Etikett: morlin schubert

Att föda även första barnet hemma

Lämna en kommentar

Av Morlin Schubert

Jag heter Morlin och vill slå ett slag för att våga föda även första barnet hemma. 

“Jo, vi har tänkt på hemfödsel. Hoppas vi kan föda hemma med andra barnet, men med första känns det bäst att vara på sjukhuset ändå.” Jag nickar, jag förstår mina vänner, mina doulaklienter. “Jag fattar.” Det gör jag verkligen. Men en liten fråga finns där, längst bak i huvudet: varför?* 

Jo, jag vet ju varför. Det känns säkrare. Du har aldrig varit med om att föda barn, ens med när ett barn föds, du vet inte hur det kommer att bli. Du har aldrig upplevt värksmärta. Du vet inte hur det är att föda, du vet inte om du kanske ändrar din nuvarande plan och visst kommer att vilja ha medicinsk smärtlindring. Och sjukhuset är ju det vanliga. Det trygga. Det säkra, det har vi lärt oss. Jag fattar, verkligen. Och jag undrar: är du medveten om vilken skillnad det är mellan att planera för en hemfödsel eller en sjukhusfödsel? Jag vet att du har läst på, du vet hur du kan försöka skydda fysiologin på sjukhuset, du har förberett dig. Du vet att du kan säga nej. Du har övat på att säga nej. Du vet att du kommer behöva säga nej. Är du beredd att lämna din bubbla och säga nej?

Den här texten är till dig som tänker på hemfödsel. Till dig som vill föda fysiologiskt, dvs utan störningar och interventioner. Jag vill dela min upplevelse av att föda mitt första barn hemma. Inte för att jag tycker att alla bör föda hemma, men för att du som har tänkt på hemfödsel ska få lite mod att tänka mer på det. Känna på det. För det är det allt handlar om: Känslan. Kroppen. Själen.

Golden hour, ostört, medan barnmorskorna skrev journal i köket. Att få vara hemma sedan och få vila ut i sitt eget hem tyckte min man var bland det bästa med hemfödslarna.

Idag har vi inte längre någon förkroppsligad kunskap om födandet. Vi är inte längre med när våra systrar föder. Vi ser inte våra vänner hantera värkar. Vi håller inte i nyfödda barn. Ser inte amning övas. Förrän vi själva föder, vi själva håller vårt nyfött barn, vi själva ammar. Det enda vi har idag är å ena sidan verklighetsfrånvända och skrämmande filmer. Skämt för att man vill skratta och inte gråta. Hahaha, jag trodde jag kunde föda barn, så naivt jag var, det är som att skita ut en melon ju, tur att sjukvården fanns för att rädda livet på mitt barn och mig. Det är faktiskt väldigt svårt att ändra internaliserade kulturella föreställningar om födandet som farligt, speciellt med bara hjärnan som hjälp. Speciellt om kroppen inte har något att sätta emot. Även du som tror på att födandet inte är farligt har mest sannolikt internaliserade sanningar som är svåra att komma åt med rationalitet allena. 

Vi ser å andra sidan tillrättalagda filmer på instagram, ihopklippta så att det råa försvinner, ljuden, väntan, tvivel, rädslan. För rädslan finns ofta med, stundtals, men i rätt omgiving är den övergående, tilliten tar över, jävla anamma. 

Våra kroppar vet inte längre vad födandet är, så våra hjärnor blir våra följeslagare i förberedandet. Vi läser. Vi läser. Vi läser. Förstår, planerar. Pratar och läser. Men när vi sedan föder, då har neocortex lämnat oss. Då är vi bara kroppar, bara känslor. Det vi läst är teori, men det är kroppen som föder. Däggdjurskroppen som inte kan viljas till att tycka att det som hjärnan har bestämt är det tryggaste alternativet.

Våra kroppar ändå. De föder trots att vi åker iväg med dem mitt under värkarbetet. De föder ändå trots att olika personer kommer och försvinner igen. Alltid försvinna igen. Alltid en agenda i kommandet. Hur lyhörd och ödmjud barnmorskan än må vara: hon har en agenda när hon kommer in. Undersöka, kontrollera, berätta, kolla, rutin:a. Du är i din bubbla, hon kommer in och vill något. Och sedan går hon ut igen. Du krystar ju inte ännu, och hon skulle nog bara störa. Dessutom ska hon snart in på rum fyra, hon ser på väggen att de har ringt. Men hon är mjuk, har läst ditt brev och respekterar dina val. Du kommer kunna föda fysiologiskt. Hoppas vi. Hoppas du hinner föda innan hennes skift tar slut. Hoppas hon har lika snälla kollegor. Undrar vem som kommer sedan? Undrar när bebisen ska komma. Undrar om kontrollen, undersökningen, rutinen visade att allt är ok. Så att ingen utanför behöver bli orolig. Du vet ju att ingen behöver oroa sig. Hoppas du vet det? Fortsätter veta det trots diskussioner om varför de rekommenderar att följa deras rutin? För säkerhets skull. Vi vill ju inte att något ska hända, eller hur? Vi måste tänka på bebisen, förstår du. Du förstår. Du undrar. Du tänker. Du och din hjärna.

