Kanske är du rädd?

Lämna en kommentar

En psykolog och en barnmorska som forskar om förlossningsrädsla

Av Elin Ternström och Elisabeth Rondung

Kanske är du rädd eller orolig för att föda barn eller har varit det. Kanske är du gravid med ditt första barn, har varit gravid och fött barn tidigare eller så vågar du inte bli gravid alls. Kanske är du yngre, äldre eller någonstans mitt emellan. Kanske är du född i Sverige eller i ett annat land. Kanske vill du helst föda hemma, på sjukhus eller med kejsarsnitt.

Kanske är du orolig för att det ska göra ont, för att barnet inte ska må bra eller för att du inte ska ”klara av” att föda. Kanske är du rädd för att personalen inte kommer lyssna på dig och inte förstå vad du behöver och vill. Kanske är du rädd att du inte ska våga eller kunna uttrycka dina önskemål under födseln. Kanske är du orolig och rädd för någonting du varit med om tidigare, kopplat till en graviditet/födsel eller någon annan situation du varit med om. Kanske känner du oro på grund av något en närstående varit med om eller berättat om. Kanske vill du ha hjälp, kanske tänker du att det inte finns någon hjälp att få. Kanske har du fått hjälp, men kanske inte. Kanske är du en person som hjälper eller vill hjälpa.

Vi heter Elin Ternström och Elisabet Rondung och tillsammans forskar vi om förlossningsrädsla. Vi träffades 2013 när vi båda var doktorander inom samma forskningsprojekt. Forskningen var en stor randomiserad kontrollerad studie (RCT) där vi jämförde effekten av internetbaserad KBT och stödsamtal som interventioner för förlossningsrädda. Elin skötte mycket av det administrativa kring rekrytering, enkäter och intervjuer och Elisabet jobbade med KBT-interventionen. Vi upptäckte snart att vi trivdes bra ihop, och att våra olika perspektiv som barnmorska och psykolog kompletterade varandra väldigt bra. När vi så småningom fick i uppdrag att skriva den artikel som skulle publicera studiens huvudresultat märkte vi att vi också jobbade väldigt bra tillsammans.

År 2018 disputerade vi båda två, med varsin avhandling om förlossningsrädsla. Sedan dess har vi fortsatt att arbeta tillsammans, Elin från Högskolan Dalarna och Elisabet från Mittuniversitetet, i en rad forskningsprojekt på just detta tema. Vi vill att vår forskning ska knyta an till behov som antingen finns i den kliniska vardagen eller som förlossningsrädda själva upplever. Det är då vi känner att det vi gör är viktigt och kan leda till positiva förändringar. För att nå ut med aktuell forskning om förlossningsrädsla har vi under de senaste åren också föreläst en hel del, framför allt för personal inom mödrahälsovård och förlossningsvård, för specialistteam som arbetar med stöd till förlossningsrädda, för ST-läkare i obstetrik och gynekologi och för psykologer inom mödrahälsovården.

Omkring 15-20 procent av alla gravida i Sverige uttrycker förlossningsrädsla och ca 12 procent får extra stöd för sin rädsla under graviditeten. Även personer som inte är gravida kan uppleva förlossningsrädsla, både innan en första graviditet, efter en födsel, eller som partner. Rädslorna handlar ofta om ovisshet, att inte kunna förutspå hur en födsel blir, eller att särskilda situationer ska uppstå, exempelvis att barnet inte ska må bra när det föds eller att den födande eller barnet ska skadas eller dö i samband med födseln. Förlossningsrädda beskriver även rädsla kopplad till vårdpersonalens bemötande; att inte bli lyssnad på, att inte bli involverad i beslut, eller att inte få det stöd en behöver.

Ett av projekten vi arbetar med fokuserar på personer som vill ha barn men inte vågar bli gravida på grund av förlossningsrädsla. Några har aldrig varit gravida eller fött barn, några har varit gravida men fått missfall eller gjort abort och några har varit gravida och fött barn men vågar inte bli gravida igen. Det här är en grupp som vården känt till länge men som inte fått speciellt mycket uppmärksamhet i forskning, faktiskt ingen alls i Sverige innan vårt projekt. Vi har intervjuat nio kvinnor som inte fött barn och åtta kvinnor som fött barn tidigare och de vittnar om att de har påverkats djupt av förlossningsrädsla även när de inte varit gravida. Många hade varit rädda i många år och förhandlade hela tiden med sig själva om att våga bli gravid eller inte. I det beslutet var deras främsta fokus att de skulle behöva leva med de negativa konsekvenserna av sitt val oavsett vilket det blev. Till exempel sa en kvinna:

“Det här är ändå något man har tänkt hela livet, att jag ska ha en familj liksom. Och det känner jag ju fortfarande. Som under jul när alla samlas och sedan åker hem till sig med sina familjer och jag åker hem till bara mig och det är tomt. Då blir det ju lite sådär, att är det såhär det ska vara i resten av mitt liv?”

Kvinnorna i vår studie kände att de inte hade någonstans att vända sig för att få hjälp och kände sig övergivna av mödrahälsovården. De önskade att bli tagna på allvar i sin rädsla, att inkluderas i viktiga beslut om de väl blev gravida och att ha någonstans att vända sig för stöd både innan graviditet, under graviditet och under och efter födseln. Artikeln som fokuserar på kvinnor som aldrig fött barn är publicerad och finns här om du vill läsa mer.

I ett annat projekt följer vi utvecklingen av film som visar en vaginal födsel ur den födandes perspektiv, och är filmad för att visas i Virtual Reality. Vår roll i projektet är att samla Information om hur de tilltänkta användarna, dvs gravida och förlossningsrädda, samt personal som arbetar med att ge stöd till förlossningsrädda, tycker att en sådan film ska utformas för att uppfattas som så hjälpsam som möjligt. Vi har genomfört intervjuer inför att scenerna filmades, och sedan visat klipp för deltagare för att höra deras tankar om dessa. Nästa steg blir att låta frivilliga deltagare se filmen i sin helhet och beskriva hur de uppfattar den.

Uppslag till våra forskningsprojekt kommer ofta från de möten vi har med förlossningsrädda och personal som arbetar med att stötta förlossningsrädda. Det gav oss idén att söka medel för att starta en “Rådgivande panel”, det vill säga samla en grupp personer med unik erfarenhet/kunskap om förlossningsrädsla och negativa förlossningserfarenheter. Vi tänkte att en sådan grupp skulle kunna hjälpa oss prioritera bland forskningsbehov, medverka i ansökningar, verka som kontaktnät vid rekrytering till studier, granska informationsblad och frågeformulär och medverka i utveckling av interventioner. Lyckligtvis fick vi de medel vi sökte och under hösten har vi haft tre panelträffar som har hjälpt oss med just det vi önskade. Vi är evigt tacksamma för den hjälp vi fått, och under våren kommer vi fortsätta med ytterligare tre träffar. Detta sätt att arbeta känns både gynnsamt för forskningen och utvecklande för oss som forskare och som en självklar del i vårt fortsatta arbete.

Tack för att ni tagit del av vårt arbete! Vill ni fortsätta att göra det får ni gärna följa oss på Instagram @forlossningsradsla

Utvalda referenser:

Rondung, E., Magnusson, S., & Ternström, E. (2022). Preconception fear of childbirth: Experiences and needs of women fearing childbirth before first pregnancy. Reproductive Health, 19(1), 202. https://doi.org/10.1186/s12978-022-01512-9

Rondung, E., Ternström, E., Hildingsson, I., Haines, H. M., Sundin, Ö., Ekdahl, J., Karlström, A., Larsson, B., Segeblad, B., Baylis, R., & Rubertsson, C. (2018). Comparing Internet-Based Cognitive Behavioral Therapy With Standard Care for Women With Fear of Birth: Randomized Controlled Trial. JMIR Mental Health, 5(3), e10420. https://doi.org/10.2196/10420

Ternström, E., Hildingsson, I., Haines, H., & Rubertsson, C. (2016). Pregnant women’s thoughts when assessing fear of birth on the Fear of Birth Scale. Women and Birth, 29(3), e44–e49. https://doi.org/10.1016/j.wombi.2015.11.009

Rondung, E., Thomtén, J., & Sundin, Ö. (2016). Psychological perspectives on fear of childbirth. Journal of Anxiety Disorders, 44, 80–91. https://doi.org/10.1016/j.janxdis.2016.10.007

Rondung, E., Ekdahl, J., & Sundin, Ö. (2019). Potential mechanisms in fear of birth: The role of pain catastrophizing and intolerance of uncertainty. Birth, 46(1), 61–68. https://doi.org/10.1111/birt.12368

Ternström, E., Small, R., & Lindgren, H. (2023). Migrant women’s experiences of an individual language-assisted information and support visit to the labor ward before giving birth – A qualitative study from Sweden. Sexual & Reproductive Healthcare, 38, 100915. https://doi.org/10.1016/j.srhc.2023.100915

 


Där födseln tillhör folket

Lämna en kommentar

Av Maria Borda

“Hur kan man välja bort att föda på sjukhus och vilja gå tillbaka till att föda hemma? Kvinnor från andra delar av världen skulle göra allt för att få den moderna förlossningsvården vi har i Sverige! Det är otroligt privilegierat och historielöst att välja bort det!”

