Översättning från danska till svenska av Märta Cullhed Engblom
Det er dig, der bestemmer- om igangsættelse
Hej – Jeg heter Eva Rydahl, är (dansk) jordemoder, Ph.d. och forskare.
Det mesta av min forskning kretsar kring fördelar och nackdelar med induktion och om födande kvinnor får rätt information innan interventionen. Kvinnor finner sig i allt högre grad med att få förlossningen igångsatt snarare än att vänta på att förlossningen ska börja spontant. Från 2012 till 2021 har igångsättningsfrekvensen ökat från 15 % till 26 % av alla förlossningar (Socialstyrelsen.se). Med det här inlägget vill jag gärna bidra till att du ska ta ett eget beslut om igångsättning. Det är du som måste försöka en igångsättning. Och det är du och ditt barn som ska ha behandlingen.
Att jag har valt att använda ”Dagens kalender” för att skriva om rättigheter specifikt kring igångsättning beror på att födande kvinnor ofta inte upplever att induktionen presenterades som ett faktiskt val (Lou, 2018). Det tyder också på att gravida kvinnor får otillräcklig information när det kommer till eventuella biverkningar om igångsättning (Clausen, 2016). Dessutom ges inte tillräckligt med information om hur förlossningsprocessen totalt sett kan skilja sig från en spontanförlossning och alternativ till igångsättning nämns inte (Clausen, 2016 & Lou, 2018) .
”Jag gör som vårdpersonalen rekommenderar”
De allra flesta födande lyssnar på läkaren eller barnmorskan som rekommenderar igångsättning, vilket också kan vara det rätta att göra. Läkare och barnmorskor är välutbildade personer med yrkeserfarenhet. Trots det ska du vara medveten om att den vägledning du får ofta bygger på förlossningsavdelningens allmänna rekommendationer och riktlinjer. Dessa riktlinjer är inte anpassade till den enskilda födande kvinnan och bygger tyvärr inte alltid på särskilt starka bevis för att en behandling är gynnsam och fördelaktig.
Rätten till information:
Ingen sjukvård får ges utan ditt samtycke och samtycke ska baseras på information som är anpassad efter dina individuella förutsättningar. Du ska känna till både det förväntade vård- och behandlingsförloppet vid påbörjandet och betydande risker för komplikationer och biverkningar, samt möjligheten att välja behandlingsalternativ (Patienlag:821 kap.3-4; 2014).
Be om vägledning på individuell nivå:
Läkaren eller barnmorskan som ger dig råd kommer vanligtvis att inkludera kunskap från vetenskapliga studier som har undersökt en behandlingseffekt på en större grupp förlossningar. Här kan det till exempel vara så att 2 % har nytta av behandlingen – men det betyder också att 98 % inte har det. En del av dessa 98 % kan till och med få biverkningar av behandlingen. Därför är det viktigt att du frågar om dessa siffror och även ges en möjlighet att bestämma dig för om du kan acceptera behandlingen – även om du skulle vara en av de 98 % som inte har nytta av behandlingen, som kanske får en onödig igångsättning och möjliga konsekvenser och biverkningar av denna behandling. Den som ska informera och vägleda dig har kunskap om dig och ditt barn och kan berätta om det finns särskilda förhållanden som gör att du eller ditt barn har stor nytta av att sätta igång förlossningen nu. Alternativt om du erbjuds en igångsättning på rutin utifrån en (ofta mycket liten) risk för att eventuella sjukdomstillstånd kan uppstå vid ett senare tillfälle?
Fråga F.R.A.N
Om du vill kunna göra ett individuellt val utifrån dina egna preferenser och bästa tillgängliga kunskap, skulle jag uppmuntra dig att ställa frågor från remsan F.R.A.N (Buckley, 2009) i mötet med läkaren eller barnmorskan:
F – förmåner: Vilka fördelar finns det för mig/mitt barn av att bli igångsatt? Med andra ord, hur stor är risken för mig/mitt barn om jag väljer igångsättning jämfört med om jag inte väljer en igångsättning. Här gäller det att få absoluta tal. Exempel: i min situation, hur många förlossningar måste sättas igång för att förhindra att ett barn dör?
R – risker: Vilka risker finns det för mig och mitt barn genom att bli igångsatt? Fråga igen om absoluta tal, till exempel: Hur många måste sättas igång innan ett barn utsätts för syrebrist från behandlingen. Hur stor är risken att jag med min historia hamnar i kejsarsnitt på grund av igångsättningen?
A – Alternativ: Vilka alternativ finns det? Finns det andra rimliga behandlingsalternativ, inklusive behandling vid ett senare tillfälle?
N – Nej till behandling: Vilka är riskerna med att inte acceptera erbjudandet om behandling? Fråga igen om absoluta tal.
Verktyg för beslutsstöd
Vill du veta mer om att fatta beslut om igångsättning eller inte har jag tillsammans med två kollegor på barnmorskeutbildningen i Köpenhamn skapat ett ”Beslutsstödsverktyg” för de som ska ta ställning till om de ska sätta igång förlossningen efter förfallodatum. I det här verktyget kan du hitta information om igångsättningsmetoder, biverkningar, fördelar och nackdelar med induktion och olika verktyg som kan hjälpa dig och din partner att göra rätt val för er:
Jag heter Morlin och vill slå ett slag för att våga föda även första barnet hemma.
