Varm sommar i Hälsingland

Mot ljusare tider! Och mindre duttande tack.

Mor och dotter
Mot ljusare tider!

Det är något speciellt med att bli riktigt sjuk. Tacksamheten som kommer efteråt, då när man har tagit sig förbi det värsta och kommit över och ut på den andra sidan. Att få känna sig lite piggare, lite mer sugen på livet igen. Ja jag föder hellre barn igen än går igenom ännu en historia med en halsböld. Det är mycket trevligare att föda barn, även om det gör ont. Värkarbetet under en förlossning är ju så finurligt uttänkt, med vilopauser och med en tilltagande smärta och värkstyrka. Smärtan vid halsböld är så konstant och spetsig. Framförallt så signalerar den att någonting i kroppen är så väldigt fel. Och en stark smärta i kombination med hög feber tar verkligen på krafterna.

Men idag känner jag mig somsagt lite piggare och framförallt hoppfull. Jag har suttit och skrivit hela förmiddagen. Även om det är många månader kvar innan det blir vår så tror jag att längtan också fyller en funktion. Att få drömma, längta och blicka framåt mot saker som ska komma. Det är något djupt mänskligt i det! En av mina ambitioner inför det här året 2019 var att göra saker mer noga och genomtänkt och mindre på känn. Det i sig har inneburit att jag mer noga och genomtänkt tackar nej till att göra en del saker. För att noga och genomtänkt kunna tacka ja till saker jag verkligen vill göra. Hänger ni med?

Himmel och moln
Blå sommarhimmel!

Vi flyttade in i det här huset i slutet av varma maj förra året då trädgården fullkomligt hade exploderat i ett hav av försommarblomster. Syrenbuskar. Rosor. Äppelträd och bärbuskar. Mitt i flyttkaoset försökte jag hinna njuta av trädgården, men jag hann inte riktigt med. Minns att det mest snurrade runt i mitt huvud. Det var svårt att veta i vilken ände jag skulle börja påta. Så kan det ju vara att befinna sig mitt i kaos. Var ska man börja? Och istället för att välja väg så börjar man dutta. Lite här och lite där. Gud vad jag duttade, ja jag åkte iväg och köpte sommarblommor på en blomsterhandel. Istället för att börja packa upp tråkiga flyttlådor och ta itu med de blommor som redan växte i trädgården. För det var så jobbigt att tänka långsiktigt där i början.

Precis sådär kan det vara att starta sitt eget företag. Eftersom möjligheterna till en början synes oändliga och så imaginärt inom räckhåll så börjar man dutta istället för att slå in på en bana och verkligen hålla fast vid den. För om man vill att en trädgård, ett hem, en utbildning eller ett företag ska ta sig och börja växa – ja då måste man ha en plan och tänka långsiktigt. För utan ett mål någonstans där framme är det svårt att veta vart man är på väg. Risken är stor att man går runt, runt i samma cirklar och hoppar på saker som mest känns roliga för stunden. Men att dutta för mycket är vanskligt. Och sociala medier, till exempel, är som upplagt för duttande. Istället för att verkligen ta sig an något är det lätt att man duttar runt i en loop. Och boken som man hade tänkt läsa blir aldrig läst.

Att verkligen läsa en bok eller en roman från början till slut är underskattat. Jag rekommenderar det varmt. Och vad gäller arbetet i trädgården så ser jag fram emot att få vara med från början den här gången och se på när trädgården sakta vaknar till liv efter vintern.

Varm sommar i Hälsingland
Sommar! Foto: Lovisa Engblom


Att förebygga förlossningsskador

Jag blir irriterad när jag läser sådana här artiklar: Nollvision, nu införs det finska greppet.

Alla barnmorskor i Sverige får gedigen träning i att hålla perinelaskydd vid framfödandet, det är absolut inget nytt fenomen, och att påstå att det nu ska ”införas” gång på gång rubbar det där viktiga förtroendet. Kvinnor och deras partners blir oroliga. Samtidigt urgröper det vår kompetens – vi som jobbar med förlossningar – när man härleder allt till ett specifikt grepp som vi kan eller inte kan hålla. Som om det vore en ett-till-ett-grej. Verkligheten är lite mer nyanserad.

I paketet det ”finska greppet” ingår även att lägga klipp på fler kvinnor, något som sällan nämns i samband med att metoden får publicitet. Alltså den finska metoden bygger inte enbart på det finska greppet utan på fyra ingredienser:

  • Långsamt och kontrollerat framfödande
  • Perinealskydd, dvs att hålla emot mellangården med sina händer när barnet föds fram
  • Fler klipp när personalen tror att det behövs
  • Sida, gyn eller halvsittande när barnet föds fram

Det intressanta är att klippen ofta trollas bort ur skadestatistiken – men att lägga ett klipp är att åsamka någon en skada.

Vårdmodell istället för ett handgrepp mer effektivt för att undvika bristningar under förlossningen

Kvinnor som föder hemma har en väldigt liten risk för att drabbas av svåra förlossningsskador. Av 3000 studerade hemfödslar i Sverige, Norge och Danmark mellan år 2008-2013 var det enbart 0,7 % som fick skador på ändtarmsmuskulaturen (det som kallas för sfinkterruptur). Visserligen är de som väljer att föda hemma ofta friska med förväntat normala födslar. Men ändå! 0,7 % är väldigt lite. Kan det vara något i själva approachen och vårdmodellen som minskar antalet stora bristningar? Vi vet till exempel att kvinnor som föder hemma ofta föder långsamt, krystar i sin egen takt, föder upprätt – och inte så sällan i vatten.

