Etikett: The Positive Birth Calendar 2021

Cita Lundin barnmorska

ATT FÖDAS inte som bebis utan som BARNMORSKA

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Cita Lundin

Hej, jag heter Cita och är Barnmorska. Nej jag kallar mig inte Leg barnmorska. Jag ÄR Barnmorska. Leg barnmorska är en yrkestitel och visst det är bra att den är skyddad med en legitimation men jag tänker att man kan plugga till Leg bm, men att vara barnmorska är nåt annat. Jag arbetar bland annat på avdelning 312, en av normalförlossningsavdelningarna på Östra sjukhuset i Göteborg.

Ända sen jag var 6-7 år har jag tänkt att jag ska bli barnmorska. Var det kom ifrån har jag ingen aning om. Jag kände ingen barnmorska, hade ingen barnmorska i släkten, det kan möjligtvis ha varit för mormor som berättade om hur min morbror föddes hemma i sängkammaren -Jo, för jag var så hiskeligt rädd för doktorn och sjukhuset. Så hon födde honom rätt o slätt hemma efter att barnmorskan kommit med sin väska. Så var det inte mer med det. Fast jag har ingen minnesbild av att det var då jag bestämde mig, utan det har mest alltid bara funnits där.

Barnmorska redan tidigt i livet


Jag påbörjade min barnmorskeutbildning tidigt i livet. Jag hade precis hunnit fylla 24 när jag var klar. Mina första viktiga år som barnmorska tillbringade jag på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg i början på 90-talet. En klinik som var väldigt barnmorskevänlig. Vi hade ett gott samarbete med läkarna och vi visste våra olika roller. Det är inte utan att jag tänker tillbaka på den dagen när jag och dr Sven high-fivade i korridoren efter en fin tvillingfödsel i en av de breda dubbelsängarna på ett av våra “mysrum”. Minnesbilden är att det är familjen, Sven, jag och ytterligare någon kollega till mig samt ett par barnsjuksköterskor på plats. Tvilling 1 föds fram, läggs på mammas bröst och sen inväntar vi lugnt värkarna tills nummer 2 krystas ut. Allt i lugn o ro. Nästan som en hemfödsel fast på sjukhus. Jag glömmer heller inte natten när en familj hade med sin 2-åring till förlossningen eftersom de inte hade någon släkt i stan. Hur storebror sover på en saccosäck medans mamma föder stilla o lugnt i samma nämnda dubbelsäng. När bebisen är ute väcks storebror och alla får vara tillsammans. Läkarna på kliniken trodde på oss barnmorskor och visste vår kompetens och det gjorde vi själva också. Ibland undrar jag var den insikten har tagit vägen när jag idag möter nya unga kollegor. Varför har inte de samma tydliga känsla för barnmorskans mandat och kompetens som jag hade som ny?

ABC-enheten – barnmorskeledd enhet på 90-talet

Kanske att vår syn på barnmorskans roll berodde på den andra förlossningsavdelningen vi hade på Sahlgrenska. ABC: Alternative Birth Center. En liten enhet med runt 300 födslar per år (om jag inte kommer ihåg fel) Starkt präglat av Ystad BB och legendariska Signe Janssons idéer och tankar om att kvinnor kan föda, bara vi låter dem vara ifred. ABC var en barnmorskeledd enhet dit friska mammor med normal graviditet och förväntad normal födsel var välkomna. Inskrivningsbesök någon månad innan BF, födsel i något av de två födorummen och sedan BB-vård på samma avdelning. Vi var få barnmorskor med få familjer vilket gjorde att alla kände sig sedda och hörda och alltid var det någon barnmorska som familjen hade träffat tidigare som vårdade dem de dagar de var på avdelningen. Ett härligt vackert badrum med kandelabrar och ett ljuvligt hörnbadkar var hjärtat på avdelningen där många barn föddes. 

Barnmorskan i mig föds

Här i de två födorummen och badrummet föddes jag som Barnmorska. På den vanliga förlossningsavdelningen hade jag lärt mig allt det praktiska, alla handgrepp, journalskrivning, CTG, att använda tratt, suturering, alla olika undersökningar och allt om bedövningar. Det mesta på Sahlgrenska präglades av ett helhetstänk kring vad som var friskt och vad som var sjukt och avvikande och de flesta utstrålade en vänlig värme gentemot varandra inom personalen. Så allt det hade jag som en bra bas. Men så kom jag en dag till ABC och skulle arbeta där en period. Jag blev tillsagd att bara finnas inne på rummet, sitta i en fåtölj och se, lyssna, ta in. – Åhh vilken kraft det finns i födande! Och särskilt när en mamma omges av personer som hon känner sig trygg med. Då kan hon ge sig hän i det som driver hennes kropp att just “bara föda barn”. Utan att tänka på hur hon beter sig, uppför sig, låter, rör sig….allt blir okej. 

Mammorna lärde mig födande

Där och då visade mammorna mig hur födande går till. Jag lärde mig se och höra hur en mamma låter när accelerationsfasen river i kroppen. Hur hon beter sig när det är fullvidgat, hur kroppen hämtar andan nån halvtimma innan krystimpulerna börjar bölja genom kroppen. Jag lärde mig att arbeta med mina händer, ge lindring, pressa hårt på ömma punkter, lyssna med mina öron, upptäcka avvikelser, uppleva i min egen kropp hur barnets hjärtljud pulserar genom tratten, se moderkakor födas utan klampade navelsträngar. Fick till och med se på när en mamma födde sitt barn på tre värkar halvsittande på en madrass på golvet. Huvud, överkropp och till slut även benen. Det var mammorna som lärde mig. Och så klart mina underbara kollegor som redan hittat dessa nycklar före mig. Att ta rygg på modiga systrar som visade mig sitt hantverk…det var fint. Efter en tid födde jag själv två barn på ABC. Att få föda med personer man är trygg med och som man redan känner. Vilken ynnest! Det skulle vara en självklarhet att födande mammor skulle kunna få ha det så även idag! Jag kommer aldrig sluta att tro att det är möjligt. 

Att tro på kraften i födandet

Men hur kommer vi dit? Sedan 1995 har jag försökt inspirera mammor att tro på kraften i sin kropp, att hjälpa dem hitta sitt självförtroende att våga föda barn, veta hur hon får fart på oxytocinet, sina endorfiner och hantera sin rädsla och hålla negativa tankar borta. Det har skett på olika sätt genom vattenträning, förlossningsförberedelser på olika sätt, via MVC, profylax, på förlossningen och andra ställen jag arbetat på. Men om mamman nu kommer full av födande-självförtroende till förlossningen och där möts av en barnmorska som inte ser eller har förstått mammans inneboende krafter utan mer tänker att hon måste hjälpa den här kvinnan som har det så jobbigt – så kan det krocka. Jag önskar att flera barnmorskor skulle våga stå med kvinnan i det smärtsamma arbetet som hon går igenom utan att fyllas med en känsla av att man ska behöva rädda henne från det tuffa jobbet. Det finns en befriande “empowerment” både för mamman och barnmorskan i att “orka igenom” det som är jobbigt. Vi är lite ovana vid det nuförtiden. Vi behöver ta tillbaka det. Men hur gör vi det?

När såg du någon föda av egen kraft senast?

Sista tiden när SWEPIS-hysterin dragit in som en tsunami över landet är risken större än innan att vi tappar tilltron till att mammor kan föda barn. För det ser vi knappt längre. Vi tror att det normala är att vi sätter igång värkarna. Att det är vi – organisationen – som styr. Att få se och följa en mamma som kommer med spontana värkar och har ett kraftfullt förlossningsförlopp är numer ovanligt. Därför menar jag att dessa gröna lågriskmammor är de mammor vi ska ta största möjliga hänsyn till. Det är dessa mammor som fortfarande har kapacitet och möjlighet att få uppleva en ostörd fysiologisk födelse på sina egna villkor. OM vi låter henne. Men vi har glömt bort hur vi låter henne vara ifred. 

Ta tillbaka vårt barnmorskemandat att vakta och bevara det normala


Och det är här jag vill slå ett slag. Nu är det dags att ta tillbaka vårt mandat som barnmorskor på klinikerna. Dessa mammor “tillhör oss” barnmorskor. Det är dessa mammors väl och födelse vi behöver vakta och bevaka så att det kan bevaras och bli så som det är tänkt. Nämligen bara att ett barn ska födas. “Inte mer med det” som min mormor sa. – Men hur skulle det fungera på våra kliniker där vi har så många förlossningar hela tiden? säjer en del kollegor.

-Ja, du… med barnmorskor som sätter sig i en fåtölj på rummet med sin stickning och bara finns där och utövar sin “watchful attendance” så kommer det bli fina födslar. Där mammorna upplever trygghet och tilltro till sin kropp för att hon har en barnmorska vid sin sida. Som guidar, visar vägen när mamman önskar, som står bredvid och ser på när allt rullar som det borde och som släcker ner och drar för gardinerna så att oxytocinkojan kan omsluta mamman och hennes stödpersoner med lugn o ro. 

Hur kan du få så lätta förlossningar?


Ibland säger mina kollegor lite på halvskoj -Hur kommer det sig att du får så lätta förlossningar hela tiden? Ja säg det. Jag ÄLSKAR kroppseget oxytocin, bland annat. Testa det! Du skulle inte bli besviken. Jag ÄLSKAR att se mammor ta för sig i värkarbetet. Se henne röra sig om hon vill, se henne vila om hon behöver, se henne njuta i badet om det ges tillfälle, se henne andas i takt med sin värk, se hennes fokus även när det är tufft, se hennes tillit till sin trygga stödperson. 

Ge vidare

MEN inte förrän man sett kan man ge det vidare till någon annan. Därför älskar jag nuförtiden ännu mer att se mina kollegor häpna över hur mammor föder på egna villkor. Att stötta kollegor i att våga vänta, våga lyssna, våga sitta, våga vara kvar. Inte störa, inte fråga, bara betrakta. Då föds nya barnmorskor i min närhet. Det spelar ingen roll hur länge man arbetat som barnmorska, det finns alltid något nytt att lära sig av mamman vid varenda födsel. Vi tror lite banalt att det är vi som kan allt som ska komma och hjälpa mamman med all den kunskap vi har, som vi lärt oss, fått på dyra externa speciella utbildningar, men det enda som räcker är att tro på mammans egen kraft. Även när hon själv tappat tron. -Jag har sett det förut, även du kan. Du kan föda, jag går med dig.  

Vara med kvinnan

Jag vill vara med kvinnan när hon föder. Ibland kan jag behöva förlösa, men oftast inte. Att bistå däremot förstår jag mig inte på. När bistår jag någon i något annat sammanhang? Jag har bara hört bistå i samband med att räddningspersonal bistår vid olycksplatser och det stämmer dåligt med min uppfattning om en födsel. Det är oftast ingen olycksplats -bara ett barn som ska födas. Så nä – jag är gärna en midwife, som står med kvinnan.

BarnmorskeAkademin

Vill du också bara vara en barnmorska med mig? Via BarnmorskeAkademin åker jag runt till kliniker och inspirerar i fysiologiskt födande genom bland annat att implementera vattenfödslar.

Följ mig gärna på instagram: @barnmorskeakademin 

Happy Birthday dear midwives! 

The positive Birth Calendar 2021

Hemfödsel och fullmåne

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Sara Ekberg

Jag hade en relativt enkel graviditet om man ser till fysiska påfrestningar men hela graviditeten var, som för många andra, påverkad dels av hur vården ser ut och har sett ut länge och dels på grund av pandemin och de restriktioner som sattes upp inom vården. Det var ju inte unikt för just mig men eftersom min sambo, Erik, inte fick följa med på MVC eller ultraljuden och eftersom jag hade flera olika barnmorskor under första halvan av graviditeten gjorde det att jag kände mig uppgiven och otrygg. Jag förstod ganska tidigt att jag behövde ta mer ansvar och kontroll över situationen. Så jag läste på och ju mer jag lärde mig om födandets olika faser och allt som kan bidra till ett fysiologiskt förlopp så förstod jag att jag hade större chans att få en positiv upplevelse hemma än på sjukhuset. 

