Starquality: Humant choriongonadotropin

Jag tror att de flesta kvinnor i fertil ålder har en egen relation till marknadens graviditetstest, de som mäter halten av humant choriongonadotropin i urinen. Det är ett hormon som börjar produceras av det befruktade ägget någon vecka efter själva konceptionen och eftersom testen mäter just detta hormon så blir ett positivt svar ett bombsäkert tecken på en graviditet. Även för den som får ett svagt positivt resultat.

Torredembarra i Spanien

För lite mer än 15 år sedan drog jag iväg för att fira sommaren i Europa med några kompisar. Vi hade införskaffat oss en väldigt gammal och välanvänd folkabuss (ljusår från den moderna variant vi som småbarnsföräldrar nu äger) som någon hade döpt till Phoebe. Efter karaktären Phoebe i vänner. Jag sov mig igenom halva Danmark och min pojkvän var kvar i Sverige för att sommarjobba på något företag i Stockholm. Själv hade jag sommarlov från mina sjuksköterskestudier och var lycklig över att jag jobbat ihop tillräckligt med pengar för att ha råd med ett sommarlov i södra Europa. Jag hade till och med hunnit med att ta körkort och det fick jag användning för på autobahn i Tyskland. Frihetskänslan; att susa fram i 130 kilometer i timmen  i solnedgången till tonerna av KENT. Med två vänner i baksätet och en vän med karta i förarsätet. Ja vi använde fortfarande kartor då och jag skrev små gulliga sms hem till min pojkvän i Sverige på en knappmobil – det fanns inga smartphones, än.

I Frankrike började det riktiga äventyret. Värmeböljan ( det var sommaren år 2003 ) sköljde över Europa och vi hade precis smällt upp vårt tält på en camping i Paris. Det var olidligt varmt inne i tältet och min räddning var en medtagen bikini och skuggan av ett träd; där satt jag och hällde vatten på mig var tredje minut. I några flämtande sekunder kändes det svalt på kroppen – sen kom värmen tillbaka. Jag blev ironiskt nog förkyld mitt i Parishettan och det var några dagar som  bara gick i ett varmt och förkylt töcken. Efter den sommaren kan jag verkligen förstå Marguerite Duras och hennes särskilda förhållande till kvävande fukt och hetta, det som hon beskriver så målande i sina böcker från uppväxten i Indokina. Vi smälte nästan bort i kön till Louvren.

Plötsligt kom det bara ifatt mig. Min uteblivna mens. Var var den? Eko. Så kom det sig att jag köpte ett graviditetstest på ett franskt apotek, och nej det var inte det första jag någonsin inhandlat, jag hade redan en lite knackig relation till just den här produkten på marknaden, men på något sätt var det ändå det första uppriktiga graviditetstest jag köpt. Där fanns ett osynligt frågetecken på förpackningen, den som jag slet upp på campingtoaletten i Paris. Just toaletterna har etsat sig fast i minnet. De primitiva campingtoaletterna som liknar bås i långa rader på en bondgård. Mitt graviditetstest blev djupblått på sekunden. Ett präktigt blått kors uppenbarade  sig på den där lilla displayen som just blivit översköljd av kiss.

Samma dag åkte vi högst upp i Eiffeltornet och tog en lång promenad upp till Sacré Coeur.

Jag var överraskad. Resan tog nu en helt ny vändning. Det var inte en del av planen att jag skulle upptäcka att jag var gravid mitt i sommarvärmen i en av Europas största städer långt bort från min sommarjobbande pojkvän, han som jag träffat för första gången för bara några månader sedan. Men det gick hur bra som helst. Livet är ju precis så oförutsägbart. Och lite krångligt. Efter en del drama som utspelade sig på olika telefonlinjer hem så fortsatte resan genom Europa. Kamremmen till vår folkabuss ”Phoebe” slets av mitt på motorvägen på franska landsbygden och vi hamnade mitt ute i ingenstans med ett bilkadaver bortom räddning. Vårt fransksvenska lexikon plockades upp ur väskan för första gången och på pinsamt usel franska lyckades vi ta oss och bilkadavret till en bilverkstad. Vi beslutade oss för att skrota Phoebe en gång för alla och körde därifrån i en hyrbil med air condition. Thank God. För i Spanien var det ännu varmare än i Frankrike.

