släppts. Många är nu överens – men verkligen inte alla – om att det var fel att som Friedman anta att ”normal progress” är 1 cm i timmen. Kvinnor föder i olika takt och varje kvinnas födelseförlopp är unikt.
Däremot lever idén om att det är smart att utgå från cervix öppningsgrad i centimeter när man mäter förlossningsprogress kvar. De 4 centimeter som tidigare ansågs vara brytpunkt för aktiv förlossning har nu flyttats fram till 6 cm. Same, same but different.
Alltså: partogrammen varierar men själva ursprungsidén om partogrammens förträfflighet lever kvar OCH den kräver fortfarande rutinmässiga vaginala undersökningar om det alls ska hamna några siffror på pappret.
Så hur fungerar födandets fysiologi?
Cervix öppningsgrad i centimeter är ingen bra indikator för att mäta förlossningens framåtskridande.
Läs den meningen igen.
Bara för att vi hyfsat enkelt kommer åt cervix utifrån så läggs mycket vikt vid den undersökningen. Men det som händer inuti är till stor del dolt för oss. En bättre metod för att mäta förlossningens framåtskridande skulle nämligen vara att titta på den övre delen av livmodermuskeln – fundus – som på bilden här ovan. Dess muskelfiber bygger upp sig, den blir stor och kraftfull för att kunna föda fram barnet ur livmodern. Hur och i vilken takt själva cervix öppnar sig beror mycket på hur barnet ligger och trycker mot just cervix.
Vid en vaginal undersökning kan alltså cervix vara stängd även fast progress skett, det vill säga fundus kan ha byggt upp sig och blivit stor och kraftfull. Om en vaginal undersökning görs i det skedet så kommer den inte berätta om förlossningens framåtskridande utan den kommer bara berätta hur många centimeter cervix/modermunnen är öppen.
Så en kvinna kan vara öppen 1 cm men ändå i aktivt förlossningsarbete. Jämför med när du ska ta på dig en tight polotröja. Själva polokragen kan vara helt öppen trots att du inte har kommit upp med huvudet än ur tröjan.
Exakt hur den här processen ser ut för varje enskild kvinna varierar. Det är helt individuellt eftersom kvinnor inte är maskiner. Födandet är i grund och botten en fysiologisk process som gynnas av vissa faktorer och missgynnas av andra. Framförallt så är födandet till sin natur holistiskt och att snöa in på en variabel innebär att man lätt går miste om hela den större bilden.
Mängder av kvinnor kan berätta om hur de blivit nekade att komma in på förlossningen för att de ”bara varit öppna 1-2 cm” trots att de känt att förlossningen gått fort framåt. Under pandemin var det ett vanligt förfarande att doulan fick komma först när kvinnan var öppen ”4 cm”, vilket är ungefär lika rationellt som att säga att doulan får komma när kaffekannan är fylld.
Fyra centimeter berättar överhuvudtaget inte på ett objektivt sätt om förlossningens framåtskridande.
Vad tycker kvinnor om rutinmässiga vaginala undersökningar under förlossningen?
Jag frågade mina följare på instagram hur de upplevde de vaginala undersökningarna under sina födslar. Svaren fick mig att reflektera över om vi inte vida har underskattat de oönskade bieffekter som vaginala undersökningar ofta kommer med. Här är några av svaren jag fick:
”Gjorde ondare än alla värkar”
Otroligt smärtsamt. Skrek ”Aj” och ”Nej” under tiden, men det var tydligen viktigt att de utfördes.
Hemma med BM, lugnande och helt på mina initiativ. På sjukhus, påtvingat.
Ont/obehagligt. Stressade över centimetrarna. Förlossningen avstannade. Tror mycket pga VU.
Positivt med första då alla blev chockade över hur öppen jag var. Äntligen kunde jag få hjälp!!
Traumatiserande.
Inga problem men det var en hemförlossning och jag kände bm sen jag varit barn.
Jobbigt, påträngande.
Hemska, invasiva, ofta och smärtsamma.
Vilka biverkningar kommer en vaginal undersökning ofta med?
Den kanske allra mest uppenbara biverkningen är validering av den externa experten och förlust av självförtroende hos kvinnan. Det kan tyckas som en liten sak i sammanhanget men betänk då hur otroligt viktigt det är att inte tappa självförtroendet mitt under en förlossning. Fynden vid den vaginala undersökningen kan bli som en form av oavsiktlig gaslighting eftersom de kan få kvinnan att börja tvivla på sin egen verklighetsuppfattning.
Andra bieffekter som en vaginal undersökning ofta kommer med är tappad energi, smärta och adrenalinpåslag – att det helt enkelt drar kvinnan ur sin förlossningsbubbla. Om den vaginala undersökningen utförs i ett känsligt läge av förlossningen, tex vid transition som är en tuff och ofta känslomässigt utmanande fas av den fysiologiska födseln, och antalet centimeter inte motsvarar kvinnans egna förväntningar, så kan hela förlossningen ändra riktning. Vid en vaginal undersökning i det läget är det vanligt att kvinnan ”ger upp” och ber om mer smärtlindring och intervention.
Men vaginala undersökningar kan givetvis fylla funktionen av att
Hjälpa till vid bedömning av föregående fosterdel
Ge en subjektiv ögonblicksbild av ett flyktigt nu
Bekräfta/validera det kvinnan känner
Ge information om vad medicinerna/procedurerna vid igångsättningen har haft för effekt
En föderska som inte ”blir trodd” kan få upprättelse om fynden vid den vaginala undersökningen överraskar alla positivt. Det kan bekräfta hennes känslor av att förlossningen går framåt.
Hur kan du som barnmorska eller läkare undvika dessa negativa bieffekter vid vaginala undersökningar?
Under en fysiologisk födsel behöver inte vaginala undersökningar utföras på rutin. Varför? För att kvinnan kommer signalera på en mängd andra sätt att förlossningen går framåt. Du behöver bli duktig på att tolka dessa signaler istället, observera hur hon låter, vad hon gör, om hon har skärmat av yttervärlden och gått in i sig själv eller är kvar med ”oss”.
Om det ändå ska utföras en vaginal undersökning – kanske på moderns egen önskan? – även vid en fysiologisk födsel – så finns det en del saker du som barnmorska kan tänka på. Under övergången, den liminala fasen när kvinnans neocortex är nedreglerat (fysiologisk födsel) medan hennes undermedvetna är vidöppet så kommer alla de kulturellt inlärda normerna – såsom den att centimetrarna står för ”svaret” – bli den snuttefilt som kvinnan ofta griper efter.
De här tipsen har jag fått från barnmorskan Rachel Reed.
Försök att fundera på vad som ligger bakom önskan om den vaginala undersökningen och hur du kan du svara på det istället. Det kan vara så enkelt att hon bara behöver höra några vänliga ord om att förlossningen går framåt som den ska. Kanske vill hon veta att du själv inte är orolig över förlossningens framåtskridande.
Be kvinnan att undersöka sig själv innan du gör det, det kan boosta hennes självförtroende istället för tvärtom.
Undersök i den position kvinnan befinner sig i. Om hon är i badet, undersök där, om hon står upp, undersök så.
Tänk att du undersöker framförallt för att boosta hennes självförtroende, inte för att du vill veta exakt hur många centimeter hon har öppnat sig.
Tänk på vilka ord du använder när du levererar svaret!! Säg inte: Du är bara öppen 5 centimeter. Säg inte: Samma som förut.
Säg gärna något i den här stilen istället: Jag känner att din cervix öppnar sig fint och att barnets huvud kommer nedåt, det går jättefint framåt!
Vaginala undersökningar vid en medikaliserad födsel
Om förlossningen sätts igång med hjälp av medicin eller medicinska procedurer, om förlossningen skyndas på med ett värkstimulerande dropp eller vid en epiduralbedövning, så kommer vaginala undersökningar och yttre palpation ofta vara det enda sättet att kunna veta något om förlossningens framåtskridande. Varför? Eftersom det inte längre går att få samma information om vad som händer enbart utifrån att studera kvinnans beteende.