Vi har alla hört ord som dessa. Och jag har ofta tänkt på det, stämmer det verkligen? Är det det kvinnor över hela världen helst vill ha?

Jag heter Maria Borda och har ägnat de senaste 13 åren åt att studera och skriva om föräldraskap, graviditet och födande i olika kulturer. För tillfället jobbar jag med en kommande bok om postpartumtraditioner i olika kulturer tillsammans med doulan Opokua Britton, och av den anledningen blev det en resa till Mexiko, närmare bestämt delstaten Chiapas i den sydöstra delen av landet.

Chiapas räknas som landets fattigaste delstat, med den största andelen urfolk. Jag hade på förhand läst att de traditionella barnmorskorna alltid haft en viktig roll i Mayakulturen, att de ansågs vara näst högst i samhällets hierarki, snäppet under de andliga mästarna, men jag hade inte förstått vad det rent praktiskt och socialt innebar för hela samhällets förhållande till födsel. Under de två månaderna jag var där så hann jag prata med många om födsel och postpartum. Inte bara barnmorskor, utan alla. Manliga taxichaufförer, juiceförsäljare, de jag köpte smycken av på marknaden, kvinnor på gatan, unga som gamla. Det som slog mig mest var att födseln hade en så stor och självklart roll i samhället. Att det var något som alla tycktes ha ett intresse för, som alla gärna pratade om. Medan födseln i Sverige och västvärlden hör till det privata, till samma kategori som alla andra sjukhusbesök som man inte vitt och brett pratar med varenda kassörska eller taxichaufför om, tycktes födseln i Chiapas höra till det vardagliga, till det offentliga, till det allmänna. Jag pratade med två män som tillhörde mayafolket Tzotzil.  “Barnmorskorna här är oerhört kunniga”, sa den ene. Det lös av respekt i hans ögon när han pratade om dem. “Ja, barnmorskorna… de kan”, hummade hans vän. “Det finns ett par bra sjukhus här men de flesta vill föda hemma. Det är klart att det är bäst att föda hemma”, fortsatte mannen. “Varför är det det?” frågade jag neutralt. “Klart det är bäst, kvinnan vill ju vara hemma, ha det mysigt och varmt, få hjälp av familjen och en kunnig barnmorska som vet vad hon gör”. Vännen nickade. Ordet trygghet användes inte, men det var tydligt att det att föda hemma var kopplat till trygghet.

Under ett besök på ett förlossningssjukhus i den lilla byn Chamula blev det tydligt för mig att de inte var ensamma om den åsikten. Det var en helt vanlig veckodag när jag spontant bara knackade på. En ensam förlossningsläkare tog emot mig. Hon verkade ha all tid i världen för att samtala. Hon visade mig runt och berättade entusiastiskt om hur de hade försökt integrera urfolkens kultur på sjukhuset. Från taket hängde tygstycken att använda som stöd. Rummen var inredda med vanliga sängar och på väggarna fanns muralmålningar föreställande mayafamiljer i traditionella kläder. I bakgården fanns det till och med en iglooformad temazcal, en ångbastu som är vanlig att använda före, under och efter födseln. Läkaren berättade att de välkomnade hela familjerna till sjukhuset, och att de fick lov att göra ritualer där om de ville.

Det var inspirerande och allt såg fint ut. Men jag var förbryllad. Varför var det tomt? Det var inte en enda människa där förutom läkaren. “Åh”, sa hon, “Kvinnorna här vill hellre föda hemma”. Sen fortsatte hon: “Och jag förstår dem. Jag hade nog gjort detsamma om jag var de.” Men varför? Läkaren förklarade att barnmorsketraditionerna var oerhört starka där, och att kvinnorna alltid såg det som ett första alternativ att föda hemma i lugn och ro med familj och barnmorska närvarande. Att åka till sjukhus, ett hus för sjuka, sågs som något helt främmande. Sjukhuset var bara aktuellt om det inträffade komplikationer. “Här på sjukhuset får vi inte lov att göra vändningsförsök när barnet inte ligger rätt utan vanligtvis blir det kejsarsnitt”, sa hon. Hemma gör de det.

I Chamula visade det sig finnas minst en traditionell barnmorska på varje gata. Jag pratade med flera. Elena, en av dem bekräftade att de jobbade med att vända barnen rätt under hela den sista trimestern. Utgångspunkten är att barnets position aldrig bara kan lämnas åt slumpen utan det är något som barnmorskan gång på gång ska rätta till. De gör det på skonsamma sätt, med små rörelser. De flesta använder sig bara av händerna, ingen sjal eller annat. Kvinnan ligger på rygg medan barnmorskan masserar magen. Några dagar senare är det dags igen. Det är bättre att göra det i god tid, gör man det under födseln så är det väldigt obehagligt, sa Elena, men det anses vara nödvändigt för att födseln ska gå bra. Jag berättade om min födsel, att den hade börjat som en hemmafödsel men slutat med kejsarsnitt på grund av vidöppen pannbjudning, vilket upptäcktes först efter att kejsarsnittet var gjort. Elena tittade förskräckt på mig. “Men varför vände de inte barnet?” “Jag vet inte”, sa jag. “Varken barnmorskorna eller läkarna hade de kunskaperna”. Elena tittade på mig med en oroad, indignerad min. Elenas 17-åriga dotter stod bredvid och lyssnade. Hon brukar vara med sin mamma i jobbet för att lära sig, kanske kan hon också bli barnmorska. Inte alla kan bli det. Det är inte bara att lära sig, man måste vara ämnad för det, ha gåvan. “Jag vet inte om jag har fått gåvan, men jag hoppas det”, sa dottern. 

Jag skrev några korta texter om mina upplevelser i Mexiko på mitt instagramkonto @mariaborda.se  Många kände sig provocerade av mina inlägg. Menar jag verkligen att det skulle vara bättre att föda barn i Mexiko jämfört med Sverige? Skulle jag själv vilja föda där? Hur kan jag ignorera att mödra- och spädbarnsdödligheten där är mycket högre än här?

Nej, det är inte min poäng. Jag anser att vi har något att lära av alla kulturer, och det jag tar med mig från Chiapas är att födseln där tillhör folket. Kunskaperna om födseln, makten över den, valen kring den, de tillhör den födande. De har inte placerats utanför kvinnan, hon har inte lärt sig att hon är maktlös, att det är bäst att lämna över allt åt de där uppe som vet bättre. Hon vet att födseln är hennes. Hon vet att hon har valet att föda på sjukhus, gratis, med utbildade läkare. Hon kan välja det om hon vill. Men kulturen kring födseln där har gjort att hon också har vuxit upp med en övertygelse om att hon kan klara det och att hon har stöd av kunskaperna och de samlade erfarenheterna från alla kvinnor i hennes släkt som har fött före henne.


Hur skulle världen se ut om fler fick uppleva detta?Om frihet med ansvar

Lämna en kommentar

Av Kirsten Nisted

Mitt namn är Kirsten Nisted. Jag är mamma till fem härliga människor och har idag 10 underbara barnbarn. Jag är även förskolelärare och barnmorska, har arbetat med och för hemförlossningar sen jag kom till Sverige 1976. Innan jag blev barnmorska var jag med och bildade Föreningen Föda Hemma, som förmedlade kontakt till barnmorskor i Sverige och arbetade för kvinnors rättighet att föda hemma med ekonomisk ersättning. Från 2002 till 2019 fick friska omföderskor i Stockholm Regionen ersättning att betala barnmorskor för hjälp i hemmet.

Jag blev barnmorska 1995 och jobbade först på Vidarklinikens mödravård och erbjöd födelsehjälp i hemmet eller på Södertälje sjukhus. Sedan drev jag en egen privat verksamhet i 12 år, Kirstens Familjehälsa, som var mödravård, barnavård och förlossningshjälp, ett sätt att skapa kontinuitet på riktigt! Kontinuiteten gav möjlighet att skapa relation och förtroende, en viktig förutsättning för en god födelseupplevelse.

Åren går och tider förändras. När jag kom till Sverige 1977 hade 3 kvinnor fött hemma enligt Socialstyrelsen och ingen barnmorska vågade hjälpa mig när jag ville föda mitt andra barn i hemmet 1977 i Uppsala. Jag chockerades av den brist på valmöjlighet och den ofrihet som fanns i Sverige. Människor är unika och därmed även deras behov, deras sätt att leva och föda. I Danmark är det spännande med olikheter. I Sverige verkade det som att alla tyckte lika utom jag, jag kände mig dum och olycklig.

”Får man föda hemma?”

”Frihet med ansvar” har varit ett viktigt motto i mitt liv. Och att i vården verkligen vara fri att välja var man vill föda sitt barn innebär att villkoren finns och att kvinnor inte utsätts för dömande och felaktiga föreställningar. ”Får man föda hemma?”, var en vanlig reaktion när jag berättade om hemförlossning. Kvinnor och föräldrar i Sverige var inte fria att välja var de ville föda sina barn, de visste nästan inte att det var en möjlighet. Otroligt då 96% födde i hemmet för 100 år sen. De som önskade föda hemma var ofta personer som var utlandsfödda och hade andra erfarenheter från sina länder, som Holland, Tyskland, England mm.

