Kreativ arbetsdag med förberedelser inför workshops och profylaxkurser vt 2020

Jag och Eva träffas en gång i månaden för att jobba ihop oss. Själv tycker jag att det är ett såå mysigt och trevligt upplägg. Varannan gång ses vi hemma hos mig och då är det jag som bjuder på lunch och kaffe, och varannan gång tar jag bilen till Evas hus och då är det hon som bjuder på lunch och kaffe. Jag tycker alltid att det är urmysigt att komma hem till Evas hus, få kika på hönsen och bli bjuden på lunch i hennes (deras) 60-talskök. Igår la vi till en fem kilometer lång promenad innan lunchen.

Kreativt julpyssel i stugan

Vi har både kort och långsiktiga planer för vårt samarbete och det är väldigt fint att få spåna på alla de där idéerna som bubblar med någon som har precis samma driv och lust att hitta nya infallsvinklar på saker. Igår planerade vi för det som blir vårt nya koncept för våren 2020 – workshopen Aktiv förlossning. Det är en lite kortare förlossningsförberedande workshop med fokus på just rörelse och aktivitet, och den kommer gå bra att köpa separat eller i paket med profylaxkursen Föda utan rädsla som vi också erbjuder. Läs mer om våra och vårens kurser här: profylaxkurser.se

Trötthet i december

Annars har jag fått känna på decembertröttheten. När mina professionella uppdrag och åtaganden för höstterminen tog slut så kom den plötsligt och drabbade mig. I den tröttheten så känns tillvaron som att försöka dra runt saker i seg kola. Det är ingen rolig känsla direkt men kanske är det inte så konstigt. Jag har jobbat så fokuserat och målmedvetet med några projekt under en längre tid nu och det är möjligt att när saker verkligen börjar ta form såpass att jag slappnar av litegrann – ja då kommer räkningen. Rekylen. Tröttheten.

Vilken tur att jag har semester och ledighet inplanerad i jul. För december (och maj) är ett kraftprov när man har många barn. Det är ett pärlband av julavslutningar, adventsmarknader, luciafiranden – och tomteverkstad. För helt utan julklappar vill mina barn visst inte bli. Men jag lovar, det blir jul i år också. Och ikväll blir det glögg och pepparkakor med barnmorskeförbundet i Uppsala. Vi kanske ses där?


CTG-evidensbaserat?

Guide till CTG – Är CTG under alla förlossningar evidensbaserat? Hur ska CTG användas?

Såhär löd förslaget från en av mina läsare: skriv en text, en sammanställning om varför CTG/ kontinuerlig övervakning INTE är evidensbaserat. Okej, CTG är helt klart ett intressant fenomen och jag håller med om att det är viktigt att ta reda på vad forskningen egentligen säger om hur CTG bör användas under förlossningar.

CTG är en förkortning av cardio toco graphi och innebär registrering av fostrets hjärtverksamhet under förlossningen. Vid en registrering så tittar man på några olika variabler och relaterar dem till livmoderns värkarbete. Till exempel, om fosterljuden går ner med jämna mellanrum är det viktigt att titta på om de går ner under värken eller efter värken. CTG-teknik kan användas på olika sätt, man kan registrera med CTG kontinuerligt under en förlossning, man kan göra en screening på 20 minuter vid ankomst till förlossningen och sedan fortsätta att ”köra kurvor” med jämna mellanrum under hela förlossningen, om allt ser normalt ut på intagningskurvan. CTG-remsan tolkas av en barnmorska eller läkare som bedömer om det är en normal, avvikande eller patologisk registrering. Alternativet till CTG är att lyssna intermittent med tratt eller doptone/doppler. Då går det inte att fånga in alla de variabler som går att läsa av med CTG, man får inte hela kartan utan endast en bit, fostrets basala hjärtrytm just under den stunden då avlyssning sker (antal hjärtslag per minut).

