Födandet och kärleken

Denna text handlar om att förlora ett barn och hitta en väg framåt.

Av Kajsa Åkesdotter

Hej, mitt namn är Kajsa Åkesdotter. Om en månad är jag färdig barnmorska. Det längtar jag till! Jag har själv fött tre barn och bistått andra när de fött. 2009 födde jag vårt första barn. Det var det mäktigaste och mest storslagna jag varit med om. När jag fått upp min förstfödda dotter på mitt bröst och hunnit landa lite i kärlekseuforin som drabbade mig så insåg jag att det var slut. Jag födde inte längre. Det stora äventyret var över. Och det fick bara inte ske. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att jag skulle göra om det. Och om jag mot förmodan inte kunde få fler barn skulle jag bli barnmorska.

Jag födde fler barn. Nästa barn 2011, i maj. Mellan hägg och syren när jorden står i blom och det är som vackrast ute i naturen kom vår efterlängtade son. En vecka innan beräknat födelsedatum uppstod en oro över barnet i magen. Rörelserna kändes inte lika starka längre och vår kontakt försämrades. I två dagar gick jag med en oro. Sedan åkte jag till förlossningen. Jag grät redan i bilen in. Övertygad om att barnet skulle vara dött. Barnmorskan som tog emot mig fick in hjärtljuden på en gång och suckade över mina tårar.


”Det kommer in så många för minskade fosterrörelser och det är ju aldrig nåt fel. Nu lugnar du ner dig, åker hem och slutar känna efter så himla mycket.”


Jag skämdes så mycket och kände mig så otroligt dum. Och jag slutade känna efter. Två dagar förflöt.


Min 2,5 åring kommer fram till mig när jag står och lagar lunch till oss. Hon håller upp sina små barnhänder, kupade framför mig och tittar begrundande i dem. Sedan säger hon ” Bebisen är död. Bebisen är död nu mamma.” För att sedan återgå till sin lek. Jag hajar till men släpper händelsen. Barn säger ju så mycket. Vi somnar den kvällen, jag min man och vår dotter i bädden. Jag vaknar någon timma senare. Kroppen är alert, anar något. Jag ligger och bara andas en stund. Och sedan kommer första vågen. Som jag längtat. I två och ett halvt år hade jag gått och väntat på att få möta urkraften igen, att ge mig ut på ännu en födsloresa. Och väntat på att få föda på mina egna villkor den här gången.

Allt är förberett. Kroppen och sinnet redo. Hembarnmorskan ringer jag upp, hon åker genast. Mina föräldrar kommer. Hemmet är översållat av levande ljus i natten, den ljusa underbara majnatten. Min hembarnmorska Anneli anländer. Hon är glad och sprudlande och hon lyssnar på magen. Länge lyssnar hon.
”Jag hittar inga hjärtljud. Ibland är de svåra att få in.” säger Anneli till mig. Vi ser varandra i ögonen. Jag sänker mina först.

Vågorna väller obönhörligt fram i min kropp och de kräver hela min närvaro, jag överlämnar mig åt dem. Jag sitter på knä genom nästan hela födseln. Min man masserar mig i svanken varje värk och värmer min rygg. Jag är fullkomligt trygg i mitt hem med de jag älskar. Jag andas genom smärtan, andas ut den ur min kropp. Jag drabbas av en så tydlig insikt mitt i födseln. Det gör inte ont att ha ont när jag har allt jag behöver.
Det här måste jag berätta för kvinnorna som föder tänker jag. De ska få allt de behöver så kommer det inte göra ont. Jag fortsätter sedan och förlorar inte mig själv en enda gång i värkarbetet.
Vågorna ändrar karaktär och jag känner att nu kommer barnet snart komma. Och det kommer inte vara roligt. Jag tittar upp och ser min mor stå bredvid mig, glad och förväntansfull. Den djupa insikt som min kropp haft sedan flera dagar att något är fel formas till tanke. Jag hör mig själv säga ”Den får inte vara död. Den får inte vara död.”
Och sedan föder jag fram honom. På alla fyra föder jag. Han landar i Annelis händer och hon lägger varsamt ner honom. Jag vänder mig om och tittar på honom. Han är alldeles stilla och alldeles blå. Vi sitter i ring runtom honom och en fasansfull tystnad breder ut sig. Den bryts till slut av att min dotter går fram och sätter sig bredvid honom.

”Bebispojke. Han är död. Jag vill hålla honom.”

