Lena Lennerhed om aborter i Sverige

Huset som vi just har flyttat till är byggt år 1970. Det känns som ganska nyss ändå.  Folkhem, funkis och raska byggkliv mot ett modernt samhälle. Men när jag slår upp boken Kvinnotrubbel som handlar om abort i Sverige mellan år 1938 -1974, författad av professor Lena Lennerhed; ja då slås jag av fasan som en oönskad graviditet kunde innebära för en kvinna i Sverige just år 1970. Mitt i mexiteglet och den brunmålade träfasaden.

Lena Lennerhed föreläste om abort på årets konferens i Reproduktiv hälsa!

Lena Lennerhed är professor i idéhistoria och har forskat om sexualitet och kön, år 1994 disputerade hon på avhandlingen Frihet att njuta som handlar om 60-talets sexliberalism. Hon har skrivit flera  böcker om svensk aborthistoria varav Kvinnotrubbel är den senaste. Den handlar om en speciell tid i vår svenska historia, tiden då kvinnor kunde ansöka om legal abort och under vissa omständigheter få en sådan beviljad. Innan 1938 var nämligen abort något kriminellt och efter år 1974 (i praktiken år 1975) så infördes fri abort. Kvinnor behövde efter år 1975 inte längre uppge några skäl till aborten eller ansöka om att få den beviljad, iallafall fram till och med graviditetsvecka 18.

Kvinnotrubbel handlar om processen att ansöka om och försöka få en legal abort beviljad någon gång under den här tiden. En kvinna kunde få abort av medicinska, eugeniska eller humanitära skäl. År 1946 tillkom även socialmedicinska skäl och år 1963 skrevs det in i lagen att en kvinna kunde få abort om fostret hade skadats under graviditeten. Såhär kunde det se ut: Den abortsökande kvinnan uppsöker läkare som upprättar ansökan som sedan skickas till Medicinalstyrelsen vars rättspykiatriska nämnd beslutar i ärendet. I praktiken var det läkaren som fällde avgörandet redan i sin ansökan – läkaren skulle efter sin undersökning av kvinnan ange om det fanns skäl till abort eller inte. Kvinnan fick träffa en gynekolog för en gynekologundersökning och kurator och psykolog för utredning. Besöken kunde bli många och månaderna gick. Flertalet aborter gjordes därför först i den fjärde eller femte graviditetsmånaden.

I intyget skulle läkaren notera uppträdande, hållning, rörelser och kroppstyp. Målande beskrivningar av den abortsökande kvinnan gavs, här återger jag några citat ur boken:

Luktar snusk på lång väg.

Välvårdad, väl bibehållen kvinna, klädd i ljusblå angorajumper, långa röda naglar på litet knubbiga ringprydda händer.

Sök. välvårdad och proper i klädsel och personlig ansning — piffig, söt 19-åring med friskt utseende och vackra färger

Grådaskig, sjaskig färglös astenika, som verkar trött och tärd. Verkar ointresserad för sitt utseende och är ganska vanvårdad.

Kvinnans sexualitet avhandlas också i vissa ansökningar:

Man har en klar känsla av att det är sök. som svarat för initiativet till de erotiska förbindelserna men man efterlyser fåfängt ett affektivt beklagande av barnafadern, vilken med stor sannolikhet fallit för kvinnans charm, som skulle kunna vara ganska överväldigande då hon spelar ut hela sitt register.

En del kvinnor togs in på psykiatrisk klinik och det var ingen ände på själva problematiseringen eller psykiatriseringen av kvinnan som sökte abort under den här tiden. Samtidigt svängde pendeln fram och tillbaka och abortstatistiken varierar, generellt var den mer restriktiv på 1940 och 50-talen. Klass spelade roll och troligen var det lättare för en kvinna med pengar att hitta en välvilligt inställd läkare. Under 1960-talet svängde den allmänna opinionen till förmån för en liberalisering av abortlagen och man började prata om abort mer i termer av en rättighet, det blev alltså mer en politisk fråga än något annat. Det syns i statistiken för år 1970 var det lättare att få en ansökan om legal abort beviljad. Införandet av fri abort  år 1974 har inneburit att en kvinna inte behöver ha en psykiatrisk eller medicinsk diagnos för att få abort beviljad – i den meningen så har abort avmedikaliserats och avpsykiatriserats. Men fortfarande är det ett medicinskt ingrepp som hälso och sjukvården i allra högsta grad ansvarar för.

