Har du varit med på en fysiologisk födsel?

Ett alternativ till denna rubrik hade kunnat vara ”Har du varit med på en normal förlossning?”. Men eftersom epidural och kejsarsnitt är högst normala företeelser i dagens förlossningsvård så blir det missvisande. Medicinska interventioner har blivit det vanliga och normala. Så vad jag egentligen menar är detta: Har du varit med på en fysiologisk födsel (utan medicinska interventioner) med ett normalt förlopp? Det är svårt att börja arbeta som hembarnmorska om man inte har upplevt eller varit med på just sådana födslar. Jag tror själv att det är alldeles utmärkt om man också har varit med på komplicerade födslar med interventioner samtidigt som man har fått en stark känsla för det okomplicerade födandet.

Det är viktigt att lyfta fram att det fysiologiska födandet utan medicinska interventioner i praktiken har blivit det ovanliga.

Såhär skrev en barnmorskestudent år 2014:

’However, I became very disheartened and concerned about my own experiences. As a student midwife, I completed my second year of training after having witnessed and participated in 52 caesarean sections, 16 instrumental deliveries and very sadly, only 11 normal deliveries. I can vouch for the fact this story is not unique and many students are having a chronic lack of exposure to normality. In fact what the International Confederation of Midwives and Royal College of Midwives seemed to call ’normal’, to me seemed like a fantasy, not the world in which I was training and learning. I was saddened to realise that I’m now a third year student and have never used intermittent auscultation in practice and have never seen a women give birth off her back’. Student Midwife to RCM 2014

Själv har jag haft den stora förmånen att få arbeta i barnmorskegrupper i Stockholm där jag upplever att det finns och på Södra BB  fanns en stor kunskap om det normala födandet, samt en strävan från ledningshåll att alltid behålla det normala normalt. Att få uppleva oforcerade utdrivningsskeden har gjort hela skillnaden för mig. För det är just under utdrivningsskedet,  och särskilt hos förstföderskor, som det brukar bli hela batteriet av medicinska interventioner, även i de fall där ingenting talar för det. Skalpelektrod, dropp och forcerad krystning.

Jag tror att det är viktigt att vi reflekterar över hur det förändrar vår syn på födandet och i förlängningen  vad det gör med vår barnmorskeprofession. När kunskapen om att bistå vid fysiologiska födslar utan medicinska interventioner försvinner ut i en periferi.

Rum i tiden

Nu befinner jag mig med hela  familjen i en liten by som heter Torredembarra och som ligger på kusten i Katalonien. Vi landade i Barcelona igår och det känns redan som om vi har varit här i en vecka – minst. Tiden är ju inte linjär på det sättet eftersom man kan lyckas skapa sina egna rum i tiden. Det här är precis ett sådant rum.

Att komma bort hemifrån en stund på ett sånt här fint sätt är ju en lyx. Jag hinner fundera lite över tillvaron och allt som har hänt.  Ett exempel: Det känns helt otroligt att det bara var knappt ett år sedan som jag slutade arbeta på Södra BB i Stockholm! För hela min tillvaro har förändrats sedan dess. Jag hade aldrig trott att jag ett år senare skulle ha startat ett eget företag som det går bra för. Att jag sedan några månader tillbaka skriver på en blogg som nu har haft ganska många besökare och att jag redan är four months pregnant. Livet är verkligen förunderligt. För stängningen av Södra BB var en sådan kraschlandning – och inte bara för mig. Vi var många som klev ur det rykande planet.

Graviditeten sätter ju vissa gränser för den närmaste tiden. Jag tar inga fler uppdrag efter oktober, och nu verkar det som om min uppdragskalender är fulltecknad fram tills dess. Det gör mig SÅ glad! Men det skär lite i mig att behöva tacka nej till förfrågningar. Min plan är att vara föräldraledig från slutet av november och fram till augusti år 2018. Då börjar jag försiktigt som skolsköterska en dag i veckan och börjar så smått med uppdrag igen. Så min barnmorskeväska kommer inte hinna samla så mycket damm. Och somsagt, framtiden vet vi ändå inte så mycket om. Men jag hoppas att det tar några år till innan jag behöver uppleva nästa kraschlandning.