“Jo, vi har tänkt på hemfödsel. Hoppas vi kan föda hemma med andra barnet, men med första känns det bäst att vara på sjukhuset ändå.” Jag nickar, jag förstår mina vänner, mina doulaklienter. “Jag fattar.” Det gör jag verkligen. Men en liten fråga finns där, längst bak i huvudet: varför?*
Jo, jag vet ju varför. Det känns säkrare. Du har aldrig varit med om att föda barn, ens med när ett barn föds, du vet inte hur det kommer att bli. Du har aldrig upplevt värksmärta. Du vet inte hur det är att föda, du vet inte om du kanske ändrar din nuvarande plan och visst kommer att vilja ha medicinsk smärtlindring. Och sjukhuset är ju det vanliga. Det trygga. Det säkra, det har vi lärt oss. Jag fattar, verkligen. Och jag undrar: är du medveten om vilken skillnad det är mellan att planera för en hemfödsel eller en sjukhusfödsel? Jag vet att du har läst på, du vet hur du kan försöka skydda fysiologin på sjukhuset, du har förberett dig. Du vet att du kan säga nej. Du har övat på att säga nej. Du vet att du kommer behöva säga nej. Är du beredd att lämna din bubbla och säga nej?
Den här texten är till dig som tänker på hemfödsel. Till dig som vill föda fysiologiskt, dvs utan störningar och interventioner. Jag vill dela min upplevelse av att föda mitt första barn hemma. Inte för att jag tycker att alla bör föda hemma, men för att du som har tänkt på hemfödsel ska få lite mod att tänka mer på det. Känna på det. För det är det allt handlar om: Känslan. Kroppen. Själen.
Golden hour, ostört, medan barnmorskorna skrev journal i köket. Att få vara hemma sedan och få vila ut i sitt eget hem tyckte min man var bland det bästa med hemfödslarna.
Idag har vi inte längre någon förkroppsligad kunskap om födandet. Vi är inte längre med när våra systrar föder. Vi ser inte våra vänner hantera värkar. Vi håller inte i nyfödda barn. Ser inte amning övas. Förrän vi själva föder, vi själva håller vårt nyfött barn, vi själva ammar. Det enda vi har idag är å ena sidan verklighetsfrånvända och skrämmande filmer. Skämt för att man vill skratta och inte gråta. Hahaha, jag trodde jag kunde föda barn, så naivt jag var, det är som att skita ut en melon ju, tur att sjukvården fanns för att rädda livet på mitt barn och mig. Det är faktiskt väldigt svårt att ändra internaliserade kulturella föreställningar om födandet som farligt, speciellt med bara hjärnan som hjälp. Speciellt om kroppen inte har något att sätta emot. Även du som tror på att födandet inte är farligt har mest sannolikt internaliserade sanningar som är svåra att komma åt med rationalitet allena.
Vi ser å andra sidan tillrättalagda filmer på instagram, ihopklippta så att det råa försvinner, ljuden, väntan, tvivel, rädslan. För rädslan finns ofta med, stundtals, men i rätt omgiving är den övergående, tilliten tar över, jävla anamma.
Våra kroppar vet inte längre vad födandet är, så våra hjärnor blir våra följeslagare i förberedandet. Vi läser. Vi läser. Vi läser. Förstår, planerar. Pratar och läser. Men när vi sedan föder, då har neocortex lämnat oss. Då är vi bara kroppar, bara känslor. Det vi läst är teori, men det är kroppen som föder. Däggdjurskroppen som inte kan viljas till att tycka att det som hjärnan har bestämt är det tryggaste alternativet.
Våra kroppar ändå. De föder trots att vi åker iväg med dem mitt under värkarbetet. De föder ändå trots att olika personer kommer och försvinner igen. Alltid försvinna igen. Alltid en agenda i kommandet. Hur lyhörd och ödmjud barnmorskan än må vara: hon har en agenda när hon kommer in. Undersöka, kontrollera, berätta, kolla, rutin:a. Du är i din bubbla, hon kommer in och vill något. Och sedan går hon ut igen. Du krystar ju inte ännu, och hon skulle nog bara störa. Dessutom ska hon snart in på rum fyra, hon ser på väggen att de har ringt. Men hon är mjuk, har läst ditt brev och respekterar dina val. Du kommer kunna föda fysiologiskt. Hoppas vi. Hoppas du hinner föda innan hennes skift tar slut. Hoppas hon har lika snälla kollegor. Undrar vem som kommer sedan? Undrar när bebisen ska komma. Undrar om kontrollen, undersökningen, rutinen visade att allt är ok. Så att ingen utanför behöver bli orolig. Du vet ju att ingen behöver oroa sig. Hoppas du vet det? Fortsätter veta det trots diskussioner om varför de rekommenderar att följa deras rutin? För säkerhets skull. Vi vill ju inte att något ska hända, eller hur? Vi måste tänka på bebisen, förstår du. Du förstår. Du undrar. Du tänker. Du och din hjärna.
Att bli mätt och vägd i hemmets lugna vrå.
När jag födde mitt första barn hemma hade jag inte läst på. I princip alls. Jag visste varken vad oxytocin var eller att det var meningen att man skulle slappna av under värk, inte bara mellan värkarna. Jag visste inget om interventionskaskaden, sjukhusrutiner eller forskningen som visar att det är lika säkert (och ofta säkrare) för lågriskgravida att föda hemma. Jag trodde till och med på det “obstetriska dilemmat” (att människohuvuden och -bäcken skulle vara missanpassade till varann och människor därmed hade svårt att föda) som om det vore fakta. Och då hade jag ändå gått en profylaxkurs (av, som jag nu vet, medioker kvalité). Det enda jag hade var någon slags sjukhusrädsla, en önskan om att veta vilka som skulle vara med och en önskan om att de som är med inte ska behöva tänka på någonting annat än mig och mitt barn. Inga andra kvinnor, inga andra behov.