Malin Edqvist har i sin forskning undersökt Midwives management during the second stage of labour i förhållande till utfall av förlossningsskador. Hon har bland annat undersökt om det går att överföra en del av den kvinnocentrerade approachen som tillämpas under hemfödslar, där ett långsamt framfödande också ingår – till sjukhusmiljön. Det gick! Det visade sig att det går att arbeta förebyggande med bristningar utan att lägga fler klipp på kvinnor.

Den vårdmodell som nu lärs ut kallas för BLUBB och innebär i korta drag att:

Krystskedets sista del ska gå långsamt och kontrollerat så att musklerna hinner töja sig. Pauserna är viktiga. Det går bra att föda i den förlossningsställning som är mest bekväm, men om det går lite för fort eller om barnmorskan ser tecken på en annalkande bristning så kan det vara bra att byta till en ställning som är avlastande för perineum. Sidoläge eller fyrfota är då att föredra eftersom det är ställningar som avlastar mellangården. Fokus är alltså inte vilken ställning personalen är mest van att ”förlösa” i utan vilken som de facto kan vara mest avlastande. Barnmorskan ska hjälpa till att bromsa farten med sina händer och skydda med en varm handduk.

Läs gärna Malin Edqvist gästblogginlägg på Bakingbabies där hon själv beskriver sitt arbete med förebyggande av förlossningsskador.

Här finns en länk till själva avhandlingen:  Malin Edqvist avhandling

Och läs gärna mina tidigare inlägg på samma tema! Se nedan.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Vinterpromenad

När mamma blir sjuk

Vinterpromenad
Stärkande vinterpromenad i januari för precis ett år sedan!

2019 som var tänkt att börja så bra. Med powerpromenader i skogen och ordning och reda, både på jobbet och hemma. I några dagar såg det också ut att kunna bli en bra start på ett bra år! Året kan fortfarande räddas men starten på året har ohjälpligt kraschat i ett dike. Jag blev jättesjuk i en andra halsböld. Är fortfarande väldigt sjuk och går till öron/ näsa/ hals på sjukhuset nu dagligen. Ett av de stora barnen är också hemma sjuk, om än i en något lindrigare åkomma.

Att bli ordentligt sjuk som mamma är jobbigt för det blir ju så hjälplöst allting. Medan min kropp kämpar med den här dumma infektionen så fortsätter ju livet ungefär som vanligt utan att ta några särskilda hänsyn. Det blir stökigt härhemma som vanligt, barnen blir hungriga som de brukar och min man blir trött när han måste ta över hela lasset. Ibland känns det verkligen som om vi har tagit oss vatten över huvudet. Renoveringen av källaren som vi tänkte påbörja i vår… Just nu orkar jag inte riktigt formulera ordet bygglov högt eftersom det känns som om det kommer bli kortslutning i min hjärna då.

En enda skön sak med att bli sjuk är att jag har tvingats släppa allt och inse att tillfrisknandet måste få ta sin tid. Kapitulera! Jag kan vara så bra på att envist köra på och tänka att saker bara SKA gå ihop om jag biter ihop lite till. Men kroppen behöver bara få återhämta sig nu och vila. BARA vila. Och som av en händelse är jag jourfri hela januari.

Jag kommer göra en operation någon gång i vår då halsmandlarna ska tas bort, en så kallad tonsillektomi. Konvalescensen efter operationen kan vara rätt så jobbig och om jag behöver ligga som en konvalescent då mitt i maj när hela trädgården skriker sitt härliga vårskrik, åh, det kommer att bli plågsamt. Men en sak i taget.

Jag gläds åt Lisen Forsbergs gästinlägg om amning som fick så stor spridning och blev så uppskattat av er!! Det bästa av allt är att det kommer fler intressanta gästinlägg i vår. Så tack bloggen för att du finns och går att skriva på även från sjuksängen. Nu ska jag vila lite innan jag åker till sjukhuset igen.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Amningsblogg

Nej, ammande förälder, du är ingen napp

Amningsblogg
Lisen Forsberg bloggar om amning!

Av Lisen Forsberg som är vetenskapsjournalist och bloggar om amning på babybaby.se. Här skriver hon om uttrycket ”barn som använder sin ammande förälder som napp”. Det uttrycket borde få en dödskallemärkning, i alla fall inom vården, skriver Lisen.

Amning, bröst och napp
Bröstet och nappen!

”Jaha, han använder dig som napp?”. ”Se nu till att hon/han inte snuttar för länge på bröstet, för då blir du en mänsklig napp och det vill du inte.”Har du som ammat någon gång fått någon av dessa kommentarer? Det har jag, från en vårdanställd. Det lät sympatiskt då, men orden har dröjt sig kvar och lämnat en besk eftersmak.

Obs, jag förstår känslan! Jag har en åttamånadersbebis som är i någon separationsångestfas och som vissa nätter vill docka sig till bröstet en gång i timmen eller oftare. Det är lite slitigt. Stundtals känner jag mig lite som… en napp. Det har jag självklart rätt att känna — och säga, om jag vill.

Det jag ifrågasätter är när personer med auktoritet, som i vården, liknar människor vid nappar. Bannlys det, säger jag! Varför döskallemärka napp-snack? Jo:

Det är faktiskt fel

Barn använder inte bröstet som ”napp”. Barn använder nappen som bröst. Vad kom först, nappen eller bröstet? En napp är ett substitut för bröstet, inte tvärtom. Människor har säkert i alla tider skapat bröstsubstitut — trasor och andra saker som barnen har fått suga på. Men bröstet kom ändå först. Inte nappen.