Hon får hålla honom. Hon är så klok. Mitt inre skriker. Men hon bryr sig inte om att han är död. Jag minns där och då vad hon sa till mig dagen innan, som om hon redan då visste, och jag bestämmer mig för att hon får leda mig nu. Jag följer hennes kärleksfullhet. Vi upptäcker honom tillsammans. Hans röda hårtofs, hans stora pojkhänder och lilla söta knappnäsa. Vi sjunger Vargsången ur Ronja Rövardotter och vyssjar honom. Det är den starkaste, smärtsammaste och trots allt ljusaste stund i mitt liv. Jag är så tacksam att Anneli inte sa något om att han var död, vilket hon ju förstod. Hon valde att bära den vetskapen ensam i rummet så att jag i lugn och ro kunde få föda. Den vackraste födsel jag fått vara med om. Evig tacksamhet och kärlek till henne!

I år skulle han ha fyllt 10 år. Han har lärt mig så otroligt mycket. Om sorg och glädje, om vad som är på riktigt viktigt. Inget annat önskar jag djupare än att han skulle levt där när jag fick honom i mina armar och att han skulle leva nu. Men ingenting annat har berört mig djupare än erfarenheterna med honom. Och därför vill jag viga mitt liv till detta att vara barnmorska. Att vara i det som berör mig mest. Efter Lillebror fick jag en till dotter, hon läkte mitt hjärta. Jag är snart färdig barnmorska och jag har varit doula under några år, både på sjukhus och i hemmet. Allt detta har varit så berikande och lärande.

Mitt kall


När jag bistår kvinnor i födsel, är kärleken min främsta ledstjärna. Att älska henne som jag har framför mig. Se henne som den födande gudinna hon är. Högakta den resa hon gör mitt framför mina ögon, alldeles under mina händer. Varje värk kan vara betydelsefull. Hur jag lägger mina händer på hennes kropp, hur jag för mig i rummet, hur jag andas och pratar, hur jag är tyst eller får henne att skratta. Hur jag stödjer henne att vila, att arbeta och att föda.

Födandet tillhör den fördolda delen av livet. Jag ser kvinnorna ofta med slutna ögon framför mig. De vandrar inåt, allt djupare in i sin kropp, allt djupare in i sin själ. För att hitta kraft, närvaro och mod i födandet behövs full koncentration inåt. Att föda är att ingå i det stora dramat mellan liv och död som utspelar sig inuti varje födande kvinnas kropp, att vara det stora dramat som ger liv till denna värld.

Under en födsel jag bistod, när kvinnan var som allra djupast inne i födandet och hade blundat en lång stund så öppnade hon plötsligt ögonen och såg på mig. Hon var buren av tillit och kärlek och kunde gå helt upp i det som skedde i hennes kropp. Och hon höll fast min blick. Jag såg i henne rakt in i födandets mysterium.
Jag såg alla födande kvinnors blickar, blicken från mina egna djur när de har fött. Min egen blick rakt framför mig. Svarta ögon som tjärnar, suddiga av smärta men även något annat. Något viktigare än smärtan. Överlämnandet, att överlämna sig själv till denna kraft, låta sig sjunka djupare, våga bli upplöst. Men också att våga bli så tydlig, så fullkomligt närvarande som endast födandet kan få oss till. Att sträcka sig upp, ut ur sin kropp, upp till himlarna för att hämta ner en stjärna i form av ett barn.

Att vara barnmorska är för mig att ha en hand i jorden och en hand i himlarna och skydda kvinnan dit hon måste gå för att hämta sitt barn. Ibland kommer kvinnan tillbaka efter denna resa utan en stjärna i sin famn. För henne och för alla kvinnor med dessa öden kommer det alltid lysa en stjärna på himlen, klarare än de andra.




En reaktion på ”Födandet och kärleken

  1. Eva-Maria Wassberg skriver:

    Tack för en väldigt fin berättelse. Har varit med vid många hemfödslar och förstår vad du menar med blicken och kärleken.
    När jag arbetat på förlossningsavdelning är det svårt att arbeta med samma närhet. Rätt som det är måste jag ta mig an en kvinna till, splittra mig. Jag har kunskap och erfarenhet hur jag bäst kan stödja en kvinna genom processen. Men de verktygen kan jag inte använda mig av fullt ut. Skulle en kirurg acceptera att arbeta med ena handen på ryggen? Så har jag känt mig och därför lämnade jag förlossningsvården för ett antal år sedan…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*