Men jag hade också något som många idag tyvärr saknar: en förebild och en medfödd kroppslig tilltro till födandet. Min mamma har fött mig och mina syskon hemma, och gjort födelsealbum av bilderna. Berättat. Berättat det svåra och det fina, det skrämmande och det stärkande. Min syster hörde jag dessutom födas, även om jag valde att vänta med att se tills hon var född. Min mamma i sin tur hade sett sin storasyster föda på sjukhus, motvilligt, och sedan hemma. Och bestämt sig för att föda oss hemma. Mammas kropp hade sett och känt, min kropp hade hört och känt, och då kan hjärnan gott få vila lite.
Jag behövde inte vara så påläst egentligen. I och med att jag litade på min kropps förmåga och alla runtomkring mig kunde jag blunda, vara i min bubbla, vara helt kropp och inte hjärna. Ingen tidsuppfattning när Sepideh väl hade kommit.
Just innan hon kom var jag uppe i hjärnan. Jag hade tagit förlossningsdrinken, eftersom medicinsk igångsättning väntade nästa morgon, efter 48 timmar med vattenavgång utan värkar. Barnmorskorna hade berättat att den kan ge pinvärkar, speciellt om livmodertappen, som min då, inte var mogen. Så strax innan Sepideh anlände gjorde det mycket ont. Jag var orolig: tänk om det här inte ens är värkar? Tänk om det kommer göra såhär ont i 24 timmar till? Hur ska jag klara det? Om det gör såhär ont redan nu? Tänk om. Tänk när. Tänk. Jag stod på tå, uppe i huvudet, uppe i oron. Bad Sepideh om en vaginalundersökning. Jag måste få veta om jag ens är igång. Kunde inte lita på min känsla. Inte lita på de andras uppmuntrande ord. Hjärnan visste ju att drinken kan ge pinvärkar. Alltså en vaginalundersökning. Det värsta på hela födseln. Ont, obekvämt, ligga ner, aldrig mer. Men beskedet: 6 centimeter. Jag var igång. Och hade dessutom kommit en bra bit på vägen. Då vågade jag gå in i födandet på allvar, ge mig hän, köra på. Och smärtan halverades. Den ändrade helt karaktär. Blev hanterbar igen. Inte längre uppe i huvudet, i oron, i tidstankar, i planering, i icke-tilliten. Den nyfunna tilliten gjorde smärtan inte längre lika ont.
6 centimeter. Lättnaden när födseln faktiskt var igång och jag inte skulle behöva stå ut med smärtan i 24 h till.
Snart därpå kom Helena, hon som jag hade valt redan i första trimestern. Hon som kunde tyska, så jag kunde lita på att jag inte kommer att behöva kunna prata ett främmande språk. (Jag kunde sedan prata och förstå svenska under hela födseln, men jag hade ju aldrig fött innan, så jag visste inte hur det skulle bli att föda.) Hon som hade arbetat på neo och var akupunktör. Jag tror inte att jag ens öppnade ögonen när hon kom, kände att hon hade kommit, någon hade släppt in henne, och det var bra att hon hade kommit. Hörde hennes röst och visste att allt är på plats nu, och jag kan släppa allt och enbart vara kropp. Inte för att jag visste att födandet fungerar bäst så, utan för att min kropp gjorde så. Stängde av hjärnan. När jag var i duschen behövde min mamma komma väldigt nära och nästan skrika så att jag skulle “vakna till” tillräckligt för att förstå att handduken jag hade lagt under knäna täppte till avloppet och att badrummet stod under vatten. När jag fick antydan till kräkreflex visste jag varken att barnmorskona tydde det som att bebisen hade nått spinae, eller att mamma hämtade en bunke för säkerhets skull. Jag såg den senare och undrade vem som hade ställt en bunke där. Jag tackade ja till akupunktur när krystfasen blev lite längre än väntat, men såg först på fotona efteråt var exakt de hade suttit.
Jag hade förmånen att till viss grad härma traditionellt födande: en stark tillit till att kroppen kan, att det går bra att föda barn (hemma), och sedan en omgivning som minimerade alla störningsrisker: kända stödpersoner jag litade på och som hade alla förutsättningar att individualisera sitt stöd efter mina och enbart mina behov. Inga pm, inga högre uppsatta människor utanför rummet, inga vårdgivarrädslor, inga andra kvinnor att tänka på, inga skiftbyten. Och för egen del: inte för mycket kognition, rationell förberedelse, beslutsfattande, planering. Inte för mycket hjärna. Jag kunde slappna av och låta födandet ske.
Nu är alla på plats. Men jag behöver inte ”vakna” för det.
Jag hade min mamma och hennes bilder och berättelser som gav mig tillit till att kroppen kan föda. Att man kan behålla agens under hela förloppet. Att alternativ till rådande norm finns.
Att det är ett ansträngande, tufft, smärtsamt hästjobb att föda barn, men att det inte måste innebära lidande.
Nu funderar jag: hur kan vi öka vår kroppsliga tilltro till födandet? Hur kan vi åter bjuda våra systrar in till våra födslar och vår postpartum? Vad kan vi göra så att hjärnorna ska få vila? Vilka förutsättningar behövs för att de ska kunna göra det? Kan vi skaffa tilltro genom att föda hemma, där vi kan bubbla in oss och bara föda ifred?