Idag är vi 10–20 barnmorskor i hela Sverige som arbetar privat för att möta kvinnors och föräldrars önskan att föda sitt barn hemma. Idag föder knappt 200 kvinnor hemma per år i Sverige. Detta är egen statistik, då det nämligen inte finns officiell statistik sen 1981. Från januari 2023 har Socialstyrelsen återinfört statistik för hemförlossning om det finns journal. Idag är det flera kvinnor som föder hemma utan barnmorska, och då blir de inte registrerade.

All förlossningsvård är gratis i Sverige, men vill du föda hemma efter 2019 ( i region Stockholm) får du betala barnmorskan själv. Detta är inte jämlik vård och frihet. Sverige följer inte de mänskliga rättigheter som kvinnor ska ha i ett fritt och demokratiskt land.

Om tillit

Att föda är en naturlig och frisk händelse i våra liv, en stor och omvälvande händelse, som är svår att fatta med våra hjärnor. Men de naturliga processerna i kvinnans kropp vet och kan föda. Att föda är inte bara en fysisk händelse. Det är i hög grad en psykisk och andlig händelse. Sambandet mellan psyke och kropp, mellan kropp och själ, är nyckeln till en okomplicerad födelse. Tilliten till livet, naturen och kroppen kan ge just den avslappning i kroppen som behövs för att de rätta hormonerna ska kunna flöda. Att överlåta sig till födandet, som kroppen kan, utan att vilja kontrollera, det ger kraften och hormonerna största chansen att flöda ostört. Att våga möta smärtan och se den som en hjälpande kraft är just det som ger födandet tillåtelse att flöda, det är tillit.

En naturlig födelse är en ostörd födelse, där kroppen och kroppsprocesserna kan få flöda ostört. Det är mycket som kan störa denna process: överflyttning från hem till sjukhus, felaktiga lukter, irritation och konflikt i relationen, egna krav på sig själv och prestationsångest och oro mm. Att föda är enda gången då kvinnan är och ska vara helt egoistisk, bara lyssna inåt och inte ta hänsyn till andra än sig själv. Där hon lägger den ”snälla” flickan i byrålådan och bara lyssnar till sin kropp och sina behov, hon behöver koncentration, tystnad, närvaro och kärlek för att vara och förbli i sitt födande och möta smärtan.

Omgivningen och att kvinnan trivs där hon föder ger de bästa förutsättningarna, att kvinnan är trygg och kan ge sig hän. Alla kvinnor är olika och har olika önskningar för var de vill föda, och så skall det vara och de skall vara fria att välja.

Att ge kvinnor en reell möjlighet att välja var de vill föda barn har varit viktigt för mig. Att ge henne valmöjlighet, ge henne information så hon kan göra bästa valet, men även att skapa ekonomisk jämlikhet så alla kvinnor får betalt för sin förlossning i Sverige oavsett var de föder. Idag måste nästan alla som föder hemma själv betala barnmorskan eller barnmorskorna som hjälper henne/dom. Det borde finnas en förlossningspeng där kvinnor själv kan välja var de vill föda. Idag föder fler och fler hemma själv utan barnmorska närvarande, vilket är olyckligt.

Orsaken är dels ekonomin men även att kvinnan vill vara ifred och inte störas i sitt födande. Kvinnor kan föda själv även om barnmorska finns. Barnmorskans närvaro ger ro och hon kan handla om det behövs, samt ordna med praktiska saker efter födelsen för att underlätta för föräldrarna. Barnmorskans roll behöver också ändras för att ge födandet tillbaka till kvinnan och föräldrarna.

Nu är jag pensionerad men fortsätter arbeta och stödja kvinnor att föda och att vara kvinna och mor. Det som är så fantastisk med att blivit äldre och ha samlat på sig stor erfarenhet är att det infinner sig ett lugn och en trygghet inför födandet. Jag har blivet bekräftat i vad födandet är och vad kvinnan behöver. Hon behöver lita på sig själv, sina känslor och sin kropp, tycka om sig själv och känna sig oberoende. Låter enkelt men är en tuff väg för många och lätt att gå vilse då föreställningar och tyckande omger oss alla i stora format och kan vara svårt att filtrera och känna sin egen natur och mående genom detta brus. Så mitt första råd under graviditeten är att sluta kolla på nätet, sluta följa olika sociala medier. Lyssna inåt, där finns kraften du behöver när du skall föda. Ju för har du kommit in i ditt centrum, ju lättare blir det när födandets storm drar in över dig och din kropp. Men det blir också en härlig och häftig upplevelse! Något du inte vill vara utan, något du inte kommer glömma!

Det är smärtsamt att föda barn. Vet du det och är redo att gå in i smärtan och möta den, kan smärtan förvandlas till kraft, den universella naturkraften som föder liv. Smärta och hjärta är nästan samma ord. Smärtan öppnar hjärtat och att möta dig själv och barnet med öppet hjärta är den största gåvan du kan ge en människa. Alla barn föds i kärlek, man kan märka att atmosfären i rummet där barnet föds förvandlas, blir varm och kärleksfull, tiden står still, närvaron blir total och alla i rummet blir närvarande, blir nära sitt vara, och då föds barnet. Och i en sekund förvandlas allt. Barnet har stigit över tröskeln, in i sin jordiske tillvaro, och smärtan förvandlas till glädje. Halleluja moment.

Jag skulle önska att fler barn får uppleva detta, att fler föräldrar och framför allt fler kvinnor och barnmorskor fick uppleva detta. Kvinnan är som mest kvinna när hon föder, och då får hon på riktigt möta sin kvinnliga kraft och stolthet. Tiden står still samtidigt som atmosfären är varm och kärlek.

Hur skulle världen se ut om fler fick uppleva detta?


Superfullmånefödsel

Lämna en kommentar

Av Cornelia Andersson

När jag fick förfrågan av Märta/ Föda med Stöd att skriva i hennes kalender blev jag glad. Jag började genast fundera på vad jag skulle skriva om: vad det är att vara barnmorska, vikten av förtroende, tillit och trygghet, informerat samtycke, att stärka kvinnan i hennes intuition istället för att inge onödig oro, de skilda världarna mellan sjukhus och hemförlossning, mitt arbete som hembarnmorska etc. Det finns så mycket kring barnafödande jag skulle kunna prata om i evigheter. Då jag är mitt uppe i en flytt fick det bli min förlossningsberättelse, som jag redan har nedskriven och lite om min väg in i barnmorskeyrket.

Jag föddes i ett gult hus vid Dellensjön i Hälsingland

Min mor hade varit och besökt grannen som fick en dotter dagen innan och på promenaden hem kände hon att något var på gång. Sent på kvällen satt mina fyra syskon nere i köket och väntade otåligt. Pappa som var läkare var nervös då mamma snart krystat i två timmar och för att barnmorskan inte visste vad de skulle göra. Mamma följde sin intuition och gick ner på huk. ”Så kan du inte sitta, barnet kommer slå i golvet” sa barnmorskan. Mamma satt kvar. Jag föddes och min mor tog emot mig, stoppade mig under armen och hoppade upp i sängen som en ”lejonmamma”. Mamma kände sig så stark, att hon fått föda helt själv, förbunden med kroppen och födandet, att hon fått föda på ”riktigt”. Det är så jag fått det berättat för mig, hur jag kom till världen.

Jag vid fem minuters ålder.

Min mamma blev legitimerad barnmorska fem år efter att hon födde mig. Hon arbetade både som barnmorska på sjukhus och som hembarnmorska. Ibland fick jag följa med när det inte fanns barnvakt. Många har frågat om det inte var traumatiskt för mig att vara med på förlossning. Inte det minsta, jag var helt lugn, det var liksom inget konstigt, det var en naturlig händelse i livet. Ibland var jag trött och la mig att sova innan barnet fötts och ibland satt jag stilla bredvid och bara såg på. Det var spännande att få se de små liven födas. Första gången jag var med när ett barn föddes var jag 8 år gammal.

Vid födsel på sjukhus när jag var 8 år!

Nästan 20 år senare var det min tur att ta emot barnmorskeemblemet vid Uppsala Universitet.

Jag har ofta svårt att bestämma mig och tvivlar på mina beslut men när jag sökte barnmorskeutbildningen fanns inga tvivel på att jag hade valt rätt yrke. Det kändes rätt och lätt. Kan hända hade det att göra med det naturliga mötet med födande under min uppväxt eller så kom det via navelsträngen? Det som var tufft att se som barnmorska var hur verkligheten skilde sig från litteraturen. T.ex att lugn och ro är A & O under förlossning men hur så många olika faktorer under graviditet och förlossning inte är roingivande i ett medikaliserat system där mätinstrument styr mer än kvinnans känsla, behov och intuition.

Det var givet för mig att börja arbeta med hemförlossningar som färdig barnmorska vilket jag gjorde vid sidan av mitt arbete på förlossningen på sjukhus. Min mor skolade in mig och vi blev arbetskollegor. Vi har ett mycket fint samarbete, mor och dotter, där den ena säger vad den andra tänker. Intuition.