Även om det var stressande och tufft att bära mycket oro under graviditeten är jag glad att situationen gjorde att jag blev mer engagerad och tog kommando över hur jag ville ha det. Det var nog första gången i mitt liv som jag verkligen utforskade min egen integritet och jag kände starkt att ingen skulle få träda över mina gränser. Det var stort att inse hur mycket man kan påverka själv genom att förstå kroppen. Det var också en process i att lära känna mig själv, vad jag mår bra av och i vilka situationer jag kan slappna av helt och ha tillit.  

Jag kände mig trygg i kroppen och var inte rädd för att föda men jag var rädd att bli störd, att inte känna att jag ägde min förlossning och jag var rädd för hur det skulle kunna påverka mig efteråt om jag fick en negativ upplevelse skapad av interventioner på sjukhuset. 

Jag hade varit med på min storasysters förlossning ett år innan jag blev gravid och sett hur bra projektet ”min barnmorska” var för henne. Hon badade under värkarbetet och fick lustgas i badet och vi använde oss av FUR-verktygen. Det var mörkt och tryggt där inne, CTG kopplades tidigt ifrån och inga onödiga undersökningar gjordes. Med tanke på den bild av födandet som vi tidigt matas med och som visas på film var det revolutionerande för mig att uppleva en sådan födsel och det gjorde mig stärkt inför min egen graviditet och förlossning. 

Hade jag haft samma möjlighet till den vården i Nyköping hade jag nog från början valt att föda så men halvvägs genom graviditeten förstod jag att jag inte skulle kunna få lustgas i badet, föda i vatten och i värsta fall skulle Erik inte få följa med om han skulle ha förkylningssymptom. När jag insåg detta kände jag starkt att jag ville vara hemma, med Erik och mina systrar, med barnmorskor som inte skulle lämna mig och få bada och föda i vatten om jag ville. Jag resonerade så att om jag ändå inte kunde få den smärtlindring jag ville ha på den plats jag önskade på sjukhuset så kunde jag lika gärna vara utan. 

Det viktigaste var att vara påläst, ha stöd och tillgång till varmt vatten och det kunde jag få hemma. 

Men det var flera turer innan vi slutligen hade planen för vår hemförlossning klar. 

Först bokade vi två hembarnmorskor. Sedan avbokade vi dem på grund av att det var för dyrt, kändes orätt att vi skulle betala ur egen ficka, att alla inte har den möjligheten, samt det faktum att vi inte skulle ha någon mer kontakt med dem förrän i vecka 30 vilket gjorde att jag ändå kände mig mer trygg med min barnmorska på MVC.  

Vi valde istället att planera för en födsel på sjukhuset med hjälp av aurorasamtal och tydligt förlossningsbrev om hur vi ville ha det. Min barnmorska lyckades också få igenom att vi skulle få ha en doula med oss. Jag ville utforska vad min rädsla för att föda på sjukhuset handlade om och jag är glad att vi gjorde det och det var tryggt att ha en tydlig plan. 

Vi försökte ställa in oss på att det skulle bli bra men jag kunde inte släppa att jag kände mig så begränsad och kontrollerad. Det var också så mycket oro kring hur det skulle bli med allt att jag insåg att det enda jag kunde göra var att gå mer in i mig själv och jag fokuserade på att göra meditationer dagligen, läste stärkande affirmationer, läste böcker (Märtas ”Föda barn med stöd”, “Föda utan rädsla”, “Föd på dina villkor”) och övade också med en ballong som kallas Aniball.

Hela tiden fanns oron att Erik kanske inte skulle få vara med på förlossningen om han hade symptom och kanske inte heller hans mamma, Cecilia, som vi valt som doula eftersom hon står oss nära och dessutom är barnmorska. Hon skulle försvara mina önskningar så långt det gick. Jag bar på en ilska, var så arg och upprörd, kunde knappt sova och till slut sa jag till Erik att jag ville föda hemma oavsett och i så fall får det bli oassisterat. Vi visste att hans mamma tidigare sagt att hon inte ville vara barnmorska åt någon hon känner i fall något händer och det ville vi respektera så vi frågade inte henne. Men när Erik berättade för henne hur jag mådde och tänkte inför förlossningen erbjöd hon att bistå oss hemma förutsatt att hennes kollega, Anneli, var med.

Vi fick vårt eget födelseteam!

De har jobbat många somrar tillsammans i Nordnorge på en liten förlossningsenhet, där det liknar lite hemfödslar så båda var erfarna och trygga med vårt beslut. Jag var helt överlycklig. Jag kunde knappt tro att det var sant! Vi fick beskedet att Anneli kunde – och ville vara med på förlossningen men att hon inte kunde just den helgen jag var beräknad att föda. Båda barnmorskorna sa också att vi såklart var tvungna att vara friska.

I vecka 38 blev Erik, min sambo, förkyld och två dagar efter blev jag också sjuk. Det visade sig att båda fått Covid och tiden fram tills vi blev friskförklarade var nästan outhärdlig. 

Vi kände oss inte så sjuka men var väldigt oroliga att förlossningen skulle sätta igång eftersom både min mamma och syster fött i vecka 36+7. När vi äntligen var friska var det bara en vecka kvar till beräknat datum och nu gällde det att antingen föda innan eller efter helgen så att Anneli kunde vara med.

Jag var beräknad på söndagen och på fredagen var det väldigt spralligt i magen, kullerbyttor och sparkar och jag var så otroligt nervös att det skulle börja. Men då sa Cecilia:

”Du kommer föda på måndag för då är det fullmåne och det är då det kommer in flest gravida till förlossningen med vattenavgång”. 

Så jag höll fast vid den tanken, att det är då det kommer ske och att vattnet kommer gå. Helgen gick och på måndagen kunde jag andas ut, nu var allt lugnt så länge barnmorskorna höll sig friska och båda mådde bra så jag kände mig mer hoppfull. Dagen gick och inget vatten hade gått. Vi bestämde oss för att ha myskväll och vi hade precis ätit middag när jag kände hur det blev helt blött och varmt och jag sa ” älskling, nu gick vattnet!” Vi var i chock! Vi ringde Cecilia och jag sa ”vattnet har gått!” Och hon svarade helt lugnt ”Vad spännande, då kommer jag nu, ni kan ta en binda så länge och se hur vattnet ser ut” Ganska kort därefter fick jag min första värk. Vi bestämde oss för att bädda ner oss och se en film men ganska snabbt fick jag en värk till och eftersom vi var så pirriga och nervösa bestämde vi oss för att börja med FUR-verktygen istället.

Värk efter värk

Varje värk höll vi om varandra och Erik hjälpte mig slappna av. Det gick bra att andas igenom värkarna och dom var inte så starka men tillräckligt för att jag ville koncentrera mig på att hantera dom. När Cecilia kom gjorde vi ordning i vardagsrummet där vi skulle vara, flyttade bort soffbordet och la alla soffkuddar på golvet och bäddade med lakan, täcken och kuddar så att det skulle vara mysigt. Lite senare kom Anneli och då var vi fullt koncentrerade på att ta värkarna och jag började få mer ont. Hon föreslog att jag skulle testa akupunktur och satte tre nålar. Vi gav det några värkar men jag fick ingen vidare hjälp av nålarna, jag tyckte bara dom störde i ryggen, att jag inte kunde luta mig bakåt i värken som jag ville och att nålen i pannan kändes som en ond finne!

Vi körde på med FUR-verktygen och barnmorskorna var där men lät oss arbeta i fred med värkarna och vi tog oss igenom en efter en. När värkarna blev tätare och mer intensiva så ville de undersöka mig och då var det Anneli som kände efter. Hon konstaterade att jag var öppen 8 centimeter och jag blev helt chockad! Jag visste från det jag läst att centimeter hit och dit egentligen säger väldigt lite om förloppet men just då var det otroligt stärkande och peppande att få höra det och jag kände bara ”wow, nu vill jag bada för det här är snart klart”! Klockan var runt midnatt och mina systrar som jag ringt hade ett par timmar att köra till oss så jag blev lite orolig att de inte skulle hinna fram men när nästa värk kom var jag tvungen att koncentrera mig ordentligt så oron försvann snabbt. Jag badade och det var helt underbart att komma ner i det varma vattnet. Värkarna tilltog och jag blev erbjuden sterila kvaddlar, något jag mest hade hört negativt om, att det skulle göra väldigt ont, men där och då ville jag ändå prova.

Det brände ordentligt att få det och tyvärr gav det mig ingen smärtlindring alls, så vi fortsatte med verktygen och Cecilia masserade mig intensivt och hårt i ryggslutet i varje värk och det hjälpte verkligen!

Erik var hela tiden vid min sida. Här sitter jag i badet och vilar mellan värkarna med en kall handduk som jag svalkade mig med, det är alltså inte bebisen haha!

Jag badade ett par timmar och mina systrar hann komma, det var så skönt att känna att allt var komplett, att alla som skulle vara där var där och jag kunde slappna av mer. Jag hade sett framför mig att jag ville ha barnmorskorna lite på avstånd och att jag skulle ha mer fysisk närvaro av mina systrar men vid det laget var vi så inne i värkarbetet att jag inte kunde avbryta eller ta in fler personer.

Tvivel och smärta

Jag ville bara att Cecilia skulle fortsätta massera ryggen och finnas nära och att jag blev hållen i varje värk av Erik. Men att veta att mina systrar var där, att de skulle ta bilder och filma och sedan ordna med god mat gjorde mig så motiverad och stärkt att fortsätta. När jag runt fyratiden på morgonen klev ur badet för att bli undersökt så fick jag veta att jag nog bara var 6 cm öppen. Det var svindlande och skrämmande att höra det och jag blev för första gången rädd att jag inte skulle klara att föda hemma samtidigt som värkarna som kom var så kraftfulla att det var otänkbart för mig att ta mig till en bil och åka in. Erik har också sagt i efterhand att han också började tvivla då, men det var inget han visade.

Jag frågade Cecilia och Anneli ”kommer jag klara det här?” Och Annelie tog mina händer och tog tag i situationen genom att tydligt säga att ”du kommer klara det här, det går väldigt bra och vi har olika stora händer, så det kan vara att vi upplever det olika och det spelar ingen roll hur öppen du är. Det är som en kant runt bebisens huvud och vi behöver göra några olika positioner nu och vara mer aktiva för att få bebisens huvud att tränga igenom modermunnen.”

Vi skulle prova 4 olika positioner, 3 värkar i varje och sedan skulle jag få bada igen. Jag blev så motiverad och bestämde mig för att det här måste gå! Snart skulle jag få bada igen och längtan efter det varma vattnet och vetskapen om att det också skulle vara nära att träffa bebisen när jag kom ner i vattnet igen gav mig kraft att fortsätta.Vi kämpade på och det var absolut det mest smärtsamma jag varit med om.

Här är vi mitt i en värk – Erik håller mig och viskar att han älskar mig, att jag är så stark. Vår älskade hund Ursula var nära hela tiden också. Jag trodde hon skulle bli orolig och gnälla men hon var så lugn hela tiden. Hon la tassen på min arm och nosen på min axel och det märktes att hon visste precis vad som pågick.

Nu var det dags att testa TENS-apparaten som jag hyrt från en physioterapeut i Nyköping och det hjälpte enormt mycket! Det var till och med ett tillfälle där Erik maxade den så pass mycket att jag i värken bad honom minska för att det blev för intensivt att hantera TENS samtidigt som värken, men när den var rätt inställd var den ett otroligt bra hjälpmedel. Vi jobbade på minst en timme om jag minns rätt och vid ett tillfälle höll Erik på att svimma av blodsockerfall och vi båda fick tunnbrödsrulle, kexchoklad och mjölk.

Jag fick höra att jag var väldigt bra på att äta under förlossningen och det var jag. Jag fyllde på med energi regelbundet och klarade att både äta och vila mellan värkarna. Ibland somnade jag lite till och med. Men apelsinen de hade skalat när jag bad om det förblev orörd och läkerolpastillen jag bad om mellan värkarna flög ut i nästa värk och satt på Eriks tröja under resten av förlossningen.

Fullmåne

Jag hade tänkt skapa en lista med låtar men jag hade bara hunnit lägga till sex låtar och de gick på repeat hela natten. Men det var ganska skönt för jag kunde hålla fast i de låtarna och det gav mig ro att det inte var en massa olika, att jag kunde veta vilken som skulle komma härnäst. Mitt emellan två värkar såg jag plötsligt fullmånen utanför och jag tror alla blev lite förvånade när jag sa ”titta vad vackert det är, jag ser fullmånen!”

