Min läsning av Kläda blodig skjorta: Svenskt barnafödande under 150 år

För att förstå vad som händer idag behöver vi blicka bakåt och förstå vad som hände då.

Genom att läsa Maja Larssons Kläda blodig skjorta: svenskt barnafödande under 150 år så går det att förstå en hel del. Maja Larsson har gjort ett imponerande stort och gediget jobb med att beskriva det svenska barnafödandets historia. Det är en fröjd att läsa. Med ett vackert och rikt språk drar hon en vindlande linje från 1870 och framåt.

”Barnmorskan är inte längre en självlärd gumma utan en utbildad yrkeskvinna med en väska full av verktyg. Telefon, telegraf och tåg snabbar på tiden det tar för en döende barnaföderska att få hjälp. Kvinnan, som under tidigare århundraden var i rörelse under förlossningen, läggs nu på rygg i sängen.”

Det stora skiftet och övergången till att föda barn på institution ägde rum mellan år 1905-1925. Med inspiration från industrialismen och fabrikernas löpande band så påbörjas här vår moderna separationskultur. De nyfödda barnen separeras från sina mödrar.

I boken beskrivs hur James Heyman som är läkare på Allmänna BB skriver i läkarnas tidning att arbetet på en eftervårdsavdelning måste vara ”organiserat för stordrift”: barnen måste badas samtidigt, äta samtidigt, få rena kläder samtidigt – och alla sjukhusens medarbetare har sin tydliga uppgift i stordriften. Det finns ingen lucka där mamman kan hjälpa till: ”hon går bara i vägen”.

Smutsen ska bort!

Man börjar ge kvinnor lavemang så att de inte ska bajsa på sig under krystvärkarna. Barnet ska ju inte riskera att behöva åka rakt ner i avföringen. Att barnet av immunologiska skäl faktiskt bör komma i kontakt med sin moders tarmflora är en kunskap som inte finns under tidigt 1900-tal.

År 1920 har Sverige 5,8 miljoner invånare och det föds 140 000 barn. Ungefär 20 % av dem föds på sjukhus och det är kvinnorna i storstäderna som drar upp den statstiken.

När den medicinska smärtlindringen introduceras påbörjas en ny era i barnafödandets historia.

Kris i förlossningsvården!

År 1944. Fyra- fem kvinnor som föder samtidigt i samma rum. Patienter som ligger i korridorer och tvättrum. Ordet kris är återkommande i boken även om innebörden av ordet byts ut i takt med tiden.

Osynliga trauman

I boken skildras hur födande kvinnor objektifieras och blir som ett stycke kött för personalen att hantera. Här från år 1957:

”Det var han och flera andra i rummet. Alla var så barska, oförstående och auktoritära, det fanns ingen hänsyn, ingen ansträngde sig för att jag skulle ha det bra. Barnmorskorna tryckte på magen och doktorn drog ut henne, jag hörde att hon skrek, men sedan försvann hon. Det tog henne till barnsjukhuset men det var ingen som sa det till mig, hon kunde lika gärna varit död. Eftersom de klippte i mig för att få ut henne sydde de både ut- och invändigt. Jag har fortfarande men av det, ändtarmen är lite slapp. Men man vänjer sig.”

Muntlig berättelse 2021

Här någonstans under läsningen börjar jag skruva på mig i soffan. Det är så lätt att förfäras över förlossningsvårdens auktoritära drag och det omänskligt barska handlag som många hade då – och som måste ha gett kvinnor men för livet. Men som barnmorska skäms jag och inser att vi knappast har gjort upp med vår historia. Kvinnor lider än idag av trauman och PTSD efter svåra upplevelser av sina födslar på sjukhus. Och till skillnad från vad många tror så handlar dessa trauman ofta om brist på respektfullt bemötande – inte om oväntade akuta medicinska tillstånd.

För parallellt med fantastiska landvinningar, framsteg och genombrott inom den moderna medicinen så har en experimentverkstad med tveksamma hittepårutiner hela tiden pågått samtidigt – i synnerhet inom förlossningsvården. Raka bort könshåret! Ge lavemang! Klipp på rutin i mellangården! Amma var fjärde timme! Pressa ut barnet med hjälp av armbågen!

