Får man prata om obstetriskt våld?

Obstetriskt våld är en term som väcker mycket känslor. Det är förståeligt. Jag tänkte i det här blogginlägget vrida och vända på själva termen lite och försöka svara på om det är befogat att använda den.

Nyss fick MP-politikern Madeleine Jonsson motta kritik efter att ha uttalat sig om obstetrisk våld i Göteborgsposten – det ansågs omdömeslöst och olämpligt av läkarförbundets lokalordförande Emelie Hultberg.

Läkarfacket sågar Madeleine Jonssons ord om obstetriskt våld

Historien bakom själva termen obstetriskt våld

För det första, det finns en historia av institutionaliserat våld inom förlossningsvården som vi knappast har erkänt magnituden av eller på riktigt gjort upp med. Parallellt med medicinska framsteg och landvinningar så har det pågått en experimentverkstad på kvinnor inom förlossningsvården. När födandet flyttade in på institution i början av 1900-talet (det gick olika fort i olika länder) så separerades kvinnorna från sitt sammanhang och sina familjer. De fick underordna sig den hierarki som rådde på sjukhuset där läkaren befann sig i toppen och kvinnorna allra längst ner i botten. Kroppslig integritet och autonomi var det inte tal om, onödiga och invasiva interventioner på rutin blev standard samtidigt som kvinnorna konsekvent nekades att fatta beslut över sina egna kroppar.

År 1957 i USA blev en anomym sjuksköterska visselblåsare i tidningen Ladies home journals. Hon kände sig nödgad att skriva om den sadism hon hade fått syn på i förlossninsgrummen. Ett utdrag:

I feel compelled to write you this letter asking you to investigate the tortures that go on in modern delivery rooms. When I first started in my profession, I thought it would be wonderful to help bring new life into this world. I was and am still shocked at the manner in which a mother-to-be is rushed into the delivery room and strapped down with cuffs around her arms and legs and steel clamps over her shoulders and chest. It is common practice to take the mother right into the delivery room as soon as she is “prepared.” [This preparation would have meant shaved pubic hair and an enema.] Often she is strapped in the lithotomy position, legs in stirrups with knees pulled far apart, for as long as eight hours. On one occasion, an obstetrician informed the nurses on duty that he was going to a dinner and that they should slow up things. The young mother was taken into the delivery room and strapped down hand and foot with her legs tied together.

Tånganvändningen var skyhög på vissa ställen i USA under denna tidsperiod (upp mot 70%). I Sverige var inte tångförlossningar lika vanliga men samma barska och auktoritära syn präglade förlossningsvården även här. Om du intervjuar en kvinna som har fött barn på 1950-talet i Sverige så kommer du få höra annat än rosenskimrande historier. Idag förstår jag varför min farmor initialt var skeptisk när jag berättade att jag ville studera till barnmorska. Hon hade själv inte några goda erfarenheter. De barnmorskor hon mött hade varit väldigt barska gentemot henne på ett sätt som hade satt spår. Här ett utdrag från Maja Larssons bok Kläda blodig skjorta om en förlossning år 1957:

Det var han och flera andra i rummet. Alla var så barska, oförstående och auktoritära, det fanns ingen hänsyn, ingen ansträngde sig för att jag skulle ha det bra. Barnmorskorna tryckte på magen och doktorn drog ut henne, jag hörde att hon skrek men sedan försvann hon. De tog henne till barnsjukhuset men det var ingen som sa det till mig, hon kunde lika gärna varit död. Eftersom de klippte mig för att få ut henne sydde de både ut- och invändigt. Jag har fortfarande men av det, ändtarmen är lite slapp, men man vänjer sig.

Det finns en oändlig mängd vittnesmål om hänsynslös förlossningsvård att ta del av när du väl börjar leta. Ina May Gaskin skriver i sin bok Birth Matters om sin första förlossning som hon likställer med känslan av att ha blivit utsatt för en våldtäkt. Hon blev bunden till händer och fötter, ett klipp lades i mellangården och hennes barn drogs ut med tång. Allt mot hennes vilja. Kanske inte så konstigt att hon senare kom att bli en förgrundsgestalt för The alternative birth movement.

På Irland experimenterade man med symfysiotomi till långt in på 1900-talet. Mellan 1940- och 1980-talen utfördes detta på uppskattningsvis 1 500 kvinnor, ofta utan kvinnans samtycke och utan att läkaren informerade henne om vad ingreppet innebar. De beskrivningar som går att ta del av vittnar om tortyrliknande smärtor och livslånga men till följd av ingreppet.

Så sent som år 1981 i Jordemodern beskrivs ingreppet symfysiotomi noga med hurtiga utrop som:

Kanske vore det gamla blygdfogdsnittet värd en renässans också i västvärlden!

Vad kvinnor själva ansåg om ingreppet förekommer inte någonstans i texten.

Aktivister i LatinAmerika populariserar termen obstetriskt våld

Begreppet eller konceptet obstetriskt våld började användas av aktivister i LatinAmerika som populariserade det på 1990-talet. De ville uppmärksamma övergreppen och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna inom kontexten för det institutionaliserade och medikaliserade barnafödandet. År 2007 blev Venezuela det första landet i världen som fick en lag mot obstetriskt våld där det definieras som:

the appropriation of women´s bodies and reproductive processes by health professionals, expressed as dehumanizing treatment and/or abusive medicalization and pantheonization of natural processes, resulting in loss of autonomy and the capacity to decide freely about their own bodies and sexuality, negatively impacting women´s quality of the life”.

Sedan dess har flera länder följt i Venezuelas fotspår och stiftat lagar mot obstetriskt våld. I en artikel i The Lancet om det historiska perspektivet på obstetriskt våld så läser jag:

Activists recognise that obstetric violence is an imprecise semantic category, but argue for its value as a conceptual framework. Framing diverse violations under the umbrella of obstetric violence shifts the discourse away from individual cases and isolated medical malpractice and towards structural conditions—permitted or supported by some health-care systems—that infringe on the collective dignity and wellbeing of childbearing people.

Det är så jag själv har kommit att förstå begreppet obstetriskt våld, som ett paraplybegrepp för att sätta ljuset på ett viktigt fenomen som förekommer världen över. Men det går också att prata om icke respektfull vård, övergrepp och kränkningar i samband med barnafödande.

Men förekommer obstetriskt våld i Sverige idag på 2020-talet?

Studier visar på en skrämmande hög förekomst av obstetriskt våld i låg och mellaninkomstländer världen över. I höginkomstländer verkar det också vara vanligt förekommande men kan ta sig ett annat uttryck. Här är det mer vanligt med vård utan givet samtycke, att kanske strunta i kvinnans önskningar, inte läsa förlossningsbrevet, övertala till interventioner, ej ge fullständig information innan ingrepp och så vidare.

När jag frågar kvinnor som har fött barn så blir det iallafall ett rungande JA på frågan om det förekommer. Under de år som jag har drivit bloggen Föda med stöd och mitt instagramkonto med samma namn så har jag fått ta emot otaliga vittnesmål från kvinnor som upplever att de har blivit utsatta för obstetriskt våld eller övergrepp. En anledning till att jag själv har kommit att intressera mig alltmer för detta är alla de vittnesmål jag själv fått ta del av. För mig är det omöjligt att avfärda dessa berättelser.

Anna Annborn och Hafrun Finnbogadottir (2022) har intervjuat kvinnor med en negativ upplevelse av förlossningen i Sverige. De intervjuade kvinnorna beskriver i artikeln sina egna upplevelser av övergrepp:

The experience of abuse
Women described that they felt that they had been subjected to inhuman treatment, abuse and threats of violence. Several women described that despite screaming and saying “NO” to examinations, they had been totally disregarded and exposed to recurring abuse, especially in the form of recurrent and very painful scalp-Ph-sampling from the baby’s head. Furthermore, they described that they felt that staff had left them ”open” with large painful ruptures for several hours and without food and drink. Furthermore, they described how they felt that the midwives, against their will, forced their legs apart in order to have access for vaginal examinations. The women expressed that there were also midwives who threatened to call the doctor if they did not obey and behave as they were told to by the midwife. They described experiences of placentas being torn out and that they had been hit on the legs. The women also described that they did not feel treated with respect by their midwives and that it felt as if they tore out the child who did not need to be torn out.

Vidare från samma artikel:

They felt like prisoners in the birthing room. The pain and torment gave rise to feelings of panic and death anxiety. The informants compared the birth experience to rape.

The behaviour and treatment I was involved in outweighs rape. I have been through it twice and this was twenty-five times worse.” 

Min egen slutsats

Ja, det är tyvärr befogat att prata om obstetriskt våld. Det ska inte antas vara medvetna handlingar med avsikt att skada utan snarare en objektifiering av födande kvinnor som är godkänd av organisationen. Däremot finns det viktiga nyanser som inte riktigt ryms inom detta begrepp och det är lika viktigt att prata om. Ibland kan det vara klokt att istället prata om icke respektfull vård, övergrepp och kränkningar i samband med graviditet eller barnafödande. Eller att prata om vård utan givet samtycke.

Att lyssna på kvinnor och utgå från deras egna upplevelser av vården tror jag är en bra början för att komma vidare.

Referenser:

Goer H. Cruelty in maternity wards: fifty years later. J Perinat Educ. 2010 Summer;19(3):33-42. doi: 10.1624/105812410X514413. PMID: 21629381; PMCID: PMC2920649.

https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2014/dec/12/symphysiotomy-irelands-brutal-alternative-to-caesareans

Castro R, Frías SM. Obstetric Violence in Mexico: Results From a 2016 National Household Survey. Violence Against Women. 2020 May;26(6-7):555-572. doi: 10.1177/1077801219836732. Epub 2019 Apr 8. PMID: 30957706.