Kvinnor födde barn även innan CTG

CTG-evidensbaserat?
Väldigt få barnmorskor idag har erfarenhet av att handlägga förlossningar utan CTG-registreringar

Det var just så som fosterljud avlyssnades innan CTG-tekniken infördes på bred front på 70 – talet, intermittent (vilket betyder med jämna mellanrum) och med tratt. Men CTG-tekniken kom att revolutionera sättet vi bedriver förlossningsvård på och idag är CTG en helt integrerad del av förlossningsvården. Den information CTG ger oss har på många sätt kommit att bli synonymt med förlossningsvård, och det är nog så att många av oss som har jobbat under denna era i förlossningsvården ser en eller flera CTG-registreringar framför oss när vi hör ordet förlossningsavdelning. CTG har blivit så integrerat och så självklart att det nästan är provocerande att lyfta på locket till hur evidensbaserad denna praktik egentligen är. För något som är så självklart för oss måste ju vara bra och rimligt, och rätt. Något annat känns ju helt otänkbart.

Det som är ganska okontroversiellt att konstatera är att CTG har en väldigt hög sensitivitet, men ett lågt specifikt värde. Alltså, CTG kommer att reagera och visa på ”fara” flera gånger då det inte är någon fara med barnet. CTG ger oss alltså inte all information om hur barnet egentligen mår, men så fort man sätter på en CTG-registrering behöver man förhålla sig till den som om den gav oss all information. Jag behöver alltså alltid reagera på det som registreringen visar ( varför skulle vi annars använda oss av registreringen?). Praxis idag är att om CTG signalerar något försöka ta reda på mer om hur barnet mår, oftast med ett kompletterande skalp-blodprov från barnets huvud. Om CTG är avvikande medan blodprovet från barnets huvud visar ett normalt laktatvärde så är det blodprovet vi går efter just eftersom det har ett mer specifikt värde.

Det övergripande som vi vill ta reda på med dessa metoder är alltså om barnet i livmodern lider av någon form av manifest eller hotande syrebrist under förlossningen.

Men är CTG evidensbaserat och hur bör det användas?

Jag rekommenderar dig som vill fördjupa dig i den forskning som finns om CTG att läsa professor Ulla Waldenströms mycket sakliga genomgång av den evidens som finns på detta område, du hittar den här: bevisadnytta.se

Mycket kortfattat kan man sammanfatta sammanfattningen av den forskning som är gjord på området såhär:

Intagnings-CTG jämfört med intermittent askultation

  • Ökar antalet kejsarsnitt, skalpblodprov och kontinuerliga ctg-registreringar

Kontinuerlig CTG jämfört med intermittent askultation

  • Ingen effekt på barnets överlevnad
  • Minskar risken för nyföddhetskramp hos barnet
  • Antalet kejsarsnitt och instrumentella förlossningar ökar

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering – SBU – betonar att de studier som ligger till grund för deras egen översikt av evidensen på området är av skiftande kvalité och att det därför är svårt att dra säkra slutsatser.

Intagnings- CTG vid lågriskförlossning

Intagnings-CTG jämfört med intermittent avlyssning av lågriskkvinnor, (friska gravida med förväntat normala förlossningar) innebar:

  • 20 % fler kejsarsnitt
  • 30 % fler foster som blir kontinuerligt övervakade eller får genomgå skalpblodprov under förlossningen
  • Ingen skillnad i andelen instrumentella förlossningar
  • Ingen effekt på barnets överlevnad

Det går inte med den forskning som är gjord på användning av CTG inom förlossningsvården att hävda att intagnings-CTG för lågriskgravida eller kontinuerlig CTG under förlossningen är evidensbaserade metoder.

Forskningen pekar på att den metod som användes innan CTG infördes på bred front inom förlossningsvården, alltså intermittent avlyssning av fosterljud med tratt eller doptone troligen inte är sämre när det gäller utfall som dödlighet. Sedan råder det oenighet kring hur de fördelar och nackdelar som finns med CTG ska vägas samman ( där undvikandet av neonatala kramper hos barnet ställs mot onödiga kejsarsnitt på kvinnor). Avvägningen nytta/risk är inte helt enkel att göra när det gäller CTG och vad evidensen visar.

I Norge, Danmark, Storbritannien, Australien, Kanada och Nya Zealand screenar man idag inte rutinmässigt friska gravida med förväntat normala förlossningar med intagnings-CTG eftersom det inte går att bevisa nyttan med just den rutinen.