 

Välkommen sköna maj

Maj månad. Som jag har bävat för ett litet tag. Nu är du här. Solen skiner, och det är  en väldigt förlåtande omständighet.  Annars är det bara att hänga med så gott det går, håll i hatten. Snart flyttar vi till vårt hus! Men innan dess spelar min äldste son och hans skollag schack-SM i Linköping och min äldsta dotter har premiär på sin cirkusföreställning medan jag och Hanna ska på barnmorskekonferens i Stockholm 15-16 maj!

I förrgår var vi på fest, det var bokrelease för Tjuren från Solna som är skriven av författaren Gunnar Ardelius. Jag är glad att vi kom iväg på festen, jag och några barn, för det var en jättetrevlig tillställning! Själv kom jag i samspråk med Pebbles Karlsson Ambrose som bland annat har  bloggat om hur det är att leva med en psykossjukdom på 1177 Vårdguiden, något som sedan blev till boken  ”Vid vansinnets rand”. Jag frågade om inte Pebbles kunde tänka sig att skriva om sina erfarenheter i ett gästinlägg till den här bloggen, och det kunde hon! För det är jag så glad. Imorgon publicerar jag hennes text (en text som grep tag i mig på alla sätt) som handlar om att drabbas av något väldigt skrämmande – nämligen en förlossningspsykos. Det vill ni inte missa.

Boken som vi var på fest för och som handlar om Sebastian 19 år som väntar på att livet ska börja vill ni inte heller missa. Jag köpte såklart ett exemplar och började läsa. Alltså, jag faller handlöst:

Ur ”Tjuren från Solna” av Gunnar Ardelius.

 

I hetluften

I hetluften! Foto: Lovisa Engblom

Mediedrev har sin egen inneboende logik. Nyanser har en tendens att försvinna och saker blir ett antingen eller;  svart eller vitt. Bra eller dåligt. Bäst eller sämst. Och råkar man säga någonting fel så kommer det högst troligt att överskugga precis allt det andra som man egentligen ville ha sagt. Och om man säger någonting nyanserat så spetsas det ofta till av rubriksättaren eller hamnar i sopkorgen – det blev helt enkelt inte tillräckligt ”hett”. Mycket publicitet och debatt kan ju också vara ett PR-trick för den som vill sälja en bok eller få ut ett budskap. När Gudrun Schyman eldade pengar i Almedalen  en sommar så köpte hon sig reklamplats i alla tidningar.

En bok som har hamnat i hetluften de senaste åren är Praktika för blivande föräldrar, gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund. Den är skriven av barnläkaren Cecilia Chrapkowska och läkaren Agnes Wold. Själv är jag lite bekant med Cecilia genom min syster och sist vi sågs på en fest så pratade vi om Södra BB. Cecilia är en mycket sympatisk person. Hennes bok för blivande föräldrar har blivit omdiskuterad, framförallt för att den inte tydligt tar ställning mot ett måttligt intag av alkohol under graviditeten. Av forskningsgenomgången i boken kan man få intrycket av att det är okej att dricka 7 standardglas alkohol per vecka. Många barnmorskor och läkare har reagerat mot just det.

Jag tycker att den andra halvan av boken, barndelen, är lysande. Bäst tycker jag att kaptilet om vaccinationer är; på ett grundligt men ändå lättfattligt  och respektfullt sätt går författarna igenom alla de vaccinationer som ingår i basprogrammet och vilka sjukdomar de skyddar mot. Mycket klargörande beskriver de vad som hände när vaccinet mot svininfluensa kom och biverkningen narkolepsi som drabbade vissa. Om infektioner och små barn skrivs också jättebra: de råd som ges om hur man som par kan parera VAB-perioderna är toppen! Varannan veckas VAB-ansvar är ett tips, då planerar man in sina viktiga jobbmöten den vecka man inte har VAB-ansvar – med förhoppningen om att slippa ett eller annat trist VAB-gräl.

Kapitlet om förlossning är säkert väl menat men budskapet blir att det inte spelar så stor roll att förbereda sig mentalt (genom profylax, andning, avslappning osv) eller ställa in sig på hur man vill  ha det eftersom det ändå blir som det blir,  att förloppet inte går att påverka genom sin inställning. Min reflektion: Att inte förbereda sig mentalt eller försöka formulera hur man tror att man vill ha det för sig själv eller andra är att lämna walk over till de som råkar jobba på sjukhuset just det skiftet – och att vi har medicinska resultat i världsklass säger inte så mycket om det psykologiska och omvårdande omhändertagandet.

