Vittnesmål

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Doulahelg!

Susanna Heli!

Förra hösten anmälde jag mig till Föda utan rädslas doulautbildning! En hembarnmorskehelg kom emellan och det hela fick skjutas på framtiden. Nu är jag äntligen på plats här i Stockholm alldeles höggravid och otymplig – men det är underbart att få vara det i sällskap med en stor grupp blivande doulor. Eftersom jag är barnmorska har flera undrat varför jag går en doulaubildning, det behöver jag väl ändå inte? Nej jag behöver ingenting. Men jag vill! Jag ser mina färdigheter och kunskaper i arbetet med födande som ett stort dragspel, eller varför inte en solfjäder, som går att dra ut långt åt alla möjliga håll. Att gå en doulautbildning är ett sätt att få fördjupa mig i  den känslomässiga delen av födandet och träffa andra som också är intresserade av just den biten. Det är inspirerande och väldigt roligt.

Litteratur

 

Om tryggt födande

Efter fem år som barnmorska i förlossningsvården var jag med som doula när en vän till mig födde sitt andra barn. Det var ganska mycket en tillfällighet att det blev så! Men plötsligt var jag bara där. Och det var en av mina mest positiva erfarenheter i arbetet med födande. Det var en sådan ahaupplevelse! För jag gjorde ju ingenting. Nej just då jag var inte actionbarnmorskan  som med bravur kopplade av och på ctg-dosor, satte nål, fick på skalpelektroden eller gjorde andra snitsiga medicinska insatser med en trollkarls fingerfärdighet. Jag var vännen, barnmorskan – kanske doulan.  Jag var jag med min erfarenhet av födande i bagaget. Lugn, avslappnad och närvarande. Och det räckte för att sprida trygghet i det förlossningsrummet! Med andra ord – jag var med som ett trygghetsskapande stöd. Och det var inte så bara.

Såhär skriver barnmorskan Liisa Svensson i boken ”Trygg förlossning”:

Att skapa trygghet ser jag idag som min främsta uppgift när jag bistår en födande. Detta oavsett om föderskan är frisk eller sjuk, om hon råkar ut för medicinska komplikationer eller inte. Där är jag själv mitt eget viktigaste redskap. Det finns inget mer betydelsefullt jag kan utgå från som barnmorska än att bidra till ökad trygghet. Sedan kommer några föderskor även att behöva min medicinska kompetens och förmåga att ingripa – men alla kommer att behöva mitt trygghetsskapande stöd.

Det var ur den insikten jag startade mitt företag ”Märtas förlossningsstöd” förra hösten. Min hemsida, blogg och all den tid jag lägger på uppdrag, research, texter, föreläsningar, nätverkande och vår inspirationsgrupp här i Uppsala, ja det mynnar ur samma vilja; Att få bidra till ett tryggt födande. Det är viktigare för mig än att få titulera mig som barnmorska varje dag på en förlossningsavdelning någonstans. Det är inte utan att jag känner ett visst släktskap med författarna till boken Trygg förlossning, nämligen Susanna Heli och Liisa Svensson.

Det utmärkande och utmärkta med boken Trygg förlossning är att den på ett genomgripande och grundläggande sätt belyser hur viktig den känslomässiga delen av födandet är för hela födseln. För vi behöver erkänna förlossningen även som den psykologiska händelse det är! Ett alltför ensidigt fokus på de medicinska riskerna som är kopplade till födandet leder oss alla fel.  Det skulle kunna förklara varför varken en igångsättning eller en epiduralbedövning har visat sig vara skyddande mot en negativ förlossningsupplevelse. Det är inte nödvändigtvis smärtan i sig som är otäck. Däremot –  att inte kunna hantera smärtan, bristen på stöd, känslan av utsatthet eller förlusten av kontroll, ja det kan i sammanhanget vara riktigt otäckt.

Ofta lyfts epiduralbedövningen fram som den mest effektiva smärtlindringen. Som vi använder oss av frikostigt – ibland istället för närvaro och omvårdande stöd. I själva verket kanske ett kontinuerligt omvårdande stöd kan vara det mest effektiva verktyget för att skapa en positiv förlossningsupplevelse. Effektiv smärtlindring i all ära; den tenderar att falla ganska platt till marken om inte det trygghetsskapande stödet också finns där.