Barnets  blivande pappa flög i ett flygplan från Sverige och mötte upp oss i Madrid. På en camping i Monaco började jag må illa. Nej, jag lyckades inte få i mig konserverad corned beef eller pulversoppa längre och blev åksjuk av att sitta för många timmar i en bil. Trots air condition. I mitt huvud snurrade det runt, runt och hela resan hade nu passerat sitt bäst före datum. Medelhavet och Europa kunde gå och dra något gammalt över sig. Vi köpte loss våra platser i hyrbilen och tog vår tillflykt till ett hotell i närheten av den spanska trappan i Rom. Där kunde jag få må illa i fred för världen. På planet hem kräktes jag i en påse.

Idag när jag tänker tillbaka på den där varma sommaren så kan jag inte låta bli att fascineras över det starka symbolvärde som det positiva resultatet på stickan hade för mig. Jag menar den där lilla prosaiska och massproducerade mojängen! Men den var beviset på att något stort höll på att hända i min kropp. Att en moderkaka höll på att bildas. Någon sände ut humant choriongonadotropin. Igår fyllde denna någon, min äldsta dotter,  14 år.  Och jag lovar, hon fortsätter att sända ut något stort till världen. Hon har faktiskt lite starquality.

Foto: Lovisa Engblom

Märtas förlossningsstöd

Snart är våren här! Ja, även om det känns som att den dröjer just idag. För mig är mars både vemod och vår. Jag födde mitt tredje barn en marsdag när himlen var grå och snön fortfarande låg kvar. Minns att jag hade hoppats att snön skulle ha tinat lagom till hennes födelsedag men så blev det inte. I år är det min kusin som har fått barn i mars  – en underbar liten dotter! Det blir mars för min syster också. Och än ligger snön kvar och ruvar. Det är så spännande alltihop, jag tror jag smäller av!

Alla årets månader är fina födelsedagsmånader. Men de är olika. Att fira födelsedag mitt i högsommar och semestertider, ja det vet min äldsta son hur det är! Vi har firat honom på Åland, på Gotland, i Hälsingland och i Värmland. Det är nästan alltid kusiner och sysslingar med på kalaset och det är tacksamt att bjuda alla på kaffe och tårta mitt i sommaren. Maj är kanske den svåraste månaden att hinna med ett stort kalas, då måste man nästan stå på kö för att få hålla sitt eget barns kalas eftersom det är så många (och så mycket) som ska firas! Tycker inte att jag gör så mycket annat än skjutsar runt till barnkalas i maj. På hösten brukar det vara lite lugnare på kalasfronten; men i vår familj har vi lyckats pricka in en hel darttavla med kusiner just i november. Ett kusinkalaskluster. Men det är ett kärt bekymmer.

Och jag har något roligt att berätta, i mitten av augusti är det dags – från och med vecka 34 kommer jag börja vara med på födslar igen! Det ser jag så fram emot. Nej, Hanna kommer inte börja på dagis men hennes pappa och jag kommer hjälpas åt att ta hand om henne under hela nästa år. Till en början kommer jag att prioritera uppdrag i Uppsala med omnejd. Så om du är nyfiken, gå in och titta under fliken BOKA och skriv gärna till info@fodamedstod.se

Foto: Lovisa Engblom

Nedräkning

Att vara höggravid med fyra barn är lite av en prövning. Iallafall för mig. För det är ju ingenting i vardagen som tar paus bara för att jag känner att jag skulle behöva ta en stor, fet och rund paus. Jo jobbet kan man pausa och vara sjukskriven ifrån. Men det är svårare med det allt det andra. Barnen behöver fortfarande äta mat när de kommer hem från skola och dagis, lössen härjar fritt bland skolbarnen (de verkar inte bry sig ett smack om att jag är höggravid) – och Vinterdäck, Vinterskor, Vinterjackor. Tiden då man gick in i en affär och bara njöt och sög på karamellen en stund är förbi. För att inte tala om julen. Den har blivit ett konststycke i avancerad logistik.

