Hemfödsel och fullmåne

december 11, 2021december 28, 2021Lämna en kommentar

Av Sara Ekberg

Jag hade en relativt enkel graviditet om man ser till fysiska påfrestningar men hela graviditeten var, som för många andra, påverkad dels av hur vården ser ut och har sett ut länge och dels på grund av pandemin och de restriktioner som sattes upp inom vården. Det var ju inte unikt för just mig men eftersom min sambo, Erik, inte fick följa med på MVC eller ultraljuden och eftersom jag hade flera olika barnmorskor under första halvan av graviditeten gjorde det att jag kände mig uppgiven och otrygg. Jag förstod ganska tidigt att jag behövde ta mer ansvar och kontroll över situationen. Så jag läste på och ju mer jag lärde mig om födandets olika faser och allt som kan bidra till ett fysiologiskt förlopp så förstod jag att jag hade större chans att få en positiv upplevelse hemma än på sjukhuset.

Även om det var stressande och tufft att bära mycket oro under graviditeten är jag glad att situationen gjorde att jag blev mer engagerad och tog kommando över hur jag ville ha det. Det var nog första gången i mitt liv som jag verkligen utforskade min egen integritet och jag kände starkt att ingen skulle få träda över mina gränser. Det var stort att inse hur mycket man kan påverka själv genom att förstå kroppen. Det var också en process i att lära känna mig själv, vad jag mår bra av och i vilka situationer jag kan slappna av helt och ha tillit.

Jag kände mig trygg i kroppen och var inte rädd för att föda men jag var rädd att bli störd, att inte känna att jag ägde min förlossning och jag var rädd för hur det skulle kunna påverka mig efteråt om jag fick en negativ upplevelse skapad av interventioner på sjukhuset.

Jag hade varit med på min storasysters förlossning ett år innan jag blev gravid och sett hur bra projektet ”min barnmorska” var för henne. Hon badade under värkarbetet och fick lustgas i badet och vi använde oss av FUR-verktygen. Det var mörkt och tryggt där inne, CTG kopplades tidigt ifrån och inga onödiga undersökningar gjordes. Med tanke på den bild av födandet som vi tidigt matas med och som visas på film var det revolutionerande för mig att uppleva en sådan födsel och det gjorde mig stärkt inför min egen graviditet och förlossning.

Hade jag haft samma möjlighet till den vården i Nyköping hade jag nog från början valt att föda så men halvvägs genom graviditeten förstod jag att jag inte skulle kunna få lustgas i badet, föda i vatten och i värsta fall skulle Erik inte få följa med om han skulle ha förkylningssymptom. När jag insåg detta kände jag starkt att jag ville vara hemma, med Erik och mina systrar, med barnmorskor som inte skulle lämna mig och få bada och föda i vatten om jag ville. Jag resonerade så att om jag ändå inte kunde få den smärtlindring jag ville ha på den plats jag önskade på sjukhuset så kunde jag lika gärna vara utan.

Det viktigaste var att vara påläst, ha stöd och tillgång till varmt vatten och det kunde jag få hemma.

Men det var flera turer innan vi slutligen hade planen för vår hemförlossning klar.

Först bokade vi två hembarnmorskor. Sedan avbokade vi dem på grund av att det var för dyrt, kändes orätt att vi skulle betala ur egen ficka, att alla inte har den möjligheten, samt det faktum att vi inte skulle ha någon mer kontakt med dem förrän i vecka 30 vilket gjorde att jag ändå kände mig mer trygg med min barnmorska på MVC.

Vi valde istället att planera för en födsel på sjukhuset med hjälp av aurorasamtal och tydligt förlossningsbrev om hur vi ville ha det. Min barnmorska lyckades också få igenom att vi skulle få ha en doula med oss. Jag ville utforska vad min rädsla för att föda på sjukhuset handlade om och jag är glad att vi gjorde det och det var tryggt att ha en tydlig plan.

Vi försökte ställa in oss på att det skulle bli bra men jag kunde inte släppa att jag kände mig så begränsad och kontrollerad. Det var också så mycket oro kring hur det skulle bli med allt att jag insåg att det enda jag kunde göra var att gå mer in i mig själv och jag fokuserade på att göra meditationer dagligen, läste stärkande affirmationer, läste böcker (Märtas ”Föda barn med stöd”, “Föda utan rädsla”, “Föd på dina villkor”) och övade också med en ballong som kallas Aniball.

Hela tiden fanns oron att Erik kanske inte skulle få vara med på förlossningen om han hade symptom och kanske inte heller hans mamma, Cecilia, som vi valt som doula eftersom hon står oss nära och dessutom är barnmorska. Hon skulle försvara mina önskningar så långt det gick. Jag bar på en ilska, var så arg och upprörd, kunde knappt sova och till slut sa jag till Erik att jag ville föda hemma oavsett och i så fall får det bli oassisterat. Vi visste att hans mamma tidigare sagt att hon inte ville vara barnmorska åt någon hon känner i fall något händer och det ville vi respektera så vi frågade inte henne. Men när Erik berättade för henne hur jag mådde och tänkte inför förlossningen erbjöd hon att bistå oss hemma förutsatt att hennes kollega, Anneli, var med.

Vi fick vårt eget födelseteam!

De har jobbat många somrar tillsammans i Nordnorge på en liten förlossningsenhet, där det liknar lite hemfödslar så båda var erfarna och trygga med vårt beslut. Jag var helt överlycklig. Jag kunde knappt tro att det var sant! Vi fick beskedet att Anneli kunde – och ville vara med på förlossningen men att hon inte kunde just den helgen jag var beräknad att föda. Båda barnmorskorna sa också att vi såklart var tvungna att vara friska.

I vecka 38 blev Erik, min sambo, förkyld och två dagar efter blev jag också sjuk. Det visade sig att båda fått Covid och tiden fram tills vi blev friskförklarade var nästan outhärdlig.

Vi kände oss inte så sjuka men var väldigt oroliga att förlossningen skulle sätta igång eftersom både min mamma och syster fött i vecka 36+7. När vi äntligen var friska var det bara en vecka kvar till beräknat datum och nu gällde det att antingen föda innan eller efter helgen så att Anneli kunde vara med.

Jag var beräknad på söndagen och på fredagen var det väldigt spralligt i magen, kullerbyttor och sparkar och jag var så otroligt nervös att det skulle börja. Men då sa Cecilia:

”Du kommer föda på måndag för då är det fullmåne och det är då det kommer in flest gravida till förlossningen med vattenavgång”.

Så jag höll fast vid den tanken, att det är då det kommer ske och att vattnet kommer gå. Helgen gick och på måndagen kunde jag andas ut, nu var allt lugnt så länge barnmorskorna höll sig friska och båda mådde bra så jag kände mig mer hoppfull. Dagen gick och inget vatten hade gått. Vi bestämde oss för att ha myskväll och vi hade precis ätit middag när jag kände hur det blev helt blött och varmt och jag sa ” älskling, nu gick vattnet!” Vi var i chock! Vi ringde Cecilia och jag sa ”vattnet har gått!” Och hon svarade helt lugnt ”Vad spännande, då kommer jag nu, ni kan ta en binda så länge och se hur vattnet ser ut” Ganska kort därefter fick jag min första värk. Vi bestämde oss för att bädda ner oss och se en film men ganska snabbt fick jag en värk till och eftersom vi var så pirriga och nervösa bestämde vi oss för att börja med FUR-verktygen istället.

Värk efter värk

Varje värk höll vi om varandra och Erik hjälpte mig slappna av. Det gick bra att andas igenom värkarna och dom var inte så starka men tillräckligt för att jag ville koncentrera mig på att hantera dom. När Cecilia kom gjorde vi ordning i vardagsrummet där vi skulle vara, flyttade bort soffbordet och la alla soffkuddar på golvet och bäddade med lakan, täcken och kuddar så att det skulle vara mysigt. Lite senare kom Anneli och då var vi fullt koncentrerade på att ta värkarna och jag började få mer ont. Hon föreslog att jag skulle testa akupunktur och satte tre nålar. Vi gav det några värkar men jag fick ingen vidare hjälp av nålarna, jag tyckte bara dom störde i ryggen, att jag inte kunde luta mig bakåt i värken som jag ville och att nålen i pannan kändes som en ond finne!

Vi körde på med FUR-verktygen och barnmorskorna var där men lät oss arbeta i fred med värkarna och vi tog oss igenom en efter en. När värkarna blev tätare och mer intensiva så ville de undersöka mig och då var det Anneli som kände efter. Hon konstaterade att jag var öppen 8 centimeter och jag blev helt chockad! Jag visste från det jag läst att centimeter hit och dit egentligen säger väldigt lite om förloppet men just då var det otroligt stärkande och peppande att få höra det och jag kände bara ”wow, nu vill jag bada för det här är snart klart”! Klockan var runt midnatt och mina systrar som jag ringt hade ett par timmar att köra till oss så jag blev lite orolig att de inte skulle hinna fram men när nästa värk kom var jag tvungen att koncentrera mig ordentligt så oron försvann snabbt. Jag badade och det var helt underbart att komma ner i det varma vattnet. Värkarna tilltog och jag blev erbjuden sterila kvaddlar, något jag mest hade hört negativt om, att det skulle göra väldigt ont, men där och då ville jag ändå prova.

Det brände ordentligt att få det och tyvärr gav det mig ingen smärtlindring alls, så vi fortsatte med verktygen och Cecilia masserade mig intensivt och hårt i ryggslutet i varje värk och det hjälpte verkligen!

*Erik var hela tiden vid min sida. Här sitter jag i badet och vilar mellan värkarna med en kall handduk som jag svalkade mig med, det är alltså inte bebisen haha!*

Jag badade ett par timmar och mina systrar hann komma, det var så skönt att känna att allt var komplett, att alla som skulle vara där var där och jag kunde slappna av mer. Jag hade sett framför mig att jag ville ha barnmorskorna lite på avstånd och att jag skulle ha mer fysisk närvaro av mina systrar men vid det laget var vi så inne i värkarbetet att jag inte kunde avbryta eller ta in fler personer.

Tvivel och smärta

Jag ville bara att Cecilia skulle fortsätta massera ryggen och finnas nära och att jag blev hållen i varje värk av Erik. Men att veta att mina systrar var där, att de skulle ta bilder och filma och sedan ordna med god mat gjorde mig så motiverad och stärkt att fortsätta. När jag runt fyratiden på morgonen klev ur badet för att bli undersökt så fick jag veta att jag nog bara var 6 cm öppen. Det var svindlande och skrämmande att höra det och jag blev för första gången rädd att jag inte skulle klara att föda hemma samtidigt som värkarna som kom var så kraftfulla att det var otänkbart för mig att ta mig till en bil och åka in. Erik har också sagt i efterhand att han också började tvivla då, men det var inget han visade.

Jag frågade Cecilia och Anneli ”kommer jag klara det här?” Och Annelie tog mina händer och tog tag i situationen genom att tydligt säga att ”du kommer klara det här, det går väldigt bra och vi har olika stora händer, så det kan vara att vi upplever det olika och det spelar ingen roll hur öppen du är. Det är som en kant runt bebisens huvud och vi behöver göra några olika positioner nu och vara mer aktiva för att få bebisens huvud att tränga igenom modermunnen.”

Vi skulle prova 4 olika positioner, 3 värkar i varje och sedan skulle jag få bada igen. Jag blev så motiverad och bestämde mig för att det här måste gå! Snart skulle jag få bada igen och längtan efter det varma vattnet och vetskapen om att det också skulle vara nära att träffa bebisen när jag kom ner i vattnet igen gav mig kraft att fortsätta.Vi kämpade på och det var absolut det mest smärtsamma jag varit med om.

Här är vi mitt i en värk – Erik håller mig och viskar att han älskar mig, att jag är så stark. Vår älskade hund Ursula var nära hela tiden också. Jag trodde hon skulle bli orolig och gnälla men hon var så lugn hela tiden. Hon la tassen på min arm och nosen på min axel och det märktes att hon visste precis vad som pågick.

Nu var det dags att testa TENS-apparaten som jag hyrt från en physioterapeut i Nyköping och det hjälpte enormt mycket! Det var till och med ett tillfälle där Erik maxade den så pass mycket att jag i värken bad honom minska för att det blev för intensivt att hantera TENS samtidigt som värken, men när den var rätt inställd var den ett otroligt bra hjälpmedel. Vi jobbade på minst en timme om jag minns rätt och vid ett tillfälle höll Erik på att svimma av blodsockerfall och vi båda fick tunnbrödsrulle, kexchoklad och mjölk.

Jag fick höra att jag var väldigt bra på att äta under förlossningen och det var jag. Jag fyllde på med energi regelbundet och klarade att både äta och vila mellan värkarna. Ibland somnade jag lite till och med. Men apelsinen de hade skalat när jag bad om det förblev orörd och läkerolpastillen jag bad om mellan värkarna flög ut i nästa värk och satt på Eriks tröja under resten av förlossningen.

