the positive birth calendar

Vår regnbågsbebis föddes en sommarnatt under pandemin

The positive Birth Calendar 2021

Av Jennie Asplund

Fotograf wanderings.se

Mitt namn är Jennie och lever tillsammans med min stora kärlek Xandra och våra fyra barn i Göteborg. Jag har genomgått fyra graviditeter och fött fyra barn, två på sjukhus och två planerade hemförlossningar. Min grundutbildning är en kandidat i kognitiv neurovetenskap och jag arbetar idag som coach och processledare. Mitt intresse för födandets process har alltid varit starkt från det att vi hade djur som liten och min mamma lärde mig om vikten av lugn och ro vid födandet. Mänskliga rättigheter ligger mig varmt och hjärtat och är som en röd tråd genom allt jag tar mig an. Det är också därför jag ser en sådan stark feministisk koppling till hur förlossningsvården idag är utformad för att spara pengar kortsiktigt, istället för att investera i människor och liv. I en framtid ser jag hur kvinnor och livmoderbärare respekteras och ges de rättigheter som är deras. Här är min berättelse om hur vår Regnbågsbebis föddes en sommarnatt mitt under pandemin 2020.

Födsel en sommarnatt

Det är sent runt midnatt, det är mörkt ute och regnet smattrar mot rutan. Vinden blåser hårt. Sommaren har varit het och jag har spenderat tiden nära en fläkt. De senaste veckorna har varit fyllda med sammandragningar som stegrat i intensitet men sedan avtagit under natten. Det här är min fjärde graviditet och fjärde stundande förlossning så det är som det brukar. Jag är trygg i mig själv och har tillit till min kropp. 

Vi har precis krupit i säng och jag hör hur Xandras andetag blir tunga i nacken på mig. Medan jag slumrar mellan landet vaken och sovande. Jag ligger så i ett par timmar tills jag känner en kraftig smäll inuti mig. Jag sätter mig upp i mörkret, men inget vatten sipprar ifrån mig. Inget. Jag går upp ur sängen för att känna efter, det kan gå snabbt när vattnet väl gått. Jag krafsar ner 03:10 på ett pappersblock för att få en överblick på förloppet. 

En stark kraft drar igenom kroppen, jag lutar mig framåt med armarna stödjandes mot köksbordet, andas långsamt och ljudlöst. Där var den över. Väcker en yrvaken Xandra med orden att jag tror det är på gång. Hon sätter sig upp, det kommer en till den drar tag i mig och genom mig, starka är de. Nu är det på gång, säger jag. Hon frågar om hon ska ringa barnmorskorna, doulorna och fotografen. Jag vet inte än hur pass långt det är, hon hjälper mig in i duschen, en värk till. 

Värkarna drar igenom mig, jag känner inuti mig, där kommer blod på fingrarna. 

Poolen som jag vill föda i är platt på golvet, jag andas genom täta värkar som sveper över och igenom hela mig. Jag måste ta all min koncentration för att hantera arbetet som min kropp gör. Musiken är på, ljusen är tända. Det blir intensivt och jag tar mig snabbt ur duschen, Xandra smsar alla och försöker samtidigt blåsa upp förlossningspoolen vars instruktionstext är på engelska samtidigt som hon försöker att vara ett stöd för mig genom värkarna. Skit i mig skriker jag mellan värkarna, jag klarar mig! Få upp den jädra poolen bara! 

Det ringer på dörren, vi öppnar och där står hon vår DoulaFrida, vår räddare i nöden! 

Jag har en värkpaus och ser hur Xandra fullkomligt drar en lättnadens suck och säger ”Tack och lov! Nu är du här”. Jag skrattar, för det är helt galet intensivt. Så ringer det på igen och igen, Nina vår fantastiska barnmorska som följt oss igenom graviditeten mitt i en pandemi och stöttat genom oro över att inte kunna ha med Xandra på förlossningen. Strax därpå kliver barnmorskornas eldsjäl Johanna in och hon kavlar upp ärmarna och blåser upp poolen. Nina kramar om mig och stöttar genom värkarna. Hon kramar om oss hårt båda och säger ni ska bli mammor! 

Klockan är strax efter 4. 

Värkarna blir mer intensiva och jag känner hur jag behöver sitta på toaletten. Jag känner hur barnet tränger ner. Jag kan inte sitta här säger jag, jag vill föda i den förbannade poolen! Det gör så ont och jag går upp i de ljusa tonerna och ljudar orden Nej, nej, nej! Jag hör hur Frida påminner mjukt med orden ”Jo, jo jo”.

Det är för intensivt, det går för fort, jag hinner inte med. Jag hinner tänka att här vill jag inte föda. Upp, jag måste upp härifrån. Jag låser mig, smärtan är för intensiv. Jag står nu på alla fyra på golvet och känner hur barnet kommer att födas nu, vilket är på samma plats jag födde mitt senaste barn. Jag kommer aldrig hinna ner i poolen, jag kommer att föda här säger jag. Barnet kommer nu, den kommer nu. Jag vill krypa ur mitt eget skinn, det går så fort. 

Johanna kliver fram tar mig under armen och säger, ”Jennie du ville föda i pool, nu kniper du!” Så hjälper de mig upp på benen och ner i poolen. 

Jag känner hur det varma vattnet omfamnar mig, sluter sig runt varenda cell i mig och lugnet det lägger sig som en varm filt över mig. Lugnet infinner sig och värkarna blir mindre intensiva mer mjuka och de är inte lika täta, de är mer djupgående. Jag går från att säga nej, nej, nej till ett mullrande jaaaaaaaa som går igenom hela min kropp.

Det går nu att få kontakt med mig, Xandra kysser mig och ser mig i ögonen och berättar hur mycket hon älskar mig, smeker mig längs håret och berättar för mig vilket jobb jag gör. Hennes fingrar smeker över mina ögonbryn, hon ber mig slappna av i ansiktet.

Jag känner hur barnet tränger ner djupare och djupare i mitt bäcken med sitt huvud och hur hon roterar inuti mig. Jag försöker inte längre fly ifrån värkarna, jag möter dem.

Mellan värkarna ger Xandra mig jordgubbar och jag känner hur de saftiga jordgubbarna fyller mig med vätska och energi. Hennes varma händer smeker mitt ansikte och följer upp värkarna med sin trygga famn. Fullständigt älskad. Så lugnt.

Jag för in fingrarna för att känna efter om jag kan känna barnets huvud. Där känner jag ett mjukt huvud och hår. Jag får som en inre mental bild av vår bebis. ”Den har hår!”  

I nästa sekund sköljer en stark krystvärk över mig med sin intensitet som jag känner igen så väl, nu kommer barnet. Jag känner hur barnet tar sats inuti mig, hela min kropp tar över och huvudet är ute. Ingen smärta, utan helt lugnt, ”nu är det en värkpaus” säger Nina och jag vet att vid nästa värk kommer barnet. Så där mitt i stunden är vi alla, barnet med huvudet utanför, under ytan och kroppen inuti mig. Nästa värk tar över och ut glider barnet. Jag vänder mig runt och plockar upp vår lilla unge i famnen. Bakom mig står Xandra och kysser min panna, där är hon vårt lilla knyte, äntligen. 

Stillsamt för jag henne vaggandes i händerna i vattnet fram och tillbaka, medan vi undersöker varandra med blickarna. Tiden står stilla. Hon blinkar och ser på oss med de där stora förundrande ögonen. 05:21, morgonen är här, rummet är varmt ljust, alla är så lugna och utstrålar gemenskap. En sådan magisk stund. 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*