Jag funderar: vi som föder hemma, kan vi bjuda in våra systrar till våra födslar? Ge dem gåvan av kroppslig kunskap inför sina resor? Så att fler kan börja känna: Det har jag aldrig provat, så det klarar jag helt säkert!**
Jag fattar att du väljer att föda så som alla gör med första barnet. Verkligen. Jag lägger ingen värdering i det. Och:
Det finns vittnesmål om att vårdpersonal tar en omföderska på större allvar än en förstföderska – kan det vara så att du tar dig själv på allvar först efter du har fött barn en gång?
När många hoppas på en revanschförlossning för sitt andra barn… ska vi försöka att få revansch direkt från början?
*Jag vet att frågan om att föda hemma för väldigt många är en ekonomisk fråga eller en ickebefintlig fråga, eftersom det inte finns hembarnmorskor där man bor. Jag är väldigt ledsen för alla som inte ens har valet att fatta beslut kring födelseplatsen och är bedrövad över att Sverige har ett otroligt misogynt vårdsystem där kvinnor inte får välja födelseplats fritt. Sverige är faktiskt ganska ensamt om det, på ett dåligt sätt.
** Inte Pippi tydligen, men ack ett så fint citat!
Reitsma et al (2020). Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses.
Hutton et al (2019). Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses.
Birthplace in England Collaborative Group et al (2011). Perinatal and maternal outcomes by planned place of birth for healthy women with low risk pregnancies: the Birthplace in England national prospective cohort study.
Hej jag heter Marie och har precis fyllt 60 år. Jag har hela mitt obstetriska liv haft en tro på att kvinnor kan föda barn normalt. Under många år ledde jag förlossningsenheten i Linköping där vi genomförde flera förändringar av strukturer och attityder, hela tiden med målbilden/visionen att erbjuda fler kvinnor en säker normal förlossning som de var nöjda med. Att förändra förlossningsvård går men är bitvis mödosamt. Vi lyckades först öka och sedan bibehålla antalet normala förlossningar och införde att kvinnorna fick skatta sin förlossningsupplevelse med en VAS skala (ett oprecist instrument men gav oss ett mått vi kunde följa över tid). Hur vi närmade oss målbilden återkopplades regelbundet till alla som jobbade på förlossningsavdelningen för att uppmuntra att vad varje medarbetare gör 24/7 är betydelsefullt för att nå målet. Detaljer om förändringsarbetets alla delar finns att läsa i ett antal vetenskapliga artiklar.
Nu har jag sedan flera år lämnat över stafettpinnen på Förlossningen i Linköping och ser hur det fina arbetet fortgår. Men kan man luta sig tillbaka? Gjorde/gör vi allting rätt? Nej inte alls, det finns alltid förbättringspotential. På senare år har jag blivit alltmer akademisk och försöker bidra till en bättre förlossningsvård från den vinkeln. Jag har tillsammans med min forskargrupp i Linköping försökt förstå mer om förlossningsprogress samt oxytocinets mekanism och betydelse under förlossningsarbetet. Vi har tillsammans med forskare i Uppsala tagit fram en metod för att mäta oxytocin i mammans blod vilket öppnar upp en stor möjlighet att vidare utforska betydelse/behov av oxytocin under förlossningsförloppet med det övergripande målet att kunna erbjuda kvinnor en individuell behandling.
Under arbetet med att tränga in i oxytocinets åldriga vetenskapliga underlag sprang jag på WHOs nya rekommendation ”Intrapartum care for a positive childbirth experience” https://www.who.int/publications/i/item/9789241550215 och tilltalades av deras nya riktlinjer för förlossningsprogress (våra nuvarande baseras i mångt och mycket på studier från 50-talet), kvinnans rätt till stöd under förlossningen och delaktighet i beslut.
Om Picrino
Kvinnan är i nyckelhålet därför att hon är i centrum i den mer individualiserade förlossningsvården. Vilka är ”nyckelkomponenterna” som kommer ge henne en lyckad vaginal förlossning som utgång? Finns de i henne själv? Är hennes egen kropp/den egna graviditeten unik och svaret på vad som fungerar för just henne?
År 2020 publicerade WHO Labour Care guide (LCG), ett verktyg för dokumentation kompatibelt med de nya riktlinjerna. Min fråga blev, kan detta ytterligare förbättra en redan säker förlossningsvård i Sverige? Så föddes PICRINO studien. www.picrino.se där vi vill undersöka om införandet av Labour Care Guide förbättrar barnutfallet och minskar andelen akuta kejsarsnitt men även vad kvinnor och deras partners samt personalen tycker. Intresset från Sveriges förlossningskliniker att delta har varit överväldigande och vi har nu 24 kliniker med i studien och 5 kliniker på väntelista. Alla kvinnor som är i aktiv förlossning på de kliniker som deltar i PICRINO kommer följa LCG. Det gör att vi kommer lära oss massor om kvinnor som vanligtvis inte deltar i randomiserade kontrollerade studier. Förberedelsearbetet är omfattande och leds av PICRINO gruppen i Linköping som består av kliniskt verksamma undersköterskor, barnmorskor, läkare och vårdadministratör. LCG ska anpassas till svenska förhållanden, digitaliseras och testas, implementeringspaketet för respektive klinik ska färdigställas, och en vetenskaplig utvärdering av införandet planeras. Vi håller tidsplanen, första klustret (4 kliniker går i gång med LCG februari 2024).