Fullmåne

Jag hade tänkt skapa en lista med låtar men jag hade bara hunnit lägga till sex låtar och de gick på repeat hela natten. Men det var ganska skönt för jag kunde hålla fast i de låtarna och det gav mig ro att det inte var en massa olika, att jag kunde veta vilken som skulle komma härnäst. Mitt emellan två värkar såg jag plötsligt fullmånen utanför och jag tror alla blev lite förvånade när jag sa ”titta vad vackert det är, jag ser fullmånen!”

När jag äntligen fick bada igen var jag så lättad och efter bara ett par värkar på knä i badet ändrade värken karaktär och jag kände tydligt att jag började krysta. Det var inget jag kunde kontrollera, det var bara något som hände i slutet av varje värk- lite som att kräkas och tappa andan samtidigt.

Efter att Anneli bett mig vända mig till ett mer sittande läge med lite bakåtlutning så hon kunde undersöka i vattnet sa hon att jag kunde känna huvudet om jag ville. Jag förde in fingrarna och kände toppen av det lilla hårda huvudet, det var så mäktigt! Vattnet var varmt och omslutande och gav mig så mycket smärtlindring. Jag var inte rädd eller orolig längre, det hade jag släppt under arbetet med de olika positionerna och nu var jag bara så pepp på att få träffa bebisen och att äntligen få vila. Det var smärtsamt och intensivt men efter några krystvärkar fick jag äntligen den där hala, varma kroppen i famnen och det var en oerhörd lättnad och en så mäktig känsla.

Den 1 december klockan 8:25 föddes hon, vår Sonnelie. Hon föddes till Markus Krunegårds tolkning av Silvana Imams ”Sett henne” och navelsträngen klipptes till Ulf Lundells ”Kallt te halv tio”.

Alla trängdes i vårt lilla badrum och min tredje syster, Hanna, var med på FaceTime från Alaska. Det var en helt fantastisk energi i rummet och Sonnelie var så välkommen. Efter en stund flyttade vi oss från badrummet till vardagsrummet och Sonnelie fick komma till Erik. Han la sig i soffan med henne på sitt bröst och jag låg och vilade på golvet bredvid och kunde njuta av henne på lite avstånd. Det kändes så bra att hon var i hans famn och det var så skönt för mig att bara få vila och försöka ta in att hon äntligen var här. Vår lilla skatt.

Här var hon 20 minuter gammal och bjöd på sitt underbara leende med smilgroparna.

Här var vi alla samlade, Erik med Sonnelie, farmor och barnmorska Cecilia, jag, barnmorska Anneli, lillasyster Tove, vår hund Ursula och min storasyster Sofia som tar bilden.

Ring barnmorskan! En framtidsspaning

december 7, 2021december 28, 2021Lämna en kommentar

Av Ingegerd Hildingsson

Jag som skrivit detta inlägg heter Ingegerd Hildingsson och är barnmorska sedan 36 år. Jag är också professor i reproduktiv hälsa och forskar bland annat om kontinuitetsmodeller och förlossningsrädsla. Här vill jag ge en framtidsspaning om barnmorskans profession och födandets villkor.

*Ingegerd Hildingsson Foto. Mikael Wallerstedt*

SARA

Sara stod på knä, lutad över sängen där mjuka kuddar avlastade hennes tyngd. Håret var slarvigt uppsatt i en tofs på huvudet. Hennes blick var inåtvänd, hon tog ett par klunkar ur juiceglaset som stod på det lilla sängbordet bredvid. Kläderna låg slängda lite här och var. Plaggen hade åkt av ett efter ett ju mer ansträngningen skapat värme och svett i hennes kropp. En våg började byggas upp i hennes inre, det stramade inombords, ryggen kändes nästan som att den skulle gå av. Ett långsamt JAAAA med mycket mörk röst formades automatiskt i hennes inre, tung, ner, tyngd, JAAAA, var det mantra hon hade lärt in. Det fungerade att möta smärtan på detta sätt. Marcus torkade svett ur hennes panna. Deras ögon möttes. Snart skulle de få möta sitt barn, deras kärleksskapelse. Tiden fanns inte längre, Sara visste inte hur länge värkarbetet hade pågått. Det var sen eftermiddag och nog hade hon hållit på hela dagen?

De senaste dagarna hade Sara känt sig lite disträ och samtidigt förväntansfull. Rastlösheten bytte av tröttheten. Det var varmt både utomhus och inomhus. Hon hade simmat nästan varje dag, njöt av vattnet som smekte hennes kropp och av att hon kände sig lättare och mindre svullen. Det var nu fyra dagar över det beräknade datumet. Nog hade hon haft enstaka sammandragningar de senaste veckorna och hon hade fått gå på toaletten oftare de senaste dagarna. Men inte förrän i morse hade hon börjat tro på att det verkligen kunde vara dags. Sara visste allt om latensfasen, att den kunde hålla på länge. De känslor som den medförde kunde vara allt från ökad energi till uppgivenhet. Hon hade läst att det var viktigt att låta latensfasen ta sin tid, att den förberedde för det som skulle komma. Det riktiga värkarbetet.

I morse hade det kommit lite blodblandat slem när Sara gick på toaletten. Kunde det vara den berömda slemproppen?

Tätare och starkare, längre och kraftigare. Barnet rörde sig inuti henne. Hon strök sin enorma mage och viskade välkomnande ord. Pausen var kort, nu kom nästa kraftfulla sammandragning, JAAAA, tung, ner, tyngd, JAAA. Hennes röst var så annorlunda, så mörk, stabil, ett urkraftsläte. Så visste hon plötsligt att något var annorlunda. Ring barnmorskan! sa hon till Marcus, det är snart dags.

EMMA

Telefonen ringde kvart över tre. Emma ställde några rutinfrågor, bad att få prata med Sara, lyssnade till hennes andning under en värk. Efter många år som barnmorska kunde Emma kategorisera ett värkarbete genom att lyssna till kvinnans andning, läten och höra om det var möjligt att föra ett samtal under en värk. Det var det inte. Vi ses om en stund avslutade Emma samtalet. Emma kontrollerade att all utrustning fanns med, tog fram de läkemedel hon eventuellt kunde behöva och packade allt i den stora lådan bak på elcykeln.

Efter den stora pandemin, ekonomikrisen som följde och det allt viktigare miljöarbetet hade många restriktioner tillkommit. Distansarbete var numera vardag för alla som kunde. Människor reste mindre, både privat och i arbetet. Konsumtionen hade också minskat till följd av den ökade arbetslösheten. Restriktionerna hade omfattat begräsningar i tillgång på vatten, bilkörning och import. Allt fler hade börjat odla mer av sin egen mat. Det var inte bara negativt det som skett efter utbrottet av pandemin. Människor började rannsaka hur de levde. Regeringen – som hade tillskjutit oerhörda mängder med bidrag till kommuner och regioner under krisen – fick också omvärdera många aspekter.

Under pandemin blev det tydligt hur viktigt det är att lita till vetenskapen. Att i alla områden agera utifrån den bästa tillgängliga evidens som finns.

Det hade varit bara till fördel för Emmas profession. Under pandemin började kvinnor undvika sjukhus på grund av rädsla för smitta. Hemfödslarna ökade och kvinnor började också välja att föda oassisterat. En orsak till det var bland annat att partners inte längre gavs möjlighet att följa med vid besöken under graviditeten eller i samband med födseln. Det stora bekymret för kvinnor som ville föda hemma var att hitta en barnmorska som kunde hjälpa till. Det kostade också väldigt mycket att anlita en barnmorska, tidigare fanns inga bidrag till hemfödsel, familjerna hade fått bekosta detta med egna medel.

Nya evidensbaserade riktlinjer

Men så hände något. Det kom nya, evidensbaserade riktlinjer på hur en god förlossningsvård ska organiseras och bedrivas. Tidigare hade evidens enbart studerats ur ett medicinskt perspektiv, men den senaste nationella utredningen hade även tagit kvinnors upplevelser i beaktning. Det hade resulterat i att all vård under graviditet och födande samt den första tiden efter nu bedrevs i statlig regi. En vårdpeng följde kvinnan, som själv gavs möjlighet att välja vilken vårdgivare som önskades, vilken vårdform som föredrogs, men även vilket förlossningssätt som valdes. Detta hade tidigare inte varit möjligt. När förlossningarna flyttades från hemmen till sjukhusen under 1940-60 talet byggdes förlossningsvården och dess organisation upp lika som operationssalar och kirurgavdelningar. Vårdens fragmentering hade börjat. Distriktsbarnmorskan, som var känd av medborgarna där hon verkade och respekterad för sin kunskap fick då andra uppgifter.

Mödrahälsovården som började byggas ut under 1940-talet innefattade till en början enbart kontroll av kvinnans blodtryck och urinprov, men med ökad kunskap och diagnosmetoder utökades också barnmorskans uppgifter inom mödrahälsovården. Det förebyggande arbetet bestod av flera hörnstenar. Graviditetskontroller, föräldrautbildning, abortförebyggande verksamhet, preventivmedelsrådgivning var relativt förekommande under 1980-90 talet. Senare tillkom information om fosterdiagnostik, alkohol-och tobaksprevention, samtal om våld i nära relationer. När datajournaler infördes blev tidsbokningen mer detaljstyrd och barnmorskan miste en del av sin frihet att ge individualiserad vård. Måhända uppvägdes detta av säkerhet i registrering och journalföring när vården blev alltmer digitaliserad.

I svallvågorna av allt som hände under 2020-talet gavs också möjligheter för barnmorskor att arbeta evidensbaserat. Inte bara inom sjukhusvården utan genom att kunna erbjuda kontinuitet genom hela vårdkedjan, från graviditet, under födsel och eftervården. Det generösa startbidraget som Emma fick hade använts till inköp av utrustning, som dator, CTG-apparat och elcykel. Men viktigast var hennes trästetoskop. Händer, öron och tålamod är en barnmorskas viktigaste instrument.

Barnmorskan kommer

När Emma kom hem till Sara och Marcus stannade hon i dörröppningen för att känna in atmosfären. Här fanns ingen rädsla, bara fullkomlig tillit, till kroppen, till processen, till förmågan att föda. Sara och Marcus hade valt att föda hemma. Graviditeten hade varit normal, de önskade ha en så naturlig födsel som möjligt. Samtidigt var de väl pålästa och visste att en födsel ibland kan ta en annan inriktning än vad som önskas. Emma var väl medveten om att många fortfarande tyckte att hemfödsel var ansvarslöst.- Tänk om nånting skulle hända! Den tanken fanns i det kollektiva medvetandet.

Kunskap, baserad på vetenskapliga studier om säkerhet vid hemfödsel hade så småningom nått beslutsfattarna och efter några remissrundor bestämdes det att hemfödsel skulle ingå i det ordinarie sjukvårdsutbudet, under förutsättning av den assisterades av en utbildad barnmorska som hade tillgång till nödvändig utrustning och läkemedel. Krav ställdes också på den födande kvinnan. Det skulle vara en okomplicerad graviditet med en förväntad normal födsel. Ett (1) barn i huvudbjudning, fött i fullgången tid (mellan graviditetsvecka 38 och 41) samt att det fanns möjligheter till akut transport till sjukhus i händelse av komplikationer. De flesta föräldrar var nöjda med dessa restriktioner.

Ofta blev det så att födseln startade i hemmet, barnmorskan var med hemma och födseln avslutades alldeles normalt. Någon enstaka gång hände det att kvinnan önskade smärtlindring och ville åka till sjukhus. Det kunde också hända att födseln gick alldeles utmärkt men att mer vård behövdes efteråt, exempelvis om kvinnan blödde för mycket eller om barnet visade tecken på att inte må bra. Emma hade aldrig varit med om ett barn som inte mått bra, men någon gång hade en kvinna som fött hemma börjat blöda sex-sju timmar efter födseln. Den kvinnan skattade sin förlossningsupplevelse mycket positivt. Att bli överflyttad till sjukhus efteråt för att få dropp och livmodersammandragande medel var inget negativt för henne. Som hon själv uttryckte de: det är ju därför jag valde att föda hemma med en barnmorska, de har kompetens att avgöra om man behöver sjukhusvård eller inte.

Emma smög sig försiktigt in i Sara och Magnus sovrum. Att vara gäst hos en födande kvinna och hennes partner innebär ett annat förhållningssätt än man normalt har på sjukhus. Även om personal försöker respektera föräldrars privata sfär så är förlossningsavdelning på sjukhus personalens domäner. I hemmet, däremot, är förhållandet det omvända. Därför ville Emma känna in och bli inbjuden innan hon gjorde något mer. Sara var mitt i en värk, men när den släppte frågade Emma viskande hur det gick? Sara nickade men orkade inte prata så mycket. Emma la sin hand på hennes mage och höll den där för att känna styrkan i värkarna, som nu kom med ungefär tre minuters intervall. Efter en stund frågade Emma om hon fick kontrollera hur barnet mådde. Det gick bra och Emma lyssnade en lång stund med sin bärbara dopton. Helst ville hon lyssna med sitt trästetoskop, men avstod så länge för att Sara inte skulle behöva ändra ställning. Barnets hjärtljud lät regelbundet med en frekvens på runt 140 slag per minut.