Misogynin inom den alternativa födelsekulturen

Den engelska förlossningsläkaren Grantly Dick-Read har en teori: kvinnor föder i smärta för att den västerländska kulturen har lärt dem att det gör ont att föda barn. Han lanserar en metod som går ut på att de ska få utbildning i födelseprocessen, gymnasistera under graviditeten och lära sig att andas och att slappna av. År 1950 börjar Allmänna BB att ge förlossningskurser enligt Dick Reads metod under namnet Föda utan fruktan. Det blir starten på en våg av mödraförberedande kurser. Omdömet efter försöksperioden med Föda utan fruktan blir att metoden har fungerat: 36 av kvinnorna har ”lyckats” föda utan fruktan, 4 har ”misslyckats alldeles” och 10 har delvis ”lyckats”.

Kvinnorna som har gått kursen får själva skulden när de inte lyckas föda utan fruktan.

Michel Odent, en fransk obstetriker, ifrågasätter det mesta inom den moderna förlossningsvården. Han avfärdar även psykoprofylaxen och menar att det bara är ett alternativt sätt att inordna kvinnor i ett visst sätt att föda. För honom handlar förlossningskonst om kontakten mellan barnmorskan och kvinnan som föder.

Skiftet år 1970-1990

Det är hjärtskärande att läsa förordet till kapitlet i boken: Ebba Witt-Brattströms berättelse om det allra första mötet med sitt barn inne på Södersjukhuset i Stockholm. Här något förkortat:

”I min fantasi skulle barnet komma ut i lugn och fin miljö och genast läggas att pusta ut på min mage, där det kände sig hemma. Jag hade instruerat Ola att klippa navelsträngen först efter fem minuter, så att barnet gradvis kunde gå över till andas med lungorna. När vi föräldrar var redo att lämna ifrån oss vårt barn skulle det badas försiktigt i vältempererat vatten som det var vant vid från livmodern.

Men vips var navelsträngen avklippt, och innan jag hann protestera var barnet ute ur rummet och utsattes för den chock för livet med kallbad och känslolös intvålning som den franske läkaren Leboyer så uttryckligt varnat för. När han kom in igen, var han hårt lindad och iskall, dessutom i det närmaste blind eftersom man hade droppat något medel i ögonen på honom. Jag sökte förgäves min sons blick. Allt jag drömt om upplöstes i en känsla av gränslös maktlöshet. Här låg vi, mitt barn och jag, och de hade förstört vårt första, livsavgörande möte.”

Ebba Witt Brattström ur Å alla kära systrar

Men mot slutet av 1970-talet så svänger pendeln något och på 80-talet får omvårdnaden, stödet och omsorgen av den födande kvinnan ett uppsving. År 1988 öppnar Sahlgrenska Sveriges första ABC – klinik. ABC står för Alternative Birth Center. Året därpå öppnas ABC även på Södersjukhuset.

Barnafödandet i vår tid

Det är både med lite sorg och nyfikenhet som jag fortsätter läsa om barnafödandets historia ända till där min egen historia börjar. Jag som föder mitt första barn på Akademiska år 2004 kan pricka in mig själv på kartan. År 2011 examineras jag som barnmorska och och år 2014 börjar jag arbeta på Södra BB. Idag känner jag den kultur som har format vår förlossningsvård både inom och utanför. Att få hela tråden bakåt i historien är svindlande.

Det som slår mig när jag har läst färdigt boken är att så många av dåtidens problem fortfarande kvarstår. Barnmorskebrist i stora delar av landet. Bilförlossningar. Kris i förlossningsvården. Olika sätt att försöka bemöta nya generationer av barnafödande kvinnor och deras behov.

Maja Larsson har gjort ett viktigt arbete i att nedteckna barnafödandets historia. Kläda blodig skjorta är allmänbildning för alla oss som jobbar med födande. I höst anordnar Svenska barnmorskeförbundet tillsammans med SFOG en temadag under rubriken Varför skaver det i svensk förlossningsvård?

Läs Kläda blodig skjorta så får du mängder med ledtrådar till dagens problem.

De kommande 150 åren i det svenska barnafödandets historia

Vi är i vår kultur så vana vid att problematisera kvinnors kroppar snarare än de omständigheter, normer och attityder som omringar dem. Få reflekterar därför över den patologisering och mängden ohjälpsam medicinsk intervention som födande kvinnor har fallit offer för. Förlossningsvården bygger i själva verket på ett antagande, den att kvinnokroppen är en sämre fungerande, ja rentav farlig maskin som behöver medicinens hjälp för att kunna fungera. Det antagandet har motiverat den appropriering och medikalisering av barnafödandet som har skett under de senaste 150 åren.

Själv önskar jag att förlossningsvårdens själva fundament ändras till att utgå från kvinnan som föder istället för att utgå från den organisation som har fått till sin uppgift att stötta kvinnan som föder.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*