Vidare så ombeds de som bor i glesbygd att fundera på, eller be om, en planerad igångsättning på sjukhus – som en lösning på problemet med avstånd till sjukhuset, med motiveringen att det kan vara säkrast för mor och barn. Min reflektion: Om vi ska prata risker, ja då är spontan förlossningsstart nästan alltid att föredra framför igångsättningar, särskilt vid en normal graviditet och med en förväntat normal förlossning. Går det kanske att finna ett annat evidensbaserat förslag till lösning på just detta problem?

Men framförallt – läs boken själv!

 

 

Vittnesmål

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Doulahelg!

Susanna Heli!

Förra hösten anmälde jag mig till Föda utan rädslas doulautbildning! En hembarnmorskehelg kom emellan och det hela fick skjutas på framtiden. Nu är jag äntligen på plats här i Stockholm alldeles höggravid och otymplig – men det är underbart att få vara det i sällskap med en stor grupp blivande doulor. Eftersom jag är barnmorska har flera undrat varför jag går en doulaubildning, det behöver jag väl ändå inte? Nej jag behöver ingenting. Men jag vill! Jag ser mina färdigheter och kunskaper i arbetet med födande som ett stort dragspel, eller varför inte en solfjäder, som går att dra ut långt åt alla möjliga håll. Att gå en doulautbildning är ett sätt att få fördjupa mig i  den känslomässiga delen av födandet och träffa andra som också är intresserade av just den biten. Det är inspirerande och väldigt roligt.

Litteratur

 

Om tryggt födande

Efter fem år som barnmorska i förlossningsvården var jag med som doula när en vän till mig födde sitt andra barn. Det var ganska mycket en tillfällighet att det blev så! Men plötsligt var jag bara där. Och det var en av mina mest positiva erfarenheter i arbetet med födande. Det var en sådan ahaupplevelse! För jag gjorde ju ingenting. Nej just då jag var inte actionbarnmorskan  som med bravur kopplade av och på ctg-dosor, satte nål, fick på skalpelektroden eller gjorde andra snitsiga medicinska insatser med en trollkarls fingerfärdighet. Jag var vännen, barnmorskan – kanske doulan.  Jag var jag med min erfarenhet av födande i bagaget. Lugn, avslappnad och närvarande. Och det räckte för att sprida trygghet i det förlossningsrummet! Med andra ord – jag var med som ett trygghetsskapande stöd. Och det var inte så bara.

Såhär skriver barnmorskan Liisa Svensson i boken ”Trygg förlossning”:

Att skapa trygghet ser jag idag som min främsta uppgift när jag bistår en födande. Detta oavsett om föderskan är frisk eller sjuk, om hon råkar ut för medicinska komplikationer eller inte. Där är jag själv mitt eget viktigaste redskap. Det finns inget mer betydelsefullt jag kan utgå från som barnmorska än att bidra till ökad trygghet. Sedan kommer några föderskor även att behöva min medicinska kompetens och förmåga att ingripa – men alla kommer att behöva mitt trygghetsskapande stöd.

Det var ur den insikten jag startade mitt företag ”Märtas förlossningsstöd” förra hösten. Min hemsida, blogg och all den tid jag lägger på uppdrag, research, texter, föreläsningar, nätverkande och vår inspirationsgrupp här i Uppsala, ja det mynnar ur samma vilja; Att få bidra till ett tryggt födande. Det är viktigare för mig än att få titulera mig som barnmorska varje dag på en förlossningsavdelning någonstans. Det är inte utan att jag känner ett visst släktskap med författarna till boken Trygg förlossning, nämligen Susanna Heli och Liisa Svensson.

Det utmärkande och utmärkta med boken Trygg förlossning är att den på ett genomgripande och grundläggande sätt belyser hur viktig den känslomässiga delen av födandet är för hela födseln. För vi behöver erkänna förlossningen även som den psykologiska händelse det är! Ett alltför ensidigt fokus på de medicinska riskerna som är kopplade till födandet leder oss alla fel.  Det skulle kunna förklara varför varken en igångsättning eller en epiduralbedövning har visat sig vara skyddande mot en negativ förlossningsupplevelse. Det är inte nödvändigtvis smärtan i sig som är otäck. Däremot –  att inte kunna hantera smärtan, bristen på stöd, känslan av utsatthet eller förlusten av kontroll, ja det kan i sammanhanget vara riktigt otäckt.

