Framtidens kvinnohälsa – om att lyssna och tro på kvinnor

Av: Morlin Schubert, Doulagruppen

En sal full med kvinnor. Flera med kvinnotecken, livets träd, eller livmoder-, vulva-, klitoris-smycken. Flera grymma talare vars tal sträcker sig från upplevelser, erfarenheter och fakta till lösningsförslag och skymt av framtiden.

Framtidens kvinnohälsa.

Så efterlängtad. Så välbehövligt. Så viktigt.

Vi som satt i rummet var främst barnmorskor och doulor, men även politiker och födande/intresserade ”brukare” fanns med. Alla ville vi en sak: en bättre kvinnovård i framtiden. För idag är mödrahälso-, förlossnings- och eftervård bara bra om man som socialstyrelsen tittar på en handfull utvalda medicinska utfall som mödradödlighet, barnadödlighet, akutsnitt eller sfinkterskador. Eller om man är politiker och SKR-lobbyist som kan utforma en enkät så att “9 av 10 är nöjda” kan bli slutsatsen – och då ignorerar man de 12.000 kvinnor som även med så pass förskönade siffror inte är nöjda.

Som Lisel Naeslund, ordförande i Birth Rights Sweden, sa:

“Som sjuksköterska arbetar jag i akutsjukvården och trots att jag och mina kollegor dagligen vårdar patienter under LPT, alltså tvångsvård, så ser jag inte i närheten av så grova övergrepp från vårdpersonal som jag ser i födelsevården.”

Konferensen satte tonen för dagen med två kvinnor som berättade om sina upplevelser – vi får aldrig, oavsett vad vi gör, tappa blicken från de födande, det är de som står i främsta rummet, det är de som vi alla ska tjäna och underlätta för. 

De berättade om att inte bli lyssnade till, om auroraplanen som kastas ur fönstret, om att föda ofrivilligt hemma, ambulansfärd, blödning och operation med separation. Om att nekas planerat snitt tre gånger. Och stora blödningar, separationer, operationer som följd. 

Att separera en mor från sitt barn, ett barn från sin mor. Knivar vrider sig i magen när Kerstin Uvnäs-Moberg en stund senare berättar om oxytocin, den viktiga första tiden, hudmothud-kontaktens verkningsmekanismer och fördelar – och jag kan inte låta bli att titta på kvinnan som delade sina upplevelser och mitt hjärta svämmar över av sorg och ilska och ett löfte till mig själv, att jag kommer att kämpa mot separationer tills #nollseparation är ett faktum i Sverige.

Den andra kvinnan visade att även en drömfödsel “på papper” och överlag fina upplevelser kan störas av en enda människas beteende, hur kort mötet än må vara. Hon berättade om skammande och skuldbeläggande och en läkare som försöker att tvinga henne upp ur badet: “jag är inte beredd att äventyra bebisens säkerhet för att du ska ha det lite mysigt” och “jag vädjar på mina bara knän att du ska komma upp ur badet.” 

Om denna läkare visste vad ett sådant agerande kan betyda för en familj. Hur stressen att behöva stå på sig och hantera en konflikt kan vara nog för att påverkas djupt, inte känna samma glädje efter födseln och lång tid därefter. Hur lätt en upplevelse kan störas. Hur lätt en erfarenhet kan för-störas. Hur vi på djupet måste tillåta kvinnan fatta egna beslut. Att se henne som mer än en ologisk hysterisk varelse som inte vet sitt eget bästa.

Om oxytocin med Kerstin Uvnäs Moberg

Kerstin Uvnäs Moberg

Men sedan Kerstin Uvnäs-Mobergs tal om oxytocin, vilket föredrag! Klok, livlig, en ynnest att lyssna på henne. Om att kroppen kanske verkligen är byggt så att den ska kunna funka. Om att kvinnor kanske inte är felfungerande eller icke-fungerande per automatik. Om balansen mellan sympatikus för att syresätta och parasympatikus för oxytocinet, för att föda. Om att syntetiskt oxytocin kan sänka det egna oxytocinet. Om det märkliga att det var lätt att anta att kroppen inte kommer kunna föda, och nu måste vi med en mängd vetenskapliga metoder och forskning bevisa att kroppen faktiskt fungerar – “är inte det märkligt”? Jag kan inte annat än att hålla med – mycket märkligt. 