Då blir det viktigt att verkligen få bra information från den vaginala undersökningen. Har cervix mjuknat, mognat? Tunnats ut? Hård? Bibehållen? Hur ligger barnet? Samtidigt är det viktigt att beakta infektionsrisken vid en lång igångsättning. Ju färre tillfällen det undersöks, desto bättre. Det finns ingen anledning att på rutin undersöka oftare än var fjärde timme vid aktiv förlossning.
Inga vaginala undersökningar utan samtycke
Det viktigaste innan undersökningen är att samtycke är inhämtat från kvinnan. En vaginal undersökning får aldrig utföras utan samtycke, även vid en medikaliserad födsel. Kvinnan har rätt att neka vaginala undersökningar även vid en igångsättning. Det är alltså aldrig okej att bara stoppa in händerna i vagina och tänja/ töja eller undersöka utan att först ha inhämtat samtycke.
Vad säger forskningen om vaginala undersökningar på rutin? Har de effekt? Hur ofta ska de göras?
Den senaste systematiska översikt som har gjorts – där forskarna har gått igenom de studier som finns på området – så blir slutsatsen att det inte är bevisat att vaginala undersökningar är en bra metod för att mäta förlossningen framåtskridande. I dessa studier har man jämfört vaginala undersökningar med andra metoder för att mäta förlossningens framåtskridande såsom rektala undersökningar, ultraljudsundersökningar, vaginala undersökningar i olika frekvens (varannan eller var fjärde timme) eller enbart undersökning på indikation.
Det finns ingen forskning som visar att upprepade, täta vaginala undersökningar förbättrar utfallet vid förlossningar.
Författarnas slutsats är att stora randomiserade kontrollerade studier behöver göras för att kunna utröna om vaginala undersökningar har effekt. Kvalitativa studier behöver också utföras där man tar hänsyn till hur kvinnor själva upplever de vaginala undersökningarna.
Om det är något jag har lärt mig under mina år som barnmorska (och det börjar bli några nu) så är det detta: Förstör inte fungerande förlossningsvård! För den kommer inte tillbaka.
Jag arbetade själv som barnmorska på Södra BB när det lades ner.
Det var samma vår som BB Sophia lades ner.
Två förlossningsavdelningar där både barnmorskor och födande STORtrivdes. Vi anordnade en begravning för vår arbetsplats: kastade ut rosor i Mälaren. En kör sjöng och flera av barnmorskorna i gruppen grät.
Några veckor senare anordnade region Stockholm en rekryteringsträff för de barnmorskor som sagt upp sig (många!) när deras arbetsplatser försvunnit. De ville berätta för barnmorskorna att regionen behövde dem nu! Nästan ingen kom och verksamhetscheferna stod där själva. Villrådiga.
Istället spreds barnmorskorna för vinden. Många lämnade förlossningsvården för gott. Jag började skriva på den här bloggen som nu har över 1000 inlägg.
Jag vet att det var många som hejade på dessa nedläggningar. Misstro, svartsjuka, avundsjuka, jante. Förlossningsvård där både barnmorskor och kvinnor trivs sticker många fler i ögonen än vi vill erkänna. Fungerande enheter rivs ner med mottot: Om inte alla kan få detta så ska INGEN få det.
Några månsekunder senare så kom ändå en försiktig ljusglimt. Projektet Min Barnmorska på förlossningen Karolinska i Huddinge. Nu skulle alla ”misstag” från förr rättas till. Inte skapa något vi och dem. Inte skapa två olika vårdkulturer på samma sjukhus. Inte bara lägga energi på friska lattemammor. Fokus på fungerande teamarbete med läkarna. Goda relationer till barnmorskorna på den ordinarie förlossningen. Förlossningsrädda kvinnor skulle få förtur till vårdformen.
Det blev succé! På samtliga punkter. Kvinnor ringde och bad om att få en plats i projektet innan de ens hunnit plussa på stickan.
Många gånger fick jag frågan om inte jag ville söka mig till Min Barnmorska. I mitt stilla sinne tänkte jag: de här barnmorskorna kommer arbeta som djur i några år, de kommer plöja terrängen för denna evidensbaserade vårdform i Sverige, de kommer lägga energi på att hitta fungerande arbetssätt och schemalösningar, de kommer se att vårdformen ger resultat och de kommer få känna på den där energigivande arbetsglädjen som är så sällsynt idag inom förlossningsvården. De kommer börja älska sin arbetsplats och sitt arbetssätt. De kommer hitta den där unika gemenskapen inom arbetsgruppen – den som gör att de blir känslomässigt bundna till sina kollegor och till de familjer de bistår. Då, när de på riktigt börjar känna på hur långt man kan komma med god och evidensbaserad förlossningsvård – då kommer vårdformen raseras.
Det finns fortfarande en chans att rätta till det här misstaget. Än har barnmorskorna i Min Barnmorska inte lämnat. Men jag skulle bli väldigt förvånad om det slutar på ett annat sätt nu än det gjort förr. De krafter som vill ha bort förlossningsvård där både barnmorskor och kvinnor trivs är för starka.
Då och då blossar en debatt om smärta och smärtlindring i samband med förlossningar upp. Det bildas två läger. Dels de som förespråkar medicinsk smärtlindring till alla kvinnor under deras förlossningar. Resomanget lyder ofta:
ont = dåligt = medicinsk smärtlindring = bra
Sen den grupp som inte per automatik förespråkar medicinsk smärtlindring till alla kvinnor under deras förlossningar. Just i den gruppen brukar det dock finnas förståelse och kunskap om vilka incitament som gör att kvinnor ändå väljer att föda med smärtlindring.
Så det är dags att dyka ner i den här bikupan och reda upp lite i vad det hela egentligen handlar om.
Det ”smärtstillande paradigmet”
Springer ur synen på patologisk smärta, såsom vikten av adekvat smärtlindring under en operation och vid rehabilitering efteråt.
Återkommande resonemang hos förespråkare:
Ingen kvinna ska behöva gå igenom en smärtsam förlossning idag!
Kvinnor har orealistiska förväntningar på att ”klara av” smärtan under en förlossning – de flesta kommer att behöva en epidural, även de som påstår att de ska klara sig utan.
En paternalistisk ”jag ska rädda dig-approach” som lägger krokben för de kvinnor som faktiskt vill slippa föda med smärtlindring och/ eller intervention. Trugande förslag om smärtlindring, ett lovprisande av epiduralen, nedtonande av eventuella bieffekter.
Tron på att den medicinska smärtlindringen ska ge kvinnor en känsla av kontroll och samtidigt förbättra upplevelsen.
Att ”jobba med smärtan” paradigmet
Smärtan ses här som en integrerad och delvis hjälpsam del av den fysiologiska processen med att föda fram barnet. Förlossningen erkänns som något stort och utmanande som kvinnan med stöd och hjälp kan ta sig igenom för att sedan komma ut på den andra sidan, då med ett nytt självförtroende.
Återkommande resonemang:
Livmoderns arbete är något kvinnan kan hantera med hjälp av de kroppsegna hormonerna – tex beta-endorfiner. Den ”normala” smärtan under en förlossning är väsensskild från smärta eller skada vid sjukdom.
Onormal smärta kommer framförallt av komplikationer/interventioner såsom syntetiskt oxytocin och dåligt stöd.
Ofta läggs tyngdpunkt på att värkar kommer i intervaller med smärtfria pauser emellan dem.
Kontinuerligt stöd och uppmuntran ses som essentiella för att hjälpa kvinnor genom utmanande förlossningar (snarare än att ”räddningen” alltid kommer i form av en epidural).
Hur ser kvinnors egna approacher till smärta under förlossningen ut?
Jo kvinnor befinner sig på hela skalan mellan dessa paradigm och många någonstans i mitten mellan de två. Få kvinnor har en starkt polariserande syn på smärta under förlossningen. Många antar en ”vänta och se”-approach, även om en del är helt bestämda med att de antingen vill avstå eller vill ha smärtlindring.
Viktigt! Många är omedvetna om den stora effekt som vårdgivarens approach till smärtlindring kommer att ha på deras förlossning. Särskilt sårbara är det som planerar att ”ta det som det kommer”.
