Starta och driva eget av Elin Häggberg

Starta och driva eget, smart digitalt och hållbart – bokrecension

Bok av bloggaren och entreprenören Elin Häggberg

Du hittar det bästa priset på omnible.se

Är du en av dem som funderar på att starta eget? Har du en eller flera ideér som du vill försöka förverkliga? Då kan jag verkligen rekommendera Elin Häggbergs bok STARTA OCH DRIVA EGET, smart digitalt och hållbart. Inte för att det är ett måste på en företagsresa att börja med att läsa en bok. Det går utmärkt att bara registrera sitt företag på verksamt.se och lära sig allt under resans gång. Men någon gång under färden kommer du behöva zooma ut och se på din verksamhet med någon annans ögon, ja någon gång under resan kommer du vilja plocka upp en bok. Jag lovar.

När jag själv började plocka upp böcker så märkte jag att den här genren var allt annat än het. Det var rätt trista böcker som fanns att läsa om företagande tyckte jag. De hade bra innehåll på många sätt, men layoutmässigt och själva tonen, åh det var sövande läsning. Istället började jag läsa Elins blogg Teknifik – och där fastnade jag. För där fanns en person som jag kunde identifiera mig med, någon som var likable och som skrev lättsamt fast ändå väldigt initierat om teknik och företagande. Elin tar också upp just det i sin bok: hur man skapar ett personligt varumärke.

Det kanske känns konstigt att tänka i termer av att göra sig själv till ett varumärke, som att man ska paketera sig till en produkt eller bara tänka business hela tiden. Så är det inte! Ett personligt varumärke handlar om hur du etablerar dig som professionell person i din bransch. Ditt rykte, din person, dina kontakter, ditt nätverk – allt hänger samman med dig och ditt företag.

Linas matkasse är ett bra exempel på någon som har lyckats skapa ett starkt personligt varumärke. Och Elin Häggberg. Just den här boken hade troligtvis gått mig helt förbi om jag inte hade fastnat för Elin och hennes blogg Teknifik först. Se där, ett bra exempel på hur det kan fungera! För själva titeln är ju inte den mest säljande delen av boken just i det här fallet, utan det är författaren själv.

Vilken tur då att innehållet motsvarade mina förväntningar. På ett pedagogiskt sätt går Elin igenom det där som kan kännas krångligt och trist med företagande och som gör att många tappar lusten innan de ens har börjat: affärsplan, skatter och regler kring företagande. Men det är faktiskt inte så farligt som man lätt kan tro. Däremot är det ju något helt annat att vara företagare än att vara anställd. Man är sin egen chef. Det svåraste med att vara sin egen chef (enligt mig) är inte att idéerna eller inspirationen tryter utan det är att planera den egna tiden – time management. Samt att verkligen få en förståelse för att jag som företagare är mitt företags viktigaste resurs. Alltså på riktigt. Så det kanske faktiskt är smartare att gå på det där träningspasset än att försöka klämma iväg ett blogginlägg klockan 22 på kvällen då när familjen redan har somnat.

Något annat som Elin Häggberg återkommer till i boken är vår digitala värld som ju innebär helt nya möjligheter för företagare att vara kreativa på och nå ut. Sociala medier, bloggar och influencers som är proffs på just dessa. Men hur ska man göra för att nå ut? Räcker det att skicka iväg ett halvbra inlägg på instagram då och då? Faktum är att en stor framgångsfaktor är att leverera bra innehåll konsekvent och över tid: att inte ge upp helt enkelt.

Eftersom jag själv har kommit en bit på vägen i min företagsresa så har jag på egen hand hunnit lära mig mycket av det som Elin Häggberg tar upp i sin bok. För företagsresan fungerar just så – den handlar om att börja lära sig att lösa olika problem och hitta nya infallsvinklar på saker. Ändå var det inspirerande läsning, även för mig. Om du är en av dem som ligger precis i startfältet för din egen företagsresa så är det en god investering att lära dig mer om hur den kan bli både smart, digital och hållbar.