Jag skulle verkligen ha behövt boken Trygg förlossning som ett stöd i min egen tillblivelse som barnmorska, ja när jag gjorde praktik på barnmorskeutbildningen eller när jag var alldeles nyfärdig. För mig tog det åtta år av arbete med födande att landa tryggt i precis samma insikter som författarna till boken här presenterar så läsvänligt. Nu finns det en chans att fler kan få de här kunskaperna lite snabbare och mer lättillgängligt! Boken och texterna utmynnar nämligen i en konkret omvårdnadsmodell för minskad stress och rädsla. Så snälla – läs den!

 

Tips på läsning!

Foto: Lovisa Engblom

Vad ska man läsa som blivande förälder? När jag var gravid med mitt fjärde barn tänkte jag slå till på ”The fifth child” av Doris Lessing, ni vet boken som handlar om det femte barnet som visar sig vara något av ett monster…  Min litterära farmor lyckades stoppa mig när hon fick reda på dessa planer, ja hon gick och köpte en hel packe med andra böcker till mig som jag sedan läste istället. Jag har fortfarande inte läst Det femte barnet av Doris Lessing och nu kan jag lika gärna vänta lite till. Men visst har jag läst böcker om mammor som ibland är mycket olyckliga! Sylvia Plaths dagbok är en av de absolut bästa.

Det är inte lätt att bli mamma och försöka göra alla rätt. När jag var föräldraledig med mitt andra barn så bodde jag i Amerika och umgicks med ett gäng hemmafruar från Boston och hade ångest. Vi sågs ibland i överdådiga och kitschiga hem med pengar som tjänats in i något multinationellt företag, det var playdates och jag kunde skönja en ensamhet i själen hos flera av mammorna. Männen jobbade hela dagarna och kom hem sent. När vi återvände hem till Sverige tog min man ut exakt halva föräldraledigheten med vår son så att jag kunde börja jobba. Sen fick han, vår son alltså, börja på dagis tidigt.

Men min tyska läkargranne fick ångest av att komma till Sverige där hon inte fick fatt på en enda hemmamamma – här skulle barnen minsann gå på kommunalt dagis och några trevliga mamma och barnträffar under dagtid var inte att tänka på! Hon fick veta, mellan raderna,  att förskola är den bästa platsen för barn över ett år och  om man vill vara hemma med sitt barn längre än så som mamma så vill man fel!

Nu finns det inte bara ett sätt att vara förälder på och alla förskolor är inte det bästa för en ettåring. Stora barngrupper med vikarier som avlöser varann där femton snoriga ettåringar  ska samsas är ett feltänk ur barnets perspektiv. Föräldraledighet byts lätt ut mot VAB när barnen är så  små – och alla som har varit med vet hur sjuka små barn med omogna immunförsvar kan bli; för att inte tala om hur smutsiga vabgrälen kan bli i en relation.

Mitt tips på läsning inför föräldraskapet är Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” som handlar om pengars och människors värde. Såhär presenterar hon sin bok:

”De senaste åren har jag känt det som om samhället, kulturen och ekonomin – alla – vill lära mig att ställa en och samma grundläggande fråga inför varje situation i livet. Frågan lyder: What’s in it for me? Vad tjänar jag på det här? Man kan kalla det egoism. Eller ekonomism, tendensen att räkna, alltid räkna. Samtidigt ser jag, lever jag med, andra förhållningssätt. Samtidigt ser jag, lever jag med, altruism, kärlek, solidaritet. Allt finns där. Samtidigt. Och jag vill gärna bringa lite reda i det. Försöka förstå vilka slags människor vi uppmanas att vara och vilka vi är och blir.”

Och om ni inte orkar läsa en hel bok så slå till på min systers utmärkta text om att ta tillbaka det storslagna moderskapet.

 

 

 

 

Filterbubblor

 

Jag har jobbat ganska intensivt de senaste två veckorna, haft jour,  varit med på födslar på natten,  jobbat som skolsköterska på dagen, tagit hand om barn, sovit som en höggravid… Så nu sitter jag här i ett hem som är i behov av uppryckning och en blogg som har fått vänta på att uppdateras i hela tre dagar! Så ja, det kan bli mycket även för mig. Men intensiva perioder är helt okej om man ser till att varva dem med mer lågintensiva perioder då och då.

