Relationer tar tid. Det insikten kommer ikapp förr eller senare, att just den där tiden inte kan rationaliseras bort. För ger man inte en relation av sin tid så skrumpnar den ihop förr eller senare. Och har man som jag bildat en stor familj och fött fem barn så ÄR det klokt att prioritera familjelivet och barnen framför att utföra en massa andra stordåd. Det har jag alltid tänkt. Samtidigt som jag har jag haft den här brinnande drivkraften att arbeta med kvinnor och för födandet. Både hands on men även genom att inspirera, engagera och sprida kunskap.
I många år hade jag ork till allt. Min energi var till synes o-ändlig. Sen visade det sig att den inte var det längre. Men jag fortsatte ändå. Ungefär så kan man sammanfatta min resa med skiftjobb inom vården och en familj på tillväxt, som sen byttes ut mot en mer frilansande tillvaro och stor familj i ett stort hus.
Igår när jag läste en intervju med Gunhild Stordalen som själv valt att inte få några barn (just eftersom hon vill lägga sin tid på att förändra världen istället) så slog det mig hur mycket jag egentligen har åstadkommit under de här åren.
”Jag är oändligt imponerad över kvinnor som både gör karriär och är småbarnsmödrar. I den meningen är jag lyckligt lottad som bara har mig själv att tänka på.”
Då tänkte jag att det kanske inte är så konstigt att jag är rätt trött ibland? Inte för att jag är med och förändrar världen men för att jag jobbar engagerat, driver ett företag och är mamma till fem barn. För jag vill verkligen understryka att ekvationen inte går ihop. Egentligen är det inte alls imponerande att brinna i båda ändarna samtidigt, slå knut på sig själv och försöka visa för världen att det omöjliga är möjligt när det inte är det. Snacka om att skapa stress åt sig själv och andra!
Tiden med barnen är kort och det är vansinnigt jobbigt att försöka göra karriär samtidigt. Det ger energi till viss del att göra saker som inte har med barnen och hushållet att göra och som alltid handlar det ju om att hitta den där berömda balansen. Få tillvaron att gå ihop så att den inte bara känns som en enda stretch.
Men om det är något jag faktiskt skulle önska av fler föräldrar så är det att visa att det omöjliga är omöjligt. Att det inte går att ha ett städat hem utan städhjälp, en fantastisk blomstrande karriär och vara en närvarande mamma samtidigt. Jag tänker visa vägen. Den här bloggen till exempel, den tar mycket tid av mig, och jag älskar den. Jag har arbetat med den i tre år och den växer sakta men säkert. Samtidigt har jag inte betraktat tiden jag lägger här som jobbtid utan som någon slags fritid jag egentligen inte har. Nu får det vara slut med det. Den här underbara bloggen är en del av mitt jobb. Precis som mitt instagramkonto. Jag tänker börja värdera tiden jag lägger här på ett helt annat sätt från och med nu. Just för att det inte finns någon gratistid. Gratistiden är ju tid som tas från annat, från mina relationer, från mina barn.
Jag har ett nytt och fantastiskt roligt projekt på gång. Och den här gången tänker jag göra det till en del av mitt jobb från start. Visa andra att ekvationen inte går ihop. Visa att tid som ges bort är tid som tas någonstans ifrån. Mina barn och min familj är viktigast och kommer komma först, alltid. Och med det vill jag rikta en uppmaning till alla andra småbarnsföräldrar – försök inte att slå knut på er själva! För föräldraskapet kommer att ta ut sin rätt förr eller senare. Så, stay close to home. Och ni som kan, välj ett jobb som går att kombinera med små barn. Jag tänker visa vägen.
Josefine Janke arbetar som barnhälsovårdssjuksköterska i Västerbotten och driver instagramkontot @bebisen_och_vi där hon skriver om nära och lyhört föräldraskap. På ett bebis- och föräldravänligt sätt tar hon upp ämnen så som sömn, amning och flaskmatning. I det här gästinlägget skriver hon om förväntningar på bebisen och tillvaron som nybliven förälder, samt hur man kan skapa goda förutsättningar för att själv må bra och känna sig tillräcklig som förälder till en liten bebis.