Efter fem år som barnmorska, under den tiden bistått ca 50 kvinnor i hemmet och nästan det tiodubbla på sjukhus var det min tur att få erfara detta mirakel i min kropp, av att vänta barn och att föda.

Höggravid vid Dellensjön, 10 dagar innan födsel.

Det var givet för mig att jag ville föda hemma då både jag och barnet var friska

Jag njöt av andra halvan av graviditeten då jag under första halvan drabbades av hyperemisis. Jag kände mig inte tung eller trött på graviditeten, men jag visste att snart, skulle jag behöva ta avsked av den. Det som då skulle komma, var något jag såg så fram emot! Jag längtade med stark kärlek att få möta mitt barn. Jag visste att barnet skulle komma när hon/han var redo.

Efter en dagsutflykt med bad i havet och fotografering i skymningen med superfullmåne drog förlossningen igång. Det var det häftigaste, kraftfullaste jag varit med om i hela mitt liv.

När vi skulle lägga oss kl. 00:30 i vecka 40+0 kände jag lite mensmol. Detta var något annat än bara spänd livmoder som jag känt i några veckor. Vi blev så glada men lade oss för att sova då detta kunde ta lång tid. Jag hade extra mycket halsbränna och rapar men lyckades somna. I sömnen kände jag att sammandragningarna kom igen och igen. Plötsligt kom en stark sammandragning och en till och med den tredje gick vattnet 02:05 och min man vaknade. Jag fick en skrattattack. -Var det nu MITT vatten som gick? Detta var på riktigt! Det var äntligen MIN tur att få föda barn och snart skulle JAG få möta MITT barn. Skrattet övergick i glädjetårar. Styrkan i sammandragningarna eskalerade och de kom tätt, så jag bad min man klocka en stund. Vi klockade i 40 min och appen upprepade ”Åk till sjukhus”. Jag sa: ”varför står det inte ring till sjukhuset eller din hembarnmorska?”. Jag kollade och såg till min förvåning att mina sammandragningar var längre än 1 min och pauserna bara 1-2 min. Det blev starkare och starkare och jag tänkte detta kommer gå fort eftersom det eskalerat så snabbt sedan första känning. Efter ett par timmar i sängen gick jag till duschen och kände snart att jag ville kräkas.

Jag var ambivalent till att undersöka mig själv vaginalt för att se hur långt jag kommit i förlossningsarbetet, för att eventuellt bli besviken på resultatet. Men jag gjorde det ändå. Jag trodde jag skulle känna en liten öppning på livmodertappen, men kände ingen öppning, sträckte bak för att nå livmodertappen men nådde inte. Jag blev inte besviken trots att detta resultat skulle betyda att jag var i tidigt skede (latensfasen). Innerst inne visste jag nog att det inte stämde. Jag upplevde själv att mitt röstläge ändrades. Sammandragningarna var nu så starka att jag bad min man ringa barnmorskan (min mor) och hon kom 10 min senare kl. 04:10. Efter en stund på huk i duschen gick jag till sängen för att vila, det blev inte mycket vila, jag kräktes vatten och återgick till duschen för att skölja av mig. Min syster fick komma för att hjälpa med uppsättningen av poolen. Jag undersökte mig själv vaginalt igen; jag hade känt fel tidigare. Varför jag inte hade nått livmodertappen var för att där inte var någon. Nu kände jag ordentligt och kände barnets huvud och inga kanter vilket jag berättade för mamma. Alltså var jag helt öppen (retraherad).

Strax efter 05:00 gick jag i poolen och kort därefter ville hela min kropp krysta. Jag behövde inte ta i, det var min kropp som tryckte på. Jag hängde med och försökte hantera och möta kraften. Jag hade min hand på barnets huvud hela tiden under krystningsskedet och kände hur huvudet kom närmare för varje sammandragning för att sedan slinka helt tillbaka innanför blygdläpparna i pausen. Äntligen fick jag lite längre pauser emellan sammandragningarna.

Vattentrappan porlade och musiken spelade i högtalarna. En vän/kollega filmade och fotade utan att jag tänkte på det. Min syster höll min hand och min älskade partner tryckte på mina höfter och gav mig kyssar. Mor satt bredvid poolen och jag lade nästan inte märke till henne. Jag visste att hon var där och trodde på mig, det var så tryggt. Det var fantastiskt att få föda självständigt! Det var häftigt att få uppleva födandet som utbildad barnmorska. Jag uppdaterade omgivningen om att barnet kom längre ut vid varje krystimpuls. Det var starkt och kraftfullt så jag höll emot med handen för att det inte skulle gå för fort och för att vävnaden långsamt skulle tänjas.

Jag kände mig så trygg! Jag var inte rädd, jag visste varför det gjorde ont, jag litade på kroppen. Jag bad om total tystnad och stillhet när barnet skulle födas (det är lätt att alla blir glada och hjälpsamt exalterade mot slutet nämligen). Musiken spelade dock i bakgrunden och så kom den där låten, som jag dansat cirkeldans till så många gånger under graviditeten tillsammans med min syster, mor och flera andra kvinnor. ”Ederlezi” heter låten och de sjunger ”Daje” som betyder mamma. Det blev ett magiskt ögonblick, att just den låter spelades precis när jag skulle föda fram mitt barn. Min mor och syster blev tårögda, min mor ställde sig upp och dansade, jag försökte sjunga med men tappade rösten av glädjetårar.

Så kom den sista krystningen kl. 07:00 och jag släppte igenom både huvudet och kroppen och tog emot mitt barn och lyfte upp det för att välkomna. Barnet skrek direkt och huden skiftade till rosa. Vid det ögonblicket kände jag mig som världens starkaste och ville visa upp vår son för hela världen! Jag kände att jag hade gjort det helt själv!


Kroppen minns – Amning som ett existentiellt imperativ

Lämna en kommentar

Ordet imperativ kan förstås som ett måste, en uppmaning, tvingande, obligatorisk

Av Lina Palmér

Samira går sakta genom skogen. Hon går på stigen hon gått på sedan barnsben. Hon känner vartenda träd och sten. Hon vet när stigen viker av och hur det ser bakom nästa krök. Samira blickar ut över skogen. Den vanligtvis så bekanta skogen känns nu annorlunda. Samira känner sig som en främling. Tårarna rinner, hon känner sig vilsen. För två år sedan fick Samira sitt första barn – därefter har inget varit som förut. Amningen var en mardröm, en ständig kamp. Till slut fanns det ingen annan väg ut än att sluta amma. Hon som längtat så efter att amma och som så innerligt ville att det skulle fungera. Att få dela sin kropp med sitt barn på ett alldeles speciellt sätt. Kroppen som, innan barnets födelse, varit hennes tillitsfulla följeslagare upplevs nu som oberäknelig och oduglig. Amningen väckte tankar om livets och moderskapets mening, om vem hon är och vill vara. Det väcktes en sårbarhet som hon inte tidigare känt, en skörhet som relaterar till livets ändlighet. När Samira nu blickar ut över skogen är hon gravid med sitt andra barn. Det går en ilning genom kroppen, och brösten smärtar när hon tänker på amning. Samira vågar knappt inte tänka på det som hon har framför sig. Hon är rädd för amningen. Tänk om det blir som förra gången, det får inte hända. Ska hon våga amma igen?

Jag heter Lina Palmér. Jag är barnmorska, docent och biträdande professor i vårdvetenskap på Högskolan i Borås. Mitt övergripande forskningsintresse handlar om att skapa fördjupad förståelse för existentiella frågor av betydelse i olika skeden människors liv. Sådan kunskap är nödvändig för att utveckla vårdande som främjar hälsa, välbefinnande och återhämtning.

Fördjupad förståelse för existensiella frågor

För att ha möjlighet att skapa fördjupad förståelse för existentiella frågor krävs teoretiska och metodologiska utgångspunkter som är öppna och följsamma för patienters berättelser. I min forskning tar jag därför min utgångspunkt i existensfilosofi, fenomenologi och livsvärldshermeneutik. Med en sådan utgångspunkt är det möjligt att lyfta fram människors levda erfarenheter, berättelser som bär på mening och innebörd. Den fenomenologiska filosofen Edmund Husserl vägleder mig i arbetet genom devisen ’gå till sakerna själva’. Med det menar han att vetenskap måste ta sin utgångspunkt i den tillvaro som är av betydelse för människor. Människors levda erfarenheter har potential att beröra, en beröring som är av betydelse för att vården ska vara vårdandet. Arthur Frank lyfter i sin bok The Wounded Storyteller fram att berättelsen inte handlar om sjukdomen utan berättelsen kan istället förstås som en vittnesbörd om hur sjukdomen erfars genom en sårad kropp. I kontexten amning kan detta förstås som att berättelsen inte handlar om amningen utan berättelsen kan istället förstås som en vittnesbörd om hur amningen erfars i en sårad kropp.