Ansari, H; Yeravdekar, R. Respectful maternity care during childbirth in India: A systematic review and meta-analysis. Journal of Postgraduate Medicine 66(3):p 133-140, Jul–Sep 2020. | DOI: 10.4103/jpgm.JPGM_648_19

Kassa ZY, Tsegaye B, Abeje A. Disrespect and abuse of women during the process of childbirth at health facilities in sub-Saharan Africa: a systematic review and meta-analysis. BMC Int Health Hum Rights. 2020 Sep 7;20(1):23. doi: 10.1186/s12914-020-00242-y. PMID: 32894127; PMCID: PMC7487593.

Vedam, S., Stoll, K., Taiwo, T.K. et al. The Giving Voice to Mothers study: inequity and mistreatment during pregnancy and childbirth in the United States. Reprod Health 16, 77 (2019). https://doi.org/10.1186/s12978-019-0729-2

van der Pijl, M.S.G., Verhoeven, C.J.M., Verweij, R. et al. Disrespect and abuse during labour and birth amongst 12,239 women in the Netherlands: a national survey. Reprod Health 19, 160 (2022). https://doi.org/10.1186/s12978-022-01460-4

Annborn A, Finnbogadóttir HR. Obstetric violence a qualitative interview study. Midwifery. 2022 Feb;105:103212. doi: 10.1016/j.midw.2021.103212. Epub 2021 Nov 27. PMID: 34872035.

Bohren MA, Mehrtash H, Fawole B, Maung TM, Balde MD, Maya E, et al. How women are treated during facility-based childbirth in four countries: a cross-sectional study with labour observations and community-based surveys. Lancet. 2019;394(10210):1750-63.

O’Brien E, Rich M. Obstetric violence in historical perspective. Lancet. 2022 Jun 11;399(10342):2183-2185. doi: 10.1016/S0140-6736(22)01022-4. PMID: 35691313.

Maja Larsson Kläda blodig skjorta Natur och Kultur 2022


Hejdå februari jag kommer inte att sakna dig

Ja, det skulle såklart ha stått ”Hejdå VABruari jag kommer inte att sakna dig!”. För det hände fina saker i februari år 2024 också, men de var undantagen som bekräftade regeln. Tyvärr.

Ibland är tillvaron lite som en parodi på sig självt. Så var min februari i år. Barnen har varit sjuka i omgångar och jag har helt tappat räkningen på i vilken ordning och när. Det spännande är att jag har filat på en forskningsansökan samtidigt och således haft vetenskapliga artiklar strösslade på golvet, liksom inkilat mellan snor och godispapper. Jag har känt mig som den nya forskaren 2.0

En där oddsen är emot mig på något sätt.

Fast just den känslan har jag haft flera gånger i livet och vid det här laget vet jag att det inte behöver vara entydigt negativt.

Hursomhelst, att ha tonåringar i huset innebär att hitta kvarlevor av fest där man minst anar det. Koppar, fat, tomma chipspåsar, ihopknögglade godispapper och ibland: tomma påsar som det står Foodora på.

Att ha småbarn i huset innebär att hitta kvarlevor av lek där man minst anar det. Små nakna dockor av plast invirade i tejp med nya kroppsmålningar och prydligt nerlagda i skolådor. Påbörjade pärlplattor på golvet. Man behöver bara snudda vid dem för att ha att göra.

Vid sjukdom behöver det finnas någon som står tryggt och stadigt och parerar. Inte någon som försöker hinna jobba undan.

Två saker som har fått mig på bättre humör:

Nummer 1. Att läsa Andrev Waldens ”Jävla karlar”. Oj, vilken bra bok. Både sorgligt men också befriande att läsa så ärligt om så många knasigheter, framförallt så många idiotiska pappor, men skildrade med så mycket värme.

Nummer 2. Jag som kom på den alldeles lysande idén att sänka förväntningarna. På precis allt. Oj vad rik jag kände mig plötsligt. Som om jag faktiskt lever mitt drömliv. Jag bor i ett hus med sex underbara barn och en underbar man. Så trivsamt att få leva ett helt eget, unikt liv. Olikt alla andras.

Så om du går igenom en trixig period just nu, prova att göra samma sak. Läs Jävla Karlar och sänk sedan förväntningarna på precis allt.

Och glöm inte att umgås med några som du tycker om!

Med min äldsta dotter Miriam, syster Elin och syster Signe. Lisa och Maja syns inte i bild.

En sak till. Bjud ut några av dina närmaste vänner – gå på en restaurang eller ses hemma! Sänk förväntningarna också på den träffen. Magi. Jag är glad att jag såg till att den här kvällen på restaurang blev av.


Hur förändrar vi kulturen runt födande? Om ett gigantiskt moment 22

Interiör från BB Gårda

Som jag ser det finns det två stora generella problemområden när det kommer till förlossningsvård idag.

  1. Okunskap om fysiologin i födandet
  2. Kvinnors rättigheter respekteras inte i tillräckligt hög utsträckning

I det här blogginlägget kommer jag fokusera på nummer 1.

När förlossningsvård kommer på tal så påtalas ofta hur fantastisk goda medicinska resultat vi har. Låg mödradödlighet och låg spädbarnsdödlighet. Det har vi och det är bra. Men det räcker inte att kvinnor och barn överlever sina födslar, huret är minst lika viktigt. Detta eftersom födandet, hur det blev, lever kvar och sätter djupa spår.

Huret

Huret handlar om hur förlossningen går till, hur kvinnan blir behandlad och framförallt hur hon upplever den vård hon får. Barnet upplever också vården men inte explicit utan implicit och förkroppsligat, det vill säga icke-verbalt som ett minne nerlagt i kroppen. Huret grumlas bort lite för ofta. Kvinnor uppmannas att skatta sina förlossningar på en skala från 1-10 några timmar efter att de har fött. Men att integrera en förlossningsupplevelse tar tid och hos vissa blir upplevelsen mer positiv över tid, medan den hos många tenderar att bli mer negativ över tid, då när huret och känslorna kommer ikapp.

Det går inte att helt rama in en förlossningsupplevelse med en sådan skala eftersom upplevelserna är så mångfacetterade. Att någon i personalen själv kan ha en idé om vad hen anser att kvinnan borde skatta minskar trovärdigheten. För att få en bild av förlossningsupplevelsen i sin helhet behöver kvinnan få berätta sin historia för någon som lyssnar uppmärksamt utan att lägga på egna lager av tolkningar över berättelsen. Ett upplevt trauma handlar om hur det kändes, inte exakt vad som hände.

Negativa upplevelser av förlossningen

Negativa eller traumatiska upplevelser av förlossningen är associerade med allvarlig ohälsa som depression och PTSD och kan påverka amning, anknytning samt beslut om framtida graviditeter och val av födelseplats. Det finns kvinnor som efter ett trauma väljer en freebirth, det vill säga en planerad oassisterad hemfödsel. Varför känslomässiga skador inte ges samma dignitet som fysiska skador är för mig en gåta. I den pågående debatten om igångsättning på rutin i vecka 41 så upplever jag att det bildas nidbilder av olika läger, de som vill ”rädda barn” och de kvinnor som bryr sig om upplevelsen av förlossningen. Den senare gruppen framstår som bortskämd. Vad är väl en upplevelse framför ett levande barn? Men diskussionen borde inte handla om ytterligheter utan om att vissa saker kommer med ett pris och att eventuella skador måste balanseras mot risken att en individ drabbas av en mer sällsynt, osannolik men allvarlig händelse.

PTSD, det vill säga posttraumatiskt stresssyndrom kan liknas vid en känslomässig hjärnskada.

Såhär skriver Hjärnfonden om PTSD:

”De mest framträdande symtomen på PTSD är:

  • överdriven vaksamhet
  • undvikande beteende – ovilja/oförmåga att prata om traumat eller något som relaterar till det
  • återupplevande av traumat, ofta som påträngande minnen, så kallade flash-backs, eller mardrömmar
  • nedstämdhet/likgiltighet.

När man lider av PTSD kan man bli känslomässigt avskärmad, få koncentrationssvårigheter, sömnproblem, ångest, depressioner, anhedoni (avsaknad av lust), isolera sig, bli osäker på sin förmåga, tänka att världen är farlig1, bli aggressiv med mera. Man söker ofta till primärvården men sällan för PTSD, utan i stället för problem som är resultatet av PTSD såsom sömnsvårigheter, huvudvärk, problem med mage och tarm, psykologisk hjälp för depression, ångest eller missbruk.”

https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/posttraumatiskt-stressyndrom-ptsd/

PTSD har hög samsjuklighet med depression, ångest och missbruk. Den kvinna som drabbas av PTSD till följd av en förlossning betalar ett mycket högt pris.

Upplevelsen av förlossningen är inte en liten bisak. Det är en huvudsak.