När jag var föräldraledig med mitt tredje barn fick jag chansen att träffa andra nyblivna föräldrar i egenskap av att själv vara förälder och inte i min roll som BHV sköterska. Jag hade många intressanta samtal som fick mig att börja reflektera kring det här med förväntningar. Det förvånade mig att majoriteten av föräldrarna jag träffade hade vad jag upplevde som ganska orimliga förväntningar – både på sin lilla bebis och på sig själva som föräldrar. Och att de här orimliga förväntningarna ofta orsakade en hel del stress.
Många föräldrar verkade försöka fortsätta att leva livet så som de gjort innan de fick barn. Träna, umgås med vänner, städa, tvätta, handla, baka, vara aktiv på sociala medier, äta ute på restaurang, läsa någon kurs på universitetet, jobba några timmar i veckan på sitt jobb, bygga nytt hus, resa utomlands och duktigt göra sina knipövningar. SAMTIDIGT som de tog hand om en liten bebis. Som att bebisen mest bara skulle flyta med och anpassa sig efter föräldrarnas planer och önskemål.
Själv hade jag försökt skala av mitt liv så mycket det bara gick. De allra flesta dagarna tillbringade jag hemma tillsammans med mitt nya barn. Ammade, tröstade och bytte blöja. Vilade, åt och drack, och försökte ta mig ut på någon kortare promenad för att få lite dagsljus och frisk luft. Mycket mer än så hann jag inte – men det hade jag heller inte behov av.
Min upplevelse är att det är just det här som många nyblivna föräldrar är rädda för. Att de ska tappa bort sig själva i föräldraskapet, fokusera för mycket på bebisen och bli BARA förälder. Att världen runtom ska krympa och vänner och intressen försvinna. Och att många därför försöker att fortsätta leva på det sätt som de gjorde innan de fick barn. Problemet är att det är en ekvation som väldigt sällan går ihop, och som istället riskerar att leda till stress och känslor av otillräcklighet och dåligt samvete hos föräldrarna.
En alldeles vanlig bebis
Förväntan om en tillvaro med en bebis som anpassar sig efter föräldrarnas planer, grundar sig ofta i en orealistisk bild av vad som är normalt och vanligt bebisbeteende. Ganska ofta finns en förväntan om att bebisen ska vara lugn och nöjd. Men många små bebisar är varken lugna eller nöjda, utan tvärtom ganska missnöjda den första tiden i livet. Risken är att föräldrarna då uppfattar bebisen som besvärlig eller krävande, när bebisen egentligen bara beter sig som en alldeles vanlig bebis.
Att känna sig tillräcklig som förälder kan handla om att acceptera när tillvaron förändras
Områden där jag ofta upplever att föräldrar har orealistiska förväntningar kring bebisens beteende är skrik, sömn, närhet och amning. Bebisen skriker och är mer missnöjd än vad föräldrarna förväntat sig, har ett större behov av närhet och tröst, nätterna är besvärligare och amningen krångligare och mer tidskrävande än vad man trott. Det tar helt enkelt mer tid och mer energi att ta hand om bebisen än vad föräldrarna föreställt sig och det blir svårt att få alla bitarna i livet att gå ihop.
Kunskap om vad som är naturligt och vanligt bebisbeteende och en underliggande förståelse varför bebisen beter sig som den gör, kan bidra till mer realistiska och rimliga förväntningar på bebisen och tillvaron som nybliven förälder.
Den lilla bebisen styrs av instinkter och behov. Föräldrarna kan inte kontrollera när bebisen vill amma eller sova, eller när bebisen skriker eller bajsar. Att få en fungerande och någorlunda angenäm tillvaro handlar därför om att säkerställa att det finns utrymme i tillvaron att möta och tillgodose barnets behov när så behövs. Till skillnad från en situation där barnets behov upplevs krocka med och hindra föräldrarna i deras planer. Till stor del handlar det därför om att anpassa tillvaron efter bebisen istället för att försöka få bebisen att anpassa sig efter tillvaron och föräldrarna.
