Litet barn

Vintertid i blått!

Vinterlandskap
Blå vinter i Uppsala

Nu har det varit riktig vinter ett bra tag härhemma och jag har precis kunnat börja njuta lite av den. Tre hela veckor tog det nämligen att bli mig själv igen efter halsbölden. Och mitt i den där tröttheten så är det svårt att njuta av att snön ligger som ett vackert vintertäcke över landskapet. Men de senaste dagarna har jag börjat komma utanför dörren igen! Alltså, lite mer än bara de där få stegen till brevlådan.

Jag hoppas att vinterlandskapet stannar kvar ett litet tag till. I februari fyller jag år. Gissa hur många år?

Vintergranar och skog
Blåvitt

Det är ganska sällan som jag får tillfälle att reflektera över det här med tid och ålder, men nu har det kommit ikapp mig. Jag var tvungen att gå igenom några flyttlådor i jakten på några försvunna men oh så viktiga papper. Och i mina osorterade flyttlådor hittade jag gamla dagböcker, kassettband, pennor, uttjänta mobilladdare, fotografier, viktiga papper som hunnit bli väldigt oviktiga… Minnen. Vissa minnen som dyker upp i flyttlådorna väger mer än andra. Ja, vissa ting väger som bly i affektionsvärde. När jag stöter på dem kastas jag tillbaka genom åren och plötsligt så är jag bara där. Det är som att öppna en tidslucka. Världar som plötsligt lever upp för mitt inre! En märklig och mäktig känsla.

När jag ser på saker och bilder så ser jag ju hur längesen det är, att tiden finns där som ett hav mellan oss, men ändå kan jag fortfarande uppleva att vara precis DÄR och just den känslan är så märklig. Att en liten bit av mig fortfarande är där. Fastän jag nu är här.

Hänger ni med?

Något som är fascinerande är se mina gamla anställningsbevis. Den första och mycket blygsamma barnmorskelönen. (För att inte tala om den första sjuksköterskelönen på 18300!!!) Namnunderskriften och förhoppningen som ligger inbäddad i ett nytt anställningsbevis! Såhär i efterhand vet jag ju vilka förhoppningar som infriades och vilka som inte gjorde det.

Det som har blivit så mycket bättre än jag någonsin kunnat hoppas på här i livet är mina barn. Just den biten i livet har överträffat alla mina förväntningar med råge. Jag är så glad att vi vågade få barn som unga föräldrar. Och jag är så glad att vi vågade bli föräldrar igen. Och igen. Och igen. Och igen. Mina gamla anställningspapper väger som ICA-kvitton i jämförelse med bilder eller gamla teckningar från när barnen var små. JOBBIGT har det verkligen varit i perioder, det ska gudarna veta. Och är fortfarande emellanåt. Men det är och har varit så värt det.

Litet barn
För ett år sedan. Tänk om inte hon hade funnits? Foto: Lovisa Engblom

När februari börjar går jag på barnmorskedoulajour igen! Det känns riktigt spännande och roligt. Att varva jourperioder med att inte vara jour är det bästa för då hinner man nämligen börja längta.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Läs mera!


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.