Att främja fysiologin i födandet borde vara den primära riskminiminmeringen

Att försöka undvika skador till följd av förlossningen, såväl fysiska som känslomässiga, blir därför viktigt. Ett sätt att göra det är att främja kroppens egna friska processer. Kvinnor har trots allt ett utsökt program för födandet inbyggt i sina kroppar. Det programmet tar hänsyn till både barnets och moderns behov eftersom det inte går att skilja dem åt, de bildar under graviditeten en enhet. Genom att svara an på kvinnors egna unika behov så främjas fysiologin i födandet. Problemet är att förlossningsvården aldrig byggdes utefter detta syfte utan den byggdes framförallt för att effektivisera födandet. Förlossningsvårdens utformning har hämtat inspiration från industrialismen och från hur annan sjukvård som kräver slutenvård organiseras. Problemet är att födandet i grund och botten är en frisk process. En av de mest friska processerna på denna jord. Men ingen randomiserad studie utfördes innan födandet institutionaliserades. Här gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Nämligen dessa:

  1. Modern medicin har räddat livet på många kvinnor och barn.
  2. Den teknokratiska modellen för födande har skadat många kvinnor och barn.

Att se födandet i ett annat ljus kan vara avgörande

När födandet institutionaliserades och kvinnorna plockades från hemmen till sjukhusen hände något som kan vara svårt att sätta fingret på idag. Kunskapen om det fysiologiska födandet började sakta försvinna. Idag har få, om någon, kliniskt verksam läkare närvarat vid en helt ostörd födsel på kvinnans egna villkor i hemmet. En majoritet av barnmorskorna har inte heller närvarat vid en helt kvinno- eller mammaledd födsel. Istället har vi blivit upplärda på institution och sett en viss kultur runt födande. Det är svårt att föreställa sig att saker skulle kunna vara på ett annat sätt om man aldrig har blivit exponerad för det ”andra sättet”.

Men kvinnor fungerar som andra däggdjur i födandet. Att störa och inte låta kvinnan själv leda innebär en risk. Att få ”syn” på det brukar vara avgörande.

De som har blivit exponerade för kvinnor som föder på egna villkor i hemmen får ofta en mer nyanserad bild av födande. En som är mindre svartvit. ”Vi”, jag säger vi eftersom jag är en av dem, genomgår en transformerande och ganska omfattande förändring i vår syn på kvinnor och födande.

Det finns en vetenskaplig artikel som tar upp just detta med titeln

Seeing birth in a new light: The transformational effect of exposure to
homebirth for hospital-based midwives

Jag har återskapat figuren från den vetenskapliga tidskriften och översatt den från engelska till svenska.

Författarnas kommer till denna slutsats:

”Midwives working in the publicly- funded homebirth model are in a unique position as their work environment crosses two distinct areas of practice; the institutional setting of public hospital maternity wards and the domestic setting of women’s homes. The findings of this study demonstrate that publicly-funded homebirth programs improve the acceptability of homebirth amongst midwives and suggest that exposure to homebirth encourages maternity care providers to develop a more nuanced understanding of the maternal body’s physiological processes. Significantly, the power of witnessing undisturbed birth -which is far more likely to occur in the home setting – transformed midwives’ attitudes towards birth and positively influenced their midwifery practise in both domestic and institutional settings.”

Coddington et al 2020

Normalitet kommer i en stor variation där fysiologiska födslar är lika unika som människor är unika

Poängen är att man behöver få kunskap om hemfödslar och hela variationen av ”normalitet” för att kunna bli riktigt duktig även på patologi. Det går inte att hoppa över den lektionen för då kommer man ofrånkomligen börja tolka normalvariationer som komplikationer. Det finns väldigt många exempel på det. Ett födande som stannar av tolkas ofta som värksvaghet – medan forskning och kunskap från fysiologiska födslar visar att den finns helt normala platåer vid ett friskt förlopp. Värkarna kan stanna av helt utan att något behöver vara fel. Värkmönster anpassas efter det enskilda mammabarn-paret. Det innebär att ett glest värkmönster kan vara unikt ”uttänkt” för att passa just det barnet som ska födas. Detta eftersom det kroppsegna oxytocinet passerar blod-hjärnbarriären med en finurlig feedbackmekanism där barnet och modern är i synk. På så sätt kan hela framfödandet regleras för att passa det unika barnet.

Centimeterdoktrinen, partogrammet och CTG är väl idag de främsta kännetecknen för den teknokratiska modellen för födande. En modell där kvinnans egen förkroppsligade kunskap i stort förbises medan dessa standardiserade instrument för att tolka födandet får företräde, trots dess avsaknad av evidens. Kvinnor misslyckas hela tiden med att passa in i den teknokratiska modellen.

Jag har skrivit ett inlägg om Centimeterdoktrinen som du kan läsa om du klickar på länken.

Barriär för förändring

Motståndet mot planerade hemfödslar fortsätter vara starkt trots att det nu finns god evidens som talar för att utfallen tom bli bättre för många friska kvinnor där specialiserad sjukvård finns att tillgå vid behov. Detta utgör en barriär som förhindrar att kulturen runt födande förändras. Ett slags moment 22.

När alltför få blir exponerade för hemfödslar så uteblir den transformerande effekt som själva exponeringen leder till. I förlängningen leder det till att kunskapen om det mammaledda födandet försvinner och att institutionens behov alltjämt befinner sig i centrum. Kvinnor blir tvungna att trycka ner sina unika behov i födandet och anpassa sig efter de standardiserade regler som respektive institution sätter upp.

Referenser:

Andersen LB, Melvaer LB, Videbech P, Lamont RF, Joergensen JS. Risk factors for developing post-traumatic stress disorder following childbirth: a systematic review. Acta obstetricia et gynecologica Scandinavica. 2012;91(11):1261-72.

Bell AF, Andersson E. The birth experience and women’s postnatal depression: A systematic review. Midwifery. 2016;39:112-23.

Coddington R, Catling C, Homer C. Seeing birth in a new light: The transformational effect of exposure to homebirth for hospital-based midwives. Midwifery. 2020 Sep;88:102755. doi: 10.1016/j.midw.2020.102755. Epub 2020 May 23. PMID: 32497819.

Hutton E, Reitsma A, Simioni J, Brunton G, Kaufman K. Perinatal or neonatal mortality among women who
intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend
to give birth in hospital: a systematic review and meta-analyses. EClinicalMedicine 2019. Open AccessPublished:April 05, 2020DOI:https://doi.org/10.1016/j.eclinm.2020.100319

 Hodnett ED. Pain and women’s satisfaction with the experience of childbirth: a systematic review. American journal of obstetrics and gynecology. 2002;186(5 Suppl Nature):S160-72.

Shorey S, Yang YY, Ang E. The impact of negative childbirth experience on future reproductive decisions: A quantitative systematic review. Journal of advanced nursing. 2018;74(6):1236-44.

Viirman F, Hess Engstrom A, Sjomark J, Hesselman S, Sundstrom Poromaa I, Ljungman L, et al. Negative childbirth experience in relation to mode of birth and events during labour: A mixed methods study. Eur J Obstet Gynecol Reprod Biol. 2023;282:146-54.

Viirman, F., Hesselman, S., Poromaa, I.S. et al. Overall childbirth experience: what does it mean? A comparison between an overall childbirth experience rating and the Childbirth Experience Questionnaire 2. BMC Pregnancy Childbirth 23, 176 (2023). https://doi.org/10.1186/s12884-023-05498-5

Weckend M, Davison C, Bayes S. Physiological plateaus during normal labor and birth: A scoping review of contemporary concepts and definitions. Birth. 2022 Jun;49(2):310-328. doi: 10.1111/birt.12607. Epub 2022 Jan 5. PMID: 34989012.

https://www.sbu.se/sv/publikationer/skrifter-och-faktablad/fakta-om-ptsd/


Invigning av BB Gårda i Göteborg den 27 januari

Så har Sverige fått sin första fristående barnmorskeledda enhet! På engelska och på forskarspråk kallas det för freestanding MU (midwifery unit).

För friska kvinnor med förväntat normala födslar innebär det fördelar att få föda med kända barnmorskor på en enhet där födandet ses som något i grunden friskt. Det är också billigare vård.

Autonomi, tillit och starka relationer är själva kärnan – den som behöver vara stark – för att en fristående barnmorskeledd enhet ska fungera och hålla över tid. Lucia Rocca Ihenacho, själv senior barnmorska och forskare från England samt medskapare av Midwifery Unit Network föreläste om just detta under dagen. Hon betonade följande: när en barnmorskeledd enhet börjar kompromissa med sina kärnvärden och förlorar en del av sin autonomi så är det början på slutet. Intressant!

Det finns ett starkt motstånd mot differentierad födevård i Sverige. De flesta här är av åsikten att alla födslar bör ske på en specialiserad obstetrisk enhet på sjukhus. Många argumenterar för att fysiologiska födslar och vattenfödslar gärna får vara en integrerad del av det ordinarie utbudet. Det vill säga att alla resurser ska finnas på plats medan man kan ”låtsas” som om man befinner sig på en barnmorskeledd enhet. Ända tills kvinnan ber om en epidural eller läkaren utanför blir orolig över hur det går. Då befinner man sig plötsligt på en helt vanlig förlossningsavdelning igen.

Men kärnan i ett birthcenter är de trygga relationer som barnmorskorna skapar med kvinnorna redan under graviditeten. Kulturen som barnmorskorna skapar sinsemellan och med varandra är också en viktig faktor. Så för att kunna kallas för en fristående barnmorskeledd enhet behöver den födande själv transporteras om ytterliga vårdnivå krävs. Fristående barnmorskeledda enheter innebär bättre utfall än AMU (alongside midwifery unit som ligger på sjukhus).

Kan alla barnmorskor arbeta på en fristående barnmorskeledd enhet?

Nej, inte riktigt. Jag citerar här från en översiktsartikel som handlar om implementering av barnmorskeledda enheter. De flesta har idag för lite erfarenhet och kunskap om det fysiologiska födandet för att känna sig trygga med att arbeta självständigt inom den här modellen.