När jag äntligen fick bada igen var jag så lättad och efter bara ett par värkar på knä i badet ändrade värken karaktär och jag kände tydligt att jag började krysta. Det var inget jag kunde kontrollera, det var bara något som hände i slutet av varje värk- lite som att kräkas och tappa andan samtidigt.

Efter att Anneli bett mig vända mig till ett mer sittande läge med lite bakåtlutning så hon kunde undersöka i vattnet sa hon att jag kunde känna huvudet om jag ville. Jag förde in fingrarna och kände toppen av det lilla hårda huvudet, det var så mäktigt! Vattnet var varmt och omslutande och gav mig så mycket smärtlindring. Jag var inte rädd eller orolig längre, det hade jag släppt under arbetet med de olika positionerna och nu var jag bara så pepp på att få träffa bebisen och att äntligen få vila. Det var smärtsamt och intensivt men efter några krystvärkar fick jag äntligen den där hala, varma kroppen i famnen och det var en oerhörd lättnad och en så mäktig känsla. 

Den 1 december klockan 8:25 föddes hon, vår Sonnelie. Hon föddes till Markus Krunegårds tolkning av Silvana Imams ”Sett henne” och navelsträngen klipptes till Ulf Lundells ”Kallt te halv tio”.

Alla trängdes i vårt lilla badrum och min tredje syster, Hanna, var med på FaceTime från Alaska. Det var en helt fantastisk energi i rummet och Sonnelie var så välkommen. Efter en stund flyttade vi oss från badrummet till vardagsrummet och Sonnelie fick komma till Erik. Han la sig i soffan med henne på sitt bröst och jag låg och vilade på golvet bredvid och kunde njuta av henne på lite avstånd. Det kändes så bra att hon var i hans famn och det var så skönt för mig att bara få vila och försöka ta in att hon äntligen var här. Vår lilla skatt.

Här var hon 20 minuter gammal och bjöd på sitt underbara leende med smilgroparna.

Här var vi alla samlade, Erik med Sonnelie, farmor och barnmorska Cecilia, jag, barnmorska Anneli, lillasyster Tove, vår hund Ursula och min storasyster Sofia som tar bilden.

Kvinnor föder i olika takt! Ny forskning som utmanar gamla sanningar

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Louise Lundborg

Jag heter Louise Lundborg och är en sån där ”forskande barnmorska”. Att definiera sig själv, saker, händelser är något som vi som individer ett enormt stort behov av, inte minst jag själv. Min bakgrund som barnmorska, det vill säga vad som betalat min lön, är blandad. Jag har arbetat inom olika delar av födandet, mest på förlossningen men även i andra delar av vårdkedjan som rör den gravida kvinnan, partnern och barnet och även med utbildning kring könsstympning och hedersvåld. Det kan låta spretigt men jag skulle säga att det kanske är just denna spridning av erfarenheter som definierar mig och mitt sätt att se på födandet. Nyfödda blir äldre och åren inom barnsjukvården innan jag blev barnmorska ger också en dimension till födandet och att bli förälder. Det ger även en förståelse för hur sjukvård och forskning fungerar. Steget till forskningen är inte så långt som man kan tro.

Louise med dotter Hanna!

Förlossningstid under öppningsskedet

Just nu är jag i slutspurten av mitt avhandlingsarbete som handlar om förlossningstid under öppningsskedet. Det finns en gammal sanning om att ”normal tid att öppna sig på” är 1 cm per timma, något som jag och andra forskare med mig äntligen lyckas slå hål på. Föreställningen att det är en bra måttstock lever kvar sedan 1950- talet när den första personen, Dr Friedman, skapade den första vetenskapliga dokumentationen av en förväntad förlossningsprogress baserad på ett urval av 500 födande kvinnor i USA. Baserat på detta har definitionen om ”normal förlossningstid” och ”onormal förlossningstid” fortsatt att utvärderas parallellt med att vård under förlossning har förflyttats från hemmen till sjukhusen. Men det finns en annan del av världen som ej har tillgång till sjukvård, och den finns delar av världen där sjukvården styrs av andra faktorer ( follow the money) som också spelar in när man ska försöka sammanställa vad som påverkar vad inom födandet. Jag har skapat en bild som bryter ned hur komplext det är att beskriva varför vi ifrågasätter gamla föreställningar. Trots vår forskning kan vi inte ge ett enkelt svar på frågan ”How long is too long during labor”?

Sedan 2018 definierar WHO den aktiva fasens inträde vid 5 cm, när man kan och ska förvänta sig att förlossningen ska gå framåt (dvs genom att livmodertappen öppnar sig succesivt). Vi har även tittat på svenska kvinnor och kan se att detta stämmer bra även på dessa, att tro att kvinnor ska öppna sig 1 cm/h innan 5 cm är orealistiskt, då de förmodligen fortfarande befinner sig i en mer ”passiv fas” av sitt förlopp. Vi har efter mycket arbete lyckats enas om ny Nationell definition för aktiv fas vid spontan start.  Hittas här: Ny nationell definition av aktiv fas vid spontan förlossning – Svenska Barnmorskeförbundet (barnmorskeforbundet.se)

Att utmana gamla sanningar

Egentligen så är detta inte så förvånande nyheter för oss som arbetar med födande, kvinnor är olika. Kontentan är att vi förmodligen i alltför stor utsträckning har låtit livmoderns öppningsgrad i centimetrar styra våra förväntningar och därmed nivån av interventioner under födandet. Livmoderns öppningsgrad i kombination med tid ligger till grund för alla våra PM och diagnoser för ”kejsarsnitt långsam progress” och våra beslut att koppla värkstimulerande dropp eller ”ta hål på hinnorna”. Det har så länge jag varit barnmorska funnits en vilja att ”agera” med hjälp för att undvika att ”tåget går” dvs att kvinnan blir ”värksvag”, vilket nu har resulterat i att vi i svensk förlossningsvård använder värkstimulerande dropp i alldeles för hög utsträckning, mellan 50-75 % av förstföderskorna med spontan start får detta. Det är orimligt att tro att hälften av de födande inte klarar att föda utan denna hjälp.

Det kommer utmana våra gamla sanningar, våra arbetssätt, våra egna värderingar kring födandet inom förlossningsvården om vi ska kunna individualisera synen på tid under födande, för det finns ingen quick fix när vi nu ska backa bandet lite och tänka att det kanske inte finns ett standardsvar likt 1 cm/timmen. När ska vi intervenera under förlossningen? fick jag som fråga av Märta. Mitt svar är inte enkelt för alla interventioner som görs behöver individualiseras i större utsträckning.

Alla behöver ta eget ansvar och fundera över vad som är rimligt för varje enskild födande de möter. Om det är något vi bör göra före något annat så är det fundera över vilket stöd vi kan ge kvinnor tidigare under födandet, latensfasen och släppa tanken på ”när ska vi intervenera?”. Hur kan vi organisera och bidra till att framtidens födande inte blir hänvisade till att klara sig hemma under den tidiga delen av födandet, innan de är i den aktiva fasen. Hur hamnade vi i detta moment 22 kring tid kan man tänka? Släng ett öga på bilden så förstår ni komplexiteten, vi vill göra rätt, men vi har gått lite vilse på vägen. Jag brukar citera Anna Freud:

”När ett fel blir kollektivt får det en sanningens styrka”

Några avslutande förtydliganden:

  • Detta rör öppningsskedet, dvs 0-10 centimeter.
  • Jag anser inte att kvinnor ska ”få föda barn hur länge som helst” och förespråkar inte lååånga förlossningar.
  • Jag är helt övertygad om att vi kan ändra oss från att beskriva en förlossningsprogress i centimetrar per timma till att använda andra saker vi ser hos den födande som tecken på att en förlossning går framåt.
  • Barnmorskor ska stödja födande under alla faser i födandet.

Ni hittar mina tankar kring att vara doktorerande barnmorska på Svenska Barnmorskeförbundets hemsida. Barnmorskan.se ”doktoranddagboken”, på Svenska Barnmorskeförbundets Facebook finns under fliken Videor en föreläsning om Förlossningsprogress att se.

Louise.lundborg@ki.se

Mer läsning, våra publikationer inom ämnet:

Lundborg L, Åberg K, Sandström A, Discacciati A, Tilden EL, Stephansson O, Ahlberg M. First stage progression in women with spontaneous onset of labor: A large population-based cohort study. PLoS One. 2020 Sep 25;15(9):e0239724. doi: 10.1371/journal.pone.0239724. PMID: 32976520; PMCID: PMC7518577.

Lundborg L, Liu X, Åberg K, Sandström A, Tilden EL, Stephansson O, Ahlberg M. Association of body mass index and maternal age with first stage duration of labour. Sci Rep. 2021 Jul 5;11(1):13843. doi: 10.1038/s41598-021-93217-5. PMID: 34226624; PMCID: PMC8257589.

Med systerson Theo

The Decolonize Birth Movement

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Maria Borda

Jag heter Maria Borda och har sedan 2009 skrivit om föräldraskap genom tiderna och jorden runt. Jag driver idag instagramkontot @mariaborda.se, håller webinarier och gör online-kurser. I mitt arbete har det alltid varit viktigt att se på föräldraskapet, graviditeten och födandet ur ett holistiskt perspektiv. Med det menar jag att man inte bara ser på dessa livsstadier som något som sker i en människa, eller människor emellan, utan att man försöker förstå helheten – vad som formar samhällets normer och vad som formar våra val. Detta har varit den röda tråden i allt mitt arbete. Och förra våren hade jag privilegiet att göra ett arbete som involverade kvinnor från Nordamerika och få ta del av deras historier om att föda hemma. De hade alla en sak gemensamt: De hade en förälder som hade europeiskt ursprung, och en som tillhörde något av de många urfolken i Nordamerika. I detta inlägg ska jag berätta om våra samtal.

The Decolonize Birth Movement

Den europeiska kolonisationen i den del av världen som vi har kommit att kalla Amerika innebar inte bara en invasion av territorier utan också av kroppen. Sedan urminnes tider hade födande, postpartum och amning varit kvinnornas område, och kunskaperna hade gått i arv, generation efter generation. Dessa kunskaper var högt värderade, och i många kulturer hade de traditionella barnmorskorna en upphöjd roll. Men med kolonialismen kom nya idéer kring kropp, födande och kvinnorollen, pådyvlade av människor från radikalt annorlunda samhällen med radikalt annorlunda världsbild. Födandet förändrades och blev en så integrerad del av den koloniala processen, att kvinnorna till slut intalade sig själva att det var för deras eget bästa. Men 500 år senare skulle ett skifte ske, och överallt skulle kvinnor börja ifrågasätta allt de har lärt sig är sant, rätt och bra kring hur vi föder. Genom sociala medier skulle det börja sprida sig en medvetenhet, ett motstånd och en kamp för egenmakt. Jag bestämde mig för att prata med kvinnorna bakom hashtaggarna #decolonizebirth, #indigenousdoula och #indigenousbirth. Deras historier kom att beröra mig på ett djupt personligt plan. På grund av pandemin fick jag genomföra intervjuerna via Zoom, och jag tillbringade många nätter under ett par månaders tid med att samtala med kvinnor från Mexiko till norra Kanada, som generöst delade med sig av sina upplevelser. Det blev samtal fulla av skratt, tårar, igenkänning, sorg och kärlek.

Stölden av arvet

Via sociala medier hade jag gjort ett antagande om att de kvinnor som är aktiva i rörelsen för att avkolonisera födseln, hade en fot i en urfolkskultur, och en fot i den euroamerikanska kulturen. Jag tyckte mig se att urfolkskvinnorna som bodde på reservaten, eller hade en trygg identitet som ”indigenous”, oftare födde på sjukhus. När jag efterlyste urfolkskvinnor att intervjua fick jag runt trettio svar, och alla kom ifrån kvinnor med blandad etnisk tillhörighet. Ingen av dem hade vuxit upp i reservat, alla hade vuxit upp i vita miljöer. Många av dem hade upplevt rasism i sin egen familj och lärt sig av sin vita förälder att deras urfolksarv inte var något att ha. Men de hade alla känt en längtan till, en saknad efter att lära sig om den sidan av familjen. När de besökte sina släktingar i reservaten kände de sig utanför, som om de egentligen inte hörde dit. De saknade språket, de saknade kläderna och de saknade kunskaperna om kulturen. Och trots att de ekonomiska och sociala förhållandena på reservaten ofta är bedrövliga, så hade kvinnorna känt sorg, ilska och avund gentemot de släktingar som hade fått växa upp med gemenskapen där.

