Att forska om vattenfödslar

december 13, 2023december 13, 2023Lämna en kommentar

Av Hanna Ulfsdottir

Hej, jag heter Hanna Ulfsdottir och är barnmorska sedan 22 år tillbaka. De flesta av de åren har jag arbetat med födande, men ägnar mig numera mest åt undervisning och forskning och har en anställning som biträdande lektor på Karolinska Institutet i Stockholm. År 2019 disputerade jag med avhandlingen ”To give birth in water”. Jag hade privilegiet att själv kunna välja mitt forskningsämne och blev varse att det inte fanns några svenska eller nordiska studier om vattenfödsel och det kändes väldigt spännande att få fördjupa mig i detta ämne. Det visade sig dock att ämnet var mer kontroversiellt än jag kunde föreställa mig. Mer om det längre ner.

När jag arbetade på Södra BB badade de flesta kvinnorna men ”fick” inte föda i vattnet utan gick upp ur badet innan krystskedet kom igång.

I vattnet fick många förstföderskor ett betydligt lättare förlopp som mer liknade omföderskors och upplevelsen är att det egna oxytocinet verkligen gynnas av badet. Den mest spända, rädda och smärtpåverkade kvinna kunde nästan momentant slappna av när hon klev ner i det varma badet. Med detta började värkarna kännas överkomliga och många kunde arbeta med kraften i istället för mot den. En av de kvinnor som jag intervjuade till den kvalitativa studien ”Like en empowering microhome” sa exempelvis att hon plötsligt förstod hur hon skulle göra när värkarna kom, att hon upplevde att hon fick kontroll och beskrev det som att hon genom att kliva ner i badet flyttade sig från passagerarsätet till förarsätet.

Flera beskrev att tack vare det fokus och den avskärmning, trygghet och avslappning som badet gav så behövde de ingen guidning från barnmorskan, inte ens under krystskedet. En kvinna jämförde med när man får ”flow” och extra kraft vid hård träning – när det känns lätt och självklart att fortsätta kämpa fast det är extremt utmanande.

De här intervjuerna gjordes tre till fem månader efter förlossningen och de flesta gjordes med förstföderskor. Det var otroligt inspirerande och häftigt att ta del av deras upplevelser. Av de 20 som intervjuades hade bara två en önskan om att föda i vatten innan förlossningen, de flesta hade planerat att ta ”all bedövning som finns” och var helt överrumplade, otroligt glada och stärkta över hur det blev.

Det var dock svårare än jag trodde att vara doktorand med ett ämne som då var väldigt kontroversiellt – och på vissa håll fortfarande är det. Någon som jag småpratat med på en doktorandkurs kunde först vara trevlig, men efter att ha hört om mitt forskningsämne var det slut på den vänliga tonen och jag möttes av kyla och avståndstagande. Jag blev ofta ifrågasatt när jag presenterade min forskning för läkare. De mest extrema kommentarerna jag har fått vid sådana tillfällen är ”Att låta kvinnor föda i vatten är lika dumt som att skicka upp dem i rymden för att föda barn” och sen ägnades större delen av diskussionen åt att diskutera huruvida flodhästar föder i vatten eller inte (vilket de gör men där påstods motsatsen).

Det blev också minst sagt motigt när först Södra BB och sen BB Sophia lades ner mitt under datainsamlingen. De var vid den tiden de enda klinikerna i Sverige som erbjöd vattenfödsel men tack vare att Ystad BB gick med i studien kunde jag fortsätta datainsamlingen. I efterhand var det lärorikt att behöva revidera studiedesignen åtskilliga gånger och att ha positiva, kreativa och lösningsorienterade handledare underlättade mycket.

Parallellt med dessa motiga upplevelser fick jag också mycket positiv energi och input från kvinnor som hörde av sig och beskrev hur betydelsefullt det var för dem att få föda i vatten och hur stärkta de blivit av sina upplevelser. Många kvinnor på olika håll i landet vittnade dock om att de på förfrågan hade fått beskedet att vattenfödsel var ”förbjudet enligt Socialstyrelsen” och blev nekade möjligheten.

En kvinna som bodde i Värmland skulle ta sig ända till Ystad för att få föda i vatten. En annan som på grund av mycket svår förlossningsrädsla skulle föda med planerat kejsarsnitt såg vattenfödsel som det enda möjliga alternativet som skulle kunna få henne att våga föda vaginalt. Men även hon blev nekad vattenfödsel av sin hemmaklinik med argumentet att det ”är förbjudet”.
En av de förstföderskor som jag intervjuade några månader efter förlossningen var på väg att flytta från Stockholm, men hade redan planerat att åter skriva sig i Stockholm när det skulle bli dags för andra barnet. Hon kunde bara inte tänka sig att föda utan vatten och hade fått veta att hon inte skulle ges möjlighet till det i den stad hon skulle flytta till.