Min egen reflektion:

I Sverige idag finns en övertro på nyttan med rutinmässig CTG-registrering under förlossningen, framförallt av friska gravida. Det råder ingen brist på medicinsk teknik och CTG-registreringar inom svensk förlossningsvård, däremot råder det brist på närvarande barnmorskor på många ställen. Men det finns ingenting som bevisar att det är tryggt och säkert att byta ut det professionella stöd som en närvarande barnmorska kan ge mot en kontinuerlig CTG-övervakning.

Referenser:

1. Alfirevic Z, Devane D, Gyte GM, Cuthbert A. Continuous cardiotocography (CTG) as a form of electronic fetal monitoring (EFM) for fetal assessment during labour. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 2: CD006066.

2. Devane D, Lalor JG, Daly S, McGuire W, Cuthbert A, Smith V. Cardiotocography versus intermittent auscultation of fetal heart on admission to labour ward for assessment of fetal wellbeing. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 1: CD005122.

SBU.se/sv/publikationer/sbu-kommentar/fosterovervakning-med-kardiotokografi/

Blix E. Intagnings-CTG – synpunkter från andra sidan gränsen. Lakartidningen.se 2018-11-05. 2018.


Yttre palpation, barnmorska

Att kunna ett hantverk där känslor spelar roll

Paus mitt i rusningstrafiken på väg till Stockholm pga signalfel på spåret

December började bra. Vi firade första advent hemma hos mina föräldrar i Vänge och kylan och snön ramade in dagen på ett så romantiskt sätt. Det var verkligen första advent när vi körde hemåt den gnistrande kylslagna kvällen. Och även om vårt eget hem är ganska stökigt just nu (mest hela tiden) så har vi ändå lyckats få upp några adventsstjärnor och två adventsljusstakar. Det behövs inte så värst mycket mer för att man ska komma i stämning.

Igår tog jag tåget till Stockholm och Emma Philipsson aka Förlossningspodden igen. Vi spelade in ett bonusavsnitt för alla de som är med och stöttar podden, alltså till alla patreons. Och jag hade svårt att slita mig från samtalet med Emma för det är liksom något som uppstår där. Det är trots allt ganska få personer som jag kan samtala med om mitt yrke och mina kunskaper på ett så djupgående sätt. Alltså utan att behöva gå i försvar, utan att få alla möjliga rädslor projicerade på mig och utan att behöva möta oförståelse. När jag slipper allt det så kan samtalet bli så mycket mer intressant även för mig, eftersom saker jag säger får resonans. Ni kanske förstår? Det är rätt tillfredsställande att mötas av så mycket kunskap. Så jag åkte hem därifrån och var väldigt glad.

Förlossningspodden är fantastisk och det är helt och hållet Emmas förtjänst.

Uppslag till nya bloggtexter

Jag frågade mina följare på instagram om förslag på saker att skriva om här på bloggen och det kom en hel hop med bra förslag:

  • Fatshaming inom mödra- och förlossningsvård
  • Om EVA-studien, klipp och bristningar
  • En sammanställning om varför CTG och kontinuerlig fosterövervakning inte är evidensbaserad
  • Finns det nackdelar med artificiellt oxytocin?
  • Varför dog så många av att föda barn förr i tiden?
  • Är det livsfarligt att föda barn?
  • Om tidig hemgång efter förlossningen
  • Hur ska vi göra för att det ska bli möjligt att föda hemma utan att betala ur egen ficka?
  • Varför är vi så rädda för att föda hemma?
  • Om sorgen över nedlagd amning

Vilka bra förslag! Jag vill skriva om alltihop. Men det får ta den tid det tar eftersom jag vill bidra med sakliga och reflekterande texter som tillför något nytt, och det kräver sin research. Annars blir det mest tyckande texter.

Här kommer just en sådan, tyckande text:

