Bokrecension: Bära barn av Ulrika Casselbrant

Boken om att Bära Barn av Ulrika Casselbrant är en bok för alla. Den handlar om det där vi gör så ofta så att vi knappt märker av det: vi bär våra barn.

Jo, vi tänker nog på bärandet när det sker med hjälp av olika bärdon eller sjalar. Det stilrena bärandet som sker med hjälp av snygg designsjal och som gör sig fint på bild, det lägger vi ofta märke till.

Ulrika Casselbrant är undersköterska på neonatalen, doula och bärabarncoach. I boken Bära Barn tar hon med sig läsaren på en resa genom bärandets historia. En där barnvagnar, babysitters och spjälsängar egentligen är rätt udda företeelser. Lägga ifrån sig barnet i en säng med spjälor? Skjuta det framför sig i vagn?

I förordet till boken skriver barnmorskan Paola Oras såhär:

Vi människor föds i ett omoget tillstånd där vi saknar förmåga att reglera många av kroppens system. Vi behöver exempelvis kroppskontakt för att hålla värmen, vi behöver beröring för att växa, hudkontakt för en hälsosam bakterieflora och vi lånar mammans immunförsvar genom bröstmjölken. En stor del av nervbanornas kopplingar sker under första levnadsåret och vårt nervsystem och hjärnor formas i samspel med andra. För en bebis upplevs trygghet genom de omedelbara kroppsliga förnimmelserna.

Det naturligt trygga för barnet är att bli vaggad, vyssjad och buren. Inte att bli lämnad ensam.

Förutom bärandets historia så ges i boken konkreta tips på olika typer av bärande. Bärteknik, säkerhet och hur man kan variera bärandet gås igenom. Jag fastnar särskilt för kapitlet om barns kommunikation och det som handlar om varför det kan vara klokt att bära.

Boken om att Bära Barn är full av vackra bilder som känns vardagliga och nära. Det är mycket behagligt komponerat – text och bild flyter ihop till en finstämd helhet.

Det här är något så ovanligt som en bärarbibel: ett populärvetenskapligt referensverk att gå tillbaka till, om och om igen. Boken är både välskriven och vackert formgiven. Framförallt genomsyras den av Ulrikas djupa kunskaper inom ämnet.

Plötsligt ser jag bärandet i ett annat ljus. Kånkandet på våra egna ungar är något som har format oss som människor. Ja det har på många sätt varit en förutsättning för vår överlevnad. Och det gör plötsligt det lilla spädbarnets beteende begripligt. Tänk vad många onödiga timmar barn har fått skrika för att vi lurats att tro på teorier om att barn inte ska få bli bortskämda på närhet, mat och tröst.

Det är ju i famnen allt det där trygga har funnits.

Tack Ulrika för en riktigt fin bok!


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*