Rent praktiskt kan det handla om att lämna dagarna så fria det går och att styras så lite som möjligt av klockan, och istället följa bebisens rytm och behov. Att som förälder prioritera grundläggande behov så som att äta och sova när möjlighet ges. Att sänka duktighetskrav och upplevda måsten, och landa i att den viktigaste uppgiften just nu är att vara en närvarande förälder.
För de allra flesta känns det egentligen ganska självklart och bra att fokusera på den nya bebisen och föräldraskapet. Men i ett samhälle där vi är vana vid att värdesätta individualism och självförverkligande kan det kännas främmande och utmanande.
Att må bra och känna sig tillräcklig som förälder till en liten bebis, handlar mycket om att acceptera att tillvaron förändras i och med att man får barn. Att kunna se att det är en rimlig konsekvens att tiden och orken inte räcker till på samma sätt som tidigare och att man därför måste prioritera. Att kunna landa i att det är helt okej att omvärlden krymper och att det inte är så illa att BARA vara förälder för ett litet tag.
Gå och lägg dig när barnet går och lägger sig. Anpassa ditt schema efter barnet.
Använd bärsjal – eftersom du då får händerna fria kan du till exempel steka pannkakor eller diska med ungen i bärsjalen.
Ta en lång promenad varje dag så kommer du må bättre.
Om du ska jobba – amma i lunchpausen. Eller pumpa ut på flaska till någon annan att ge. Det finns inget som hindrar dig från att jobba heltid med en 6-månaders bebis hemma.
Ibland blir jag så trött på alla förment goda råd. Jag har säkert gett dem själv, också i all välmening. Men idag skulle jag vilja kryssa över alla dessa råd med en stor överstrykarpenna och skriva med stora bokstäver: ÖVERLEV
Det är lite mera rått men illustrerar lite mer äkta vad jag känner just nu.
För tiden med ett barn på sådär 9 månader till 2 års ålder är en pärs på många sätt. Missförstå mig inte, en unge i den åldern är något av det ljuvligaste och gulligaste som går att ha så nära inpå sig. Men det är en tid som innebär en hel del prövningar. Själv har jag både levt och överlevt den här tiden snart fem gånger.
Under vissa dagar fungerar absolut ingenting. De är kämpiga! Långpromenaden som blir ett rumphugget varv runt kvarteret för att min goa näktergal vill gå själv och sedan skriker i högan sky när det inte blir som hon vill. Jag som försöker följa efter i hasorna – men som snart blir tvungen att rädda henne från alla farligheter som ruvar runt hörnen. Bilar till exempel.
Alla de goda föresatserna och att hela tiden få ge upp sina planer.
Maten som serveras och sedan slängs ner på golvet så att det hela tiden ser ut som om någon har mixat en smoothie från barnstolen. Give up liksom.
Inte konstigt att man sitter och slöscrollar på sin mobil ibland. Jag menar ofta.
Jag som precis hade börjat längta efter vitt, ljust och fräscht. Eller iallafall lite vitt och lite fräscht. Någon gång ibland. Rådet att bara släppa allt som har med städning att göra är väldigt väl menat, jag vet. Men dumt. Jag har prövat att släppa och vet vad som händer. Det blir stökigt. Jättestökigt. Jätte, jätte, jättestökigt. Finns liksom ingen gräns åt det hållet. Det finns bara en gräns för vilken nivå av ordning man orkar hålla. Oordningen finns det ingen gräns eller botten för – där är det bråddjupt. Och ju längre ner man sjunker, desto jobbigare blir det att ta sig upp.
Om du som fembarnsförälder vill hinna något annat än att städa så gäller det att börja lära sig att inte låta sig distraheras. Jag har blivit ganska bra på det.
Det ÄR nästan aldrig städat men ofta har det varit städat nyss. Eller så väntar hela huset spänt på att det ska bli städat. Snart. Vi lever mittemellan dessa två poler. Var någonstans på skalan vi befinner oss beror på så mycket. En sak vet jag: det går att ta sig från städat till jättestökigt i ett jehuj eftersom det inte längre finns någon fördämning eller tröghet i systemet som håller emot.