Bröstet ger trygghet för spädbarn
Bröstet kom först!

Om barn som avvänder napp som bröst
Nappen kom senare!

Mer sugande ger mer mjölk

När jag hade fått mitt första barn insisterade en släkting på att vi skulle skaffa napp, eftersom bebisar ”har ett stort sugbehov”. Att jag slet med att försöka amma och att det hade varit bättre för min mjölkproduktion om bebisen hade tagit ut sin suglust på mina bröst istället för på nappen, det begrep inte min släkting. Inte jag heller.

Så här är det: Bebisars stora ”sugbehov är ingen onödig restprodukt i evolutionen. Evolutionen har heller inte mejslat fram detta beteende för att jävlas med föräldrar och ge oss sömnbrist. En nyfödd som suger mycket och ofta gör precis det hen ”ska” göra.

För mer sugande ger mer mjölk. Ju mer mjölk som lämnar brösten, desto mer kommer att produceras. Det gäller från allra första stund, redan under råmjölkens första skälvande dagar. Det gäller också vid senare tillfällen under amningsperioden. Bebisen kan då amma som en tok i några dagar och/eller maratonamma om kvällarna för att ”beställa” mer mjölk.

Mer amning ger mer mjölk!

Att tala om ammande föräldrar som ”mänskliga nappar” ignorerar helt detta faktum. Användning av dylika uttryck kan dessutom leda till att nyfödda inte får amma så mycket som behövs för att få igång en tillräcklig mjölkproduktion hos den som vill amma.

Nej, beröm oss istället. Är vår önskan att amma, säg att det är toppen att bebisen och vi jobbar så ihärdigt. Lite pepp kan man allt behöva i början, det ska gudarna veta. Att få höra att man är en napp sorterar inte in under ”pepp”.

Sedan kan det förstås smärta i bröstvårtorna i början. Och en del bebisar kan sov-snutta vid bröstet i timtal utan att få så mycket mjölk i sig. Inget av det är bra men går absolut att åtgärda! Se länkar om amningsteknik och aktiv amning längst ned.

Läs också detta utomordentliga blogginlägg där barnmorskan Paola Oras förklarar varför schemalagd amning med 3-4 timmar mellan varje amning är ett ovetenskapligt påhitt som har fått ett hundraårigt liv i vår moderna sjukvård.

Nedvärderar kvinnokroppen

Trygg hos mamma

Amning har fler funktioner än mattillförsel. Amning gör barn lugna, hjälper dem att somna och verkar smärtstillande — för att ta några exempel.

Så många nätter i vår familj som har räddats genom att jag kvickt som attan langat fram en tutte mitt i natten så att alla har fått sova vidare. Så snabbt våra barn har lugnat ned sig vid kruppanfall eller efter en vurpa genom att få suga på bröstet. Ibland har det räckt med sekunder.

Förminska inte amningens många funktioner!

Det här är fantastiska funktioner som absolut inte ska ses ned på. Att tala om bröstet eller den ammande som ”napp” är att förminska dessa funktioner och därmed nedvärdera kvinnokroppen.

Underminerar samspelet

Många bebisar behöver lite tid i början för att lära sig amma. Att de fäktar med armarna, inte verkar hitta rätt, halkar av bröstet stup i kvarten, gnyr och skriker och inte alltid får rätt grepp är normalt i början. Det betyder för det mesta inget annat än att övning krävs. Amning är en teknik men också en relation, ett samspel, där barn och förälder behöver träna ihop.

Amning och samspel
Amning är ett samspel!

Det är också normalt att bebisar vill ha kroppskontakt nästan hela tiden. Det är även normalt att de vill suga mycket och helst somna (och sova) med bröstet i munnen.

Och här är något superintressant, tycker jag: Att använda negativa formuleringar om instinktiva och normala beteenden kan påverka samspelet mellan förälder och bebis negativt. Det visar en studie från Australien där forskare undersökte vilka ord barnmorskor använde när de beskrev nyfödda bebisars amningsbeteenden, inför föräldrarna.

Det hände att barnmorskor, i försök att förklara varför amningen ännu inte gick 100 procent på räls, kallade bebisarna ”lata” eller ”otåliga” vid bröstet. En förälders ömma bröstvårtor förklarades med att hennes bebis ”hängde i bröstet som en piraya”. Eller att bebisen ”använde mamma som napp”. Sådana här negativa formuleringar, visade det sig, tog föräldrarna till sig och införlivade i sitt eget språkbruk. De började tänka negativt om sitt eget barn, helt enkelt.

Om vårdpersonalen istället för att lägga skuld på barnet betonade samspelet mellan förälder och barn — du och din bebis behöver öva er på amningen, tillsammans — fick amningen och förälder-barn-relationen en bättre start, enligt studiens författare. Föräldrarna blev mer uppmärksamma på sina bebisars signaler vilket i sin tur gynnade amningsstarten. Ännu ett skäl att skippa napp-liknelser i vården, alltså.

Vadå använder?

Att någon ”använder” en som ditten eller datten, hur kul låter det när man tänker efter? Att ”använda” någon för sin egen vinning eller välbefinnande brukar i vardagligt tal vara synonymt med att utnyttja. Ett litet barn söker inte närhet för att jävlas och utnyttjar inte någon. Jag sniffar pustar av en unken barnsyn där barn inte ska skämmas bort med alltför mycket närhet och där fullt normala beteenden ses som ovanor som ska tuktas i tid.