Ofta lyfts epiduralbedövningen fram som den mest effektiva smärtlindringen. Som vi använder oss av frikostigt – ibland istället för närvaro och omvårdande stöd. I själva verket kanske ett kontinuerligt omvårdande stöd kan vara det mest effektiva verktyget för att skapa en positiv förlossningsupplevelse. Effektiv smärtlindring i all ära; den tenderar att falla ganska platt till marken om inte det trygghetsskapande stödet också finns där.

Jag skulle verkligen ha behövt boken Trygg förlossning som ett stöd i min egen tillblivelse som barnmorska, ja när jag gjorde praktik på barnmorskeutbildningen eller när jag var alldeles nyfärdig. För mig tog det åtta år av arbete med födande att landa tryggt i precis samma insikter som författarna till boken här presenterar så läsvänligt. Nu finns det en chans att fler kan få de här kunskaperna lite snabbare och mer lättillgängligt! Boken och texterna utmynnar nämligen i en konkret omvårdnadsmodell för minskad stress och rädsla. Så snälla – läs den!

 

Tips på läsning!

Foto: Lovisa Engblom

Vad ska man läsa som blivande förälder? När jag var gravid med mitt fjärde barn tänkte jag slå till på ”The fifth child” av Doris Lessing, ni vet boken som handlar om det femte barnet som visar sig vara något av ett monster…  Min litterära farmor lyckades stoppa mig när hon fick reda på dessa planer, ja hon gick och köpte en hel packe med andra böcker till mig som jag sedan läste istället. Jag har fortfarande inte läst Det femte barnet av Doris Lessing och nu kan jag lika gärna vänta lite till. Men visst har jag läst böcker om mammor som ibland är mycket olyckliga! Sylvia Plaths dagbok är en av de absolut bästa.

Det är inte lätt att bli mamma och försöka göra alla rätt. När jag var föräldraledig med mitt andra barn så bodde jag i Amerika och umgicks med ett gäng hemmafruar från Boston och hade ångest. Vi sågs ibland i överdådiga och kitschiga hem med pengar som tjänats in i något multinationellt företag, det var playdates och jag kunde skönja en ensamhet i själen hos flera av mammorna. Männen jobbade hela dagarna och kom hem sent. När vi återvände hem till Sverige tog min man ut exakt halva föräldraledigheten med vår son så att jag kunde börja jobba. Sen fick han, vår son alltså, börja på dagis tidigt.

Men min tyska läkargranne fick ångest av att komma till Sverige där hon inte fick fatt på en enda hemmamamma – här skulle barnen minsann gå på kommunalt dagis och några trevliga mamma och barnträffar under dagtid var inte att tänka på! Hon fick veta, mellan raderna,  att förskola är den bästa platsen för barn över ett år och  om man vill vara hemma med sitt barn längre än så som mamma så vill man fel!

Nu finns det inte bara ett sätt att vara förälder på och alla förskolor är inte det bästa för en ettåring. Stora barngrupper med vikarier som avlöser varann där femton snoriga ettåringar  ska samsas är ett feltänk ur barnets perspektiv. Föräldraledighet byts lätt ut mot VAB när barnen är så  små – och alla som har varit med vet hur sjuka små barn med omogna immunförsvar kan bli; för att inte tala om hur smutsiga vabgrälen kan bli i en relation.

Mitt tips på läsning inför föräldraskapet är Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” som handlar om pengars och människors värde. Såhär presenterar hon sin bok:

”De senaste åren har jag känt det som om samhället, kulturen och ekonomin – alla – vill lära mig att ställa en och samma grundläggande fråga inför varje situation i livet. Frågan lyder: What’s in it for me? Vad tjänar jag på det här? Man kan kalla det egoism. Eller ekonomism, tendensen att räkna, alltid räkna. Samtidigt ser jag, lever jag med, andra förhållningssätt. Samtidigt ser jag, lever jag med, altruism, kärlek, solidaritet. Allt finns där. Samtidigt. Och jag vill gärna bringa lite reda i det. Försöka förstå vilka slags människor vi uppmanas att vara och vilka vi är och blir.”

Och om ni inte orkar läsa en hel bok så slå till på min systers utmärkta text om att ta tillbaka det storslagna moderskapet.