Än idag ser det väldigt olika ut kring möjligheten att få föda i vatten i Sverige. Vi har uppenbarligen en hel del kvar att jobba med när det gäller jämlik vård och patientlagen (1).

Mina studier visade också att kvinnor som födde i vatten hade en lägre andel mellanstora bristningar (andra gradens bristning) och att överanvändningen av medicinska interventioner (tex att ta hål på fosterhinnorna, använda skalpelektrod för CTG, värkstimulerande dropp) var betydligt lägre bland de kvinnor som födde i vatten.

Det finns många svenska studier som visar att vi överanvänder medicinska interventioner och här kan badet utgöra en barriär som får oss att stanna upp och se det fysiologiska födandet. Barriären funkar alltså både för kvinnan som kan skärma av sig och känna trygghet men också för barnmorskan som kanske hejdar sig och funderar en extra gång kring nödvändigheten i att ingripa när badet signalerar normalitet och gör kvinnan mer autonom.

I en av studierna såg vi också (2) att kvinnor som födde i vatten upplevde mer kontroll och mindre smärta vid framfödandet än de som inte födde i vatten. Här kan tilläggas att 43 % av de som inte födde i vatten hade epiduralbedövning.

Jag är så glad att jag fick möjligheten att göra dessa studier och att ämnet vattenfödsel nu kan diskuteras på ett mer seriöst sätt, utan en massa tyckanden, förutfattade meningar och faktaresistens. Jag blir fortfarande oerhört glad när jag får höra att mina studier har gjort skillnad i detta och att de faktiskt öppnat upp möjligheten för fler att få föda i vatten.

Jag vet att implementeringen går olika snabbt på olika håll i landet och att det fortfarande finns en skepsis som kan påverka hur tillgängligt och accepterat vattenfödsel blir på en klinik.
Jag tror vi kan nå en förändring när det gäller detta, genom att bjuda in den som är rädd och negativt inställd – oftast är det de som vet och kan minst som är mest skeptiska.

Utvalda referenser:

1. Patientlag (2014:821)

7 kap. Val av behandlingsalternativ och hjälpmedel

1 § När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska patienten få möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patienten ska få den valda behandlingen, om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.

2.Women’s experiences of waterbirth compared with conventional uncomplicated births

Med tilltro till min förmåga

december 12, 2023december 12, 2023Lämna en kommentar

Av Jennifer Larsson

Tänk om jag vetat att för två år sedan skulle få berätta om min förlossning i The Positive Birth Calendar. Hösten 2021 gick jag in i väggen och jag blev gravid med vårt andra barn, och jag var livrädd. Mitt namn är Jennifer Larsson, eller som en del känner mig som via instagram Brotorparen eller Kvinnanslott, och jag har fått äran att berätta om mina förlossningar, och vägen till ett välinformerat val som kantades av motgångar.

När vi fick det positiva beskedet om att jag var gravid hade vi precis ätit bullar i soffan, jag var sjukskriven för utmattning och lika glad som jag blev över beskedet, så kände jag igen den där pirrande känslan av oro som i mitt liv ofta lett till panikångest. Till en början visste jag inte vad min rädsla berodde på. Jag hade ju fött barn innan och var inte rädd för att föda, jag var inte rädd för smärtan, inte heller för att gå sönder ännu mer för de skadorna var ju redan där. Genom att lyssna på min rädsla så insåg jag att rädslan var från min första förlossning, men varför då den var ju helt normal. Den var långdragen, smärtsam, och avslutades med både klipp och sugklocka, men vi mådde ju bra efteråt, i alla fall fysiskt.

Jag började läsa på om en optimal förlossning, hur jag skulle lyckas att denna gången föda barn. Läste Föda utan rädsla av Susanna Heli och även min älskade Christian läste. Jag minns faktiskt inte hur jag under graviditeten hittade min lösning, men där fanns all information jag behövde. Föda med stöd av Märta Cullhed Engblom. Det var här jag någonstans insåg att min första födsel troligtvis slutat annorlunda om jag, i min kropps egna takt och utan stressen att prestera hade sluppit de skador som jag än idag har. Jag är en person som helhjärtat går in i saker som intresserar mig och ju mer jag läste på om vad som händer vid en förlossning så insåg jag att min första förlossning hade blivit genom ett trasigt system där kvinnan inte står i fokus för födandet. Jag insåg att min första förlossning varit en interventionskaskad med inslag av obstetriskt våld i form av “Du klarar inte av att föda utan EDA” eller där man tog hål på hinnorna vid en vaginal undersökning utan att informera mig om det.