Under graviditeten blev längtan större, och frågorna kring ursprunget fler. ”Hur hade mina förmödrar gjort i den här situationen?” var en fråga de alla ställde sig. Men de hade sällan någon att fråga. Hade dessa kvinnor haft tillgång till kulturen och känt sig trygga i sina identiteter som Navajo, Cree, Cherokee, Apache eller Haudenosaunee, så hade födandet kanske inte blivit så viktigt för dem. De hade kunnat föda på sjukhus. Jo, jag skriver det, och jag inser att det kan missuppfattas och provocera, men det finns en logik i det påståendet. När människor känner att de inte har någon makt över sina liv, när de känner sig förtryckta, tystade, bestulna på allt, så blir den egna kroppen, det enda man har, slagfältet för motståndet. Dessa kvinnor kände så. De kände att allt hade tagits från dem. De var ”stripped naked, stripped of identity, stripped of belonging” och ”stripped of culture”. Men genom födandet kunde de åtminstone knyta an till något de upplevde som äkta, som ursprungligt och konkret. Att ta makten över sitt födande blev ett sätt att avkolonisera sig, att säga nej till västvärldens värderingar, att förkroppsliga motståndet och fysiskt göra anspråk på en plats i kulturen. Att känna sig mer ”indigenous”, inte bara i hjärnan, inte bara på pappret som visade blodkvantum och DNA, utan med hela kroppen.

Födelsen

Kvinnornas historier om de där timmarna av värkarbete, trans och fokus var alla laddade med känslor av djup andlighet och tro på att de var en del av något större än de själva. Nästan alla berättade att när de hade drabbats av rädsla eller tvivel, hade de upplevt att deras förmödrar hade vakat över dem och påmint dem om att de hade gjort detsamma, i led efter led, generation efter generation. Att deras smärtor och ansträngningar hade lett till att barnet som var på väg, kunde existera. Dessa insikter hade gett dem kraft att fortsätta.

Jag frågade Thea, en av kvinnorna, varför hon valde att föda hemma, efter att ha haft sin första födsel på sjukhus. Hon berättade att hon hade blivit illa behandlad på sjukhus, att hennes kropp och önskningar inte hade respekterats. ”Jag brukade ha mardrömmar, jämt. Det var om något som kändes djupt personligt, men i verkligheten hade jag aldrig upplevt det. Jag tror att kolonisationen påverkar så många delar av våra liv, också födelsen. Det är en känsla av övergrepp, av våld – mina gränser har passerats. Så traumat vi går igenom med den koloniserade födelsen är dubbel. Det är inte bara denna situation som vi inte har kontroll över, utan en känsla av att de här människorna kontrollerar oss, och det är inget nytt. De har gjort det i hundratals år. Så jag kände mig våldtagen, min själ sa till mig att jag inte ville uppleva det igen, att jag inte ska låta dem kontrollera mig mer”. Thea grät när hon berättade det. På BB hade hon legat fastkopplad till maskiner, med bebisen i en balja bredvid. Hon hade slitit av sig slangarna, tagit sin bebis och rest sig upp för att lämna sjukhuset. Sköterskorna hade sagt: ”Men så kan du inte göra!” ”Åh jo, det kan jag!” Hade Thea sagt, och bara traskat ut. Sedan hade hon bestämt sig: ”Nästa gång föder jag hemma. Min själ sa: Vänta bara, så ska ni få se!”

Förlossningsförberedelse genom yoga nidra

2 kommentarer
The positive Birth Calendar 2021

Av Eva Grape Ersson

Jag heter Eva Grape Ersson och jobbar som doula och utbildar nya doulor tillsammans med Märta Cullhed Engblom. Vi har doulautbildningen Föda med stöd och webbkursen Aktiv förlossning ihop. Jag är i botten socionom med lång erfarenhet som kurator. Sedan år 2011 har jag jobbat med profylaxkurser och födande. Jag är också yogalärare med min egen yogastudio i Enköping och alldeles nyligen även certifierad yoganidra-lärare. Gravidyoga tycker jag är ett fantastiskt verktyg för att hantera sin graviditet och stundande födsel på.

Foto: Lovisa Engblom

Tillit – Att tro på sig själv

När du är gravid och ska förbereda dig för att föda är något av det mest hjälpsamma du kan göra att börja lita på dig själv. Det här är nödvändigtvis inte samma sak som att ha tillit till naturen eller att lita på att din kropp kan föda utan det handlar mer om att lita på att du själv har kunskapen om och kan avgöra vad just du behöver!

Ha tillit till att du själv sitter på nycklarna till din egen förlossning. Lita på att kroppens instinkter kommer tala om för dig vad du behöver i stunden. Att bygga förtroende för sig själv och våga tro på sig själv är en fantastisk förlossningsförberedelse eftersom du då kan komma i kontakt med de delar som kan tala om för dig vad du vill och behöver. När vi har den kontakten mellan instinkt, kropp, känslor och tankar får vi den intuition som ger oss möjlighet att hantera det som händer oss, oavsett vad det är. Det kallas för ”the mind-body connection”.

Den här kopplingen mellan kropp och sinne är hjälpsamt oavsett vilken sort födsel du önskar eller får. Den kan aldrig vara fel utan handlar om att det är DU som har möjlighet att känna in vad det är just du behöver – det som ingen annan kan veta. Det finns ofta många människor som kan bistå dig som föder (partner, doula, barnmorska på MVC och på förlossningen, undersköterska, syster, mamma…) och det är du själv som vet på vilket sätt de bäst kan vara ett stöd för dig.

Förändringens tid – att vara gravid

Att vara gravid är att vara i förändring. Din kropp bygger ett liv inuti dig och förbereder sig för att både föda och att vara förälder. Det är kroppsliga förändringar som kan kännas i den växande kroppen och en cocktail av hormoner som påverkar på olika sätt. På ett sätt är hela graviditeten en förlossningsförberedelse vare sig vi vill eller inte.

Jämfört med andra djur har vi ett stort neocortex (den tänkande, rationella delen av hjärnan) som kan försöka förutse och föreställa sig både förlossning och föräldraskapet vilket kan leda till känslor av både lycka, oro och rädslor. Det här är ju en del av att vara människa och har hjälpt oss genom evolutionen. Med ett balanserat nervsystem där vårt parasympatiska system (lugn- och rosystemet) och vårt sympatiska system (fight or flight) växlar när det behöver, så fungerar vi ganska bra och kan hantera osäkra händelser och upplevda faror på ett adekvat sätt. Om vi för tillfället lever i en stressig situation kan hjärnan vara extra känslig och ibland “överreagera”. Om vi kopplar ihop detta med “ the mind-body connection” så vet vi att ett stressat system inte är lika bra på att känna in vad den verkligen behöver. I riktigt jobbiga situationer kanske vi glömmer bort att äta och dricka och minsta lilla motgång blir ett stort misslyckande.

När vi föder ska vi helst vara i vårt lugn- och rosystem där vi producerar massor av vårt värkstimulerande hormon oxytocin som för födseln framåt. Oxytocinet kallas ibland gasen i förlossningen vilket kanske kan ge bilden av att det på något sätt är väldigt fartfyllt men i själva verket är någon som är fylld av mjukt, sävligt och kärleksfullt oxytocin väldigt lugn. När vi föder är vi också hjälpta av ett lugnt nervsystem som kan känna in vad vi behöver just nu. Att inte äta eller sova under stora delar av en födsel är uttryck för stress och har nödvändigtvis inget med själva födseln att göra. När vi föder i lugn och ro kanske vi kan slumra mellan värkarna och känna när vi behöver energipåfyllnad, smekningar, smärtlindring, olika former av rörelser med mera.

Många upplever sig också väldigt trötta under graviditeten och det är inte konstigt med tanke på allt som händer i kroppen rent fysiskt. För vissa blir en graviditet också något väldigt existentiellt. Det är en fas där vi ska gå från en del av livet till något nytt. Kanske till och med från en värld till en annan: och om man då förutsätts köra på i samma tempo som innan kan den psykiska tröttheten också bli väldigt påtaglig.

Att skapa mer inre tillit inför att föda

Så vad kan du göra för att skapa mer självförtroende och tillit inför födseln och öka på din egen mind body- connection? Något som är väldigt hjälpsamt för den här kontakten är som jag fastslagit ovan, ett balanserat nervsystem där alla delar i hjärnan kan samspela och reagera på bästa sätt. Du vill få ner kroppens stressnivåer och ett möjligt sätt att göra det är genom yoga.

Även om det inte finns så mycket forskning på graviditet och yoga så är den som finns enhällig i dess positiva effekter på gravidas välmående med minskad stress, oro, depression. Yoga kan även ge positiva effekter för barnet.

Yoga nidra som förlossningsförberedelse

Till The positive birth calendar har jag skapat en egen Yoga nidra till dig som är gravid. Yoga nidra är “yogisk sömn”, en ledd djupavslappning som bland annat innehåller kroppscanning, medveten andning och visualiseringsövningar. Om du somnar under nidran så är det precis som det ska. Om dina tankar drar iväg och du inte kan sluta tänka på middagen är det också precis som det ska. Du kan inte göra fel!

Den här yoga nidran är inte så lång, så du ska ha möjlighet att få in den i ditt liv. Kanske passar det på lunchrasten, när du kommer hem från jobbet, när barnen har lagt sig eller någon annan tid på dygnet som är bra för dig.

Jag önskar dig en skön stund!

Instruktioner

Försök hitta en riktigt behaglig position där du kan lägga dig skönt tillrätta. Det kan vara skönt att lägga en filt över sig och kanske en sjal över ögonen. Om det är möjligt att hitta en tyst plats där du slipper bli överraskad av plötsliga ljud så är det bra.

Du som lider av PTSD, stark ångest eller någon psykossjukdom rekommenderas inte att göra yoga nidra.

Källor:

Reclaiming childbirth as a rite of passage. Rachel Reed

The principles and practice of yoga in health care. Khalsa et al

Kursmanual i Yoga nidra. Melanie Cooper och Jennie Wadsten

Ingegerd Hildingsson

Ring barnmorskan! En framtidsspaning

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Ingegerd Hildingsson

Jag som skrivit detta inlägg heter Ingegerd Hildingsson och är barnmorska sedan 36 år. Jag är också professor i reproduktiv hälsa och forskar bland annat om kontinuitetsmodeller och förlossningsrädsla. Här vill jag ge en framtidsspaning om barnmorskans profession och födandets villkor.

Ingegerd Hildingsson Foto. Mikael Wallerstedt

SARA

Sara stod på knä, lutad över sängen där mjuka kuddar avlastade hennes tyngd. Håret var slarvigt uppsatt i en tofs på huvudet. Hennes blick var inåtvänd, hon tog ett par klunkar ur juiceglaset som stod på det lilla sängbordet bredvid. Kläderna låg slängda lite här och var. Plaggen hade åkt av ett efter ett ju mer ansträngningen skapat värme och svett i hennes kropp. En våg började byggas upp i hennes inre, det stramade inombords, ryggen kändes nästan som att den skulle gå av. Ett långsamt JAAAA med mycket mörk röst formades automatiskt i hennes inre, tung, ner, tyngd, JAAAA, var det mantra hon hade lärt in. Det fungerade att möta smärtan på detta sätt. Marcus torkade svett ur hennes panna. Deras ögon möttes. Snart skulle de få möta sitt barn, deras kärleksskapelse. Tiden fanns inte längre, Sara visste inte hur länge värkarbetet hade pågått. Det var sen eftermiddag och nog hade hon hållit på hela dagen?