Föda barn, barnmorskornas guide till din förlossning

Föda barn – barnmorskornas guide till din förlossning

Föda barn, barnmorskornas guide till din förlossning
Barnmorskornas guide till din förlossning!

När jag läser Föda barn – barnmorskornas guide till din förlossning – så blir jag påmind om hur kompetent den svenska barnmorskan faktiskt är. En erfaren förlossningsbarnmorska här har en alldeles unik kompetens om både det normala men även om det komplicerade födandet – och framförallt om dess inneboende dynamik. Kunskap ger trygghet och det känns väldigt tryggt att läsa barnmorskorna Hanne Fjellvang, Linn Richter och Hanna Ulfsdottirs noggranna genomgång av den omvälvande livshändelse som en förlossning faktiskt är.

Boken är en ambitiös genomgång av allt det som du kan vilja veta inför förlossningen – och den är skriven på ett behagligt och lättillgängligt språk. Förutom den obligatoriska genomgången av epidural/ lustgas, medicinsk respektive icke-medicinsk smärtlindring och kapitlen om förlossningens olika faser så innehåller den några riktigt bra kapitel med det där lilla extra:

  • Vad är smärta?
  • Mental förberedelse
  • Ställningar när du föder
  • Att stödja den födande

Jag blir väldigt glad när kapitlet om bristningar i underlivet ackompanjeras av en bild på en födande kvinna i upprätt ställning.

Fyrfota ställning
Perinealskydd vid fyrfota ställning

Boken innehåller även ett stycke om att föda barn i vatten – något som verkligen är på tiden:

Att bada ger en känsla av viktavlastning, vilket kan underlätta för dig när du ska byta ställning och att vara i en upprätt position under födandet. Detta, tillsammans med att värmen hjälper dig att slappna av både mentalt och kroppsligt, bidrar till att behovet av annan smärtlindring minskar vid bad.

Föda barn – barnmorskornas guide till din förlossning är en mycket välskriven bok som jag varmt rekommenderar till dig som väntar barn eller som bara är nyfiken på det här med födandet. Och jag kan bara instämma med författarna när de i inledningen av boken skriver såhär:

Som barnmorskor tror vi att det framför allt är fyra faktorer som kan ha betydelse för din upplevelse av att föda. Den första är att du förstår hur din kropp fungerar när du föder, den andra är att du hittar ditt sätt att hantera smärtan. Den tredje faktorn är din mentala förberedelse, hur dina tankar kan påverka dig innan och i stunden då du föder. Den fjärde och minst lika viktiga faktorn är att du har det känslomässiga stödet som just du behöver.

Amen säger jag.

Gravidbok: Föd på dina villkor

Doulornas guide till din graviditet och förlossning

Maria Bengtsson Lenn och Victoria Häggblom har skrivit systerböckerna Föd på dina villkor och Gravid med kropp och själ. De är båda doulor och böckerna beskrivs som holistiska guider till graviditet och förlossning. Maria och Victoria vill stärka gravida kvinnor i att där finns ett val, och att det faktiskt går att påverka både upplevelsen, det medicinska utfallet men framförallt känslorna inför, just det – den egna kroppen – under graviditet och förlossning.

Gravidbok: Föd på dina villkor

Författarna lyckas med precis det och jag älskar dem för det. För i Sverige har vi mutat in oss i ett hörn där det knappt finns något val alls för födande kvinnor – ”valet” står oftast mellan en epidural eller lustgas på en institutionaliserad sjukhusförlossning. När hemfödslar är en företeelse på marginalen som de flesta inom det etablerade har en stark beröringsskräck inför och när de alternativa förlossningsenheterna som ändå fanns har lagts ner så är det svårt att känna sig hoppfull. Få författare till gravidböcker vågar ta ut svängen och ställa sig helt på den gravida kvinnans sida – de flesta anpassar sig konformt efter hur organisationen för födande ser ut i Sverige just idag. Att vara visionär på riktigt när det gäller födandet är av någon anledning inte riktigt okej. Men Maria och Victoria vågar. För de är ju doulor.