Att bli mätt och vägd i hemmets lugna vrå.

När jag födde mitt första barn hemma hade jag inte läst på. I princip alls. Jag visste varken vad oxytocin var eller att det var meningen att man skulle slappna av under värk, inte bara mellan värkarna. Jag visste inget om interventionskaskaden, sjukhusrutiner eller forskningen som visar att det är lika säkert (och ofta säkrare) för lågriskgravida att föda hemma. Jag trodde till och med på det “obstetriska dilemmat” (att människohuvuden och -bäcken skulle vara missanpassade till varann och människor därmed hade svårt att föda) som om det vore fakta. Och då hade jag ändå gått en profylaxkurs (av, som jag nu vet, medioker kvalité). Det enda jag hade var någon slags sjukhusrädsla, en önskan om att veta vilka som skulle vara med och en önskan om att de som är med inte ska behöva tänka på någonting annat än mig och mitt barn. Inga andra kvinnor, inga andra behov. 

Men jag hade också något som många idag tyvärr saknar: en förebild och en medfödd kroppslig tilltro till födandet. Min mamma har fött mig och mina syskon hemma, och gjort födelsealbum av bilderna. Berättat. Berättat det svåra och det fina, det skrämmande och det stärkande. Min syster hörde jag dessutom födas, även om jag valde att vänta med att se tills hon var född. Min mamma i sin tur hade sett sin storasyster föda på sjukhus, motvilligt, och sedan hemma. Och bestämt sig för att föda oss hemma. Mammas kropp hade sett och känt, min kropp hade hört och känt, och då kan hjärnan gott få vila lite. 

Jag behövde inte vara så påläst egentligen. I och med att jag litade på min kropps förmåga och alla runtomkring mig kunde jag blunda, vara i min bubbla, vara helt kropp och inte hjärna. Ingen tidsuppfattning när Sepideh väl hade kommit. 

Just innan hon kom var jag uppe i hjärnan. Jag hade tagit förlossningsdrinken, eftersom medicinsk igångsättning väntade nästa morgon, efter 48 timmar med vattenavgång utan värkar. Barnmorskorna hade berättat att den kan ge pinvärkar, speciellt om livmodertappen, som min då, inte var mogen. Så strax innan Sepideh anlände gjorde det mycket ont. Jag var orolig: tänk om det här inte ens är värkar? Tänk om det kommer göra såhär ont i 24 timmar till? Hur ska jag klara det? Om det gör såhär ont redan nu? Tänk om. Tänk när. Tänk. Jag stod på tå, uppe i huvudet, uppe i oron. Bad Sepideh om en vaginalundersökning. Jag måste få veta om jag ens är igång. Kunde inte lita på min känsla. Inte lita på de andras uppmuntrande ord. Hjärnan visste ju att drinken kan ge pinvärkar. Alltså en vaginalundersökning. Det värsta på hela födseln. Ont, obekvämt, ligga ner, aldrig mer. Men beskedet: 6 centimeter. Jag var igång. Och hade dessutom kommit en bra bit på vägen. Då vågade jag gå in i födandet på allvar, ge mig hän, köra på. Och smärtan halverades. Den ändrade helt karaktär. Blev hanterbar igen. Inte längre uppe i huvudet, i oron, i tidstankar, i planering, i icke-tilliten. Den nyfunna tilliten gjorde smärtan inte längre lika ont.

6 centimeter. Lättnaden när födseln faktiskt var igång och jag inte skulle behöva stå ut med smärtan i 24 h till.

