Jag heter Fanny de Wolfe och har fått äran att medverka till denna underbara julkalender! Det känns så roligt att kunna ge något litet tillbaka till Märta som ger så mycket av sin tid, kunskap och erfarenhet till oss. Jag är enormt tacksam för den information som jag på ett lätt sätt kunnat ta till mig genom instagramkontot och bloggen.
När jag och min partner Marian väntade vår lilla son var vi tidigt inne på att ha en doula med oss. Jag kände vid det laget ingen som haft en doula med sig vid sin förlossning men jag hade läst en del om yrket och visste en sak. Jag ville inte komma hem efter en förlossning där jag upplevt trauma, brist på information och samtycke eller där min partner inte kunnat vara ett bra stöd för mig. Jag visste på något sätt att förlossningen hade potential att stärka vår relation livet ut och också stärka mig som kvinna. Att förändra mig i grunden. Det jag inte visste var att en doula skulle vara nyckeln till denna upplevelse, åtminstone var det så för oss!
De enda råd jag fick med mig från mvc var tyvärr att “ta födseln som den kommer”. Ingen profylax erbjöds, ingen mammagrupp, ingen doula och inget stöd med att skriva en födelseplan. Att ta det som det kommer menade min barnmorska var det enda man kunde göra, man kan ändå inte kontrollera hur födseln blir. Det påståendet tycker jag är problematiskt, jag upplever att jag genom mina förberedelser kunde göra informerade val både innan och under födseln som på många sätt gjorde att förlossningen blev som jag ville. Jag begärde det jag drömde om, skrev en lång födselplan, tog de avgörande besluten själv och kände att jag kunde kontrollera lugnet.
Om MVC inte själva kan erbjuda något mer i form av förberedelse och stöd tycker jag åtminstone att de kan informera om att detta finns på andra ställen. Den brist på engagemang som jag upplevde där var en stor kontrast mot det engagemang som fanns hos min blivande doula.
Eftersom vi bor i Södermanlands län fanns det inte så många doulor verksamma nära oss, men till vår glädje hittade vi Morlin Schubert via Doulagruppen. Det fanns till en början en liten osäkerhet hos mig och min partner; en födsel är ju så intim och privat, sḱa vi verkligen dela den med en till person? Vi insåg dock ganska snart att en doula finns med för att “säkra” vår upplevelse, att skydda våra önskemål och vår bubbla men finns också där som stöd för partnern. Det finns så många tillfällen under en födsel, både hemma och på sjukhus, där man ställs inför val och dilemman, och där det kan vara värt så mycket att ha en person till att bolla med.
Vi träffade vår doula för ett första samtal i vecka 26 och efter det skulle vi komma att ha två förberedande träffar till. Vi fick dessutom väldigt mycket information mellan dessa träffar och tillgång till profylax och en lång rad tips på böcker, instagramkonton, filmer och förberedelser vi själva kunde göra. Att ha en doula med sig var för mig att öppna en dörr som varken mvc eller någon jag kände kunde erbjuda. Ett erbjudande att ta födseln i egna händer och ta befälet över min egen upplevelse. Det enda problematiska med att ha en doula skulle jag säga är hur tydligt det blev för oss vilka brister det finns i förlossningsvården. Det var en viss sorg och en process för oss att acceptera att det i Sverige i stort sett är omöjligt att föda på sina villkor och att vi trots förberedelser antagligen skulle hamna i sjukhusets interventionsspiral. Vi övervägde en hemfödsel men valde ändå att föda på sjukhus. I slutändan behövde jag och bebisen lite hjälp så jag väljer att tro att det fanns någon mening med att vi hade valt att vara där.
Vi fick mestadels ett väldigt fint bemötande av personalen och barnmorskorna gjorde mycket för att följa vår födselplan och var noga med att förklara och informera när vi var tvungna att frångå den. En barnmorska bad vi att få byta, något jag är tacksam att vår doula stöttade oss i. De andra kom senare och besökte oss på BB och deras stöd betydde förstås mycket!
Men det är fortfarande det kontinuerliga stödet som har varit viktigast för oss, någon som känner oss och visste sen innan vad vi önskade oss. Någon som var med oss hemma i latensfasen, som kunde guida när det var dags att åka in och som skjutsade oss till sjukhuset. Någon var med efter födseln och kunde hjälpa oss minnas, förstå och bearbeta. Någon som funnits där i fjärde trimestern när oro och ångest funnits för kroppens ärr och återhämtning.
Det sätt som min partner gavs plats och verktyg gjorde att vi kunde göra detta tillsammans och det stärkte oss något enormt, inte bara i förlossningsrummet utan i vår relation och vårt föräldraskap! Det fanns inget mer jag önskade att han gjorde för mig under förlossningen, den tryggheten han gav mig betydde…. allt. Jag är helt övertygad om att det är en stor faktor i hur fin start vi haft med vår underbara bebis.
Min och min bebis lilla skyddsängel, så tänker jag faktiskt på vår doula! Som tyckte vår förlossning var lika viktig som vi tyckte. Som gav det stöd och engagemang som inte riktigt finns någon annanstans. Jag önskar att alla som ville hade möjligheten att ha en doula med sig. För mig har hon för alltid en stor plats i mitt hjärta och i mitt liv!