Igår bläddrade jag som hastigast i Cecilia Chaprowskas och Agnes Wolds  praktika för nyblivna föräldrar – barnläkaren och immunologen som i sin bok vill göra upp med en del råd och myter; ambitionen är att basera det hela på vetenskap och fakta snarare än tolkningar, allmänt tyckande och moralism.  Ambitionen är mycket lovvärd! Och jag måste återkomma med en mer fullödig reflektion efter en bättre läsning av boken – men kapitlet om förlossning och särskilt stycket om hemfödslar läste jag i sin helhet. Såklart. Några saker slår mig genast. Att det är svårt att skriva riktigt drabbande och intressant när ambitionen är att det hela ska vara så objektivt som möjligt – ja fritt från eget ställningstagande. Det blir lätt en torr och snudd på intetsägande genomgång. Men sakligt. Och det är nog just det som är hela tanken! Fast problemet är att det politiska ställningstagandet pyser ut ändå. Det är svårt att vara objektiv.

I stycket om hemfödslar går de igenom den forskning som finns på området och konstaterar helt riktigt att det inte finns några randomiserade kontrollerades studier på området, att de studier som är gjorda framförallt är observationsstudier där man studerat en viss population – de som från början har valt att föda hemma. Att detta gör tolkningen av materialet svårare.

Det här är ett aber inom vissa forskningsområden. Eftersom det oftast inte är etiskt försvarbart att lotta människor till hemfödslar eller till exempel vattenfödslar – vi har  helt enkelt fenomen där det aldrig kommer kunna gå att göra randomiserade kontrollerade studier –  så måste vi dra slutsatser utifrån de studier som finns och som trots allt har gått att genomföra! De ger oss nämligen ledtrådar och mycket värdefull information. Men de är inte tvärsäkra. En del menar att det som inte är bevisat ofarligt genom stora randomiserade kontrollerade studier bör förbjudas. Jag anser att det är att vara kategorisk och att göra det väl enkelt för sig själv men desto svårare för de som omfattas av fenomenet, ja som kanske önskar att föda hemma eller vill föda i vatten. Man lämnar dem i sticket! För att förbjuda något är inte att vara objektiv, det är att ta ställning emot något i allra högsta grad.

Cecilia och Agnes landar ganska mjukt och välavvägt i sitt stycke om hemfödslar men de avslutar med att konstatera att de hittills aldrig har träffat en intensivvårdsöverläkare som vill föda hemma. Ungefär som om det vore ett sakligt och vetenskapligt argument mot? En narkosläkare som har stått i åratal på de allra värsta komplikationerna, de stora blödningarna, katastrofsnitten och det mest urakuta – kan det vara så att den personen har blivit ganska färgad av det? Precis som en polis som har jobbat med våld i förorter kan bli cynisk eller en ortoped som har sett alla frakturer som barn får av studsmattor och därefter vill förbjuda studsmattor, eller varför inte en ögonläkare som till slut anser att ögonlinser borde förbjudas. Att få en väldigt viktad bit av verkligheten serverad upprepade gånger, det gör något med vår mänskliga hjärna; det är jag övertygad om.

Jag har hört att så många som 50% av danska jordemödrar föder hemma i Danmark. Men det är inget sakligt argument för hemfödslar, det är ett känslomässigt argument.

En gång var jag barnmorska på en helt normal födsel där partnern till den födande kvinnan var en erfaren barnläkare. Hon var ett jättefint stöd till sin födande partner men när barnet kom ut så fick hon panik. Jag, som tog emot barnet  hade ingen panik för jag kände omedelbart att det var ett friskt barn som hade klarat födseln bra, hjärtat slog fint under min hand och det var god stuns och tonus i den lilla barnakroppen. Skriket kom inte omedelbart utan det tog några sekunder som det kan göra. Men partnern vågade inte riktigt lita på mig utan bad mig bekräfta att allt stod rätt till, frågade om jag hade pulsen där och om barnet verkligen mådde bra. Hon svettades och såg riktigt plågad ut. Jag sa lugnt att det här barnet mår jättebra och sekunden efter kom det klassiska gallskriket och hon kunde pusta ut. Hela situationen gjorde mig  först förbryllad. För som barnmorska har jag ju varit med på hundratals födslar och barnen som föds mår oftast bra. Men jag har varit med på tillräckligt många födslar där barnet har varit taget och ibland mått jättedåligt, så jag har lärt mig att noga se skillnad på vad som är normalt och vad som inte är det. En slapp barnkropp med dålig tonus är inget gott tecken. Men en kropp med spänst och kraft är ett riktigt gott tecken, trots att skriket dröjer några sekunder.

