Doula under förlossningen

World doula week! Får det vara en doula under förlossningen?

Doula under förlossningen
Fint att doulor uppmärksammas!

Jag hade ingen aning om att det fanns en world doula week och att det var just den här veckan den inföll! Men väl inne på Facebook så blev jag varse. Det är högst rimligt att uppmärksamma doulor och det arbete de gör för världen. Jag är ju också doula, som ni vet. Och under mina år som både barnmorska och doula så vet jag att det kan vara ganska utmanade att ge ett ovillkorat stöd till födande kvinnor. Det innebär att finnas tillgänglig, det vill säga ha jour och arbeta långa pass. Min respekt för det jobb doulor gör har bara växt sedan jag själv kastade mig ut i den här världen.

Men jag har också upptäckt vad man faktiskt får tillbaka och hur oemotståndligt roligt det är! För att inte tala om hur meningsfullt det känns att stötta kvinnor på deras egna villkor i en så sårbar och utsatt stund. Jag känner mig rik som får vara med om det. Igen och igen.

Vårblommor

Förresten, de senaste dagarna har jag börjat må bättre i halsen efter operationen – äntligen! Men jag lider just nu av en slags postoperativ depression. Det har varit så kämpiga två veckor och när det värsta svepte förbi kom ett vemod över mig istället. Samtidigt som våren började visa sig på allvar i trädgården. Men förhoppningsvis har det svept förbi lagom tills tulpanerna visar sig.

Happy world doula week!


Om en grå vecka i mars

Nu kliar det verkligen i hela mig efter att få komma igång igen! Komma igång med allt möjligt! Med att äta mat som vanligt, med att jobba, med att fortsätta sortera flyttlådorna inför renoveringen av källaren, med att vara en lite mer pigg och alert mamma som orkar läsa godnattsagor, med författandet av det där långa blogginlägget om förlossningens olika faser, eller blogginlägget med tips på hur man kan fördriva tiden under en lång latensfas, eller det om smärtan under en förlossning… Men allt det där får vackert vänta. Jag är faktiskt inte frisk än.

De här två veckorna har varit en enda lång studie i de olika faserna av postoperativ smärta. Dagarna efter halsoperationen kändes det som om jag hade läget under hyfsad kontroll. Alltså, det gjorde ont men inget som inte gick att hantera. Efter fem dagar tog det en vändning åt helt fel håll. Helgen blev svår. Jag vaknade strax efter midnatt två nätter i rad med stark genombrottssmärta. Det kändes som om mina öron höll på att explodera. Usch vad hjälplöst att inte kunna lindra smärtan med de läkemedel man har till sitt förfogande. Jag vände mig till öron/näsa/hals och fick ett nytt recept på medicin utskrivet men inom mig sjönk modet när jag behövde hämta ut mer smärtlindring en vecka efter operation.

Att ligga alldeles stilla i ett tyst rum med en halsduk av ull virad runt öronen har hjälpt. Men smärtan har varit svårare att hantera mitt i det allmänna surret och med barnen runt mig.

Idag, nu på eftermiddagen, precis när solen sprack upp, så kändes det som om jag fick min gamla röst tillbaka. Tack! Jag har faktiskt gått och varit rädd för att behöva låta som en 17-åring med körtelfeber för resten av livet. Och missade jag inte att ta alvedon med en timme prick? Ett GOTT tecken för en som har suttit och räknat ner timmarna tills nästa dos i en vecka nu. Ja det finns hopp! Nästan alltid. Eller vad säger ni mina kära små skrott?

Småkusiner!