De senaste dagarna hade Sara känt sig lite disträ och samtidigt förväntansfull. Rastlösheten bytte av tröttheten. Det var varmt både utomhus och inomhus. Hon hade simmat nästan varje dag, njöt av vattnet som smekte hennes kropp och av att hon kände sig lättare och mindre svullen. Det var nu fyra dagar över det beräknade datumet. Nog hade hon haft enstaka sammandragningar de senaste veckorna och hon hade fått gå på toaletten oftare de senaste dagarna. Men inte förrän i morse hade hon börjat tro på att det verkligen kunde vara dags. Sara visste allt om latensfasen, att den kunde hålla på länge. De känslor som den medförde kunde vara allt från ökad energi till uppgivenhet. Hon hade läst att det var viktigt att låta latensfasen ta sin tid, att den förberedde för det som skulle komma. Det riktiga värkarbetet.

I morse hade det kommit lite blodblandat slem när Sara gick på toaletten. Kunde det vara den berömda slemproppen?

Tätare och starkare, längre och kraftigare. Barnet rörde sig inuti henne. Hon strök sin enorma mage och viskade välkomnande ord. Pausen var kort, nu kom nästa kraftfulla sammandragning, JAAAA, tung, ner, tyngd, JAAA. Hennes röst var så annorlunda, så mörk, stabil, ett urkraftsläte. Så visste hon plötsligt att något var annorlunda. Ring barnmorskan! sa hon till Marcus, det är snart dags.

EMMA

Telefonen ringde kvart över tre. Emma ställde några rutinfrågor, bad att få prata med Sara, lyssnade till hennes andning under en värk. Efter många år som barnmorska kunde Emma kategorisera ett värkarbete genom att lyssna till kvinnans andning, läten och höra om det var möjligt att föra ett samtal under en värk. Det var det inte. Vi ses om en stund avslutade Emma samtalet. Emma kontrollerade att all utrustning fanns med, tog fram de läkemedel hon eventuellt kunde behöva och packade allt i den stora lådan bak på elcykeln.

Efter den stora pandemin, ekonomikrisen som följde och det allt viktigare miljöarbetet hade många restriktioner tillkommit. Distansarbete var numera vardag för alla som kunde. Människor reste mindre, både privat och i arbetet. Konsumtionen hade också minskat till följd av den ökade arbetslösheten. Restriktionerna hade omfattat begräsningar i tillgång på vatten, bilkörning och import. Allt fler hade börjat odla mer av sin egen mat. Det var inte bara negativt det som skett efter utbrottet av pandemin. Människor började rannsaka hur de levde. Regeringen – som hade tillskjutit oerhörda mängder med bidrag till kommuner och regioner under krisen – fick också omvärdera många aspekter.

Under pandemin blev det tydligt hur viktigt det är att lita till vetenskapen. Att i alla områden agera utifrån den bästa tillgängliga evidens som finns.

Det hade varit bara till fördel för Emmas profession. Under pandemin började kvinnor undvika sjukhus på grund av rädsla för smitta. Hemfödslarna ökade och kvinnor började också välja att föda oassisterat. En orsak till det var bland annat att partners inte längre gavs möjlighet att följa med vid besöken under graviditeten eller i samband med födseln. Det stora bekymret för kvinnor som ville föda hemma var att hitta en barnmorska som kunde hjälpa till. Det kostade också väldigt mycket att anlita en barnmorska, tidigare fanns inga bidrag till hemfödsel, familjerna hade fått bekosta detta med egna medel.

Nya evidensbaserade riktlinjer

Men så hände något. Det kom nya, evidensbaserade riktlinjer på hur en god förlossningsvård ska organiseras och bedrivas. Tidigare hade evidens enbart studerats ur ett medicinskt perspektiv, men den senaste nationella utredningen hade även tagit kvinnors upplevelser i beaktning. Det hade resulterat i att all vård under graviditet och födande samt den första tiden efter nu bedrevs i statlig regi. En vårdpeng följde kvinnan, som själv gavs möjlighet att välja vilken vårdgivare som önskades, vilken vårdform som föredrogs, men även vilket förlossningssätt som valdes. Detta hade tidigare inte varit möjligt. När förlossningarna flyttades från hemmen till sjukhusen under 1940-60 talet byggdes förlossningsvården och dess organisation upp lika som operationssalar och kirurgavdelningar. Vårdens fragmentering hade börjat. Distriktsbarnmorskan, som var känd av medborgarna där hon verkade och respekterad för sin kunskap fick då andra uppgifter.

Mödrahälsovården som började byggas ut under 1940-talet innefattade till en början enbart kontroll av kvinnans blodtryck och urinprov, men med ökad kunskap och diagnosmetoder utökades också barnmorskans uppgifter inom mödrahälsovården. Det förebyggande arbetet bestod av flera hörnstenar. Graviditetskontroller, föräldrautbildning, abortförebyggande verksamhet, preventivmedelsrådgivning var relativt förekommande under 1980-90 talet. Senare tillkom information om fosterdiagnostik, alkohol-och tobaksprevention, samtal om våld i nära relationer. När datajournaler infördes blev tidsbokningen mer detaljstyrd och barnmorskan miste en del av sin frihet att ge individualiserad vård. Måhända uppvägdes detta av säkerhet i registrering och journalföring när vården blev alltmer digitaliserad.

I svallvågorna av allt som hände under 2020-talet gavs också möjligheter för barnmorskor att arbeta evidensbaserat. Inte bara inom sjukhusvården utan genom att kunna erbjuda kontinuitet genom hela vårdkedjan, från graviditet, under födsel och eftervården. Det generösa startbidraget som Emma fick hade använts till inköp av utrustning, som dator, CTG-apparat och elcykel. Men viktigast var hennes trästetoskop. Händer, öron och tålamod är en barnmorskas viktigaste instrument.

Trästetoskop
Foto: Lovisa Engblom

Barnmorskan kommer

När Emma kom hem till Sara och Marcus stannade hon i dörröppningen för att känna in atmosfären. Här fanns ingen rädsla, bara fullkomlig tillit, till kroppen, till processen, till förmågan att föda. Sara och Marcus hade valt att föda hemma. Graviditeten hade varit normal, de önskade ha en så naturlig födsel som möjligt. Samtidigt var de väl pålästa och visste att en födsel ibland kan ta en annan inriktning än vad som önskas. Emma var väl medveten om att många fortfarande tyckte att hemfödsel var ansvarslöst.- Tänk om nånting skulle hända! Den tanken fanns i det kollektiva medvetandet.

Kunskap, baserad på vetenskapliga studier om säkerhet vid hemfödsel hade så småningom nått beslutsfattarna och efter några remissrundor bestämdes det att hemfödsel skulle ingå i det ordinarie sjukvårdsutbudet, under förutsättning av den assisterades av en utbildad barnmorska som hade tillgång till nödvändig utrustning och läkemedel. Krav ställdes också på den födande kvinnan. Det skulle vara en okomplicerad graviditet med en förväntad normal födsel. Ett (1) barn i huvudbjudning, fött i fullgången tid (mellan graviditetsvecka 38 och 41) samt att det fanns möjligheter till akut transport till sjukhus i händelse av komplikationer. De flesta föräldrar var nöjda med dessa restriktioner.

Ofta blev det så att födseln startade i hemmet, barnmorskan var med hemma och födseln avslutades alldeles normalt. Någon enstaka gång hände det att kvinnan önskade smärtlindring och ville åka till sjukhus. Det kunde också hända att födseln gick alldeles utmärkt men att mer vård behövdes efteråt, exempelvis om kvinnan blödde för mycket eller om barnet visade tecken på att inte må bra. Emma hade aldrig varit med om ett barn som inte mått bra, men någon gång hade en kvinna som fött hemma börjat blöda sex-sju timmar efter födseln. Den kvinnan skattade sin förlossningsupplevelse mycket positivt. Att bli överflyttad till sjukhus efteråt för att få dropp och livmodersammandragande medel var inget negativt för henne. Som hon själv uttryckte de: det är ju därför jag valde att föda hemma med en barnmorska, de har kompetens att avgöra om man behöver sjukhusvård eller inte.

Emma smög sig försiktigt in i Sara och Magnus sovrum. Att vara gäst hos en födande kvinna och hennes partner innebär ett annat förhållningssätt än man normalt har på sjukhus. Även om personal försöker respektera föräldrars privata sfär så är förlossningsavdelning på sjukhus personalens domäner. I hemmet, däremot, är förhållandet det omvända. Därför ville Emma känna in och bli inbjuden innan hon gjorde något mer. Sara var mitt i en värk, men när den släppte frågade Emma viskande hur det gick? Sara nickade men orkade inte prata så mycket. Emma la sin hand på hennes mage och höll den där för att känna styrkan i värkarna, som nu kom med ungefär tre minuters intervall. Efter en stund frågade Emma om hon fick kontrollera hur barnet mådde. Det gick bra och Emma lyssnade en lång stund med sin bärbara dopton. Helst ville hon lyssna med sitt trästetoskop, men avstod så länge för att Sara inte skulle behöva ändra ställning.  Barnets hjärtljud lät regelbundet med en frekvens på runt 140 slag per minut.

Sara undrade om Emma kunde undersöka hur långt hon kommit i sin födsel. Under graviditeten hade de kommit överens om att Sara gärna fick säga till när hon ville bli vaginalundersökt. Först kände Emma utanpå Saras mage, för att känna efter åt vilket håll barnet låg, att barnets huvud låg neråt, och för att känna efter utifrån hur långt ner barnet trängt i bäckenkanalen. Under den vaginala undersökningen kände Emma att livmoderhalsen var helt utplånad, modermunnen öppen 7 cm, barnets huvud stod strax nedom spinaetaggarna i bäckenet och en stor buktande hinneblåsa kändes. Sara hade jobbat igenom stor del av öppningsskedet hittills. Barnets hjärtljud avlyssnades igen, denna gång med trästetoskopet. Det lät regelbundet och bra.

Emma satte sig vid parets köksbord och kopplade upp sin dator mot sjukhusets server. Hon började skriva i den elektroniska förlossningsjournalen. Om det skulle behövas råd eller hjälp från sjukhuset så underlättade det med en tydlig dokumentation. Emma skrev in de undersökningar som gjorts samt en planering för den fortsatta vården. Eftersom allt verkade vara normalt så fick Sara och Marcus fortsätta hantera värkarbetet med FUR-metoden. Emma fanns i bakgrunden som stöd, gav lite massage då och då, uppmuntrade Sara till att äta och dricka, gå regelbundet och tömma urinblåsan samt vara i rörelse. Sara började skaka och blev orolig, smärtan tog över. Emma och Marcus hjälpte henne till duschen för smärtlindring. Det varma vattnet hjälpte bra.

Övergångsskedet

Efter en halvtimme gick Sara tillbaka till sovrummet. Ingenting hjälpte längre, hon blev orolig och ville ge upp.

–Jag klarar inte mer, nu vill jag ha ett kejsarsnitt, grät Sara. Bra tänkte Emma, nu är Sara i övergångsskedet, det är då sådana tankar och känslor kommer. Precis när hon tänkt tanken gick fostervattnet. Det var klart och fint. Emma kontrollerade att det inte fanns någon navelsträng som lagt sig i vägen. Livmoderhalsen var nu helt öppen och barnets huvud stod strax ovanför bäckenbotten. Sara började få krystimpulser. Emma ville att Sara skulle följa kroppens impulser och ville därför inte försöka forcera födseln. Mellan varje krystvärk kontrollerades barnets hjärtljud, de var lite lägre nu, precis som de brukar när huvudet trycks ihop under krystning. Sara stod på alla fyra i sängen, Marcus halvlåg framför henne och höll hennes händer. Hela tiden uppmuntrande och följsam i Saras värkarbete. JAAA, tung, ner, tyngd…JAAA.

Emma satt på sängkanten, beredd att bromsa framfödandet när barnets huvud syntes. Huvudet stod i det man kallar för ”genomskärning”, vilket betyder att det inte längre åkte tillbaks mellan värkarna. Det sved rejält i Saras underliv, men som de tidigare kommit överens om, lyssnade Sara på Emmas instruktioner och flåsade under de sista värkarna. Barnets huvud föddes i slutet av en värk, det blev en kort paus. Tyngdkraften hjälpte axlarna att rotera och vid nästa värk kom hela barnet. Bebisen skrek direkt. Efter att ha pustat ut en kort stund böjde Sara sig bakåt, lyfte på ett ben så att Emma kunde föra barnet till Saras framsida. Utan vidare instruktioner observerade Emma det naturliga förloppet som händer när en kvinna föder. Först tittade Sara nyfiket på sitt barn, undersökte det, räknade fingrar och tår. Sedan tog hon upp barnet i sin famn, välkomnade det tillsammans med Marcus. Vilken fantastisk upplevelse!