Som kroppens minns – Samiras berättelse är ett exempel på amning som en vittnesbörd där den levda erfarenheten träder fram. I berättelsen visar sig amning som ett existentiellt imperativ som enligt Socialantropologen Michel Jackson innebär situationer där tillvaron omkullkastas och väcker existentiella frågor. Erfarenheter av existentiella imperativ kan förstås som en insikt där tillvaron måste ordnas på ett nytt sätt.. Existentiella imperativ bär därför på en potential för människan att förändra sin tillvaro och omformulera det som tidigare varit betydelsefullt i livet. I den forskning som jag genomfört, och i Samiras berättelse, är det tydligt att amning är ett existentiellt imperativ där frågor om moderskap, sårbarhet och ömsesidigt beroende visar sig.

Amning, oavsett om den upplevs fungera eller upplevs som svår, innebär att tillvaron aldrig blir som förut, den levda erfarenheten innebär att amning bär på mening som förändrar livet och väcker frågor om livets mening. Som kroppen minns – innebär att amning som en levd erfarenhet, i existentiell mening är förkroppsligad. Detta sätt att förstå amning kan fördjupa förståelsen för att amning har en kraftfull existentiell potential. Kroppen minns amning, så som för Samira. Minnet finns bevarat i kroppen och väcks till liv igen när hon blir gravid och funderar på amning igen. För en del kvinnor innebär tidigare amningsupplevelser ett existentiellt trauma som kan framkalla amningsrädsla. En rädsla som är starkt förknippad med upplevelser av vilsenhet, sårbarhet, utsatthet och otrygghet i amningssituationen. Åter till Samira – hennes amningsupplevelse visar hur ett existentiellt amningstrauma väcker en amningsrädsla.

En fråga som har väckts hos mig och som just nu är i fokus för min forskning är – Hur kan vårdande bidra till välbefinnande i existentiellt utmanande amningssituationer?

Med de existensfilosofiska, fenomenologiska och livsvärldshermeneutiska utgångspunkterna och de empiriska forskningsresultaten som nämns ovan blir svaret på denna fråga att det behövs ett existentiellt perspektiv i vårdandet. Det innebär att amning beaktas som ett existentiellt imperativ, som en levd erfarenhet och en livshändelse som bär på mening. Det innebär också att försöka förstå varje människas unika erfarenhet genom berättelsen. Det innebär att se livshändelser så som amning som öppningar för något nytt, för utveckling och frihet att forma sitt liv i en given situation. En utgångspunkt är att människan kan välja och ta ansvar för sitt eget liv utifrån den givna situationen.

Men hur kan vi vårda utifrån ett existentiellt perspektiv i praktiken?

Jag har tillsammans med min kollega Ida Gustafsson utvecklat en teoretisk modell för vårdande vid amning som innebär att amningsberättelsen är navet i vårdandet. Konkret innebär det ett fenomenologiskt och existentiellt perspektiv i samtalet där levda erfarenheter av amning är i fokus. Amningsberättelsen som en levd erfarenhet innebär att den är föränderlig över tid och rum. För att amningsberättelsen ska bidra till hälsa, välbefinnande och återhämtning är det därför av betydelse att berättelsen ges utrymme att berättas och lyssnas till kontinuerligt från graviditet, förlossning och hela amningsperioden. Det är också betydelsefullt att kvinnan vid amningsavslutet får möjlighet att reflektera över hur amningstillvaron varit och vilken betydelse amningen har för henne. Amningsberättelsen möjliggör att kvinnors existentiella situation och behov är i fokus för vårdandet.

Åter till Samira – när hon fick möjlighet att berätta sin amningsberättelse för en vårdare som bjöd in till en genuint vårdande relation bidrog det till att hon fick en förståelse för amning som ett existentiellt imperativ, något som hon måste förhålla sig till men som också kan bli en öppning för något nytt, för utveckling och att förstå sig själv på ett nytt sätt. Amning har därför en existentiell potential.


Dig äger ingen – om valfrihet i födandet

Lämna en kommentar

Av: Marielouise Olsson

När jag födde mitt första barn, min dotter, precis i början på den pandemi som skulle komma att ställa så mycket av det vi trodde vi visste om världen och varandra på ända, föddes jag själv på nytt. Jag föddes som mamma och förstod först då vidden av hur modiga, starka och kapabla vi kvinnor är. Mitt namn är Marielouise, jag arbetar numera som doula, vid sidan om mitt läraryrke. Att bli tillfrågad att delta i The Positive Birth Calendar är en ära, som en tidigare version av mig själv säkert hade tackat nej till i rena förskräckelsen, men nu hoppar jag i på det djupa. Den här texten kan förstås som ett kärleksbrev till den fysiologiska (av många kallad ”naturliga”) födseln, och det är den på sätt och vis. Men mest av allt är det ett ställningstagande för varje födandes rätt att göra informerade val kring just sin födsel.  

Mitt i natten, på en ovanligt tom förlossningsavdelning, födde jag mitt första barn av kroppens egen kraft och mötte intensiteten och smärtan med hjälp av avslappning, andning och tryggheten i min mans närvaro. Det var fullt tillräckligt där och då. Men främst, det var mina val.

2023

”Du får ingen medalj för att du föder utan eda, vet du.”
Jag är gravid för andra gången, i vecka 37 och sitter mitt emot min MVC-barnmorska. Vi håller på att skriva en sammanfattning av graviditeten, med önskemål kring den stundande födseln. Det ska föras in i min journal och vidarebefordras till den förlossningsavdelning jag inom kort ska föda på. Jag har bett henne skriva att ingen medicinsk smärtlindring ska erbjudas, då pockandet om lustgas var störande för både självförtroendet och fokus från förra gången. Hon är mycket motvillig till detta och jag gör en mental notering om att skriva ut det tydligt i det egenskrivna förlossningsbrev som också ska tas med. Jag vill vara säker på att mina egna ord och önskemål når fram, utan att filtreras genom någon annans högst subjektiva åsiktsraster.

Första gången jag födde, trodde jag helt och fullt att födandet var något jag skulle klara av, med bebins och mina gemensamma krafter. Den tron kom ifrån de många positiva berättelser om födslar som jag fullkomligt badade i under graviditeten. Det var en medveten strategi, för att väga upp mot de skräckhistorier som nästan ofrånkomligen dyker upp, då någons behov att traumadumpa övertrumfar allt sunt förnuft. (Om du som läser detta har obearbetade förlossningstrauman så vill jag verkligen uppmuntra dig att lyfta på locket och prata om dem, men inte med någon som själv ska föda inom kort.) Medicinsk smärtlindring var förstås något jag hade funderat på, ivrigt påhejad av MVC-barnmorskan att ”ta det som det kommer och inte planera för mycket”. Den här gången tror jag ingenting. Jag vet, för jag har gjort det förut. Jag vet också att noggranna förberedelser har gett mig verktygen att hantera de intensiva krafter som kommer att bölja, storma och rasa genom kroppen. Så länge krafterna får vara mina egna, kommer de att vara hanterbara.

Det raljeras gärna kring kvinnor, som tar sin födsel i anspråk, förbereder sig och planerar inför sin födsel. Kvinnor påstås ha ”romantiska förlossningsidéer och tro att vi kan ”bestämma vilken sorts förlossning vi ska ha” (Hill, 2019). Men nej, det tror vi inte. Däremot vet vi att vi i allra högsta grad kan påverka hur våra födslar ter sig. Vi är heller inga offer som behöver räddas från de olyckliga omständigheter som våra kroppar utgör. Tvärtom. Vi har kapabla kroppar, väldesignade för att föda barn. Men också det friska födandet kan bli stört och mår sällan bra av att skyndas på av rutinstyrda interventioner. Våra kroppar är fantastiska, som klarar av att föda trots att vi förväntas lämna våra trygga hem, ge oss ut i trafiken, förhoppningsvis bli insläppta på sjukhus där vi möter på helt nya människor som sitter på makten att låta oss stanna eller säga åt oss att åka hem igen. Trots detta klarar vi av att föda! Men vittnesmålen om rent traumatiska upplevelser i mötet med förlossningsvårdens rutiner talar starkt för att gravida behöver förbereda sig, göra anspråk och våga planera. Planera, för att kunna göra informerade val, snarare än att lägga sin födsel i händerna på ett rutinstyrt system med mycket snäva ramar runt vad som anses vara normalt och lika snäva ekonomiska resurser.

De som väljer att gå utanför normen och föda hemma, med eller utan bistående barnmorskor, kan mötas av skepsis, raljans och illvilja. Både på ledarsidor och i sociala medier ser vi allt från skrämseltaktiker i stil med ”om jag/min fru/syster/granne skulle fött hemma hade det slutat illa!” till hånfulla kommentarer om hur själviska eller dumma kvinnor är, som vill ha ”instagramvänliga” hemförlossningar (Pettersson 2023). Hemfödseln jämförs med att köra bil utan säkerhetsbälte, för att verkligen illustrera hur dumdristigt det är (Specialistläkaren, Twitter, 2023).  Att jämföra något av det mest livsomvälvande en människa är med om i livet, med något så trivialt som att köra bil, säger en del om synen på födande. Det blir helt enkelt ett ”medical event”, i paritet med en blindtarmsoperation. Men inträdet i föräldraskapet är betydligt större än så och den annars så omhuldade valfriheten tillåts ta stor plats, utom när det kommer till kvinnors rätt att föda där vi känner oss trygga.