Många beskriver smärtan under förlossningen som en unik smärta som har potential – en som kan komma med känslor av njutning och upprymdhet men också med oro och rädslor. Känslan av kontroll och att kunna hantera smärtan bidrar ofta till en mer positiv upplevelse av förlossningen. Men en del kvinnor beskriver smärtan under förlossningen som outhärdlig. Minnen av ohanterlig smärta, dåligt stöd och frånvaro av lämplig smärtlindring kan leda till psykisk ohälsa, tex posttraumatisk stress.
Hur ska man tänka runt smärta och smärtlindring under förlossningar??
Jag tycker att det viktigaste är att inte göra sig till förespråkare för någon annan utan att låta kvinnan få bestämma helt själv. Här är några viktiga punkter att ta i beaktande:
En icke-medicinsk approach till smärtlindring är associerat med en lägre användning av epidural och fler positiva förlossningsupplevelser.
Epiduralbedövning är en effektiv smärtlindring – men den är också associerad med fler interventioner och fler instrumentella födslar.
Epiduralbedövning är faktiskt en av de faktorer som är associerad med sämre upplevelser av förlossningen.
Kontinuerligt stöd under förlossningen leder till bättre upplevelser och minskad användning av tex epidural.
Stöd av en känd barnmorska under förlossningen är en kraftfull intervention som påverkar kvinnors val av smärtlindringsstrategi och upplevelse på ett mycket positivt sätt.
Take home message:
Det skulle hjälpa kvinnor om barnmorskor – ja alla som arbetar med födande kunde vara öppna för en ”jobba-med smärta” – strategi på kvinnans villkor. En som innefattar högkvalitativt stöd, närvaro och engagemang.
Inspiration till det här inlägget kommer ifrån boken Squaring the circle, Normal Birth research, theory and practise in a technological age. Särskilt kapitel 16: Approaches to pain in labour: implications for practice.
Av Nicky Leap, Elizabeth Newnham & Sigfridur Inga Karlsdottir
Här följer mina tankar om autonomi och varför jag tänker fortsätta arbeta för allas rätt till självständiga val och för barnmorskors rätt att arbeta självständigt inom sitt kompetensområde.
Jag heter Viveca Crafoord, 51 år, har två vuxna döttrar, varav en i livet. Bor på en gård med min sambo som har fyra vuxna barn och två barnbarn. På gården bor också ett gäng höns, två hästar, en hund och en katt. Jag blev barnmorska sent i livet, trots att jag redan under min första graviditet bestämde mig för att det var barnmorska jag skulle bli.
Jag har arbetat inom flera discipliner i sjukvården och har alltid varit engagerad i vårdutveckling och kvalitetsutveckling. Som barnmorska har jag arbetat på förlossningsavdelning och barnmorskemottagning. Nu kombinerar jag nattjobb som sjuksköterska i hemsjukvården med hemfödslar, profylaxkurser med mera.
Som gravid plöjde jag Sheila Kitzingers ”Att vänta och föda barn” framifrån, bakifrån och på tvären. Där föddes mitt intresse för födandets fysiologi.
Inspirerad av Sheila Kitzinger ville jag helst av allt föda naturligt som det kallades på 1990-talet, gärna hemma, men som 22-årigt vårdbiträde var det uteslutet p.g.a. ekonomin. Jag bestämde mig för att föda på ABC-kliniken som då fanns på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Mitt vårdande började väldigt tidigt, till en början vårdade jag mest djur. Som barn hade jag bland annat ett slags hospice med vård i livets slutskede för humlor. Högt upp på bokhyllan hade de höströtta humlorna varsin etta med all-inclusive, bestående av pepparkaksburkar. Humla efter humla drog sin sista suck eller drunknade i kapsylen med vatten som tjänade som vattenskål.
Min devis som barn var att om en visar omsorg, är kärleksfull och snäll så är alla snälla tillbaka, även ormar, skalbaggar, maskar etc. När jag blev nypt av en skalbagge som inte uppskattade att bli klappad på ryggen ställdes jag inför tvivel angående detta, men blev också tvungen att reflektera över andras autonomi och respekt för andra varelser och individer.
Medikaliseringen av barnafödandet
Under utbildningen till sjuksköterska, blev jag otroligt intresserad av sociologi och en studieuppgift kom att handla om medikaliseringen av födandet ur ett sociologiskt och historiskt perspektiv. Jag läste och skrev om hur den kvinnliga kroppen uppfattats som smutsig och djurisk, om hur strikta hierarkier byggdes upp i takt med att förlossningarna flyttade in på institution.
Ett system som vi fortfarande sitter fast i och som toppats av en allt starkare riskkultur*.
Autonomi har alltid varit otroligt viktigt för mig. När min andra dotter föddes bad barnsköterskorna på BB upprepade gånger att få se när jag ammade, trots att jag hävdade att det funkade bra. Till sist fick jag be barnmorskan säga till dem att sluta tjata. Samma personalgrupp ville inte låna ut en nagelfil till mig för att fila de långa naglarna på henne eller låta mig bada henne utan att de var med övervakade processen. För mig upplevdes det som om att de såg barnet som sjukhusets ”egendom” och ansvar. Jag kände mig helt kapabel som förälder och med min övertygelse om detta kunde jag stå emot rutinerna på avdelningens checklista. De tyckte säkert att jag var konstig som var på BB när jag varken behövde eller ville ha deras hjälp och vi båda mådde bra.
Anledningen att jag var kvar i tre dagar, var helt och hållet av praktisk art och inbegrep en make utan körkort samt en mastodontbacke. Dessutom var det ganska skönt att slippa hushållsarbete i några dagar och bara mysa med bebisen. Idag hade jag vackert fått åka hem direkt. Vilket jag gjorde med första barnet, och vilket jag även då bestämde helt själv.
Detta är några exempel på hur viktigt autonomi är för mig. Redan i lågstadiet hade jag svårt att utföra uppgifter om jag inte förstod nyttan av dem. ”Bara för att” rimmar dåligt i mina öron. Det måste finnas en logik. Att bygga upp en kunskapsbank och utifrån den fatta beslut eller förstå vitsen med saker och ting är en förutsättning för mig. Den möjligheten vill jag även att gravida, födande och alla som möter vården skall ha och de har laglig rätt till det.
Som barnmorska med en så kallad autonom yrkesroll är krocken med det hierarkiska systemet på sjukhusen otroligt tydlig. Att undergräva de födandes autonomi ”bara för att” det står på ett papper (ett PM) är lika försvarbart som ”-så har vi alltid gjort”. Är det snarare så att det autonoma i yrkesrollen bara betraktas som en pappersprodukt som går att bortse från?
De födande står alltjämt lägst ned i hierarkin.
Hur ger vi makten till de födande och hur gör vi vår yrkesroll autonom igen?
Först av allt tror jag att vi måste ha platta och lärande organisationer. Där beslut tas sida vid sida i stället för uppifrån och ned. Små enheter krävs, där vården är relationsbaserad och differentierad.
På sikt tror jag att en relationsbaserad vård kommer bryta ned riskkulturen* som nu styr det mesta i förlossningsvården. Vi kommer helt enkelt ha mer tid för, och kunskap om varje individ och därmed utan rädsla kunna ge evidensbaserad information i rätt tid. Detta kommer i sin tur leda till att vi måste skaffa mer kunskap att delge individen och att inhämtning av informerade samtycken och informerade val blir standard.
Vad tror du?