Förlossningsläkare Thorbjörn Brook Steen

Thorbjörn Brook Steen är obstetriker (förlossningsläkare) från Oslo som blev känd för mig när han för ett tag sedan i ett öppet brev bad om ursäkt för den vård han hade gett i början på sin karriär. Han pratade tyvärr norska, så jag som inte har svenska som modersmål förstod inte så värst mycket, men det jag förstod var bra och viktigt. Omsorg tar tid! Interventioner ofta görs för säkerhets skull: värde x är liiiite för högt och värde y liiiiite för lågt, bäst vi snittar för säkerhets skull. Istället hade hans klinik börjat att ge kvinnorna tid. Förr så sattes dropp och höj, höj, höj, nu kopplas droppet bort och kvinnan får en chans att vara ifred och öka sitt eget oxytocin. Siffrorna talar ett tydligt språk: till exempel kejsarsnitt i Robson-grupp 1, dvs fullgånget barn med spontan start 5,7% (kejsarsnitt total: 13,6%), eller grad 3-4 bristningar 0,95%.

Thorbjörn Brook Steen

Nyckeln ligger i att lyssna på kvinnorna. Han blev varse det obstetriska våldet han själv bidrog med genom att prata med förlossningsrädda. Lyssna på kvinnorna. Uttjatat, men måste upprepas om och om igen: lyssna på kvinnor. Lyssna på kvinnor. Lyssna på kvinnor.

”Min Barnmorska”

Ett inslag som riktade sig specifikt till barnmorskorna i rummet var när två barnmorskor från caseload-enheten “min barnmorska” öppet och generöst delade med sig av sina scheman, hur det känns att jobba i dem, fallgropar och förbättringar de utvecklade under tiden. Om hur den första beredskapen kan kännas och hur ovant det är att vara med den födande hela tiden. Vad ska man göra när man inte kan sticka?? 

Budskapet var: våga! 

Barnmorska Mia Ahlberg

Mia Ahlberg, omvårdnadschef på Karolinska och drivande kraft bakom “min barnmorska”-projektet och -enheten pratade om att det behövs eldsjälar i början, och en lång anda. Eller, som politikern Madeleine Jonsson senare skulle kalla det “uthållig otålighet”.

Mia Ahlberg

Mia Ahlberg och Thorbjörn Brook Steen pratade också om det något torrare, men ack så viktiga ersättningssystem för vården och därmed förlossningskliniker. Idag bygger ersättningen på DRG-poäng, dvs diagnosrelaterade grupper: diagnoser och åtgärder ger pengar, inte omsorg eller tid spenderad med patienten. Men omsorg tar tid. Och personalkostnaderna är, oavsett hur dåligt betalda och överbelastade personalen är, höga. Mia Ahlberg slog fast att caseload må vara billigare för skattebetalarna, på samhällsnivå, men blir till en kostnad för sjukhuset som ska driva detta. Dels ska bilar och utrustning anskaffas och kanske en barnmorska få betalt för beredskapen utan att arbeta det passet, men framförallt minskar ju risken för komplikationer… och därmed förekomsten av diagnoser… och därmed utförda åtgärder… och därmed klinikens intäkter! Vi som kommer ihåg nedläggningarna av BB Sophia och Södra BB kommer så väl ihåg att det i dagens ersättningssystem tyvärr inte går ihop ekonomiskt att ha för många lågriskfödslar med låg antal interventioner. Vilket sjukt system, tänker jag, som premierar det sjuka. 