Sara undrade om Emma kunde undersöka hur långt hon kommit i sin födsel. Under graviditeten hade de kommit överens om att Sara gärna fick säga till när hon ville bli vaginalundersökt. Först kände Emma utanpå Saras mage, för att känna efter åt vilket håll barnet låg, att barnets huvud låg neråt, och för att känna efter utifrån hur långt ner barnet trängt i bäckenkanalen. Under den vaginala undersökningen kände Emma att livmoderhalsen var helt utplånad, modermunnen öppen 7 cm, barnets huvud stod strax nedom spinaetaggarna i bäckenet och en stor buktande hinneblåsa kändes. Sara hade jobbat igenom stor del av öppningsskedet hittills. Barnets hjärtljud avlyssnades igen, denna gång med trästetoskopet. Det lät regelbundet och bra.

Emma satte sig vid parets köksbord och kopplade upp sin dator mot sjukhusets server. Hon började skriva i den elektroniska förlossningsjournalen. Om det skulle behövas råd eller hjälp från sjukhuset så underlättade det med en tydlig dokumentation. Emma skrev in de undersökningar som gjorts samt en planering för den fortsatta vården. Eftersom allt verkade vara normalt så fick Sara och Marcus fortsätta hantera värkarbetet med FUR-metoden. Emma fanns i bakgrunden som stöd, gav lite massage då och då, uppmuntrade Sara till att äta och dricka, gå regelbundet och tömma urinblåsan samt vara i rörelse. Sara började skaka och blev orolig, smärtan tog över. Emma och Marcus hjälpte henne till duschen för smärtlindring. Det varma vattnet hjälpte bra.

Övergångsskedet

Efter en halvtimme gick Sara tillbaka till sovrummet. Ingenting hjälpte längre, hon blev orolig och ville ge upp.

–Jag klarar inte mer, nu vill jag ha ett kejsarsnitt, grät Sara. Bra tänkte Emma, nu är Sara i övergångsskedet, det är då sådana tankar och känslor kommer. Precis när hon tänkt tanken gick fostervattnet. Det var klart och fint. Emma kontrollerade att det inte fanns någon navelsträng som lagt sig i vägen. Livmoderhalsen var nu helt öppen och barnets huvud stod strax ovanför bäckenbotten. Sara började få krystimpulser. Emma ville att Sara skulle följa kroppens impulser och ville därför inte försöka forcera födseln. Mellan varje krystvärk kontrollerades barnets hjärtljud, de var lite lägre nu, precis som de brukar när huvudet trycks ihop under krystning. Sara stod på alla fyra i sängen, Marcus halvlåg framför henne och höll hennes händer. Hela tiden uppmuntrande och följsam i Saras värkarbete. JAAA, tung, ner, tyngd…JAAA.

Emma satt på sängkanten, beredd att bromsa framfödandet när barnets huvud syntes. Huvudet stod i det man kallar för ”genomskärning”, vilket betyder att det inte längre åkte tillbaks mellan värkarna. Det sved rejält i Saras underliv, men som de tidigare kommit överens om, lyssnade Sara på Emmas instruktioner och flåsade under de sista värkarna. Barnets huvud föddes i slutet av en värk, det blev en kort paus. Tyngdkraften hjälpte axlarna att rotera och vid nästa värk kom hela barnet. Bebisen skrek direkt. Efter att ha pustat ut en kort stund böjde Sara sig bakåt, lyfte på ett ben så att Emma kunde föra barnet till Saras framsida. Utan vidare instruktioner observerade Emma det naturliga förloppet som händer när en kvinna föder. Först tittade Sara nyfiket på sitt barn, undersökte det, räknade fingrar och tår. Sedan tog hon upp barnet i sin famn, välkomnade det tillsammans med Marcus. Vilken fantastisk upplevelse!

Emmas arbete efter födseln

För Emmas del fanns det en hel del kvar att göra innan födseln var klar. Hon frågade om Sara ville vända sig om så att barnet kunde påbörja sin vandring mot bröstet. Sara gjorde så, grimaserade för att det var så obekvämt och svårt att ändra ställning, trots att hon precis varit hur rörlig som helst under födandet. -Ajajaj, det gör ont stönade Sara. Navelsträngen som fortfarande pulserade var aningen kort och det smärtade när Sara rörde sig. Emma kände på Saras mage för att se om den börjat lossna. En lite blödning kom och när navelsträngen slutat pulsera strax efteråt ville Sara krysta. Moderkakan kom spontant. Emma inspekterade den. De dubbla hinnorna som format hinnsäcken där barnet legat, var fullständiga. Den köttiga delen på moderkakan undersöktes och fanns vara fullständig den också. Under tiden låg barnet storögt och tittade på sina föräldrar. Så småningom började barnet göra de typiska rootingrörelserna som en signal att börja amma. Emma kontrollerade om det fanns någon bristning som behövde sys. Hon satte två stygn i blygdläpparna, efter att ha bedövat området med spray. Efter födseln är det också viktigt att livmodern orkar dra ihop sig ordentligt. Emma masserade Saras livmoder utifrån, det kändes inte så skönt. Ett litet koagel kom, därefter var den väl sammandragen. Kontroll av livmoderns sammandragningsförmåga gjordes ofta de närmaste timmarna. Sara fick också instruktioner om hur hon själv kunde massera utanpå magen och stimulera livmodern genom att låta barnet amma ofta. Marcus hjälpte Emma att få rent i sängen och ordnade med fika. Bebisen låg hud-mot-hud de följande dygnen, mest på Sara, för att stimulera amningen, men Marcus var stand-in när Sara behövde duscha eller gå på toaletten. Emma skrev journal och skickade födelsemeddelande till Skatteverket så att barnet fick personnummer. Efter några timmar återvände Emma hem.

När Emma kommit hem rengjorde hon sin utrustning. Förutom doptonen och trästetoskopet fanns det instrument som använts vid födseln, som skulle rengöras. I förlossningslådan fanns två peanger, en sax, ett navelband samt packat för sig, en mindre sutureringlåda, bestående av sax, pincett och nålförare. Tråd att sy med var packat i små kuvert där tråd och nål utgjorde en enhet. De läkemedel som Emma hade med vid förlossning var två typer av livmodersammandragande medel, lokalbedövningsmedel som gavs innan bristningar syddes, samt k-vitamin som gavs till bebisen efter födseln, i syfte att förebygga inre blödningar. I hennes väska fanns även akupunkturnålar, TENS apparat (för elektronisk smärtlindring), saturationsmätare och blodtrycksmanschett. En portabel CTG apparat fanns också i utrustningen. Den användes för att registrera barnets hjärtljud och värkarnas frekvens. En liten ultraljudsapparat hade också införskaffats. Den kunde Emma använda under graviditeten för att räkna ut beräknat förlossningsdatum, lokalisera moderkakans läge samt se om det fanns fler än ett barn. Apparaten var dock inte så bra att använda till missbildningsdiagnostik, storleksmätning i sen graviditet eller mätning av flödet i moderkakan. Om sådana undersökningar krävdes, remitterade Emma kvinnan till specialistmödravården på sjukhuset.

Under de följande dagarna gjorde Emma hembesök till den nya familjen. Amningen kom igång, men brösten blev väldigt svullna någon dag. Eftersom Sara visste att detta var vanligt så kämpade hon sig igenom de första dygnens amningssmärtor. Den första natten hade både bebis och föräldrar sovit, men den andra natten var det mycket bök när barnet ”meckade”, vilket innebär att det tjocka tarminnehållet, mekonium, avgick. Efter någon dag ändrade bajset färg från grönsvart och kletigt till gulbrunt grynigt. Då visste Sara och Marcus att amningen fungerade utmärkt.

Om den kontinuitetsmodell som Emma arbetar i

Den kontinuitetsmodell som Emma arbetar inom kallas ofta caseload. Det innebär att hon ansvarar för omkring 40 gravida kvinnor per år. Hon arbetar tillsammans med en kollega, Lisa, som även hon har hand om 40 kvinnor/år. Emma och Lisa träffar också varandras kvinnor vid några av besöken, eftersom det är omöjligt att vara i beredskap för förlossning varje dygn. Emma och Lisa ansvarar själva för att göra upp sina arbetstider och kan vara flexibla för att täcka upp för varandra vid särskilda tillfällen. Skulle det kollidera, eller vid händelse av sjukdom, så får kvinnorna vända sig till den ordinarie vården. Det händer sällan och totalt har mellan 80-90% av kvinnorna en barnmorska de tidigare känner väl eller i alla fall har träffat, med vid födseln. Undantaget är i samband med semestertider då kontinuiteten är lägre. Kvinnorna är medvetna om detta och accepterar att barnmorskorna behöver semester.

Efter att förslaget kom från regeringen om att uppmuntra och finansiera modeller med barnmorskekontinuitet, hade olika vårdmodeller vuxit fram. En del barnmorskor arbetade tillsammans i något större grupper, oftast fyra i varje team, andra erbjöd kontinuitet till speciella grupper, exempelvis förlossningsrädda eller ensamstående kvinnor. Alla möjligheter att erbjuda vård av en barnmorska kvinnan tidigare träffat kan ge en mer positiv upplevelse av vården och förlossningen. Ingen annan vårdintervention har visat så betydande effekter som kontinuitet. Beroende på lokala förutsättningar kunde vård med kontinuitet se olika ut på olika platser och under olika tider. Många barnmorskor som tidigare lämnat förlossningsvården återvände när de nu gavs möjlighet att arbeta på det sätt de visste var det bästa och där relationen mellan barnmorskan, kvinnan och paret stod i centrum.

Den omfattande utredningen av utbildning till barnmorska hade också inneburit att det nu inte längre var nödvändigt att vara sjuksköterska innan barnmorskeutbildningen påbörjades. Det gjorde att det gick snabbare att utbilda barnmorskor genom så kallad direktutbildning. Utbildningsplatserna fylldes snabbt. Studenterna var något yngre än i tidigare utbildning och tack vare utbyggnaden av kontinuitetsmodeller så fanns det goda möjligheter att barnmorskestudenter skolades in i dessa modeller. Att exponeras för många födslar under den fem år långa utbildningen gav både stor yrkesskicklighet och vetenskaplig kunskap då utbildningen avslutades på masternivå.

Några år tidigare hade barnmorskeyrket varit hotat. Hotet kom från många håll. Andra professioner stod beredda att ta över barnmorskans roll. Arbetsgivarorganisationerna ville ta genvägar och snabbutbilda sjuksköterskor till förlossningsassistenter som passade kvinnorna under värkarbetet och när det var dags att krysta kallades läkare in. Stora protestaktioner hade genomförts över hela landet. Kvinnor och deras familjer och barnmorskor stod enade mot den ökade medikaliseringen och utrotandet av barnmorskeprofessionen. Utredningsförslagen fick ingen genomslagskraft. Istället började beslutsfattarna lyssna på vad kvinnor och barnmorskor önskade. Många politiska partier hade framfört argument för att förbättra förlossningsvården, kvinnors och barnmorskors villkor. Det var en av få frågor där det rådde total enighet över alla partigränser. För vem vill stå i skamvrån och visa att man inte lyssnar till evidensen?

Vår regnbågsbebis föddes en sommarnatt under pandemin

december 6, 2021december 28, 2021Lämna en kommentar

Av Jennie Asplund

Fotograf wanderings.se

Mitt namn är Jennie och lever tillsammans med min stora kärlek Xandra och våra fyra barn i Göteborg. Jag har genomgått fyra graviditeter och fött fyra barn, två på sjukhus och två planerade hemförlossningar. Min grundutbildning är en kandidat i kognitiv neurovetenskap och jag arbetar idag som coach och processledare. Mitt intresse för födandets process har alltid varit starkt från det att vi hade djur som liten och min mamma lärde mig om vikten av lugn och ro vid födandet. Mänskliga rättigheter ligger mig varmt och hjärtat och är som en röd tråd genom allt jag tar mig an. Det är också därför jag ser en sådan stark feministisk koppling till hur förlossningsvården idag är utformad för att spara pengar kortsiktigt, istället för att investera i människor och liv. I en framtid ser jag hur kvinnor och livmoderbärare respekteras och ges de rättigheter som är deras. Här är min berättelse om hur vår Regnbågsbebis föddes en sommarnatt mitt under pandemin 2020.

Födsel en sommarnatt

Det är sent runt midnatt, det är mörkt ute och regnet smattrar mot rutan. Vinden blåser hårt. Sommaren har varit het och jag har spenderat tiden nära en fläkt. De senaste veckorna har varit fyllda med sammandragningar som stegrat i intensitet men sedan avtagit under natten. Det här är min fjärde graviditet och fjärde stundande förlossning så det är som det brukar. Jag är trygg i mig själv och har tillit till min kropp.

Vi har precis krupit i säng och jag hör hur Xandras andetag blir tunga i nacken på mig. Medan jag slumrar mellan landet vaken och sovande. Jag ligger så i ett par timmar tills jag känner en kraftig smäll inuti mig. Jag sätter mig upp i mörkret, men inget vatten sipprar ifrån mig. Inget. Jag går upp ur sängen för att känna efter, det kan gå snabbt när vattnet väl gått. Jag krafsar ner 03:10 på ett pappersblock för att få en överblick på förloppet.