Då jag sen tonåren haft problem med psykisk ohälsa och att jag nu hade en diagnos för mina toppar och dalar, bipolaritet typ 2, gjorde att jag ville undersöka möjligheten till att föda hemma. Var det ens möjligt att räknas som lågrisk när man som jag fått diagnosen bipolaritet. Svaret var “det beror på”, som det alltid gör eftersom alla födande är individer och även vi med psykiska diagnoser.

På mödravården berättade jag tidigt om min ångest inför att föda på sjukhus, men enligt riktlinjerna får man inte samtal på Aurora förens efter vecka 20. Jag gick därför under tiden jag väntade på att få tid hos Aurora hos mödravårdens kurator.

Under min första graviditet mådde jag väldigt bra psykiskt. Jag var jämn i humöret och var väldigt lugn och tillfreds. Jag hade stort förtroende på mig själv och vården, jag kände att jag skulle kunna föda och var aldrig rädd. Detta lugn fanns inte under min andra graviditet. Jag hade återkommande ångest och kände stark oro och ibland ren ilska. I vecka 24 efter ultraljudet fick jag äntligen komma till Aurora. Samtalet kändes forcerat och stressigt. Min vilja att få svar på varför vissa saker gjordes 2017 och vad som kunde orsakat utfallet undvek Aurorabarnmorskan att svara på. Målet med att gå på samtal hos Aurora var att bli så pass trygg med tanken att föda på sjukhus, ifall jag skulle behöva åka in om hemförlossningen hade behövt avbrytas. Både jag och min sambo kände en irritation efter första samtalet med Aurora-barnmorskan.

Jag hade fått kontakt med Barnmorsketeamet och hade ett första samtal med två hembarnmorskor i mars. Vi gick igenom min första förlossning och jag fick utan dömande eller ifrågasättande berätta min upplevelse av min första graviditet och förlossning. Jag nämnde även att jag ville använda mig av hypnobirthing som jag läst om och då meditation hjälpt mig i livet vid andra tillfällen kändes det som något som skulle passa mig.

Vid min första förlossning hade jag en stor blödning på 2,3 liter vilket i vanliga fall gör att en förlossning bör ske på sjukhus, men eftersom det var tydligt i min journal att blödningen kom från klippet och att de hade problem att suturera (sy ihop) mig valde mina hembarnmorskorna ändå att stötta mig i mitt val om hemförlossning.

Samtal på sjukhuset

I Halland finns inga riktlinjer för hemförlossning, men i Västra Götalands region rekommenderas kvinnor som vill föda hemma att ha ett läkarsamtal. Jag bad också om detta då jag dels ville få svar på varför min epidural gjorde så jag inte hade någon känsel från midjan och neråt, status på min förlossningsskada och i tron om att känna ett större förtroende för förlossningsvården ifall jag skulle behöva åka in. Min ena hembarnmorska följde med mig eftersom förlossningsavdelningen i Halmstad triggar mig.

Samtalet med läkaren blev allt annat än stärkande och jag kände efteråt att jag inte har något förtroende för förlossningen i Halmstad. Bland annat sa läkaren att när jag kommer in på förlossningen måste de sätta en infart på mig eftersom jag tidigare haft en stor blödning. Varningsklockorna ringde direkt då jag vid det här laget visste att vården inte får göra något utan mitt medgivande. Läkaren rekommenderade mig att föda på sjukhus och inte hemma på grund av blödningen, trots att det stod i journalen att blödningen var från klippet. Läkaren menade att man inte kan blöda 2,3 liter från ett klipp.

Jag och hembarnmorskan frågade om hon kunde skriva ut mediciner, men detta nekade läkaren till då de inte stödjer hemförlossningar. Jag bad även om lov att få ha med en hembarnmorska in på förlossningen ifall jag skulle behöva åka in. Läkaren såg då förvirrad ut och frågade: “Men du ville väl föda hemma?”. Jag fick då förklara för läkaren att bara för att jag väljer att starta en hemförlossning kan det finnas orsaker till att man som födande vill eller behöver åka in, och för att jag skulle våga det, ville jag ha med mig en av mina hembarnmorskor som stöd. Läkaren skulle kolla på den möjligheten eftersom de vanligtvis enbart tillåter en stödperson. Jag och hembarnmorskan gick därifrån och beslutade att vi skulle fokusera framåt på kommande förlossning. Senare samma dag ringde läkaren mig och bekräftade att jag skulle få ha med mig min hembarnmorska som extra stödperson, men förtydligade att hon inte skulle vara där i form av barnmorska utan som stödperson. Sen drog hon åter upp varför hon inte rekommenderade mig att föda hemma och jag förklarade att jag tagit del av studier gällande hemförlossning och att jag tror att utfallet från 2017 orsakades av vården.