Lisel Naeslund från Birth Rights Sweden

Dagens höjdpunkt blev Lisel Naeslunds tal, ordföranden i brukarorganisationen Birth Rights Sweden. Se hennes del på UR play (coming soon), jag kan inte göra den rättvisa. Hon lyfte attityden, hur vi som samhället, vi som jobbar med födande, vi som föderskor ser på föderskor: passiva, bortskämda, vet inte sitt bästa? Kan inte fatta beslut, ska inte fatta beslut, ska inte oroa sig? Är de mindre värda än sina barn? Tror de att de kan föda barn? Tror VI att de kan föda barn?

Jag tänker på messengerkonversationen jag har haft med en barnmorska förra året som apropå begreppet ‘obstetriskt våld’ skrev att “föda och födas är globalt sett det farligaste man kan göra och det är ett bortskämt i-landsproblem att tro att vi utför ‘våld’ på födande kvinnor”. Där och då kände jag så tydligt att vi pratade helt förbi varandra.

Lisel Naeslund däremot, blivande barnmorska själv, vävde in sina fyra perspektiv på födande, som doula som blir vittne till övergrepp inom förlossningsvården, som sjuksköterska som INTE bevittnar i närheten så grova övergrepp inom akutverksamhet, som födande som vill föda i trygghet och som ekonom som mår illa av att höra ordet “stordriftsfördel” i samma mening som förlossningsenhet, när stordriftsnackdelar glöms bort. Hon slutade sitt tal med följande: 

“Vad får en födsel kosta?

Den får inte kosta en kvinna hennes självkänsla.

Den får inte kosta en familj deras förutsättningar till en trygg start.

Den får inte kosta vårt land viljan till framtida reproduktion.”

Lisel Naeslund och Karin Christensson

Till slut följde ett panelsamtal som kom att handla mycket om Västra Götalands regions “sjukvårdspamp” (tack, underbara konferencieren Karin Christensson från Sytermatikpodden) Madeleine Jonsson, ordförande i västra hälso- och sjukvårdsnämnden, som kläckte nyheten att VG-regionen vill införa ett caseload-projekt. Hon delade även generöst med sig hur politiker ibland överöses med tyckanden från professionen – som att det skulle vara livsfarligt att bedriva förlossningsvård utan neonatal eller att “det ska inte vara ett jävla spa” när en förlossningsenhet planeras med badkar i varje rum – som kan göra det svårt att fatta bra beslut. Även Anna Krohwinkel, forskningschef på tankesmedjan Leading Health Care, bidrog med kloka analyser av hur fel tänket kan bli när en konstant ökade kostnadseffektivitet får styra tankar och beslut: Om effektiviteten (eller, med Thorbjörns ord tidigare: “produktionen”) hela tiden ska öka blir det viktigt att den födande kommer in så sent som möjligt och lämnar så tidigt som möjligt, dvs tillbringa största delen av födseln och postpartumtiden i hemmet – men ändå är det livsviktigt att hon föder i just sjukhusets säng, inte i sängen hemma eller på annan plats. Hur ska vi ha det egentligen?

Tyvärr fick dock de andra paneldeltagarna mindre utrymme, och jag säger med Kerstins ord: “mammorna försvann lite, eller hur?”

Min take-away från dagen blev frågan hur vi ytterligare kan stärka ”mammornas” position när beslut om födevården ska fattas och enskilda vårdgivare ska agera. Kvinnorna får inte försvinna, kvinnor ska få sitt jävla spa, och den forskning som så tydligt visar på oxytocinets verkningsmekanismer och den psykologiska aspekten av födandet får aldrig försvinna bland forskning om kvinnokroppens förmodade patologi. 

Lyssna på kvinnorna!

Ge de födande kvinnorna och de yrkesarbetande kvinnorna rimliga förutsättningar för födandet och sluta nedvärdera, stressa, håna och underprioritera kvinnors liv och mentala hälsa.

Kerstin Uvnäs Moberg och Morlin Schubert

Morlin Schubert Doulagruppen.se


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*