En stark kraft drar igenom kroppen, jag lutar mig framåt med armarna stödjandes mot köksbordet, andas långsamt och ljudlöst. Där var den över. Väcker en yrvaken Xandra med orden att jag tror det är på gång. Hon sätter sig upp, det kommer en till den drar tag i mig och genom mig, starka är de. Nu är det på gång, säger jag. Hon frågar om hon ska ringa barnmorskorna, doulorna och fotografen. Jag vet inte än hur pass långt det är, hon hjälper mig in i duschen, en värk till.

Värkarna drar igenom mig, jag känner inuti mig, där kommer blod på fingrarna.

Poolen som jag vill föda i är platt på golvet, jag andas genom täta värkar som sveper över och igenom hela mig. Jag måste ta all min koncentration för att hantera arbetet som min kropp gör. Musiken är på, ljusen är tända. Det blir intensivt och jag tar mig snabbt ur duschen, Xandra smsar alla och försöker samtidigt blåsa upp förlossningspoolen vars instruktionstext är på engelska samtidigt som hon försöker att vara ett stöd för mig genom värkarna. Skit i mig skriker jag mellan värkarna, jag klarar mig! Få upp den jädra poolen bara!

Det ringer på dörren, vi öppnar och där står hon vår DoulaFrida, vår räddare i nöden!

Jag har en värkpaus och ser hur Xandra fullkomligt drar en lättnadens suck och säger ”Tack och lov! Nu är du här”. Jag skrattar, för det är helt galet intensivt. Så ringer det på igen och igen, Nina vår fantastiska barnmorska som följt oss igenom graviditeten mitt i en pandemi och stöttat genom oro över att inte kunna ha med Xandra på förlossningen. Strax därpå kliver barnmorskornas eldsjäl Johanna in och hon kavlar upp ärmarna och blåser upp poolen. Nina kramar om mig och stöttar genom värkarna. Hon kramar om oss hårt båda och säger ni ska bli mammor!

Klockan är strax efter 4.

Värkarna blir mer intensiva och jag känner hur jag behöver sitta på toaletten. Jag känner hur barnet tränger ner. Jag kan inte sitta här säger jag, jag vill föda i den förbannade poolen! Det gör så ont och jag går upp i de ljusa tonerna och ljudar orden Nej, nej, nej! Jag hör hur Frida påminner mjukt med orden ”Jo, jo jo”.

Det är för intensivt, det går för fort, jag hinner inte med. Jag hinner tänka att här vill jag inte föda. Upp, jag måste upp härifrån. Jag låser mig, smärtan är för intensiv. Jag står nu på alla fyra på golvet och känner hur barnet kommer att födas nu, vilket är på samma plats jag födde mitt senaste barn. Jag kommer aldrig hinna ner i poolen, jag kommer att föda här säger jag. Barnet kommer nu, den kommer nu. Jag vill krypa ur mitt eget skinn, det går så fort.

Johanna kliver fram tar mig under armen och säger, ”Jennie du ville föda i pool, nu kniper du!” Så hjälper de mig upp på benen och ner i poolen.

Jag känner hur det varma vattnet omfamnar mig, sluter sig runt varenda cell i mig och lugnet det lägger sig som en varm filt över mig. Lugnet infinner sig och värkarna blir mindre intensiva mer mjuka och de är inte lika täta, de är mer djupgående. Jag går från att säga nej, nej, nej till ett mullrande jaaaaaaaa som går igenom hela min kropp.

Det går nu att få kontakt med mig, Xandra kysser mig och ser mig i ögonen och berättar hur mycket hon älskar mig, smeker mig längs håret och berättar för mig vilket jobb jag gör. Hennes fingrar smeker över mina ögonbryn, hon ber mig slappna av i ansiktet.

Jag känner hur barnet tränger ner djupare och djupare i mitt bäcken med sitt huvud och hur hon roterar inuti mig. Jag försöker inte längre fly ifrån värkarna, jag möter dem.

Mellan värkarna ger Xandra mig jordgubbar och jag känner hur de saftiga jordgubbarna fyller mig med vätska och energi. Hennes varma händer smeker mitt ansikte och följer upp värkarna med sin trygga famn. Fullständigt älskad. Så lugnt.

Jag för in fingrarna för att känna efter om jag kan känna barnets huvud. Där känner jag ett mjukt huvud och hår. Jag får som en inre mental bild av vår bebis. ”Den har hår!”

I nästa sekund sköljer en stark krystvärk över mig med sin intensitet som jag känner igen så väl, nu kommer barnet. Jag känner hur barnet tar sats inuti mig, hela min kropp tar över och huvudet är ute. Ingen smärta, utan helt lugnt, ”nu är det en värkpaus” säger Nina och jag vet att vid nästa värk kommer barnet. Så där mitt i stunden är vi alla, barnet med huvudet utanför, under ytan och kroppen inuti mig. Nästa värk tar över och ut glider barnet. Jag vänder mig runt och plockar upp vår lilla unge i famnen. Bakom mig står Xandra och kysser min panna, där är hon vårt lilla knyte, äntligen.

Stillsamt för jag henne vaggandes i händerna i vattnet fram och tillbaka, medan vi undersöker varandra med blickarna. Tiden står stilla. Hon blinkar och ser på oss med de där stora förundrande ögonen. 05:21, morgonen är här, rummet är varmt ljust, alla är så lugna och utstrålar gemenskap. En sådan magisk stund.

Andras motstånd mot min hemförlossning

december 2, 2021januari 25, 20233 kommentarer

Av Clara

Hej, jag heter Clara och födde mitt första barn hemma i januari detta år. Det här är min berättelse om andras motstånd mot min hemförlossning och mitt krig för att få föda hemma.

Resan till att välja hemförlossning

Jag har sedan jag var liten alltid undrat: varför skriker vi människor när vi föder våra barn men inte djuren? Nu vet inte jag något om hur djur fungerar, men det vore konstigt om ett djur i naturen skulle vråla av smärta som vi människor gör eftersom de med stor sannolikhet skulle locka till sig rovdjur och bli uppätna.

När jag blev gravid med mitt första barn förra året forskade jag mer i hur djur föder sina ungar. Bland annat vill kossor gå undan sin flock och söka sig till en trygg och avskild plats för att föda sin kalv på. Jordbruksverket skriver även att bondens närvaro kan störa kalvningen, då det frigör stresshormoner som både “försvårar och gör kalvningen mer utdragen” (Kalvning och kalvningshjälp, Jordbruksverket, 2007).

Så vad säger det här då om människors förlossningsprocess? Människor är ju också djur och har samma behov av trygghet i förlossningen som alla andra däggdjur på planeten. Hur kan jag påverka min kommande förlossning med vetskap om att trygghet i den omgivande miljön är den viktigaste ingrediensen för förlossningen?

Min känsla av trygghet byggde främst på att jag inte ville bli störd i förlossningens alla skeden. Jag ville vara helt ostörd, helst helt ensam – precis som kossan som går undan sin flock. Jag har en stark tilltro till min kropp och mitt mantra jag hade för att hantera den kommande smärtan under förlossningen var “det är kroppen som ska spela den här matchen, jag ska bara sitta på avbytarbänken och titta på”.

För att jag skulle få vara “det ostörda djuret” som går undan sin flock, så bestämde jag mig tidigt för att hemförlossning var det enda valet för att jag skulle få som jag ville ha det. Men hur berättar man detta för sin sambo, som jag redan innan visste skulle vara en envis motståndare till detta?

Partner och motstånd

Första gången jag nämnde om att jag ville föda hemma för min partner hade jag förberett ett långt manus med argument och fakta. Såklart blev det nedslaget direkt. Sambon tyckte jag var helt tokig och framförallt oansvarig. Ville jag att vårt barn skulle dö? Vi slutade prata med varandra under tre dagar. Han ville varken lyssna eller förstå. Vi skickade däremot många sms till varandra, där vi länkade till hemsidor om risker med respektive fakta om hemförlossning. Efter en hel del krigande via sms samt med flera kommentarer om att jag var dum i huvudet, så bröt jag ihop och skrek på honom att “Du bestämmer ingenting! Det är jag som ska föda – inte du, inte din mamma och ingen annan i världen. Det är jag! Det är enbart jag som ska föda. Du bestämmer inte över min kropp. Jag ska föda där jag känner mig trygg. Du får välja om du vill vara med eller inte, jag bryr mig inte”. Tillslut, efter ytterligare flera dagars krigande via sms gav sambon tillslut med sig. Han sa att “självklart ska du få föda där du känner dig trygg, men du måste förstå min oro. Kan du möta mig halvvägs genom att gå på ett sånt där förlossningsförberedande samtal på sjukhuset?” Javisst sa jag.

Mina samtal med läkare på auroramottagningen ledde enbart till att jag blev starkare i min tro om att hemförlossning var det enda rätta. Läkaren sa att de värnar om att kvinnan ska få vara så ostörd som möjligt, men att barnmorskorna behöver få komma in flera gånger för att se till att allt går rätt till. Detta kände jag skulle störa förloppet och när jag sa att jag ville att navelsträngen ska vara kvar minst 30 minuter och gärna längre, så ville hon inte riktigt gå mig till mötes. Hon hänvisade till deras rutiner på max 3 minuter. Jag tappade allt förtroende i den meningen.

Fram och tillbaka bråkade jag och min sambo om valet av hemförlossning. Bulten lossnade efter att vi hade varit på en profylaxkurs med Märta Cullhed Engblom och Eva Grape Ersson. Märta berättade under kursen om kroppens fysiologi under förlossningen och vad som behövs för att en förlossning ska bli så komplikationsfri som möjligt. Min sambo fick även ställa frågor efter kursen till Märta och Eva om den oro han kände inför en hemförlossning. Efter denna kurs hade min sambo sänkt sin gard och började förstå varför jag ville ha en hemförlossning. Och om en hemförlossning skulle bli av så var väldigt viktigt för min sambo att det var Märta som skulle bistå, då hon gjorde honom trygg.

Att hitta barnmorskor

Så nu hade jag fått sambon med mig. Nu var det bara att hitta hembarnmorskor! Jag hade redan innan profylaxkursen kontaktat alla tillgängliga hembarnmorskor, men inte fått napp. Alla var upptagna eller var på semester i december/januari. Jag tappade hoppet helt. Nu skulle jag vara tvungen att föda på sjukhus som var min stora farhåga. Tillslut, som en skänk från ovan, tipsade Fatima Berthelsen om Elisa Corubolo. Elisa har arbetat som barnmorska i Italien i tolv år och bistått flera hemförlossningar. Jag ringde Elisa och pratade med henne och jag kände direkt att hon var att lita på. Tillslut bokade jag in Elisa, Märta och Renée (som Elisa kände och som var vår back-up barnmorska). De kom hem till oss två gånger för att vi skulle få ställa frågor och sedan skriva avtal. När avtalet var skrivet kunde jag luta mig tillbaka och känna mig lugn – jag hade krigat för att få igenom detta, krigat mot min sambo och krigat mot alla runt omkring mig.

Motstånd precis innan förlossningen

Min syster ringde mig två veckor innan förlossningen och frågade om jag hade valt var jag skulle föda. Jag hade under graviditeten pratat lite om hemförlossning samt olika sjukhus att föda på. När jag säger att det blir hemförlossning blir min syster skogstokig och skriker i telefon att jag är oansvarig och att mitt barn kommer bli utvecklingsstört om jag föder hemma. Jag skrattar i telefon och hänvisar till att hon får läsa på om hur kroppen fungerar i en förlossning och om varför det blir förlossningskomplikationer. Hon vägrar lyssna och skriker ännu mer om hur oansvarig jag är. Jag bryr mig inte. Jag har haft den här diskussionen och kriget tidigare med sambon och jag vet att det inte leder någon vart med att fortsätta argumentera mot en person som har den inställningen. Jag lägger på telefonen med orden “det är mitt beslut och jag vill att du respekterar det”. Kort därefter får jag ett sms av min syster med länken till en artikel där ett flickebarn dog i en hemförlossning på 90-talet.

Suck… Att alla refererar till en och samma artikel och tror att det är all sanning. Hur många barn dör inte på sjukhus på grund av sjukhusets rutiner? Varför pratar vi inte om det? Och varför tror alla att de har den främsta och slutgiltiga åsikten kring ens egen förlossning? Min syster nöjde sig inte där, hon ringde alla i vår familj och berättade om mitt val och att de skulle tala mig till rätta. Jag fick påtryckande samtal och sms om hur oansvarig jag var. Med facit i hand så skulle jag ljugit och sagt att jag skulle föda på sjukhus, för att hennes utpressning hängde med sig i tankarna i några veckor. Men stark som jag är och med fakta om hur kroppen fungerar, så låter jag mig inte påverkas – det är mitt beslut hur jag väljer att föda och det är min kropp som ska föda barnet jag har skapat i mig.