Emmas arbete efter födseln

För Emmas del fanns det en hel del kvar att göra innan födseln var klar. Hon frågade om Sara ville vända sig om så att barnet kunde påbörja sin vandring mot bröstet. Sara gjorde så, grimaserade för att det var så obekvämt och svårt att ändra ställning, trots att hon precis varit hur rörlig som helst under födandet. -Ajajaj, det gör ont stönade Sara. Navelsträngen som fortfarande pulserade var aningen kort och det smärtade när Sara rörde sig. Emma kände på Saras mage för att se om den börjat lossna. En lite blödning kom och när navelsträngen slutat pulsera strax efteråt ville Sara krysta. Moderkakan kom spontant. Emma inspekterade den. De dubbla hinnorna som format hinnsäcken där barnet legat, var fullständiga. Den köttiga delen på moderkakan undersöktes och fanns vara fullständig den också. Under tiden låg barnet storögt och tittade på sina föräldrar. Så småningom började barnet göra de typiska rootingrörelserna som en signal att börja amma. Emma kontrollerade om det fanns någon bristning som behövde sys. Hon satte två stygn i blygdläpparna, efter att ha bedövat området med spray. Efter födseln är det också viktigt att livmodern orkar dra ihop sig ordentligt. Emma masserade Saras livmoder utifrån, det kändes inte så skönt. Ett litet koagel kom, därefter var den väl sammandragen. Kontroll av livmoderns sammandragningsförmåga gjordes ofta de närmaste timmarna. Sara fick också instruktioner om hur hon själv kunde massera utanpå magen och stimulera livmodern genom att låta barnet amma ofta. Marcus hjälpte Emma att få rent i sängen och ordnade med fika.  Bebisen låg hud-mot-hud de följande dygnen, mest på Sara, för att stimulera amningen, men Marcus var stand-in när Sara behövde duscha eller gå på toaletten. Emma skrev journal och skickade födelsemeddelande till Skatteverket så att barnet fick personnummer. Efter några timmar återvände Emma hem.

När Emma kommit hem rengjorde hon sin utrustning. Förutom doptonen och trästetoskopet fanns det instrument som använts vid födseln, som skulle rengöras. I förlossningslådan fanns två peanger, en sax, ett navelband samt packat för sig, en mindre sutureringlåda, bestående av sax, pincett och nålförare. Tråd att sy med var packat i små kuvert där tråd och nål utgjorde en enhet. De läkemedel som Emma hade med vid förlossning var två typer av livmodersammandragande medel, lokalbedövningsmedel som gavs innan bristningar syddes, samt k-vitamin som gavs till bebisen efter födseln, i syfte att förebygga inre blödningar. I hennes väska fanns även akupunkturnålar, TENS apparat (för elektronisk smärtlindring), saturationsmätare och blodtrycksmanschett. En portabel CTG apparat fanns också i utrustningen. Den användes för att registrera barnets hjärtljud och värkarnas frekvens. En liten ultraljudsapparat hade också införskaffats. Den kunde Emma använda under graviditeten för att räkna ut beräknat förlossningsdatum, lokalisera moderkakans läge samt se om det fanns fler än ett barn. Apparaten var dock inte så bra att använda till missbildningsdiagnostik, storleksmätning i sen graviditet eller mätning av flödet i moderkakan. Om sådana undersökningar krävdes, remitterade Emma kvinnan till specialistmödravården på sjukhuset.

Under de följande dagarna gjorde Emma hembesök till den nya familjen. Amningen kom igång, men brösten blev väldigt svullna någon dag. Eftersom Sara visste att detta var vanligt så kämpade hon sig igenom de första dygnens amningssmärtor. Den första natten hade både bebis och föräldrar sovit, men den andra natten var det mycket bök när barnet ”meckade”, vilket innebär att det tjocka tarminnehållet, mekonium, avgick. Efter någon dag ändrade bajset färg från grönsvart och kletigt till gulbrunt grynigt. Då visste Sara och Marcus att amningen fungerade utmärkt.

Om den kontinuitetsmodell som Emma arbetar i

Caseload

Den kontinuitetsmodell som Emma arbetar inom kallas ofta caseload. Det innebär att hon ansvarar för omkring 40 gravida kvinnor per år. Hon arbetar tillsammans med en kollega, Lisa, som även hon har hand om 40 kvinnor/år. Emma och Lisa träffar också varandras kvinnor vid några av besöken, eftersom det är omöjligt att vara i beredskap för förlossning varje dygn. Emma och Lisa ansvarar själva för att göra upp sina arbetstider och kan vara flexibla för att täcka upp för varandra vid särskilda tillfällen. Skulle det kollidera, eller vid händelse av sjukdom, så får kvinnorna vända sig till den ordinarie vården. Det händer sällan och totalt har mellan 80-90% av kvinnorna en barnmorska de tidigare känner väl eller i alla fall har träffat, med vid födseln. Undantaget är i samband med semestertider då kontinuiteten är lägre. Kvinnorna är medvetna om detta och accepterar att barnmorskorna behöver semester.

Efter att förslaget kom från regeringen om att uppmuntra och finansiera modeller med barnmorskekontinuitet, hade olika vårdmodeller vuxit fram. En del barnmorskor arbetade tillsammans i något större grupper, oftast fyra i varje team, andra erbjöd kontinuitet till speciella grupper, exempelvis förlossningsrädda eller ensamstående kvinnor. Alla möjligheter att erbjuda vård av en barnmorska kvinnan tidigare träffat kan ge en mer positiv upplevelse av vården och förlossningen. Ingen annan vårdintervention har visat så betydande effekter som kontinuitet. Beroende på lokala förutsättningar kunde vård med kontinuitet se olika ut på olika platser och under olika tider. Många barnmorskor som tidigare lämnat förlossningsvården återvände när de nu gavs möjlighet att arbeta på det sätt de visste var det bästa och där relationen mellan barnmorskan, kvinnan och paret stod i centrum.

Den omfattande utredningen av utbildning till barnmorska hade också inneburit att det nu inte längre var nödvändigt att vara sjuksköterska innan barnmorskeutbildningen påbörjades. Det gjorde att det gick snabbare att utbilda barnmorskor genom så kallad direktutbildning. Utbildningsplatserna fylldes snabbt. Studenterna var något yngre än i tidigare utbildning och tack vare utbyggnaden av kontinuitetsmodeller så fanns det goda möjligheter att barnmorskestudenter skolades in i dessa modeller. Att exponeras för många födslar under den fem år långa utbildningen gav både stor yrkesskicklighet och vetenskaplig kunskap då utbildningen avslutades på masternivå.

Några år tidigare hade barnmorskeyrket varit hotat. Hotet kom från många håll. Andra professioner stod beredda att ta över barnmorskans roll. Arbetsgivarorganisationerna ville ta genvägar och snabbutbilda sjuksköterskor till förlossningsassistenter som passade kvinnorna under värkarbetet och när det var dags att krysta kallades läkare in. Stora protestaktioner hade genomförts över hela landet. Kvinnor och deras familjer och barnmorskor stod enade mot den ökade medikaliseringen och utrotandet av barnmorskeprofessionen. Utredningsförslagen fick ingen genomslagskraft. Istället började beslutsfattarna lyssna på vad kvinnor och barnmorskor önskade. Många politiska partier hade framfört argument för att förbättra förlossningsvården, kvinnors och barnmorskors villkor. Det var en av få frågor där det rådde total enighet över alla partigränser. För vem vill stå i skamvrån och visa att man inte lyssnar till evidensen?

the positive birth calendar

Vår regnbågsbebis föddes en sommarnatt under pandemin

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Jennie Asplund

Fotograf wanderings.se

Mitt namn är Jennie och lever tillsammans med min stora kärlek Xandra och våra fyra barn i Göteborg. Jag har genomgått fyra graviditeter och fött fyra barn, två på sjukhus och två planerade hemförlossningar. Min grundutbildning är en kandidat i kognitiv neurovetenskap och jag arbetar idag som coach och processledare. Mitt intresse för födandets process har alltid varit starkt från det att vi hade djur som liten och min mamma lärde mig om vikten av lugn och ro vid födandet. Mänskliga rättigheter ligger mig varmt och hjärtat och är som en röd tråd genom allt jag tar mig an. Det är också därför jag ser en sådan stark feministisk koppling till hur förlossningsvården idag är utformad för att spara pengar kortsiktigt, istället för att investera i människor och liv. I en framtid ser jag hur kvinnor och livmoderbärare respekteras och ges de rättigheter som är deras. Här är min berättelse om hur vår Regnbågsbebis föddes en sommarnatt mitt under pandemin 2020.

Födsel en sommarnatt

Det är sent runt midnatt, det är mörkt ute och regnet smattrar mot rutan. Vinden blåser hårt. Sommaren har varit het och jag har spenderat tiden nära en fläkt. De senaste veckorna har varit fyllda med sammandragningar som stegrat i intensitet men sedan avtagit under natten. Det här är min fjärde graviditet och fjärde stundande förlossning så det är som det brukar. Jag är trygg i mig själv och har tillit till min kropp. 

Vi har precis krupit i säng och jag hör hur Xandras andetag blir tunga i nacken på mig. Medan jag slumrar mellan landet vaken och sovande. Jag ligger så i ett par timmar tills jag känner en kraftig smäll inuti mig. Jag sätter mig upp i mörkret, men inget vatten sipprar ifrån mig. Inget. Jag går upp ur sängen för att känna efter, det kan gå snabbt när vattnet väl gått. Jag krafsar ner 03:10 på ett pappersblock för att få en överblick på förloppet. 

En stark kraft drar igenom kroppen, jag lutar mig framåt med armarna stödjandes mot köksbordet, andas långsamt och ljudlöst. Där var den över. Väcker en yrvaken Xandra med orden att jag tror det är på gång. Hon sätter sig upp, det kommer en till den drar tag i mig och genom mig, starka är de. Nu är det på gång, säger jag. Hon frågar om hon ska ringa barnmorskorna, doulorna och fotografen. Jag vet inte än hur pass långt det är, hon hjälper mig in i duschen, en värk till. 

Värkarna drar igenom mig, jag känner inuti mig, där kommer blod på fingrarna. 

Poolen som jag vill föda i är platt på golvet, jag andas genom täta värkar som sveper över och igenom hela mig. Jag måste ta all min koncentration för att hantera arbetet som min kropp gör. Musiken är på, ljusen är tända. Det blir intensivt och jag tar mig snabbt ur duschen, Xandra smsar alla och försöker samtidigt blåsa upp förlossningspoolen vars instruktionstext är på engelska samtidigt som hon försöker att vara ett stöd för mig genom värkarna. Skit i mig skriker jag mellan värkarna, jag klarar mig! Få upp den jädra poolen bara! 

Det ringer på dörren, vi öppnar och där står hon vår DoulaFrida, vår räddare i nöden! 

Jag har en värkpaus och ser hur Xandra fullkomligt drar en lättnadens suck och säger ”Tack och lov! Nu är du här”. Jag skrattar, för det är helt galet intensivt. Så ringer det på igen och igen, Nina vår fantastiska barnmorska som följt oss igenom graviditeten mitt i en pandemi och stöttat genom oro över att inte kunna ha med Xandra på förlossningen. Strax därpå kliver barnmorskornas eldsjäl Johanna in och hon kavlar upp ärmarna och blåser upp poolen. Nina kramar om mig och stöttar genom värkarna. Hon kramar om oss hårt båda och säger ni ska bli mammor! 

Klockan är strax efter 4. 

Värkarna blir mer intensiva och jag känner hur jag behöver sitta på toaletten. Jag känner hur barnet tränger ner. Jag kan inte sitta här säger jag, jag vill föda i den förbannade poolen! Det gör så ont och jag går upp i de ljusa tonerna och ljudar orden Nej, nej, nej! Jag hör hur Frida påminner mjukt med orden ”Jo, jo jo”.

Det är för intensivt, det går för fort, jag hinner inte med. Jag hinner tänka att här vill jag inte föda. Upp, jag måste upp härifrån. Jag låser mig, smärtan är för intensiv. Jag står nu på alla fyra på golvet och känner hur barnet kommer att födas nu, vilket är på samma plats jag födde mitt senaste barn. Jag kommer aldrig hinna ner i poolen, jag kommer att föda här säger jag. Barnet kommer nu, den kommer nu. Jag vill krypa ur mitt eget skinn, det går så fort. 