Mitt i allt det här ska en ny bebis födas. Vår yngste son är full av spänd förväntan. En stor rund pilatesboll  har blåsts upp och han konstaterade nöjt  ”Jag vet att du ska ha den när du föder mamma! Du ska sitta på den.” Nu passar han på pilatesbollen – inget syskon får ta den eller göra sina cirkuskonster på den för MAMMA ska ha den när hon föder. Just det får ju hjärtat att mjukna som smör. Men när alla syskonen bråkar och tjafsar om triviala saker medan jag försöker vila så känns käkarna spända som vassa taggar.

Hur räcker man till för sina barn? Den frågan kommer ofta upp i olika sammanhang. Vad är egentligen att räcka till? Är det när ingenting skaver, det är städat i hörnen, barnen har par i strumpor och man inte missar ett enda föräldramöte? Isåfall räcker jag inte till. Men våra barn är  fina, vi bryr oss och finns här för dem –  på alla möjliga tänkbara sätt. Vi tvättar, lagar mat, skjutsar runt, handlar lusmedel och allergimediciner, städar, nojjar oss, gläder oss och försöker lyssna när de har något att berätta. Vi ser på film ihop en fredagkväll. Någon somnar i soffan. Men vi är inte perfekta.

Jag kan önska att känslan av harmoni skulle infinna sig lite oftare. Istället är det en ständig känsla av att bocka av listor med saker. Inför, framför, under eller efter. Nu ska det bockas av saker inför bebis – sen ska det bockas av saker efter. På min gravidapp står det att 94,3 procent av graviditeten har passerat men bara 8 procent av checklistan är avklarad. När jag går igenom checklistan så drunknar jag en smula. Men på något mirakulöst sätt så vill jag ändå tro att bebisen kommer  landa mjukt i mina armar, ja att vi kommer klara det – och att syskonen blir glada när de får möta sitt nya syskon. Tiden får gärna stå stilla en smula just då och höja sig över alla lämningar, hämtningar, adventskalendrar, tränings – viktappar och julchecklistor. Ibland händer det ju trots allt. Även om det inte syns i min app.

Boken jag fick av Eva-Maria Wassberg inför den här födseln! En fin påminnelse.

 

 

Vittnesmål

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Landskapet gravid

Jag har den stora turen att ha en svägerska som både är läkare och proffsfotograf. Det är hon som har fotat många av bilderna till hemsidan och bloggen – jag är så tacksam över vårt samarbete! För mig skulle det kännas som en väldigt hög tröskel att be en okänd fotograf om ett samarbete. Bara att försöka förklara vad jag vill med mina bilder…

Ett litet höstnypon får vara med.

Vi lyckades klämma in ett fotoshoot förra veckan. Tanken var att få några bra gravidbilder på mig såhär innan det blir alldeles för sent. För just nu känns det definitivt som min sista gravidmage. Resultatet blev maffiga gravidbilder varvat med små pyttiga stilleben – och några lite experimentella bilder på temat vatten! Vi fick jobba på att få fram det där organiska med vatten – det som händer när vattenytan bryts i vågor eller luftbubblor.  Men det blev riktigt bra.

Jag är känslig för hur gravida och födande porträtteras. Det finns mängder av (ganska kitschiga) gravidbilder med magar och röda rosor som flyter runt i bubbelbadkar.  Och de kanske är helt rätt för vissa! Precis den känsla några vill åt. Personligen gillar jag det avskalade, det som inte är alltför stylat och tillrättalagt utan där kroppen får vara ett landskap – det som bara är.

Men när jag kom hem till Lovisa hade jag alla de där vackra och tillrättalagda gravidbilderna i huvudet och jag kände att det här kommer aldrig att gå.  Själv känner jag mig stor, otymplig och oformbar. Mer som en barbamamma än något som flyter runt i badskum, champagne och rosor.

Men bilderna blev mäktiga! Och vad sägs om den här gravida pungkannan? Den var vi ju bara tvungna att fota.

Gravid pungkanna.

Tips på läsning!

Foto: Lovisa Engblom

Vad ska man läsa som blivande förälder? När jag var gravid med mitt fjärde barn tänkte jag slå till på ”The fifth child” av Doris Lessing, ni vet boken som handlar om det femte barnet som visar sig vara något av ett monster…  Min litterära farmor lyckades stoppa mig när hon fick reda på dessa planer, ja hon gick och köpte en hel packe med andra böcker till mig som jag sedan läste istället. Jag har fortfarande inte läst Det femte barnet av Doris Lessing och nu kan jag lika gärna vänta lite till. Men visst har jag läst böcker om mammor som ibland är mycket olyckliga! Sylvia Plaths dagbok är en av de absolut bästa.