Det som är helt fantastiskt med doulor är den kvinnocentrerade approachen, det som också kan kallas för midwifery – med kvinnan – eftersom den är själva förutsättningen för yrket. Utan den approachen fanns det inga doulor alls. Och forskningen talar tydligt för att just den kvinnocentrerade approachen ger svårslagna resultat – med en doula på förlossningen så minskar risken för ett onödigt kejsarsnitt signifikant.

Gravid med kropp & själ

Nåväl, tillbaka till böckerna. Det märks att författarna har impulser från ett annat land, ja det känns nästan som om böckerna kommer inslagna i ett regnbågsfärgat omslagspapper med en bris från det soliga Californien. Och jag måste erkänna att min hippiedetektor lyser rött här och där. När Maria och Victoria uppmanar oss läsare att kalla det kvinnliga könsorganet för yoni och hjälper oss att hitta den inre jaguaren i en jaguarmeditation så balanserar författarna på en mycket tunn lina där risken är överhängande att vi alla ska falla ner i kitsch och hippieträsket. Jag tror att inramningen – som är lite väl glättig ibland – gör att böckerna framförallt kommer bli lästa av de redan frälsta och att de kanske inte når så långt utanför den egna filterbubblan. Men jag lyckas med författarnas hjälp komma över hippiekitschen och in till det som faktiskt är bokens kärna.

För det författarna egentligen vill är att fler kvinnor ska få tillgång till sina kroppar och därför blir jag lycklig när jag läser dessa rader:

Trots att kvinnors rätt till jämlikhet och utrymme i samhället har förändrats oerhört mycket om en tittar tillbaka i tiden finns det fortfarande inte mycket utrymme för oss att uttrycka starka känslor av styrka, smärta och extas.

Låt inte någon ”förlösa dig”! Välj istället att föda ditt barn aktivt genom att röra på dig och hålla dig upprätt. Det kan vara i hukande position, på knäna, på alla fyra eller stående – och föd ditt barn av egen kraft.

För i vårt samhälle är vi väldigt bra på att förneka både oss själva men även andra kvinnor den universella kraft som finns i barnafödandet. Kan vi egentligen föda barn? verkar vara en fråga som vi kollektivt går och ruvar på.

Författarna till Gravid med kropp och själ och Föd på dina villkor är i den kontexten befriande kaxiga och böckernas budskap når mig. De berikar vår gravidboksflora med mullig jord och jag hoppas att det ska våga växa något mera där.

Lena Lennerhed om aborter i Sverige

Huset som vi just har flyttat till är byggt år 1970. Det känns som ganska nyss ändå.  Folkhem, funkis och raska byggkliv mot ett modernt samhälle. Men när jag slår upp boken Kvinnotrubbel som handlar om abort i Sverige mellan år 1938 -1974, författad av professor Lena Lennerhed; ja då slås jag av fasan som en oönskad graviditet kunde innebära för en kvinna i Sverige just år 1970. Mitt i mexiteglet och den brunmålade träfasaden.

Lena Lennerhed föreläste om abort på årets konferens i Reproduktiv hälsa!

Lena Lennerhed är professor i idéhistoria och har forskat om sexualitet och kön, år 1994 disputerade hon på avhandlingen Frihet att njuta som handlar om 60-talets sexliberalism. Hon har skrivit flera  böcker om svensk aborthistoria varav Kvinnotrubbel är den senaste. Den handlar om en speciell tid i vår svenska historia, tiden då kvinnor kunde ansöka om legal abort och under vissa omständigheter få en sådan beviljad. Innan 1938 var nämligen abort något kriminellt och efter år 1974 (i praktiken år 1975) så infördes fri abort. Kvinnor behövde efter år 1975 inte längre uppge några skäl till aborten eller ansöka om att få den beviljad, iallafall fram till och med graviditetsvecka 18.