Yttre palpation, barnmorska
Att kunna ett hantverk
Foto: Lovisa Engblom

Jag älskar att kunna ett hantverk. Men jag blir sorgsen också, för det värderas inte tillräckligt högt. Nej, det behandlas styvmoderligt, som om vi inte behöver göda denna del av oss längre. Det räcker med att slänga till den ett litet avgnagt ben då och då. Tror vi. Som om hantverket inte är modernt längre. Nu finns ju teknik, övervakning, ultraljud, ctg och en massa data som ger oss en väldans massa information. Hela tiden. Och ja, den information du får genom dina händer och genom att vara närvarande. Genom att bara vara där. Inte markera närvaro. Nej, alltså vara närvarande. På riktigt. Den, den har vi slutat värdera. Det försvann nånstans på vägen. För allt går så fort nu. Och det ska göras enligt något som står skrivet i ett dokument nånstans som vi har glömt varför det står skrivet just där. Fast det är evidensbaserat. Japp, allt är evidensbaserat numera. In i minsta detalj. Fast vänta, nej. För informationen på skärmen vet alltid bäst och jag vågar inte lita på mina händer längre. Hur ska jag våga det? För jag vill inte vara den som ska stå där och stå för något jag känt och upplevt, bäst att titta i protokollet ännu en gång. Det säger att du ska göra så även om du känner si.


Det finns ingenstans som jag är så trygg som när jag får lita på det jag känner. När mitt huvud och mina händer får vara i synk med varann. Jag älskar att kunna ett hantverk.


nyfödd

Årets julklapp – attention and vitality

Från veckans återträff!

Tiden då det gick att spontanplanera julen är för länge sedan förbi för mig. Men även om julen är en logistik med mycket som måste gå i lås såhär innan året tar slut så ser jag ändå fram emot julen i år. Jag kommer vara jourfri och ledig från jobb. Välbehövligt. Och mitt manus som snart är finputsat och färdigt kommer lämna mig strax efter jul. Jag har en känsla av flow just nu, alltså på ett kreativt plan. Det är en flyktig känsla som sällan är beständig men när den infinner sig, åh jag blir alldeles lycklig och får en impuls att vilja spara den på burk. Jag kan bäst beskriva det som en behaglig känsla av balans i livet. När jag möter exakt det motstånd jag behöver för att kunna ta mig framåt.

Att möta för mycket motstånd, besvikelser eller till och med rena misslyckanden är sällan uppbyggligt. Det resulterar ofta i en känsla av att det inte är jag själv som styr mitt liv utan att jag är ett offer för omständigheter. Den där offerkoftan är trång och stickig. I hate it. Så för att jag ska kunna åstadkomma någonting här i världen så behöver jag ta av mig den och sätta mig själv i förarsätet. En av mina favoritförfattare, Susan Sontag, säger det så bra:

Do stuff. be clenched, curious. Not waiting for inspiration’s shove or society’s kiss on your forehead. Pay attention. It’s all about paying attention. attention is vitality. It connects you with others. It makes you eager. stay eager.

Jag läser om hennes dagbok ”As conciousness is harnessed to flesh” just nu. Läsandet är helt vitalt för mig som person och jag tar mig liksom inte framåt i livet utan det. Själv önskar jag mig egentligen bara böcker i julklapp. Den här hösten har jag grottat ner mig i all populärvetenskaplig facklitteratur om födande som jag lyckats få tag på så just nu ser jag mer fram emot att få läsa andra böcker (tips: Silvia Avallones nya eller något av Nina Bouraoui) Men det finns två böcker om födande som jag GÄRNA läser och det är Pia Höjebergs första skönlitterära roman: Hanna och Barnsängskriget och så Give birth like a feminist av Milli Hill. Se där, två julklappstips. Den där fåniga mobillådan som har föreslagits som årets julklapp ger jag inte mycket för. Jag tycker verkligen att det vore fint om vi kunde sluta slösurfa bort tid på våra mobiler men jag tror liksom inte att mobillådan will do the trick åt oss.

Men jag tror absolut på att lägga undan mobilerna oftare och fundera lite på vad det är som driver oss framåt och som skiljer ut oss människor från vandrande soffpotatisar.

Pay attention. attention is vitality. It connects you with others. It makes you eager. stay eager.

Fortsätt vara ivrig på livet du fina


Starta och driva eget av Elin Häggberg

Starta och driva eget, smart digitalt och hållbart – bokrecension

Bok av bloggaren och entreprenören Elin Häggberg

Du hittar det bästa priset på omnible.se

Är du en av dem som funderar på att starta eget? Har du en eller flera ideér som du vill försöka förverkliga? Då kan jag verkligen rekommendera Elin Häggbergs bok STARTA OCH DRIVA EGET, smart digitalt och hållbart. Inte för att det är ett måste på en företagsresa att börja med att läsa en bok. Det går utmärkt att bara registrera sitt företag på verksamt.se och lära sig allt under resans gång. Men någon gång under färden kommer du behöva zooma ut och se på din verksamhet med någon annans ögon, ja någon gång under resan kommer du vilja plocka upp en bok. Jag lovar.