Jag förstod att partnern och barnläkaren inte hade samma erfarenhet som mig av att vara med på födslar där barnen kommer ut och mår bra. Barnläkaren blir ju framförallt kallad när man misstänker det motsatta och hade säkerligen  fått vara med i efterförloppet på flera hundra födslar med dåliga och tagna barn – ja hon hade blivit expert på det. Den expert man verkligen vill ha på plats när en nyfödd behöver hjälp! Men hennes kunskap om dåliga barn hjälpte inte riktigt i den här situationen när barnet mådde bra utan gav henne ångest.

Jag tror att det är viktigt att vi kliver ur våra filterbubblor och försöker lära av varann. Se helheten. Precis som det är  viktigt att barnmorskor lär sig om det komplicerade födandet så är det viktigt att barn, narkos och förlossningsläkare tränar på att se det friska i födandet. Jag tror nämligen att det krävs upprepad träning åt båda hållen. Och om vi rör oss emellan våra respektive bubblor och utbyter dessa erfarenheter med varann så kan vi nå så mycket längre ihop. Till gagn för alla födande.

 

 

Vem lyssnar?

Foto: Erik Ardelius

Min syster Elin Cullhed är författare, skrivlärare och mediekrönikör i UNT – bland annat. Hennes debutroman heter Gudarna och den hittar ni här.  I helgen skrev Elin en krönika i UNT som handlar om att det inte räcker att höras – någon måste ju lyssna också.  Som barnmorska känner jag mig genast träffad och tänker direkt på den här debattartikeln i Aftonbladet. 

Ett utdrag:

Barnmorskor har sedan länge försökt att lyfta debatten om förlossningsvården. Vi har fört fram kvinno- och patientsäkerhetsperspektivet, barnmorskeperspektivet, arbetsmiljö- och vårdmiljöperspektivet, kompetensförsörjningsperspektivet, det ekonomiska perspektivet, folkhälsoperspektivet, vård-på-rätt-nivå perspektivet – listan kan göras lång. All den forskning och erfarenhet som finns om olika vårdformer och kvinnors behov har barnmorskekåren och forskare lyft fram. Samtidigt har engagerade föräldrar försökt göra sig hörda.
Men vi talar uppenbarligen för döva öron!
Om intentionen är att vi ska uppnå bästa möjliga sexuella och reproduktiva hälsa – på lika villkor för hela befolkningen är det dags för en ordentlig genomlysning och offentlig utredning av svensk mödra-, förlossnings- och eftervård där alla aspekter tas med.

Elin Cullhed bidrar med sitt perspektiv och jag blev rörd när jag läste hennes text : Höja rösten räcker inte.

Här ett utdrag:

Men de gånger jag har blivit ordentligt läst och lyssnad på är när jag har skrivit om och reagerat på män.

Jag var tjugosju år och hade skrivit i hela mitt liv. Plötsligt en dag ringer Kulturnyheterna och vill ha med mig i tv för att jag på en blogg skrivit nåt kritiskt om Horace Engdahl.

Nästa gång var i kulturmannen-debatten 2014, när jag skrev om daddade kulturmän. Det blev viralt.

Och det lämnade kvar en bitter eftersmak, ett slags skrivandets melankoli.

Jag hade ju egentligen ingen lust att ge kulturmän mer uppmärksamhet. Men jag hade stor lust att ge mig själv och mina texter mer uppmärksamhet.

Varför får jag den då som mest när jag skriver om det jag själv attraheras av som minst?

Författaren Åsa Moberg, som är aktuell med biografin ”Livet”, blev anställd på Aftonbladet 1968 efter att ha skrivit kritiskt om en text av Gunnar Myrdal, representant för den äldre, stolpiga generationen.

Min tidigare litterära chef blev hypad när hon vände sig mot Ingmar Bergman-kulten på åttiotalet.

Jag tänker på Ulf Lundell och Karolina Ramqvist-fejden i samband med ”Fittstim” 1999, när Ramqvist i en krönika hade citerat ett sexistiskt brev hon fått av Lundell, varpå det tog eld för att texten skulle publiceras i ”Fittstim”.