Det jag och alla mina medarbetare förväntar oss av PICRINO är en minskning av antalet ogynnsamma neonatala utfall och minskat antal onödiga ingrepp (akuta kejsarsnitt och användning av oxytocin för att stimulera förlossningen) på basen av bredare gränserna för normal förlossningsprogress och ett förbättrat kontinuerligt stöd till kvinnor som föder. Dessutom förväntar vi oss en högre grad av tillfredsställelse med förlossningen bland kvinnor och partners.
Spännande förlossningstider står för dörren-för kvinnornas skull.
Logon ovan för årets julkalender är genererad av AI
Det blir en julkalender i år igen! En The Positive Birth Calendar 2023. Varje år sen jag publicerade min första julkalender funderar jag ett långt varv på om det verkligen ska bli en kalender i år igen. Det är nämligen ett stort och ganska tidskrävande jobb som jag inte får igen i pengar. Visst bygger det varumärke och är bra för den här plattformen på många sätt, men det är ingen affärsmodell som ger vinst.
Så varför kan jag inte låta bli då?
För att jag inte får de här berättelserna någon annanstans. De är helt unika. Och när berättelse efter berättelse läggs till varann så bildas ett mönster där helheten blir större än de enskilda delarna. Ingen randomiserad studie i världen kan ringa in det kontinuum, ja den transformation som födseln av ett barn är. Inget ont om randomiserade studier – de är superbra! Men vi måste också leta på andra ställen, ställa andra typer av frågor och dela våra egna berättelser och kanske framförallt – våra egna klangbottnar med varandra. Om vi vill få hela bilden.
Idag är det få som har förkroppsligad kunskap om det fysiologiska födandet. Alltså inte enbart kunskapen i teorin utan som en upplevelse i kroppen. Den specifika kompetensen och erfarenheten är sällsynt. En stor del av forskning om födande utgår istället från interventionell och obstetrisk, alltså medicinsk födevård. Vi försöker leta efter och definiera födandets fysiologi inom en redan given ram. I den ligger Friedmans partogram som ett segt damm. Det är svårt att kasta loss.
Eftersom vi har datasystem som kräver siffror. Kanske släpps du inte fram till nästa sida om du inte pluttar i en siffra? Dessa siffror blir sedan den data som det forskas på.
Den forskningen blir sedan den norm som kvinnor behöver förhålla sig till.
Tänk om vi kunde bredda normen för födande?
Tänk om kvinnor kunde få lov att vara olika i födandet? Vilja olika. Behöva olika. Tänk om det skulle kunna få vara okej?
För att ta oss dit från där vi är idag måste vi erkänna vad som har blivit fel. Man kan aldrig ställa något tillrätta om man inte först erkänner vad som har blivit fel. Det måste också erkännas kollektivt.
Sen behöver vi börja nysta. En bit i taget. En berättelse i taget. Tillsammans kan vi då kollektivt närma oss ett nytt ramverk för att förstå födandet.
Varje dag från den 1 december till den 24 december kommer du få en pusselbit här på bloggen. Jag kan knappt bärga mig. De är SÅ värdefulla bitar allihop.
Att åldras är något som kommer smygande. Tills en dag då man plötsligt och oåterkalleligen befinner sig på den andra sidan.
För inte alltför längesen behövde jag visa leg varje gång jag handlade på systemet. Sen glesade plötsligt dessa tillfällen ut. Jag behövde inte visa leg varje gång längre, bara ibland. Nu behöver jag aldrig visa leg mer och det innebär att jag har kommit över till den andra sidan.
Det är samma med så många andra saker. Tvåårstrots, mjölktänder och tonårsstrul. När man är mitt i något jobbigt ligger det nära till hands att tro att det alltid kommer vara jobbigt. Men så går tiden och omärkt så glesar det jobbiga ut tills det inte är ett bekymmer längre.
Under höstlovet åkte vi till Bror Hjorts hus och barnen fick måla i målarverkstaden
Där satt jag i några minuter på en stol och förundrades över att tiden har gått så fort! Tänkte hur fint det är att alla mina yngre barn kan måla själva. Snart kanske ingen av dem vill följa med och måla längre.
Jag fick en lätt euforisk känsla av att höstlovet flöt på så bra. Tänkte WOW är det här vad som väntar? Harmoni? Sen blev i princip hela familjen sjuk och allt blev jobbigt igen. Tji fick jag.
Det har tagit oss nästan två veckor att hämta igen från den senaste sjudomssvackan. Städa, handla ikapp, komma tillbaka till rutiner. Men nu verkar vi vara över på den andra sidan.
Igår åt jag lunch med Elisabeth Jubelin som är doula och fotograf. Hon gick vår doulautbildning under våren och tog en så fin bild på mig.
Att tiden gör något med oss är nog bra. Tänk om jag inte hade omprövat en enda sak sedan jag var 22 år? Vad odrägligt det hade varit.
Ibland slår det mig att själva förgreningen av livet ofta är så skild från ursprungsidén om samma liv. Och att det är precis det som gör livet så storslaget.
Börja med att ta bort stigmat som är kopplat till hemfödslar
När ett barn dör i samband med en förlossning så är det en tragedi för alla inblandade. Jag har under mina år som barnmorska varit med några gånger när detta tragiska har inträffat på det sjukhus jag själv har jobbat på för tillfället.
Stress, bristande kommunikation, att fastna i ett spår eller en diagnos, tunnelseende, panik, inkompetens, brister i övervakningen, fullt på avdelningen. Det är människor som arbetar med födande och människor begår misstag.