Ur min uppsats Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning:
*”Enligt MacKenzie-Bryers och van Teijlingen (2010) påbörjades en ny riskkultur i takt med att barnafödandet blev mer medikaliserat. Författarna menar att förlossningsvården alltmer handlar om att försöka undvika risker och en holistisk syn på barnafödandet riskerar att gå förlorad (MacKenzie-Bryers & van Teijlingen 2010). Denney (2005, s. 56) framhåller att riskerna vid förlossning till störst del bestäms av sociala och historiska aspekter även om det för några få kvinnor och barn finns reella risker. Enligt Lane (1994, se Denney 2005, s. 56) har förlossningsläkarna fokuserat mer på säkerheten vid barnafödande än på kvinnors upplevelser av att föda barn. Vidare har sjukhusens riktlinjer och rutiner utformats för att motverka risker vid barnafödande (Denney 2005, s. 56). För att kunna garantera säkerheten och för att skydda mot rättsliga tvister är barnafödandet därför organiserat utifrån ett behov av att effektivisera födelseprocessen (Denney 2005, s. 56). En följd av detta blir att kvinnor som föder barn på sjukhus utsätts för behandlingar som de själva sällan får möjlighet att ta ställning till (ibid). De professionella är tvungna att göra riskbedömningar utifrån risker som uppmärksammats av individer i samhället och som media underblåser vilket kan medföra skuldkänslor hos desamma, enligt Denney (2005, s. 74). Samtidigt som professionernas ansvarsskyldighet ökat har deras inflytande över utformandet av riktlinjer och deras makt inom organisationerna minskat (ibid). När det gäller förmedlandet av teknisk kunskap kan detta skapa problem om användarens ställning i organisationen endast medger delvis förståelse av komplexa sammanhang avseende en viss bestämd risk enligt Denney (2005, s. 76).” ( Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning, Viveca Crafoord 2017).
Jag måste erkänna att jag blev glad över att bli tillfrågad – men också har våndats över att delta i The Positive Birth Calendar. De tio senaste åren har den absoluta merparten av det jag skrivit styrts av mycket tydliga regler och riktlinjer. Introduktion, metod, syfte, resultat och diskussion. Kan jag skriva utan dessa regler? Och vad vill jag skriva om?
Jag heter Malin Edqvist, är disputerad barnmorska och arbetar som universitetsbarnmorska på Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid Karolinska Institutet. Mitt primära forskningsområde har varit prevention av förlossningsbristningar. Först i mitt doktorandprojekt där vi utvärderade MIMA modellen1 och nu senast genom att utvärdera arbetssättet att vara två barnmorskor under krystskedet för att förebygga förlossningsbristningar (1+1 studien).2
Foto: Elisabeth Ubbe
Interventionsstudier är spännande, inte bara för att ta reda på om det som undersöks har en effekt utan också för vad det kräver i form av implementering. För att kunna införa något nytt eller ändra på något som inte fungerar optimalt så måste vi ju ändra beteende. I förlossningsvården handlar det alltså om att både tänka annorlunda och göra annorlunda. Både som individ och som organisation. Hur svårt är inte det? Jag kan bara gå till mig själv. Jag kan vilja göra annorlunda både privat och på jobbet men ofta ramlar jag tillbaka i gamla vanor och tankesätt. Lättast är det om det nya förenklar för mig, om jag blir påmind att göra det, eller allra helst: om jag direkt ser ett resultat som är positivt. Det är enklare ju mindre motstånd jag känner inför ändringen och ju mer det rimmar med mina åsikter och värderingar. Dessutom är vi människor vanedjur, mycket av det vi gör går på automatik. Är jag i en omgivning som är utmanande för mig kommer jag agera utifrån det jag är van vid, det jag känner mig trygg med.
Så vart vill jag komma?
Det är en utmaning för förlossningsvården att både vara stolta över det vi gör bra och samtidigt vara ödmjuka och vilja förbättra det som inte fungerar optimalt. Om vi lyssnar på vad kvinnor säger så handlar det framförallt om att förbättra vården och tillgänglighet till vård efter förlossning samt att tillhandahålla kontinuitet och relationell vård. Jag tror det är detta till synes enkla som är svårt. Att bygga tillit och relationer i system där detta inte alltid är högsta prioritet.
Förutom relationell vård är vi är också ålagda att inhämta informerat samtycke till alla våra rutiner och interventioner. Ändå vittnar många kvinnor om att de inte fått information att de inte upplever sig fått alternativ presenterade för sig samt att de inte upplevt att de kunnat säga nej till det som erbjuds. Just krystskedet är en del av födseln där olika interventioner är vanligt förekommande. Det är också ett stadium där kvinnor upplever är intensivt och där det finns ett stort behov av stöd men även information.3 I en uppföljande enkät i 1+1 studien har vi därför frågat deltagande kvinnor om de fått information om olika interventioner i krystskedet, hur de upplevt interventionen och om de har haft möjlighet att säga nej. Data är under bearbetning och kommer förhoppningsvis att publiceras nästa år. De här frågorna har jag velat ställa länge, för de är viktiga.
Min egen resa innefattar både mina erfarenheter som barnmorska men även mina egna erfarenheter av att föda barn. Som barnmorska har jag både erfarenhet av att ”förlösa” i ordets negativa bemärkelse men även av att stödja och stärka kvinnor i deras födande. Det är ofta en gråskala där jag återigen tror att relation och tillit är av största betydelse. Personligen innebar födseln av mitt första barn också upplevelsen att bli förlöst. Jag upplevde aldrig att jag gavs några valmöjligheter eller att jag fick något emotionellt stöd. Att bli förlöst innebar för mig också att jag aldrig fick göra informerade val om några rutiner eller interventioner (exempelvis undersökningar, infart, värkstimulering, skalpelektrod). Den upplevelsen gjorde att jag under mina följande graviditeter och födslar tog ett aktivt beslut att inte lämna mitt eget födande åt slump eller tur.
Att ta aktivt ägandeskap för mitt födande innebar för mig att se till att få relationell vård och kontinuitet fastän det inte funnits inom den befintliga förlossningsvården. Jag har svårt att uttrycka i ord hur betydelsefullt det har varit för mig. Den enda liknelsen jag kommer på är att vakna i ett rum som är alldeles mörkt men när du går fram till rullgardinen och drar upp den flödar morgonsolen in och fyller rummet med ljus.
Teamfödsel
Erfarenheterna av att bli förlöst och att föda har format mig och är min drivkraft både i klinik och forskningsmässigt. Det är därför som jag blev helt begeistrad när jag lyssnade på obstetrikern Neel Shah våren 2021 på en konferens där han berättade om ett vårdkoncept som utvecklats i USA och som kallas Teamfödsel. Teamfödsel handlar om att se födslar på sjukhus som ett teamarbete. Bara detta kan ju gå stick i stäv med barnmorskors ideologi. Det är väl inte ett team som föder? Det är ju kvinnan?
Konkret innebär det dock att den födande kvinnan och hennes partner är navet i teamet och att de kompletteras av dem de behöver kring sig. I Sverige så innebär det att vid en okomplicerad födsel är teamet kvinna, partner, barnmorska och undersköterska. Vid en långdragen födselprocess eller om komplikationer tillstöter så utökas teamet med läkare och ytterligare barnmorskeassistans. För att se till att alla i teamet är överens och skapa tydlighet kring önskemål och ha en gemensam plan framåt så används en whiteboard för dokumentation. För att återknyta till förändring och att det är svårt att ändra beteende, så är hypotesen att tavlan är ett konkret verktyg för att skapa personcentrerad vård.
Vi har infört Teamfödsel på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och Huddinge och kommer att utvärdera konceptet vetenskapligt. Precis som med arbetssättet två barnmorskor för att förebygga förlossningsbristningar så behöver alla interventioner hur lovande de än verkar vara utvärderas. Fungerar detta? Hur kan Teamfödsel som utvecklats i ett land med helt annan typ av förlossningsvård anpassas till svensk kontext? Bidrar interventionen till kvinnocentrerad vård? Kan den rentav leda till ökad säkerhet genom att den födande sätts i centrum? Vad krävs för ett optimalt användande? Finns det några oförutsedda effekter?
Eftersom det finns fantastiska förebilder som lyckas formulera allt det jag försöker säga så vill jag avsluta med citat från en artikel skriven av Billie Hunter, Marie Berg, Ingela Lundgren, Olöf Ásta Ólafsdottir och Mavis Kirkham4:
“Maternity care can be considered as a tapestry, in which the weft threads are the visible factors such as clinical outcomes, technologies, policies and protocols. Relationships are the warp threads that hold it all together, but which are hidden in the finished work…
…Without the existence of strong weft threads, a tapestry would disintegrate; any snagging or disruption of the weft threatens the integrity of the whole. In a similar way, without good-quality relationships, the tapestry of maternity care is compromised and weakened and it is highly unlikely that any new interventions, policies or systems will be effective or sustainable, or that high-quality care will be provided”
Foto av Karolina Grabowska
Referenser
Edqvist M, Hildingsson I, Mollberg M, Lundgren I, Lindgren H. Midwives’ Management during the Second Stage of Labor in Relation to Second-Degree Tears-An Experimental Study. Birth (Berkeley, Calif). 2017;44(1):86-94.