Jag är ingen plastgrunka

OM Amning

Kalla mig hjältinna, krigarinna, trött morsa eller nästan vad som helst — men likna mig inte vid en plastgrunka som som slängs efter ett par månader när den börjat mögla. Det blir liksom mer uppbyggligt så. Tack!

Ps. Vårt första barn var en nappälskare. Vårt andra barn ville aldrig ha napp. Vårt tredje barn, en pojke som nu är tre, accepterade napp under ett par månader av sitt tidiga liv, men spottade sedan ut nappen. För gott, tycks det. Bröstet var uppenbarligen det bättre alternativet. Jag har flertalet gånger bett en liten tyst bön om att barnet ska ta nappen till nåder — men det lär inte ske. Nåja, vi slipper i alla fall åratal av fruktlösa utflykter till katterna på Skansen.

Lästips från babybaby.se:

Video om amningsteknik (11 min)

Video: aktiv amning, 4 knep for mer mjölk i bebismagen (7min)

Kan amning ta för mycket energi av barnet? Expert: nej!

Amma 15 minuter per bröst -bra amningsråd?

Byta bröst – ett sätt att öka mjölkproduktionen

 Barnmorskestudie från Australien: This little piranha

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Handduk på tork i Vabruari

Vabruari!

Nej februari har inte börjat ännu men vabruari verkar ändå stå för dörren. Det hann gå några futtiga dagar efter jullovet innan det började hostas, kraxas och snoras härhemma. Igår fick jag feber och halsont. Igen. Så nu sitter jag härhemma och tycker ganska så synd om mig själv. För imorgon var planen att åka till Sollentuna och träffa Förlossningspedagogen aka Karin Johansson och prata doulande! Såg fram emot det så himla mycket ju. Någon kvalitetssömn blev det inte heller inatt, för lilla Hanna hostade och snorade mest hela tiden. Och när hon väl somnade vid bröstet var det jag som inte kunde somna på grund av ONT.

Handduk på tork i Vabruari
Många handdukar på tork blir det!

Som småbarnsförälder vet jag alltför väl vilken prövning de här veckorna kan vara. Nu är iallafall en av oss alltid hemma med Hanna och på det viset slipper vi som tur är vabgrälen. För om jag kunde vrida klockan tillbaka några år och ge mig själv ett gott råd på vägen så skulle jag nämligen tipsa om att göra ett schema över VAB-ansvar i förväg. Alltså bestämma innan vem som ska stanna hemma från jobbet om barnen blir sjuka (vilket de med största sannolikhet blir om de går på dagis under denna tid på året). Tipset kommer från boken Praktika för blivande föräldrar och jag tycker att det är ett klockrent tips. Men att själv insjukna när barnen är sjuka är ingen hit det heller. Och där har jag tyvärr inget käckt råd att dela ut. Det är bara att stå ut.

En tröst är att vi går mot ljusare tider. Även om julens rekvisita fortfarande finns kvar här hemma så har min vårlängtan satt in. Den där dagen i april när allting plötsligt spricker upp. Åh! Men först: oxveckorna. Januari och vabruari.

Ljusare tider
Vårlängtan!

Mina bloggplaner är att publicera två inlägg i veckan fram till och med september 2019. Då, under hösten (när Hanna har skolats in på dagis) är planen att lägga i en högre växel och börja publicera tre blogginlägg i veckan. Jag ser fram emot att få sitta ostört och blogga någon gång ibland! Morgontimmarna är bästa koncentrationstiden och koncentrationstid är hårdvaluta här hemma. Utan den – och förmågan att hålla fokus – blir inte mycket gjort.

Nu ska jag ta en förmiddagslur med lilla Hanna. Och vi ses på lördag igen för då publicerar jag årets första gästinlägg här på Föda med Stöd!

Lisen Forsberg och hennes son kommer och gästar bloggen!

Följ bloggen via Bloglovin! 


Promenad, powerwalk

Nyårslöftet, att börja träna efter graviditeten

Promenad efter graviditeten
Powerwalk

Jag har varit gravid i 45 månader av mitt liv. Det är nästan fyra år! Visst vore det konstigt om det inte också satte sina spår? Ärligt talat så är jag inte alls så märkt av mina graviditeter förutom att jag har gått upp 3 kilo för varje barn (ja det blir 15 kilo). Det där kilona tycker jag att jag bär ganska fint, ja jag känner mig fin. Vikten är faktiskt inte allt! Men efter mitt femte barn har det tagit lång tid att komma över den där tröskeln till att börja röra på sig så att det känns i kroppen på riktigt – jag är ännu inte över den. Tack och lov är jag väldigt förlåtande mot mig själv på den punkten. Herregud, jag har ju fem barn att ta hand om, försörjningsansvar, jobb, ett hushåll som aldrig verkar vilja börja ta hand om sig själv och ett hem i behov av renovering.

Men för mig är det där passet på Friskis och Svettis eller löprundan i skogen som får hela kroppen att vakna till liv, för mig är det en ren lyx. Det är bästa sortens egentid. Endorfinerna som kommer efteråt kan bära mig igenom vilken kladdig diskho som helst och får mig att må BRA. De kreativa idéerna som kommer och stressnivån som lägger sig som en fin sten på havets botten är bonuscheckar i mitt mammaliv. Klippkort på ork. Att vara i form fysiskt är helt enkelt viktigt för mitt välmående.