Har du skrivit en magisteruppsats?

Foto: Lovisa Engblom

Först – stort tack för alla era lyckönskningar och grattishälsningar som kom efter mitt förra inlägg om det femte barnet! Imorgon åker jag till ett kärt ställe i Spanien med den egna familjen, en kusinfamilj och en vänfamilj. Farmor och farfar finns redan på plats i det stora huset. Det ska bli underbart. Jag kommer äntligen få mer tid att läsa, och jag tänkte börja med att läsa det här inlägget http://www.sheenabyrom.com/blog/2017/5/22 .       

Hon resonerar om Normal birth – a moral and ethical imperative. 

Jag vill även läsa mer barnmorskeforskning, även om det tar tid att läsa och värdera forskning. Det är ju juni och flera kullar med barnmorskor har precis examinerats. Jag blir jätteglad för de magisteruppsatser jag får ta del av! Skicka dem gärna till info@fodamedstod.se – de kanske hamnar i mitt nästa blogginlägg. Fler får då en chans att ta del av det som ni har vaskat fram under de långa och ibland ensamma  timmarna framför datorn.

 

Jag har något att berätta!

Småleende med Ann Ljungblom

Nu kan jag äntligen berätta att jag väntar mitt femte barn! Eller rättare sagt VI, jag och min man – väntar vårt femte barn. Ja för vi är ju två om det. De flesta av er som känner mig lite närmare vet redan om det här och nu syns det ju faktiskt. Men eftersom jag är med i flera sammanhang på olika ställen så vill jag nu att alla ska få veta! Jag har precis tagit mig igenom några månader av fruktansvärt illamående och kommit ut på andra sidan. När jag medverkade i Karins preggopodd så talade jag med en alldeles särskild inlevelse om graviditet och illamående just för att det var exakt där jag befann mig. I det ensamma graviditetsillamåendet. Den där hinnan av illamående som smetar sig som ett lager av klibbigt sotdamm över tillvaron. Och tröttheten som inte vet några gränser.  För jag vet vad trött är efter alla mina år som småbarnsförälder. Men den tröttheten utmärker sig ändå – förmågan att kunna somna varsomhelst precis närsomhelst. Så det har varit klibbigt sotdamm med en känsla av mild sedering nu i några månader.

Men nu har jag gått över den rangliga hängbron och befinner mig på andra sidan! Här är det grönt och prunkande, vattnet är varmt och luften smakar gott. Lovely med andra ord. Det har varit samma hängbro för mig  varje gång men den stora skillnaden med att vänta det femte barnet är att jag också måste bära fyra barn med mig över bron. Det kan bli lite tungt och övermäktigt ibland. Så nu ska det bli skönt med semester snart!

Men jag är så glad för det här femte barnet som växer i mig. Det känns stort och mäktigt. Jag tänker ta ut en massa glädje i förskott för sorgen kommer ändå vara tung om något skulle hända – tillbakahållen och sparad glädje förräntar sig inte. Den bara dör inne med sorgen.