Samma läkare ringde upp mig igen vid ett senare tillfälle för att övertyga mig om att föda på sjukhuset och tog upp alla risker som hon såg med mitt val. Bemötandet från vården gjorde att jag inte ens såg sjukhuset som ett alternativ.

Vändningsförsök

I maj var jag på MVC för en rutinkontroll och då upptäcktes att bebis låg med fötterna ner. Det blev bråttom att boka ett vändningsförsök och jag minns hur paniken i mig steg. Jag visste att jag inte längre skulle kunna föda hemma om det skulle bli en sätesförlossning, och att Region Halland inte tillåter vaginala sätesförlossningar. Skulle vändningsförsöket misslyckas skulle vi behöva åka till sjukhuset i Helsingborg för att jag skulle få föda vaginalt. Uppe på förlossningen, dagen då vändningsförsöket skulle ske, var det som att röda mattan rullades ut. Personalen informerade mig tydligt om vad som skulle ske, vad som skulle hända om x eller y skedde och jag kände mig relativt trygg. Vid vändningsförsök får man ofta läkemedel som gör att livmodern slappnar av och den medicinen kan göra att man känner sig varm och darrig. Jag informerades om att det kunde upplevas som påbörjan till ångest, och jag är så glad att de förvarnade mig om det, för jag upplevde ett tryck över bröstet, precis som i början av en ångestattack. Vid det här laget hade jag övat hypnobirthing och använde det när de vände bebis och för att inte få panik över trycket över bröstet. Vändningen lyckades och jag bröt ut i stora glädjetårar av lättnad. Barnmorskan som tagit hand om mig hela vägen kom in med fika och sen kom även valet av hemförlossning upp. Hon var skeptisk till mitt val och sa att jag kunde få göra val även på sjukhus, och att de hade ett badkar som jag kunde få föda i. Jag förklarade att jag var tacksam för informationen, men att för mig är det säkraste valet att föda hemma.

Tiden gick och vår förstfödda, Hilda, hann fylla fem år och hann ha kalas med både vänner och familjen. Jag hade nu passerat BF och jag började känna en press att behöva åka in för att bli igångsatt, och då skulle det inte bli en hemförlossning eftersom en igångsättning inte längre är en lågrisk och behöver kontrolleras mer vid en förlossning. Trots att jag inte hade några kännigar av att det var på gång beslutade vi att vår dotter skulle få åka på sommarlov till mina föräldrar och yrvädret till hund skulle få åka på semester till hundvakten. Jag gjorde allt för att inte fokusera på att tänka på “när kommer barnet”, “jag kommer vara gravid i resten av livet” och alla andra tankar som jag tror de flesta som passerat BF haft. På kvällen var det bara jag och Christian, vi åt mat, käkade av den där godispåsen som skulle vara till förlossningen och kollade på Austin Powers. Och då kände jag det. De där sammandragningarna som gjorde att jag visste att det var på gång. Vi skrev till våra hembarnmorskor Jeanette och Johanna i vår messengergrupp. Johanna meddelade att hon gick och la sig, och Jeanette fortsatte sitt nattjobb på neonatal. Jag och Christian förberedde madrassen framför soffan, och kontrollerade förlossningspoolen och sen gick vi och la oss. Jag sov och vaknade, somnade om och vaknade igen. Vid 3 på natten så orkade jag inte vara kvar i sängen utan smög ner till madrassen framför soffan och lyssnade på de förinspelade meditationerna som Christian gjort till mig. Klockan fyra kunde jag inte vara själv längre, så jag väckte Christian och vi ringde till Johanna.

“Jag sätter mig i bilen, så ses vi snart” var hennes svar. Jag var så beredd på att försvara varför vi ringde och få höra att jag hade fel, att jag nästan blev lite chockad över att för henne var det så självklart att hon skulle komma. Hon hade en bit att köra, men det kändes så tryggt att hon var på väg. Jag började längta till poolen och vågorna kändes jobbiga att ta på land.

När Johanna klev in, så ville jag kliva ner i poolen. Jag hade inte vågat kliva i tidagare då jag läst att det kunde gå fort dels vi andra barnet men även när man föder i vatten. När jag klev i blev jag besviken, vattnet kändes kallt och inte alls så där mysigt som jag tänkt mig. Christian hade inte vågat ha för varmt, då han läst att för varmt vatten kunde göra att kvinnan svimmade, men Johanna hjälpte oss att få upp temperaturen genom att de kokade vatten i kastruller på spisen och hällde i i poolen.

Jag vandrade in och ut från värkarna, ibland sov jag, ibland småpratade jag. Allt var lugnt och stilla. Några timmar senare kom Jeanette från sitt nattpass på neonatal och även fast Johanna gav massor av trygghet, så kändes det komplett när hon klev in.