Men det gäller somsagt att komma över den där lilla tröskeln. Efter fem graviditeter och lika många barn har jag iallafall lärt mig att gå ut försiktigt. VÄLDIGT försiktigt. Jag gör inte om misstaget att boka in mig på ett 75 minuter långt styrkemedelpass det första jag gör, om man säger så. Det gjorde jag efter mitt tredje barn: sen var jag helt knäckt. Jag fick skrapa ihop mig själv med en degskrapa och det tog en hel termin innan jag vågade boka in mig på ännu ett pass.

Uppförsbacken är ännu längre den här gången. Under terminen har jag gått på tre motionspass och känt mig som flodhästen som försöker dansa lindyhopp varje gång. Alltså, jag förstår nu hur tufft och tungt det kan vara att bära på många överflödiga kilon. Respekt säger jag bara! Och till alla peppiga thinsplainers där ute: prova att gå på friskispasset i en fatsuit i lagom storlek! Så pratar vi sen.

Men jag är inte den som ger mig i första taget. No no. Jag är ganska smart. Jag inser faktiskt att det är absolut nödvändigt att jag på riktigt kommer över den här träningströskeln om jag ska orka allt det andra jag vill i livet. Det är helt enkelt livsnödvändigt för mig. Problemet är att det måste in i schemat någonstans. Japp, det måste in i den där överklottrade logistiska familjelabyrinten som vi försöker bemästra på svarta tavlan med vita kritor till i köket. Mellan jobb, tandläkartider och disk. Och när hemmet fylls på till brädden av tonåringar så att det till slut känns mer som en ungdomsgård (som också har släppt in två minderåriga barn), ja då känns mina träningsambitioner som något abstrakt. Som en tavla av en impressionist.

Jag känner mig exakt så som min mamma måste ha känt sig back then.

Så idag, såhär några dagar efter att jag formulerade mitt nyårslöfte – som mer är att betrakta som nyårsförhoppningar – och jag fortfarande inte har kommit ut eller iväg på något som kan kallas för fysisk aktivitet, så ställde jag klockan på 7. Alla sover gott. Det är knäpptyst i huset. Jag kan sitta och skriva det här blogginlägget i lugn och ro till en kopp nybryggt kaffe. Och när blogginlägget är publicerat så tar jag på mig ytterkläderna och går en promenad i soluppgången. Nu blir det äntligen av.

Promenad, powerwalk
Foto: Lovisa Engblom

 Följ bloggen via Bloglovin! 


Mor och dotter på stranden

Sammanfattning av mitt 2018!

Mor och dotter vid medelhavet
Höstlov! Foto: Lovisa Engblom

Snart är det här året slut och jag tänker nu sammanfatta vad som har hänt i mitt liv just det här året, både professionellt och på ett mer personligt plan. Mycket har hänt! Vi tar det från början.

Huset

I januari började vi leta hus och i maj gick flyttlasset till det hus som vi just har firat jul i för första gången. Alla barnen fick eget rum och det var på tiden. Några hade behövt dela rum med varann några månader för länge. Rosorna stod i full blom när vi flyttade in, ja det var som att vandra runt i drömmarnas trädgård. Jag har aldrig sett så många rosor förr i en och samma trädgård! Det är sant. Men sommaren blev lite väl varm både ute och inne – vi fick gömma oss i källaren när det var som värst. Vårt svarta snedtak passar bra för att bygga solpaneler på om man säger så, det blir väldigt varmt om sommaren.

Rosor i trädgården
Rosenträdgård!

När hösten kom fick vi plötsligt en massa äpplen att ta hand om och blomflugorna flyttade in i köket på obestämd tid. Det var mindre roligt. Men äppelmoset blev vansinnigt gott (sista burken har precis tagit slut!) och vi har fortfarande sylt kvar – den som jag kokade på bären från vår enorma röda vinbärsbuske, tillsammans med hallon och syltsocker.

Äppelmos i glasburkar
Hemlagat äppelmos en masse!

Summa summarum, vi trivs otroligt bra i vårt nya hus och planen för nästa år är att renovera några rum i källaren så att de kan tas i bruk ännu mer. Våra två snart tonåringar kommer få husera i källaren medan vi inreder ett barnrum till Hanna på övervåningen.

Företaget

På pappret har jag jobbat halvtid i mitt företag hela det här året, men i praktiken så har det blivit mycket mer. När jag började min företagsresa för två år sedan så hade jag inte färdriktningen helt klar för mig utan gick mer på lust och känsla. Jag hade ett driv och en passion men inte så värst mycket kunskap om företagande. Det går absolut att börja den vägen! Men såhär i efterhand kan jag se att det hade besparat mig lite tid om jag hade strukturerat upp mina planer lite från början. Försökt omfamna begrepp som affärsmodell och entreprenörsskap lite tidigare. Allt det där har liksom kommit ikapp mig. Oj vad jag har lärt mig mycket om företagande under året som gått. Här sammanfattar jag mina lärdomar, väl medveten om att de låter som klyschor, men o vad mycket sanning det ligger i dem:

  • Vill du starta eget? Läs allt du kommer över om hur det fungerar och ta in hjälp utifrån! Själv har jag bland annat en redovisningskonsult som hjälper mig med företagets räkenskaper.
  • Att starta eget är inget för den arbetsskygge. Det är enormt krävande. Men frihetskänslan som kommer av att kunna tjäna sina egna pengar och få vara den som styr skutan själv, say no more.
  • Tid är pengar. Ett företag som inte drar in någon vinst är mer att betrakta som en dyr, omständlig och extremt krävande hobby.
  • Börja i liten skala och väx!