Familjeliv

Omsorgen om tiden, familjen och livet

Familjeliv
Våra två minsta har blivit ett stort vi

Den senaste veckan har varit en prövning, framförallt för mig, men för hela familjen också. Det blir ju så när man är en stor familj – man blir väldigt beroende av varann. På gott och på ont. Ja dagarna som nyss har gått vill jag inte ha tillbaka om man säger så. Det gör ont av få sina halsmandlar bortopererade. Som tur är så har vi fått allt möjligt stöd av barnens farmor, mormor och morfar. Tack vare deras omsorger så har vi klarat av den här veckan. För hjälp vad handikappat det blir när jag varken kan köra bil, lyfta tungt eller äta mat.

Att skriva ett blogginlägg är en bra avledning. Under veckan som har gått har jag ändå hunnit svara på några mail och dra i några trådar inför framtiden. Det har hänt spännande saker på jobbfronten! Mer om det sen. Först en klyscha om att få saker ur händerna:

Själva förverkligandet av idéer är alltid det som kräver mest. Att få en god idé, leta upp ett spår eller tänka den där kittlande tanken – allt det är lätt och oftast jätteroligt. Det är på genomförandeplanet som saker brukar stupa.

Egenskaper som ihärdighet, stoicism, uthållighet och tålamod är viktiga när det kommer till att få saker gjorda. Men något som glöms bort alldeles för ofta är den egna hälsan. Det är den viktigaste pusselbiten för att saker ska kunna snurra runt dig, av dig och från dig. Eftersom sommaren snart står för dörren på alla sjukhus och vårdavdelningar så vill jag puffa lite snällt för en text jag skrev förra året – särskilt för dig som arbetar inom vården. Ta dig tiden att läsa mitt inlägg om utbrändhet och reflektera gärna över vart just du befinner dig i livet! Du som inte jobbar inom vården kan ha minst lika god behållning av min text som finns som ett relaterat inlägg här nedanför.


Vården i Uppsala

När vården bara fungerar

Vården i Uppsala
Tacksamhet.

Jag vet inte hur smart det är att skriva ett blogginlägg såhär dagen efter operation, och med morfin i kroppen. Kanske blir det inte ett av mina vassaste inlägg, men väl ett personligt sådant. Igår lät jag operera bort mina halsmandlar och det gick bra! Det är fint att få uppleva hur det är när vården bara fungerar precis så som det är tänkt. Tonsillketomi är ett enkelt rutiningrepp som ändå förutsätter ett avancerat tvärprofessionellt teamwork. Utan sjuksköterskan, narkossköterskan, operationssköterskan, narkosläkaren, undersköterskan och kirurgen så blir det inte så mycket operation av det hela. Ganska många pusselbitar som ändå krävs för att allt ska fungera smidigt.

Idag känns det som om det bor två tennisbollar i min hals och det absolut enda som går att äta är glass. Jag försökte med mosad potatis igår men det gick inte alls. Så det blir nog glass, vatten och smärtlindrande tabletter för mig i några dagar nu. Min kropp känns tung och liksom mörbultad efter ingreppet. Den behöver återhämtning och jag ska försöka att ge den det. Det är bara lilla Hanna som inte förstår att jag inte får bära tungt på ett tag nu.

Jag ska vila lite nu och i eftermiddag tänkte jag roa mig med att titta på gårdagens avsnitt av Bonusfamiljen på SVT play. Till lunch blir det glass. Där har ni min dag. Ändå så är känslan tacksamhet.



farfar

8 mars

farfar
Hemma hos bästa bonusfarfar!

Tänk snart är oxveckorna över! Påsken stundar. Och våren. Men nästa vecka ska jag operera halsen och just nu bävar jag för konvalescensen. Fast med hjälp av lite kär släkt så ska det nog gå vägen.

Jag har lyssnat på det andra avsnittet av Doulapoddens Vi & Vården där jag själv medverkar! Vilket bra avsnitt det också blev! Vi pratar krystning, utdrivningsskeden, hela hinnor och varför vi barnmorskor egentligen gör vaginalundersökningar under en förlossning?

Exakt vilken information (förutom centimetrar hit och dit) är det jag som undersökare får?