Edqvist M, Dahlen HG, Häggsgård C, et al. The effect of two midwives during the second stage of labour to reduce severe perineal trauma (Oneplus): a multicentre, randomised controlled trial in Sweden. Lancet (London, England) 2022; 399(10331): 1242-53.
Häggsgård C, Nilsson C, Teleman P, Rubertsson C, Edqvist M. Women’s experiences of the second stage of labour. Women and birth : journal of the Australian College of Midwives. 2021.
Hunter B, Berg M, Lundgren I, Ólafsdóttir ÓÁ, Kirkham M. Relationships: The hidden threads
”Min förlossningsberättelse” känns konstigt att skriva som rubrik. Jag har ju inte fött barn. Men det är ju ändå min berättelse om en förlossning. Efter att Märta Cullhed Engblom frågat mig om jag inte kunde skriva något för fodamedstod.se så har jag gått och grubblat. Vad ska jag skriva? Hur? Hur ska jag möjligen kunna fånga någon med min story? Helt omedvetet gör jag kanske själv exakt samma tankevurpa som jag försöker lyfta varningens finger för. De som följer Föda med stöd har ju uppenbarligen något intresse i graviditet och/eller barn. Varför skulle man inte vilja höra min historia? För att jag är man?
Nu drar jag en extrem killgissning här, men jag tror att detta är en vanlig uppfattning hos andra män. ”Varför skulle jag säga något eller ha lov att känna något? Jag är inte den som var gravid eller födde barn. Jag ska ju vara till stöd för henne!” Sant. Din partner – din kvinna, om du så vill – är den som tveklöst drar det tyngsta lasset här! Men att du inte skulle göra någonting? Är du säker på det? I mitt inlägg kommer jag utgå från ett förhållande kvinna/man, fast jag vet att långt ifrån många förhållanden ser ut så. Jag kommer också utgå ifrån att mannen är närvarande vid förlossningen, fast jag vet att det finns graviditeter där män inte ens är involverade (one night stand som ledde till en graviditet, insemination, etc).
”Det här är dött”
De var orden som användes för att berätta att vårt barn hade dött under graviditeten. Inte en gång sade läkarna ”barn”, ”foster”, ”bebis” eller ens ”embryo” (vilket också är lite fel när man närmar sig vecka 20). ”Det här behöver vi ta bort på operation”. Mitt minne är lite luddigt, så jag är inte riktigt på det klara med VARFÖR – men det konstaterades att ”det här” behövde avlägsnas kirurgiskt.
Dagen D kommer, det vill säga dagen för operation. En sköterska lägger armen runt min sambo och börjar gå i väg. I farten vänder hon sig mot mig och säger ”du kan väl ta en kaffe i kafeterian? Det här tar ett par timmar.” Den hjälp och de stöttande ord jag fått av vården i samband med att ha förlorat mitt barn under graviditeten, det barn jag och min sambo försökte i drygt två år att få, var orden ”ta en kaffe i kafeterian”. Det förhållande höll för övrigt inte.
Alla hjärtans dag 2015
Jag hade varit i Helsingborg för att hämta en ny tjänstebil och var på väg hem. Med hjälp av nära vänner hade jag förberett en överraskning för min fru (bara för övertydlighetens skull: inte samma kvinna som jag förlorade barnet med). Här hade vårt förhållande drygt 7 år bakom sig och vi betedde oss som nykära. När jag kommit hem så får jag en söt liten påse från Lindex. I påsen ligger en body i bebisstorlek.
Skräckblandad förtjusning! Vi pratar vidare om det på riktigt – min fru känner till de problem jag haft förut. Men vi kommer tillsammans fram till att ett helt knippe KBT och en vettig barnmorska på mödravårdscentralen (MVC) så kanske detta kan gå vägen? Jag lyckas rent av hitta en KBT-terapeut som valt att sadla om – efter att ha varit barnmorska.
På MVC hittade vi en barnmorska som tog sig tid att lyssna på oss (mig!). Hon fick bakgrunden och jag försökte att måla upp illustrationen runt tidigare erfarenheter och varför jag mådde som jag gjorde. Alla kan ju få missfall/missed abortion? Men varför bröt jag hop mer än andra? Det jag vill protestera mot (och det väldigt högljutt) är hur främst kvinnor, men även partners, bemöts och formligen hanteras i vården.
Mina tidigare erfarenheter av Kvinnokliniken i egenskap av anhörig
Det här är min första interaktion med Kvinnokliniken i egenskap av patient/anhörig:
Jag och min tidigare sambo kom till Kvinnokliniken och tas emot av en kvinnlig, yngre läkare. Efter att ha berättat varför vi är där får min sambo ta plats i stolen och det görs ett vaginalt ultraljud. Läkaren skjuter bak stolen, tar av sig handskarna och rör sig ut ur rummet med orden ”då ska jag bara hämta läkaren som får bekräfta det här”. När hon lämnar rummet drar hon till i dörrhandtaget, lite så där nonchalant som är rätt så typiskt för vårdpersonal, men dörren går inte igen. Där står jag vid min sambos huvud, hon fortfarande kvar i stolen med fötterna i luften och blir uppvisad för alla som passerar i korridoren. Jag hade lovat, dyrt och heligt, att stå vid hennes huvudända. Det mantrar i mitt huvud, samtidigt som jag frågar mig vem ”läkaren” var om ”läkaren” ska hämta läkaren? Och, vad är det som ska bekräftas?
In kommer en annan kvinnlig, äldre, läkare med den yngre bakom sig. Allt med den äldre läkaren bara skriker ”STRESS”. Hon har inte presenterat sig färdigt förrän handskarna är på och ultraljudsstaven åter är i min sambos underliv. ”Det här är dött” – det är här det kommer.
I övrigt skedde samtalet mellan läkarna, över huvudet på oss. ”När passar det för dig? … Nej, jag har ett möte då.” När de väl har bestämt tid så tystnar de och tittar på oss. Du vet, den där ”vi är färdiga här – ni kan gå nu”-blicken? Dagen innan operation får jag åka tillbaka till Kvinnokliniken för att hämta Descutansvampar (för min sambo att skrubba sig innan operation). Det är den yngre läkaren som träffar mig och lämnar ut svamparna. Vi börjar prata lite. Jag kommer ihåg att jag ställde frågor och undrade saker. Jag minns inte riktigt alla frågorna – än färre svaren jag fick.
En fråga och ett svar har dock etsat sig fast: Jag: Varför fick vi inte/har vi inte fått någon att prata med? Doktorn: Men, ni är ju syrror bägge två? Ni vet ju vilken hjälp som finns att få?
Här … kanske det brast lite för mig. Helt korrekt så jobbade både jag och min dåvarande sambo i vården, men är det skäl nog att inte anta att det förelåg en viss känslomässig krisreaktion och erbjuda en samtalskontakt? ”Vill ni att vi bokar in en tid hos en kurator?” Svårare än så är det ju inte. Jag drar då mitt jobb som parallell för läkaren: ”När jag står i triage på akuten och du kommer in efter en, säg exempelvis trafikolycka. Då kan jag nedprioritera dig för att jag vet att du är läkare och har kunskap att ta hand om dig själv?” Vilket liv det blev! Hur fan kunde jag resonera så!? Jag borde ju inte få ha det jobb jag hade! Jag undrar fortfarande vilken skillnaden är?
Det sammanlagda bemötandet och omhändertagandet vi fick på Kvinnokliniken var så dåligt att det hjälpte till att ärra mig ytterligare. Jag bär också andra erfarenheter med mig i egenskap av vårdgivare, som inte direkt heller hjälper till. Till exempel efter att ha jobbat på anestesin en dag och varit med och sövt en kvinna på Kvinnokliniken. När hon sövd kommer det in ett gäng studenter och undersöker henne vaginalt. När de hade klämt och känt färdigt så lallade studenterna ut ur rummet och ingreppet fortsatte. Jag är inte helt säker på att detta var förankrat hos patienten i förväg. Det verkade vara en vedertagen praxis.