Snart därpå kom Helena, hon som jag hade valt redan i första trimestern. Hon som kunde tyska, så jag kunde lita på att jag inte kommer att behöva kunna prata ett främmande språk. (Jag kunde sedan prata och förstå svenska under hela födseln, men jag hade ju aldrig fött innan, så jag visste inte hur det skulle bli att föda.) Hon som hade arbetat på neo och var akupunktör. Jag tror inte att jag ens öppnade ögonen när hon kom, kände att hon hade kommit, någon hade släppt in henne, och det var bra att hon hade kommit. Hörde hennes röst och visste att allt är på plats nu, och jag kan släppa allt och enbart vara kropp. Inte för att jag visste att födandet fungerar bäst så, utan för att min kropp gjorde så. Stängde av hjärnan. När jag var i duschen behövde min mamma komma väldigt nära och nästan skrika så att jag skulle “vakna till” tillräckligt för att förstå att handduken jag hade lagt under knäna täppte till avloppet och att badrummet stod under vatten. När jag fick antydan till kräkreflex visste jag varken att barnmorskona tydde det som att bebisen hade nått spinae, eller att mamma hämtade en bunke för säkerhets skull. Jag såg den senare och undrade vem som hade ställt en bunke där. Jag tackade ja till akupunktur när krystfasen blev lite längre än väntat, men såg först på fotona efteråt var exakt de hade suttit. 

Jag hade förmånen att till viss grad härma traditionellt födande: en stark tillit till att kroppen kan, att det går bra att föda barn (hemma), och sedan en omgivning som minimerade alla störningsrisker: kända stödpersoner jag litade på och som hade alla förutsättningar att individualisera sitt stöd efter mina och enbart mina behov. Inga pm, inga högre uppsatta människor utanför rummet, inga vårdgivarrädslor, inga andra kvinnor att tänka på, inga skiftbyten. Och för egen del: inte för mycket kognition, rationell förberedelse, beslutsfattande, planering. Inte för mycket hjärna. Jag kunde slappna av och låta födandet ske.

Nu är alla på plats. Men jag behöver inte ”vakna” för det.

Jag hade min mamma och hennes bilder och berättelser som gav mig tillit till att kroppen kan föda. Att man kan behålla agens under hela förloppet. Att alternativ till rådande norm finns. 

Att det är ett ansträngande, tufft, smärtsamt hästjobb att föda barn, men att det inte måste innebära lidande. 

Nu funderar jag: hur kan vi öka vår kroppsliga tilltro till födandet? Hur kan vi åter bjuda våra systrar in till våra födslar och vår postpartum? Vad kan vi göra så att hjärnorna ska få vila? Vilka förutsättningar behövs för att de ska kunna göra det? Kan vi skaffa tilltro genom att föda hemma, där vi kan bubbla in oss och bara föda ifred?

Jag funderar: vi som föder hemma, kan vi bjuda in våra systrar till våra födslar? Ge dem gåvan av kroppslig kunskap inför sina resor? Så att fler kan börja känna: Det har jag aldrig provat, så det klarar jag helt säkert!**

Jag fattar att du väljer att föda så som alla gör med första barnet. Verkligen. Jag lägger ingen värdering i det. Och: 

Det finns vittnesmål om att vårdpersonal tar en omföderska på större allvar än en förstföderska – kan det vara så att du tar dig själv på allvar först efter du har fött barn en gång? 

När många hoppas på en revanschförlossning för sitt andra barn… ska vi försöka att få revansch direkt från början? 

Av Morlin Schubert

Doulagruppen

*Jag vet att frågan om att föda hemma för väldigt många är en ekonomisk fråga eller en ickebefintlig fråga, eftersom det inte finns hembarnmorskor där man bor. Jag är väldigt ledsen för alla som inte ens har valet att fatta beslut kring födelseplatsen och är bedrövad över att Sverige har ett otroligt misogynt vårdsystem där kvinnor inte får välja födelseplats fritt. Sverige är faktiskt ganska ensamt om det, på ett dåligt sätt.

** Inte Pippi tydligen, men ack ett så fint citat!

https://www.thelancet.com/journals/eclinm/article/PIIS2589-5370(20)30063-8/fulltext

Reitsma et al (2020). Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses.

https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2589537019301191

Hutton et al (2019). Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/22117057/

Birthplace in England Collaborative Group et al (2011). Perinatal and maternal outcomes by planned place of birth for healthy women with low risk pregnancies: the Birthplace in England national prospective cohort study.

https://bmcpregnancychildbirth.biomedcentral.com/articles/10.1186/1471-2393-14-179

Blix et al (2014). Transfer to hospital in planned home births: a systematic review.

Vikten av stöd och engagemang för en positiv upplevelse av förlossningen

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022
Av Fanny de Wolfe

Jag heter Fanny de Wolfe och har fått äran att medverka till denna underbara julkalender! Det känns så roligt att kunna ge något litet tillbaka till Märta som ger så mycket av sin tid, kunskap och erfarenhet till oss. Jag är enormt tacksam för den information som jag på ett lätt sätt kunnat ta till mig genom instagramkontot och bloggen.