Gå in och lyssna på avsnittet här: Doulapodden, Vi & vården, del 2

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hemfödslar som arbetsmodell. Det genererade en intressant facebooktråd med input från flera erfarna hembarnmorskor. I Danmark där det finns många offentligt finansierade hemfödslar som en integrerad och alltmer accepterad del av förlossninsgvården så är det bara en barnmorska som är med vid själva hemfödseln. I Sverige finns det just nu offentligt finansierade hemfödslar framförallt i Stockholm, och där får man idag två barnmorskor till priset av en.

Barnens bonusfarfar har skrivit ett uppskattat inlägg i Dagens medicin som jag varmt rekommenderar. Och ja, jag håller med: Arbetsmiljön har avgörande betydelse för patientsäkerheten


Ytterdörr

Hemfödslar som arbetsmodell och affärsidé?

Ytterdörr
Någon hemma?

I min årssammanfattning skrev jag lite om svårigheten att skala upp en verksamhet som bygger på att ge kontinuerligt stöd till födande kvinnor. Hemfödslar, till exempel, är otroligt svårt att arbeta med i en lönsam affärsmodell. De flesta som arbetar med hemfödslar gör det av helt andra skäl än de ekonomiska. Ja alla som arbetar med hemfödslar gör det av andra skäl skulle jag vilja påstå.

Men varför börjar då vissa barnmorskor arbeta med hemfödslar? Jo här citerar jag Ingela Sjöblom et al:

Being a Nordic home birth midwife is described as realizing altruistic values and fulfilling own desires for working life.

Being able to use one’s full potential during a home birth is experienced as the ideal way of practicing the art of midwifery.

Att vara barnmorska är i mångt och mycket ett hantverk och att assistera vid hemfödslar är att få använda sig av den kompetensen fullt ut. Men där slutar likheterna med hur det ser ut för andra hantverkare. Medan entreprenörer inom måleri och bygg får in uppdrag hela tiden som de sedan kan schemalägga och kanske göra parallellt med varann så ser förutsättningarna för hembarnmorskor annorlunda ut. När en vägg torkar på ett ställe så kan målaren kila in ett möte nån annanstans. Och så vidare. Om jobbet blev för hastigt eller klantigt gjort så får man måla om väggen helt enkelt. Det enda som ligger i potten är pengar och det egna varumärket.

I Sverige idag har det blivit praxis att två hembarnmorskor förväntas vara med på hemfödseln. Det finns åtskilliga fördelar med det, och själv både uppskattar och föredrar jag att jobba så. Allt blir mindre sårbart och jobbet blir mycket roligare. Men, den arbetsmodellen och affärsidén bygger på att hembarnmorskor gör den största delen av jobbet helt ideellt. Eller har andra jobb vid sidan av som får stå för brödfödan. Här blir det att hålla tummarna att hemfödseln inte krockar med andra åtaganden.

Om hembarnmorskorna inte jobbar med annat vid sidan av behöver de ta på sig dubbelt så många hemfödseluppdrag för att det ska gå runt ekonomiskt. Då blir man istället livegen som hembarnmorska. Att vara jour jämt tycker iallafall jag kvalar in som just det. Ändå väljer många hembarnmorskor att jobba så. Det säger någonting om hur fantastiskt roligt det också är! För att få arbeta relationsbaserat som barnmorska är otroligt berikande. Det är en fröjd. Men själv tycker jag det är fint att få kunna planera in att ha födelsedagskalas för mina barn utan att behöva vara jour samtidigt.

Barnmorska hela vägen, caseload på sjukhus

Arbetsmodellen barnmorska hela vägen (caseload på sjukhus) har enorma fördelar jämfört med att vara två assisterande hembarnmorskor vid varje uppdrag och hemfödsel. För då är det bara en barnmorska som är med på födseln – som ju äger rum på sjukhuset.