Johanna kliver fram tar mig under armen och säger, ”Jennie du ville föda i pool, nu kniper du!” Så hjälper de mig upp på benen och ner i poolen. 

Jag känner hur det varma vattnet omfamnar mig, sluter sig runt varenda cell i mig och lugnet det lägger sig som en varm filt över mig. Lugnet infinner sig och värkarna blir mindre intensiva mer mjuka och de är inte lika täta, de är mer djupgående. Jag går från att säga nej, nej, nej till ett mullrande jaaaaaaaa som går igenom hela min kropp.

Det går nu att få kontakt med mig, Xandra kysser mig och ser mig i ögonen och berättar hur mycket hon älskar mig, smeker mig längs håret och berättar för mig vilket jobb jag gör. Hennes fingrar smeker över mina ögonbryn, hon ber mig slappna av i ansiktet.

Jag känner hur barnet tränger ner djupare och djupare i mitt bäcken med sitt huvud och hur hon roterar inuti mig. Jag försöker inte längre fly ifrån värkarna, jag möter dem.

Mellan värkarna ger Xandra mig jordgubbar och jag känner hur de saftiga jordgubbarna fyller mig med vätska och energi. Hennes varma händer smeker mitt ansikte och följer upp värkarna med sin trygga famn. Fullständigt älskad. Så lugnt.

Jag för in fingrarna för att känna efter om jag kan känna barnets huvud. Där känner jag ett mjukt huvud och hår. Jag får som en inre mental bild av vår bebis. ”Den har hår!”  

I nästa sekund sköljer en stark krystvärk över mig med sin intensitet som jag känner igen så väl, nu kommer barnet. Jag känner hur barnet tar sats inuti mig, hela min kropp tar över och huvudet är ute. Ingen smärta, utan helt lugnt, ”nu är det en värkpaus” säger Nina och jag vet att vid nästa värk kommer barnet. Så där mitt i stunden är vi alla, barnet med huvudet utanför, under ytan och kroppen inuti mig. Nästa värk tar över och ut glider barnet. Jag vänder mig runt och plockar upp vår lilla unge i famnen. Bakom mig står Xandra och kysser min panna, där är hon vårt lilla knyte, äntligen. 

Stillsamt för jag henne vaggandes i händerna i vattnet fram och tillbaka, medan vi undersöker varandra med blickarna. Tiden står stilla. Hon blinkar och ser på oss med de där stora förundrande ögonen. 05:21, morgonen är här, rummet är varmt ljust, alla är så lugna och utstrålar gemenskap. En sådan magisk stund. 

Frida Viirman

Att vara kvar och komma framåt

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Frida Viirman

Hej, jag heter Frida Viirman och är barnmorska sedan 20 år. Efter gymnasiet hade jag ett tydligt mål: jag skulle bli ung barnmorska på ungdomsmottagning! I min värld var det bara tanter som jobbade där, och jag tyckte mig kunna göra en insats. Det var bråttom att bli färdig!

Alla uppsatser jag skrev under barnmorskeutbildningen passade in i planerna; det handlade om ungas attityder till analsex och om dagen-efter-piller, som vid den här tiden ännu inte blivit receptfritt. Samtidigt mötte jag under praktikperioderna födande kvinnor, fantastiska barnmorskor och fascinerande förlopp. Jag var bara tvungen att jobba lite på förlossningsavdelningen medan kunskaperna var färska. Ungdomsmottagningen fanns kvar, och jag var fortfarande ung. Oj, som jag fascinerades av hur olika vägen från värkar till bäbis kunde vara! Jag blev även mer och mer medveten om hur upplevelsen av födandet varierade, både mellan olika kvinnor och mellan olika deltagare i samma födsel.

Efter några år fick jag, utöver jobbet på förlossningsavdelningen, förmånen att arbeta på mottagningen för förlossningsrädda. De flesta som kom dit väntade sitt andra barn och behövde stöd och planering för att våga föda igen. De hade alltså inte varit rädda under sin första graviditet, utan blivit det i samband med att de fött. Inte sällan hade de tvekat länge och våndats mycket, innan de ens vågade göra barnet som nu växte inom dem. Det var laddat för dem att komma till sjukhuset och att träffa mig. De skulle nu konkret börja förbereda sig på att föda detta barn, vaginalt eller med kejsarsnitt. Ibland hade vi ont om tid innan barnets ankomst, antingen på grund av långa köer till mottagningen, eller för att kvinnan in i det längsta skjutit undan tankarna på den förestående födseln. Att arbeta tillsammans med dessa kvinnor och deras partners var utmanande, ibland utmattande men framförallt oerhört givande. Jag är imponerad av alla kvinnor som föder, men mest beundrar jag alla som föder fast de är rädda. Det bästa med mitt jobb har varit när kvinnor jag träffat under graviditeten vid återkopplingen efter födseln berättar om hur den blivit en helt okej, eller till och med bra, upplevelse. Ofta har den nya upplevelsen fått minnet av den första förlossningen att blekna. Att som barnmorska ha varit med och bidragit till den enorma resa kvinnan gjort från rädd gravid till nybliven tvåbarnsmamma är djupt tillfredsställande. Jag kan inte nog betona vilka hjältar dessa kvinnor är!

Något skavde dock i mig. Varför hade kvinnorna jag träffade inte fått hjälp tidigare? De hade behövt stöd efter en negativ förlossningsupplevelse. Ändå kom de oftast inte till oss förrän de var gravida på nytt och redan utvecklat en förlossningsrädsla. Jag tyckte att vi i vården misslyckades, som inte bättre fångade upp kvinnor i behov av stöd efter förlossning. Detta behövde undersökas närmare! Jag började plugga igen, och skrev uppsatser på högre nivå parallellt med jobbet på kliniken. Hur identifieras kvinnor med negativ förlossningsupplevelse? Hur mår kvinnor efter negativa förlossningsupplevelser? Sådana frågor uppfyllde mig, och ledde vidare till forskarstudier.

Idag är jag doktorand inom området kvinnors psykiska mående i samband med graviditet och födande. Stort fokus ligger på förlossningsupplevelse. På nästan alla kvinnokliniker i Sverige får kvinnan skatta förlossningsupplevelse på en skala mellan 1 och 10 någon av de första dagarna efter det att hon fött. I en av mina studier undersöker jag vad kvinnor väger in i skattningen. Vad motsvarar siffran egentligen? Det ska jag ta reda på genom att jämföra siffran med svaren på 22 frågor i en enkät om sådant man vet är betydelsefullt för förlossningsupplevelsen. Det handlar om egen förmåga, upplevd trygghet, professionellt stöd och delaktighet. Enkäten, Childbirth Experience Questionnaire, har använts tidigare i forskning och har visat sig vara ett bra sätt att bredare mäta förlossningsupplevelse.   

Förlossningsupplevelse tenderar att försämras över tid

Från tidigare forskning vet man att förlossningsupplevelse tenderar att försämras över tid. Därför kommer kvinnor även få möjlighet att skatta förlossningsupplevelse och besvara enkäten Childbirth Experience Questionnaire även tre och sex månader efter det att de fött. Jag har även studerat hur 80 000 kvinnor skattat sin första förlossningsupplevelse och jämfört det med hur de mådde när de blev gravida, när de var gravida och vad som hände under födandet. Här såg vi att de som hade ett allmänt dåligt mående vid graviditetens början i högre utsträckning skattade sin förlossningsupplevelse lågt, liksom de som var förlossningsrädda och fick stöd för psykisk ohälsa under graviditeten. Utifrån dessa resultat blir det uppenbart åtminstone för mig att mer resurser behöver läggas på dessa kvinnor i samband med graviditet!

Vi såg också, precis som tidigare forskare gjort, att sugklockefödslar och oplanerade kejsarsnitt, i synnerhet där mamman sövdes, var förknippade med negativ förlossningsupplevelse. Kanske kan vården bli bättre på att följa upp kvinnor som fött på dessa vis, för att förhindra tänkbara konsekvenser av negativa förlossningsupplevelser? Tidigare forskning har nämligen visat att negativ förlossningsupplevelse inte bara kan orsaka förlossningsrädsla, utan även är förknippat med posttraumatiskt stressyndrom, depression och försvårad amning.

Vid 48 års ålder kan jag konstatera att tåget för länge sedan har gått för mitt planerade arbete som ung barnmorska på ungdomsmottagning. Jag blev istället den unga barnmorskan på Auroramottagningen, en mottagning som också vinner på att där finns barnmorskor i olika åldrar. Så småningom blev jag doktorand. Jag har aldrig slutat arbeta på förlossningsavdelningen. Jag hoppas att jag har ytterligare 20 år kvar som yrkesverksam barnmorska, och att jag ska kunna fortsätta kombinera kliniskt arbete med forskning som kan leda till att fler kvinnor går stärkta ur sitt födande och föräldrablivande. Alla födande har samma rätt till den bästa vården, men alla födande behöver inte samma vård!

Referenser:

Andersen LB, Melvaer LB, Videbech P, Lamont RF, Joergensen JS. Risk factors for developing post-traumatic stress disorder following childbirth: a systematic review: L.B. Andersen et al. Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica. 2012 Nov;91(11):1261–72.

Bell AF, Andersson E. The birth experience and women’s postnatal depression: A systematic review. Midwifery. 2016 Aug;39:112–23

Dencker A, Nilsson C, Begley C, Jangsten E, Mollberg M, Patel H, et al. Causes and outcomes in studies of fear of childbirth: A systematic review. Women Birth. 2019 Apr;32(2):99–111.

Dencker A, Taft C, Bergqvist L, Lilja H, Berg M. Childbirth experience questionnaire (CEQ): development and evaluation of a multidimensional instrument. BMC Pregnancy Childbirth. 2010;10(1):1.

Hosseini Tabaghdehi M, Kolahdozan S, Keramat A, Shahhossein Z, Moosazadeh M, Motaghi Z. Prevalence and factors affecting the negative childbirth experiences: a systematic review. J Matern Fetal Neonatal Med. 2020 Nov;33(22):3849–56.

Waldenström U. Women’s memory of childbirth at two months and one year after the birth. Birth. 2003;30(4):248–54.

Eva Rose Doula

Doula Eva Rose

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021
Eva Rose

Av Eva Rose

Mitt navn er Eva Rose, jeg kommer fra en forblåst øy på Vestlandet i Norge. Der var jeg så heldig å få se min egen lillesøster Sara bli født, trygt og fint hjemme i mine foreldre seng. Min far, Guttorm som var fotograf og tok bilder av denne magiske april dagen i 1985, minner vi alle er så glade for å ha.

Min bestefar var også fotograf, så jeg fikk mitt første kamera som 3 åring. “Du skal bli fotograf”, sa han. Jeg er veldig glad for at jeg var et føyelig barn, for det var aldri noe tvil. Jeg skulle bli tredje generasjons fotograf. Kun 19 år gammel fikk jeg spørsmål fra min redaktør i magasinet Gravid om jeg ville ta bilder av fødsler. Aldri har det vært et mer rungende JA fra meg!

Som fotograf skal man være flue på veggen, men det tok ikke mange fødsler før jeg sakte men sikkert nærmet meg fødekvinnen. Ofte hadde ikke jordmødre tid til å være der inne hele tiden, så det ble ofte mye tid inne på fødestuen hvor jeg fikk god kontakt med parene som jeg fulgte. Å se noen ha vondt uten å gjøre noe føltes helt feil så jeg begynte å holde og stryke på den fødende og jeg så at noe så enkelt kunne hjelpe. Hun ble sett, hun ble tatt vare på gjennom hele fødselen.

I 2013 tok jeg meg fri i 6 måneder for å reise Asia rundt alene

Første stop var Thailand. Jeg har alltid vært glad i å bli massert, men også å massere. Dette var noe mine fødekvinner hadde fått erfare, men jeg visste egentlig ikke hva jeg holdt på med. Jeg har alltid stolt på min egen intuisjon så å massere og trykke rundt på hofter og ryggen til gravide hadde jeg gjort i flere år, men nå ville jeg bruke mulighetene jeg hadde rundt meg på reisen til å lære mer. 