”Support, training and exposure to the MU model

All studies identified that an appropriate set of knowledge, skills and training was required for midwives to work autonomously, even though midwifery regulations and background of midwives had significant differences from one context to another. Even studies located in countries where midwives worked more autonomously (England and Canada) reported a lack of confidence in physiological birth among midwives often due to a more predominant obstetric-led practice in the last decades:

“Because everyone has worked in such a high-risk environment, you become deskilled to an extent, and feel a bit apprehensive about normal birth… you know, trusting that women can have babies low risk.” Focus Group Midwife, [11], page 6

A good level of knowledge, up to date training and appropriate skills of the midwifery workforce were identified as an important facilitator to develop professionals’ confidence in the MU model and for being able to promote it and spread it.”

Batinelli, L., Thaels, E., Leister, N. et al. What are the strategies for implementing primary care models in maternity? A systematic review on midwifery units. BMC Pregnancy Childbirth 22, 123 (2022). https://doi.org/10.1186/s12884-022-04410-x

Båda bilderna från Lucia Rocca Ihenachos presentation.

Lia Brigante

Det var lyxigt att få ta del av Lucia Rocca Ihenachos, Lia Brigante och Sheena Byroms presentationer. Alla så kunniga och framstående barnmorskor! Lia Brigante representerar Europa i ICM:s styrelse (international confederation of midwives). Hon visade hur många liv som kan räddas varje år om man skalar upp den vård som ges av barnmorskor globalt.

Istället för att hamna i de två extremerna med för lite vård å ena sidan och övermedikalisering å den andra sidan så behöver vi börja kika bortom att mammor enbart ska överleva sina födslar. Vad är bra vård i samband med barnafödande? Det är inte bortskämt att få evidensbaserad förlossningsvård och möjlighet att välja vårdnivå. Friska kvinnor förtjänar också säker och respektfull förlossningsvård.

Själv höll jag ett tal om att kvinnor kan föda barn. Jag betonade vikten av att vi behöver ge kvinnor som föder friska förutsättningar – om vi vill ha fler friska födslar och fler stärkta mödrar.

En titt på BB Gårda!

De som ville blev runtvisade inne på BB Gårda. Så fint! Omsorg har lagts vid detaljer. Mjuka, dämpade färger som signalerar trygghet. Hemlikt. Jag hoppas att den här miljön kan inspirera andra förlossningskliniker runtom i Sverige.

Det känns som att ett nytt kapitel har börjat i och med öppnandet av BB Gårda. Ett som det ska bli spännande att följa.

Tusen tack till Johanna, Cita, barnmorsketeamet och alla runtomkring för en fantastisk invigning i Göteborg!

Referenser:

Batinelli, L., Thaels, E., Leister, N. et al. What are the strategies for implementing primary care models in maternity? A systematic review on midwifery units. BMC Pregnancy Childbirth 22, 123 (2022). https://doi.org/10.1186/s12884-022-04410-x

Rocca-Ihenacho L, Yuill C, McCourt C. Relationships and trust: Two key pillars of a well-functioning freestanding midwifery unit. Birth. 2021 Mar;48(1):104-113. doi: 10.1111/birt.12521. Epub 2020 Dec 11. PMID: 33314346.

Scarf VL, Rossiter C, Vedam S, Dahlen HG, Ellwood D, Forster D, et al. Maternal and perinatal outcomes by planned place of birth among women with low-risk pregnancies in high-income countries: a systematic review and meta-analysis. Midwifery. 2018;1(62):240–255.

Hollowell J, Rowe R, Townend J, Knight M, Li Y, Linsell L, et al. The birthplace in England national prospective cohort study: further analyses to enhance policy and service delivery decision-making for planned place of birth [internet]. Southampton (UK): NIHR Journals Library; 2015 [cited 2020 Dec 10]. (Health Services and Delivery Research). Available from: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK311289/ [PubMed]


Året 2023 – vad hände?

Nytt år nya möjligheter. Innan jag kastar mig in i 2024 vill jag dröja kvar lite vid föregående år. Så lätt hänt att man kastar sig mot nya mål istället för att dröja sig kvar lite vid vad man faktiskt har lyckats åstadkomma. Jag vill njuta lite av vad jag gjorde under 2023. Men min årsresumé kommer mest att handla om vad jag har åstadkommit på ett professionellt plan eftersom mitt privatliv har varit en bergochdalbana av underbart familjeliv, tonårsstrul och skenande bolånekostnader. Eftersom det är svårt att berätta om tonårsstrul utan att lämna ut någon så låter jag bli. Well, here goes.

Året började med en hätsk debatt om Yoga girls vilda graviditet. Jag var inte bekant med termen vild graviditet innan år 2023 och fann den intressant. Termen ”freebirth” var jag däremot bekant med – jag hade skrivit några inlägg här på bloggen om det. De blogginläggen gjorde att jag hamnade långt upp i de svenska sökresultaten på ordet freebirth. Själva termen freebirth är problematisk eftersom den antyder att alla som inte väljer en frifödsel föder i fångenskap. Ändå sväljer vi termen med hull och hår. Varför reagerar ingen på att motsatsen till frihet är fågenskap?

Hursomhelst så blev normen för födande så uppenbart och plågsamt synlig. Den kvinna som inte fogar sig i normen -att föda på sjukhus på sjukhusets villkor – ska exotifieras och målas ut som en halvt galen kvinna. Men ändå så spännande att hon finns! För då kan vi förfasa oss, vuxenmobba henne och klappa oss själva lite på huvudet för att vi inte är lika tokiga som hon. Brottet: hon föder ett barn. På sina egna villkor.

Ungefär så upplevde jag debatten om Rachel Bråthen aka Yogagirls vilda graviditet och stundande frifödsel. Mängder av skribenter och krönikörer fick enkelt stoff till sina krönikor. Rubriker som ”Vild graviditet kan vara din värsta idé” eller ”Föda utan barnmorska måste kallas vansinne” fyllde tidningarna. Clickbait och kvinnor som rackar ner på andra kvinnor. Att Rachel gjorde det val som var rätt för henne var det som om ingen ville förstå. För vi kvinnor är mest till för andra – eller? Och när vi föder barn ska vi rätta oss i ledet och göra som läkarvetenskapen säger åt oss. Hela debatten om Yogagirl var rejält avslöjande, ja det gjorde Rachels val så begripligt. Iallafall för mig.

Nåväl, på grund av mina egna inlägg om freebirth fick jag komma till TV4 och programmet Efter 5. Det var spännande att få vara med i en livesändning för första gången! Här med Eva Nordlund som också deltog.

Jag fick vara med på omslaget av Vårdfokus

Det blev ett fint reportage tycker jag. Media och journalister är alltid ett risktagande – därför blir jag så glad när mitt budskap tolkas och bakas in i tidningen på ett sätt jag känner mig trygg med. Kvinnor som läser mina ord ska känna sig stärkta och kompetenta. Det är vad jag vill iallafall.

Oxveckorna och digital doulautbildning på distans!

Jag och Eva höll första omgången av Föda med stöd doulautbildning på distans! Såklart är det något speciellt och härligt med att ses och träffas live. Men det är också dyrt och kräver resor fram och tillbaka. En doulautbildning på distans möjliggör för den som ammar, inte vill åka ifrån sin yngsta, bor långt borta, behöver ett billigare alternativ, för den som vill kunna vara mer flexibel osv. Det gick över förväntan bra och en helt ny kull av nya doulor utbildades – och vilket gäng!

Om du vill låta dig inspireras av de som har gått vår utbildning så kan du ladda ner guiden Doulaprenör gratis här:

Doulainspiration!

Vill du kika på doulautbildningen som vi håller i vår ska du klicka här istället:

Till Föda med stöd doulautbildning

Jag blev med en webbutik

Just det, under våren var jag föräldraledig med Nils under lejonparten av tiden. Under de dagar som jag inte sprang efter honom så satt jag och fnulade med min webbutik. Till min hjälp hade jag min bror Josef som kan allt om programmering. Vilken tur för mig! För det är mer jobb än man kan tro bakom dessa digitala versioner av butiker, digitala produkter, onlinekurser… Ord som betallösning, Klarna checkout och gränssnitt behöver läras in. Min hemlighet är att jag inte ger upp. Jag fortsätter trots att saker ibland känns oöverstigliga. Däremot är jag sämst på teknik, att bygga hemsidor och programmering. Så om jag kan få upp en webbutik kan alla det. På riktigt. Jag har iallafall slutat vara rädd för tekniken som krävs. Jag bara gör.

Tanken med att börja sälja lite billigare digitala produkter var ju att få en skalbar inkomstström som inte kräver så mycket mer efter det att produktionen är klar. För i dagsläget gör jag inga betalda samarbeten och tjänar egentligen inga pengar på själva bloggen. Den är en hävstång för mitt varumärke och en plattform där jag finns och syns. Utan den hade jag inte blivit inbjuden till poddar, TV eller fått ge ut min bok. Samtidigt kan man inte äta mat utav enbart ett varumärke så pengar behöver ju komma in någonstans. Och jag älskar att skriva och skapa! Så varför inte prova att skapa några digitala guider?

Lusten att göra kreativa saker är stor hos mig. Att räkna på ROI, return on investment, är inte min starka sida. Men på en höft behöver en guide sälja för ca 20 000 kronor för att täcka produktionskostnaden och den erfarenhet som ligger till grund för själva innehållet. Vi får se när det målet nås!

Min digitala guider hittar du här!