Själv har jag nu med en viss sorg insett att hemfödslar där man är två barnmorskor vid varje födsel är en hopplös affärsmodell, om man inte vill hanka sig fram ekonomiskt eller för all del vara livegen genom att ha ständig beredskap.

En privat hemförlossning där två legitimerade barnmorskor kontrakteras kostar i snitt 25 000 i Sverige idag. Och i vårt land är vi ju inte vana vid att se vad vård faktiskt kostar eftersom vi betalar det mesta av vården via skattesedeln. Därför kan det upplevas som dyrt. I själva verket är det ett subventionerat pris, där barnmorskorna själva står för subventionen. 25 000 blir 12500 för varje barnmorska innan skatt. Hälften går sedan bort i skatt och då blir det 6250 kronor kvar att leva på. Det motsvarar inte lönen för det jobb som faktiskt görs före, under och efter en hemförlossning.

Själv har jag inga planer på att bli livegen eftersom vi trots allt lever i Sverige, snart år 2020. Jag vill liksom inte lajva Moa Martinsons mammas distriksbarnmorska mer än nödvändigt.

Jag vill inte heller tumma på säkerheten för mor och barn, aldrig någonsin, genom att ta på mig mer arbete än vad jag orkar och vet att jag klarar av. Därför är uppdragen med hemfödslar något jag kan göra – ibland – när vi i min familj har tid och råd med att jag gör det.

En kritik mot upplägget med att vara två hembarnmorskor vid varje födsel har från flera håll varit att man ”binder upp” två barnmorskor som skulle kunna göra mer nytta någon annanstans. På en stor förlossningsavdelning på ett sjukhus till exempel. Den kritiken skulle jag vilja avfärda, för hembarnmorskorna är förmodligen på hemfödseln båda två av en anledning – för att de vill vara just där.

Däremot behöver vi lyfta det orimliga i att modellen med två hembarnmorskor på en hemfödsel bygger på att barnmorskorna själva arbetar altruistiskt. Jag inser givetvis att det för de allra flesta är en ickefråga eftersom förlossningsavdelningar på sjukhus har svårt att rekrytera. Ingen har bett barnmorskor att börja assistera vid hemfödslar.

Förutom kvinnorna själva då.

Själv är jag glad över att få pröva på att arbeta på ett annat sätt än det gängse som barnmorska. Men jag tycker att vård i huvudsak ska vara skattefinansierad.



Om doulor

Jag gästar doulagruppens podd!

Om doulor
Doulagruppen!

Ni som följer mig i mina andra kanaler vet redan att jag har gästat doulagruppens podd. Men jag vill såklart tala om det här på bloggen också! Eftersom min senaste vecka har varit så intensiv så har jag inte lyckats få iväg så många blogginlägg. Däremot har jag hunnit lyssna på poddavsnittet som jag medverkar i! Jag tycker att det blev ett ganska innehållsrikt avsnitt med bra och kluriga frågor.

Jag känner att jag vill förtydliga några saker som jag pratar om i avsnittet! Få en känsla för vad en normal födsel är, ja det är en fras som jag upprepar några gånger. Med normal så menar jag snarare fysiologisk födsel. För det är ju helt normalt att till exempel få en epidural eller ett värkstimulerande dropp under en förlossning idag , det är ju inget konstigt alls. På en föräldragrupp idag så är det nog fler som har fött barn med epidural och/eller värkstimulerande dropp än utan. Så ordet normal blir lite missvisande.

Som arbetande barnmorska är det av värde att förstå sig på vilken födsel som faktiskt kräver ett ingripande och vilken som faktiskt inte gör det. Det finns förlossningar där den födande kvinnan sitter på alla nycklarna till födseln själv och det är vad man kan kalla för en fysiologisk födsel. Där handlar det som barnmorska snarare om att stötta, guida och bekräfta än att aktivt ingripa. Sedan finns det födslar där nycklarna snarare ligger i förlossningspersonalens händer.