Jeg ble kjent med en ekte hekse- kjærring i jungelen av Thailand som lærte meg opp i thai massasje, og akupressur punkter. Hun hadde vært med på mange fødsler og hun viste meg hip squees og sacral pressure blant mange andre teknikker. Reisen videre gikk til Bali, og Fiji og begge stedene tok jeg massasje kurs. Alle hadde noe nytt å komme med, og jeg fikk mange gode redskaper som jeg gledet meg til å bruke i jobben min som doula. For det var først i 2012 at jeg fikk høre om doula yrket for første gang. 

En doula er en hjelpe kvinne som gir emosjonell, praktisk og fysisk støtte gjennom både graviditet, fødsel og barseltiden. Vi har aldri noe medisinsk ansvar, vi skal bare komplementere en jordmor. Dette var altså noe jeg hadde gjort i mange år allerede, men jeg visste ikke at det hadde et navn. 

Å ta bilder av en fødsel var noe jeg elsket å gjøre. Tanken på at familier skulle få minner fra den store dagen var så fint å vite. Men ingenting slo det å få være inne i den fødebobla med en kvinne. Ta på henne, massere, puste sammen. Berolige, og rett og slett ta vare på henne og partneren under en så viktig begivenhet. Få kjenne hvordan oxytocinen bruse rundt meg. Jeg begynte å få mer selvtillit og ta mer plass og tilbakemeldingene jeg fikk gjorde at jeg ville lære enda mer og bli enda bedre, for det jeg gjorde hjalp!

Fødsler i Norge

I Norge kan du få en kontinuitet om man føder hjemme med egen hjemmejordmor, eller på ABC avdelingen på Ullevål sykehus. Samme team av jordmøre er der gjennom hele prosessen og jeg skjønte fort at dette var en viktig nøkkel for en god opplevelse. Jordmødrene kjente damene, de visst hvilke behov de hadde for å føle seg trygge. Det gjorde at jeg så mye flere fine fødsler. 

Kvinnene hadde ikke samme behov for medisinsk smertelindring, fødslene så ut til å gå mye fortere og enklere. Jeg fikk også sett fødsler hvor kvinnen ikke viste tegn på smerte eller ubehag, kun styrke, ro og tilstedeværelse. 

Av ca 60.000 fødsler I Norge fikk kanskje 500 kvinner denne muligheten på ABC eller føde hjemme. Eneste muligheten for de andre “59.500” til å få en kontinuitet er å betale for en doula. Jeg tror fødselsomsorgen kunne revolusjoneres om alle hadde mulighet til å få møte samme folka gjennom hele prosessen. Slik de har det både i Nerderland og i New Zeland. 

Men det ser ikke ut som dette vurderes engang i Norge, så det er så fint å se at det blir flere og flere doulaer her i landet. Men det er trist at dette er et privat tilbud, som kun noen kan ta seg råd til. Etter å stått på fødestua i 23 år, og sett 205 barn bli født har det vist meg hvor viktig en god fødselsopplevelse er. En dårlig opplevelse går ikke bare utover mor, men barnet og hele det nye familielivet og i potensielt lang tid fremover. 

En fødsel kan se bra ut på papiret, men kan være traumatiserende for mor. 

Hvis man har fått et bånd og tillit til noen som har vært med deg gjennom fødselen er der mye enklere å jobbe seg ut av PTSD og traumer med de som har vært der og kan prate seg gjennom forløpet for å kunne forstå og akseptere mer av det som har skjedd. 

Min drøm

Min drøm og håp for fremtiden er at vi og alle andre land kan få inn kontinuitet i svangerskaps omsorgen, og at inntil dette kan realiseres så burde særlig sårbare kvinner med utfordringer få gratis tilbud om doulaer. Noen kan tenke at det høres dyrt ut, for det er en krevende jobb å stå i beredskap fra uke 38-42 men jeg er sikker på at prislappen staten betaler for å hjelpe alle de som sitter med traumer og fødselsdepresjoner er mye høyere. For det går ikke bare utover kvinnen men en hel familie. 

I 5 år har jeg hatt en Instagram konto som heter evarosebirth. Gjennom den har jeg blitt kontaktet av tusenvis av kvinner i hele verden som forteller historiene sine. 

Jeg har delt filmer og bilder fritt ( uten sensurering ) og fått muligheten til å vise 160.000 følgere hvordan en fødsel ser ut. Jeg har delt viktige verktøy, reserch og visuell kunnskap som har gjort at flere har fått et nytt syn på fødsler. Det mange har tenk på som det værste man skal gjennom i livet har gjennom bildene mine sett at det faktisk kan være det råeste man skal gjennom! Så det har vært så fint å kunne dele min kunnskap med folk i hele verden som har tatt med seg kunnskapen, tatt mer eierskap til egen fødsel og fått bedre opplevelser. 

Jeg har innsett at vi har mye å lære av hverandre på tvers av landegrenser så i 2020 startet jeg en reise og prosjekt jeg kalte Birth around the world. Her skal jeg og min kjære Ole Jacob ( filmfotograf ) besøke ulike land, vi skal møte mennesker som jeg har fått kontakt med som har lært meg mye verdifullt. Så fort pandemien er over skal vi fortsette på dette eventyret. 

Kroppens resussjer er enorme hvis vi bare lar de få plass til å utfolde seg, men i en medikalisert verden hvor alt måles i penger og tid så føler jeg at vi har mista troen på fødekroppen. Mista troa på kvinnene. Men jeg jeg ser hele tiden hvor RÅ damer er! Jeg ser hvor finurlig kroppen er bygt opp. Jeg ser hva tillit, og trygghet gjør og jeg ser hva usikkerhet og redsel gjør. Hvis en kvinne føler seg sett, hørt, har kunnskap til kroppens fysiologiske prosesser og medbestemmelsesrett og valgmuligheter så kommer hun styrket ut på andre siden, uansett om fødselen ble som hun hadde håpet på. 

Å være doula er en egen livsstil i seg selv. Aldri vite når man skal på jobb, hvor lenge man skal være på jobb er svært krevende- men når telefon kommer og fødsel  er gang blir alt annet glemt!

Opokua Britton Andra chansen

Andra chansen

1 kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Opokua Britton

På det stora hela så är jag ganska nöjd med hur min första födsel blev. Direkt efter var jag supernöjd, men betyget har tyvärr dragit ner lite med tiden. Mycket har ändrats sen dess, framförallt min kunskap kring hur en födsel kan vara och hur jag själv kan påverka den. År 2017 hade jag varit sjuksköterska i åtta år så att en födsel skulle ske på sjukhus och att det var skönt att vara nära en operationssal kändes självklart. Jag läste väl någon bok, men annars var mantrat “det går som det går”. Såhär i efterhand så kan jag inte säga varför jag valde den strategin. Delvis berodde det nog på att jag ändå hade en tro på att min kropp vet vad den ska göra. Det jag glömde var ju att sjukhuset har sina rutiner och vad min kropp vill och den taken den vill jobba på kanske inte alltid är densamma som vårdens.

År 2019 var jag doula/stödperson på båda mina systrars födslar, samt min bästa kompis. Samma år bestämde jag mig för att utbilda mig till doula. Sen dess har jag gått en kurs i spinning babies, avslappnade gravidmassage och blivit certifierad hypnobirthinginstruktör. Under åren har jag varit med på många olika födslar, med väldigt olika människor, på olika platser och med olika förutsättningar. Jag har lärt mig, om och om igen att ingen födsel är den andra lik. Jag har lärt mig att man helt enkelt inte vet hur det kommer bli. Men framförallt har jag lärt mig att “preparation is key”. Att förbereda sig betyder ju inte att allt måste bli precis som man drömt om och allt annat är lika med misslyckande. Förberedelse för mig är både mentalt och fysiskt. Det är en möjlighet att inte bara ge sig så bra förutsättningar under födseln som möjligt, men också en chans att njuta av graviditeten och tiden efter.

Om allt går vägen så är det dags för mig att föda mitt andra barn i början av nästa år. Precis som förra gången så längtar jag efter födseln och tiden efter. Den här gången vill jag också försöka göra vad jag kan för att få ut så mycket jag kan även av graviditeten. Jag mådde prima sist, men det kändes mest som något jag behövde göra för att komma fram till målet. Nu vill jag verkligen att resan ska vara målet, hur klyschigt det än låter. Och detta ska jag göra genom förberedelse, förberedelse och mer förberedelse.

Jag bestämde mig för att bli hypnobirthinginstruktör efter att ha läst boken Hypnobirthing-Practical ways to make your birth better (Siobhan Miller). I Sverige så kretsar mycket födselförberedelse kring FUR och här öppnades en helt annan värld. En värld för mig. Hypnobirthing är allt annat än en quick fix. Förutsättningen för att det ska funka är att man tränar och förbereder sig. En full kurs enligt Hypnobirthing Institute består av fem möten som vardera är cirka tre timmar långa. Nu tror jag inte att det är ett måste för att en person ska kunna få ut otroligt mycket av metoden, MEN det kommer kräva flera timmars övning och tid. Men tack o lov så består väldigt mycket av träningen på att slappna av och andas.

“Relaxation is a gift you give yourself”

Min egen förberedelse

Så, hur ska jag förbereda mig nu när jag ska ha min, förhoppningsvis, sista födsel (vill ej ha fler barn). Jo jag kommer fokusera på hypnobirthings sex pelare: andning, avslappning, hypnos, visualisering, information och affirmationer.

Andning: Jag har börjat redan nu, men från vecka 20 så kommer jag ta mig tid att träna på minst en andningsövning om dagen, med fokus på uppåtandning och avslappningsandning.

Avslappning: Det är sannerligen en gåva. En gåva många skulle behöva ge sig själva, men också bli bättre på att ta emot när tillfälle ges. Även om det är så lite som att ta fem minuter för lite mindfulness. För mig har appen headspace hjälp väldigt mycket så den kommer jag fortsätta använda i kombination med specifika hypnobirthing övningar.

Hypnos: Det är väl denna del som många tycker känns lite flummig. Men kort kan man säga att det handlar om att ge plats åt det undermedvetna. I hypnobirthing så görs detta med hjälp av just avslappningsövningar. Det är ett bra sätt att bearbeta kända och okända saker som kan sätta käppar i hjulet under en förlossning.

Visualisering: Jag blundar ofta och fantiserar om hur jag får föda hemma med min familj runt mig i en lugn, varm och mörk atmosfär. Det ger mig så mycket glädje. Sen är det desto svårare att komma på något att visualisera under sammandragningarna. Sist tänkte jag att jag dök under en våg. Vi får se vad som dyker upp denna gång. Kanske lyfts jag upp i en ballong och glider ner mjukt och lugnt som en fjäder. Eller så kanske jag gör som min syster, klättrar uppför ett berg och släpper ut ett urvrål vid sammandragningens peak?

Information: Jag vet vad jag kan förvänta mig av en sjukhusfödsel, men nu försöker jag lära mig mer om vad som behövs när man vill föda i hemmet. Känns skönt att ta mer ansvar för hur situationen ska se ut. I alla fall sakerna runt omkring som jag kan påverka. Jag ska dessutom vara med på fler födslar och hålla en hypnobirthingkurs och då lär jag mig alltid otroligt mycket. Amning, det gick utmärkt sist, men det är något jag inte vill lämna åt slumpen. Den kunskapen kommer gynna mig och mina framtida klienter.

Affirmationer: Jag ger alla mina klienter affirmationskort att sätta upp i sina hem. Jag tänker självklart göra detsamma.

Min favorit är “kraften i sammandragningarna är inte starkare än dig, de kommer ifrån dig”. Jag ska också lyssna på ljudfiler med affirmationer. Jag har affirmationer riktade till graviditeten, till födseln och till fjärde trimestern. Affirmationer kan alla skriva. Det är meddelanden till vårt medvetna och vårt undermedvetna. En huvudregel finns och det är att de ska vara skrivna i presens. Ord har en otrolig kraft. Att använda sig av affirmationer och se hur de kan påverka en tydliggör den otroligt starka kopplingen mellan kropp och knopp.

Jag njuter av att vara igång och jag är så glad att bestämt mig för att ta ett så stort ansvar för min födsel. Och vilken ära det är för mig att hjälpa andra att förbereda sig samtidigt som jag är på min egen resa.