Trampcykel

Autocorrect: överlev!

Trampcykel
Den ljuvliga och kämpiga tiden!

Passa på att sova när barnet sover.

Gå och lägg dig när barnet går och lägger sig. Anpassa ditt schema efter barnet.

Använd bärsjal – eftersom du då får händerna fria kan du till exempel steka pannkakor eller diska med ungen i bärsjalen.

Ta en lång promenad varje dag så kommer du må bättre.

Om du ska jobba – amma i lunchpausen. Eller pumpa ut på flaska till någon annan att ge. Det finns inget som hindrar dig från att jobba heltid med en 6-månaders bebis hemma.

Ibland blir jag så trött på alla förment goda råd. Jag har säkert gett dem själv, också i all välmening. Men idag skulle jag vilja kryssa över alla dessa råd med en stor överstrykarpenna och skriva med stora bokstäver: ÖVERLEV

Det är lite mera rått men illustrerar lite mer äkta vad jag känner just nu.

För tiden med ett barn på sådär 9 månader till 2 års ålder är en pärs på många sätt. Missförstå mig inte, en unge i den åldern är något av det ljuvligaste och gulligaste som går att ha så nära inpå sig. Men det är en tid som innebär en hel del prövningar. Själv har jag både levt och överlevt den här tiden snart fem gånger.

Under vissa dagar fungerar absolut ingenting. De är kämpiga! Långpromenaden som blir ett rumphugget varv runt kvarteret för att min goa näktergal vill gå själv och sedan skriker i högan sky när det inte blir som hon vill. Jag som försöker följa efter i hasorna – men som snart blir tvungen att rädda henne från alla farligheter som ruvar runt hörnen. Bilar till exempel.

Alla de goda föresatserna och att hela tiden få ge upp sina planer.

Maten som serveras och sedan slängs ner på golvet så att det hela tiden ser ut som om någon har mixat en smoothie från barnstolen. Give up liksom.

Inte konstigt att man sitter och slöscrollar på sin mobil ibland. Jag menar ofta.

Jag som precis hade börjat längta efter vitt, ljust och fräscht. Eller iallafall lite vitt och lite fräscht. Någon gång ibland. Rådet att bara släppa allt som har med städning att göra är väldigt väl menat, jag vet. Men dumt. Jag har prövat att släppa och vet vad som händer. Det blir stökigt. Jättestökigt. Jätte, jätte, jättestökigt. Finns liksom ingen gräns åt det hållet. Det finns bara en gräns för vilken nivå av ordning man orkar hålla. Oordningen finns det ingen gräns eller botten för – där är det bråddjupt. Och ju längre ner man sjunker, desto jobbigare blir det att ta sig upp.

Om du som fembarnsförälder vill hinna något annat än att städa så gäller det att börja lära sig att inte låta sig distraheras. Jag har blivit ganska bra på det.

Det ÄR nästan aldrig städat men ofta har det varit städat nyss. Eller så väntar hela huset spänt på att det ska bli städat. Snart. Vi lever mittemellan dessa två poler. Var någonstans på skalan vi befinner oss beror på så mycket. En sak vet jag: det går att ta sig från städat till jättestökigt i ett jehuj eftersom det inte längre finns någon fördämning eller tröghet i systemet som håller emot.




Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*