Av Lisen Forsberg som är vetenskapsjournalist och bloggar om amning på babybaby.se. Här skriver hon om uttrycket ”barn som använder sin ammande förälder som napp”. Det uttrycket borde få en dödskallemärkning, i alla fall inom vården, skriver Lisen.
Bröstet och nappen!
”Jaha, han använder dig som napp?”.
”Se nu till att hon/han inte snuttar för länge
på bröstet, för
då blir du en mänsklig napp och det
vill du inte.”Har du som ammat någon gång fått
någon av dessa kommentarer? Det har jag, från
en vårdanställd. Det lät sympatiskt då,
men orden har dröjt sig kvar och lämnat
en besk eftersmak.
Obs, jag förstår känslan!
Jag har en åttamånadersbebis som är
i någon separationsångestfas och som vissa nätter
vill docka sig till bröstet en gång i timmen eller
oftare. Det är lite slitigt. Stundtals känner jag mig lite
som… en napp. Det har jag självklart
rätt att känna —
och säga, om jag vill.
Det jag ifrågasätter är när personer med auktoritet, som i vården, liknar människor vid nappar. Bannlys det, säger jag! Varför döskallemärka napp-snack? Jo:
Det är faktiskt fel
Barn använder inte bröstet som ”napp”. Barn använder nappen som bröst. Vad kom först, nappen eller bröstet? En napp är ett substitut för bröstet, inte tvärtom. Människor har säkert i alla tider skapat bröstsubstitut — trasor och andra saker som barnen har fått suga på. Men bröstet kom ändå först. Inte nappen.
Bröstet kom först!
Nappen kom senare!
Mer sugande ger mer mjölk
När jag hade fått mitt första
barn insisterade en släkting på
att vi skulle skaffa napp, eftersom bebisar ”har ett stort
sugbehov”. Att jag slet med att försöka
amma och att det hade varit bättre för min mjölkproduktion
om bebisen hade tagit ut sin suglust på mina bröst istället
för på nappen, det begrep inte min släkting.
Inte jag heller.
Så här är
det: Bebisars stora ”sugbehov”är ingen onödig restprodukt i evolutionen.
Evolutionen har heller inte mejslat fram detta beteende för
att jävlas med föräldrar och ge oss sömnbrist.
En nyfödd som suger mycket och ofta gör precis det hen ”ska”
göra.
För mer sugande ger mer mjölk. Ju mer mjölk som lämnar brösten, desto mer kommer att produceras. Det gäller från allra första stund, redan under råmjölkens första skälvande dagar. Det gäller också vid senare tillfällen under amningsperioden. Bebisen kan då amma som en tok i några dagar och/eller maratonamma om kvällarna för att ”beställa” mer mjölk.
Mer amning ger mer mjölk!
Att tala om ammande föräldrar
som ”mänskliga nappar”
ignorerar helt detta faktum. Användning av dylika uttryck kan dessutom
leda till att nyfödda inte får amma så
mycket som behövs för att få
igång en tillräcklig mjölkproduktion hos
den som vill amma.
Nej, beröm oss istället. Är vår önskan att amma, säg att det är toppenatt bebisen och vi jobbar så ihärdigt. Lite pepp kan man allt behöva i början, det ska gudarna veta. Att få höra att man är en napp sorterar inte in under ”pepp”.
Sedan kan det förstås smärta
i bröstvårtorna i början. Och en del
bebisar kan sov-snutta vid bröstet i timtal utan att få
så mycket mjölk i sig. Inget av
det är bra men går absolut att åtgärda!
Se länkar om amningsteknik och aktiv amning längst
ned.
Amning har fler funktioner än mattillförsel.
Amning gör barn lugna, hjälper dem att somna och verkar smärtstillande
— för att ta några
exempel.