Och jag tänker på att vissa män är så jävla dåliga på att lyssna på kvinnor om det kvinnan säger inte handlar om dem själva.

Ett färskare exempel från min författarbana är att det är svårt att berätta om en feministisk ungdomsroman för medelålders män.

På det senaste framträdandet satt fyra av dessa i publiken och scrollade sin telefon.

Kvinnorna lyssnade som vanligt intresserat, och inte bara det: de lyssnade bekräftande. Ni vet, när man nickar och deltar med hela sin kropp, nästan hoppar ner i samtalet och blir en del av det.

Varför skällde jag bara inte ut dem?

Och vad är det som är så fruktansvärt ointressant för dessa män? Varför måste allting handla om er?

En kvinnodominerad yrkesgrupp som har skrikit i flera år utan att bli riktigt lyssnade på, det är barnmorskorna. Sveriges barnmorskor har larmat om ovärdiga arbetsförhållanden och mycket utsatta situationer för kvinnor och nyfödda, sedan 2013. Den här sommaren blev den värsta hittills. Det är många som nu lämnar förlossningsvården.

På BB-marschen krävde vi garanterad förlossningsplats och en barnmorska per födande, men också en statlig genomlysning av Sveriges förlossningsvård. Och i veckan kom beskedet att SKL kartlägger förlossningsvården i samtliga landsting.

Tack, Sveriges barnmorskor, för att ni aldrig slutat höras.

 

 

I blåbärsskogen

Vi är nu inne på tredje semesterveckan här i Hälsingland. Värmeböljan har uteblivit. Men det har varit regn, blåst, moln och från klart till halvklart till hagel. Semester är verkligen ett eget universum. Familjen man åker på semester med är nästan ny vare gång. Ett barn har plötsligt kommit ur trotsåldern och leker beskedligt med andra barn medan en annan har gått och blivit tonåring och är ointresserad av familjeaktiviteter som hen var intresserad av förra sommaren. Och vilken familj åker vi egentligen med nästa sommar? Då kanske vi har fler tonåringar och förhoppningsvis minst en bebis.

Jag drömmer mig tillbaka till en tid då man slapp semestra med alla sina barns mobiltelefoner. Vi försöker ha regler för mobilanvänding eftersom de tenderar att slå ut nästan all annan kreativitet – saker bleknar i jämförelse med allt det klickvänliga. Som tur är lyckas de vara ganska kreativa med sina mobiler. Men det är fortfarande i mellanrummen som det mesta händer.

På biblioteket i Bollnäs lånade jag med mig  Mor gifter sig av Moa Martinson, Ännu ett liv av Theodor Kallifatides och Lugn och beröring av Kerstin Uvnäs Moberg. Men just nu läser jag De oroliga av Linn Ullman – den är fantastisk! Läs den.  Vi har haft huset fullt av besök i några dagar och då har det inte blivit så mycket läst. Istället har det varit en härlig karusell av människor, samtal, mat och diskberg. När man kliver av är det med en lätt vimmelkantig gång.

Fika på Bolleberget

Igår vandrade vi uppför Bolleberget med pojkarna i familjen. Våra vänner Paola och Pradeep som precis har kommit hem från en tid i Edinburgh, Skottland, följde med upp! Idag behöver jag förbereda lite inför ett symposium på SFOG-veckan i augusti som jag ska medverka i. Det handlar om Kvinnors valfrihet i förlossningsvården.  I Skottland har man antagit en femårsplan – inom fem år så ska hela mödra och förlossningsvården vara utbyggd enligt en caseloadmodell. Det betyder att alla som föder ges möjlighet att under graviditeten få vård av barnmorskan som sedan är med på födseln. Just precis en sådan vård som jag själv skulle vilja ha. I Sverige behöver man ha lite tur, egna kontakter – eller vara prinsessa – för att få den vården.

Högst upp på berget-selfie. Med små blåbärsfingrar!

 

Semestertider

Foto: Lovisa Engblom

Just nu semestrar vi hela familjen på vår släktgård här i Hälsingland. Äldste sonen fyllde år i torsdags och efter presenter, tårtbak och släktkalas så somnade jag gott på kvällen. För 11 år sedan just den dagen satt jag på Akademiska sjukhuset i Uppsala och väntade på att barnläkaren skulle komma någon gång så att vi kunde få åka hem till vår nyfödda bebis storasyster. Men det var mitt i  semestertider och barnläkaren var upptagen.