De fortsatte att koka vatten och hälla ner i poolen, medan jag flöt in och ut från att sova till att ta en värk. Under hela tiden vred jag mig från sida till sida och andades uppåt som jag övat på. Efter ett tag ville jag upp för att gå på toa, och blev tvungen att ta en värk på land. Det var fruktansvärt att känna sin tyngd och kylan samtidigt som värken kom. Tog mig sen till toaletten och där gick vattnet. Fick för mig att jag skulle torka upp men blev beordrad av mig sambo att gå ner i poolen igen.

Tiden flyter ihop men efter ett tag slutade vattnet att lindra smärtan och jag upplevde det som en storm inuti. Min uppåtandning funkade inte och jag greps av panik. Jag minns att Johanna min hembarnmorska då tog mitt ansikte i sina händer och sa något. Jag minns inte vad hon sa men därefter började jag att andas neråt i värkarna. Det var dags för krystfasen. Inte heller här finns det något begrepp från min sida om tid. Däremot minns jag tydligt att bebis åkte ut en bit, för att jag till min stora besvikelse kände hur hon gled in igen. Detta hände 5-6 gånger och jag var oerhört frustrerad över detta. I efterhand är jag tacksam över detta då det antagligen hjälpte till att töja så att jag inte fick några större bristningar. Till slut kom huvudet ut och efter en stunds vila, andades jag ut hennes kropp i en krystvärk. Jag tog emot henne i vattnet och tittade på henne genom vattenytan. Jag kände mig som den mäktigaste kvinnan i världen och hela kroppen fylldes av kärlek och glädje.

Jag önskar att alla kvinnor själva fick besluta hur och var de vill föda sina barn. De som vill föda hemma, de som vill föda tryggt på sjukhus, de som vill föda med smärtlindring och de som vill föda med kejsarsnitt, alla har rätt att bestämma över sin egna kropp.

Det naturliga sambandet mellan ensamhet och psykisk ohälsa post partum

december 11, 2023december 11, 2023Lämna en kommentar

Av Eva Lyberg

Vi skriver december 1999. Jag, Eva Lyberg, är då psykologstudent och nyfödd mamma. Nu, 24 år senare, är jag soloprenör-psykologen som dedikerat mitt yrkesliv till att stödja våra minsta och deras föräldrar, särskilt mammorna, att skapa trygga anknytningsrelationer. Du hittar mig på Insta @mammapsykologi eller webben.

Tillbaka till -99. Efter åtta års längtan har jag mitt alldeles egna barn i mina armar! Med stor tillit till mig själv har jag närmat mig den här tiden! Längtat. Tänkt och trott att allt bara faller på plats sen, när den lilla är i min famn. Amningen. Hur jag ska göra när han gråter. Och framför allt vet jag att jag kommer jag känna mig så lycklig!!!

Nu sitter jag där, ny i mammalandet. Efter resan jag köpt biljett till och sen lagt allt fokus på att själva resan ska bli bra. Tänkt att landet jag ska till är soligt och varmt och bara födandet går bra kommer det andra naturligt sen. Har sett andra där. Som sett lyckliga ut. Som om deras hjärtan upplysts av en inre sol, mammasolen! Åh, som jag längtat dit!

Men. Det är inte riktigt som jag tänkt. Amningen strular. Jag vet inte alltid hur jag ska trösta så han blir lugn. Och jag känner mig sååå ensam… Medan jag hör röster eka: ”Passa på att njuta nu, den här tiden kommer aldrig tillbaka!”

Och som så många kvinnor före och samtidigt och efter undrar jag: ”Vad är det för fel på mig? Som inte njuter? Känner jag ens mammakärlek, så som den ska kännas?”

Hur blev det så?

HUR DET ÄR TÄNKT FÖR KVINNOR SOM BLIR MAMMOR

Tänk dig livet i flocken. Det liv människor levt största delen av den tid vi funnits! Redan långt innan hon blir mamma är hon omgiven av andra som väntar och har små barn. Hon ser och lär av det hon ser. Eftersom vi lär mycket genom rollmodeller. När hon sen är den väntande och nyblivna modern blir hon hållen av de andra, erfarna. Som är där för henne, runt henne, hos henne när hon behöver.

Vi som gärna lutar oss mot anknytningsteorin pratar om det som att andra är den trygga basen och säkra hamnen (vilket jag kallar den stabila famnen).

Anknytningssystemet har vi hela livet! Det aktiveras när vi känner oss osäkra och oroliga. Så som en nybliven mamma HELT NATURLIGT kan göra! Darrande inför den stora uppgift hon står inför – att få en ny människa att överleva (den lilla behöver fler anknytningspersoner än en, men här fokar jag på mammans inre upplevelse).