Så många nätter i vår familj som har räddats genom att jag kvickt som attan langat fram en tutte mitt i natten så att alla har fått sova vidare. Så snabbt våra barn har lugnat ned sig vid kruppanfall eller efter en vurpa genom att få suga på bröstet. Ibland har det räckt med sekunder.
Förminska inte amningens många funktioner!
Det här är fantastiska funktioner som absolut inte ska ses ned på. Att tala om bröstet eller den ammande som ”napp” är att förminska dessa funktioner och därmed nedvärdera kvinnokroppen.
Underminerar samspelet
Många bebisar behöver lite tid i början för att lära sig amma. Att de fäktar med armarna, inte verkar hitta rätt, halkar av bröstet stup i kvarten, gnyr och skriker och inte alltid får rätt grepp är normalt i början. Det betyder för det mesta inget annat än att övning krävs. Amning är en teknik men också en relation, ett samspel, där barn och förälder behöver träna ihop.
Amning är ett samspel!
Det är också
normalt att bebisar vill ha kroppskontakt nästan
hela tiden. Det är även normalt att de
vill suga mycket och helst somna (och sova) med bröstet
i munnen.
Och här är något
superintressant, tycker jag: Att använda negativa formuleringar om
instinktiva och normala beteenden kan påverka samspelet mellan förälder
och bebis negativt. Det visar en studie från Australien där
forskare undersökte vilka ord barnmorskor använde när
de beskrev nyfödda bebisars amningsbeteenden, inför föräldrarna.
Det hände att barnmorskor, i försök att förklara varför amningen ännu inte gick 100 procent på räls, kallade bebisarna ”lata” eller ”otåliga” vid bröstet. En förälders ömma bröstvårtor förklarades med att hennes bebis ”hängde i bröstet som en piraya”. Eller att bebisen ”använde mamma som napp”. Sådana här negativa formuleringar, visade det sig, tog föräldrarna till sig och införlivade i sitt eget språkbruk. De började tänka negativt om sitt eget barn, helt enkelt.
Om vårdpersonalen istället för att lägga skuld på barnet betonade samspelet mellan förälder och barn — du och din bebis behöver öva er på amningen, tillsammans — fick amningen och förälder-barn-relationen en bättre start, enligt studiens författare. Föräldrarna blev mer uppmärksamma på sina bebisars signaler vilket i sin tur gynnade amningsstarten. Ännu ett skäl att skippa napp-liknelser i vården, alltså.
Vadå använder?
Att någon ”använder” en som ditten eller datten, hur kul låter det när man tänker efter? Att ”använda” någon för sin egen vinning eller välbefinnande brukar i vardagligt tal vara synonymt med att utnyttja. Ett litet barn söker inte närhet för att jävlas och utnyttjar inte någon. Jag sniffar pustar av en unken barnsyn där barn inte ska skämmas bort med alltför mycket närhet och där fullt normala beteenden ses som ovanor som ska tuktas i tid.
Jag är ingen plastgrunka
Kalla mig hjältinna, krigarinna, trött
morsa eller nästan vad som helst — men likna mig inte vid en plastgrunka
som som slängs efter ett par månader när den börjat
mögla. Det blir liksom mer uppbyggligt så.
Tack!
Ps. Vårt första barn var en nappälskare. Vårt andra barn ville aldrig ha napp. Vårt tredje barn, en pojke som nu är tre, accepterade napp under ett par månader av sitt tidiga liv, men spottade sedan ut nappen. För gott, tycks det. Bröstet var uppenbarligen det bättre alternativet. Jag har flertalet gånger bett en liten tyst bön om att barnet ska ta nappen till nåder — men det lär inte ske. Nåja, vi slipper i alla fall åratal av fruktlösa utflykter till katterna på Skansen.
Nej februari har inte börjat ännu men vabruari verkar ändå stå för dörren. Det hann gå några futtiga dagar efter jullovet innan det började hostas, kraxas och snoras härhemma. Igår fick jag feber och halsont. Igen. Så nu sitter jag härhemma och tycker ganska så synd om mig själv. För imorgon var planen att åka till Sollentuna och träffa Förlossningspedagogen aka Karin Johansson och prata doulande! Såg fram emot det så himla mycket ju. Någon kvalitetssömn blev det inte heller inatt, för lilla Hanna hostade och snorade mest hela tiden. Och när hon väl somnade vid bröstet var det jag som inte kunde somna på grund av ONT.