Nej, jag fick förstås inte någon medalj för att jag födde utan eda. Däremot fick jag uppleva ett närapå ostört födande, på egna villkor. Det gav också en orubblig tro på och tillit till kroppens förmåga. Min historia är just det, min, och du som vill föda fritt, föda hemma, föda fysiologiskt, föda med smärtlindring, igångsättning, elektivt snitt: rätten att föda på dina villkor är DIN. Vi är många som backar upp dig, även om systemet inte alltid kommer att göra det. Det friska födandet sker på sina egna villkor. Det låter sig inte styras eller passas in i mallar. Och vad händer om vi inte längre ställer upp på bilden av modern som den självuppoffrande martyren? Om vi vågar begära mer än att överleva en födsel? Om vi har mage att påstå att våra rättigheter och upplevelser också spelar roll? Till dig som ska föda, i närtid eller i framtiden, vill jag skicka med detta citat: ”A healthy baby is not all that matters. You matter too.” (Hill, 2019, s.310).

Referenser:

Hill, M. (2019) Give birth like a feminist. HQ

Pettersson, S. (3 juli 2023) Hemmafödslar visar en farlig normförskjutning. Expressen.
https://www.expressen.se/kultur/hemmafodslar-visar-en-farlig-normforskjutning/

”Specialistläkaren”, [@ATdoktorn ]. (13 augusti 2022), Tweet ”Kompis från Stockholm på insta: ”jag är så glad att jag fick föda lillebror hemma tack vare [privat barnmorsketjänst]…” . Twitter.com


Det är du som bestämmer om igångsättning

Lämna en kommentar

Av Eva Rydahl

Översättning från danska till svenska av Märta Cullhed Engblom

Det er dig, der bestemmer- om igangsættelse

Hej – Jeg heter Eva Rydahl, är (dansk) jordemoder, Ph.d. och forskare.

Det mesta av min forskning kretsar kring fördelar och nackdelar med induktion och om födande kvinnor får rätt information innan interventionen. Kvinnor finner sig i allt högre grad med att få förlossningen igångsatt snarare än att vänta på att förlossningen ska börja spontant. Från 2012 till 2021 har igångsättningsfrekvensen ökat från 15 % till 26 % av alla förlossningar (Socialstyrelsen.se). Med det här inlägget vill jag gärna bidra till att du ska ta ett eget beslut om igångsättning. Det är du som måste försöka en igångsättning. Och det är du och ditt barn som ska ha behandlingen.

Att jag har valt att använda ”Dagens kalender” för att skriva om rättigheter specifikt kring igångsättning beror på att födande kvinnor ofta inte upplever att induktionen presenterades som ett faktiskt val (Lou, 2018). Det tyder också på att gravida kvinnor får otillräcklig information när det kommer till eventuella biverkningar om igångsättning (Clausen, 2016). Dessutom ges inte tillräckligt med information om hur förlossningsprocessen totalt sett kan skilja sig från en spontanförlossning och alternativ till igångsättning nämns inte (Clausen, 2016 & Lou, 2018) .

”Jag gör som vårdpersonalen rekommenderar”

De allra flesta födande lyssnar på läkaren eller barnmorskan som rekommenderar igångsättning, vilket också kan vara det rätta att göra. Läkare och barnmorskor är välutbildade personer med yrkeserfarenhet. Trots det ska du vara medveten om att den vägledning du får ofta bygger på förlossningsavdelningens allmänna rekommendationer och riktlinjer. Dessa riktlinjer är inte anpassade till den enskilda födande kvinnan och bygger tyvärr inte alltid på särskilt starka bevis för att en behandling är gynnsam och fördelaktig.

Rätten till information:

Ingen sjukvård får ges utan ditt samtycke och samtycke ska baseras på information som är anpassad efter dina individuella förutsättningar. Du ska känna till både det förväntade vård- och behandlingsförloppet vid påbörjandet och betydande risker för komplikationer och biverkningar, samt möjligheten att välja behandlingsalternativ (Patienlag:821 kap.3-4; 2014).

Be om vägledning på individuell nivå:

Läkaren eller barnmorskan som ger dig råd kommer vanligtvis att inkludera kunskap från vetenskapliga studier som har undersökt en behandlingseffekt på en större grupp förlossningar. Här kan det till exempel vara så att 2 % har nytta av behandlingen – men det betyder också att 98 % inte har det. En del av dessa 98 % kan till och med få biverkningar av behandlingen. Därför är det viktigt att du frågar om dessa siffror och även ges en möjlighet att bestämma dig för om du kan acceptera behandlingen – även om du skulle vara en av de 98 % som inte har nytta av behandlingen, som kanske får en onödig igångsättning och möjliga konsekvenser och biverkningar av denna behandling. Den som ska informera och vägleda dig har kunskap om dig och ditt barn och kan berätta om det finns särskilda förhållanden som gör att du eller ditt barn har stor nytta av att sätta igång förlossningen nu. Alternativt om du erbjuds en igångsättning på rutin utifrån en (ofta mycket liten) risk för att eventuella sjukdomstillstånd kan uppstå vid ett senare tillfälle?

Fråga F.R.A.N

Om du vill kunna göra ett individuellt val utifrån dina egna preferenser och bästa tillgängliga kunskap, skulle jag uppmuntra dig att ställa frågor från remsan F.R.A.N (Buckley, 2009) i mötet med läkaren eller barnmorskan:

F – förmåner: Vilka fördelar finns det för mig/mitt barn av att bli igångsatt? Med andra ord, hur stor är risken för mig/mitt barn om jag väljer igångsättning jämfört med om jag inte väljer en igångsättning. Här gäller det att få absoluta tal. Exempel: i min situation, hur många förlossningar måste sättas igång för att förhindra att ett barn dör?

R – risker: Vilka risker finns det för mig och mitt barn genom att bli igångsatt? Fråga igen om absoluta tal, till exempel: Hur många måste sättas igång innan ett barn utsätts för syrebrist från behandlingen. Hur stor är risken att jag med min historia hamnar i kejsarsnitt på grund av igångsättningen?

A – Alternativ: Vilka alternativ finns det? Finns det andra rimliga behandlingsalternativ, inklusive behandling vid ett senare tillfälle?

N – Nej till behandling: Vilka är riskerna med att inte acceptera erbjudandet om behandling? Fråga igen om absoluta tal.

Verktyg för beslutsstöd

Vill du veta mer om att fatta beslut om igångsättning eller inte har jag tillsammans med två kollegor på barnmorskeutbildningen i Köpenhamn skapat ett ”Beslutsstödsverktyg” för de som ska ta ställning till om de ska sätta igång förlossningen efter förfallodatum. I det här verktyget kan du hitta information om igångsättningsmetoder, biverkningar, fördelar och nackdelar med induktion och olika verktyg som kan hjälpa dig och din partner att göra rätt val för er:

LÄNK: Verktyg för beslutsstöd

God beslutning til dig derude 😊

Kh Eva (evry@kp.dk)

Referenser:

Buckley SJ. Gentle birth, gentle mothering. 1.ed. New York: Berkeley; 2009.

Clausen, Juhl, Rydahl; Quality assessment of patient leaflets on misoprostol-induced labour. BMJ Open 2016;6:

Lou et al, Women’s experiences of postterm induction of labor. Birth. 2019;46:400–410.


Att föda även första barnet hemma

1 kommentar

Av Morlin Schubert

Jag heter Morlin och vill slå ett slag för att våga föda även första barnet hemma. 

“Jo, vi har tänkt på hemfödsel. Hoppas vi kan föda hemma med andra barnet, men med första känns det bäst att vara på sjukhuset ändå.” Jag nickar, jag förstår mina vänner, mina doulaklienter. “Jag fattar.” Det gör jag verkligen. Men en liten fråga finns där, längst bak i huvudet: varför?* 

Jo, jag vet ju varför. Det känns säkrare. Du har aldrig varit med om att föda barn, ens med när ett barn föds, du vet inte hur det kommer att bli. Du har aldrig upplevt värksmärta. Du vet inte hur det är att föda, du vet inte om du kanske ändrar din nuvarande plan och visst kommer att vilja ha medicinsk smärtlindring. Och sjukhuset är ju det vanliga. Det trygga. Det säkra, det har vi lärt oss. Jag fattar, verkligen. Och jag undrar: är du medveten om vilken skillnad det är mellan att planera för en hemfödsel eller en sjukhusfödsel? Jag vet att du har läst på, du vet hur du kan försöka skydda fysiologin på sjukhuset, du har förberett dig. Du vet att du kan säga nej. Du har övat på att säga nej. Du vet att du kommer behöva säga nej. Är du beredd att lämna din bubbla och säga nej?

Den här texten är till dig som tänker på hemfödsel. Till dig som vill föda fysiologiskt, dvs utan störningar och interventioner. Jag vill dela min upplevelse av att föda mitt första barn hemma. Inte för att jag tycker att alla bör föda hemma, men för att du som har tänkt på hemfödsel ska få lite mod att tänka mer på det. Känna på det. För det är det allt handlar om: Känslan. Kroppen. Själen.

Golden hour, ostört, medan barnmorskorna skrev journal i köket. Att få vara hemma sedan och få vila ut i sitt eget hem tyckte min man var bland det bästa med hemfödslarna.