För att kunna kombinera jobb med att ta hand om lilla Hanna så började jag året med att ta konsultuppdrag som skribent. Men under hösten började jag ta uppdrag igen, både som barnmorskedoula och hembarnmorska. Det var så roligt att få komma igång!

Mammaledig
Ut ur boet!

Att bistå hemfödslar är bland det finaste och mest meningsfulla man kan göra som barnmorska. Men för att vara krass, det är ingen kassako och det är svårt att skala upp verksamheten. Ett uppdrag innebär väldigt mycket jobb (och ansvar givetvis) med bland annat en jour på fem veckor som ska delas med minst en annan barnmorska. Så att vi alltid kan vara två på själva födseln. Tyvärr är hemfödslarna därför ingenting jag kan bygga mitt företag runt. Men jag håller på att snickra på det här företagsbordet som ska bli stabilt av fler än ett eller två ben. Bland annat har jag ett lite halvhemligt kreativt projekt på gång! Och ett roligt samarbete is coming up! Det kommer hända nya, bra och roliga saker under året som kommer.

När det gäller barnmorskedoulningarna så är mitt ledord kvalitet framför kvantitet. Alltid. Jag vill lägga allt mitt krut i färre uppdrag, snarare än att börja doula på löpande band. För då försvinner en hel del av poängen för mig.

Bloggen

Mor och dotter på stranden
Mor och dotter på bild!

Alltså, jag älskar bloggen! Mer och mer faktiskt. Bloggen och antalet besökare på hemsidan har också växt under året som gått, även om jag har behövt dra ner på publiceringstakten. Det beror nog på att jag har blivit bättre på att SEO-anpassa hemsida och inlägg. Om jag fick välja själv så skulle jag gärna publicera inlägg oftare, gärna minst varannan dag – men helst varje dag. Idag har jag inte riktigt den möjligheten. Det är inte helt realistiskt att jobba både som barnmorska och skolsköterska, vara mamma till fem barn och uppdatera bloggen med matiga och väl underbyggda inlägg dagligen. Jag behöver ju sova nån gång.

Idag får jag väldigt många uppdrag via min hemsida, ja fler uppdrag än jag kan åta mig. Men för att kunna börja driva själva bloggen i en mer professionell riktning – alltså kunna lägga en större andel av min tid just här – så behöver jag även få en inkomst ifrån själva bloggandet. Det är faktiskt också en av mina ambitioner! Jag vill till exempel grotta ner mig i ämnen som barnlängtan, IVF, missfall, klimakteriet, sex… och göra fler reportage. Varvat med personliga inlägg från min vardag. Nästa trappsteg för mitt bloggande är alltså att det ska generera en inkomst. Läs gärna mer om det på min idol Elin Häggberg alias Teknifiks fantastiska blogg: Hur tjänar man pengar på att blogga?/

Mina matiga och väl underbyggda barnmorskeinlägg blir ofta uppskattade av er! Reportagen har också blivit väldigt väl mottagna. Men under året har gästblogginläggen seglat upp som riktiga bubblare och inför nästa år vill jag publicera gästblogginlägg lite mer frekvent och mindre sporadiskt. Gärna ett i månaden. Några av er har därför nu i dagarna fått en inbjudan av mig! Tanken med gästblogginlägg är att skapa winwin, inte att profitera på någon annan.

Inför nästa år efterlyser jag också fler läsarberättelser! Ämnen som är underrepresenterade på bloggen är missfall, barnlängtan, frivillig eller ofrivillig barnlöshet, IVF, klimakteriet och sex…. Men allt är intressant! Det går givetvis bra att vara helt anonym. Om du värper på något, skicka in din läsarberättelse till info@fodamedstod.se

Sociala medier

Förutom bloggen och mitt instagramkonto @fodamedstod, så har jag öppnat ett nytt konto som heter @birthfolks Där regrammar jag, alltså samlar och publicerar mina men framförallt andras fina bilder på gravidmagar, födslar, amning… hemfödslar. Det är jättekul! Kika in där om du ännu inte har gjort det. Jag har också startat facebookgruppen Föda med stöd.

På ett personligt plan

Det har varit ett fint år. Men jag behöver fortsätta att jobba med Time management och försöka definiera, vad är jobb? Och vad är fritid? Jag har också gjort tappra försök att börja komma i form fysiskt, försök som inte riktigt har burit frukt. Nu pratar jag inte om vikten enbart utan om flåset, smidigheten och styrkan! Jag vill ha lite mer muskler på kroppen! De försvann visst med min femte graviditet. Och jag har inte kommit över den där tröskeln ännu utan det känns fortfarande motigt varje gång att komma iväg och röra på sig. När jag väl kommer över tröskeln så är det oslagbart och mycket njutningsfullt. Så gissa vad som blir mitt löfte inför nästa år?

Hur har det gångna året sett ut för dig? Oavsett, så önskar jag dig ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!

Följ Föda med stöd på Bloglovin!



Konst i Uppsala

Årets julklapp!

Konst i Uppsala
Årets julklapp!

Årets julklapp var definitivt min mammas tavla av ett foto som jag tog själv för ett år sedan. Jag passade på när min nyfödda dotter låg där på min pösiga postgravidmage alldeles nöjd, nyammad och däst. Klick! Och ett år senare, nu i jul, fick jag alltså ett stort paket av mamma med en alldeles nymålad tavla. Så himla fint!