Många handdukar på tork blir det!
Som småbarnsförälder vet jag alltför väl vilken prövning de här veckorna kan vara. Nu är iallafall en av oss alltid hemma med Hanna och på det viset slipper vi som tur är vabgrälen. För om jag kunde vrida klockan tillbaka några år och ge mig själv ett gott råd på vägen så skulle jag nämligen tipsa om att göra ett schema över VAB-ansvar i förväg. Alltså bestämma innan vem som ska stanna hemma från jobbet om barnen blir sjuka (vilket de med största sannolikhet blir om de går på dagis under denna tid på året). Tipset kommer från boken Praktika för blivande föräldrar och jag tycker att det är ett klockrent tips. Men att själv insjukna när barnen är sjuka är ingen hit det heller. Och där har jag tyvärr inget käckt råd att dela ut. Det är bara att stå ut.
En tröst är att vi går mot ljusare tider. Även om julens rekvisita fortfarande finns kvar här hemma så har min vårlängtan satt in. Den där dagen i april när allting plötsligt spricker upp. Åh! Men först: oxveckorna. Januari och vabruari.
Vårlängtan!
Mina bloggplaner är att publicera två inlägg i veckan fram till och med september 2019. Då, under hösten (när Hanna har skolats in på dagis) är planen att lägga i en högre växel och börja publicera tre blogginlägg i veckan. Jag ser fram emot att få sitta ostört och blogga någon gång ibland! Morgontimmarna är bästa koncentrationstiden och koncentrationstid är hårdvaluta här hemma. Utan den – och förmågan att hålla fokus – blir inte mycket gjort.
Nu ska jag ta en förmiddagslur med lilla Hanna. Och vi ses på lördag igen för då publicerar jag årets första gästinlägg här på Föda med Stöd!
Lisen Forsberg och hennes son kommer och gästar bloggen!
Vi drabbades av ett bakslag mitt i sommaren, jag blev sjuk i halsfluss, och även om medicinkuren motade bort febern snabbt och fick mig att må bättre så är det en liten grop att kravla sig upp ur. Jag har beundrat stockrosorna som blommar för fullt i trädgården lite på håll. För mig är det otroligt frustrerande att bli sjuk, särskilt när jag står mitt uppe i mina projekt – ny trädgård och nytt hus, planer, uppgraderingar på bloggen… Att spendera dagar i sjuksängen mitt i sommaren känns så bortslösat.
Hanna är också lite frustrerad eftersom hon inte har förstått hur man tar sig framåt på egen hand. Nu kravlar hon som en kompassnål runt, runt och möjligen bakåt tills det tar stopp. Med ens kommer jag ihåg den här perioden som skiljer agnarna från vetet. Som man lyckas glömma på något magiskt sätt, precis som man kan glömma precis hur ont förlossningsvärkarna gjorde. Det är kämpigt att ta hand om ett barn som har blivit 8-9 månader och som ska börja erövra världen alltmer, ja hela perioden fram till två – tre årsåldern är på många sätt en prövning. Även om barn i den här åldern är bland det sötaste och mest älskliga som finns. Tur det.
Sist jag sprang efter en ettåring och hade hjärtat i halsen på stranden vid bryggan (han och hans kusin fick ha flytväst på sig), när jag då fick frågan om jag ville ha fler barn så svarade jag blankt nej. Länge. Och jag menade det verkligen. Någonstans när han var fyra år så vände det.
Den ständiga punktmarkeringen är stressande. Akta trappan! Inte bryggan! Nej, nej, vält inte kannan! Syskon som ropar unisont: Han äter jord. Han har en skalbagge i munnen. Han går på våra sandslott! Han har bajsat! Ta honom!!!