Själva förlossningen

Slemproppen gick den femte januari. Två dagar senare vid fyra tiden på morgonen gick jag upp och kräktes mycket. Jag visste att nu var förlossningen igång – det måste den vara! Jag gick och la mig igen och vaknade upp någon timme senare med lite molande värk i livmodern. Det liknade en svag menssmärta men inget som gjorde ont eller var besvärande. Jag somnade om vartannat och började klocka de svaga värkarna. De blev regelbundna med “tre värkar på tio minuter”, men trots det tyckte inte jag att det gjorde ont.

Vid elva tiden blev värkarna mer markanta. När jag stod i duschen och rakade benen så diskuterade jag och min sambo att vi “kanske” ska ringa barnmorskorna och förbereda dem på att någonting är på gång. Eller ska vi vänta ett tag? Så smärtsamt var det ju inte. Vi kanske ska vänta med att ringa dem, det här kan ju ta dagar innan barnet är ute. Ja ja, vi ringer dem i alla fall och berättar, så får de komma om någon dag. När sambon ringde och väckte Elisa som hade jobbat natt så sa hon att hon enbart skulle dricka kaffe och sedan köra hem till oss. Jaha, ska hon redan åka?

Klockan 14 kommer båda barnmorskorna Elisa och Märta, och då är värkarbetet i full gång. Jag som hade ombonat min oxytocinkoja nere i källaren kom aldrig dit. Jag blev fast ståendes i sovrummet och kunde inte sätta mig ned. När värkarna var som mest intensiva och inte riktigt gick att hantera så började de “djuriska” lätena komma fram ur mig. Genom att humma från magen så kunde jag hantera krystvärkarna. Detta var inget som varken jag eller någon annan sa till mig att göra, det kom av sig själv. Smärtorna var min styrka, en kraft som inte gick att påverka. Genom att lyssna inåt och känna vad som händer i kroppen så kunde jag slappna av. Och genom att lyssna inåt kände jag mitt barn rotera i magen, vilket var de fyra rotationerna som barn genomgår i magen under en förlossning.

Två timmar efter att barnmorskorna hade kommit hem till oss var vår son ute i världen. Kort därefter låg jag i sängen med vår son i famnen och med en glass i handen. En och en halv timme senare satt jag i soffan med vår son och åt middag som om inget hade hänt. Det kändes som att det var barnmorskorna som kom med vår son – precis som om storken kommer med barnen.

Tiden efter – gjorde jag rätt val?

Varje gång jag berättar om min snabba förlossning får jag alltid höra “du är ju gjord för att föda barn”. Jag blir lika besviken varje gång jag får höra detta, för att de flesta kvinnor är skapta för att föda barn. Det är ju tryggheten i omgivningen och i ens egen inställning som är grundbultarna i hur det kommer att gå (oftast). När jag litade på mig själv och min kropp, gjorde ingen annan det. Jag fick ta mig igenom mycket motstånd och kriga för min sak, men det var värt allt. Ingen, verkligen ingen annan, inte ens barnets pappa har den slutgiltliga åsikten om var och hur kvinnan väljer att föda sitt barn.

Med facit i hand så gjorde jag helt rätt val som stod på mig och fick igenom min hemförlossning. Jag vet att förloppet skulle ha blivit stört om jag hade fött på sjukhus och att jag skulle ha fått ta till värkstimulerande som hade lett till komplikationer. Jag hade inte heller klarat av att sätta mig i en bil och åkt i en timme till sjukhus med värkar, då jag inte kunde sitta ned under hela förlossningen. Det är komiskt att tänka, att enligt våra svenska djurlagar får man aldrig förflytta ett djur som är i en aktiv förlossning, så varför måste vi kvinnor förflytta oss?

PS. Och gissa vem som är den främsta förespråkaren till hemförlossning idag! Jo då, det är min sambo 😉

Underverk i det vardagliga

december 1, 2021december 1, 2021Lämna en kommentar

Av Terese Eidenmark

Jag är Terese Eidenmark, 29 år och svarar i stort sett alltid när någon ropar ‘mamma’. Det har blivit så efter att jag har fött fem egna barn och frivilligt tagit mig an rollen som ‘Tant Terese’ till ett dussin till. Jag är en kvinna som gärna tar andra under mina vingar och att jag i mitt yrkesliv skulle bli barnmorska har nog varit tydligt för andra långt före att jag själv förstod det.

Mina tidiga barndomsår präglades av ett djupt intresse för djur och natur. Det fanns inte en serie eller dokumentär som gick mig obemärkt förbi på tv och jag valde alltid bort de klassiska barnprogrammen. I naturfilmen skildras födelse, liv och död sida vid sida via naturfotografens tålamod där allt får ske utan att någon avbryter: ingen som stör naturens förlopp, ingen som otåligt ska rädda de svagaste. Detta djur och naturintresse ledde till en jordbruksutbildning och jobb på mjölkgård. Jag hade tänkt mig ett liv där allt går i cykler med årstiderna och födslar och död lever hand i hand i vardagen.

När jag sedan träffade min man och vi var sommarvakt åt en flock med fjällkor så fick jag återigen bevittna en födsel av en ny kalv. Vi märkte att något var på gång med en av korna, hon betade precis som vanligt på det gröna gräset för att med jämna mellanrum ställa sig stilla och lyfta på svansen. Vi tog henne till en angränsande hage så att hon fick vara ifred från sina flockmedlemmar. Vi pausade vardagen, ställde oss med händerna i fickorna och följde hennes naturliga beteenden och efter drygt en timme började vi se kalven. Mot slutet av födseln märktes det tydligt hur kon ändrade sitt beteende, hon blev mer aktiv under sammandragningarna samtidigt som hon hade en glasig frånvarande blick. Och i pauserna vilade hon med ögonen stängda eller ändrade position inför nästa sammandragning. Strax efter att den lilla kalven var född blev den hälsad välkommen med ett mjukt råmande från kon som reste sig upp och slickade den torr.

Några dagar efter kalvens födelse, i slutet av juli, fick jag veta att jag var gravid med vårt första barn. Det gör ett lika fint intryck varje gång man får vara med om en födsel, men en del sätter sig fast lite extra, som just denna födsel av en kalv ute på gräset. Kanske att det var just den födseln som gjorde att jag undersökte möjligheten att föda hemma redan med första barnet. Men svårigheterna i att få tag på en barnmorska som hade möjlighet att bistå mig i hemmet gjorde att jag bestämde mig för att föda på sjukhuset. Jag läste Gudrun Abascals bok ’Att Föda’. Utöver det gjorde jag ingen förlossningsförberedelse.

Att känna sig som en ko ser ut när den föder

När förlossningen startade med smygande sammandragningar förstod jag direkt vad som var på gång, men precis som kon fortsatte jag med det vardagliga mellan sammandragningarna. Vi var inte många timmar på förlossningsavdelningen innan jag kände den första krystvärken, kände hur kroppens egna reflexer tog över. När värken var slut såg jag för mig själv hur jag hade sett ut precis som korna när de börjar krysta och tänkte att nu vet jag varför ni (korna) ser ut som ni gör. Jag visste att nu skulle jag få samma blick i mina ögon, nu skulle mitt barn födas. Och även om det låter märkligt men att känna sig som en ko ser ut när den föder var både stärkande och tryggande.

Att ha stått med händerna i fickorna och bara sett på, när en ko lugnt betar vidare mellan sammandragningarna och lugnt föder sin kalv ute på det gröna gräset. Det är det som garanterat gjort störst intryck på mig inför mina egna förlossningar, och framförallt den första.

Jag hade sett en framtid inom lantbruket där det hälsofrämjande arbetet med djuren är centralt i nära anslutning med naturen, där födslarna av nya individer är underverket som driver allting framåt. Det var först efter mitt andra barn som jag fick en slags aha-upplevelse att ”om det är födsel jag vill jobba med, då får jag jobba med människor för de föder barn i stort sett hela tiden”. Och resan mot barnmorskeyrket började. Under tiden blev det tre förlossningar till för min del där jag i hemmet äntligen fick låta mitt naturliga beteende när jag föder barn vara centralt. Att precis som kon få beta vidare tills jag möter mitt barn.

Som ny barnmorska har jag mycket kvar att lära om detta hantverk. Och det är med glädje och visst vemod jag ser fram emot att i många år framöver bistå kvinnor och andra födande med mitt djupt inrotade förhållningssätt att en födsel är en del av det vardagliga, om än ett skört underverk som bäst sker ostört.

Felen vi gör när vi jämför olika sätt att föda på rakt av med varann

augusti 29, 2021augusti 29, 2021Lämna en kommentar

När det pratas om födslar så blandar vi ibland ihop olika typer av födslar och jämför dem rakt av med varann. Det kan lätt bli tokigt eftersom det blir som att jämföra äpplen och päron med varann. Det är ju två olika frukter. Ett äpple ska smaka och se ut på ett visst sätt, ett päron likaså. De smakar lite olika. Men det är inte något fel med varken frukten päron eller frukten äpple. Båda kan vara utsökta. Däremot: någon kan ju ha önskat sig ett äpple och blir då besviken när det visade sig bli ett päron som serverades. Och tvärtom.

Ibland hamnar vi ändå i diskussioner om vad som är bättre och finare. Då kan en del utropa: Päron åt alla! Medan några istället förespråkar äpplen åt alla! Det här att förespråka en viss frukt åt alla blir dumt.

Däremot har jag full respekt för att en individ verkligen, och då menar jag verkligen, föredrar det ena eller det andra. En längtan efter äppelförlossningen kan vara stark och existensiell.

Vissa kanske av olika anledningar inte kan få uppleva en äppelförlossning hur gärna de än skulle vilja. Någon menar att just det faktumet är orättvist. Om inte alla kan få äppelförlossningar så ska INGEN få det. Kanske är det bäst att inte prata om hur de som faktiskt kan få uppleva äppelförlossningar ska göra för att förbättra sina chanser att nå fram till det ätmogna äpplet – eftersom dagens system gör så att många vurpar på stegen till äppelträdet.

Den som blir stolt och lycklig över att noga ha förberett sig inför en äppelförlossning, som med hjälp av de egna förberedelserna inte trillar av stegen utan får fatt i sin specifika frukt. Den personen ställs ofta i skamvrån efteråt. Kanske får den personen veta att äppelförlossningen bara var en slump! Att egentligen är det päron som är bäst och säkrast åt alla. Gå inte runt och var mallig för det där äpplet nu. Och framförallt – basunera inte ut det till andra! Förr i tiden dog man av äpplen.

Men vårt system favoriserar faktiskt en viss fruktsort. Alla de som gör anspråk på den andra frukten blir misstänkliggjorda. Vissa inser att om jag vill få fatt på det där äpplet, ja då är det nog bäst att jag kliver fram till äppelträdet på natten när ingen ser. Utom räckhåll för alla fruktvaktare.

Instinkter i födandet

Instinktiv födsel är ett annat sätt att beskriva vad en fysiologisk födsel är. Oreflekterad. Spontan. Grundad på instinkt. Göres av inre drift. Utan överläggning. Både handlingar och rörelser. Det är vad som menas med att kvinnor i grund och botten har förmågan att föda barn på ”egen hand” – precis som andra djur inte behöver överlägga med någon extern part för att kunna föda. Katter känner instinktivt när det är dags och hittar ett undanskymt ställe där de föder sina kattungar. De vet precis hur de ska göra. Allt grundat på medfödd instinkt (inte samma sak som att det alltid går vägen med lyckosamt resultat).

Det är lättare att få tillgång till sina instinkter i en välbekant miljö, omringad av välkända människor. Det är också lättare om det finns en inre tillit och ett självförtroende. Att man helt enkelt litar på sina egna instinkter. Just därför är en planerad hemfödsel den bästa förutsättningen om man fullt ut vill få tillgång till sina instinkter under födseln. De flesta hembarnmorskor är väl medvetna om detta eftersom de har fått se det med egna ögon. De vet att det viktigaste blir att skydda kvinnans sfär, att inte störa i onödan. Trygghet, lugn och ro. All medicinsk kontroll bör göras så följsamt och smidigt som möjligt så att det inte stör.

Det finns många saker som kan sätta ens egna instinkter ur spel. Okänd miljö, att vara ”gäst” på någon annans territorium. Ligg här, gör så. Okända människor. Egna starka rädslor. Vårt autonoma nervsystem reagerar då och drar i handbromsen även om vi kanske intellektuellt känner oss trygga och väl omhändertagna. Kruxet är att vi inte föder med vår tankehjärna (vårt neocortex) utan med vår mer primitiva del av hjärnan: det limbiska systemet eller känslohjärnan.

Det kan gå jättebra ändå. Just eftersom våra födande krafter är starka, ja de kan vara mycket starkare än någon handbroms. Det är därför vi ibland läser om kvinnor som föder på flyg, i bilar och på parkeringsplatser. Anmärkningsvärt är att de där snabba födslarna ofta går utmärkt rent fysiskt. Även om upplevelsen kan vara traumatisk.

Smärtlindring under förlossningar

Kvinnor har i alla tider sökt olika sätt att lindra smärtan under sina födslar. Det är helt naturligt att vilja lindra den smärta som kommer under tröskeln eller övergångsskedet, då när barnet ska pressas ner och ut i världen. Att motstå medicinsk smärtlindring när den finns att tillgå är särskilt svårt under just den fasen av förlossningen. Men medicinsk smärtlindring kan sätta de egna instinkterna ur spel och leda till en kaskad av andra medicinska interventioner under förlossningen. Även mildare medicinsk smärtlindring som lustgas kan sätta egna instinkter ur spel. Verklighetsuppfattningen kanske ändras och fokus blir på att andas in så mycket gas som möjligt.