Kvinnotrubbel handlar om processen att ansöka om och försöka få en legal abort beviljad någon gång under den här tiden. En kvinna kunde få abort av medicinska, eugeniska eller humanitära skäl. År 1946 tillkom även socialmedicinska skäl och år 1963 skrevs det in i lagen att en kvinna kunde få abort om fostret hade skadats under graviditeten. Såhär kunde det se ut: Den abortsökande kvinnan uppsöker läkare som upprättar ansökan som sedan skickas till Medicinalstyrelsen vars rättspykiatriska nämnd beslutar i ärendet. I praktiken var det läkaren som fällde avgörandet redan i sin ansökan – läkaren skulle efter sin undersökning av kvinnan ange om det fanns skäl till abort eller inte. Kvinnan fick träffa en gynekolog för en gynekologundersökning och kurator och psykolog för utredning. Besöken kunde bli många och månaderna gick. Flertalet aborter gjordes därför först i den fjärde eller femte graviditetsmånaden.

I intyget skulle läkaren notera uppträdande, hållning, rörelser och kroppstyp. Målande beskrivningar av den abortsökande kvinnan gavs, här återger jag några citat ur boken:

Luktar snusk på lång väg.

Välvårdad, väl bibehållen kvinna, klädd i ljusblå angorajumper, långa röda naglar på litet knubbiga ringprydda händer.

Sök. välvårdad och proper i klädsel och personlig ansning — piffig, söt 19-åring med friskt utseende och vackra färger

Grådaskig, sjaskig färglös astenika, som verkar trött och tärd. Verkar ointresserad för sitt utseende och är ganska vanvårdad.

Kvinnans sexualitet avhandlas också i vissa ansökningar:

Man har en klar känsla av att det är sök. som svarat för initiativet till de erotiska förbindelserna men man efterlyser fåfängt ett affektivt beklagande av barnafadern, vilken med stor sannolikhet fallit för kvinnans charm, som skulle kunna vara ganska överväldigande då hon spelar ut hela sitt register.

En del kvinnor togs in på psykiatrisk klinik och det var ingen ände på själva problematiseringen eller psykiatriseringen av kvinnan som sökte abort under den här tiden. Samtidigt svängde pendeln fram och tillbaka och abortstatistiken varierar, generellt var den mer restriktiv på 1940 och 50-talen. Klass spelade roll och troligen var det lättare för en kvinna med pengar att hitta en välvilligt inställd läkare. Under 1960-talet svängde den allmänna opinionen till förmån för en liberalisering av abortlagen och man började prata om abort mer i termer av en rättighet, det blev alltså mer en politisk fråga än något annat. Det syns i statistiken för år 1970 var det lättare att få en ansökan om legal abort beviljad. Införandet av fri abort  år 1974 har inneburit att en kvinna inte behöver ha en psykiatrisk eller medicinsk diagnos för att få abort beviljad – i den meningen så har abort avmedikaliserats och avpsykiatriserats. Men fortfarande är det ett medicinskt ingrepp som hälso och sjukvården i allra högsta grad ansvarar för.

 

Välkommen sköna maj

Maj månad. Som jag har bävat för ett litet tag. Nu är du här. Solen skiner, och det är  en väldigt förlåtande omständighet.  Annars är det bara att hänga med så gott det går, håll i hatten. Snart flyttar vi till vårt hus! Men innan dess spelar min äldste son och hans skollag schack-SM i Linköping och min äldsta dotter har premiär på sin cirkusföreställning medan jag och Hanna ska på barnmorskekonferens i Stockholm 15-16 maj!

I förrgår var vi på fest, det var bokrelease för Tjuren från Solna som är skriven av författaren Gunnar Ardelius. Jag är glad att vi kom iväg på festen, jag och några barn, för det var en jättetrevlig tillställning! Själv kom jag i samspråk med Pebbles Karlsson Ambrose som bland annat har  bloggat om hur det är att leva med en psykossjukdom på 1177 Vårdguiden, något som sedan blev till boken  ”Vid vansinnets rand”. Jag frågade om inte Pebbles kunde tänka sig att skriva om sina erfarenheter i ett gästinlägg till den här bloggen, och det kunde hon! För det är jag så glad. Imorgon publicerar jag hennes text (en text som grep tag i mig på alla sätt) som handlar om att drabbas av något väldigt skrämmande – nämligen en förlossningspsykos. Det vill ni inte missa.