Då finns de där, de andra. Stöttar och visar väg när hon är rådvill. Jagar och lagar mat. Håller elden varm. Håller henne sällskap. Aldrig ensam. För en ensam mamma med en nyfödd skulle inte klara många dagar själva, utanför flocken.

Kan du se bilden av den nyblivna mamman med sin nyfödda, omgivna av en flock?
Vad väcker det för känsla, i dig?

HUR DET ÄR FÖR KVINNOR SOM BLIR MAMMOR HÄR OCH NU

Byt bilden i ditt inre och se i stället en kvinna med en nyfödd. Ensam. I en lägenhet, ett hus. Någonstans i Sverige. Inte ensam en liten stund, utan en hel dag. Efter att också ha varit ensam en hel dag igår. Och ska vara imorgon. Vad väcker det för känsla, i dig?

Och vad händer i henne?

Den urgamla människohjärnan är konstant orolig av att hon är den enda vuxna som kan säkra den lillas skydd.
Den osäkra nyblivna mamman, som ska vara den trygga basen och stabila famnen för den lilla, har ingen att luta sig mot själv, ingen som lugnar henne.
Orossystemet som är starkt aktiverat hos en nybliven mamma får därför fritt spelrum
Frånvaron av vuxna att prata med, utbyta blickar med, få en lugnande kram av, ekar tomt.
Ingen ser alla gånger hon tröstar, byter, matar, lyfter, vyssjar vilket spelar roll för utvecklingen av hennes mammasjälvkänsla

Nu kanske du tänker att de flesta nyblivna mammor är ju faktiskt inte ensamma hela tiden. Nej, kanske inte. Men många är ensamma större delen av tiden med den lilla.

VAD GÖR DET MED DEN NYBLIVNA MAMMAN?

Som du säkert redan räknat ut skapar det här stor stress i den nyblivna mamman. För den kvinna som upplevt förlossningen traumatiskt kommer ytterligare en stressfaktor till. Detta på grund av det viktigaste för en person som varit med om ett trauma är inte att ”prata ut/igenom” det som hänt utan att vara omgiven av trygga andra. Som anknytningsteorins pappa John Bowlby sa: ”Det är tydligt att människor som blir rädda inte i första hand vill springa från något utan TILL någon.” Att efter ett trauma bli lämnad mycket ensam är som att strö salt i traumasåret i stället för det balsam en trygg omgivning innebär.

Men även utan trauma får den ovalda ensamheten flera negativa biverkningar. Vad jag ser är att de flesta kvinnor som hamnar i det inte blir arga på hur vi skapat vårt samhälle. Sällan undrar de varför alla andra lyser med sin frånvaro.

I stället vänder hon blicken mot sig själv med frågan: ”Vad är det för fel på mig?”. Vilket ger näring till en negativ mammasjälvbild.

I frånvaron av andra får hennes hjärna fritt spelrum när rädslofantasier och negativa tankar loopar. Näring för oro och ångest som kan ta form av tvångstankar och vaken-mardrömmar.

Hon gör allt hon kan för sin lilla men har svårt att slappna av (helt rimligt!) vilket gör att den varma mammakänslan som kommer när lugnet och oxytocinet fyller henne ofta saknas. För henne känns det som hon inte älskar sitt barn och hon undrar, igen, vad det är för fel på henne som känner så.

Oro, ångest och negativ mammasjälvbild som hänger i ett tag är som näring för depression. När det händer denna tid i livet kallar vi det ofta ”förlossningsdepression”. Men sanningen är att deppigheten sällan beror på förlossningen, betydligt oftare på ensamheten och utsattheten den leder till.

SÅ VAD SKA VI GÖRA?

Mitt ganska självklara svar blir: vi ska inte lämna nyblivna mammor ensamma.

OCH vi behöver
* förbereda väntande föräldrar på hur viktigt det är med sällskap post partum (tänk fjärde trimestern som riktlinje) och stödja dem att planera för det.
* skapa platser där nyblivna mammor kan hitta sällskap utöver den egna flocken.
* stödja nyblivna mammor i vad de kan göra här och nu för för att minska ensamhet och känslan av ensamhet.

På mammapsykologi gör jag det bl a genom att skapa community för mammor i olika former.

Vad vi alla kan göra är att prata om det. Och show up för nyblivna mammor i vår närhet.

Självklart ska vi screena och hjälpa kvinnor som mår psykiskt dåligt post partum med deras egna lidande.

Men vi behöver också lyfta blicken högre och förstå varför så många mår så dåligt den här tiden i livet.