Men om man som barnmorska inte lyckas skilja ut vilka födslar som faktiskt – för att kunna fortsätta framåt – kräver ett aktivt ingripande och vilka som inte gör det, ja som fortsätter fint framåt av sig själv (om man inte stör processen) ja då har man inte fått en känsla för det som jag i avsnittet benämner som normal födsel.

Sedan berättar jag vad barnmorskeledda enheter är för något, och varför det provocerar så! Just den diskussionen handlar mycket om vilken profession som ska få ha tolkningsföreträde när förlossningsvården utformas och omvandlas till praxis. Men bra förlossningsvård kräver ett gott tvärprofessionellt teamwork, och det finns många sådana bra exempel i Sverige!

Lyssna på avsnittet här! Och kommentera GÄRNA!

play.acast.com/doulapodden


Att få vara en del av något större

Yngsta kusinen Engblom!

Den här veckan började så fint, ja jag fick äntligen gosa med barnens yngsta kusin! Underbart.

Och igår föreläste jag för tredje året i rad på Barnmorskeprogrammet här i Uppsala! Så roligt! Jag blir alldeles mjuk nånstans långt därinne över att återigen få träffa en hel klass med aspirerande barnmorskor. Der finns något så väldigt hoppfullt med det. Min föreläsning heter FÖDA MED STÖD – föda hemma och den berör allt det som jag har mött under mina år som barnmorska. Vilken kontext och vilken vårdmodell vi föder i spelar roll för utfallet. Jag försöker att vrida och vända på begreppen och nyansera bilden av hur ett födande borde gå till. Jag berättar om hemfödslar i Sverige. Självfallet går jag igenom den forskning som finns på området.

(Jag vet förresten inte varför vi envisas med att kalla det för en hemfödsel när vi inte säger sjukhusfödsel? Det är en födsel, eller för all del en förlossning, och den behöver ju inte definieras av själva platsen där den äger rum.)

Det där svårfångade midwifery. Vad är det? En vårdmodell? Ett arbetssätt? Vi vet iallafall att doulor är en grupp som har ryckt fram och svarar mot den efterfrågan som finns hos födande kvinnor på:

  • Stöd
  • Trygghet
  • Kontinuitet
  • Delaktighet (autonomi och självbestämmande)
  • Ett mer salutogent och holistiskt förhållningssätt eller perspektiv

Som tur är så finns det nu flera caseloadprojekt i Sverige där barnmorskor får komma fram och jobba i mer relationsbaserade vårdmodeller som erbjuder födande kvinnor mer kontinuitet, stöd och delaktighet i sin vård. Det kan sammanfattas med ett ord: trygghet.




Sportlovsspurt

De tre stora barnen har varit i Hälsingland och åkt skidor med sin farmor och bonusfarfar den här veckan och hemmet har därför varit lite tystare än vanligt. Det är skönt med en paus ifrån varandra ibland men oj vad jag saknar barnen när de är borta! Saknar att ha dem runt mig. Eftersom vi är vana vid att vara så många hela tiden så blir det obegripligt tyst när det bara är två barn hemma. Syskondynamiken är förunderlig. Martin tycker det är urtråkigt när de tre stora barnen försvinner och lilla Hanna, ja hon går sina pysselrundor härhemma och försöker roa sig på bästa sätt – men hon blir så märkbart glad när huset fylls på igen.

En bok som hjälper dig att förstå världen
Boktipset!

Jag har hunnit läsa ut Factfulness och kan varmt rekommendera den till er! Ibland behövs det verkligen knep för att förstå världen och jag är så glad för de nya och mycket användbara begreppen jag har fått. Här är tre av dem:

  • Rädsloinstinkten
  • Akutinstikten
  • Klanderinstikten

Den borde vara obligatorisk läsning för alla som jobbar med förlossningsvård. För den där akutinstinkten, att tro att saker alltid kräver ett akut ingripande av oss – när det viktiga blir ATT vi gör något snarare än vad vi gör. Vad vi gör och varför är alltid viktigare. Paniken och rädslan är det viktigt att vi försöker mota i grind för vi fattar sällan bra beslut när den drabbar oss.