Idag har vi inte längre någon förkroppsligad kunskap om födandet. Vi är inte längre med när våra systrar föder. Vi ser inte våra vänner hantera värkar. Vi håller inte i nyfödda barn. Ser inte amning övas. Förrän vi själva föder, vi själva håller vårt nyfött barn, vi själva ammar. Det enda vi har idag är å ena sidan verklighetsfrånvända och skrämmande filmer. Skämt för att man vill skratta och inte gråta. Hahaha, jag trodde jag kunde föda barn, så naivt jag var, det är som att skita ut en melon ju, tur att sjukvården fanns för att rädda livet på mitt barn och mig. Det är faktiskt väldigt svårt att ändra internaliserade kulturella föreställningar om födandet som farligt, speciellt med bara hjärnan som hjälp. Speciellt om kroppen inte har något att sätta emot. Även du som tror på att födandet inte är farligt har mest sannolikt internaliserade sanningar som är svåra att komma åt med rationalitet allena. 

Vi ser å andra sidan tillrättalagda filmer på instagram, ihopklippta så att det råa försvinner, ljuden, väntan, tvivel, rädslan. För rädslan finns ofta med, stundtals, men i rätt omgiving är den övergående, tilliten tar över, jävla anamma. 

Våra kroppar vet inte längre vad födandet är, så våra hjärnor blir våra följeslagare i förberedandet. Vi läser. Vi läser. Vi läser. Förstår, planerar. Pratar och läser. Men när vi sedan föder, då har neocortex lämnat oss. Då är vi bara kroppar, bara känslor. Det vi läst är teori, men det är kroppen som föder. Däggdjurskroppen som inte kan viljas till att tycka att det som hjärnan har bestämt är det tryggaste alternativet.

Våra kroppar ändå. De föder trots att vi åker iväg med dem mitt under värkarbetet. De föder ändå trots att olika personer kommer och försvinner igen. Alltid försvinna igen. Alltid en agenda i kommandet. Hur lyhörd och ödmjud barnmorskan än må vara: hon har en agenda när hon kommer in. Undersöka, kontrollera, berätta, kolla, rutin:a. Du är i din bubbla, hon kommer in och vill något. Och sedan går hon ut igen. Du krystar ju inte ännu, och hon skulle nog bara störa. Dessutom ska hon snart in på rum fyra, hon ser på väggen att de har ringt. Men hon är mjuk, har läst ditt brev och respekterar dina val. Du kommer kunna föda fysiologiskt. Hoppas vi. Hoppas du hinner föda innan hennes skift tar slut. Hoppas hon har lika snälla kollegor. Undrar vem som kommer sedan? Undrar när bebisen ska komma. Undrar om kontrollen, undersökningen, rutinen visade att allt är ok. Så att ingen utanför behöver bli orolig. Du vet ju att ingen behöver oroa sig. Hoppas du vet det? Fortsätter veta det trots diskussioner om varför de rekommenderar att följa deras rutin? För säkerhets skull. Vi vill ju inte att något ska hända, eller hur? Vi måste tänka på bebisen, förstår du. Du förstår. Du undrar. Du tänker. Du och din hjärna.

Att bli mätt och vägd i hemmets lugna vrå.

När jag födde mitt första barn hemma hade jag inte läst på. I princip alls. Jag visste varken vad oxytocin var eller att det var meningen att man skulle slappna av under värk, inte bara mellan värkarna. Jag visste inget om interventionskaskaden, sjukhusrutiner eller forskningen som visar att det är lika säkert (och ofta säkrare) för lågriskgravida att föda hemma. Jag trodde till och med på det “obstetriska dilemmat” (att människohuvuden och -bäcken skulle vara missanpassade till varann och människor därmed hade svårt att föda) som om det vore fakta. Och då hade jag ändå gått en profylaxkurs (av, som jag nu vet, medioker kvalité). Det enda jag hade var någon slags sjukhusrädsla, en önskan om att veta vilka som skulle vara med och en önskan om att de som är med inte ska behöva tänka på någonting annat än mig och mitt barn. Inga andra kvinnor, inga andra behov. 

Men jag hade också något som många idag tyvärr saknar: en förebild och en medfödd kroppslig tilltro till födandet. Min mamma har fött mig och mina syskon hemma, och gjort födelsealbum av bilderna. Berättat. Berättat det svåra och det fina, det skrämmande och det stärkande. Min syster hörde jag dessutom födas, även om jag valde att vänta med att se tills hon var född. Min mamma i sin tur hade sett sin storasyster föda på sjukhus, motvilligt, och sedan hemma. Och bestämt sig för att föda oss hemma. Mammas kropp hade sett och känt, min kropp hade hört och känt, och då kan hjärnan gott få vila lite. 

Jag behövde inte vara så påläst egentligen. I och med att jag litade på min kropps förmåga och alla runtomkring mig kunde jag blunda, vara i min bubbla, vara helt kropp och inte hjärna. Ingen tidsuppfattning när Sepideh väl hade kommit. 

Just innan hon kom var jag uppe i hjärnan. Jag hade tagit förlossningsdrinken, eftersom medicinsk igångsättning väntade nästa morgon, efter 48 timmar med vattenavgång utan värkar. Barnmorskorna hade berättat att den kan ge pinvärkar, speciellt om livmodertappen, som min då, inte var mogen. Så strax innan Sepideh anlände gjorde det mycket ont. Jag var orolig: tänk om det här inte ens är värkar? Tänk om det kommer göra såhär ont i 24 timmar till? Hur ska jag klara det? Om det gör såhär ont redan nu? Tänk om. Tänk när. Tänk. Jag stod på tå, uppe i huvudet, uppe i oron. Bad Sepideh om en vaginalundersökning. Jag måste få veta om jag ens är igång. Kunde inte lita på min känsla. Inte lita på de andras uppmuntrande ord. Hjärnan visste ju att drinken kan ge pinvärkar. Alltså en vaginalundersökning. Det värsta på hela födseln. Ont, obekvämt, ligga ner, aldrig mer. Men beskedet: 6 centimeter. Jag var igång. Och hade dessutom kommit en bra bit på vägen. Då vågade jag gå in i födandet på allvar, ge mig hän, köra på. Och smärtan halverades. Den ändrade helt karaktär. Blev hanterbar igen. Inte längre uppe i huvudet, i oron, i tidstankar, i planering, i icke-tilliten. Den nyfunna tilliten gjorde smärtan inte längre lika ont.

6 centimeter. Lättnaden när födseln faktiskt var igång och jag inte skulle behöva stå ut med smärtan i 24 h till.

Snart därpå kom Helena, hon som jag hade valt redan i första trimestern. Hon som kunde tyska, så jag kunde lita på att jag inte kommer att behöva kunna prata ett främmande språk. (Jag kunde sedan prata och förstå svenska under hela födseln, men jag hade ju aldrig fött innan, så jag visste inte hur det skulle bli att föda.) Hon som hade arbetat på neo och var akupunktör. Jag tror inte att jag ens öppnade ögonen när hon kom, kände att hon hade kommit, någon hade släppt in henne, och det var bra att hon hade kommit. Hörde hennes röst och visste att allt är på plats nu, och jag kan släppa allt och enbart vara kropp. Inte för att jag visste att födandet fungerar bäst så, utan för att min kropp gjorde så. Stängde av hjärnan. När jag var i duschen behövde min mamma komma väldigt nära och nästan skrika så att jag skulle “vakna till” tillräckligt för att förstå att handduken jag hade lagt under knäna täppte till avloppet och att badrummet stod under vatten. När jag fick antydan till kräkreflex visste jag varken att barnmorskona tydde det som att bebisen hade nått spinae, eller att mamma hämtade en bunke för säkerhets skull. Jag såg den senare och undrade vem som hade ställt en bunke där. Jag tackade ja till akupunktur när krystfasen blev lite längre än väntat, men såg först på fotona efteråt var exakt de hade suttit. 

Jag hade förmånen att till viss grad härma traditionellt födande: en stark tillit till att kroppen kan, att det går bra att föda barn (hemma), och sedan en omgivning som minimerade alla störningsrisker: kända stödpersoner jag litade på och som hade alla förutsättningar att individualisera sitt stöd efter mina och enbart mina behov. Inga pm, inga högre uppsatta människor utanför rummet, inga vårdgivarrädslor, inga andra kvinnor att tänka på, inga skiftbyten. Och för egen del: inte för mycket kognition, rationell förberedelse, beslutsfattande, planering. Inte för mycket hjärna. Jag kunde slappna av och låta födandet ske.

Nu är alla på plats. Men jag behöver inte ”vakna” för det.

Jag hade min mamma och hennes bilder och berättelser som gav mig tillit till att kroppen kan föda. Att man kan behålla agens under hela förloppet. Att alternativ till rådande norm finns. 

Att det är ett ansträngande, tufft, smärtsamt hästjobb att föda barn, men att det inte måste innebära lidande. 

Nu funderar jag: hur kan vi öka vår kroppsliga tilltro till födandet? Hur kan vi åter bjuda våra systrar in till våra födslar och vår postpartum? Vad kan vi göra så att hjärnorna ska få vila? Vilka förutsättningar behövs för att de ska kunna göra det? Kan vi skaffa tilltro genom att föda hemma, där vi kan bubbla in oss och bara föda ifred?