Underbara sommar

Under sommaren blev jag mer aktiv med att skriva brev till alla som finns med på min maillista. Jag har börjat trivas med det formatet. Japp, jag försökte ta semester i några veckor från allt som har med Föda med stöd och onlinebusiness att göra men det var svårt. Eftersom jag och Eva passade på att lägga våra onlinekurser på egen plattform strax innan semestern istället för att hyra in oss hos någon annan var det såklart en hel del jobb med själva flytten. Återigen: betallösning, produktsidor, salespage, checkoutpage…

Den som tror att det är en walk in the park att driva en onlinebusiness har helt fel.

Konjunkturen! Inflationen!

Panik när föräldraledigheten var slut och bolånekostnaderna hade ökat med 8000 i månaden. En familj med 6 hemmavarande barn är ganska känslig för när matpriser stiger uppåt, uppåt samtidigt som räntorna stiger och ja alla kostnader ökar och stiger förutom de pengar som ska komma IN.

Så. Nils fick börja på dagis. Nu skulle jag få tid att jobba mera. Trodde jag. Som vanligt. Haha.

Jodå, inskolningen gick bra även om den tog lite tid. Och jag kunde jobba en del mellan VAB-dagar, tandläkartider och annat som hopar sig i en stor familj.

Vi höll vår doulautbildning på distans igen med ett superfint gäng under hösten! Vi hade tänkt hålla en doulautbildning på plats i Uppsala också med den valde vi att ställa in eftersom det behöver vara en grupp på åtminstone 8-10 personer om det ska löna sig. Under hösten verkar många doulautbildningar ha haft lite svårt att få deltagare till sina utbildningar på plats. Kanske är det en kostnad som en del väljer att dra in på såhär i lite kärvare tider?

Debatten om Yoga Girls freebirth nådde sin kulmen i SVD:s podd

Med SVD:s podd Blenda fick debatten iallafall ett värdigt avslut. Journalisten Julia Wireaus intervjuade mig under sommaren och jag är glad att att just hon var reporter till den dokumentärserien. För även om producenten valde att lägga på ljudeffekter som hämtade ur en skräckfilm när Rachels son föddes fram med navelsträngen runt halsen så räddades det hela upp av hennes insats. Och av Rachel som så ärligt, mjukt och fint berättade om sin resa.

Barnmorskekonferens i Karlstad

Vi var ett gäng barnmorskor som åkte bil från Uppsala till Karlstad. Så roligt att mingla runt bland andra barnmorskor från hela landet och lyssna på föreläsningar. Även om jag blev rejält nerslagen av den statistik som presenterades för oss. 28 % av alla födslar sätts igång idag. Som om 28 % av alla födande behöver sättas igång? Vad är det för skenande utveckling där vi verkar ha tappat bort sunt förnuft? En igångsättning är oftast inte the easy way out. Tvärtom. Att imitera den spontana födseln blir inte lika träffsäkert som den spontana födseln. Det är tur att igångsättning finns som metod och att man kan göra det när nöden så kräver. Men om man tror att ett frikostigt användande av igångsättning inte leder till ökade komplikationer så är man ute och cyklar. Alternativt har fått hybris.

Med författare Maja Larsson som talade på konferensen

Jag skrev några blogginlägg under året som jag är särskilt stolt över.

  • Den teknokratiska modellen för födande
  • Vem är expert på det fysiologiska födandet?
  • Maktdynamiken och hierarkin inom förlossningsvården

The Positive Birth Calendar 2023

Under oktober och november arbetade jag med årets omgång av The Positive Birth Calendar! Så många tankeväckande och fina inlägg. Jag älskar kalendern och älskar att jag har skapat det forumet för inlägg om födande. Om du inte ännu har läst årets inlägg så har du en guldgruva att gräva ur.

Här finns alla inlägg med det senaste först: The Positive Birth Calendar 2023

Men i år blir det tyvärr ingen kalender. Av krassa ekonomiska skäl. För mig är det en månads obetalt heltidsjobb. Däremot vet jag att kalendern kommer komma tillbaka ett annat år! Men eftersom min tid inte är oändlig så MÅSTE jag börja prioritera.

Under december 2023 prioriterade jag att skriva på en forskningsplan. Den är inte helt klar ännu men jag har filat på syfte och frågeställningar. Och det var oväntat jätteroligt. Jag har djupdykt i artiklar om obstetriskt våld och respektfull vård och vi får se vad det blir av det hela.

Jag har två andra hemliga skrivprojekt på gång som jag inte vill berätta så mycket mer om eftersom det drar energi och laddning ur projekten.

Mina barn och min familj är iallafall det finaste som finns. På julafton fick jag en bild av dem allihopa samlade. Enda gången på hela året som jag lyckas med det konststycket!

Med det stänger jag mitt eget 2023 och ser fram emot ett eget 2024.


Bok: Revolution i BB-fabriken

Ibland slår frustrationen och otåligheten till med full kraft. Hallå! Vi har en förlossningsvård som konverterar friska processer till patologiska på löpande band. Sen skylls allt på kvinnan. Det är hon som är för tjock, har bakat ett för stort barn, är värksvag (hur många gånger upprepas ordet värksvag i Sverige varje dag?), är för gammal, har varit gravid för länge, har ett för stramt perinueum, det är hon som får etiketten förlossningsrädd när hennes egna kunskaper och rättigheter i födandet inte respekteras.

Ödmjukhet och självreflektion är inte förlossningsvårdens starkaste sida. Det paradigm vi rör oss inom skulle kunna kallas kvinnan själv är roten till alla problem. Vi har glömt bort att födandet är en hormonell process som gynnas av vissa faktorer och missgynnas av andra. Istället behandlar vi födandet som vore det en mekanisk process där barnet, cervix och bäcken i ohelig allians och på orimligt vis försöker trotsa fysikens lagar.

Att barnet, cervix och bäcken alla tillhör en kropp vars hjärna reagerar på sin omgivning på ett fullkomligt adekvat och rimligt sätt – det bekommer oss inte.

Eller jo, vi är några som har förstått var och framförallt varför det skaver.

Kristina Turner och Maria Bengtsson har skrivit boken Revolution i BB-fabriken

Revolution i BB-fabriken är allmänbildning för dig som vill förstå den polariserade debatten om förlossningsvården. Varför den inte tystnar och varför det skriks högt i olika läger. Maria och Kristina har gjort en grundlig genomgång av de systemfel som dagens förlossningsvård bygger på.

Patriarkala strukturer ligger till grund för förlossningsvårdens utformning och vi är alla delaktiga i dem så länge vi inte är medvetna om dem- förlossningsläkare, barnmorskor, journalister och även du som föder. Det är dessa systemfel, som gör att kvinnor känner sig maktlösa över sina kroppar, som vi vill blottlägga.

Ingen annan i Sverige skriver så insiktsfullt och initierat om interventionskaskaden, om Stockholmssyndromet i förlossningsvården och om de mekanismer som gör att samhället fortsätter upprätthålla ett system där kvinnors egna röster och behov i stort ignoreras.

Om du är minsta nyfiken på förlossningsvården eller på debatten om densamma så ska du läsa den här boken! Det är en svensk och helt egen variant av Milli Hills ”Give birth like a feminist”.

För att kunna se på födandet ur ett feministiskt perspektiv behöver vi lyfta att den kvinnliga biologin, inklusive hormonutsöndringen, faktiskt fungerar på ett liknande sätt som för många andra däggdjur. Gravida kvinnor har rätt att behandlas minst lika bra som hästar, kor, och grisar när de föder. En feministisk förlossningsvård kan inte utformas för att friska gravida ska ta sig igenom systemet så effektivt som möjligt eftersom det reducerar kvinnor till en produkt med patologiska karakteristika. Det avhumaniserar en i grunden djupt emotionellt, psykiskt och spirituellt transformerande process.

Revolution i BB-fabriken av Maria Bengtsson och Kristina Turner, Domeratzky förlag


Centimeterdoktrinen

”Hur många centimeter öppet?” Varför vi måste sluta mäta antalet centimetrar under vaginala förlossningar

Vissa saker ter sig rationella, noggranna och mycket precisa vid en första anblick. Men om man skrapar lite på ytan så visar det sig att så inte är fallet. Tvärtom kan den förmenta exaktheten förvilla och leda till att vi istället slutar se saker som helt uppenbart manifesterar sig framför oss. Att räkna cervix längd eller öppningsgrad i antal centimetrar under en vaginal förlossning är en sådan sak.

Jag ska i det här blogginlägget förklara varför jag anser att det är dumt att fortsätta räkna antal centimetrar i öppningsgrad under vaginala förlossningar.

1. Det finns inget standardiserat sätt att trovärdigt mäta centimetrar under en förlossning

Barnmorskor och läkare blir under sin utbildning upplärda att uppskatta antal centimetrar under en vaginal förlossning. Mycket vikt läggs vid att man ska lära sig att uppskatta cervix öppningsgrad i antal centimetrar. Fingrarna används för att uppskatta, ett finger en centimeter, två fingrar tre centimeter osv. Det finns söta modeller i trä med runda cirklar som barnmorskestudenter tränar på. Någonstans förstår många undermedvetet att det är en grov uppskattning som inte är huggen i sten. Men vi beter oss som om det är en helt tillförlitlig och mycket noggrann uppskattning eller vetenskap eftersom vi baserar den förlossningsvård vi ger till kvinnor på antalet uppmätta centimetrar.