Och jag är en stark anhängare av en fakta och verklighetsbaserad världsbild. Om nu någon trodde något annat.

Mumma med en soffa full av gosedjur.

I fredags var jag, Elin och Hanna på lunch hemma hos Johanna innan hon skulle gå och jobba kväll på förlossningen! Det var en av sportlovets riktiga pangdagar med strålande sol och minusgrader. Jag bylsade på oss ordentligt, tog Hanna i vagnen och promenerade fram och tillbaka.

Strålande sol ute och prickiga gardiner inne.

Johanna hade lagat en jättegod och mustig gryta på grönsaker. Tack snälla för så trevligt häng!

När vi kom hem hade postnord försökt leverera en träningscykel som jag beställt! Jag tog Hanna i bilen och hämtade upp ett 30 kilo tungt paket på deras lager istället. Japp, jag har beställt en träningscykel – den bästa sorten i budgetklassen – för nu vill jag banne mig komma igång med konditionsträningen! Det är så otroligt många stjärnor som ska stå rätt på himlen för att jag ska kunna komma iväg och träna och det fungerar inte riktigt i vardagen. Eftersom jag alltid har gillat motionscykling så gjorde jag slag i saken. Nu ska den bara monteras och skruvas ihop.

Författare Elin Cullhed
Syster Elin!

På lördag eftermiddag var vi bjudna hem till min syster som ville fira sin födelsedag med några av oss. Det är inte alltid självklart att orka svänga ihop en fest bara sådär, själv skrotade jag mina planer på en födelsedagsfest efter min sega sjukdomsperiod (halsbölden) efter jul. Min syster och hennes man däremot är proffs på att svänga ihop fester och middagar bara sådär. Jag vet att det inte är så bara. Men de lyckas liksom varje gång.

Ja, min syster är förunderligt vacker. Och får så vackra saker ur händerna. Nu har hon fått ett stipendium från Internationella rådet för att åka till York i England och skriva på en ny roman. Grattis!!

Kvällen avslutades med salsadans och lilla Hanna somnade ifrån festen.

Idag ska vi äta tårta och fira nästa stora födelsedagsbarn i släkten. Men först ska jag skruva ihop min nya motionscykel. Wish me luck.


A walk down memory lane: Mina fem förlossningar

Vi håller på och förbereder inför en stor renovering av källaren. Det ska bli två fina tonårsrum, ett allrum med tv, ett gästrum, ett stort förråd och en STOR tvättstuga som också ska kunna fungera som husets träningslokal med bastu och dusch. Det kommer att bli så fint! En dag. Men oj vilken tid det tar att gå igenom så många flyttlådor. Minnen, dagboksanteckningar, viktiga papper som har hunnit bli oviktiga – fotografier. Jag kom över en bunt fotografier som jag helt hade glömt bort och oj vad det högg tag någonstans där i maggropen. Mina barn förstås. Så fina, små, vackra och underbart söta. Och vi, så unga föräldrar! Ganska söta vi också.

Här är jag 27 år gammal, trebarnsmor och sjuksköterska. Hade hunnit med att vara föräldraledig i USA och jobbat på barnsjukhuset i ett år.

Så kom jag att tänka på mina olika förlossningar och hur de har påverkat mig på olika sätt! Eftersom jag håller på att läsa Factfulness av Hans Rosling så har jag fått ett begrepp för det där som de flesta av oss gör i början efter en förlossning: vi generaliserar.