Det är inte lätt att bli mamma och försöka göra alla rätt. När jag var föräldraledig med mitt andra barn så bodde jag i Amerika och umgicks med ett gäng hemmafruar från Boston och hade ångest. Vi sågs ibland i överdådiga och kitschiga hem med pengar som tjänats in i något multinationellt företag, det var playdates och jag kunde skönja en ensamhet i själen hos flera av mammorna. Männen jobbade hela dagarna och kom hem sent. När vi återvände hem till Sverige tog min man ut exakt halva föräldraledigheten med vår son så att jag kunde börja jobba. Sen fick han, vår son alltså, börja på dagis tidigt.

Men min tyska läkargranne fick ångest av att komma till Sverige där hon inte fick fatt på en enda hemmamamma – här skulle barnen minsann gå på kommunalt dagis och några trevliga mamma och barnträffar under dagtid var inte att tänka på! Hon fick veta, mellan raderna,  att förskola är den bästa platsen för barn över ett år och  om man vill vara hemma med sitt barn längre än så som mamma så vill man fel!

Nu finns det inte bara ett sätt att vara förälder på och alla förskolor är inte det bästa för en ettåring. Stora barngrupper med vikarier som avlöser varann där femton snoriga ettåringar  ska samsas är ett feltänk ur barnets perspektiv. Föräldraledighet byts lätt ut mot VAB när barnen är så  små – och alla som har varit med vet hur sjuka små barn med omogna immunförsvar kan bli; för att inte tala om hur smutsiga vabgrälen kan bli i en relation.

Mitt tips på läsning inför föräldraskapet är Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” som handlar om pengars och människors värde. Såhär presenterar hon sin bok:

”De senaste åren har jag känt det som om samhället, kulturen och ekonomin – alla – vill lära mig att ställa en och samma grundläggande fråga inför varje situation i livet. Frågan lyder: What’s in it for me? Vad tjänar jag på det här? Man kan kalla det egoism. Eller ekonomism, tendensen att räkna, alltid räkna. Samtidigt ser jag, lever jag med, andra förhållningssätt. Samtidigt ser jag, lever jag med, altruism, kärlek, solidaritet. Allt finns där. Samtidigt. Och jag vill gärna bringa lite reda i det. Försöka förstå vilka slags människor vi uppmanas att vara och vilka vi är och blir.”

Och om ni inte orkar läsa en hel bok så slå till på min systers utmärkta text om att ta tillbaka det storslagna moderskapet.

 

 

 

 

Att vara med om det stora

Alldeles ny som mamma

Hur är det att vara gravid när man är 22 jämfört med 36? Jag kan ju faktiskt tillåta mig att jämföra. Fördel ung på de flesta sätt skulle jag säga. Graviditeten var enormt mycket lättare då och är så väldigt mycket tyngre nu. För varje graviditet har jag fått en ny gravidkrämpa på köpet, med de gamla i behåll. När jag var 22 hade jag inga pengar och ingen bil men var väldigt kär i pappan till barnet och omåttligt förtjust i livet som växte i mig. Jag gick överallt, kunde gå 5 kilometer till barnmorskan för 28-veckorskollen på mödravården, sen gick jag 5 kilometer hem och åt lunch. Jag orkade aldrig ta reda på hur bussarna gick här i Uppsala för jag kunde ju gå överallt!

Men att bli mamma som ung var inte riktigt lika lätt. Det var omvälvande. Avsaknaden av en stadig inkomst var inte det största problemet, jag kände mig rik när barnbidraget kom och vi fick ärva barnkläder och köpte begagnad vagn för 300 kronor. Men jag kände mig ensam i det stora och omvälvande mammaskapet. Ingen av mina nära vänner hade barn och jag såg ut som en 19-årig jänta när jag var nybliven mor och nyss fyllda 23. När jag skulle parkera barnvagnen på tåget och inte hittade något lämpligt ställe kunde jag få höra ”Här kan du inte stå flicka lilla”. Jag visste inte riktigt var jag skulle stoppa in den där plötsliga mognaden; det STORA och existentiella. Med mina vänner fungerade det nämligen bäst när jag inte lät mammaskapet ta en alltför stor och inkräktande plats. När jag var ungefär som vanligt och lät min lilla tjej hänga med på allt.