Efter några timmar fick vi ta vårt pick och pack och sätta oss för att vänta på barnläkaren uppe på BB. Jag och min man satt på varsin pinnstol och väntade med sonen fastspänd i en bilstol framför oss. Det tog en kvart, sen bröt jag ihop där på pinnstolen minns jag. Av ren trötthet och någon slags  frustration. Jag hade ju inte sovit något på hela natten för jag hade ju fött barn! Och nu var han ute, så ljuvlig, men jag kunde inte riktigt njuta av honom när jag satt där på pinnstolen svimfärdig av trötthet. Två rådiga barnmorskor på BB rullade ut en säng till mig och bäddade ner mig med snor och tårar rinnande nerför kinderna. Det fanns ett ledigt förråd där sängen med nöd och näppe fick plats och min man försökte trösta bäst han kunde.

Jag minns det så tydligt än idag, känslan av överväldigande trötthet och ett antiklimax. När ungen väl var ute var vi mest ett logistiskt problem på avdelningar i hektiska semestertider. Alla var upptagna med annat. Som barnmorska vet jag ju hur det känns att vara på den andra sidan och jag har all förståelse för att vi hamnade i transitland. Det här var ändå 11 år sedan i en mellanstor stad i Sverige. Hur många fler förråd, skrubbar, fåtöljer och lediga pinnstolar har inte behövt tas i bruk sedan dess på förlossnings och BB-avdelningar runtom i landet?

Idag håller mina äldsta barn på att bli riktigt stora och snart kommer en till. Passande nog så läser jag just nu ”Nutshell” av Ian Mc Ewan. En mordhistoria som observeras och berättas från barnets perspektiv. Barnet som ännu inte är fött. Och självklart ror han hem det med stilistisk elegans.

To be bound in a nutshell, see the world in two inches of ivory, in a grain of sand. Why not, when all of literature, all of art, of human endeavour, is just a speck in the universe of possible things.

 

Spirituality and childbirth! Eva-Maria gästbloggar.

Glad midsommar i efterskott till er allihop! Vi hade en lång resdag hem från Barcelona igår och kom hem ganska möra sent på kvällen. Eva-Maria har skickat ett rykande färskt och mycket tänkvärt blogginlägg direkt från Toronto. Det är utifrån barnmorskorna och forskarna Susan Crowther och Celine Le Mays föredrag på kongressen! Utgångspunkten är deras egen forskning inom ämnet Spirituality and childbirth. Just ordet spiritualitet är ett ord som många inte vet var det ska placeras, särskilt inte när det har med ett barnmorskehantverk som faller inom ramen för det medicinska att göra. Därför gör många kopplingen spiritualitet = flum. Ingenting kan vara mer fel. Att födandet  inte enbart är en medicinsk händelse utan också en existensiell händelse, ja det är inte kontroversiellt. Precis som döden inte enbart är en medicinsk händelse utan även en relationell och  existensiell händelse med djupt mänskliga konsekvenser för alla som drabbas. För att poletten ska trilla ner,  ja för att man ska kunna förstå födandets alla aspekter så behöver vi också andra vetenskapliga discipliner än den rent medicinska.  Antropologi, kulturantropologi och humaniora. Då kan man lättare förstå varför vissa INTE vill ha en epidural även fast det rent teoretiskt gör mer ont utan, eller varför vissa vill föda hemma även om det skulle innebära en större medicinsk risk för mor och barn. Så varsågoda, här kommer Eva-Marias inlägg:

 Spirituality and childbirth: låter inte det spännande?

Man kan definiera spiritualitet som en kvalitet i våra liv vars mening och syfte hjälper oss att förstå våra livserfarenheter. Det är en gemensam mänsklig kvalitet som hjälper oss att definiera vilka vi är. För vissa är det förbundet med religiositet, medan det för andra inte är det. Det är en del av att vara människa, en del av vår vardagliga erfarenhet i relation till tid, plats och person.
Detta menar barnmorskan, professor Susan Crowther, som höll en inspirerande och lite omskakande presentation tillsammans med Celine LeMay, barnmorska med master i antropologi och disputerad på ämnet ”Applied human sciences”.