Och nej, mammalivet är inget lyckoland. Den myten behöver vi nedmontera.
Men det ska heller inte vara ett ensamt ångestland…

—

Eva Lyberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Hemsida: evalyberg.se

Instagram @mammapsykologi

Mottagning i Visby: Kopparviksgatan 11

Postadress: Psykolog Eva Lyberg AB, Snäckbacken 38 B, 621 41 Visby

Vill du bli uppdaterad och inspirerad? Anmäl dig till mitt nyhetsbrev.

Nyfiken på mina böcker? Länk till smakprov:

”Sex efter trauma. Från rädsla till njutning.”

”Anknytning och samspel i Barnhälsovården”.

På önskelistan: en födsel utan bismak

december 10, 2023december 10, 2023Lämna en kommentar

Av Anette Liljeström

Har du tänkt eller fått höra att det är naivt att önska sig en drömfödsel? Onödigt att läsa på och förbereda sig för en födsel på det sätt som du vill ha den? Att det oavsett blir som det blir och du blir bara besviken om det inte blir som du tänkt dig?

Annette heter jag, är uppvuxen i Uppsala och har via Helsingfors och Luleå till slut bosatt mig med man och barn i Kiruna, Sveriges nordligaste stad. Jag är sedan några år utbildad doula via Märtas & Evas doulautbildning och mån om allas rätt till en trygg graviditet och födsel utifrån allas unika behov. Redan som liten drömde jag om att en dag få vara gravid och bli mamma. Vad jag minns hade min mamma aldrig berättat någonting negativt om sina sjukhusfödslar eller beklagat sig dess mer över sina graviditeter. Jag fascinerades av gravida kvinnor och såg upp till dem. När jag blev äldre, med oregelbunden menscykel och lite mer kunskap, insåg jag att det inte var en självklarhet att min dröm skulle gå i uppfyllelse. Jag hade genom livet sökt hjälp från vården för olika besvär men lämnats med en del som jag till slut fått hjälp med via alternativ vård. Samtidigt väcktes mitt intresse för den kunskap och de erfarenheter våra förfäder burit med sig till idag. Efter en tids längtan upptäckte jag att jag äntligen väntade vårt första barn. Vi började förbereda oss för den kommande födseln. Jag sökte information och kunskap. Kanske var jag naiv men jag hade till sist skapat mig en bild av min drömfödsel. Så ostörd, interventionsfri som möjligt med en önskan om att helst föda i vatten, men annars på en pall.

Det beräknade datumet närmade sig och jag fick värkar som kom och gick under en vecka. Bland familj och vänner började det jämföras med egna födslar. ”Borde inte bebis vara född snart?!” och ”Ni kan väl åtminstone åka in och kolla så allt är bra?!”. Jag kände mig lugn, trygg och förväntansfull, utan stress, rädsla eller oro. Till slut åkte vi in ändå, kanske mest för att stilla andras oro men jag blev ju också nyfiken själv – hade det hänt något? Vi fick välja mellan att åka hem och invänta mer ”resultat” eller stanna över natten i ett vilorum på födelseavdelningen. Vi valde det sista för att slippa åka fram och tillbaka.

Natten var lugn

Jag visualiserade vågor som rullade in mot stranden för att sedan sakta dra sig tillbaka igen ut på havet och avta. Personalen jag mötte var lyhörd och tillmötesgående. Det gjordes regelbundna kontroller och däremellan fick jag ligga i avdelningens badkar så länge jag ville eftersom ingen annan gjort anspråk på det. Med 1 cm ”kvar” till 10 hände någonting. Jag hade varit länge på sjukhuset och det var inte ok att vänta längre. Nu behövde något hända, mer kraft i värkarna, för visst ville jag väl få möta bebis snart?! Jag kände att jag hade ork och kunde vänta men allt var nytt, kanske var det ändå bäst att lita på den erfarna barnmorskan nu. Jag blev lagd på rygg i sängen. Hål togs på hinnorna och jag blev strax överväldigad av kraften som tog vid.

Jag tappade allt jag lärt mig och verktygen jag hittills använt mig av. Den lugna andningen byttes till panikventilering. Jag rycktes häftigt ur min dröm och visualiseringen om rullande vågor och stilla havsbrisar. Nu var det som en orkan drog fram genom kroppen. Den gick inte att stoppa och det fanns ingen återvändo! Kraften kändes inte längre som min. Jag ville därifrån. Jag hörde någon skrika och insåg att det var jag själv. Jag hade bestämt mig för att föda upprätt och skyndade mig ner på förlossningspallen den korta paus jag fick mellan två krystvärkar. Det gjorde barnmorskan stressad. Pallen var inte förberedd för mig. ”Ligg bara kvar i sängen”, sa hon. Jag satte mig på pallen. Min man satt bakom. Mina nävar klämde åt hans ben för allt jag var värd. Kraften slet och tryckte, ner och ut. Bebis fick poäng 10-10-10. Sen trodde jag att vi äntligen skulle få landa. Men då skulle det torkas, vägas och mätas. Jag hade fått en liten bristning och skulle ha några stygn. Barnmorskan ville se att jag kunde kissa men jag kunde inte stå på benen. Det blev skiftbyte. Innan barnmorskan gick berömde hon mig och mitt födande. Hon sa att det här var en födsel hon aldrig skulle glömma. Jag var utmattad och svimfärdig men stolt och lycklig!