Nu är vi här igen. På semestern blir det lättare för vi har turen att ha så många hängivna mostrar, fastrar, kusiner och mor och far föräldrar runt oss som hjälper till. Som spär ut koncentrationen och gör det hela mer njutbart. För en föräldraledighet med ett barn i punktmarkeringsåldern kan vara riktigt jobbig när den kommer i sin mest outspädda och koncentrerade form.
Imorgon smygstartar vi semestern och åker ut till Stockholms skärgård där våra två mellanbarn har levt som barnen i Saltkråkan i snart två veckor. Nu är det dags att plocka upp dem! Jag gissar att de blir som allra gladast över att få återse sin lillasyster igen.
Syrenerna blommar i lila och försommaren bjuder ut sig. Men jag har pollenallergi och lätt huvudvärk. Det är så jobbigt att flytta! Ja, jo jag vet att det finns andra saker här i livet som är jobbiga och så mycket värre. Men det är svårslaget rörigt att flytta med fem barn. Blomkrukor, böcker, kläder, smutstvätt, koppar och smör. Allt ska flyttas på. Packas och plockas upp. Och när vi väl har flyttat på allt så behöver vi fort bädda sju sängar och se till att rafsa fram kläder och något att äta frukost på. Jag är bara så glad att Hanna inte har börjat krypa än. För sist vi flyttade var vår minsta precis nio månader och vi behövde barrikadera trappan med fåtöljer innan vi lyckades få upp en barnsäker grind. Dagarna innan grinden var på plats var jobbiga vill jag minnas.
Här är några saker jag kommer att uppskatta med vårt nya hus:
Att kunna parkera bilen direkt på uppfarten och lasta av matkassarna precis utanför husdörren. Det kan bli tröttsamt att behöva gå ständiga vändor från parkeringen till radhuset med matkassar, instrument, sovande barn och bebisar i omgångar.
Att barnvagnen kan stå under tak ute och inte behöver komma in i hallen och samsas.
Tre toaletter!! Say no more.
Vi återtar vardagsrummet och teverummet flyttar ner till källaren. Tonåringarna kan sitta och se på sina såpor ifred och vi kan lyssna på klassisk musik ifred (eller varför inte på något intelligent radioprogram) i vardagsrummet på övervåningen. Just nu liknar vårt vardagsrum mer en ungdomsgård med ständiga rester av mellanmål, fika, bananskal, röror och koppar med klet. Soffkuddarna som alltid hamnar någon annanstans och teven som alltid visar en annan tablå än min egen.
Att barnen får egna rum. Jag gör mig inga illusioner om att allt syskonbråk kommer att upphöra, men jag tror faktiskt att det kommer bli lugnare.
Man ammar de första månaderna, men inte för lite, inte för mycket och inte för gärna. Man slutar senast vid ett års ålder, och helst ska barnet sluta av sig själv. Många har åsikter om ens amning. Kvinnor som ammar kortare eller längre tid än normen kan få sig eller sin amning ifrågasatt.
Hur man än gör riskerar man att trampa fel i samhällets ögon. Vilken tur att jag vid det här laget är ganska luttrad! Jag vet att jag inte behöver börja mata mitt barn med smakportioner tidigare än vid sex månaders ålder. Nej, jag behöver inte sitta och svettas över matningen och den där kladdiga barnmatspurén som alla tydligen måste få smaka på. När mitt äldsta barn var fyra månader damp det ner reklam från olika barnmatsföretag i min brevlåda, mycket punktligt. Jag trodde att jag behövde träna henne i att äta mat med sked ungefär som man dresserar en hund. Några misslyckade matningar och allt mitt mod sjönk, om hon inte åt så berodde det enbart på mina tillkortakommanden som mattränare.
När det var dags för mitt andra barn att börja äta så bodde vi i USA och där var gröten fullproppad med järn. Allting stannade. Klockorna, magen, maten. Det blev stopp. Så mycket elände för lite stabbig gröt.
När mitt fjärde barn skulle börja äta poppade jag också barnmatsburkar av praktiska skäl, ni vet det där ”poppet” när vakuumet släpper. Men det var början på en riktig mardröm eftersom han knappt tålde någonting, stackars liten, och blev så väldigt fort sjuk i sina matallergier. Ju mer mat han fick av mig desto mer gick han ner i vikt. Till slut fick vi reda på vad han tålde och inte tålde men vägen tillbaka var lång och mödosam.