De inledde sin session på ICM kongressen här i Toronto med en övning. Vi skulle vända oss mot någon som satt bredvid, någon vi inte kände, ställa oss upp och fatta den personens händer. Sen se varandra ordentligt i ögonen tills Susan Crowther sa efter mer än en minut: en av er, säg till din partner ”jag ser dig”. Det förflöt ännu en stund. Sen uppmanades den andra att säga samma sak. Därefter, om det kändes okej, skulle man omfamna varandra en lång stund. Det var oerhört kraftfullt.

Susan Crowther, barnmorska och professor

Susan och Celine höll två föredrag. Detta är ett referat av det ena, Susans, föredrag.

Susan definierade olika kvaliteter av spiritualitet med att citera olika författare:

  • Relationer, samhörighet, att vara relaterad till sig själv, andra och gudomlighet
  • Integrerad med vårt välbefinnande
  • Att komma hem
  • En helig öppning
  • Tro
  • Intuitiv och icke-rationell
  • Mening och syfte
  • Transformativ
  • Relationell närvaro
  • Kreativitet, mysticism, omedelbar närhet och överskridande (transcendens)
  • Helhet, enighet, kontakt
  • Religiös och sekulär

De ställde frågan: Vad tänker du om påståendet att det ofödda barnet har en spirituell natur?

Föredraget fortsatte med att beskriva barnmorskans roll utifrån olika perspektiv:
Den som säkrar rummet, som möjligheternas väktare, som väktaren av mysteriet och som väktaren av övergången. Hon fortsatte med att förklara de olika kategorierna så här:

  • Barnmorskan, den som säkrar rummet
  • Rum och plats, space and place, är inte samma sak.
  • Det handlar inte om ”att göra”, (doing) som barnmorska.
  • Att bära ett barn är inte samma som produktion av ett barn. Det är en process av något som uppenbarar sig, som visar sig (emergence). Den gravida kvinnan är i ”ett blivande” (becoming). I den uppenbart kaotiska kroppsliga biologin finns en del, ett liv, som utvecklas (is unfolding). Kvinnan, barnet och de närvarande personerna är i det öppna (the Open).
  • Arkeologiska fynd visar att det finns många ritualer kring döden… Vi betraktas som människor eftersom vi är inskrivna i en symbolisk ordning.
  • Moderskap är betraktat som ett utrymme/space av möjligheter, av mystik, av passager.
  • Att hålla utrymmet (Holding the space) är att beskydda betydelserna
  • Barnmorskor uppfattar sin roll som bevakare och beskyddare av dessa utrymmen/spaces. De är vakter.

Celine Le May, barnmorska med master i antropologi och disputerad på ämnet ”Applied human sciences”

-Barnmorskan, Möjligheternas väktare-
Hur ser vi på barnafödande som fenomen? Som potentiell patologi i första hand? Eller som en möjlighet till transformation, övergång, förändring. Som risk eller möjlighet?
En möjlighet till helande, åt återhämtning (resilience), kurage, självkännedom m.m. Susan benämnde det som ett icke-vetande, icke-makt och att tro på potentialen i graviditet och födande; föräldrablivande.
Susan fortsatte: när barnmorskan ser och bekräftar möjligheterna, är det ett sätt att hantera osäkerhet och det som inte är perfekt… Att stanna i öppenhet, som hon kallar det.
Hon gör liknelsen med en graviditet, ett frö, ett ägg och en puppa. Det är inte samma som ett barn, en blomma, en fågel eller en fjäril, men inom sig besitter allt detta en möjlighet till en sådan transformation, alltså det handlar om att se möjligheterna. Innebörden av detta är att här finns massor av kraft men parallellt med det också massor av skörhet eftersom det inte finns någon garanti att löftet om transformation verkligen sker. Barnmorskor har erfarenhet av löften som hålls, det är glädje, men… också av löften som bryts. Vi känner ödmjukhet inför detta, barnmorskor är inte väktare av livet, menar hon. Barnmorskan som väktare av möjligheter kan hjälpa kvinnan att finna mening i sin erfarenhet så hon kan hylla sig själv och bättre förstå delar av livet. Inget mål, ingen ”succé, inget misslyckande, inte makt över (kontroll) eftersom makten kommer inifrån henne själv. Det finns ett djupt värde i denna resa.