Första förlossningen och generaliseringsinstinkten

Hur den första förlossningen blev, ja det sätter tonen för för alla de kommande förlossningarna. Och om det inte blir några fler barn så kommer upplevelsen ändå att ge resonans genom hela livet. Det är nästan skrämmande vilket vägskäl det är att föda sitt första barn. Eftersom vi inte är mer än människor så generaliserar vi gärna utifrån hur just vår första förlossningsupplevelse blev. Det är både bra och dåligt. Bra för att alla upplevelser är sanna. Dåligt för att det kan bli jättetokigt om vi generaliserar utifrån en enda upplevelse.

När jag födde mitt första barn var jag ett oskrivet blad som förlossningsvården kunde skriva en mindre roman på. Här är ett index över dessa romankapitel:

  • Lång latensfas
  • Sovdos
  • Sovdos
  • Uppgiven, trött, slut
  • Lustgas
  • Lustgas
  • Epidural
  • Värkstimulerande dropp
  • Lycka
Invigd i föräldraskapet. Så lycklig över min första dotter!

Jag hade länge svårt att höra andras förlossningsberättelser som bestod av helt andra kapitel än de som fanns i min roman. Särskilt svårt hade jag för att höra alla de stärkande och positiva berättelserna! Herregud, det var ju som att läsa värsta självhjälpsböckerna. Föda av egen kraft och sånt. Hu! Jag fattade verkligen inte då hur man kunde vilja föda barn utan en epidural till exempel.

Idag vet jag vilken makt som ligger i förlossningspersonalens händer. Hur man beter sig i förlossningsrummet under någons första födsel kan nämligen eka genom alla de andra födslar du kommer att få uppleva.

Andra förlossningen

Inför vår andra förlossning ville jag vara mer förberedd. Jag läste på. Övade att andas på konstiga sätt (men kände instinktivt att det var fel att träna på andningen, det blev bara snurrigt i huvudet). Vi gick en förlossningsförberedande kurs med Janette Brandt! Och det var precis den inspiration jag behövde. Någonting i Janettes smittande entusiasm var så läkande för hon hade ett helt annat sätt att se på födandet än alla de andra som jag mött på min väg. Hon pratade inte barnmorskans språk. Inte förlossningsläkarens språk. Inte narkosläkarens språk. Hon pratade på som om födandet inte alls självklart var sjukhusets angelägenhet. Man behövde inte alls komma till sjukhuset och ”ta det som det kommer”. Det gick fint att ta både sin förlossning och föderummet i anspråk. Hon var befriande kavat – helt frikopplad från någon institution.

Hur kunde nån som inte själv jobbade på förlossningen hands on med förlossningar veta så mycket om dynamiken i födandet?

Inför min andra förlossning var jag alltså taggad på att ta min födsel i anspråk. Jag ville få äga den där stunden på sjukhuset lite mer. Det blev högsommar och jag läste ut Ian M’c Ewans ”Saturday” samtidigt som jag fick dropp med extra järn på sjukhuset. Det var så fint att ligga där i solen och få läsa en av mina favoritförfattare medan droppet tickade in. Jag njöt. Alltså, den sommaren. Han kom sent en sommarnatt, eller tidigt en sommarmorgon, beroende på hur man ser det. Ja, jag fick äga min förlossning lite mer. Men det var ingen walk in the park för det.

Min andra stora, stora kärlek.

Bearbetning av sina egna förlossningar

Bland det första som brukar hända på en doulautbildning, eller i början av en barnmorskeutbildning, är att alla börjar bearbeta sina egna erfarenheter av förlossningar och allting som hör därtill. Amning, amningsstöd, förlossningsstöd, traumatiska händelser, vad personalen sa, smärtlindring som togs… Det rör upp känslor när man behöver lära sig att förhålla sig till födandet utifrån.

Att lära sig att se bredare innebär att separera den egna upplevelsen, ja sluta filtrera andra förlossningar utifrån den egna förlossningsupplevelsen. Det kan tyckas självklart men kan vara ganska svårt i början.