Födelseberättelser innehåller ofta (nästan alltid) denna referens till öppningsgrad i antal centimeter. Många kan berätta om hur de har blivit hemskickade från förlossningen eftersom ”jag bara var öppen 2 centimeter”, eller numera: ”jag var bara öppen 4 centimeter”.

Att räkna något i antalet centimetrar kräver en linjal eller ett ultraljud där avståndet från punkt A till punkt B används. Antalet millimeter på en tumör är tex ofta en viktig referens för den fortsatta cancerbehandlingen. Och den noggrannheten uppnås inte med fingrar som känner efter samtidigt som ögonen är täckta med en ögonbindel.

Det skulle vara intressant att göra en studie på hur duktiga vi är på att uppskatta något i antalet centimetrar enbart med fingrarna. Gissningsvis skulle felmarginalen ligga någonstans mellan 10–20%. Det är rimligt att anta att det finns en betydande felmarginal när cervix öppninsgrad i antalet centimetrar uppskattas under en förlossning eftersom alla som uppskattar har olika stora händer. Den data som dessa uppskattningar under en förlossning utmynnar i är alltså gissningsvis inte särskilt tillförlitlig.

2. Kvinnor öppnar sig olika mycket och i olika takt under en förlossning

Från 1 till 10 centimeter har vi alla lärt oss att kvinnor öppnar sig under en vaginal förlossning. Det är den skala som åtgärder, vård och interventioner baseras på. Men det är ett kollektivt fel, ja en missuppfattning. I själva verket öppnar sig någon till 8 cm, en annan till 12 cm, en till 9 cm. Cervix är en portal som barnet ska passera på sin väg ut i världen och hur mycket den öppnar sig beror naturligtvis på vad som ska passera först. Barn är olika stora och bjuder sig lite olika.

Därför betyder 4 cm olika saker beroende på vilken kvinna och vilket förlossningsförlopp vi har framför oss.

Någons ”skala” är 1–8 cm, en annans ”skala” är 2–12 cm osv.

Takten som dessa individuella skalor öppnas på varierar och är dynamisk. Det är inte en mekanisk procedur som man kan påverka genom att mekaniskt dra isär utifrån, utan en hormonell process som utgår från kvinnans hjärna, den som ju är i synk med barnet i livmodern. Därför kan en kvinna vara i aktiv förlossning redan vid 2 centimeter och en annan kvinna kan gå från 3 centimeter till 11 inom loppet av minuter. Precis som allt kan stanna upp helt och göra halt vid 5 centimeter. Eller vid 10 centimeter. Det finns naturliga och fysiologiska platåer vid ett spontant förlopp.

Kvinnor lyckas inte uppvisa rätt kriterier vid rätt tidpunkt

Följden som blir av att vi går efter en skala från 1–10 där vi tror att 1–2 cm eller 4–5 centimeter betyder ungefär samma sak för alla födande kvinnor blir att många kvinnor hamnar i kläm. Utmaningen för kvinnor blir då inte enbart att hantera födandet i sig utan även att lyckas uppvisa rätt kriterier vid rätt tidpunkt – vilket i sin tur innebär att ”tur och tillfälligheter” blir en extremt viktig faktor för en alldeles för stor grupp kvinnor.

Det finns många exempel som kan illustrera detta. När min mor födde sitt femte barn var det smällkallt ute och minusgrader. Bilen startade inte och hon trodde att hon skulle behöva föda i Läby kyrka på vägen in till Akademiska sjukhuset. När de väl var framme konstaterades att hon ”bara” var öppen 1–2 cm och hon fick rådet att sätta sig i bilen och åka hem igen i den smällkalla vintern. Hennes intuition var stark och hon vägrade detta – istället satte hon sig i väntrummet. En timme senare var min lillasyster Signe född. Det här var år 1996. Jag har hört flera liknande berättelser från år 2023, vilket tyder på att inte så mycket av centimeterdoktrinen har förändrats under detta tidspann.

Att dra generella slutsatser utifrån ett visst centimeterantal kommer därför att träffa rätt för någon kvinna och bli fel för en annan kvinna som har en annan skala. Det kommer bli orättvist för de kvinnor som inte lyckas bete sig på det sätt under förlossningen som vi har bestämt oss för är ”standard”. Förstföderskor som öppnar sig snabbare än alla förväntar sig är en särskilt utsatt grupp som ibland hålls borta från sin födelseplats in absurdum.

3. Uppmätta centimetrar övertrumfar all annan information

De flesta vet att det finns nyanser som inte ryms i en standardiserad skala från 1–10 cm. Många barnmorskor och läkare idag trycker på att det behöver göras individuella bedömningar och att antalet uppmätta centimetrar bara är en liten del av den större bilden när en kvinna föder. Ändå tycker jag mig se att den siffra som antalet centimetrar bidrar med övertrumfar annan information. Även om antalet centimetrar inte korrekt speglar verkligheten så ter det sig åtminstone så. Särskilt när det är fullt på avdelningen och man behöver prioritera hårt. Antalet uppmätta centimetrar tenderar då att trumfa den information som är mer kvalitativ och mjuk i sitt slag.

Vi älskar det mätbara och har en allmän generaliseringsinstinkt. Det gör att vi ibland ser verkligheten som mindre komplex än den faktiskt är.

Använd en grov skala med inexakta mått som bättre fångar verkligheten

Mitt förslag är att istället för som idag använda en exakt skala med stor felmarginal som inte speglar verkligheten på ett fullt ut användbart sätt – använd ett grövre mått! Det kanske bättre kan ”passa” verkligheten? Istället för att kvinnan ska passa in på centimetern.

Mitt förslag är att vi slutar prata i termer av antalet centimetrar helt när vi diskuterar förlossningsprogress. Istället kanske vi kan referera till öppningsgraden i tre grova mått:

Lite öppet (Eller: Öppnandet har börjat, så det inte blir en negativ referens)

Mycket öppet

Helt öppet

Då kommer tyngdpunkten automatiskt att flyttas till den andra informationen som är av betydligt större vikt: Hur ligger barnet? Var i bäckenet? Har barnet snurrat? Hur mår barnet? Framförallt: hur mår kvinnan? Vad behöver hon för stöd?

Relationsbaserad vård kan hjälpa oss att komma bort från att kvinnor som föder blir till siffror på ett papper.


Stormens öga

Av Mimansa Madheden

”I stormens öga” –  sägs det stå still. Det sägs att där upphör allt. Där Är det som Är.  

Men runtomkring pågår en massa, en MASSA!  

När Mötet uppstår med Kvinnan som söker, en undran, en längtan, eller en smärta sen gammalt – och hon vänder sig utåt – Hon delar: ”Bli här med mig!, och vi Möts, jag blir Med Henne.  

I det som är Viktigt på Riktigt för Henne blir jag en med tiden betrodd medpassagerare. Hon bjuder in mig till att resa med, jag bestämmer mig och ”mönstrar” på. 

Sen seglar vi.  

Genom alla slags väder!,  alltför ofta utlösta av riktlinjer och PM, eller inom henne kända eller dolda rädslor. Jag vandrar med….och hon börjar modigt så sakteliga lita på att jag vandrar med. Jag vet att jag också vandrar i mig själv. I varje Möte. 

Men jag är samtidigt med Henne. 

Hon ber mig, eller jag ber Henne, om att få lägga mina händer Nära den lille, den ofödde.  

När jag gör det bugar jag mig. 

Inför det ofödda nya livet som är en helt ny liten Människa. 

Och jag lovar, jag lovar denna lilla Människa att jag också ska göra allt jag kan för att hjälpa till ett varmt och mjukt mottagande in i den här världen! ”

Den stunden är en bit av ”Stormens Öga” som jag som barnmorska så tydligt vet att vi kommer att möta. 

Tack till alla er som bjudit in mig till Stormens Öga!

Jag trodde jag skulle skriva något om ”Stopp, min Kropp!”.  Om hur vi pratar om systerskap, girlpower, medan vi samtidigt låter rädslan regera vår kvinnokropp. Patriarkatets hotande röst om alla faror, om hur 42+0, som nu blivit 41+2, eller nåt, blivit farlig för vårt barn. Hur vi i vårt värnande om vårt ofödda barn låter maktpolitiken härja runt i vår kropp – på detta hav som är Ovisshetens Hav. Det finns ingen att klandra här. För ingen råder över död och liv – fast vi beter oss som om vi följer ”rekommendationerna”, in absurdum, måste jag nog ändå få säga, leder oss hela vägen in i rädslan. Det är Inte en kurs ut ur ”Stormens Öga”, som jag skulle välja. För där urholkas vi, där tappar vi vår skärpa, där överlåter vi vetskapen om våra grynnor, blir någon annans sjökort. 

Det skulle jag, som erfaren seglare aldrig göra. 

Frågan är väl vem som är Kapten?”

Denna dikt illustrerar allt jag har att säga så väl:

Instruktion för skalbaggar

För att kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att kunna flyga
måste man längst ut på strået
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att kunna flyga
måste modet vara något större
än rädslan

och en gynnsam vind råda”

Margareta Ekström


Att Vara en Positiv Närvaro i Födelserummet: Med Anna The Spiritual Midwitch

Av Anna The Spiritual Midwitch

I en värld där födslar alltför ofta sker i sterila sjukhusmiljöer och präglas av medicinska ingrepp istället för av stöd, kärlek och närvaro av dem som är menade att ge det. Där kvinnor inte går ut stärkta ur sin upplevelse utan alltför ofta känner sig överkörda, inte lyssnade på och till och med traumatiserade. 