Hos barnmorskan på MVC
Trots att barnmorskan på MVC var förstående, vänlig och toppen på alla sätt och vis så var hon ändå fast i sina hjulspår med att bara göra jobbet.
En dag när vi kommer på rutinkontroll har hon elev med sig. Barnmorskan presenterar eleven som ”…idag är vi två som…”. Min fru tittar direkt på mig och väntar sig antagligen en större och häftigare reaktion än den jag fick. Just där och då sade jag ingenting, vilket jag till viss del ångrar idag. Däremot tog jag upp det på nästa rutinbesök. ”Du, förra gången vi var här hade du en elev med dig. Sett till att du känner till vår, främst min, bakgrund – tycker du att det var det mest lämpliga?” Inte förrän hon blev ifrågasatt så reagerade hon. ”Nämen, du vet… Man är ju så van att bara göra.”
Exakt! Man är så van att bara göra, så man ber inte ens om lov. Och varför skulle jag veta? För att jag också jobbat inom vården? Barnmorskan på MVC tyckte hur som helst att vi borde träffa någon på Auroramottagningen på sjukhuset. Det är en mottagning för de med förlossningsrädsla. Sagt och gjort. Vi var där. Vi fick under en timmes tid sitta ner och prata med en barnmorska, berätta vad som var vårt (mitt) problem, fick en rundtur på förlossningen och fick också det bestämda rådet att skriva ett förlossningsbrev. Sedan var det inte mycket mer. ”Älskling, bli inte rädd nu…” Har du orkat läsa så här långt så har du säkert lagt ihop 1 + 1, och förstått att ”nervös” inför förlossningen var en underdrift.
Skitskraj deluxe är kanske mer rätt ord?
Bebis var beräknad till nyårsafton.
Natten mot den 27:e väcker min fru mig på det allra mest ömsinta sätt jag någonsin kommer bli väckt! Hon kliar mig lite försiktigt i håret, pratar med den där riktigt mjuka rösten och viskar ”Älskling! Bli inte rädd nu, men jag tror vattnet har gått.” Fortfarande rätt så sömndrucken lyfter jag huvudet från kudden, tittar på henne och frågar om hon har värkar. ”Nä, inte mer än typ mensvärk” svarar hon. ”Äh, lägg dig ner och försök sova en stund. Det är ingen idé att vi åker in, för de kommer ändå bara skicka hem oss” svarar jag, vänder mig i sängen och somnar om. Så. Antiklimaktiskt. Till och med min fru blev besviken.
På sjukhuset
Det var inte riktig vattenavgång, utan det sipprade. På förlossningen ville man gärna vänta och se så att det kom i gång spontant. Ett par dagars fram och tillbaka med kontroller och detta eviga CTG:ande. Den 30:e blev det ändå bestämt att min fru skulle bli igångsatt. Här börjar en serie saker som, när jag minns tillbaka, vet att jag reagerat på men inte heller ifrågasatt där och då – i stunden! Exempelvis var det extremt tydligt när man läst vårt förlossningsbrev! Inte var det första eller andra gången när man var inne hos oss. Fjärde, kanske femte. Då vänder man sig mot mig och, med den menlösaste tonen av alla och nästan som om jag vore fyra år gammal, säger ”jag förstår ju att du har en jobbig upplevelse i bagaget! Men du ska veta att du kan lita på oss!”
Kompis, ni har uppenbara problem med att läsa ett papper – ett enda papper – men jag ska lita på er? Och till min nästa fråga: varför ska jag lita på er? Ni har vita kläder? Fram tills alldeles nyss har ni knappt erkänt min existens och med nöd och näppe hälsat på mig. Vad har ni hittills gjort för att jag ska känna mig trygg eller tillitsfull? Vi får höra att min frus kropp bråkar. En barnmorska vill försöka ”ge lite massage” för att se om det hjälper livmodertappen på traven. I medicinska facktermer kallas detta för att ”dilatera”.
Till slut vill man sätta värkförstärkande dropp. Innan det tycker man det är bra med en EDA (epidural – ryggmärgsbedövning). Narkosläkare kommer till oss, klär sig sterilt och hela videvippen. Min fru sitter på sängkanten, jag står framför och agerar stöd. Då… Försvinner. Barnmorskan. Ut. Ur. Rummet. Läkaren är som sagt steril och har ansiktsmask (kom ihåg att detta är tiden innan Covid), men hennes ögon säger ”VAD GÖR JAG NU?!”
Syster Chrille to the rescue; ”Vad behöver du?” Hon känner inte mig och vet inget om min bakgrund. Hon försöker sig på det sjukt avancerade att beskriva en pincett – utan att använda ordet ”pincett”, eller vad det nu var för grej. Hur som haver – plötsligt assisterar jag läkaren, för ingen annan fanns där att göra det.
Bebis trilskas på väg ut. Vill inte riktigt komma sista biten. En av sakerna min fru fruktade var en instrumentell födsel (sugklocka eller tång). Men det fanns inte mycket att göra här. Läkaren rekommenderar att ”hjälpa till med sugklocka”. Min fru, utmattad och hög på lustgas tittar på mig. Jag nickar. Hon nickar. Efter detta brakar helvetet lös.
Från att ha varit en liten och begränsad skara människor på rummet (enligt våra uttryckliga önskemål) har vi helt plötsligt ett halvt fotbollslag där. Utan förberedelse på det. Från att ha haft hyfsat öppen kommunikation går det till att ingen talar till någon av oss. I bästa fall om min fru, men då över huvudet på henne. In rullas en vagn med en rostfri mackapär. Min fru skriker i lustgasmasken ”Vad i helvete är det där!?”. Det som förevisades för oss på föräldrautbildningen på MVC går under namnet ”Kiwi”. Det ser ut som en vit snusdosa i ett handtag med en plastslang emellan. Här kommer plötsligt något i storlek med ett Herkules-flygplan, kändes det som. I bästa fall ger läkaren information samtidigt som läkaren gör det hon gör. Samtycke fanns väl redan, typ… ”Nu sätter jag klockan” – och då har hon redan börjat skruva in den i min frus underliv. Någon bedövning har jag inget som helst minne av att det ges. Min fru skrek.
Jag har vid det här laget sedan en tid planterat fötterna i golvet bredvid sängen och gör vad jag kan bara genom att finnas till. En minnesbild jag har är armar som jobbar runt mig och jag tänker ”om någon försöker flytta på mig spräcker jag en näsa” – och är faktiskt rätt allvarlig i denna tanke. Ut kommer bebis. Bebis bölar. Mamma bölar. Jag bölar mest! Plötsligt skriker min fru rakt ut och flyttar sig ungefär en halvmeter högre upp i sängen. ”Jaja, jag har två fingrar i stjärten på dig! Du förstår väl att jag måste undersöka dig!” säger läkaren nonchalant. Man säger ”en djup, hög bristning” – nämner aldrig någon grad, eller något annat. Men den behöver sys på operation. Rummet töms på människor, så när som på en barnmorska. Hon förklarar att det inte är något allvarligt, utan skadan sitter besvärligt till. Man vill sy på operation för att vara säker på att det blir bra. Men ”du har ju EDA:n, så den behöver ju bara toppas på så är det färdigt på 20 minuter”. Vi pussas, kramas och säger ”syns snart”. Jag fokuserar på bebis och tänker att hud mot hud är viktigt, så jag drar av mig tröjan och kryper ihop i stolen med bebisen.