Jag delade självklart det stora med min man som blev pappa, men jag  hade behövt dela det stora med någon annan ung mamma. När jag fick mitt andra barn, 25 år gammal,  så hittade jag den vännen. Vi har följts åt sedan dess.  Vi hade ont om pengar båda två och trängde ihop oss i små lägenheter med alla våra stojiga barn när vi sågs,  vallade skockar med barn mellan hyreshusen; ja ibland tappade vi bort några i labyrinten av hus – då  fick någon av oss springa runt och ropa. Vi möttes i sophuset eller vid cykelstället alldeles gråtmilda och pratsugna. Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara småbarnsmamma och jobba skift i vården samtidigt! Titt som tätt behövde det vabbas och smittorna gick runt mellan våra snoriga eller för all del, kräksjuka barn; vi kunde ju inte hålla oss från att umgås ändå.

Trots jobbet och slitet så var kärleken till det nya livet som förälder alltid större. Och mellan oss två unga mammor så fanns det en ömsesidig och genuin förståelse för att vi ville det här – ja vi kanske till och med ville det ännu mer. Ännu fler barn! Det hade mina vänner som ännu inte fått barn väldigt svårt att förstå. För de såg ju stöket, slitet, tröttheten och snoret. Så oglammigt! Ja så oglamoröst och så stort på samma gång.

Nu som lite mer frodig 36 -åring blir jag inte kallad för ung jänta lika ofta på tåget och graviditeten är mycket tyngre. Men att bli mamma igen är så mycket lättare. Jag har så många runt mig som förstår precis hur stort det är att bli förälder till ett nytt barn, och som kanske, till skillnad från när jag var strax över 20, faktiskt kan sukta lite efter den där frodiga magen och barnet som växer. Ja som kan leva sig in i det stora.

 

 

 

När barnmorskan går till barnmorskan

Emma!

Det går inte att komma ifrån att det är lite speciellt att vara gravid och barnmorska samtidigt. För när jag själv behöver gå till barnmorskan för att få hjälp med mina egna högst privata gravidkrämpor och funderingar, ja då sitter jag ju ofta mittemot en kollega som vet ganska mycket om vem jag är i min roll som barnmorska. Med min blogg har ju mina tankar och funderingar fått ännu mer spridning – vilket är jätteroligt! Men som gravid hos barnmorskan är jag ju mest väldigt gravid.

Och då är det otroligt skönt att få stöd av en barnmorska som känner mig väl vid det här laget. Som vet vem jag är privat och inte bara i min yrkesroll, ja som också vet vem jag var innan. Emma  är precis den barnmorskan. Efter utbildningen gick hon och blev ett fullfjädrat proffs inom mödravården; hon jobbar på Svartbäckens MVC i Uppsala och det är en förmån att få gå hos henne.

Annars har jag inte fått så många pluspoäng för att jag är barnmorska till yrket, varken under mina graviditeter eller förlossningar. Att vara omåttligt förtjust i sitt yrke behöver inte automatiskt innebära att man är omåttligt förtjust i att själv vara gravid och föda barn. Mina graviditeter har varit ganska tunga. Och mina förlossningar har knappast varit sådär ljuvligt begripliga, hanterbara eller harmoniska som jag nu vet att födslar kan vara. Istället vet jag precis hur det känns att förlora sig fullständigt, både den egna kontrollen och känslan av sammanhang. Men jag vet också hur det känns att få den tillbaka som en fin present.

Det som har hjälpt mig att få min känsla av kontroll och sammanhang tillbaka under mina födslar är utan tvivel det stöd jag haft runtomkring mig. Utan det stödet hade jag nog förlorat mig fullständigt, det är min uppriktiga känsla. Även om det är jag som i slutändan har fött alla mina barn av egen kraft.

Därför lägger jag nu en otrolig vikt vid det stöd jag har runtomkring mig. Ingen kan vara gravid åt mig eller föda mitt barn åt mig – men de kan göra hela skillnaden för mig ändå.