När jag och min partner Marian väntade vår lilla son var vi tidigt inne på att ha en doula med oss. Jag kände vid det laget ingen som haft en doula med sig vid sin förlossning men jag hade läst en del om yrket och visste en sak. Jag ville inte komma hem efter en förlossning där jag upplevt trauma, brist på information och samtycke eller där min partner inte kunnat vara ett bra stöd för mig. Jag visste på något sätt att förlossningen hade potential att stärka vår relation livet ut och också stärka mig som kvinna. Att förändra mig i grunden. Det jag inte visste var att en doula skulle vara nyckeln till denna upplevelse, åtminstone var det så för oss!

De enda råd jag fick med mig från mvc var tyvärr att “ta födseln som den kommer”. Ingen profylax erbjöds, ingen mammagrupp, ingen doula och inget stöd med att skriva en födelseplan. Att ta det som det kommer menade min barnmorska var det enda man kunde göra, man kan ändå inte kontrollera hur födseln blir. Det påståendet tycker jag är problematiskt, jag upplever att jag genom mina förberedelser kunde göra informerade val både innan och under födseln som på många sätt gjorde att förlossningen blev som jag ville. Jag begärde det jag drömde om, skrev en lång födselplan, tog de avgörande besluten själv och kände att jag kunde kontrollera lugnet.

Om MVC inte själva kan erbjuda något mer i form av förberedelse och stöd tycker jag åtminstone att de kan informera om att detta finns på andra ställen. Den brist på engagemang som jag upplevde där var en stor kontrast mot det engagemang som fanns hos min blivande doula.

Eftersom vi bor i Södermanlands län fanns det inte så många doulor verksamma nära oss, men till vår glädje hittade vi Morlin Schubert via Doulagruppen. Det fanns till en början en liten osäkerhet hos mig och min partner; en födsel är ju så intim och privat, sḱa vi verkligen dela den med en till person? Vi insåg dock ganska snart att en doula finns med för att “säkra” vår upplevelse, att skydda våra önskemål och vår bubbla men finns också där som stöd för partnern. Det finns så många tillfällen under en födsel, både hemma och på sjukhus, där man ställs inför val och dilemman, och där det kan vara värt så mycket att ha en person till att bolla med.

Vi träffade vår doula för ett första samtal i vecka 26 och efter det skulle vi komma att ha två förberedande träffar till. Vi fick dessutom väldigt mycket information mellan dessa träffar och tillgång till profylax och en lång rad tips på böcker, instagramkonton, filmer och förberedelser vi själva kunde göra. Att ha en doula med sig var för mig att öppna en dörr som varken mvc eller någon jag kände kunde erbjuda. Ett erbjudande att ta födseln i egna händer och ta befälet över min egen upplevelse. Det enda problematiska med att ha en doula skulle jag säga är hur tydligt det blev för oss vilka brister det finns i förlossningsvården. Det var en viss sorg och en process för oss att acceptera att det i Sverige i stort sett är omöjligt att föda på sina villkor och att vi trots förberedelser antagligen skulle hamna i sjukhusets interventionsspiral. Vi övervägde en hemfödsel men valde ändå att föda på sjukhus. I slutändan behövde jag och bebisen lite hjälp så jag väljer att tro att det fanns någon mening med att vi hade valt att vara där.

Vi fick mestadels ett väldigt fint bemötande av personalen och barnmorskorna gjorde mycket för att följa vår födselplan och var noga med att förklara och informera när vi var tvungna att frångå den. En barnmorska bad vi att få byta, något jag är tacksam att vår doula stöttade oss i. De andra kom senare och besökte oss på BB och deras stöd betydde förstås mycket!

Men det är fortfarande det kontinuerliga stödet som har varit viktigast för oss, någon som känner oss och visste sen innan vad vi önskade oss. Någon som var med oss hemma i latensfasen, som kunde guida när det var dags att åka in och som skjutsade oss till sjukhuset. Någon var med efter födseln och kunde hjälpa oss minnas, förstå och bearbeta. Någon som funnits där i fjärde trimestern när oro och ångest funnits för kroppens ärr och återhämtning.

Det sätt som min partner gavs plats och verktyg gjorde att vi kunde göra detta tillsammans och det stärkte oss något enormt, inte bara i förlossningsrummet utan i vår relation och vårt föräldraskap! Det fanns inget mer jag önskade att han gjorde för mig under förlossningen, den tryggheten han gav mig betydde…. allt. Jag är helt övertygad om att det är en stor faktor i hur fin start vi haft med vår underbara bebis.

Min och min bebis lilla skyddsängel, så tänker jag faktiskt på vår doula! Som tyckte vår förlossning var lika viktig som vi tyckte. Som gav det stöd och engagemang som inte riktigt finns någon annanstans. Jag önskar att alla som ville hade möjligheten att ha en doula med sig. För mig har hon för alltid en stor plats i mitt hjärta och i mitt liv!