 

 

 

 

Filterbubblor

 

Jag har jobbat ganska intensivt de senaste två veckorna, haft jour,  varit med på födslar på natten,  jobbat som skolsköterska på dagen, tagit hand om barn, sovit som en höggravid… Så nu sitter jag här i ett hem som är i behov av uppryckning och en blogg som har fått vänta på att uppdateras i hela tre dagar! Så ja, det kan bli mycket även för mig. Men intensiva perioder är helt okej om man ser till att varva dem med mer lågintensiva perioder då och då.

Igår bläddrade jag som hastigast i Cecilia Chaprowskas och Agnes Wolds  praktika för nyblivna föräldrar – barnläkaren och immunologen som i sin bok vill göra upp med en del råd och myter; ambitionen är att basera det hela på vetenskap och fakta snarare än tolkningar, allmänt tyckande och moralism.  Ambitionen är mycket lovvärd! Och jag måste återkomma med en mer fullödig reflektion efter en bättre läsning av boken – men kapitlet om förlossning och särskilt stycket om hemfödslar läste jag i sin helhet. Såklart. Några saker slår mig genast. Att det är svårt att skriva riktigt drabbande och intressant när ambitionen är att det hela ska vara så objektivt som möjligt – ja fritt från eget ställningstagande. Det blir lätt en torr och snudd på intetsägande genomgång. Men sakligt. Och det är nog just det som är hela tanken! Fast problemet är att det politiska ställningstagandet pyser ut ändå. Det är svårt att vara objektiv.

I stycket om hemfödslar går de igenom den forskning som finns på området och konstaterar helt riktigt att det inte finns några randomiserade kontrollerades studier på området, att de studier som är gjorda framförallt är observationsstudier där man studerat en viss population – de som från början har valt att föda hemma. Att detta gör tolkningen av materialet svårare.

Det här är ett aber inom vissa forskningsområden. Eftersom det oftast inte är etiskt försvarbart att lotta människor till hemfödslar eller till exempel vattenfödslar – vi har  helt enkelt fenomen där det aldrig kommer kunna gå att göra randomiserade kontrollerade studier –  så måste vi dra slutsatser utifrån de studier som finns och som trots allt har gått att genomföra! De ger oss nämligen ledtrådar och mycket värdefull information. Men de är inte tvärsäkra. En del menar att det som inte är bevisat ofarligt genom stora randomiserade kontrollerade studier bör förbjudas. Jag anser att det är att vara kategorisk och att göra det väl enkelt för sig själv men desto svårare för de som omfattas av fenomenet, ja som kanske önskar att föda hemma eller vill föda i vatten. Man lämnar dem i sticket! För att förbjuda något är inte att vara objektiv, det är att ta ställning emot något i allra högsta grad.

Cecilia och Agnes landar ganska mjukt och välavvägt i sitt stycke om hemfödslar men de avslutar med att konstatera att de hittills aldrig har träffat en intensivvårdsöverläkare som vill föda hemma. Ungefär som om det vore ett sakligt och vetenskapligt argument mot? En narkosläkare som har stått i åratal på de allra värsta komplikationerna, de stora blödningarna, katastrofsnitten och det mest urakuta – kan det vara så att den personen har blivit ganska färgad av det? Precis som en polis som har jobbat med våld i förorter kan bli cynisk eller en ortoped som har sett alla frakturer som barn får av studsmattor och därefter vill förbjuda studsmattor, eller varför inte en ögonläkare som till slut anser att ögonlinser borde förbjudas. Att få en väldigt viktad bit av verkligheten serverad upprepade gånger, det gör något med vår mänskliga hjärna; det är jag övertygad om.

Jag har hört att så många som 50% av danska jordemödrar föder hemma i Danmark. Men det är inget sakligt argument för hemfödslar, det är ett känslomässigt argument.