De som från början önskar en instinktiv födsel planerar därför ofta att försöka föda utan medicinsk smärtlindring. De optimerar istället allt det andra så att de får annan hjälp att hantera sin smärta. De kanske säkrar tillgången till varmt vatten, gör en oxytocinkoja, har kontinuerligt stöd och egna inövade avslappningstekniker som gör att de får ett maximalt endogent oxytocin och endorfinpåslag. En del blir förbluffade över hur enkelt och lätt det faktiskt kan vara att föda utan medicinsk smärtlindring när förutsättningarna runtomkring är optimala.

För andra fungerar det inte så enkelt och lätt och för dem kan det bli en befrielse att efter flera timmars kamp få ta sig ur den planerade instinktiva födseln. Att få annan hjälp, medicinsk smärtlindring och dropp – och att då kanske äntligen kunna slappna av och ta emot sitt barn. Gud så skönt.

Andra har ingen som helst lust att pröva på en omedicinerad förlossning utan vet från början att de vill ha all smärtlinding och all medicinsk hjälp de kan få. Alla har precis samma rätt till sin förlossning. Den enas besvikelse kan vara den andres förhoppning. Den enas dröm kan vara den andres mardröm.

Olika utgångspunkter

Däremot går de olika sätten att föda på inte att jämföra rakt av med varann. En igångsättning av en förlossning är något annat än en förlossning som startar spontant. När förlossningen sätts igång med hjälp av mediciner så behövs oftast en annan typ av övervakning. Personalen behöver veta vad de gör. Barnet och värkarna behöver övervakas mer noggrant så att inte värkarna kommer för ofta och för tätt vilket kan leda till syrebrist. Vidare så verkar syntetiskt oxytocin mer lokalt på livmoderns sammandragningar och ger inte de känslomässiga fördelar som kroppseget oxytocin gör (som kan vara både smärt och ångestdämpande). Därför kan igångsatta värkar ibland upplevas som vassare och medicinsk smärtlindring blir ofta nödvändigt. Men inte för alla.

En planerad kejsarfödsel är ju att föda barn med hjälp av en operation. Då är det saker som operationsteknik, kirurgisk skicklighet och väl inövat teamarbete som blir viktigt. Men också goda förberedelser och att den som föder känner sig trygg, sedd och respekterad från början till slut. En kejsarfödsel kan göras till en familjevänlig och högtidlig fest.

Poängen här är att det viktiga för upplevelsen inte är sättet man föder på utan snarare känslan man föder med.

Ett personligt pris i botten

Det är viktigt att konstatera att det inte är självplågeri som ligger bakom att vissa vill välja en hemfödsel utan en epidural. Eller en sjukhusförlossning utan epidural. Ett högst personligt pris ligger till grund för det önskemålet. En önskan om att nå en viss frukt.

Trygghet kan vara att föda på sjukhus med epidural. Jag har varit med på många sådana förlossningar. Eller med hjälp av en planerad kejsarfödsel. Trygghet kan vara att föda hemma omringad av välkända människor som inte stör i onödan. Inget av dessa alternativ är mer rätt eller fel än det andra. Allt beror på vem som föder, den personens unika förutsättningar och vad den personen själv önskar.

Din guide till en ostörd vaginal förlossning

Din guide till en ostörd fysiologisk födsel – lär känna dina förutsättningar

december 30, 2020december 31, 20202 kommentarer

Är du en av dem som hoppas på att få föda ditt barn ostört utan medicinska ingrepp? Ganska många gravida längtar efter att få föda barn av egen kraft – men det är inte lika många som faktiskt får uppleva en fysiologisk födsel. Begreppet ”fysiologisk födsel” syftar till att lägga fokus på kvinnans egen biologiska nedärvda förmåga i födandet. Jag tycker att det leder mer rätt än att prata om vad som är ”naturligt” eller ”normalt” i samband med födande. Det är till exempel naturligt och helt normalt att önska sig en epiduralbedövning när värkarna tar i som mest. Hur kan det då komma sig att en del faktiskt önskar sig en fysiologisk, ostörd födsel framför en förlossning med medicinsk smärtlindring och andra ingrepp? Kanske beror det på att det vid sidan av smärtan finns andra pusselbitar eller ingredienser i födandet som är minst lika viktiga. Att få känna sig delaktig i processen och omgiven av stödjande människor som man känner sig trygg med – självständighet och autonomi – för många är det långt viktigare än att vara garanterad medicinsk smärtlindring under förlossningen.

Det är också just ostörda hands off births som verkar kunna leda till några av det mest stärkande och positiva upplevelser man kan få i samband med barnafödande. Den här guiden har jag skrivit till dig som vill veta hur du kan optimera dina chanser att få uppleva en ostörd, fysiologisk födsel.

Förlossningsvården är inte optimerad för fysiologiska födslar

En majoritet av alla kvinnor har goda förutsättningar att om de önskar få uppleva en fysiologisk födsel. Men vår förlossningsvård är inte optimerad för att erbjuda kvinnor ostörda vaginala födslar utan den är framförallt optimerad för att ta hand om de komplikationer som kan uppstå i samband med en förlossning. Den är inte lika bra på att erbjuda en tryggande och stödjande atmosfär, en som stärker kvinnors egen förmåga i födandet. Paradoxalt nog så kan ett alltför ensidigt fokus på risker och komplikationer ibland stjälpa mer än det hjälper. Alla vet inte om det här! Därför är det vanligt att de kvinnor som önskar föda av egen kraft blir besvikna efteråt – eftersom de så ofta får uppleva att det inte går – inte inom den ram som de blivit givna. Många riktar besvikelsen inåt mot den egna kroppen istället för mot den ram de blivit givna – eftersom väldigt få av oss vet om hur känslig och lättstörd kroppens egen process är.

I själva verket är det nästan alltid omständigheterna – de som den födande kroppen befunnit sig i – som har varit suboptimala för en fysiologisk födsel. Men det är vanligt att kvinnor själva tar på sig skulden för en förlossning som stannar av. Hela vår kultur lägger ofta omedvetet skulden på den födande kvinnan eftersom det alltid finns några kvinnor som ”klarar av” det som en majoritet inte klarar inom den ram de blivit givna.

Jag citerar Milli Hill:

Women are left with the shameful reflection that they ”should not have got their hopes up”, ”should not have made a birth plan”, or ”should have just gone with the flow” and these messages are consistently reinforced in popular culture. Those who try to take control of their births, and antenatal courses and teachers who encourage them to believe they can do so, are consistently derived and mocked. ”Yes”, the woman thinks to herself, ”I was totally unrealistic to think I could have a positive experience of birth, and that is why I now feel so awful. It is my fault I feel this way.” This is victim-blaming, pure and simple.

En ostörd vaginal födsel är den svåraste förlossningen att få uppleva

I vår kultur är en ostörd, vaginal förlossning den svåraste förlossningen att få uppleva. Förhoppningen om en fysiologisk födsel slutar ofta i besvikelse och en interventionskaskad istället: epidural, värkstimulerande dropp, forcerad krystning och ibland kejsarsnitt. Narrativet blir inte sällan att vården ”räddar” den födande kvinnan från hennes felande kropp. År 2018 fick 57,8 % av de förstföderskor som kom igång i spontant värkarbete ett värkstimulerande dropp och 17 % av omföderskorna som kom igång på samma sätt (Graviditetsregistret 2018).

Själv är jag kritisk till att vi inte i högre utsträckning informerar kvinnor om vad som är nycklarna till födandets fysiologi och kraft – och sedan faktiskt ger dem de goda förutsättningar som krävs. Istället låter vi (möjligen omedvetet och oreflekterat) kvinnor gå runt och bära skulden för något som i själva verket kanske var vårt fel. Kan det vara så enkelt att vi är för många som inte riktigt vet hur kvinnokroppen fungerar under en förlossning – som inte känner till födandets känsliga mekanism?

Det är en anledning till att jag har skrivit boken Föda barn med stöd: maximera din chans till en trygg förlossning. Jag vill att fler ska förstå att en trygg förlossning och positiv upplevelse inte handlar om tur utan om att en negligerad kunskap har praktiserats. Jag citerar här ur min egen bok:

”Vi är alldeles för få som besitter fördjupad kunskap om hur känslor och kropp samverkar under förlossningen – födandets inneboende dynamik. Ännu färre får möjlighet att tillämpa sina kunskaper i praktiken. När misstron gentemot kvinnors kroppar och deras förmåga under födandet istället sprider sig över världen, så pass att den även har blivit internaliserad hos många av oss kvinnor själva – då kan det vara svårt att nå fram med ett budskap som handlar om något så enkelt som att känslor spelar roll för födandets inneboende dynamik. Samt att lösningen på våra problem inte ligger så långt borta från oss själva som det är lätt att tro. Det handlar inte om antingen eller – att föda med eller utan smärtlindring, naturligt eller med hjälp av olika medicintekniska landvinningar. Det handlar om att förstå att många kvinnor – och jag var en av dem – har fått föda utan det som kan ha varit viktigast för dem, nämligen:

Utan kunskap om födandets dynamik.
Utan känslor av trygghet.
Utan egna strategier för att hantera förlossningen.
Utan tillit till den egna kroppen och dess inneboende förmåga.
Utan omgivningens tillit till den egna kroppen och dess inneboende förmåga.
Utan ett professionellt känslomässigt stöd.
Utan en kontinuerligt stödjande vård.”

Lär känna de institutionaliserade bromsarna

För att kunna ge dig själv och din kropp en chans måste du förstå vilka krokben som vår kultur har lagt ut för den fysiologiska födseln. Jag kallar dessa krokben för institutionaliserade bromsar. Detta eftersom de är så inkorporerade i vår kultur att vi inte ens reflekterar över dem – trots att de inte alls rimmar med födandets biologi och fysiologi. I själva verket räcker det med att en av dessa bromsar ger utslag hos dig för att födandet ska stanna av och bli till en långsam och seg process. Så känslig är kroppens egen nedärvda förmåga. Man kan se födelsefysiologin som ett tåg som finns inbyggt i alla kvinnor bortom medvetandet (tågen går lite olika fort, något som är helt normalt). Men det finns både yttre och inre faktorer som kan stoppa tåget. De inre faktorerna är känslor av rädsla, otrygghet och stress. De yttre faktorerna är till exempel förflyttning och okända människor. Milli Hill kallar dessa bromsar för The set up (to failure). När kroppens egen nedärvda förmåga har aktiverats förväntas du klara av:

Förflyttning
Okänd miljö
Okända ansikten
Frånvaro av stöd

Vilka bromsar som ger utslag varierar från person till person och från förlossning till förlossning. Men med rätt kunskap och rätt förutsättningar är det ganska enkelt att undvika dessa inbromsningar.

Lär känna förlossningshormonet oxytocin och The power of context

Det hormonspel som reglerar födandet är lite av ett mysterium för de flesta av oss. Ingen har ännu i detalj kunnat urskilja det komplexa förhållandet mellan dessa hormoner och vad som exakt påverkar utsöndringen av dem. Vi förstår oss på resultatet som blir. Inte vägen dit. Men för att förstå hur de institutionaliserade bromsarna kan ge utslag måste du iallafall få en känsla för hur förlossningshormonet oxytocin fungerar.

Själv bytte jag kontext och började följa kvinnors egna förlossningsprocesser istället för att enbart följa sjukhusprocessen. Det blev en stor aha-upplevelse för mig. Först då fick jag en chans att förstå mig på själva dynamiken i födandet – varför vissa förlossningar stannar av och andra inte. Jag kunde börja se vad som låg bakom att en del föder enkelt och lätt medan andra får kämpa sig igenom tröstlösa dygn i väntan på sitt barn. Det handlar om känslor och The power of context. Idag vet jag att födande kvinnors subjektiva känsla av trygghet är en nyckel till födandets fysiologi och kraft. Vad vi i vår kultur och som kollektiv anser är tryggast och säkrast för födande kvinnor i stort kan för den enskilda individens eget förlossningsförlopp vara helt ovidkommande.

Även om du som födande kvinna med ditt intellekt tänker att sjukhuset alltid är den säkraste platsen att föda på så kan din kropp bestämma sig för att inte frisätta oxytocin när du kommer över tröskeln till sjukhuset. Hur kan det komma sig? Jo, låt mig förklara: Livmodern är mot slutet av graviditeten en stor muskel med kraft nog att föda fram ett barn. Det är en muskel som styrs av kroppens autonoma nervsystem och hormonet oxytocin är framförallt kopplat till det parasympatiska delen av nervsystemet. Oxytocin frisätts i pulsar. En go, trygg och välkänd miljö med välkända ansikten och sympatiska människor som du känner tillit till stimulerar frisättningen. Allt som är välkänt, personligt och tryggt är bra för oxytocinet. Beröring, närhet, varma bad och att bli hållen (både bokstavligt och bildligt).