 

Elva veckor kvar

Plötsligt hände allt väldigt fort på en ynka liten vecka. Jag blev jättegravid! Det sa poff. Barnet sparkar och verkar ha det gott. Men de här sista elva veckorna är så fysiska. Så mycket kropp. Så mycket någon som är inneboende i min kropp.

Snart, snart tippar det över – ja för varje dag kryper den där brytpunkten närmare, den där jag och barnet börjar längta ut. Min inneboende som sakta men säkert håller på att  wear out the welcome tills kroppen, psyket, livmodern och livmodertappen liksom blir färdig med det hela och någon av oss slutligen trycker på knappen; UT NU!

Det är ju för härligt när knappen fungerar precis som den ska och livförsäkringen moderkakan håller hela vägen ut och i mål. Vid det här laget vet jag ju hur mycket som kan strula. Som när vi skulle renovera vårt kök och jag utbrast: Vad kan gå fel? Allt visade det sig.

Därför är det så speciellt att möta någon som är över på den andra sidan, ja som just har fått sitt barn. Där den nya tideräkningen har börjat. Det är lika förunderligt varje gång, gravidklockan som plötsligt bara tystnar och ger plats för något ÄNNU större. När man trodde att livet inte kunde bli mer fysiskt eller mera kropp än så; så var det just det livet kunde.

 

 

 

Tröttheten är värst

Foto: Lovisa Engblom

Hur det är att vara gravid med femte barnet? För mig är tröttheten värst. Inte den där tröttheten som kommer av jobb. Utan den där tröttheten som kommer av mycket familj. Den är nämligen speciell.

Det jobb jag har nu är mest njutning för mig; jag älskar att tänka, skriva, vara kreativ, behöva åka iväg på födslar och vara skolsköterska/sjukvårdsrådgivare däremellan. Det är roligt! Men det är skarven mellan familjen och jobbet som är jobbigt. Jag glömmer aldrig när det var jullov på barnmorskeutbildningen för många år sedan. Jag och min kära kollega Karin hade ett möte inplanerat med vår handledare för magisteruppsatsen. Vi var inte ett dugg utvilade utan såg mest ut som två desillusionerade och hålögda småbarnsmammor (tre barn var) som äntligen fått semester från jullovet. Tre barn under sex år på två veckors mörkt slaskigt svenskt jullov hade liksom ätit musten ur oss. Vår handledare var brunbränd efter sin semesterresa till något soligt ställe. Hon såg inte alls trött ut minns jag.

Nu är vi hemma efter vår långa familjesemester i Hälsingland som avslutades med tre dagars långt spöregn. Jag har barn som vill vara vakna mycket längre än mig på kvällarna. Som inte tycker det är alltför roligt att hjälpa till. Som kan lägga hur mycket energi som helst på att försöka komma undan just att hjälpa till. De är proffs på att flamsa och tramsa och bråkar med bravur. Men jag tror de flesta som möter mina barn på semestern mest ser hur underbara de är – ja för de är ljuvliga, charmiga och roliga.

Men som förälder får man ju allt det andra också som ibland skymmer sikten. Det är stora mängder måltider, matsäckar och fikapauser som ska ut i ena änden. Allt som blir kvar efteråt i den andra änden – ja det är mest vårt problem. Så  att städa ur sig, samla ihop alla kortlekar, spelpjäser, kastruller och serietidningar som gömt sig i hörn med tre morgontrötta barn  – nej det var inte så kul. Som upplagt för sammandrabbningar av olika slag. När vi äntligen parkerade på uppfarten här hemma så var jag tröttare än innan semestern.

Men jag har varit här förut – och överlevt. När jag var gravid med tredje barnet så var mina två äldsta barn pyttesmå och sjuka i ilskna dagissjukor mest hela tiden. Jag minns det som ett vagt töcken av olika sittningar på akuten med arga, snoriga och febriga barn i famnen ovanpå gravidmage och två svullna bröst. Jag minns tröttheten.

Nej ingen graviditet, förlossning, amningsperiod eller något föräldraskap har kommit utan jobbet – och tröttheten som följer – på köpet. Ändå har det varit värt det, varje gång. DET är häftigt.