Att vara en mamma som älskar och blir älskad av en mamma

The Positive Birth Calendar 2022
Av Carolina Sorabowska

I eftersvallet av varje förlossning jag varit med om som doula dras jag med av impulsen att ännu en gång själv föda barn. ”Jag kastar mig in i det igen!” tänker jag lycklig och glömmer för en stund mina tunga graviditeter, att jag som solomamma på heltid inte ser det som en möjlighet med utökat föräldraarbete – och kanske är det förresten inte möjligt för mig att bli gravid längre.

Jag har haft ynnesten att två gånger få föda fram och ta emot en efterlängtad människa. I vildhet, smärta, njutning med stor glädje. Mina födsloupplevelser och mammaskapet har gjort mig till en mer okuvlig och mer kapabel människa.

Foto: Carolina Sorabowska

Med tiden har en oväntad och mer intensiv smärta än den att jag inte kommer att föda fler barn tagit form; Jag hade velat vara nära en kvinna som jag var tillsammans med vid hennes förlossning. I den saknaden är inte fokus främst på att dela ett föräldraskap utan just att få vara hennes stöd, vara innerligt nära intill kvinnan jag älskar, åtrår och delar tillvaro med när hon föder.

Att vara mamma är ett så stort och omfattande arbete. Som ensamstående från start och med mina närmaste vuxna i andra delar av landet har jag blivit isolerad hemma i en utsträckning jag aldrig föreställt mig att ett föräldraskap skulle kunna innebära. Det har varit och är en stor prövning med allt jag inte kan göra, åstadkomma och vara en del av. Har saknat så mycket att vara i en gemenskap med andra mammor i vardagen – sådant slöseri med liv att tillaga ännu mera gröt och lasagne, plocka ännu mera disk, torka kladd, röja och dammsuga igen, springa ner i källaren för att lägga i ännu en tvätt i tvättmaskinen, urlakas av sömnbrist, utan att ha andra mammor intill mig så att vi kan göra och vara i det tillsammans. Medan vi pratar om förtvivlan över jordens framtid, om skapande, om solidaritetsrörelser och vad vi kan göra, om allt det mammaarbete vi utför, hur kan det vara så osynligt, och varför står det inte högst upp på våra CV:n?

Sedan jag själv var barn har jag längtat till och förberett mig på att vara mamma. Jag visste ändå inte att jag skulle få leva med glädjen översvämmande i bröstet.

Foto: Joakim Frieberg

I EN MAMMAS BLICK

En septembermorgon kör jag in i mitt äldsta barns cykel med lådcykeln. Det är i morgonrusningen på en av Malmös mest trafikerade cykelleder. Cyklisterna stockas bakom oss och till vänster om oss, bakom ett rödljus, står en stor mängd cyklister på gatan och väntar på att rödljuset ska slå om.

Vi har grönt, men mitt äldsta barn bromsar plötsligt och jag kör rakt in i hans bakdäck. Han börjar gråta. Kanske i förvåningen över att hans mamma cyklat in i honom, om än inte särskilt hårt. Vi är ett skrymmande farthinder.

Han vill trots tårarna cykla vidare, det är fortfarande grönt ljus, men det går inte, han kan inte trampa. Jag kliver av lådcykeln igen och upptäcker att stänkskyddet är tilltryckt och ligger emot så att bakhjulet inte kan snurra.

När jag står där, någonstans i det att jag börjar lyfta och bära barnen åt sidan ett i taget, jag lyfter den obrukbara cykeln och på något sätt baxar jag lådcykeln av cykelbanan så att cyklisterna bakom oss ska kunna strömma fritt, känner jag en värme strömma emot mig från vänster, från klungan med cyklister som just ska få grönt.

Jag vänder ansiktet ditåt och ser kanske fyra eller sex kvinnor stå där med sina cyklar, mitt bland andra som står med cyklar, deras varma blickar framträder ur diset, alla med så mycket kärlek och medkänsla strömmande emot mig.

De vet allt om mammaarbetet.

Då och då dyker de upp, vi känner igen varandra. En mamma i 80-årsåldern strålar med hela ansiktet och möter mig med en nick när hon ser mig komma cyklande med båda barnen i lådcykeln. En mamma tar en gir i eftermiddagsbrådskan och håller upp grinden så att jag enklare kommer in med matkassar och barn, ”Jag vet hur det är” säger hon kort och är försvunnen. När barnen börjar bråka på trottoaren och springer åt varsitt håll stannar en mamma och vaktar mitt ena barn så att jag kan hålla om det andra barnet en stund tills han lugnat sig. När en man är nära att cykla rakt in i ett av mina barn som cyklar omkring och börjar gorma åt mig att hålla koll på mina barn dyker en mamma upp och skriker åt mannen att det är hans ansvar att se sig om. Oftast är det en varm blick, inte mer. Som mamma har jag ofta känt mig buren av den blicken.

Och nu, när jag funnit en kärlek som också är mamma, får jag se henne med min blick för mammor. Jag vet, ordlöst, någonting om vidden av det mammaarbete hon har utfört och är i beredskap för.

EN UNDERJORDISK VÄRLD

Att vara mamma är så mycket att ta kropp; breda ut sin kropp; ha markkontakt. Redan från graviditetens början. Vara gravid, föda fram barnet, amma barnet – vara kropp. Bultande, värkande ömmande, varm. Och det fortsätter. Jag tar kropp i så stor utsträckning, håller kroppen stabil och grundad, är barnens kropp att luta sig mot, jag bär mat, lagar mat, ordnar, städar, är barnens skydd när vi rör oss bland cyklar, bilar, andra människor.

Mammaarbetet är kanske det mest omfattande arbete vi mammor utför. Att vara mamma går inte att kliva ur. Mammaklänningen sitter så tight; är integrerad i min kropp. Kommer först. Är en ständig beredskap. Är slitsamt och fullständigt orealistiskt. Det arbete en människa utför i stor omfattning präglar henne och ger henne färdigheter. Ger särskilda muskler. Just för att det är så omfattande och går så djupt förstår vi varandra, ser varandra, ser oss själva speglade.

Sexuellt får jag känna mig omfamnad, omsluten, i det underjordiska. Med Maria får jag ha ett hemligt rum som bara är vårt; en underjordisk värd som vi båda så innerligt vill vara i. Jag behöver inte prestera någonting. Jag kan vila och samtidigt vibrera av lust. Vi kan smälta samman och spegla oss i varandra, med en oerhörd ömhet.

En mammas kärlek är: Hon överger inte. Det som finns i mammaskapet är hängivenhet, omsorg, att älska med och ge av kroppen – ge den älskade ett hem i sin kropp.

En del av det vatten som är min kärlek till Maria är att hon är mamma, att jag ser och vördar henne i det. Någonting av det självklara omedelbara som mammorna på sina cyklar hade i sina blickar finns i min blick när jag ser Maria, och jag känner mig på motsvarande sätt speglad och sedd av henne. Detta flätas in i allt det andra vi uttrycker och är.

Och hon tar emot min kärlek, som en mamma kan.

Instagram: @carolinasorabowska     


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*