En gång var jag barnmorska på en helt normal födsel där partnern till den födande kvinnan var en erfaren barnläkare. Hon var ett jättefint stöd till sin födande partner men när barnet kom ut så fick hon panik. Jag, som tog emot barnet  hade ingen panik för jag kände omedelbart att det var ett friskt barn som hade klarat födseln bra, hjärtat slog fint under min hand och det var god stuns och tonus i den lilla barnakroppen. Skriket kom inte omedelbart utan det tog några sekunder som det kan göra. Men partnern vågade inte riktigt lita på mig utan bad mig bekräfta att allt stod rätt till, frågade om jag hade pulsen där och om barnet verkligen mådde bra. Hon svettades och såg riktigt plågad ut. Jag sa lugnt att det här barnet mår jättebra och sekunden efter kom det klassiska gallskriket och hon kunde pusta ut. Hela situationen gjorde mig  först förbryllad. För som barnmorska har jag ju varit med på hundratals födslar och barnen som föds mår oftast bra. Men jag har varit med på tillräckligt många födslar där barnet har varit taget och ibland mått jättedåligt, så jag har lärt mig att noga se skillnad på vad som är normalt och vad som inte är det. En slapp barnkropp med dålig tonus är inget gott tecken. Men en kropp med spänst och kraft är ett riktigt gott tecken, trots att skriket dröjer några sekunder.

Jag förstod att partnern och barnläkaren inte hade samma erfarenhet som mig av att vara med på födslar där barnen kommer ut och mår bra. Barnläkaren blir ju framförallt kallad när man misstänker det motsatta och hade säkerligen  fått vara med i efterförloppet på flera hundra födslar med dåliga och tagna barn – ja hon hade blivit expert på det. Den expert man verkligen vill ha på plats när en nyfödd behöver hjälp! Men hennes kunskap om dåliga barn hjälpte inte riktigt i den här situationen när barnet mådde bra utan gav henne ångest.

Jag tror att det är viktigt att vi kliver ur våra filterbubblor och försöker lära av varann. Se helheten. Precis som det är  viktigt att barnmorskor lär sig om det komplicerade födandet så är det viktigt att barn, narkos och förlossningsläkare tränar på att se det friska i födandet. Jag tror nämligen att det krävs upprepad träning åt båda hållen. Och om vi rör oss emellan våra respektive bubblor och utbyter dessa erfarenheter med varann så kan vi nå så mycket längre ihop. Till gagn för alla födande.

 

 

Vem lyssnar?

Foto: Erik Ardelius

Min syster Elin Cullhed är författare, skrivlärare och mediekrönikör i UNT – bland annat. Hennes debutroman heter Gudarna och den hittar ni här.  I helgen skrev Elin en krönika i UNT som handlar om att det inte räcker att höras – någon måste ju lyssna också.  Som barnmorska känner jag mig genast träffad och tänker direkt på den här debattartikeln i Aftonbladet. 

Ett utdrag:

Barnmorskor har sedan länge försökt att lyfta debatten om förlossningsvården. Vi har fört fram kvinno- och patientsäkerhetsperspektivet, barnmorskeperspektivet, arbetsmiljö- och vårdmiljöperspektivet, kompetensförsörjningsperspektivet, det ekonomiska perspektivet, folkhälsoperspektivet, vård-på-rätt-nivå perspektivet – listan kan göras lång. All den forskning och erfarenhet som finns om olika vårdformer och kvinnors behov har barnmorskekåren och forskare lyft fram. Samtidigt har engagerade föräldrar försökt göra sig hörda.
Men vi talar uppenbarligen för döva öron!
Om intentionen är att vi ska uppnå bästa möjliga sexuella och reproduktiva hälsa – på lika villkor för hela befolkningen är det dags för en ordentlig genomlysning och offentlig utredning av svensk mödra-, förlossnings- och eftervård där alla aspekter tas med.

Elin Cullhed bidrar med sitt perspektiv och jag blev rörd när jag läste hennes text : Höja rösten räcker inte.

Här ett utdrag:

Men de gånger jag har blivit ordentligt läst och lyssnad på är när jag har skrivit om och reagerat på män.

Jag var tjugosju år och hade skrivit i hela mitt liv. Plötsligt en dag ringer Kulturnyheterna och vill ha med mig i tv för att jag på en blogg skrivit nåt kritiskt om Horace Engdahl.

Nästa gång var i kulturmannen-debatten 2014, när jag skrev om daddade kulturmän. Det blev viralt.

Och det lämnade kvar en bitter eftersmak, ett slags skrivandets melankoli.

Jag hade ju egentligen ingen lust att ge kulturmän mer uppmärksamhet. Men jag hade stor lust att ge mig själv och mina texter mer uppmärksamhet.

Varför får jag den då som mest när jag skriver om det jag själv attraheras av som minst?

Författaren Åsa Moberg, som är aktuell med biografin ”Livet”, blev anställd på Aftonbladet 1968 efter att ha skrivit kritiskt om en text av Gunnar Myrdal, representant för den äldre, stolpiga generationen.