Nu är det snart dags för mitt femte barn att börja äta. Jag skyndar ganska långsamt. Dels för att vi nu har fått till en så fin amningsrelation efter allt initialt krångel, men också för att hon går upp så fint i vikt och inte visar några som helst oroande tecken på att vara för lite nyfiken på livet eller maten. Hon vänder sig från rygg till mage och vill stoppa allt som går i munnen, minsta lilla prick som hon hittar griper tag i hennes fascination. Hon har försökt plocka ett av mina födelsemärken med pincettgreppet upprepade gånger utan att lyckas.
Självklart ska hon få prova all möjlig mat – snart! Jag ska bara stålsätta mig lite inför stöket och kladdet, inhandla några hakklappar och ett större matbord. För vi får inte längre plats runt vårt bord och ett barn under ett behöver en egen sektion av matbordet till kladd. Sen tänker jag försöka fortsätta amma så länge hon vill.
Att vara höggravid med fyra barn är lite av en prövning. Iallafall för mig. För det är ju ingenting i vardagen som tar paus bara för att jag känner att jag skulle behöva ta en stor, fet och rund paus. Jo jobbet kan man pausa och vara sjukskriven ifrån. Men det är svårare med det allt det andra. Barnen behöver fortfarande äta mat när de kommer hem från skola och dagis, lössen härjar fritt bland skolbarnen (de verkar inte bry sig ett smack om att jag är höggravid) – och Vinterdäck, Vinterskor, Vinterjackor. Tiden då man gick in i en affär och bara njöt och sög på karamellen en stund är förbi. För att inte tala om julen. Den har blivit ett konststycke i avancerad logistik.
Mitt i allt det här ska en ny bebis födas. Vår yngste son är full av spänd förväntan. En stor rund pilatesboll har blåsts upp och han konstaterade nöjt ”Jag vet att du ska ha den när du föder mamma! Du ska sitta på den.” Nu passar han på pilatesbollen – inget syskon får ta den eller göra sina cirkuskonster på den för MAMMA ska ha den när hon föder. Just det får ju hjärtat att mjukna som smör. Men när alla syskonen bråkar och tjafsar om triviala saker medan jag försöker vila så känns käkarna spända som vassa taggar.
Hur räcker man till för sina barn? Den frågan kommer ofta upp i olika sammanhang. Vad är egentligen att räcka till? Är det när ingenting skaver, det är städat i hörnen, barnen har par i strumpor och man inte missar ett enda föräldramöte? Isåfall räcker jag inte till. Men våra barn är fina, vi bryr oss och finns här för dem – på alla möjliga tänkbara sätt. Vi tvättar, lagar mat, skjutsar runt, handlar lusmedel och allergimediciner, städar, nojjar oss, gläder oss och försöker lyssna när de har något att berätta. Vi ser på film ihop en fredagkväll. Någon somnar i soffan. Men vi är inte perfekta.
Jag kan önska att känslan av harmoni skulle infinna sig lite oftare. Istället är det en ständig känsla av att bocka av listor med saker. Inför, framför, under eller efter. Nu ska det bockas av saker inför bebis – sen ska det bockas av saker efter. På min gravidapp står det att 94,3 procent av graviditeten har passerat men bara 8 procent av checklistan är avklarad. När jag går igenom checklistan så drunknar jag en smula. Men på något mirakulöst sätt så vill jag ändå tro att bebisen kommer landa mjukt i mina armar, ja att vi kommer klara det – och att syskonen blir glada när de får möta sitt nya syskon. Tiden får gärna stå stilla en smula just då och höja sig över alla lämningar, hämtningar, adventskalendrar, tränings – viktappar och julchecklistor. Ibland händer det ju trots allt. Även om det inte syns i min app.
Boken jag fick av Eva-Maria Wassberg inför den här födseln! En fin påminnelse.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