När jag själv började plocka upp böcker så märkte jag att den här genren var allt annat än het. Det var rätt trista böcker som fanns att läsa om företagande tyckte jag. De hade bra innehåll på många sätt, men layoutmässigt och själva tonen, åh det var sövande läsning. Istället började jag läsa Elins blogg Teknifik – och där fastnade jag. För där fanns en person som jag kunde identifiera mig med, någon som var likable och som skrev lättsamt fast ändå väldigt initierat om teknik och företagande. Elin tar också upp just det i sin bok: hur man skapar ett personligt varumärke.

Det kanske känns konstigt att tänka i termer av att göra sig själv till ett varumärke, som att man ska paketera sig till en produkt eller bara tänka business hela tiden. Så är det inte! Ett personligt varumärke handlar om hur du etablerar dig som professionell person i din bransch. Ditt rykte, din person, dina kontakter, ditt nätverk – allt hänger samman med dig och ditt företag.

Linas matkasse är ett bra exempel på någon som har lyckats skapa ett starkt personligt varumärke. Och Elin Häggberg. Just den här boken hade troligtvis gått mig helt förbi om jag inte hade fastnat för Elin och hennes blogg Teknifik först. Se där, ett bra exempel på hur det kan fungera! För själva titeln är ju inte den mest säljande delen av boken just i det här fallet, utan det är författaren själv.

Vilken tur då att innehållet motsvarade mina förväntningar. På ett pedagogiskt sätt går Elin igenom det där som kan kännas krångligt och trist med företagande och som gör att många tappar lusten innan de ens har börjat: affärsplan, skatter och regler kring företagande. Men det är faktiskt inte så farligt som man lätt kan tro. Däremot är det ju något helt annat att vara företagare än att vara anställd. Man är sin egen chef. Det svåraste med att vara sin egen chef (enligt mig) är inte att idéerna eller inspirationen tryter utan det är att planera den egna tiden – time management. Samt att verkligen få en förståelse för att jag som företagare är mitt företags viktigaste resurs. Alltså på riktigt. Så det kanske faktiskt är smartare att gå på det där träningspasset än att försöka klämma iväg ett blogginlägg klockan 22 på kvällen då när familjen redan har somnat.

Något annat som Elin Häggberg återkommer till i boken är vår digitala värld som ju innebär helt nya möjligheter för företagare att vara kreativa på och nå ut. Sociala medier, bloggar och influencers som är proffs på just dessa. Men hur ska man göra för att nå ut? Räcker det att skicka iväg ett halvbra inlägg på instagram då och då? Faktum är att en stor framgångsfaktor är att leverera bra innehåll konsekvent och över tid: att inte ge upp helt enkelt.

Eftersom jag själv har kommit en bit på vägen i min företagsresa så har jag på egen hand hunnit lära mig mycket av det som Elin Häggberg tar upp i sin bok. För företagsresan fungerar just så – den handlar om att börja lära sig att lösa olika problem och hitta nya infallsvinklar på saker. Ändå var det inspirerande läsning, även för mig. Om du är en av dem som ligger precis i startfältet för din egen företagsresa så är det en god investering att lära dig mer om hur den kan bli både smart, digital och hållbar.


Vemod och väntan

Snart är det december och dags att göra ett bokslut över året som varit. Vart tog tiden vägen? Den senaste veckan har jag upplevt både starka känslor av glädje men också ett vemod. Studien SWEPIS resultat svepte förbi och gav upphov till diskussioner i mina olika forum. Någon ställde frågan:

Jag som alltid fött på målsnöret, och är så tacksam att mitt barn kom och att jag fick föda honom av egen kraft. Skulle någon alltså tvinga mig till en igångsättning nu?

Det ligger så mycket i just den formuleringen. Dels att det kan finnas tacksamhet över att få föda av egen kraft. Och sedan, känslan av att det kanske är någon annan som bestämmer över den egna kroppen. Jag tror att kvinnor i vårt samhälle är vana vid att andra bestämmer över deras kroppar och det är just därför som upplevelsen av att faktiskt bli respekterad och få lyssna in den egna kroppen under födandet kan vara så otroligt stark och empowering.