Vi kommer till BB
Bebis kom ut 01:45. Jag har ingen aning om vad klockan var när en barnmorska hjälper oss över till BB från förlossningen. Det kändes betydligt mer än 20 minuter. I rummet på BB finns en klocka ovanför dörren, vilket jag reagerar över när den traditionella ”enknacks-öppningen” sker: ETT enda knack på dörren innan den går upp. Jag ser inget ansikte, bara siluetten av en person med en kvinnas röst. ”Nu är din fru på IVA (intensivvårdsavdelningen!” Jag sjunker som en jävla sten! ”IVA!? Va!? Vad har hänt!? Hur mår hon?” ”Jag vet inget mer än så. Hon är på IVA.” Dörren går igen. Klockan? Omkring 04-tiden. Vid det här laget har jag varit vaken i 40-någonting timmar. Jag går från att ha varit tröttare än någonting annat till att vara piggare än aldrig någonsin, och ångesten är på max! Redan här har jag börjat planera hur jag ska försöka klara av att ta hand om en bebis på egen hand, och är fullt övertygad om att jag blivit ensamstående.
När klockan är omkring 06:30-snåret kommer enknacksöppningen igen. Ny siluett och ny röst. ”Nu ska du få träffa din fru”. Jag är skakig och livrädd för att ställa frågan, men den kommer av sig självt. ”Hur mår hon? Hur är det med henne?” ”Jag vet inte mer än att jag ska följa dig till IVA.” Bebis i plastbalja, promenera genom kulvertar och hissen upp till intensiven och in i en stor sal med ett 10-tal sängar. Min fru lyfter på huvudet och jag börjar böla. Igen. Den obeskrivliga lättnaden alltså! Det är nämligen så att på detta sjukhus delar post-OP (postoperativa avdelningen – eller också känt som ”uppvaket”) och IVA lokaler och personal nattetid. När man har sagt ”IVA” har man egentligen menat post-OP. Vi får strax därefter och gemensamt komma tillbaka till BB.
Hur svårt är det att lyssna? Klockan är strax efter sju. Enknacks-öppningen. ”God morgon familjen!” från en glad röst. Mig spelar det faktiskt inte så stor roll, jag var vaken och kunde inte tro att två blivit tre och att alla andades. Fråga inte varför, men jag hade ett svårt kontrollbehov dessa timmar av att se till att alla andades. Min fru vaknar till och har tidernas värsta huvudvärk. Deluxe! Med smält ost! Hon lyckas möjligen lyfta huvudet från kudden, sedan faller det ner igen. ”Du hade en tuff förlossning! Du har ansträngt hela kroppen! Försök vila.”
Dörren går igen. Besöken återkommer väl ungefär varannan timme under dagen för att hålla i gång amningen. Varje gång ifrågasätter jag min frus huvudvärk och uttrycker under dagen en oro för postspinal huvudvärk, som är en typ av huvudvärk man kan få efter att ha haft en EDA. Jag har inte haft den själv, men misstänker att den kan jämföras med ”lite massage” av hjärnan. Jag föreslår koffeintabletter, då koffein är behandlingen för postspinal huvudvärk. Den är inte skadlig för min fru, går inte över i bröstmjölk när hon ammar … Kort och gott gör det ingen som helst jävla skada att testa! I stället väljer man att kasta Alvedon på henne som om det vore sockerpiller, naturligtvis utan att ge eller få den minsta lindring.
Min fru försöker amma så gott hon klarar, och jag försöker stötta henne så gott jag kan. Inte helt förvånande är hon fullkomligt utmattad och huvudvärken sänker ju henne totalt! Men ju mer hon sover desto mer lättad är faktiskt jag, och hoppas att vilan hjälper. Morgonen dag 2 på BB. Huvudvärken är exakt lika illa som dagen innan, om inte värre. När personalen kommer på morgonen ifrågasätter jag den – ännu en gång. ”Nä. Postspinal huvudvärk gör så ont att man vill dö”, svarar personalen och avfärdar mig snabbt.
Runt lunchtid har ingen som helst förbättring skett, min fru ska på nytt försöka amma och mår skit, så när personalen kommer är mitt tålamod fullkomligt bortblåst: ”Om nästa jävel som kommer genom dörren inte har koffeintabletter med sig kommer jag förbanne mig att kasta något efter er! Försvinn!” Märkligt nog tar det 10-ish minuter innan en yngre läkare vågar sig in på rummet. Hon har en liten kopp i handen, men vill prata med min fru först. Några minuters samtal, sedan säger läkaren ”Det låter som postspinal huvudvärk! Jag tänker att vi testar med koffeintabletter.” Abrakadabra! Vem sitter upp i sängen och äter inte långt därefter?
Varför kunde ingen av de femtielva personer som var in till oss före jag fick ett tokflipp faktiskt lyssna på det som sades? Vårt gemensamma första dygn kunde ha varit så mycket trevligare än detta! Och varför, varför måste man bli förbannad för att någon ska börja lyssna!? Vi blev kvar på BB ett dygn till innan fru och bebis blev utskrivna. Så kommer det obligatoriska utskrivningssamtalet. Här behöver en bättre vetande förklara för mig vad det ska tjäna till? Behöver man ändå vara professor i obstetrik för att förstå vad som sägs så kan du väl spara tiden för egen del, bespara mig mödan, och bara skriva ut oss!? Nädå, barnmorskan sitter läser journalen innantill. När hon är klar så vill vi ge vår feedback på vår upplevelse, och kanske då främst de saker som inte gick sådär jättebra.
Detta kom ju helt spontant för ingen av oss visste väl direkt vad vi hade att vänta av detta samtal. Barnmorskan blir superdefensiv till allt som kunde tolkas som negativt. Hon försvarar allt som sagts och gjorts – utan att ha varit närvarande eller ens träffat oss förut. Pricken över i:et är nog när hon säger ”det vore mycket bättre om papporna väntade i väntrummet”. Jag är än idag inte säker på om hon skämtade eller var allvarlig. Jag hoppas ju innerligt att det var ett riktigt dåligt skämt med lika illa timing.
Tillbaka till den första frågan
I början på denna novell ställde jag en fråga: är du säker på att du som man inte gör någonting? En rätt så normalt funtad person står inte vid sidan av och ser den människa han älskar, som han valt att leva ihop med och som han valt att sätta ett nytt liv till världen med, kämpa som en tok och ha ont – och tycka ingenting. ”Vaddå? Helt vanlig dag idag …” Nä, inte riktigt så. Det finns också en sannolikhet för att din kvinna kommer bli så trött att hon inte riktigt kan ta till sig av det personalen, eller du för den delen, säger. Vem tror du att personalen vänder sig till med frågor? Hon kommer att göra allt fysiskt arbete och utstå all fysisk smärta. Du kommer å din sida att stå bredvid och titta på och kan inte göra mer än att finnas där för henne. Men – det du gör är viktigt.
Mina åsikter
Jag är bitter! Jag är så bitter och leds på hur vården fungerar. Jag är ännu mer besviken på hur kvinnosjukvården och förlossningsvården fungerar. INGEN annan specialitet inom vården skulle få lov att agera som man gör inom just kvinnosjukvård eller förlossningsvård, och jag kan inte låta bli att spekulera i varför?
Information ges som ett konstaterande.
Samtycke (=lov) är samma sak som den konstaterande informationen.
Ett exempel: Vi utgår ifrån att ni ska få barn och kommer till förlossningen. Det tar inte lång tid förrän någon knackar på dörren och kommer in med en vagn. De presenterar sig, lägger till sin titel och säger något i stil med ”Nu ska du få en kanyl av mig.” Var finns informationen om varför en kanyl är bra? Var finns över huvud taget en fråga i den meningen? Nu är måhända en grej som kanyl ganska trivial, men det föranleder ju frågan vad mer man gör på rutin utan att informera eller inhämta samtycke?
Vårdpersonal, i synnerhet inom kvinno- och förlossningsvård verkar ofta arbeta utifrån härskartekniker: osynliggörande, förlöjligande, ger inte information, dubbelbestraffning, skam- och skuldbeläggande, objektifierande.
Kommunikationen är illa underbyggd, där personal utgår från sin interna jargong, fackspråk och terminologi, och ser inte till att mottagaren har förstått vad som avsetts.
Vården som ges är inte baserad på den enskilda kvinnans behov, utan baseras helt och hållet på hur mycket det är att göra den specifika dag hon besöker kliniken och vilket humör den enskilda vårdgivaren är i just den stunden.
Förminskande av precis allt! ”…jag ska bara undersöka…”, ”…du ska få en liten…” och så vidare. Varför?