Boken som vi var på fest för och som handlar om Sebastian 19 år som väntar på att livet ska börja vill ni inte heller missa. Jag köpte såklart ett exemplar och började läsa. Alltså, jag faller handlöst:

Ur ”Tjuren från Solna” av Gunnar Ardelius.

 

I hetluften

I hetluften! Foto: Lovisa Engblom

Mediedrev har sin egen inneboende logik. Nyanser har en tendens att försvinna och saker blir ett antingen eller;  svart eller vitt. Bra eller dåligt. Bäst eller sämst. Och råkar man säga någonting fel så kommer det högst troligt att överskugga precis allt det andra som man egentligen ville ha sagt. Och om man säger någonting nyanserat så spetsas det ofta till av rubriksättaren eller hamnar i sopkorgen – det blev helt enkelt inte tillräckligt ”hett”. Mycket publicitet och debatt kan ju också vara ett PR-trick för den som vill sälja en bok eller få ut ett budskap. När Gudrun Schyman eldade pengar i Almedalen  en sommar så köpte hon sig reklamplats i alla tidningar.

En bok som har hamnat i hetluften de senaste åren är Praktika för blivande föräldrar, gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund. Den är skriven av barnläkaren Cecilia Chrapkowska och läkaren Agnes Wold. Själv är jag lite bekant med Cecilia genom min syster och sist vi sågs på en fest så pratade vi om Södra BB. Cecilia är en mycket sympatisk person. Hennes bok för blivande föräldrar har blivit omdiskuterad, framförallt för att den inte tydligt tar ställning mot ett måttligt intag av alkohol under graviditeten. Av forskningsgenomgången i boken kan man få intrycket av att det är okej att dricka 7 standardglas alkohol per vecka. Många barnmorskor och läkare har reagerat mot just det.

Jag tycker att den andra halvan av boken, barndelen, är lysande. Bäst tycker jag att kaptilet om vaccinationer är; på ett grundligt men ändå lättfattligt  och respektfullt sätt går författarna igenom alla de vaccinationer som ingår i basprogrammet och vilka sjukdomar de skyddar mot. Mycket klargörande beskriver de vad som hände när vaccinet mot svininfluensa kom och biverkningen narkolepsi som drabbade vissa. Om infektioner och små barn skrivs också jättebra: de råd som ges om hur man som par kan parera VAB-perioderna är toppen! Varannan veckas VAB-ansvar är ett tips, då planerar man in sina viktiga jobbmöten den vecka man inte har VAB-ansvar – med förhoppningen om att slippa ett eller annat trist VAB-gräl.

Kapitlet om förlossning är säkert väl menat men budskapet blir att det inte spelar så stor roll att förbereda sig mentalt (genom profylax, andning, avslappning osv) eller ställa in sig på hur man vill  ha det eftersom det ändå blir som det blir,  att förloppet inte går att påverka genom sin inställning. Min reflektion: Att inte förbereda sig mentalt eller försöka formulera hur man tror att man vill ha det för sig själv eller andra är att lämna walk over till de som råkar jobba på sjukhuset just det skiftet – och att vi har medicinska resultat i världsklass säger inte så mycket om det psykologiska och omvårdande omhändertagandet.

Vidare så ombeds de som bor i glesbygd att fundera på, eller be om, en planerad igångsättning på sjukhus – som en lösning på problemet med avstånd till sjukhuset, med motiveringen att det kan vara säkrast för mor och barn. Min reflektion: Om vi ska prata risker, ja då är spontan förlossningsstart nästan alltid att föredra framför igångsättningar, särskilt vid en normal graviditet och med en förväntat normal förlossning. Går det kanske att finna ett annat evidensbaserat förslag till lösning på just detta problem?

Men framförallt – läs boken själv!

 

 

Vittnesmål

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Doulahelg!

Susanna Heli!