Nu går det att läsa i media att en Bebis dog efter hemförlossning.
Jag har ingen kunskap om det specifika fallet – men vad jag förstår så kommer Lex Maria- utredningen fram till att det har begåtts misstag av de barnmorskor som var medicinskt ansvariga.
När en tragedi av det här slaget inträffar vid en hemfödsel så tenderar stigmat runt hemfödslar att öka. Det är olyckligt eftersom stigmat i sig redan påverkar patientsäkerheten vid hemfödslar negativt.
Att dra åt svångremmen runt hemfödslar ännu hårdare och nu resolut avråda kvinnor från att föda hemma är ingen lösning. Det är varken faktabaserat eller hjälpsamt. Något som däremot skulle kunna hjälpa vore om fler bidrog till att lyfta hemförlossningsverksamheten från en oorganiserad Vilda Västern till en mer organiserad verksamhet.
För kvinnor kommer inte sluta föda barn. Varken på sjukhus eller hemma.
Referenser:
Hutton EK, Reitsma A, Simioni J, Brunton G, Kaufman K. Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses. EClinicalMedicine. 2019 Jul 25;14:59-70. doi: 10.1016/j.eclinm.2019.07.005. PMID: 31709403; PMCID: PMC6833447.
Förra veckan släppte SVD:s podd Blenda en dokumentärserie om Yogagirls vilda graviditet och fria födsel. Det blev en fin dokumentärserie tycker jag, där de olika perspektiven på födandet verkligen fick träda fram. Jag blev själv intervjuad i podden. En anledning till att jag återkommer till att berätta om min första förlossning är för att den på inget sätt är unik. Den belyser ett systemfel. Så många friska födande kommer ur sin första förlossning stukade och med en känsla av att de har misslyckats med att föda.
Jag vet att en bidragande orsak till den hätska debatten om Rachels födsel beror på att den var planerad att ske utan barnmorskor på plats. Ingen mödravård och ingen förlossningsvård. All kunskap som just hon behövde för att föda sitt barn fanns inom henne.
När jag lyssnar på dokumentären och tar del av den debatt som följer i tidningar och TV så blir det tydligt för mig hur exotiskt och ovanligt det fortfarande är med hemförlossning – alltså fysiologisk födsel – för många. Kvinnor som gör anspråk på sin egen kunskap ses som besvärliga och kanske lite farliga för allmänheten. Tänk om någon tar efter deras beteende? Det verkar som om många går runt med föreställningen att det är lika farligt att föda barn som det är att spela rysk roulette. Och att de enda som kan kontrollera och styra processen i rätt riktning är sjukvården.
Men för friska kvinnor som föder barn i hemmet är de absoluta riskerna för att något hemskt ska hända under själva förlossningen små. Med mödravård under graviditeten och barnmorskor i närheten vid en hemfödsel så tillkommer en högre grad av medicinsk säkerhet. Ändå har jag respekt för att kvinnor är olika och gör olika val. Rachels frifödsel var ett medvetet beslut och hon förberedde sig i månader.
Att diskutera hemfödslar – eller frifödslar för den delen – är ofta snudd på omöjligt på grund av de känslosvall som uppstår. Fakta försvinner fort från bordet.
Om mödradödlighet och vår syn på risk
Varje år dör runt sex kvinnor i Sverige under eller inom 42 dagar efter en avslutad graviditet. Av de mödradödsfall som inträffar sent är suicid den vanligaste orsaken. Dödsorsaker som har med graviditeten att göra handlar om havandeskapsförgiftning/ tromboembolisk sjukdom/ blodförgiftning och blödning. Fostervattenemboli och extrauterin graviditet är andra dödsorsaker. Indirekta dödsorsaker inträffar ibland när en grundsjukdom förvärras under graviditeten. Det kan vara hjärt och kärlsjukdomar, cancer, infektioner och hjärnblödningar. Mord förekommer också.
Att födas för tidigt är den största riskfaktorn för neonatal dödlighet. Under själva förlossningen är värkstimulerande dropp och sugklocka ofta inblandat när ett barn föds medtaget.
För att få lite perspektiv så kan man titta på hur många som dör i trafikolyckor varje år. Drygt 200 personer dör på det sättet varje år i Sverige. Hittills i år har 166 personer omkommit i vägtrafikolyckor. Och 10 kvinnor har drunknat i år.
Mellan år 2017-2020 så dödades i snitt 15 kvinnor om året av en före detta eller nuvarande partner i Sverige. Rent statistiskt så är det alltså farligare för en kvinna att vara ihop med en man än att vara gravid och föda barn. Det är sannerligen mycket upprörande!
Att jämföra siffror såhär kors och tvärs kan såklart bli lite spekulativt. Men min poäng är att vi tar risker i livet hela tiden och att det finns långt mer riskfyllda saker vi kan göra – och GÖR hela tiden utan att bli ifrågasatta – än att vara friska och föda barn.
Det här inlägget innehåller reklam för egen verksamhet
Vi ger Föda med stöd doulautbildning online på distans. Du kan alltså gå utbildningen hemifrån Haparanda, Kiruna, Umeå, från Öland, på Gotland eller varför inte nere i Malmö? Vi har nu utbildat doulor i just Östersund, Kiruna, Umeå, Öland, Göteborg, Uppsala, Stockholm och Enköping. Utan att våra deltagare har behövt åka hemifrån. JA visst finns det en unik kvalité med att ses live men det går inte att komma ifrån vilka möjligheter den digitala doulautbildningen faktiskt erbjuder. Vi är glada och stolta över att kunna erbjuda just denna möjlighet!