PM (avdelningens/klinikens egna rutiner och riktlinjer) blir det enda tillåtna sättet att jobba och egen tankeverksamhet kan upphöra.
Extremt klinisk, medicinsk, behandlande, med ingrepp… Var är holismen?
Tystnadskultur som skadar. Trots lagstadgad journalföringsplikt och rapporteringsskyldighet så utelämnas saker ur journalen, och någon rapport blir det inte. Om kvinnan själv gör en anmälan till LÖF (vilka i sig är ett skämt enligt mig) så står hon alltså ensam mot en klinik, en felaktig journal och en legitimerad personal som menar att det behövdes – och därför gjordes. Ärendet avskrivs.
Jag har en dotter hemma som i januari fyller sju år. Hur ska jag kunna lära henne Stopp min kropp, med rätten till sin egen kropp och att ha rätt att säga nej – och samtidigt veta att det här är vården hon kommer kunna möta?
Min uppmaning till dig som är partner:
Läs på! Lär dig. Ställ frågor, ifrågasätt och försök förstå. Det är okej att ställa krav på vården. Ta det inte som det kommer. Skriv ett eget förlossningsbrev och bifoga hennes. Nej, du kan inte svara på frågan om vilken smärtlindring du vill ha – men du kan absolut berätta vad som är viktigt för dig.
Läs gärna denna uppsats: Män, förlossningsrädsla och Auroraverksamhet. Det är en D-uppsats från Linnéuniversitetet. Den har i skrivande stund 10 år på nacken, men den gav mig mycket viktiga saker och med källhänvisning till forskning.
▪ Ca 20% av gravida kvinnor lider av förlossningsrädsla och ca 13% av män känner en förlossningsrädsla.
▪ Män pratar oftast inte med någon om sin rädsla.
▪ Män känner ofta i efterhand att de inte varit förberedda på förlossningen.
▪ Födande kvinnor som fått kontinuerligt stöd under förlossningen har använt mindre smärtlindring, i högre grad varit nöjd med förlossningsupplevelsen och har mindre risk för förlossningsdepression.
▪ Män med ett svagt socialt stöd (familj och vänner) får även mindre stöd.
När man som jag har en konversation igång med många personer samtidigt på sociala medier så blir det oftast mångbottnat och väldigt intressant. Nya infallsvinklar och berättelser bubblar in från höger och vänster. Tillsammans tar vi oss framåt och gräver djupare i olika frågor. Det är fint.
Ni som har följt mig länge är väl insatta i hur jag tänker och har oftast hunnit fördjupa er inom det här ämnet. Ni har väldigt mycket förförståelse när jag resonerar och försöker vrida och vända på olika frågor. Andra kommer in lite från sidan och dyker rakt ner i en fråga utan att vi hunnit lära känna varandra. Min klangbotten kan vara helt ny för den personen.
När jag nyss, på min instagram, försökte bena i skillnaden mellan fysiologiska födslar och medikaliserade födslar som tex induktioner, så upplevde jag att det uppstod förvirring. Icke konstruktiv förvirring. Därför tänkte jag bena lite mer i det nu och förklara vad jag menar.
Vad menas med ”fysiologisk” i förlossningssammanhang?
En spontan förlossning är en förlossning som börjar utan någon intervention. Begreppet fysiologisk refererar till hur kvinnokroppen fungerar när allting är friskt, utan hjälp av mediciner eller medicinska procedurer.
En fysiologisk födsel är således en spontan förlossning som sker utan medicinska ingrepp eller komplikationer.
Ett annat sätt att beskriva den spontana fysiologiska födseln är att använda begreppet instinktiv födsel.
Oreflekterad. Spontan. Grundad på instinkt. Göres av inre drift. Utan överläggning. Både handlingar och rörelser. De flesta kvinnor behöver inte överlägga med någon extern part för att kunna föda fram sitt barn.
Det finns vissa principer som är viktiga under en sådan födsel.
Instinkter är naturens eget säkerhetssystem. Därför ser kroppen till att nedreglera den rationellt tänkande delen av hjärnan, vårt neokortex, så att den mer primitiva delen av hjärnan – det limbiska systemet – ska bli dominerande under en spontan förlossning. Det är när kroppens eget oxytocin och beta-endorfin har hjälpt till att nedreglera neokortex som kvinnan fullt ut kan få tillgång till sina instinkter i födandet. Beslut tas då baserade på instinkt och det viktigaste för dem som bistår är att trygga miljön och framförallt att INTE STÖRA. Säkerheten ligger i det instinktiva beteendet hos kvinnan. Hennes kropp vet hur hon ska röra sig så att barnet kan tränga ner på bästa sätt. Hon ska inte behöva ta beslut baserade på rationellt tänkande och säkerhet ligger inte i instruktioner från någon annan.
Den första interventionen är att lämna hemmet och åka in för att föda på sjukhus. Vår förlossningsvård och de rutininterventioner som ingår i vården är inte utformade för att främja den spontana instinktiva födseln. Systemet idag är uppbyggt runt interventioner och medicinsk ”hjälp” utifrån.
Kunskapen om fysiologiska födslar och hur man bäst stöttar dem är dessvärre på väg att försvinna. Barnmorskestudenter idag får ganska sällan se en helt instinktiv, ostörd födsel. Väldigt få (får någon det?) får se så många ostörda, spontana förlopp att de säkert börjar kunna skilja normalvariationer ifrån komplikationer. Det är ett jättestort problem som i praktiken innebär: ju fler interventioner som görs, desto svårare blir det för barnmorskor och läkare att avstå från att göra ännu fler interventioner.
Säkerhet under en medikaliserad förlossning
Igångsättningar blir allt vanligare. Under en induktion så försöker man med hjälp av interventioner och medicin att imitera den spontana födseln genom att få till förändringar i livmodertappen och livmodern. Igångsättningar kan se väldigt olika ut beroende på hur mycket jobb som kroppen själv redan har gjort i sina förberedelser inför födseln. Det går därför inte att dra alla igångsättningar över en kam eftersom de kan skilja sig åt på en mängd punkter.
Om livmodertappen är helt mogen och det bara är värkarna som inte har kommit igång så kanske barnmorskan tar hål på hinnorna, så gör kroppen resten av jobbet själv. Processen med att sätta igång förlossningen kan delas upp i tre delar:
Mjuka upp livmodertappen
Ta hål på hinnorna
Skapa värkar
Om livmodertappen är helt omogen för förlossning och det är första barnet som ska födas så kan igångsättningen bli lång och jobbig.
Rutininterventioner och övervakning
Rutininterventioner under en fysiologisk födsel kan stjälpa mer än de hjälper. Eftersom den största kunskapen om födandet redan bor i kvinnokroppen.Det är därför jag har skrivit ihop en guide till de olika rutinerna så att du som ska föda ska kunna göra ett informerat val.
Det kan dock bli tokigt om man blandar ihop de rutininterventioner som görs under en fysiologisk födsel med de som görs vid en igångsättning. Att tacka ja till igångsättning men nej till övervakning av barnet till exempel. Eller tacka ja till epidural (som kanske gör så att värkarna försvinner) men samtidigt säga nej till CTG och värkdropp.
Att imitera den spontana födseln blir aldrig lika träffsäkert som den spontana ostörda födseln. Vissa barn tolererar igångsättningar väl – andra inte. Det är jätteviktigt med övervakning av värkarnas frekvens och barnets mående under en sådan födsel. Personalen måste få veta vad de gör, så kallad damage control. För att kunna finjustera åt något håll eller för att kunna avbryta igångsättningen helt.
Vad är en normal förlossning?
Det normala idag är att föda med ett gäng rutininterventioner och medicinsk smärtlindring på sjukhus. Det blir därför missvisande att hänvisa till den ”normala förlossningen” när man pratar om det spontana, fysiologiska födandet. I praktiken är det ovanligt och också svårt att föda utan hjälp av mediciner och interventioner idag. Att få någon som kan stötta i det ostörda födandet. Och det beror inte på att kvinnor inte har kapaciteten eller att kvinnokroppen är dåligt fungerande på något sätt – tvärtom – utan för att systemet inte är bra på att stötta varken det spontana, friska födandet eller de som har kunskap om detsamma.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