Min tidigare litterära chef blev hypad när hon vände sig mot Ingmar Bergman-kulten på åttiotalet.

Jag tänker på Ulf Lundell och Karolina Ramqvist-fejden i samband med ”Fittstim” 1999, när Ramqvist i en krönika hade citerat ett sexistiskt brev hon fått av Lundell, varpå det tog eld för att texten skulle publiceras i ”Fittstim”.

Och jag tänker på att vissa män är så jävla dåliga på att lyssna på kvinnor om det kvinnan säger inte handlar om dem själva.

Ett färskare exempel från min författarbana är att det är svårt att berätta om en feministisk ungdomsroman för medelålders män.

På det senaste framträdandet satt fyra av dessa i publiken och scrollade sin telefon.

Kvinnorna lyssnade som vanligt intresserat, och inte bara det: de lyssnade bekräftande. Ni vet, när man nickar och deltar med hela sin kropp, nästan hoppar ner i samtalet och blir en del av det.

Varför skällde jag bara inte ut dem?

Och vad är det som är så fruktansvärt ointressant för dessa män? Varför måste allting handla om er?

En kvinnodominerad yrkesgrupp som har skrikit i flera år utan att bli riktigt lyssnade på, det är barnmorskorna. Sveriges barnmorskor har larmat om ovärdiga arbetsförhållanden och mycket utsatta situationer för kvinnor och nyfödda, sedan 2013. Den här sommaren blev den värsta hittills. Det är många som nu lämnar förlossningsvården.

På BB-marschen krävde vi garanterad förlossningsplats och en barnmorska per födande, men också en statlig genomlysning av Sveriges förlossningsvård. Och i veckan kom beskedet att SKL kartlägger förlossningsvården i samtliga landsting.

Tack, Sveriges barnmorskor, för att ni aldrig slutat höras.

 

 

I blåbärsskogen

Vi är nu inne på tredje semesterveckan här i Hälsingland. Värmeböljan har uteblivit. Men det har varit regn, blåst, moln och från klart till halvklart till hagel. Semester är verkligen ett eget universum. Familjen man åker på semester med är nästan ny vare gång. Ett barn har plötsligt kommit ur trotsåldern och leker beskedligt med andra barn medan en annan har gått och blivit tonåring och är ointresserad av familjeaktiviteter som hen var intresserad av förra sommaren. Och vilken familj åker vi egentligen med nästa sommar? Då kanske vi har fler tonåringar och förhoppningsvis minst en bebis.

Jag drömmer mig tillbaka till en tid då man slapp semestra med alla sina barns mobiltelefoner. Vi försöker ha regler för mobilanvänding eftersom de tenderar att slå ut nästan all annan kreativitet – saker bleknar i jämförelse med allt det klickvänliga. Som tur är lyckas de vara ganska kreativa med sina mobiler. Men det är fortfarande i mellanrummen som det mesta händer.

På biblioteket i Bollnäs lånade jag med mig  Mor gifter sig av Moa Martinson, Ännu ett liv av Theodor Kallifatides och Lugn och beröring av Kerstin Uvnäs Moberg. Men just nu läser jag De oroliga av Linn Ullman – den är fantastisk! Läs den.  Vi har haft huset fullt av besök i några dagar och då har det inte blivit så mycket läst. Istället har det varit en härlig karusell av människor, samtal, mat och diskberg. När man kliver av är det med en lätt vimmelkantig gång.

Fika på Bolleberget

Igår vandrade vi uppför Bolleberget med pojkarna i familjen. Våra vänner Paola och Pradeep som precis har kommit hem från en tid i Edinburgh, Skottland, följde med upp! Idag behöver jag förbereda lite inför ett symposium på SFOG-veckan i augusti som jag ska medverka i. Det handlar om Kvinnors valfrihet i förlossningsvården.  I Skottland har man antagit en femårsplan – inom fem år så ska hela mödra och förlossningsvården vara utbyggd enligt en caseloadmodell. Det betyder att alla som föder ges möjlighet att under graviditeten få vård av barnmorskan som sedan är med på födseln. Just precis en sådan vård som jag själv skulle vilja ha. I Sverige behöver man ha lite tur, egna kontakter – eller vara prinsessa – för att få den vården.

Högst upp på berget-selfie. Med små blåbärsfingrar!