Av Gennet Herrman

Det var under sjuksköterskeutbildningen när jag jobbade som undersköterska på BB på Danderyds sjukhus sommaren 2006 som jag kom på att jag skulle bli barnmorska. Eller jag snarare kände det i hela kroppen. Jag minns hur jag nyfiket iakttog barnmorskorna och förundrades över hur de använde alla sina sinnen när de mötte kvinnorna och de nyfödda barnen. De tittade, lyssnade, luktade och kände med sina vana, skickliga händer. Och jag vet att jag tänkte – det där, det har jag i mig – men jag behöver lite mer erfarenhet först.

Så efter att ha jobbat ungefär tre år som sjuksköterska sökte jag till barnmorkseutbildningen hösten 2011. Jag kommer aldrig att glömma när jag fick antagningsbeskedet och såg de gröna versalerna som bildade ordet ”ANTAGEN”. Jag satt nämligen på en överfull buss i södra Etiopien under en längre resa i mitt älskade födelseland och jag minns att när jag ropade ut min glädje så spreds ett jubel i hela bussen (ellellellelele) och alla klappade i händerna! Vilken lycka! En dag kan du komma hit och hjälpa kvinnorna, dina systrar, här i Etiopien sa de. Ja, sa jag, jag kommer tillbaka!

Utbildningen var det tuffaste och samtidigt mest fantastiska jag gjort. Den allra första födseln som jag bistod var på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Mina ögon vidgades i takt med att barnets huvud syntes mer och mer, och i min okunskap stod jag och undrade hur stort ett bäbishuvud egentligen kunde vara och när kroppen väl kom ut fick jag hålla i ordentligt med båda mina händer – inte konstigt – barnet vägde 5200g! Men allt gick bra.

Det kommande året på utbildningen var en berg- och dalbana. Hopp och förtvivlan avlöste varandra, det var inte bara att använda alla sina sinnen man skulle tydligen utveckla ett sjätte sådant också. Det är det inte många som vet men barnmorskor har ett sjätte sinne. Någon kallar det magkänsla andra säger klinisk blick eller aning. För mig ligger ordet intuition närmast. Att följa sin inre vägvisare. Lite som jag gjorde den där gången på BB för 13 år sedan när jag insåg eller kanske snarare ”inkände” att det var barnmorska som jag skulle bli.

Denna inre vägvisare har genom åren guidat mig och kvinnorna som jag bistått till fina, berikande förlossningsupplevelser både för mig som barnmorska och förhoppningsvis för kvinnorna och paren som jag träffat. Men jag har hela tiden känt att det varit något som saknats och det är först det senaste året som jag på riktigt, ända in i hjärtat, förstått hur jag som barnmorska kan lyssna inåt och våga lämna plats för intuitionens kraft. 

Vad som öppnade mina ögon var att få bevittna och bistå en hemfödsel. Det var idag, den 21 december för exakt ett år sedan, och det var först då jag förstod det verkligt magiska med en födsel. Mina ögon såg saker som jag inte sett förut, mina öron hörde nya ljud, jag kände nya dofter och använde mina händer på helt andra sätt än vad jag gjort förut. Det infann sig ro i min barnmorskesjäl (jo jag tror jag har en sån) och plötsligt blev intuitionen mer tydlig än någonsin tidigare. Det var alltså i mötet med den födande kvinnan i hennes hem som alla svaren fanns. Var det tystnaden? Eller den dämpade belysningen? Eller var det att vi fått lära känna varandra, alltså att vi hade träffats förut och pratat om födseln? Jag vet inte. Men jag vet att jag aldrig vill vara utan det och att det gör mig ödmjuk inför mitt yrke. Det gör även att jag känner stor respekt för kvinnorna som jag bistår eftersom de guidar mig och lär mig mer om detta sjätte sinne än jag någonsin kunnat lära mig på egen hand. 

Så till dig som känner att du vill bli barnmorska,, njut av resan, var öppen och bered plats för ett nytt sinne. Till dig som skall föda, se till att bli lyssnad på, du bär på alla svaren. Och till dig som fött barn, tack för allt du lärt oss.