Förra hösten anmälde jag mig till Föda utan rädslas doulautbildning! En hembarnmorskehelg kom emellan och det hela fick skjutas på framtiden. Nu är jag äntligen på plats här i Stockholm alldeles höggravid och otymplig – men det är underbart att få vara det i sällskap med en stor grupp blivande doulor. Eftersom jag är barnmorska har flera undrat varför jag går en doulaubildning, det behöver jag väl ändå inte? Nej jag behöver ingenting. Men jag vill! Jag ser mina färdigheter och kunskaper i arbetet med födande som ett stort dragspel, eller varför inte en solfjäder, som går att dra ut långt åt alla möjliga håll. Att gå en doulautbildning är ett sätt att få fördjupa mig i  den känslomässiga delen av födandet och träffa andra som också är intresserade av just den biten. Det är inspirerande och väldigt roligt.

Litteratur

 

Susanna Heli och Liisa Svensson

Om tryggt födande

Efter fem år som barnmorska i förlossningsvården var jag med som doula när en vän till mig födde sitt andra barn. Det var ganska mycket en tillfällighet att det blev så! Men plötsligt var jag bara där. Och det var en av mina mest positiva erfarenheter i arbetet med födande. Det var en sådan ahaupplevelse! För jag gjorde ju ingenting. Nej just då jag var inte actionbarnmorskan  som med bravur kopplade av och på ctg-dosor, satte nål, fick på skalpelektroden eller gjorde andra snitsiga medicinska insatser med en trollkarls fingerfärdighet. Jag var vännen, barnmorskan – kanske doulan.  Jag var jag med min erfarenhet av födande i bagaget. Lugn, avslappnad och närvarande. Och det räckte för att sprida trygghet i det förlossningsrummet! Med andra ord – jag var med som ett trygghetsskapande stöd. Och det var inte så bara.

Såhär skriver barnmorskan Liisa Svensson i boken ”Trygg förlossning”:

Att skapa trygghet ser jag idag som min främsta uppgift när jag bistår en födande. Detta oavsett om föderskan är frisk eller sjuk, om hon råkar ut för medicinska komplikationer eller inte. Där är jag själv mitt eget viktigaste redskap. Det finns inget mer betydelsefullt jag kan utgå från som barnmorska än att bidra till ökad trygghet. Sedan kommer några föderskor även att behöva min medicinska kompetens och förmåga att ingripa – men alla kommer att behöva mitt trygghetsskapande stöd.

Det var ur den insikten jag startade mitt företag ”Märtas förlossningsstöd” förra hösten. Min hemsida, blogg och all den tid jag lägger på uppdrag, research, texter, föreläsningar, nätverkande och vår inspirationsgrupp här i Uppsala, ja det mynnar ur samma vilja; Att få bidra till ett tryggt födande. Det är viktigare för mig än att få titulera mig som barnmorska varje dag på en förlossningsavdelning någonstans. Det är inte utan att jag känner ett visst släktskap med författarna till boken Trygg förlossning, nämligen Susanna Heli och Liisa Svensson.

Det utmärkande och utmärkta med boken Trygg förlossning är att den på ett genomgripande och grundläggande sätt belyser hur viktig den känslomässiga delen av födandet är för hela födseln. För vi behöver erkänna förlossningen även som den psykologiska händelse det är! Ett alltför ensidigt fokus på de medicinska riskerna som är kopplade till födandet leder oss alla fel.  Det skulle kunna förklara varför varken en igångsättning eller en epiduralbedövning har visat sig vara skyddande mot en negativ förlossningsupplevelse. Det är inte nödvändigtvis smärtan i sig som är otäck. Däremot –  att inte kunna hantera smärtan, bristen på stöd, känslan av utsatthet eller förlusten av kontroll, ja det kan i sammanhanget vara riktigt otäckt.