Nu har vi intag till vårens doulautbildning på distans och du får ett förmånligt pris som early bird om du anmäler dig innan nyår.
Utbildningen består av förinspelat material som du gör hemifrån i din egen takt, kurslitteratur samt två heldagar live på zoom under våren. En extra bonus är att vi ger en vidareutbildning på plats i Uppsala den 27 april i vår. Om du anmäler dig till den digitala utbildningen får du en förmånlig rabatt till denna utbildningsdag! Så det finns nu även en möjlighet att ses LIVE in real life i vår för den som vill! Missa inte den.
Vem kan bli doula?
Doula är ingen skyddad yrkestitel så vem som helst får kalla sig doula. Däremot krävs det ofta insikter och kunskaper så en doulautbildning är verkligen att rekommendera för dig som vill mogna in i uppgiften. Du som är över 18 år och som känner dig intresserad av att stödja kvinnor och familjer under processen med att bli förälder är välkommen! Om du redan arbetar med människor och har en akademisk examen inom något område så kan en doulautbildning också vara värdefull och tillföra nya perspektiv.
Vi sätter ljus på en del av verkligheten som inte alltid får så mycket ljus på sig.
Under åren har vi bland annat haft barnmorskor, psykologer, pensionärer, sjuksköterskor och studenter som har gått vår utbildning. Det är roligt och ger en särskild spänst och dynamik till gruppen. Att ta doulauppdrag och stödja kvinnor under födandet kan nämligen vara livslångt. Det är också någonting som kan få bölja fram och tillbaka – det behöver alltså inte vara något som man antingen gör eller inte gör. Under vissa livsfaser kanske det passar bättre in att ta doulauppdrag än under andra.
För många som går vår doulautbildning följer en bearbetning av tidigare (ofta jobbiga) erfarenheter av födande. En process drar igång och den kan fortsätta långt efter att utbildningen är avslutad.
Går det att ta doulauppdrag direkt efter avslutad utbildning?
Ja, tanken med vår doulautbildning är att du ska känna dig redo för att ta dig an ditt första doulauppdrag direkt efteråt. Det brukar gå utmärkt, är vår erfarenhet!
Som doula kommer du sedan att arbeta väldigt självständigt och vi ser det därför som vår uppgift att bidra till att stärka ett växande doulacommunity. Som doula behöver du nämligen andra doulor! Så en stor vinst med att gå en doulautbildning är att bli en del av ett nätverk. Nu finns det tex två Föda med stöd – diplomerade doulor i Kiruna som samarbetar med varandra. Hur stort och fint är inte det?
I veckan var jag på barnmorskekonferens i Karlstad. Ni som har följt mig på stories på instagram i veckan vet. Ni som är med på min maillista vet också! Dags att dela lite tankar och reflektioner här på bloggen.
Även om jag var nervös över att behöva vara ifrån Nils så länge, hela två dagar, så är jag väldigt glad att jag kom iväg. Det var så värt! Jag ammar fortfarande och har faktiskt aldrig sovit borta från honom. Men det gick bra. Bara mina bröst som fick det lite jobbigt, ja de var förfärligt amningsnödiga när vi kom hem. Efter natten på konferensen fick jag handmjölka i handfatet på hotellet för att lätta på trycket.
Att mingla runt med barnmorskor från hela landet, många som jag känner sen tidigare och några som jag är bekant med via instagram, det är underbart.
Ändå var det en lite deppig känsla som infann sig när statistiken presenterades för oss.
En epidemi eller en pandemi av igångsättningar?
Vi är nu uppe i 28 % igångsättningar och de ökar i alla de sena gravveckorna, från vecka 37 till vecka 41. Samma utveckling som ses i andra delar av världen. Det är en skenande utveckling med tanke på att igångsättningar endast utgjorde 7,8 % av födslarna i Sverige år 1993. Vad har förändrats dramatiskt sen 1993? Svaret är: Vår egen inställning. Idag verkar de som beslutar om igångsättning ta lätt på en igångsättning. Det skrämmer mig eftersom det är en kraftfull intervention som kommer med risker. Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Det är orimligt att tro att 28 % av alla födslar behöver sättas igång. Och det blir inte lika träffsäkert att sätta igång förlossningen på medicinsk väg som att föda spontant enligt det program som naturen har finkalibrerat åt oss under tusentals år. Om man tror det har man fått hybris. En forskargrupp på konferensen som ännu inte har fått sin artikel publicerad kunde presentera intressanta fakta: Förstföderskor som sätts igång i vecka 41 med poäng 0-3 på BISHOP-score (vilket betyder en mycket omogen livmodertapp) – i den gruppen är förekomsten av akuta kejsarsnitt dubbelt så hög jämfört med kvinnor som har poäng 4-5 på samma skala (vilket innebär en mer mogen livmodertapp). Det kommer knappast som någon överraskning. För mig är det tydligt att om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer många kvinnor som hade kunnat avvakta spontan start att behöva betala ett högt pris.
Medikaliseringen fortsätter
På vissa kliniker är epiduralanvändningen bland förstföderskor nu uppe på 80 %. Bra kanske några tänker – äntligen får kvinnor den smärtlindring de har rätt till! För mig skvallrar dessa siffror om att vi blir sämre på att erbjuda andra strategier för smärtlindring på kvinnors villkor. Eftersom kvinnor är individer även under födandet så rimmar det illa med att 8 av 10 får samma smärtlindring under födandet. Det innebär också att vi tappar kunskap om hur man stöttar en förlossning där medicinsk smärtlindring inte används.