En annan uttryckte det såhär:

Vore det inte enklare för alla om man flyttade ut graviditeten utanför kvinnokroppen? Eftersom man då kan se till att produkten levereras som den ska på överenskommen tid.

Det finns verkligen någonting sorgligt med att alltmer börja ställa barnets behov och den födande kvinnans behov mot varann. För där drar den födande kvinnan alltid nitlotten, och det är så lätt att börja tänka på hon som ska föda ut barnet som en jobbig krångelmaja. Jobbigt att hon tänker och tycker egna tankar – att hon vill vara med och bestämma.

Svaret är att vi måste bli bättre på att individualisera förlossningsvården eftersom alla är olika. Det innebär att väga in alla aspekter av vad forskningen visar är bäst för mor och barn, men även väva in kvinnans egna behov och önskemål. För även om du är en av dem som bär ett barn som ligger med stjärten före så kan du fortfarande ha alla möjligheter till en spontan vaginal födsel. Eller så kanske du önskar ett kejsarsnitt. Det går utmärkt att individualisera vården vid sätesfödslar. Och det går utmärkt att individualisera vården för kvinnor med förväntat normala födslar.

Snart jul

Att december närmar sig innebär att jag börjar räkna ner. Jag har ett projekt som jag snart är färdig med, något som jag redan har berättat om, och det kommer få flyga iväg och lämna boet i början av januari. Tills dess lever jag med just den fågelungen ett tag till. Här är en annan ljuvlig på tillväxt som jag fick gosa med i veckan.

Bebisgos

Igångsättning, SWEPIS

Bäst med igångsättning för alla i vecka 41? SWEPIS

En graviditet räknas som fullgången när den har varat i 37 veckor. Då är barnet färdigbakat och redo att möta världen. Alla kvinnor får också ett datum för beräknad födsel – ett genomsnittsdatum – och det är dagen då graviditeten har varat i 40 fulla veckor. Länge har praxis i Sverige varit att inducera, det vill säga rekommendera en igångsättning av förlossningen, när graviditeten har gått in i vecka 42. Efter vecka 42 så ökar nämligen risken för att barnet dör i magen exponentiellt, alltså lite mer för varje dag som går. Det betyder inte att det är livsfarligt för alla gravida och deras barn att vänta på att förlossningen ska sätta igång av sig själv efter mer än 42 veckor utan det går att individualisera vården även efter vecka 42. Men det medicinska risktänket fungerar just så och siktar på att förhindra att en liten grupp gravida drabbas av en stor andel av de riktigt allvarliga komplikationerna. Det räddar liv helt enkelt.

Igångsättning, SWEPIS
Vad är bäst? Igångsättning i vecka 41 eller vecka 42?
Foto: Lovisa Engblom

Det medicinska risktänket har även baksidor som är bra att vara medveten om, särskilt när det överförs i stor skala till friska kvinnor med helt normala graviditeter. Det kan leda till onödiga ingrepp i förlossningen och i värsta fall till vårdskador.

Vilken vecka är bäst, vecka 41 eller vecka 42?

Det har inte rått konsensus kring vilken vecka som är bäst att vänta till innan en igångsättning av förlossningen bör erbjudas eftersom forskningen inte har varit helt entydig på den punkten. Det ville en forskargrupp i Sverige råda bot på och därför drog de igång SWEPIS (Swedish Post-term Induction Study). De ville ta reda på om det inte skulle förbättra utfallen att inducera förlossningarna (de som inte hade kommit igång spontant) redan i vecka 41, jämfört med att vänta till vecka 42. Fjorton sjukhus i Sverige deltog i den randomiserade kontrollerade studien där de som tackade ja till att delta blev lottade till en induktion i antingen vecka 41 eller i vecka 42. Studien pågick mellan 2016- 2018 men fick avbrytas i förtid eftersom 6 barn dog i den grupp som hade blivit lottade till att vänta med induktion till vecka 42. Det hann bli stora tidningsrubriker och Kalla fakta gjorde ett reportage/ granskning med anledning av studien. Totalt kom 2760 kvinnor att delta i studien men planen från början var att över 10 000 kvinnor skulle ha deltagit. Studiepopulationen blev alltså mindre än 30 procent av den planerade.