Ofta lyfts epiduralbedövningen fram som den mest effektiva smärtlindringen. Som vi använder oss av frikostigt – ibland istället för närvaro och omvårdande stöd. I själva verket kanske ett kontinuerligt omvårdande stöd kan vara det mest effektiva verktyget för att skapa en positiv förlossningsupplevelse. Effektiv smärtlindring i all ära; den tenderar att falla ganska platt till marken om inte det trygghetsskapande stödet också finns där.

Jag skulle verkligen ha behövt boken Trygg förlossning som ett stöd i min egen tillblivelse som barnmorska, ja när jag gjorde praktik på barnmorskeutbildningen eller när jag var alldeles nyfärdig. För mig tog det åtta år av arbete med födande att landa tryggt i precis samma insikter som författarna till boken här presenterar så läsvänligt. Nu finns det en chans att fler kan få de här kunskaperna lite snabbare och mer lättillgängligt! Boken och texterna utmynnar nämligen i en konkret omvårdnadsmodell för minskad stress och rädsla. Så snälla – läs den!

 

Tips på läsning!

Foto: Lovisa Engblom

Vad ska man läsa som blivande förälder? När jag var gravid med mitt fjärde barn tänkte jag slå till på ”The fifth child” av Doris Lessing, ni vet boken som handlar om det femte barnet som visar sig vara något av ett monster…  Min litterära farmor lyckades stoppa mig när hon fick reda på dessa planer, ja hon gick och köpte en hel packe med andra böcker till mig som jag sedan läste istället. Jag har fortfarande inte läst Det femte barnet av Doris Lessing och nu kan jag lika gärna vänta lite till. Men visst har jag läst böcker om mammor som ibland är mycket olyckliga! Sylvia Plaths dagbok är en av de absolut bästa.

Det är inte lätt att bli mamma och försöka göra alla rätt. När jag var föräldraledig med mitt andra barn så bodde jag i Amerika och umgicks med ett gäng hemmafruar från Boston och hade ångest. Vi sågs ibland i överdådiga och kitschiga hem med pengar som tjänats in i något multinationellt företag, det var playdates och jag kunde skönja en ensamhet i själen hos flera av mammorna. Männen jobbade hela dagarna och kom hem sent. När vi återvände hem till Sverige tog min man ut exakt halva föräldraledigheten med vår son så att jag kunde börja jobba. Sen fick han, vår son alltså, börja på dagis tidigt.

Men min tyska läkargranne fick ångest av att komma till Sverige där hon inte fick fatt på en enda hemmamamma – här skulle barnen minsann gå på kommunalt dagis och några trevliga mamma och barnträffar under dagtid var inte att tänka på! Hon fick veta, mellan raderna,  att förskola är den bästa platsen för barn över ett år och  om man vill vara hemma med sitt barn längre än så som mamma så vill man fel!

Nu finns det inte bara ett sätt att vara förälder på och alla förskolor är inte det bästa för en ettåring. Stora barngrupper med vikarier som avlöser varann där femton snoriga ettåringar  ska samsas är ett feltänk ur barnets perspektiv. Föräldraledighet byts lätt ut mot VAB när barnen är så  små – och alla som har varit med vet hur sjuka små barn med omogna immunförsvar kan bli; för att inte tala om hur smutsiga vabgrälen kan bli i en relation.

Mitt tips på läsning inför föräldraskapet är Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” som handlar om pengars och människors värde. Såhär presenterar hon sin bok:

”De senaste åren har jag känt det som om samhället, kulturen och ekonomin – alla – vill lära mig att ställa en och samma grundläggande fråga inför varje situation i livet. Frågan lyder: What’s in it for me? Vad tjänar jag på det här? Man kan kalla det egoism. Eller ekonomism, tendensen att räkna, alltid räkna. Samtidigt ser jag, lever jag med, andra förhållningssätt. Samtidigt ser jag, lever jag med, altruism, kärlek, solidaritet. Allt finns där. Samtidigt. Och jag vill gärna bringa lite reda i det. Försöka förstå vilka slags människor vi uppmanas att vara och vilka vi är och blir.”

Och om ni inte orkar läsa en hel bok så slå till på min systers utmärkta text om att ta tillbaka det storslagna moderskapet.