September är en av mina bästa månader. De där dagarna när allting har rullat igång men sommaren ändå dröjer sig kvar. Jag älskar dem.
Just den här hösten har mitt och Evas stora jobbprojekt – vår kommande webbkurs – gått in i en ny och intensiv fas. Efter att ha filat på manus under våren så har vi nu börjat filma och skapa grafik till kursen. Att vara igång med ett kreativt projekt är något av det roligaste jag vet. Och just det här projektet gör mig väldigt stolt. För det är ett otroligt stort jobb att skapa en onlinekurs på 3-4 timmar. ALLT fixar vi själva. Vi filmar med egen kamera, vi har lärt oss ritprogrammen på datorn, vi har lärt oss att klippa och skapa film i filmprogrammet på datorn. Varenda steg är vårt eget steg. När jag ser hur fint det blir så blir jag nästan gråtfärdig. För vi har inget produktionsbolag i ryggen, ingen miljon i sponsorpengar. Det är vi och vår kreativa drivkraft, en stor portion seg envishet och så många timmars nedlagt jobb som har tagit oss hit.
Men under helgen som kommer är det dags för doulautbildning i Enköping! De dagarna är några av de mysigaste jag vet. Ser så fram emot att hålla utbildningen igen för en ny grupp. Men barnen härhemma får gärna bli heelt friska till helgen. För nu när Nils verkar vara på bättringsvägen från sin sjuka så har Hanna insjuknat på nytt.
September påminner mig också om att det snart har gått ett år sedan Nils föddes.
Tre nystickade koftor senare
Den här bilden tog jag innan vi skulle åka in på en hörselkontroll på sjukhuset. Nils var fyra dagar gammal i världen och mormors nystickade regnbågskofta satt som en smäck. En sån gosros jag hade fått! Och det har han varit sedan dess.
Innan Nils kom var jag faktiskt lite orolig över om kärleken skulle kunna räcka till ett sjätte barn. Sen kom han och förälskelsen blommade ut i bröstet som en varm kärlekslav. Naturen har verkligen tänkt till.
Men året som gått har inte bara varit enkelt. Stundtals har jag känt mig så otillräcklig. Generation Z möter generation Y liksom. Var det verkligen meningen att de äldre barnen skulle bli liggande i varsitt hörn i varsin ändlös scroll? Maktlösheten över de nya världar som har skapats för tonåringar, som slukar dem nästan helt, och som till viss del gör dem halta i den verkliga världen, den är stor hos mig. Våra nervsystem är inte skapta för gruppmobbning, jämförelsesjuka och de starka kommersiella krafter som verkar på sociala medier. Så många som faller handlöst just under de där identitetsskapande åren.
Nils hann bara vara nyfödd i några dagar. Ja det var som om växtkrafterna knakade när han växte sig större. Blicken hos honom har känts som en evig brunn av liv som tittar upp på mig.
Nu fyller han snart ett år och i mig löper flera parallella spår. Jag är småbarnsmorsan i ena stunden, tonårsmorsan i det andra. Ibland möts vi allihop runt middagsbordet. Ibland sitter jag bara där med de små. Hur orkar du? är en fråga jag ofta får. Men just nu orkar jag mycket tack vare den här oförställda glädjen över att finnas till. Den som går att finna hos lille Nils.