Vattenfödslar ökar och det gamla partogrammet är på väg bort!
Mycket glädjande är att vattenfödslar ökar och att det gamla partogrammet är på väg att ersättas av Labour Care Guide. Bara att ordet individualiserad förlossningsprogress nu används får ett ljus av hopp att tändas i mig. Det här innebär en attitydförändring vars betydelse inte ska underskattas.
Barnmorska och forskare Louise Lundborg med kollegor.
Dags att begrava Friedmans partogram?
Kontinuitetsmodellen Min Barnmorska
Representanter från Min Barnmorska på Karolinska Huddinge var också på plats och berättade hur de arbetar. De kunde dela med sig av sina fantastiska utfall! Vårdformen Min Barnmorska borde vara the golden standard för alla kvinnor – inte en glimt av ljus på en annars ganska mörk himmel. Det är i mina ögon oetiskt att inte erbjuda den här vårdformen till alla kvinnor som önskar den. Så mycket bättre är den nämligen! Därför är det glädjande att flera liknande verksamheter nu håller på att startas upp på flera håll i landet.
Omöjligt att ta del av alltihop!
Jag kunde bara gå på en bråkdel av de föreläsningar som gavs. Och vissa föreläsningar blev snabbt fullsatta så jag missade tex föreläsningen om förlossninsgrädsla med bla Elin Ternström och Elisabet Rondung.
Själva konferensen var fint ordnad och middagen på kvällen var supertrevlig.
Uppsala representerade. Här Elin, Karin, Eva-Lotta och jag! Foto: Maria Wickström
Paola Oras och Elisabet Rondung
Maria Wickström och jag!
Tack för en fin konferens! Jag längtar redan till nästa.
Idag är nästan var tredje förlossning i Sverige en igångsatt förlossning. På kort tid har antalet induktioner ökat dramatiskt, och trenden visar inga tecken på att avta. År 1993 var 7,8 % av födslarna igångsättningar. År 2011 sattes 14.1 % av alla förlossningar igång. Tio år senare – år 2021 – så hade den siffran stigit till 26,1 % (Socialstyrelsen). Det är en häpnadsväckande ökning på väldigt kort tid.
En förklaring till ökningen är att vi har anammat en väldigt medicinsk approach till barnafödande. Därför är det av stor vikt att utvärdera de kortsiktiga och långsiktiga konsekvenserna av denna approach. Ibland finns det goda medicinska anledningar att sätta igång en förlossning. Men antalet igångsättningar i gruppen frisk mor med friskt barn ökar också.
Eftersom principen inom medicin är first do no harm så är det skevt med denna lavinartade ökning av igångsättningar som i princip säljs in som ofarliga. Var är ödmjukheten?
Det är inte kvinnor som genom en randomiserad kontrollerad studie ska bevisa att de kan föda barn. Det är vi som ska bevisa att igångsättningar inte kommer med onödiga risker. Om vi får en antydan till att det kan finns inneboende risker, alltså att igångsättningar kan göra mer skada än nytta, så bör vi ta det på största allvar. Allt som inte är en randomiserad kontrollerad studie kan inte viftas bort.
Nu finns det en ny intressant vetenskaplig artikel där forskarna har tittat på vilka risker en igångsättning kan medföra för barnet som utsätts för den.
Syftet med studien var att undersöka de inneboende risker som finns för barnet med en igångsättning
Två grupper jämfördes med varandra – induktionsgruppen med den spontana förlossningsgruppen. Alla kvinnor med registrerade singelgraviditeter med låg risk vid en graviditetsålder mellan 37 + 0 och 41 + 6 veckor i Sverige från 1999 till 2017 inkluderades i studien. Data samlades in från Svenska medicinska födelseregistret. En planerad igångsättning var förknippad med en högre risk för infektion i fostervatten och fosterhinnor, bakteriell sepsis (blodförgiftning), hjärnblödning, assisterad ventilation, gulsot, APGAR poäng som var mindre än 7 efter 5 minuter och neonatala anfall jämfört med förlossningar med spontan förlossningsstart. Det gick inte att se någon skillnad vad gäller dödlighet mellan grupperna.
Forskarna kommer i studien till slutsatsen att igångsättning av förlossningen i sig är associerat med neonatala komplikationer, även om det med en observationsstudie som den här inte går att fastställa något kausalt samband.
Jag citerar forskargruppens egen slutsats i den vetenskapliga artikeln:
Consequently, elective IOL should be performed with caution and the criteria of elective induction should be continuously reviewed as research is advancing. Pregnant women should always receive information about labor induction, advantages and disadvantages, in order to make an informed decision. The findings of the study are presented as associations and not correlations. Further research is needed, both for short- and long-term outcomes and in order to examine strategies for risk prevention in the future.
Min egen slutsats är denna:
Det är viktigt att informera kvinnor om den ökade risk för barnet som kommer med en igångsättning. En frisk mor med ett friskt barn gynnas ofta av att invänta spontan förlossningsstart.
Bengtsson, F., Ekéus, C., Hagelroth, A. et al. Neonatal outcomes of elective labor induction in low-risk term pregnancies. Sci Rep13, 15830 (2023). https://doi.org/10.1038/s41598-023-42413-6
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
Klicka på bilden