Ur denna födelsevärld, som jag själv som före detta barnmorska har varit en del av, har det tänts en brinnande eld och en djup kallelse att själv vara en, samt utbilda Sacred Birth Advocates & Space Holders för att beskydda denna betydelsefulla övergångsrit som det är att föda barn.

Denna bloggpost kommer utforska betydelsen av att vara en fullt närvarande beskyddare av en kvinna och hennes familjs födelseupplevelse och hur man kan erbjuda ett positivt stöd under detta ögonblick av transformation.

Skapandet av Heliga Rum

Att vara en Sacred Birth Advocate & Space Holder handlar om att förstå födandets fysiologi och veta hur du applicerar detta i verkligheten och skapar en trygg och kärleksfull atmosfär i födelserummet för att upprätthålla den.

Många tror att det bara handlar om att lära sig om fysiologin. Men det handlar om så mycket mer.

Det handlar först och främst om att kultivera sig själv som en klar kanal (space holder), då din närvaro påverkar den födande kvinnans fysiologi: hennes födsel-process. En födande kvinna är väldigt känslig när hon föder. Hon känner allt och alla i hennes närhet. Hon känner om du är rädd, stressad, är orolig, tänker på annat och är disträ.

Den största risken för en kvinnas födelseprocess är vem hon bjuder in i sitt födelserum. Barnmorskor, doulor, stödpersoner, ja du. 

Kommer du vara en positiv eller negativ influens under hennes rit?

För att vara den bästa närvaron du kan vara så behöver Du själv göra regelbunden inre reflektion, utföra ditt inre arbete inklusive meditation och mindfulness samt utforska allt från din egna födsel, din röda tråd (mamma och mormor), din relation till din kropp, din cykliska varelse, dina egna riter så som första mensen och om du själv fött barn och hur det har influerat hur du ser på dig själv som kvinna och vad det betyder att vara kvinna i vår kultur, din relation till din sexualitet (en kvinna som föder låter sexuellt, hon kommer ofta vara naken) och din relation till din intuition för att nämna några teman. 

För om du inte gör det kan det du bär i ditt undermedvetna påverka en kvinnas födelseprocess negativt då din närvaro bär dessa avtryck. Omedvetna åsikter och trossystem för du in i födelserummet, vare sig du vill eller ej. Med inre arbete och ökad medvetenhet förminskar du det som finns i det omedvetna.

T.ex. om du har problem med nakenhet och din egen sexualitet, hur kommer du då bete dig med en kvinna som låter som att hon har sex och är spritt språngande naken inför dig. Hon kommer att känna att du är obekväm och det kommer att göra att hon känner sig obekväm, vilket för henne upp i huvudet, hon kanske börjar oroa sig för att göra dig obekväm och kan inte längre ge sig hän till sin födelseprocess som kallar henne inåt och att bli primal i ljud och handling. Du är här ett hinder och en negativ närvaro för hennes process. 

Och utan detta regelbundna inre jobb och mindfulness är ditt huvud så fullt att du inte kan vara en helt närvarande följeslagare, en klar kanal för den heliga födelseenergin. Med ett fullt huvud av tankar kan du sämre känna in i rummet och vad din intuition säger till dig och vad kvinnan ger dig för tecken. Detta är något som endast kan snappas upp i total närvaro: ett tillstånd av mindfulness.

Vara Hennes Beskyddare

Det handlar också om att hitta din röst och utforska din relation till auktoriteter. För i den övermedikaliserade förlossningsvården vi har idag kommer du att behöva ha en stark röst och inte vara rädd för att stå upp för vad den födande vill. 

Du behöver själv ha utforskat din ”duktiga flicka” och ditt ”häx-sår”, den del av dig som är rädd att bli uthängd/utsatt/bränd för din åsikt, som den kvinnliga kollektiva själen bär. Gör du inte det kanske du inte har rösten som behövs i förlossningsrummet och är en del av det som då traumatiserar den födande eller hennes barn genom att stå bredvid och inte tala.

Du behöver förstå systemet, dess uppbyggnad och dess policy och riktlinjer och du behöver förstå patientlagen och mänskliga rättigheter och historien bakom barnmorskeri, häxbränningar och hur förlossningar flyttade in på sjukhus. 

Och du behöver förstå att allt på sjukhus kommer kunna ha ett negativt inflytande på den födande kvinnans fysiologi och hur du kan hjälpa henne navigera det på bästa sätt om hon väljer att föda där.

Genom att göra ditt inre jobb är du med och skapar en harmonisk födelseprocess vilket kan vara en del av pusslet som kan möjliggöra en stärkande och positiv upplevelse för den födande kvinnan.

Dessa födslar, där kvinnan känner sig stärkt, skapar ringar på vattnet som når långt utanför förlossningsrummet och berör kvinnors, bebisars, familjers liv och världen på djupet.

Om Mentorskapsprogrammet för Sacred Birth Advocates & Space Holders: The Sacred Birth Worker Mentorship 

För dig som känner kallelsen, precis som jag, att bli Sacred Birth Advocates & Space Holders för en kvinnas övergångsrit och en familjs födelseupplevelse så erbjuder jag sedan 2023 en djupgående utbildning och mentorskap. 

Detta är inte bara en utbildning i födandets fysiologi och hur du kan stödja en kvinna genom hennes graviditet, födsel och postpartum; det är en djupdykning in i dig själv för att bli en klar kanal för den heliga övergångsriten och en kvinnas transition från Maiden to Mother. Det är en kallelse för dem som, som jag själv, ser en födelsekultur i Sverige som skadar kvinnor och barn och vill vara en del av förändringen. Detta mentorskap är ett kärl för förvandling, en plats där du kommer att bli omhändertagen, stödd och hållen medan du lär dig, förkroppsligar och delar dina gåvor med världen. I ett år reser vi tillsammans. En 6 månaders djupdykning i lärandet och förkroppsligandet och sedan 6 månader för att implementera det i din värld på ditt sätt. Du får utöver detta lära dig om Soul Aligned Business Strategies och att skapa ett hjärtcentrerat företag för dig själv och dina soul clients.

Med mig som vägledare transcenderar vi det kliniska och skapar rum för födandet att blir en förvandlande, stärkande och helig resa. Om du känner kallelsen att vara en del av denna rörelse, att återta födandet som en övergångsrit, så är mitt mentorskapsprogram din inbjudan att träda fram och bli en stråle av ljus för kvinnor och familjer över hela världen.

Du behövs nu mer än någonsin!
Nästa Sacred Birth Worker Mentorship startar 15 Januari 2024.

För mer information och för att ansöka, besök

 https://www.thenaturalbirthcourse.com/thesacredbirthworkermentorship

Vill du ta kontakt med mig?

Gör så på instagram via @thespiritualmidwitch eller besök mig på

 www.thenaturalbirthcourse.com


Minoriteter, feminism, födelse (… och grått hår)

Av Elisa Corubolo

Hej!

Jag heter Elisa  och är barnmorska sedan 2005. Detta är en berättelse om hur mitt liv har påverkat mig som barnmorska och mitt syn på föräldraskap och födande. Mitt yrkesliv och mitt jobb har alltid vävts in i varandra, för mig är att vara barnmorska en kallelse, nästan som att vara präst. Folk pratar med dig när de får veta att du är barnmorska och berättar om deras födslar även om du inte frågar och du finns och bekräftar, tar emot och bekräftar, tackar och smälter. Jag kommer från en familj där både mina föräldrar kommer från två olika minoriteter och min syster är adopterad, hon kom till oss från Palestina när hon var 16 år. Jag tror att omedvetet eller inte sådde denna mångfald ett frö, en insyn och upplevelse av att “alla är olika och lika värda”, att minoriteter är en självklar del av samhället. Det var inte ovanligt att på middagsbordet fanns förrätt från Friuli (min pappas region) och huvudrätt från mormor som är från före detta Jugoslavien. Inga konstigheter, inga frågor, ingen snack om inkludering eller sånt, det var så vi levde.

Jag utbildade mig i Italien där man går en tre års direktutbildning till barnmorska efter fem års gymnasium och då… ja, jag var 19 när jag bestämde mig att bli barnmorska.

När jag började plugga till barnmorska, första dagen jag hade praktik, lärde jag mig det viktigaste på den tiden: skydda födandets upplevelse. Vi var i en historisk stund av enorm transformation där vi som barnmorskor kämpade för att få födande föda i fria positioner, låta barnmorskorna  ta beslut om födelse var ”fysiologisk” (så kallade vi lågrisk födande). Så vad var det första och viktigaste att lära sig? Hur man lurar läkare när hen började säga “klipp, klipp!” (perineum) medan det inte var nödvändigt. Så det fanns en precis teknik för att ge en liten putt till bordet så perineotomisax (som du hade tidigare ställt i en specifik plats) skulle ramla och du hann exakt säga “ oh va slarvigt av mig, kan du snälla undersköterska springa och hämta en ny?” och då hann barnet komma till världen med ett oftast intakt perineum. 

Jag fick lära mig vad hierarki är

Jag fick lära mig ganska snabbt också vad hierarki är, som om det inte var tillräckligt att ha en pappa som var polis. Läkare hade alltid rätt… ja, det gick att diskutera men du borde ha haft is i magen för att rösten höjdes snabbt och antingen vågade du stå och lyssna eller så höjde du rösten ännu mer. Men förr eller senare var du tvungen att bestämma om du vill utföra orderna  eller om du ville göra födandets bästa. Och det var en konst. Det var feminism. Vi visste inte att det kallades feminism men det var så. Vi ljög konstant om hur många cm cervix var öppen, om den födande hade börjat krysta, om tiderna… för att skydda deras upplevelser, deras perineum, deras sexualiteter. Och sen kom evidens som gav oss rätt: det behövs inte att cervix öppnar sig 1 cm per timme, det räcker med spermierna som springer 1 cm per timme.