Barnmorskan, Väktaren av mysteriet
Barnmorskor har kunskap och expertis kring barnafödande. Födseln är mycket mer än vad vi ser, hör eller berör. Fenomenet barnafödande är mycket djupare, har en annan storhet än allt annat vi kan känna till och förstå. Susanne har i sin forskning funnit att barnmorskor uppfattar sig själva som väktare av det som är större än det. Graviditet och barnafödande är ett mysterium. Födande tar oss människor till randen, utkanten av vårt eget mysterium. Här förklarar Susanne att mysterium ska uppfattas, inte som något vi inte förstår, utan som en förståelse utan slut.
Det här är en spirituell dimension av mänskligt liv. För barnmorskan, visar hennes forskning, är detta inte relaterat till föräldrarnas trosuppfattning, levande ljus eller var barnet föds. Utan istället ”Detta är något jag måste hålla inom mig vid varje födsel”.
Barnmorskor är det heligas väktare i födslorummet (space of birth) och möter det gudomliga (nominous). Barnmorskan är i det känslomässiga mötet med det heliga, där finns både en fascination och en rädsla. För barnmorskor är det heliga och det vardagliga oskiljaktigt. Man tänker inte på det heliga när man har tid; det finns där under alla omständigheter.

Barnmorskan, Väktare av övergången
Barnafödande är en övergångsrit för kvinnor och det är en initiationsprocess. Kvinnan och barnet befinner sig i transition, starka och ömtåliga samtidigt. Barnmorskan är då ett vittne till denna transformation, förändring och övergång som kvinnan genomgår. Barnmorskan håller ”rummet” (Holding the space) när kvinnans varande är vardande (her being is becoming). Barnmorskan finns där för vad som nu framträder… vad som nu håller på att ”födas”.

  • Susannes sammanfattning är:
  • Att hålla rummet
  • Handlar inte om att göra något
  • Handlar inte om var barnet föds
  •  Handlar inte om fysiologi eller patologi
  •  Handlar inte om succé eller misslyckande
  • Handlar inte heller om lyxen för de som har tid
  • Moderskap är en mänsklig livsresa. Det är ett rum (space) av möjligheter, ett rum av mysterier och ett rum av övergångar.
  •  Att vara Väktaren av dessa

Att vara väktaren av dessa rum (spaces) handlar om att:

  •  Gå bortom biologi och fysiologi
  • Beskydda mening och innebörd
  •  Hålla det oändliga i det ändliga (medveten närvaro)
  • Hålla det osynliga i det synligas värld
  • Handla med medvetenhet
  •  Göra likadant men inget är likadant

Graviditet och barnafödande kan inte fullt ut vara mänsklig utan erkännandet av den spirituella (Spiritual) dimensionen av födande… och i förlängningen barnmorskans arbete.

Susanne och Celine avslutade föredraget med att låta oss, var för sig och i tystnad, formulera på ett papper vilken spirituell symbol vi väljer. Det kan vara en bild eller ord.
Och därefter uppmanades vi att rita eller skriva detta för att kunna minnas och därmed kunna låta denna symbol och dess potential verka i tid och rum i vårt arbete och våra liv.

Om du som läser detta blir nyfiken och vill läsa mer av Susan Cowther och Jenny Hall kan du beställa deras bok Spirituality and childbirth: Meaning and care at the Start of Life. Boken kan förbeställas  här  och släpps i september.

Har du skrivit en magisteruppsats?

Foto: Lovisa Engblom

Först – stort tack för alla era lyckönskningar och grattishälsningar som kom efter mitt förra inlägg om det femte barnet! Imorgon åker jag till ett kärt ställe i Spanien med den egna familjen, en kusinfamilj och en vänfamilj. Farmor och farfar finns redan på plats i det stora huset. Det ska bli underbart. Jag kommer äntligen få mer tid att läsa, och jag tänkte börja med att läsa det här inlägget http://www.sheenabyrom.com/blog/2017/5/22 .       

Hon resonerar om Normal birth – a moral and ethical imperative. 

Jag vill även läsa mer barnmorskeforskning, även om det tar tid att läsa och värdera forskning. Det är ju juni och flera kullar med barnmorskor har precis examinerats. Jag blir jätteglad för de magisteruppsatser jag får ta del av! Skicka dem gärna till info@fodamedstod.se – de kanske hamnar i mitt nästa blogginlägg. Fler får då en chans att ta del av det som ni har vaskat fram under de långa och ibland ensamma  timmarna framför datorn.