En privat förlossningsförsäkring

Efterfrågan på planerade kejsarsnitt utan medicinsk indikation har ökat. Jag har skrivit om kejsarsnitt eller kejsarfödslar i blogginlägget ”The golden ticket”. Det är nu flera blivande föräldrar som ser kejsarsnitt som en stor operation – men ändå som ett säkrare kort än en vaginal födsel. Med platsbrist och hänvisningar så framstår den vaginala födseln på sjukhus som ett alldeles för osäkert kort – ja som att köpa grisen i säcken. Jag fick ett långt och tänkvärt svar från Maria som jag publicerar idag. Jag förstår dig och håller med! Andra väljer nu att anlita doulor eller barnmorskedoulor (utbildade barnmorskor som doular) i högre utsträckning, också som ett sätt att skaffa sig en förlossningsförsäkring, eftersom tilliten till det offentliga har blivit så naggad i kanten. Såhär skriver Maria:

”Jag fick mitt första barn med akut snitt för 11 år sedan. Inför förlossningen med syskonet nu i maj var jag initialt rätt så inställd på att begära planerat kejsarsnitt. Inte så mycket för rädslan av att genomgå en vaginal födsel , det kände jag mig tvärtom rätt peppad på. Jag vet att saker kan gå snett med skador osv. men just i det avseendet hade jag lätt kunnat lägga min tilltro i barnmorskans händer och hoppats bli guidad genom det hela på ett så bra sätt som möjligt. Min man hade också önskemål om att vi skulle testa ”att föda vanligt” med tanke på hur kaosartat det var senast.

MEN det som ändå mer gjorde att jag övervägde kejsarfödsel var just frågan om platsbrist, att riskera att bli hänvisad, tidig hemgång -att bli mer eller mindre ombedd att åka hem efter en natt, att inte få vara trygg i att barnmorskan hade möjlighet att prioritera oss utan skulle tvingas jonglera både en och två (och kanske tre?) födande kvinnor på samma gång.
Ett planerat snitt är inbokat i förväg. Personalen vet att vi kommer och när, jag vet var förlossningen kommer att ske och kan inte hänvisas någon annanstans. Man har plats för oss. Man väntar oss. Och jag föreställer mig själv att som snitt-patient är det ingen som tvingar en att åka hem förrän kanske efter två nätter åtminstone.
Det var mina främsta skäl.
Och jag tror knappast jag är ensam om det resonemanget.
Det sjuka är alltså att man hellre genomgår en stor bukoperation för att man är så rädd att sånt som inte borde spela roll alls, gör en så sjukt otrygg.
Min förlossning började spontant till allas stora lycka och jag var som sagt grymt pepp på att föda vaginalt. Nu fick det hela avslutas med snitt ändå av olika skäl och jag är så otroligt tacksam för det fina omhändertagande vi fick, genom hela vårdkedjan. Vi hade tur och fick föda där vi önskade och alldeles uppenbart på en av maj månads lugnaste dagar.
Men ord som ”tur” borde inte behöva användas i detta sammanhang, det gör mig så otroligt ledsen att det ska vara så …”

Svar från KD och Etik

I mitt blogginlägg om taskshifting så ville jag gärna veta vad Ella Bohlin menade med nya arbetssätt för barnmorskor. Jag fick då ett svar!

Hej! Jag heter Simon och jobbar med Ella Bohlin (KD) som har ansvar för förlossningsvården i Stockholm. Det hon menar med nya arbetssätt handlar om att ge barnmorskorna möjlighet att utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet och arbeta mer effektivt. Tanken är alltså att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning.

Tack Simon! Det låter ju väldigt bra om tanken är att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning. Men jag ser inte hur det ska kunna gå till utan att man också ökar barnmorsketätheten. För när du i samma svar skriver att man ska utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet (vad betyder ha en närhet?) och arbeta mer effektivt. Då blir jag förvirrad. För jag vet att barnmorskorna idag jobbar så effektivt de bara kan. Jag tolkar det som att vi ska hitta sätt att vara ett effektivt kontinuerligt stöd. Hur man effektiviserar det kontinuerliga stödet utan att vi blir fler barnmorskekollegor – det vill jag gärna veta! Så ett stort tack för ditt svar. Men det väckte fler frågor hos mig.