Vi riskerade våra egna legitimationer, vi låste dörrarna när våra kollegor födde barn för att undvika att  arroganta läkare skulle komma in och börja skälla, vi “råkade” bistå födslar på knä trots att man inte fick och mycket mer för att bevisa att “varsågod! Detta kan ske, lita på oss, vi är inte dumma, vi vet vad vi gör!”. Men mest av allt började vi prata om förlossningstrauma, om vikten av upplevelsen för familjen, vi skrattade och grät med den födande och familjen. Vi tog hand om dom sköraste för att vi ville att de skulle ha samma rättigheter som de hade när de inte var i värkarbete: rätt att välja om sin kropp, de var inte plötsligt icke-kapabla att ta beslut bara för att de var i värkarbete. Det var feminism men vi visste inte.

En dag sa en kollega till mig “Aldrig som nu är att vara barnmorska en politisk handling”. Jag fattade inte direkt men insåg senare att det handlade om vilket parti du skulle välja: den födandes eller hierarki och pm. Jag har alltid jobbat evidensbaserat MEN samtidigt för födandets bästa: när jag valde bort pm:et var för att jag var 200% säker att det skulle gynna den födandes process. 

2017 flyttade jag, min dåvarande man och vår dotter till Sverige. Oj, vilken kulturkrock! Den var jag inte förberedd på och jag kämpar fortfarande ibland. Men det jag uppskattade enormt på mitt första uppdrag som undersköterska på neonatalavdelning var att det fanns väldigt lite hierarki. Läkare kallades för namn, uskorna var inkluderade på ronden och fick berätta hur våra små patienter hade haft den dagen. Vilken skillnad! I början var det lättnad men lite sjukt med tiden kände jag att jag saknade utrymme för att visa känslor: ingen var aldrig synligt arg eller ledsen eller stressad. Uttrycket “hej hur mår du?” var en hälsning, inte en genuin fråga från någon som verkligen ville veta hur jag mådde, det tog bara  tid att lära sig det och att svälja alla ord som jag egentligen skulle ha velat säga.

Sakta men säkert fick jag min svenska barnmorskelegitimation och började jobba först på BB och senare på förlossningen: väldigt ofta tänkte jag och tänker fortfarande nu på mina kollegor i Italien “Dom skulle verkligen se det här, dom skulle också börja med det där, titta om dom visste att man kan ha det så eller då”. Allt kommer att komma, i sin tid, när det är moget, Elisa, oroa dig inte. Jag tappade en del kompetenser som till exempel att vara operationssjuksköterska vid kejsarsnitt eller manuell placentalösning, assistera narkosläkare vid intubation eller under kejsarsnitt men det som är viktigast är att jag kan vara barnmorska! Debatten är just nu enorm i Sverige och jag håller med om att vi har mycket utrymme för förbättringar i vårt yrke, vi skulle absolut kunna starta birth centers som Italien till exempel har, både privata och offentliga… men i början var jag bara glad att vara barnmorska här, jag såg inte problemen.

Jag såg möjligheterna som svenska samhället erbjuder

Samtidigt som jag såg möjligheterna inom barnmorskeriet såg jag också möjligheterna som svenska samhället erbjuder för queera personer. I Italien hade jag smyghjälpt ett par med två mammor att sätta igång samamning men hade aldrig berättat för någon, jag var för rädd. Jag hade aldrig vågat heller utforskat dom delar av mig själv som för olika anledningar skuggades, med flytten till Sverige och skilsmässa efter ett år öppnade möjligheten till det också. Jag var fri och jag fick vara mig själv. Då skedde det av sig själv: processen från att förespråka för kvinnor och födande blev också att förespråka för regnbågsfamiljer och queera personer. Efter att jag hade läst allt möjligt, informerat mig om statistiken om psykisk ohälsa (orsakat av vården eller inte) bland queera personer, komorbiditet osv kände jag att jag borde göra något. Fick träffa personer, prata och det pratande var idén att hjälpa mer konkret och erbjuda samtal och amningsstöd, samtidigt som jag började samarbeta med RFSL.

Jag ville öka tilliten till vården, jag ville skapa en trygg plats för dom som inte vågade fråga, för dom som inte hittade svar och då  fick jag gå hand i hand i deras resa med en familj med tre föräldrar, en transpappa, några självstående, många par mammor, fick gå i klädbutikerna och välja kläder tillsammans med en icke-binär gravid förälder och hjälpa till med panikångest i omklädningsrummet. Det var den stunden i mitt yrkesliv jag älskade mest, dessutom bistod jag också med hemfödslar som gav mig lycka, jag känner mig ärad att bevittna ett så empowering moment. Att bistå hemma är också en feministisk handling, du som barnmorska väljer aktivt att stötta valet en familj gör, valet den födande gör om och med sin kropp, ett val som kommer påverka hens liv.

Innan jag födde mitt barn (2012) var för mig som barnmorska amning något obehagligt för att “jag ville inte röra/peta på andras bröst”… kanske  var jag då redan lite klok och visste, som senare skulle riktlinjerna säga, att man inte ska röra ammandes bröst. Efter att jag födde barn ändrades mitt synsätt och fokus flyttades på barnets perspektiv, jag lärde mig att lite på barnet, hon visste när hon var mätt och när hon var hungrig, hon hade överlevnadsinstinkt, jag skulle bara ha funnits för henne. Efter två års amning och pluggandet började jag nörda in mig i amning och började undervisa i Italien på UNICEF/WHOs amningsutbildning för vårdpersonal och reste en del runtom i italien för att prata till vårdpersonal om positiva effekter av hud mot hud efter födsel tillsammans med en barnläkare.

Det kom av sig själv att dom sakerna jag var mest intresserad av och dedikerad till skulle gå ihop när jag väl kom i Sverige, amning och regnbågsfamiljer, trots jag gillar ordet queer, det innebär en mer politisk betydelse och jag kallar mig själv som queer. Där känner jag att mitt ursprung i en multi-minoritets familj vattnade alla celler i min kropp, jag brinner för att minoriteter, alla minoriteter, är en levande del av samhället och har samma rättigheter. 

Jag lärde mig också vad intersectional feminism är och tänkte “titta det är så man kan vara, så enkelt är det”.

Foto: Ulrika Casselbrant

Mina tankar om inkludering

Att inkludera i sitt tal och i sin vardagspraktik mina egna tankar om minoriteter är feministisk för mig. Sista definitionen (Oxford University) av feminism är “the advocacy of women’s rights on the basis of the equality of the sexes”… vilka kön? alla för mig! man, kvinna, icke-binär, fluid, agender mm.. Min tanke, och jag vill understryka att jag tänker så men vill inte säga att jag har rätt, är att likasom man har rätt att själv bestämma med sin kropp hur man vill föda, om man vill behålla graviditet osv (reproduktiva rättigheter) så har man rätt att bestämma och känna vem man vill älska, hur man vill bli kallad, vilket könsidentitet man har osv. Vi är däggdjur, ja, men vi har den där lilla delen av hjärnan som heter cortex som komplicerar lite saker så dom som drar parallellt med djur och säger “djur är inte homosexuella” behöver plugga lite mer, sorry for det.

Jag är en glad cis-kvinna som mår bra i min kvinnliga kropp. Om jag läser någonstans “födande” i stället för kvinnan är jag bara glad för att jag tänker att jag kan använda den artikeln och skicka till alla dom som inte definierar sig som kvinna och föder barn. Det tar mig inte bort dignitet eller jag känner inte att om jag läser ordet kvinna är jag mer respekterad. Jag tänker ofta på alla kvinnor (ja, i detta fall var dom kvinnor) som har kämpat för att få deras röst hörda och jag är tacksam för dom som har gjort det för mig, min dotter och alla kvinnor. Nu är det dags att hålla våra händer tillsammans, kvinnor, queera, icke-vita mm för att vi behöver varandra för att inte vara sköra. För att få våra röster hörda utan att behöva skrika.  Kimberle Crenshaw, den amerikanska akademikern som myntade ordet “intersectional feminism” i 1989 berättade för Times att det är  “a prism for seeing the way in which various form of inequality often operate together and exacerbate others” och “ looking through an intersectional feminist lens, we see how different comunities are battling various interconnected issues, all at once. Standing in solidarity with one other, questioning power structures and speaking out against the root causes of inequality are critical actions for building a  future that leaves no one behind”

I slutändan tycker jag också att vi som vårdpersonal har en plikt: samhället förändras väldigt snabbt och kontinuerligt och vi behöver och måste vara uppdaterade med samhällets förändringar, detta innebär såklart att vara normmedvetna och inkluderande i språk samt korrekta och icke dömande, oavsett om personen vi pratar med är queer, muslim, invandrare mm. Jag har fått förfrågan nu att prata för vårdpersonal om amning och regnbågsfamiljerna och detta är bland de svåraste och mest tillfredsställande uppdrag någonsin: att möta fundersamma blickar, motstånd men också genuin nyfikenhet och öppet sinne.

Tack kollegor för att ni vågar fråga och ifrågasätta, tillsammans är vi den förändringen världen behöver “

Changing the world with love one birth at at time” (Ibu Robin Lim).

Till Helena, Bea, Paola, FrancescaM, Rita, Ingrid, MariaD, Maura, Valentina, Elisa, Enrica, Fracesca DT och alla andra häxor som gjorde skillnaden.