Jag funderar: vi som föder hemma, kan vi bjuda in våra systrar till våra födslar? Ge dem gåvan av kroppslig kunskap inför sina resor? Så att fler kan börja känna: Det har jag aldrig provat, så det klarar jag helt säkert!**

Jag fattar att du väljer att föda så som alla gör med första barnet. Verkligen. Jag lägger ingen värdering i det. Och: 

Det finns vittnesmål om att vårdpersonal tar en omföderska på större allvar än en förstföderska – kan det vara så att du tar dig själv på allvar först efter du har fött barn en gång? 

När många hoppas på en revanschförlossning för sitt andra barn… ska vi försöka att få revansch direkt från början? 

Av Morlin Schubert

Doulagruppen

*Jag vet att frågan om att föda hemma för väldigt många är en ekonomisk fråga eller en ickebefintlig fråga, eftersom det inte finns hembarnmorskor där man bor. Jag är väldigt ledsen för alla som inte ens har valet att fatta beslut kring födelseplatsen och är bedrövad över att Sverige har ett otroligt misogynt vårdsystem där kvinnor inte får välja födelseplats fritt. Sverige är faktiskt ganska ensamt om det, på ett dåligt sätt.

** Inte Pippi tydligen, men ack ett så fint citat!

https://www.thelancet.com/journals/eclinm/article/PIIS2589-5370(20)30063-8/fulltext

Reitsma et al (2020). Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses.

https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2589537019301191

Hutton et al (2019). Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/22117057/

Birthplace in England Collaborative Group et al (2011). Perinatal and maternal outcomes by planned place of birth for healthy women with low risk pregnancies: the Birthplace in England national prospective cohort study.

https://bmcpregnancychildbirth.biomedcentral.com/articles/10.1186/1471-2393-14-179

Blix et al (2014). Transfer to hospital in planned home births: a systematic review.


Det går att förändra förlossningsvård

Lämna en kommentar

Av Marie Blomberg

Hej jag heter Marie och har precis fyllt 60 år. Jag har hela mitt obstetriska liv haft en tro på att kvinnor kan föda barn normalt. Under många år ledde jag förlossningsenheten i Linköping där vi genomförde flera förändringar av strukturer och attityder, hela tiden med målbilden/visionen att erbjuda fler kvinnor en säker normal förlossning som de var nöjda med. Att förändra förlossningsvård går men är bitvis mödosamt. Vi lyckades först öka och sedan bibehålla antalet normala förlossningar och införde att kvinnorna fick skatta sin förlossningsupplevelse med en VAS skala (ett oprecist instrument men gav oss ett mått vi kunde följa över tid). Hur vi närmade oss målbilden återkopplades regelbundet till alla som jobbade på förlossningsavdelningen för att uppmuntra att vad varje medarbetare gör 24/7 är betydelsefullt för att nå målet. Detaljer om förändringsarbetets alla delar finns att läsa i ett antal vetenskapliga artiklar.

https://obgyn.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/aogs.12872

https://obgyn.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/aogs.13970

Nu har jag sedan flera år lämnat över stafettpinnen på Förlossningen i Linköping och ser hur det fina arbetet fortgår. Men kan man luta sig tillbaka? Gjorde/gör vi allting rätt? Nej inte alls, det finns alltid förbättringspotential. På senare år har jag blivit alltmer akademisk och försöker bidra till en bättre förlossningsvård från den vinkeln. Jag har tillsammans med min forskargrupp i Linköping försökt förstå mer om förlossningsprogress samt oxytocinets mekanism och betydelse under förlossningsarbetet. Vi har tillsammans med forskare i Uppsala tagit fram en metod för att mäta oxytocin i mammans blod vilket öppnar upp en stor möjlighet att vidare utforska betydelse/behov av oxytocin under förlossningsförloppet med det övergripande målet att kunna erbjuda kvinnor en individuell behandling.

Under arbetet med att tränga in i oxytocinets åldriga vetenskapliga underlag sprang jag på WHOs nya rekommendation ”Intrapartum care for a positive childbirth experience” https://www.who.int/publications/i/item/9789241550215 och tilltalades av deras nya riktlinjer för förlossningsprogress (våra nuvarande baseras i mångt och mycket på studier från 50-talet), kvinnans rätt till stöd under förlossningen och delaktighet i beslut.

Om Picrino

Kvinnan är i nyckelhålet därför att hon är i centrum i den mer individualiserade förlossningsvården. Vilka är ”nyckelkomponenterna” som kommer ge henne en lyckad vaginal förlossning som utgång? Finns de i henne själv? Är hennes egen kropp/den egna graviditeten unik och svaret på vad som fungerar för just henne?

År 2020 publicerade WHO Labour Care guide (LCG), ett verktyg för dokumentation kompatibelt med de nya riktlinjerna. Min fråga blev, kan detta ytterligare förbättra en redan säker förlossningsvård i Sverige? Så föddes PICRINO studien.  www.picrino.se där vi vill undersöka om införandet av Labour Care Guide förbättrar barnutfallet och minskar andelen akuta kejsarsnitt men även vad kvinnor och deras partners samt personalen tycker. Intresset från Sveriges förlossningskliniker att delta har varit överväldigande och vi har nu 24 kliniker med i studien och 5 kliniker på väntelista. Alla kvinnor som är i aktiv förlossning på de kliniker som deltar i PICRINO kommer följa LCG. Det gör att vi kommer lära oss massor om kvinnor som vanligtvis inte deltar i randomiserade kontrollerade studier. Förberedelsearbetet är omfattande och leds av PICRINO gruppen i Linköping som består av kliniskt verksamma undersköterskor, barnmorskor, läkare och vårdadministratör. LCG ska anpassas till svenska förhållanden, digitaliseras och testas, implementeringspaketet för respektive klinik ska färdigställas, och en vetenskaplig utvärdering av införandet planeras. Vi håller tidsplanen, första klustret (4 kliniker går i gång med LCG februari 2024). 

Det jag och alla mina medarbetare förväntar oss av PICRINO är en minskning av antalet ogynnsamma neonatala utfall och minskat antal onödiga ingrepp (akuta kejsarsnitt och användning av oxytocin för att stimulera förlossningen) på basen av bredare gränserna för normal förlossningsprogress och ett förbättrat kontinuerligt stöd till kvinnor som föder. Dessutom förväntar vi oss en högre grad av tillfredsställelse med förlossningen bland kvinnor och partners.

Spännande förlossningstider står för dörren-för kvinnornas skull.


The Positive Birth Calendar 2023

1 kommentar
  • Logon ovan för årets julkalender är genererad av AI

Det blir en julkalender i år igen! En The Positive Birth Calendar 2023. Varje år sen jag publicerade min första julkalender funderar jag ett långt varv på om det verkligen ska bli en kalender i år igen. Det är nämligen ett stort och ganska tidskrävande jobb som jag inte får igen i pengar. Visst bygger det varumärke och är bra för den här plattformen på många sätt, men det är ingen affärsmodell som ger vinst.

Så varför kan jag inte låta bli då?

För att jag inte får de här berättelserna någon annanstans. De är helt unika. Och när berättelse efter berättelse läggs till varann så bildas ett mönster där helheten blir större än de enskilda delarna. Ingen randomiserad studie i världen kan ringa in det kontinuum, ja den transformation som födseln av ett barn är. Inget ont om randomiserade studier – de är superbra! Men vi måste också leta på andra ställen, ställa andra typer av frågor och dela våra egna berättelser och kanske framförallt – våra egna klangbottnar med varandra. Om vi vill få hela bilden.

Idag är det få som har förkroppsligad kunskap om det fysiologiska födandet. Alltså inte enbart kunskapen i teorin utan som en upplevelse i kroppen. Den specifika kompetensen och erfarenheten är sällsynt. En stor del av forskning om födande utgår istället från interventionell och obstetrisk, alltså medicinsk födevård. Vi försöker leta efter och definiera födandets fysiologi inom en redan given ram. I den ligger Friedmans partogram som ett segt damm. Det är svårt att kasta loss.

Eftersom vi har datasystem som kräver siffror. Kanske släpps du inte fram till nästa sida om du inte pluttar i en siffra? Dessa siffror blir sedan den data som det forskas på.

Den forskningen blir sedan den norm som kvinnor behöver förhålla sig till.

Tänk om vi kunde bredda normen för födande?

Tänk om kvinnor kunde få lov att vara olika i födandet? Vilja olika. Behöva olika. Tänk om det skulle kunna få vara okej?

För att ta oss dit från där vi är idag måste vi erkänna vad som har blivit fel. Man kan aldrig ställa något tillrätta om man inte först erkänner vad som har blivit fel. Det måste också erkännas kollektivt.

Sen behöver vi börja nysta. En bit i taget. En berättelse i taget. Tillsammans kan vi då kollektivt närma oss ett nytt ramverk för att förstå födandet.

Varje dag från den 1 december till den 24 december kommer du få en pusselbit här på bloggen. Jag kan knappt bärga mig. De är SÅ värdefulla bitar allihop.