Kortfattat: För att nå det lugn och den koncentration en fysiologisk födsel ofta kräver, samt för att optimera din kropps egen oxytocinfrisättning under födandet behöver du föda i en välkänd miljö med stöttande människor som du känner tillit till. Du behöver ha personliga relationer runt dig och ska helst undvika förflyttning. Forskning visar att den största chansen till en okomplicerad, fysiologisk födsel har den som planerar att föda i hemmet.

Att föda hemma är inte för alla – men relationsbaserad vård är för alla!

Nej, en hemförlossning är inte ett alternativ för alla. Men det fantastiska är att denna kunskap om hur kroppen fungerar under födandet går att applicera även på sjukhusförlossningar. För relationsbaserad vård går att få oavsett födelseplats. Nyckeln här är att du behöver hinna lära känna barnmorskan som ska vara med på förlossningen, det som också kallas för continuity of care. Jag kallar det för relationsbaserad vård. Det borde vara golden standard för samtliga födande eftersom det medicinska och psykologiska utfallet blir bättre i denna vårdform. Fristående hembarnmorskor och Min Barnmorska på Karolinska sjukhuset i Huddinge är idag de enda verksamheter som erbjuder relationsbaserad vård för födande i Sverige. Relationsbaserad vård präglas av:

Tillitsfulla relationer/ ömsesidig respekt.
Den eller de personer som ska vara med på din förlossning har jour under dygnets alla timmar i några veckor runt ditt beräknade datum.
Din förlossning ses som en helhet och styckas inte upp i bitar. Du har någon du känner som du kan ringa för att få hjälp och stöd av under första fasen av förlossningen. På samma sätt har du någon du känner som kan stötta dig efter förlossningen.
Du blir den centrala personen i dramat och saker kretsar runt dig.

barnmorskor i uppsala — *Foto: Lovisa Engblom*

Doulaeffekten blir väldigt betydelsefull

Om du önskar en fysiologisk födsel så gör du klokt i att planera för att anlita en doula. Det är kanske särskilt viktigt om du planerar att föda på sjukhus och inte får tillgång till relationsbaserad vård – alltså inte får lära känna barnmorskan som ska vara med på förlossningen. Det trygghetsskapande och kontinuerliga stöd som doulor kan ge under förlossningar spelar stor roll. Forskning visar att det ökar sannolikheten för en spontan vaginal förlossning, kortar förlossningens längd, minskar risken för ett onödigt kejsarsnitt eller att förlossningen behöver avslutas med sugklocka, samt minskar behovet av smärtlindring.

Se till att ha tillgång till varmt vatten under förlossningen

Vattenfödslar kan vara ett ypperligt sätt att stärka kvinnors egen kompetens i födandet! Om du önskar så få ingrepp i din förlossning som möjligt så är det väl värt att kolla upp om det finns möjlighet till bad eller en födsel i vatten där du planerar att föda. Vattenfödslar är vanliga vid planerade födslar i hemmet och en del väljer hemförlossning enbart för att kunna få den möjligheten att föda i vatten. Lyckligtvis börjar kunskapen om vattenförlossningar att sprida sig i Sverige och de sjukhus som erbjuder det som ett alternativ är nu ganska många. För mig är det självklart att de kvinnor som önskar – och där det inte finns något annat som talar emot – ska kunna få både bada men också ges möjlighet att föda i vatten.

Barnmorskan och forskaren Hanna Ulfsdottir har studerat vattenfödslar i Sverige (2019) och intervjuat kvinnor som har fött sina barn i vatten. De intervjuade beskrev att de förutom känslan av smärtlindring och avslappning även upplevde sig stärkta och självständiga under födandet och att vattnet bidrog till att skapa trygghet. Det gav dem en möjlighet att skärma av omvärlden.

Sammanfattning

För att optimera din chans till en fysiologisk födsel utan medicinska ingrepp behöver du ställa dig frågan: Vad kommer göra mig trygg och lugn under födandet? Du behöver ta svaret på största allvar. Om du är frisk i din graviditet och planerar för en hemförlossning ger du dig själv bäst förutsättningar för en fysiologisk födsel. Men en hemförlossning är inte ett reellt alternativ för väldigt många i Sverige eftersom vården oftast inte ombesörjer förlossningar i hemmet. Vårdformer med känd barnmorska är ett annat alternativ, tyvärr ett som inte heller erbjuds på så många ställen. För många kvinnor blir svaret därför: föda på sjukhus med doula på en förlossningsavdelning som tillåter vattenfödslar och som arbetar enligt en vårdmodell som går ut på att lyhört stödja och stärka kvinnor under födandet.

Referenser:

Bohren, M.A., Hofmeyer, G.J., Sakala, C., Fukuzawa, R.K. & Cuthbert, A. (2017).Continuous support for women during childbirth. Cochrane Database of Systematic Reviews, 7, CD003766). doi:10.1002/14651858.CD003766.pub6.

Hill, M. Give Birth Like a Feminist. London: HQ.

Hutton, E., Reitsma, A. Simioni, J., Brunton, G. & Kaufman, K. (2020). Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses. EClinicalMedicine, 21(100319). doi.org/10.1016/j.eclinm.2020.100319

Sandall, J., Soltani, H., Gates, S., Shennan, A. & Devane, D. (2016). Midwife-led continuity models versus other models of care for childbearing women.Cochrane Database of Systematic Reviews. doi.org/10.1002/14651858.CD004667.pub5.

SBU kommenterar (2013). Kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossning. Hämtad från: http://www.sbu.se/contentassets/3e1d254a780349e3882c5064c9565142/sbuk_kontinuerl_stod_forlossn.pdf

Ulfsdottir, H. (2019). To give birth in water (Doktorsavhandling, Karolinska institutet, Stockholm, 67.) Hämtad från: openarchive.ki.se

Ulfsdottir, H., Saltvedt, S. & Georgsson S. (2017). Waterbirth in Sweden – A comparative study. Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica, 97(3). doi.org/10.1111/aogs.13286

Uvnäs Moberg, K. (2004). Lugn och beröring: Oxytocinets läkande verkan i kroppen. Stockholm: Natur & Kultur.

Uvnäs Moberg, K. (2019). Why oxytocin matters. London: Pinter & Martin Ltd.

Jag tror på kvinnan

december 15, 2020december 15, 2020Lämna en kommentar

Av Cia Sandström

Jag är barnmorska. Redan när jag var 12 år bestämde jag mig för att det var det jag ville ägna mitt liv år. En fantastisk bibliotekarie lånade mig en bok om Semmelweis och jag var helt förtrollad. Allt jag gjort sedan dess har varit för att uppfylla den drömmen och hjälpa de som föder att få en positiv, magisk, trygg upplevelse.

När jag började arbeta på förlossningen för 16 år sedan var jag verkligen inte den person jag är idag. Jag gillade det akuta och ville visa för alla hur duktig jag var. Tog gärna många “patienter”. Jag gillade att visa hur jag kunde handlägga komplikationer och kände en stolthet i att jag räddade liv med mina insatser. Jag har alltid haft en hunger för kunskap när det gäller födandet och fortsatte att läsa, lyssna och vara i födandet även efter att jag börjat jobba. Jag var involverad i hemförlossningsteamet och trodde alltid på kvinnors valfrihet och såg inte det som något konstigt men det tog ganska många år innan jag började ifrågasätta sättet jag arbetade på och hur våra PM utformas. Jag fick chansen att börja arbeta med förlossningsrädda och en helt ny värld öppnade sig. Jag började förstå hur det vi säger och gör påverkar de födande och deras partners. Jag började förstå att de som föder inte går att stoppa i en mall och att vi måste jobba mycket mer individuellt.

Jag upplever att vi måste lyssna till de födandes berättelser och att vi måste börja ta på allvar det de säger. Inte komma med bortförklaringar utan erkänna att, här gjorde vi fel och här hade vi kunnat göra annorlunda. Sedan vända på det och fråga, hur kan vi göra rätt denna gång? Vad behöver du för att våga föda? Det gör att paret får ett avslut och slutar grubbla. För kvinnor grubblar och tar ofta på sig skuld. Oftast handlar det om att kvinnan/paret behöver en närvarande barnmorska som ger information om vad som händer och att paret kan känna sig delaktiga i förloppet och det som sker. Oftast vill föräldrarna även ha information om att vi misstänker att förlossningen håller på att bli komplicerad så att de kan vara med och bestämma hur fortsättningen ska bli och att de vet att de som bistår har full koll.

För det som händer då kallas tillit. Och den som föder kan släppa tankarna och ge sig hän åt födandet. För kvinnor kan föda. Jag upplever magi i förlossningsrummet när de födande har stöd runt omkring sig. När de vågar lita på att allt fungerar. Att de runt omkring tror på att de klarar att öppna sig, klarar smärtan, klarar att krysta och så vidare. Ord är så betydelsefulla när man föder. Vissa meningar sätter djupa spår och jag tror att om vi bara börjar prata positivt om det vi känner när vi (barnmorskor och läkare) undersöker skulle många fler föda utan interventioner och få positiva förlossningar. Exempelvis kan en livmodertapp som är öppen 1 cm vara helt öppen bara en timme senare.

I Januari i år har det gått ett år sedan jag sa upp mig från förlossningsavdelningen och Auroraverksamheten. Jag arbetar nu som egenföretagare med profylaxkurser och som barnmorskedoula och hembarnmorska. Att få följa de familjer som anlitar mig är än en gång magiskt. Jag får höra hur de vill föda, hur jag kan göra för att stärka deras önskan och sedan när det är dags komma hem till deras hem – med vördnad få uppleva det mest intima och vackra.

För kvinnor kan föda. Helt utan medicinsk smärtlindring, helt utan värkstimulerande dropp och helt utan att få svåra komplicerade bristningar. Som barnmorska i hemmet använder jag mina sinnen mer. Jag tittar och bekräftar. Jag tittar och hör och agerar. Jag ser hur kvinnan rör sig för att trycka på rätt punkter som är smärtstillande. Jag finns för att ha en famn att gråta en skvätt hos, att gråta under födseln kan vara oerhört förlösande och inte alls ett tecken på svaghet. Jag vakar även över hur mamma och bebis mår. Jag lyssnar på barnets hjärtljud regelbundet och då jag är hos den födande hela tiden ser jag alla värkar. Inte på en kurva utanför rummet utan där den födande är och kan där hjälpa henne att möta värken. På hemfödslar upplever jag att värkarna kommer mycket glesare än på sjukhuset. Det är som att kroppen inte behöver använda lika mycket kraft. Jag tycker att vi måste sluta fråga kvinnor hur många värkar de har på 10 minuter. Det har ingen betydelse hur tätt de kommer. Det är så alla på sjukhuset borde få jobba, det är då man verkligen börjar lära sig om födandets fysiologi.

Om födandets kraft och dess betydelse

december 10, 2020januari 1, 2021Lämna en kommentar

Av Lena Ahlner

Jag heter Lena Ahlner och är 55 år. För fem år sedan blev jag färdig barnmorska. Min väg till att bli barnmorska började som en tanke redan då jag fött mitt första barn. Vägen har varit lång och lite krokig men tillslut kom jag dit. Sedan jag födde mitt första barn 1987 har jag varit väldigt fascinerad och inspirerad av födandets kraft och dess betydelse.

Då var jag en ung och ganska osäker kvinna som kände att jag är ju inte sjuk varför ska jag åka till ett sjukhus för att föda? Jag hade några år tidigare bott granne med en kvinna som födde i sitt hem så den vetskapen fanns i mitt bakhuvud. Såg en lapp på ett träd, detta var alltså innan internet, att Föda hemmaföreningen skulle ha möte så jag gick dit och träffade ett gäng fantastiska kvinnor både barnmorskor och hemmafödande kvinnor. Jag fick kontakt med en barnmorska som ville hjälpa mig och mitt första barn föddes hemma i lägenheten efter många timmars kamp. Jag var helt överväldigad över att jag klarade det och kände att efter detta klarar jag vad som helst. Så här i efterhand kan jag se att jag blev störd av att känna in vad de andra i rummet behövde istället för att helt gå in i mig själv och mina behov.

Andra gången hade jag sagt ja till ett TV-team som filmade födseln. Det gick bra och jag klarade av att lyssna inåt mer denna gång, men blev ändå störd. Sen inför tredje gången när jag skulle föda hade jag en ny man och min känsla denna gång var att det måste bli helt på mina villkor och jag ville inte bli störd på något sätt. Så jag sa till honom att jag ska föda hemma och det är inte säkert att du får vara med. Sen när det började närma sig tänkte jag att han nog kunde vara med men dagen då värkarna startade vill jag bara vara själv i rummet, blev under värken störd av minsta rörelse eller ljud från någon annan än mig själv. Hade kontakt med barnmorskan men kände inte att hon behövde komma direkt. Efter flera timmar av värkar åkte min man för att hämta barnmorskan och strax efter att jag blivit ensam i huset kom den första krystimpulsen. Jag kunde helt ostört ge mig hän i det som hände, kände fullständig tillit till min kropp och dess förmåga. Det blev så att jag hann föda innan de kom tillbaka. Ingenting störde mig och denna födsel var helt klart den enklaste.

