Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Att kvinnor får föda i trygghet är lika viktigt idag som det var för ett år sedan

Jag vet att kvinnor idag behöver gå till barnmorskan eller ultraljudet ensam – kanske med sin partner på videolänk. Många kontroller och bedömningar på sjukhuset behöver göras utan en nära anhörig på plats. Förberedelsekurser får ges via zoom. Det finns nog generellt en stor förståelse hos gravida och deras partners att det är så det behöver vara just nu. För det ligger ju i allas vårt intresse att minska smittspridningen av Covid-19.

Men jag måste erkänna att en stark känsla av vanmakt och sorg uppstod i mig när jag förstod att många kvinnor landet över som en konsekvens av Coronarestriktioner – nekas att ha sin friska partner eller stödperson hos sig under delar av själva födandet. Innan personalen på avdelningen vet om kvinnan befinner sig i så kallad aktiv fas av förlossningen så kan partnern behöva vänta i bilen på parkeringen medan kvinnan få ta sina värkar ensam inne på intagningsrummet. Om det är en igångsättning som startar upp på BB så kan kvinnan behöva vara ensam i timmar under födandet.

Att kvinnor separeras från sin (friska) partner eller annan stödperson som kvinnan knytit an till under själva förlossningen ser jag allvarligt på. För det är att göra ett ingrepp i den känslomässiga process som födandet är. Precis som en del kommer behöva akut sjukvård: Vi plockar ju inte bort en av de viktigaste personerna i ett operationsrum bara för att vi har en pågående pandemi. På samma sätt kan vi inte göra ett ingrepp i kvinnans trygghet under en förlossning. Att kvinnor får föda i trygghet är lika viktigt idag som för det var för ett år sedan.

Denna rutin har nämligen lett till situationer där kvinnan ibland får ligga ensam i timmar på intagningsrummet för att invänta någons bedömning. Det har lett till situationer där par separeras från varann under födandets mest intensiva delar (på bekostnad av att teamkänslan och de gemensamma förberedelserna för hanteringen av födandet går förlorade). Det har lett till situationer där kvinnor med krystkänsla separeras från sin partner och stödperson för att sedan själv behöva ombesörja att kontakta dem när personalen också förstår att barnet snart är på väg. Det har lett till situationer där kvinnor med sexuella övergrepp i anamnesen (som själva bett om att få avstå vaginala undersökningar under födandet) – har behövt underkasta sig en vaginal undersökning utan partner eller stödperson vid sin sida – för att ultimatum har ställts. Det enda sättet att få tillbaka partnern till rummet har varit att behöva underkasta sig undersökningen.

Även om vi lever mitt i en allvarlig pandemi så måste vi kunna ställa oss frågan vad som egentligen är rimligt i varje given stund. Principen bör vara att de restriktioner och de rutiner som vi underkastar oss ska göra mer nytta än skada. Att inte få fira jul med hela tjocka släkten eller att behöva gå på en del kontroller på sjukhuset utan nära anhörig – och ha planeringsmöten via zoom istället för ansikte mot ansikte – det är nog något som de flesta av oss kan ha stor förståelse för.

Däremot så riskerar hanteringen av Coronapandemin att bli en skamfläck i vår historia där kvinnors psykosociala behov i samband med sina förlossningar har kommit att åsidosättas bortom rimlighet och sans. För kvinnors förlossningar – och därmed de känslor och emotioner som är kopplade till denna händelse – är lika viktiga idag som de var för ett år sedan.


2 reaktioner på ”Att kvinnor får föda i trygghet är lika viktigt idag som det var för ett år sedan

  1. Elin skriver:

    Tack för att du belyser detta. Det är med viss sorg jag själv ser tillbaka på min förlossning i juli med vårt första barn. Kom in 2 timmar innan hon föddes. Väntade ”bara” 45 min ensam på ett rum på kontroll innan min man fick komma in. Värkarbetet var skyhögt. 1 timme senare föddes hon efter att min man om in. Fick 3 timmar tillsammans på förlossningen sen fick min man köra mig och dottern till patienthotellet och gå hem. En sjuksköterska tog emot på hotellet efter en stunds letande i en nedsläckt korridor och det första hon säger, vänd till min man, ”du får inte vara här”. Vi vet tänkte vi båda men inte i den vildaste fantasi skulle min man dumpa sin fru och nyfödda dotter i en nersläckt korridor alldeles ensam klockan 4 på natten. Det var bara en av flera korkade kommentarer. Jag och dotter åkte hem några timmar senare.

    Lika hemskT var det att på 48 timmarskontrollen behöva ta emot informationen ensam ”ni får stanna kvar, en läkare behöver titta på barnet” pga stor viktminskning och blod i bajset. Min man satt i bilen. Jag var så trött och skör. Och grät och grät när jag skulle ringa upp honom och säga att vi var tvinga att stanna kvar. Rädslan. Ensamheten. Det är ju hans dotter också.

    Jag jobbar själv i specialistvården. Jag förstår restriktioner. Men det var förjävligt att stänga ute min första dotters far från våra första timmar som familj.

    • martha skriver:

      Tack för din kommentar!! Åh vad jag känner med dig och din man. Och att du fick vänta i 45 minuter mitt under pågående värkarbete tycker jag är under all värdighet, så borde det inte få gå till. Stor kram till dig! Du har rätt att sörja det som du inte fick offra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*