Vad blev resultatet av SWEPIS?

Flera regioner i Sverige valde att innan studien ens blivit publicerad i en vetenskaplig tidskrift ändra sina rekommendationer om igångsättning till vecka 41, på grund av de preliminära resultaten om dödsfall i gruppen som fått avvakta med induktion. Men nu är studien publicerad i British Medical Journal och du hittar den här: SWEPIS BMJ.com

Eftersom studien avbröts i förtid så är resultaten inte lika tillförlitliga eller generaliserbara som de hade varit om studien tillåtits fortgå och kunnat inkludera de 10 000 kvinnor som var planen från början. Anmärkningsvärt är att de studerade kvinnorna i SWEPIS hade en tre gånger högre perinatal dödlighet (när barnet dör strax innan, under eller precis efter förlossningen) än för kvinnor i hela landet. Mycket intressant är också att inget av dödsfallen inträffade i Stockholmsregionen där inklusionskriterierna skilde sig åt. I Stockholm inkluderades kvinnorna till studien först efter ett ultraljud i vecka 41 som syftade till att identifiera de med en ökad risk för komplikationer. Det går alltså att argumentera för att den ökade risken för perinatal dödlighet i gruppen som lottades till igångsättning i vecka 42 delvis kan bero på att de inte blev erbjudna ett ultraljud för att identifiera just de med en ökad risk.

Studien ger inte svar på om det är bättre att inducera alla i vecka 41 eller istället erbjuda alla Stockholmsmodellen med ultraljud i vecka 41 (och sedan endast erbjuda induktion till de med ökad risk).

Hur många kvinnor behöver induceras för att rädda ett barn från att dö?

Enligt SWEPIS behöver 230 gravida kvinnor få sin förlossning igångsatt för att rädda ett barn från att dö. Eftersom den perinatala dödligheten var högre bland kvinnorna som deltog i SWEPIS så behöver, om man ser till riket i stort, ännu fler kvinnor få sin förlossning igångsatt för att förhindra ett neonatalt dödsfall. Det kommer innebära en stor ökning av antalet igångsättningar och kan förändra praxis i hela förlossningsvården. Någon säker information om eventuella negativa effekter av det ökade antalet induktioner finns inte idag. I det individuella fallet går det inte att i förväg uttala sig om nyttan av en igångsättning i vecka 41, om praxis blir att erbjuda alla igångsättning utan att individualisera vården ytterligare.

Till exempel, om dessa riktlinjer om induktion i vecka 41 hade funnits där när jag födde mina egna fem barn hade två av mina förlossningar varit onödiga igångsättningar, sett till det utfall som blev.

Vad har SWEPIS lärt oss?

Det kan vara så att igångsättning i gravidvecka 41 istället för vecka 42 minskar risken för perinatala dödsfall. Ett stort antal kvinnor som hade kunnat avvakta spontan start kommer behöva få sin förlossning igångsatt för att förhindra ett sådant dödsfall.


yoga för gravida, gravidyoga

Gravidyoga och att bara vara

Grvidyoga, yoga för gravida
Gravidyoga

Först vill jag bara säga att jag har fått så fin respons efter min medverkan i förlossningspodden. Det gör mig verkligen glad. Jag kommer åka tillbaka till Emma och förlossningspodden om ett tag för att spela in ett bonusavsnitt. Men just nu utbildar jag mig inom gravidyoga. Nej, jag är ingen yogi och kan inte göra perfekta solhälsningar. Men vilken tur att yogan inte handlar om att göra perfekta solhälsningar.

Gravidyoga är ett så ypperligt tillfälle för den gravida kroppen att bara få vara. Med allt som är. Med tröttheten, illamåendet, huvudvärken, med slöheten, rädslan eller med lyckan och den där puttrande glada känslan av tillförsikt. Gravidyoga är ett ställe där görandet får maka på sig lite för varandet. Att ta sig till yogan är nog av ett görande – väl där går det bra att släppa och bara vara. Själv minns jag gravidyogan under min andra graviditet med en alldeles särskild värme. Hur det blev ett rum för mig att släppa alla prestationer och framförallt, där gravidmagen inte var i vägen.

Det känns fint om jag i framtiden kan få bjuda in gravida till just det. Men då måste jag göra om det till mitt. Alla nya kunskaper måste liksom processas och bakas om till något eget innan det går att bjuda in andra till det.