Mitt fjärde barn föddes två år senare och då var alla tre barnen, min man och barnmorskan i rummet då han föddes! Vid första värken ringde jag barnmorskan och ville ha henne på plats. Det var min mest smärtsamma födsel. Det visade sig senare att flera av suturerna på huvudet var sammanväxta vilket jag tänker gjorde att hans huvud inte kunde omforma sig på samma sätt som det annars gör. Den gången behövde jag verkligen stöd runt omkring mig men jag kunde ändå vara kvar i min egen kraft och inte låta det yttre störa mig på samma sätt som vid de två första födslarna.

Genom åren har jag haft förmånen att få närvara på många hemfödslar förutom mina egna och min dotters två hemmafödslar vilket har varit så lärorikt och stärkande. Jag tänker att dessa upplevelser av både egna och andras hemfödslar har givit mig en stark och självklar tro på födandets kraft, men även en känsla för hur lättstörd en födande kvinna och hennes process kan vara. Därför är det så avgörande för utgången att den födande känner sig trygg i miljön där hon ska föda och med de människor som är där. Att jag fick kontakt med urkraften inom mig – den som vi alla besitter – fick mig att växa och hitta en styrka som hjälpt mig på alla plan genom livet.

Jag inte kan tänka mig något mer meningsfullt än att vara med och stärka kvinnor i födandet och tillblivandet som förälder.

Min förlossningsberättelse

december 4, 2020december 4, 2020Lämna en kommentar

Av Asabea Britton

På onsdagen vaknar jag med en tung känsla i kroppen och gråten i halsen. Rent fysiskt trivs jag fortfarande med att vara gravid men psykiskt känner jag mig helt färdig. Trots att jag ansträngt mig för att inte stirra mig blind på BF så sitter jag där bara tre dagar efter den har passerat och tänker att det nog aldrig kommer komma nån bebis, alla föder förutom jag och andra irrationella tankar. Jag känner mig orolig för barnet i magen, orolig för hur allt kommer bli med födseln. Kommer alla jag vill ha där hinna dit. Kommer jag få föda hemma som jag vill.

Jag tänker först att jag ska bita ihop och hålla det för mig själv men tänker snabbt om och gör precis tvärtom. När min kille är på väg ut genom dörren ber jag honom komma tillbaka och ge mig en kram, då kommer dagens första men absolut inte sista tårar. Jag ringer mamma och så fort jag hör hennes röst så början jag böla, fulgråta ni vet, hon har den effekten på mig, jag kan inte hålla tillbaka gråt med henne. Hon är som vanligt klok, lugn och kärleksfull när jag behöver det. Båda mina systrar ringer mig, jag gråter lite till, de lyfter mig. Jag skriver på min privata instagram att jag inte mår så bra och behöver lite pepp, mina vänner fyller min DM med kärlek och hejarop. Jag skriver till Ida, min ena barnmorska, hon svarar med det jag behöver höra och ger mig en meditationsövning att göra som verkligen hjälper mig komma tillbaka till nuet. Vid det här laget mår jag redan bättre men har ett videosamtal inbokat med Sepideh, min huvudbarnmorska, kl 12. Jag berättar för henne om min oro. Hennes svar, hennes fullkomliga tillit till att jag kommer att få den upplevelsen jag vill ha kan inte annat än smitta av sig. Hon säger till mig att jag ska försöka inte vara så ödmjuk, försöka vara lite kaxig. Hon säger att det faktum att jag bokat det här samtalet med henne visar att jag nu är redo. Kl. 19.29, hundra kilo lättare om hjärtat så sms:ar jag min vän Cassandra ”Har lite småkänningar 🙂 Kan ju hålla på så i flera dagar men känns som nåt sker i alla fall”. Morgonen därefter är han född.

Min förlossningsberättelse av Asabea Britton

Jag har haft sammandragningar sen tidigt i graviditeten, under veckan kanske de har varit lite starkare än vanligt. Eller så inbillar jag mig bara. Natten till torsdag går jag och lägger mig tidigt. Min son kommer in till mig vid midnatt som vanligt. Han ber att få amma, vi har gett upp nattamningen för länge sen men jag säger ändå ja för jag brukar få lite sammandragningar när han gör det och jag tänker att de kanske kan göra lite nytta. När han nu ammar får jag en sammandragning som är betydligt starkare än de jag brukar ha. Jag behöver avbryta efter ett tag för det blir för jobbigt att ha ont och amma samtidigt. Min son har svårt att komma till ro men när han till slut somnat så märker jag att de här sammandragningarna kommer ganska tätt.

Jag säger till min kille att nåt är på gång men att han kan sova vidare. Jag tappar upp ett bad och tänder ljus, mellan varje grej jag ska göra; hämta tändsticksasken, tända ljuset, lägga ner ljuset vid badet, så kommer en sammandragning, nu lite starkare, jag behöver pausa för att hantera dem. Jag börjar klocka mina värkar kl. 03.50, kl 04.13 kommer de med två minuters mellanrum och är 1 min långa. Jag är i aktiv förlossning. Men jag fattar fortfarande inte att det är igång på riktigt för jag skriver till mitt team kl. 04.15 ”Jag har börjat få lite värkar. De är korta och inte så starka än så länge så vi får se vart det leder.” Kl. 04.44 ringer jag Cassandra som har fått i uppgift att fota förlossningen och säger att hon kanske ska komma men flaggar för att det kan vara falskt alarm och hon i så fall kan sova på soffan. Tio minuter senare har jag ringt mina systrar och sagt att det är dags. Jag väcker Amat, min kille, som frågar om han ska blåsa upp poolen, nej svarar jag, det kan ta ett tag det här. Kl. 05.22 ringer jag Sepideh och säger att hon och Ida kan komma nu. Hon säger att jag ska ringa igen om det eskalerar så att hon skyndar sig. Fattar äntligen att det är igång men inte hur fort det går. Det gör ont men jag är lugn och badet är skönt, jag känner att jag hanterar det här utan problem.

Kl. 06.31 ber jag Amat ringa Sepideh igen och säga att det eskalerat. Hon berättar att de är vid parkeringen utanför oss. I samma veva vaknar min son, min mamma är på plats för att ta hand om honom, och jag får min första krystvärk. Jag blir förvånad över den överväldigande känslan att vilja trycka på och är övertygad om att det är för tidigt. Jag för upp två fingrar och känner tydligt en buktande hinnblåsa strax ovanför bäckenbotten. Ändå vågar jag inte riktigt tro att det stämmer, jag tänker att jag säkert har en tidig krystkänsla. Det var absolut hjärnspöken från min förra förlossning som gjorde att jag inte vågade tro att det gick så fint framåt. När Sepideh och Ida kliver innanför dörren så får jag en till krystvärk och jag känner att vattnet går. En stund innan det här har jag bett Amat blåsa upp poolen, men när Sepideh hör hur jag låter inne i badet säger hon till honom att avsluta det projektet och va vid min sida istället.

Från att jag lagt mig i badet har jag haft ögonen stängda hela tiden. Jag har fullt fokus på att ta värkar, att vara tung i hela kroppen, sjunka ner. Mina affirmationer rullar hela tiden oforcerat genom bakhuvudet, som en röst som viskar till mig ”kraften i värkarna är inte starkare än dig, kraften kommer från dig”, ”du vågar låta kroppen föda” ”smärtan är inte farlig” ”du litar på alla runtomkring mig”. Jag föreställer mig att jag bestiger och går ner för ett berg vid varje värk, på värkens topp ser jag mig själv skrika allt vad jag har på toppen av berget, tänk er ett vårskrik! När värken klingar av ser jag mig själv gå ner för berget. Fastän jag blundar vet jag att mina systrar, Amat och Cassandra är nära. Jag känner deras händer och hör deras uppmuntrande ord hela tiden. Jag känner mig helt trygg där i mitt mörka badrum.

Mina barnmorskor kliver in i badrummet, jag öppnar ögonen en kort stund för att titta på dem och känner ännu mer lugn infinna sig i mig. Sepideh lyssnar på barnets hjärtljud, allt låter fint. Hon frågar om jag vill bli undersökt eller om vi ska skippa det, hon tänker väl att jag förstår att det är nära nu men jag vill ha hennes bekräftelse och ber henne undersöka. Helt öppen, huvudet strax ovanför bäckenbotten. Lycka. Hade väl fattat det någonstans men jag vågade inte tro det förrän hon sa det. Det gjorde ont absolut men vetskapen att jag gjort det mesta gav mig ny kraft. Strax innan kl. 7 kommer en av mina systrar in och berättar att min mamma gått hemifrån med min son och han var på jättebra humör, inga tårar, ingen oro. Minns hur glad jag blev av att höra det. Nu kunde jag föda.

Mina krystvärkar

Ordentliga krystvärkar har jag aldrig känt förut för jag var välbedövad under min första födsel. Men nu så. Jag minns att jag tänkte ahaaaa det är såhär det känns. Tyckte det var riktigt häftigt och upplevde det som skönt att kunna krysta bort den starka smärtan. Sepideh bad mig ganska snart att försöka att inte trycka på utan att andas genom värken. Jag gjorde mitt bästa men helvete va svårt det var att motstå, ibland gick det helt enkelt inte. Hon sa åt mig att känna med mina fingrar på hans huvud så jag skulle känna kraften i mig. Det gjorde så stor skillnad. Jag kände allt som hände. Fem minuter innan han är född säger jag för första gången att jag inte orkar mer. Men det är bara att orka. Jag känner hans huvud komma längre och längre ner, när det står i genomskärning känner jag total kontroll, jag styr det här. Huvudet är ute, jag känner det med mina händer. Väntar in nästa värk och låter mitt barns kropp glida ur mig. Jag ser honom titta på mig under ytan, jag ser att han är pigg, spänstig. Jag gjorde det. Jag lyfter upp honom på mitt bröst och känner lättnad, stolthet, lycka, lugn. Kl. 07.25 är han född. Vi gjorde det.

Efter att han är född går allt fortsatt väldigt lugnt till. Moderkakan släpper snabbt. Livmodern drar ihop sig. Jag har ingen bristning att sy. Barnmorskorna skriver journal på balkongen medan min syster lagar mat till alla. Jag blir tillfrågad var jag vill ligga och jag väljer soffan. Dricker mitt kaffe och äter en chokladcroissant och pratar med min familj om vad vi precis varit med om. Gråter av lycka när det slår mig vad som hänt. När min syster är klar med maten så äter vi alla tillsammans, mitt team runt köksbordet och jag i soffan, mamma matar mig så jag kan mata min nyfödda. Det är så fint, så tryggt, så lugnt. Efter mer än två timmar så klipper Amat navelsträngen, Sepideh väger bebisen och lämnar resten av efterskötningen till mig. Allt ser fint ut. Att det kan vara så här enkelt. Jag är så otroligt glad över mitt beslut att föda hemma, för mig var det helt perfekt att aldrig behöva lämna min tryggaste plats och omge mig med precis de jag ville ha där. Jag kommer aldrig vara densamma efter det här och jag är övertygad att det är mitt livs uppgift att jobba för att fler ska få uppleva födande på sina egna villkor.

Jag vill tacka mitt förlossningsteam

Men tack känns så otroligt fjuttigt. Jag började gråta redan efter tredje ordet i den här texten. Jag är så rörd över det ni så villigt givit mig. Hur ni fått mig att känna att ni gör allt för att ge mig den upplevelse jag vill ha. Tack till Ida jag tror knappt stickan hunnit torka innan jag tänkte att jag måste fråga om du vill bistå min födsel. När jag var barnmorskestudent och vi hade en födsel tillsammans på BB Stockholm så tänkte jag att det är en sån barnmorska jag vill bli, som dig. Jag hade aldrig sett nån behandla det vi gör så varsamt och med ett sånt lugn förut. Så tacksam att du kunde vara med.

Till Sepideh, vad ska jag säga. Jag skulle sätta mitt liv i dina händer vilken dag som helst. Det jobb du lägger ner för att ge kvinnor den upplevelse de förtjänar och för att normalisera hemfödsel inspirerar mig så otroligt mycket och jag är evigt tacksam att du kunde ta dig an även mig denna hektiska sommar. Att du aldrig tvivlade på att jag skulle få min drömförlossning även när jag tvivlade. Mina storasystrar Opokua och Elizabeth, det är för alltid vi tre. Ni vet vilken fegis jag var när jag var liten och nu har jag vuxit upp till att bli ganska modig, det är för att jag vet att ni alltid har min rygg. Jag är aldrig ensam. Att höra era röster och känna era händer på mig när jag födde var för mig den ultimata tryggheten. Tack för allt. Till Cassandra, min älskade vän som jag bad fota min förlossning, som tog den uppgiften på största allvar och levererade precis det jag önskat mig. Tack älskling. Känns så fint att du var där och jag längtar så efter att vara vid din sida när du föder din första.

Amat mitt hjärta, du vet ju redan. Tack att du stöttat och litat på mig i varje beslut. Det betydde allt.

Cookie	Varaktighet	Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional	11 months	The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy	11 months	The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.