Julafton firades vi hemma själva i vårt nya hus. Jag var jour i år och det blev iallafall ingen julbebis! Så mina barn fick fira jul med båda sina föräldrar hemma och det kändes ju fint på alla sätt.

Julpynt i granen
Mormor och morfars julgran

På juldagen fortsatte vi julfirande hemma hos mormor och morfar! Mina syskon med familjer firade själva julafton ihop med mina föräldrar men eftersom vi är så många passar det oss att dela upp firandet lite. Att pytsa ut det på några dagar gör det hela mer njutbart. Min syster och jag har ju åtta barn ihop och det är riktigt härligt, festligt och stojigt att ses allihop. De stora barnen delar en massa lek, minnen, semestrar OCH skola plus kompisar med varann. Vilken lyx! Våra två yngsta kommer förhoppningsvis snart att göra detsamma.

Julen är barnens högtid!
Nyfiken på granen!

Det allra nyaste tillskottet i kusinskaran fick vi träffa igår på annandagen. Sonja, fyra veckor gammal. Alltså jag slutar aldrig att förundras! Jag känner mig ju så rik som mamma, svägerska, moster och ingift faster. Och det är en väldigt fin känsla såhär i juletid.

Jul i Uppsala
Hans och Hanna hemma hos mormor och morfar

Snart, snart börjar jag rikta blicken mot allt som jag planerar ska hända nästa år. Men jag är inte där riktigt än, vill få landa i att det här året blev ett fint år med några få lediga dagar såhär på sluttampen. De dagarna tänker jag njuta av. Inte styra upp inte i minsta detalj. Nej, jag ska försöka att bara vara.



En fembarnsmammas jul

För precis ett år sedan, såhär dagarna innan jul, satt jag med min nyfödda och väntade på att läkaren på amningsmottagningen skulle ha tid med mig. Jag var sjuk, febrig och hade ont i bröstet – igen. Kunde det vara en bröstböld som kändes där inne i bröstet? Varför blev jag aldrig bra? Fortfarande känner jag en sån enorm tacksamhet över att amningmottagningen fanns där för mig då, och att läkarna och barnmorskorna snabbt kunde hjälpa mig. Nej, det var ingen bröstböld jag hade. Och sjukdomskänslan hann släppa taget om mig lagom till julafton. Det blev en fin jul, ja vår första med alla fem barnen – jag var bara liite tröttare än vanligt.

träd med kala grenar

Men förra året var året då jag på allvar började handla saker på nätet. Helt enkelt för att jag inte kom iväg till någon affär. Och jag måste säga att jag ändå är GLAD över att vara fembarnsmamma nu mitt i vår digitala revolution. Dels för att det helt enkelt går att sköta jobb på ett annat sätt hemifrån nu, via datorn. Men också för att det faktiskt går att beställa hem 10 liter mjölk, 5 liter yoghurt, två kartonger ägg och 3 förpackningar musli direkt hem till dörren. Däremot är jag tacksam över att amningshjälpen jag fick förra julen var via ett fysiskt möte, In Real Life.

Det här året har jag, som många andra, börjat fundera över hur man faktiskt ska kunna fira jul på ett mer hållbart sätt. Klimatförändringarna är skrämmande! Det funkar inte riktigt längre att sticka huvudet i sanden (eller snön för all del) och låtsas som om de inte angår oss. Att fortsätta tro att vi kan leva på ungefär som vanligt utan några som helst inskränkningar i bekvämlighet eller livsstil. Julklappsshoppingen och julresan till Thailand får lätt en lite fadd eftersmak. Men hur ska man då göra utan att gå under av dåligt samvete och ågren för att klimatet inte riktigt hänger med på vårt skenande tåg?

Ja, jag vet inte. Men själv har jag verkligen börjat tänka till över vad jag köper för julklappar. En hel drös av klapparna i år är därför inköpta på second hand och det har varit riktigt roligt att hitta kläder, böcker, leksaker och gamla filmer på det sättet. Det tar lite tid att leta fynd, men det är tid som lönar sig! Sen har jag funderat ett varv extra på sakerna som inte är inköpta på second hand. Att det ska vara något som är praktiskt bra och fyller en funktion. Julmaten går det också att tänka till runt. Behöver man laga ett överdådigt julbord med en mängd olika (kött)rätter där vissa kanske inte ens blir uppätna i tid? I år blir det därför något färre rätter, men mer noga utvalt. Till exempel har vi fått en julskinka av vildsvin som ligger och väntar i frysen. Det ska bli spännande att se hur väl den tas emot i familjen.

Vinter och snö

Mycket har hunnit hända sen jag satt där med min nyfödda i knät på amningsmottagningen, då för precis ett år sedan. Framförallt har hon som låg så sött i min famn då blivit så mycket större. Nu kryper hon ju runt i vårt nya, bättre begagnade hus. Det blir förresten första julen för oss allihop i det nya huset. Nej, allt är verkligen inte färdigt, fixat, ombonat och inrett ännu. De nya gardinerna väntar fortfarande på att bli uppfållade och det är inte bara en lampa som väntar på att få komma upp i luften. Men vi är en god bit på väg och framförallt så får vi plats och behöver inte tillämpa principen en in – en ut hela tiden. Det var riktigt tröttsamt där ett tag. Jag har gott hopp om att vi kommer få till lite julstämning i stugan. Vi har ju trots allt en vacker braskamin som fungerar utmärkt, och pianot är nystämt. Granen står och väntar på att tas in. Kanske hinner vi ikväll? Men först jullunch med min syster och kusin! Och efter det drar vi iväg till en högtidlig julavslutning med alla våra skolbarn.