Det här senaste året har jag börjat med så många nya saker, jag har utbildat mig till profylaxinstruktör, börjat hålla kurser, skapat workshops, utbildat mig inom gravidyoga. Jag känner att nästa år får bli ett lite lugnare år på den fronten – ett år som får handla mer om att förvalta det jag redan har.


Gäst hos Förlossningspodden

Förlossningspodden – ett tryggt rum

Emma Philipsson som driver förlossningspodden har lyckats med något stort, nämligen det att skapa ett tryggt rum för samtal om förlossningar. Det är inte så bara. Ett tryggt rum karaktäriseras av att du som vistas där kan hålla garden nere och låta den där berättelsen som finns få komma fram som en långsam stjärna i rullning, just eftersom den tas emot så varsamt. Att försöka sätta ord på det arbete som krävs för att skapa ett sånt tryggt rum för andra, det är svårt eftersom den största delen av arbetet med att skapa sådana rum är osynligt för andra, medan resultatet däremot – det bländar.

Bara för att ett arbete inte syns betyder inte att det inte finns.

Vi är idag fixerade på att mäta det mätbara. Allt det där omätbara som betyder minst lika mycket, om inte mer, är vi rätt bra på att låtsas som om det inte finns (eftersom det inte går att mäta). Det arbete jag själv lägger ner på att skapa fler trygga rum för födande kvinnor är just ett sådant, kvalitativt och ofta osynligt jobb, men ett jobb som jag vet (eftersom jag får det bekräftat varje gång) gör stor skillnad.

Vad jag inte visste var att det skulle ha en så stor impact på mig själv, att få vistas i det rum som Emma har skapat.

Att gästa förlossningspodden påminde mig om hur stort det kan vara när en människa rycker sig loss, får tillgång till sin kreativitet och skapar sig något eget. Nej det är inte alltid lätt att vara egenföretagare och den där formen för inkomst som behöver finnas på nåt vis för att livet ska fungera, den känns ju ofta som en tvångströja hur man än vänder sig. Men förutom just den biten så blir jag mer och mer övertygad om att det som gör oss människor unika är att vi kan få tillgång till vår kreativitet och på så sätt öppna upp nya rum. Och nej, vi är inte alltid utbytbara. Jag vet att förlossningpodden inte skulle vara samma sak utan Emma. Men utan hennes gäster skulle det där rummet inte heller finnas för det är just i samtal med andra människor som det stora bor.

Gäst hos förlossningspodden Emma Philipsson

Här hittar du avsnittet där jag gästar podden: Märta


Barnmorskor på Uppsala barncentrum och vårdcentraö

Profylaxkurser på Uppsala Barncentrum & Vårdcentral

Barnmorskor på Uppsala barncentrum och vårdcentraö
Barnmorskorna Carin och Jennie

Jag är väldigt glad att såhär i novembermörkret få berätta om mitt och Evas samarbete med Uppsala Barncentrum och Vårdcentral, och framförallt med barnmorskorna Carin och Jennie som arbetar på deras barnmorskemottagning. I vår kommer jag och Eva att hålla några av våra profylaxkurser Föda utan rädsla i deras lokaler mitt i stan. Alla gravida kommer vara välkomna att anmäla sig till dessa profylaxkurser – man behöver alltså inte vara inskriven på just deras barnmorskemottagning för att kunna anmäla sig till någon av kurserna. Datum för vårens profylaxkurser på Uppsala Barncentrum är inte spikade än, men det kommer! Alla bokningar och anmälningar kommer kunna göras på min och Evas gemensamma hemsida profylaxkurser.se

Jag kan varmt rekommendera Uppsala Barncentrum och Vårdcentral, de räddade faktiskt min familj när ett av våra barn behövde specialisthjälp för sin astma och allergi. Och jag vet att många föräldrar har gjort som vi och skrivit in sina barn på deras BVC men jag vet inte om lika många har förstått att det även finns en MVC hos dem, alltså en barnmorskemottagning.

Men det gör det! Och där jobbar barnmorskorna Carin och Jennie för att blivande föräldrar ska få en så bra start som möjligt på sitt föräldraskap. Gå gärna in och kika på deras hemsida: www.uppsalabcvardcentral.se