 

Igår blev jag så glad när jag kom hem från jobbet och hittade det nya numret av Jordemodern i brevlådan! Jordemodern är det svenska barnmorskeförbundets egen tidskrift och det här var ett  fantastiskt bra nummer! Så ni barnmorskor som prenumererar på Jordemodern och inte har hunnit börja bläddra – tips! Samtliga artiklar och ledare var mycket bra och tankeväckande. Jag blev starkt berörd av att läsa Karin Reimegårds reflektion Etiska dilemman – då och nu. Jag citerar här hennes avslutande ord:

Etik- vad är det? En definition är att det är vad som utmärker en god handling och vad som kännetecknar en god människa. Den stora etiska utmaningen är, som jag ser den, att vården måste tillgodose de verkliga behoven hos den födande kvinnan, arbeta efter den utmärkta forskning som finns, sträva efter att bemyndiga och lyfta den födande kvinnan istället för att skrämma henne, styra över henne och strunta i hennes önskemål. Och det stora etiska dilemmat jag ser, är att det kanske inte kommer att ske.

Jag vet att den goda viljan att ge en bra och evidensbaserad vård finns hos alla som har valt att arbeta med födande, men det behöver också finnas visionära ledarskap med en förankring i barnmorskeforskning, samt en  bra struktur och organisering runt förlossninsgvården –  som främjar detta.

Barnmorskereplik i Aftonbladet

Läs vår replik i Aftonbladet här: Nej alla rädslor botas inte med kejsarsnitt. Det är ett svar på den här debattartikeln: Sluta tvinga kvinnor till att föda vaginalt.

Här ett utdrag ur vår replik:

”Ja, Fredrik Lundgren. Kvinnors autonomi ska respekteras. Kvinnor har rätt till sjukvårdens fulla stöd och ska inte känna sig tvingade att föda vaginalt när oöverstigliga hinder finns. Hon har rätt till vår kunskap och tid för att utifrån hennes egna förutsättningar få arbeta med sina rädslor och få en så trygg och säker födsel som möjligt.”

 ”Alla rädslor botas inte med kejsarsnitt. Många kvinnor lider stort av sin rädsla och oro för att inte få komma in när det är dags, att inte bli lyssnad till och att inte få tillräckligt stöd av en närvarande barnmorska under födseln.
Vad som behövs är en garanterad plats och stöd av en närvarande barnmorska.
Att framhålla kejsarsnitt som en enkel lösning är onyanserat och oansvarigt. Ta i stället tag i det massiva systemfel i vården där barnmorskor arbetar underbemannat i en överbelastad vård.
Där enheter stängs trots skriande behov. Där kvinnor hålls hemma under pågående värkarbete oskäligt länge, tvingas åka både utanför län och land för att föda och där eftervården bantas bort.
Den enskilda faktorn som ger störst skillnad för en trygg och säker födsel är en närvarande barnmorska.
Det Fredrik Lundgren, är evidensen vi ska arbeta efter.
En barnmorska – en födande!”
Ann Ljungblom, leg. barnmorska
Gudrun Abascal, leg. barnmorska och tidigare vårdchef på Danderyds sjukhus, BB Stockholm och BB Sophia
Mia Ahlberg, leg. barnmorska och ordförande Svenska Barnmorskeförbundet
Åsa Andersson, leg. barnmorska
Sylvia Arkelid, leg. barnmorska
Märta Cullhed Engblom, leg. barnmorska
Karin Durén, leg. barnmorska
Marie Ekborn, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Huddinge
Fakhri Hasmedi, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Ingegerd Hildingsson, professor reproduktiv hälsa Institutionen för Kvinnor och Barns hälsa, Uppsala Universitet
Helena Lindgren, leg. barnmorska och docent, Karolinska Institutet
Ulrika Nordenback, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Maj Rydström, leg. barnmorska och ordförande i Stockholms Barnmorskesällskap och för övriga styrelsen.
Maria Sahlin, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Maria Wigbrant, leg. barnmorska
Sofia Östergren Sjögren, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Huddinge