vinterlandskap

Eva Nordlund, barnmroska, Södra BB

Att vara, att känna

Eva Nordlund, barnmroska, Södra BB
Barnmorska Eva Nordlund Foto: Elisabeth Ubbe

Om barnmorskors erfarenheter av att ge kontinuerligt stöd

Om du bara ska läsa en magisteruppsats det här året så rekommenderar jag att du läser Eva Nordlunds uppsats om barnmorskors erfarenheter av att ge kontinuerligt stöd! Det är en helt fantastisk forskningsgenomgång av det där som ibland kan vara så svårt att formulera. Mycket träffsäkert – genom att djupintervjua barnmorskor – skildrar hon barnmorskors levda erfarenheter av att få arbeta enligt en annan syn på födande, alltså en annan syn än den som konventionell förlossningsvård allt som oftast genomsyras av. Om man inte arbetar med en vårdmodell där kontinuerligt stöd till födande är prioriterat så är det också svårt att fördjupa kunskapen och den känslomässiga förståelsen kring fenomenet.

Ett kontinuerligt stöd innebär ett bättre förlossningsutfall och en mer positiv upplevelse av förlossningen

Det är känt att ett kontinuerligt stöd innebär ett bättre förlossningsutfall och en mer positiv upplevelse av förlossningen! Men inom den svenska förlossningsvården förväntas barnmorskor som regel ta hand om flera födande samtidigt och det medicinska stödet behöver då prioriteras. Jag citerar här ett stycke ur uppsatsen som handlar om vad en centralisering av förlossningsvården innebär:

Sveriges förlossningskliniker har blivit större, färre och ger en relativt likartad vård trots en alltmer heterogen grupp vilket framkom i rapporten ”Trygg hela vägen, kartläggning av vården före, under och efter graviditeten”, (SKL, 2018). I intervjuer beskrev vissa professionsföreträdare att arbetsmiljön vid de stora klinikerna är mer opersonlig och att det kan bli ”som på löpande band”.

Synen på vad som är en rimlig balans mellan att tillgodose kvinnornas medicinska respektive ickemedicinska behov skiljde sig mellan professionerna och även i vårdkedjan där framför allt barnmorskor förespråkade vårdmodeller där barnmorskan kan följa kvinnan genom hela vårdkedjan i relationell kontinuitet med ökad trygghet som följd. Det skulle även ge en ökad variation i arbetsuppgifter och arbetstillfredsställelse.

På Södra BB arbetade barnmorskorna enligt vårdfilosofin om att enbart ta hand om en familj i taget under födseln och på så sätt utvecklades kunskapen kring stöd under födseln under  de år som verksamheten drevs. Barnmorskor som arbetar med hemfödslar idag ger ett kontinuerligt stöd till kvinnor som föder och fördjupar därmed fortlöpande sina kunskaper om vad det kan innebära.

Syftet med studien var att få en ökad förståelse för barnmorskors levda erfarenheter av kontinuerligt stöd vid barnafödande

Eva Nordlund intervjuade åtta barnmorskor i åldrarna 37 till 69. Fyra barnmorskor arbetade med hemfödslar och fyra av barnmorskorna hade arbetat på Södra BB fram till nedläggningen. Data från intervjuerna analyserades genom en fenomenologisk analys. På så sätt kunde fyra övergripande teman tas fram:

  • Tillit till kvinnors förmåga att föda
  • Tillfredställelse med sitt yrkesutövande och att få förändras
  • Tillit till kollegor som delar samma syn
  • Smärtan av att ha ”varit där” och inte få möjlighet att återvända dit

Barnmorskorna beskrev att det uppstod en inre konflikt då de förhindrades att utöva kontinuerligt stöd.

Att ha fått erfara fenomenet men sedan hindras att utöva det kontinuerliga stödet innebar ett lidande för barnmorskorna. De beskrev hur de tvingades  reducera sig själva och använda sig av olika typer av försvarsmekanismer så som att stänga av sina känslor eller att helt lämna förlossningsvården för att det var för smärtsamt att inte kunna använda sin kunskap.

Tack Eva för att du sätter ord på precis det där (som är själva anledningen till att jag nu jobbar med kontinuerligt stöd inom ramen för min helt privata verksamhet). Jag välkomnar fler möjligheter att få arbeta med kontinuerligt stöd till födande kvinnor inom offentligt finansierad verksamhet. 

Kontinuerligt stöd
Foto: Lovisa Engblom

Sammanfattningsvis: Att  få ge kontinuerligt stöd till födande kvinnor var av stor betydelse även för barnmorskorna

Tilliten till kvinnors förmåga att föda var grundläggande och den tilliten uttrycktes genom ett individualiserat bemötande. Att ”bara vara” hos den födande – att vara aktivt passiv – förändrade också barnmorskan till att bli lugnare och mer tillitsfull i sin yrkesutövning. Barnmorskekollegorna var ett stort stöd! Stödet från kollegorna visade på ytterligare en dimension av vad kontinuerligt stöd kan innebära även för barnmorskans välmående och vila. När barnmorskorna inte längre kunde arbeta med kontinuerligt stöd innebar det ett stort lidande som fick konsekvenser för enskilda barnmorskor.

Att utveckla verksamheter i den här riktningen skulle alltså kunna innebära ett win-win med ökat välbefinnande och välmående, framförallt för familjerna och de födande kvinnorna – men även för barnmorskorna.