Tredje förlossningen

Jag började jobba på barnsjukhuset och blev med barn igen. Vardagen var ganska tuff. Sjukhustiderna, alltså kvällar, helger, tidiga mornar och nätter var svårt att kombinera med småbarn och ännu en graviditet. Barnen blev ju sjuka titt som tätt så som dagisbarn blir. Men jag blev också sjuk varje gång! Det slog aldrig fel. Alla sittningar på barnakuten med gravidmage och ett litet febrigt skrott minns jag som om det var igår. På många bilder från den tiden ser man att jag hade det ganska kämpigt. Kanske började min depression redan innan hon var född?

Vårt tredje barn i min famn!

Det gick så snabbt när hon kom till världen den där snöiga marsdagen. Min minnesbild från den morgonen är att jag sitter på pilatesbollen och försöker ta värkarna, en i taget. Andas mjukt, följa med, dyka ner i den brinnande värken. Men mina två små barn förstår inte alls varför mamma vill vara ifred från dem helt plötsligt. Så de turas om att springa in och ut ur rummet – så fort dörren stängdes skulle små barnhänder prompt öppna den igen. Åh, barnvakten kunde inte komma fort nog!

Världens goaste unge födde jag den dagen. Ja hon var som en mjuk smekning mot min kind.

Det var tur för perioden som låg framför oss blev ganska tung och jobbig. Jag fick en förlossningsdepression. Och jag lovar att skriva mer om det i ett eget inlägg någon gång, för det förtjänar verkligen ett alldeles eget inlägg. Men som depressioner fungerar, så fungerar även förlossningsdepressioner. Jag kände mig alldeles tom inuti, som ett skal utan innehåll. Hela min riktning försvann. Jag försökte rycka upp mig på egen hand minns jag, men det gjorde bara saken värre. Inget ryck i världen kunde hjälpa mig. Det var som kvicksand, ju mer jag fäktade desto djupare sjönk jag.

Till slut sökte jag hjälp och fick det. Jag som tidigare varit väldigt skeptisk mot antidepressiv medicin (varför?) fick uppleva hur det var när depressionen vände. Jag minns när jag kunde ta en tupplur igen och känna mig trygg och lugn inombords, fri från oro. Jag kom ut, började ta promenader och orkade masa mig iväg till ett Friskispass. Hela den erfarenheten gjorde mig så ödmjuk.

Aldrig mer tänka att en deprimerad människa bara borde rycka upp sig.

Vi vågade få ett fjärde barn!

Ja tänk att vi vågade det. Men först blev jag färdig barnmorska och hann jobba i precis ett år på förlossningen. När jag skulle föda mitt fjärde barn så åkte jag till jobbet för att föda, en mycket märklig känsla. Han låg lite tokigt och det blev inte riktigt den harmoniska upplevelse som jag hade hoppats på. Men det blev bra till slut! Och han är heelt underbar, vår Martin.

På café med våra två små!

Men sen fick vi inte sova på tre år. Det är en annan historia som jag inte vet om jag orkar dra. Om jag orkar så gör jag det.

Femte förlossningen!

Jag är så glad att vi vågade bli föräldrar en femte gång. Graviditeten blev jobbig. Men vid det här laget hade jag hunnit vara med på så många förlossningar och verkligen fått ett helt annat och nytt perspektiv på det här med födande. Jag insåg hur färgade mina egna förlossningar hade blivit av den kontext som jag hade fött i. Ingen är befriad från den kultur som råder. Och barnafödandet är inte befriat från kultur och sedvänjor. Inte ens i Sverige.

För mig blev det viktigare än något annat att få känna mig trygg, eftersom jag visste att det skulle hjälpa mig att föda barn på mitt sätt. Alltså, jag förstod det på djupet den här gången. Inte på ytan. Hur det blev? Ja, den historien kan du läsa här: När hon kom till världen

Det var en gång en liten familj. Foto: Lovisa Engblom