Några år senare var jag gravid igen

Det hade gått några månader och vi väntade på att få ett ultraljudsdatum. Men så en morgon vaknade jag tidigt av något som kändes som att jag kissade på mig. Jag skyndade till toaletten och kunde konstatera blödning och vattenavgång. Jag ringde snabbt tillbaka mannen som åkt till jobbet. Innan han hunnit hem föddes en liten, liten pojke. En efterlängtad liten ängel som aldrig fick se dagens ljus. Därefter följde en tid av förtvivlan, sorg och saknad. Bearbetning, acceptans och läkning.

Vi längtade efter syskon men det var mycket som hände i livet och dröjde flera år innan jag blev gravid igen. När vi fick veta att vi väntade barn hade jag svårt att tro det. Dröm och förväntan växlade med oro och rädsla. Saker från min första födsel hade börjat skava inom mig och jag drömde om en hemfödsel den här gången, med välbekanta barnmorskor trygga i att stötta det fysiologiska födandet. Vi bodde nu i Kiruna. Här erbjöds endast ett alternativ. En förlossningsavdelning på ett sjukhus i en annan stad 12 mil, tungt trafikerad väg, genom skog med vilt och snö. När födseln närmade sig var jag inte redo. Jag tog inte de svaga oregelbundna mensvärkarna på allvar. Jag ville inte göra det. Jag ville inte föda än. Var jag feg, eller bortskämd och självisk? Att föda hemma utan hembarnmorskor var riskfyllt. Att föda hemma med så många mil till närmaste kirurg ansågs vara för riskabelt oavsett. Men hur skulle jag veta när det var dags att åka in? Vem skulle jag möta? Hur skulle de ta mina önskemål om en ostörd födsel? Jag visste att jag är känslig och jag visste att födandet stärker våra sinnen ytterligare. Jag visste att min kropp kan föda men att det skulle störas av förflyttning, möta okända människor, bli undersökt, ta diskussioner osv. Jag hade sökt en doula utan resultat. De oregelbundna värkarna gav inte med sig. Plötsligt kände jag ett starkt tryck ner. Vi körde snabbt storebror till barnvakt och samtidigt förstod jag att vi inte skulle hinna till förlossningen. Det fick bli akuten 5 minuter bort. Under mindre angenäma omständigheter men med den inneboende kraften i min kropp föddes en efterlängtad liten son och lillebror. Utåt sett hade allt gått bra, jag och bebis hade klarat oss utan fysiska skador. På insidan dolde sig ett myller av känslor. Sorg och frustration, besvikelse och bitterhet. Jag kunde inte glädjas fullt ut eller vara den mamma, fru och vän jag önskade.

Hembarnmorskor till Kiruna?

När vi bara några år senare väntade en liten igen började vi tidigt kolla upp hur en hemfödsel skulle kunna vara möjlig. Alternativen vi såg var att få upp hembarnmorskor till Kiruna eller att själva åka till dem. Födseln var beräknad under sommarsemestern. Mina föräldrar som bor söderut kunde ställa upp som barnvakt åt äldre syskon. Vi hittade boende att hyra i närheten och fick kontakt med hembarnmorskorna Renée och Lina. Jag var frisk och bebis mådde bra. Förra födseln hade lämnat en hel del hos både mig och min man att bearbeta. Den här graviditeten blev en tid för det. Medan vi planerade och i samtalen med Renée och Lina fick vi gå igenom tidigare födslar och djupdyka i vår relation. Det var stärkande på många sätt och rustade oss båda för kommande födsel samt tiden därefter. Graviditeten innebar liksom tidigare toppar och dalar. Det var mycket praktiskt och ekonomiskt som skulle lösas den här gången. Ibland tröt orken och hoppet men då fanns Renée och Lina ett samtal bort. Min barnmorska Åsa på MVC var också ett stort stöd och peppade mig till att våga drömma och planera för min drömfödsel. Hon skrev ut journalen som vi fick med oss på resan.

Jag hade en tung sista tid av graviditeten

Bebis hade gott om plats och ville inte fixera sig. Det ömmade än här, än där och jag fick svårt att gå. En kväll gjorde min man i ordning födelsepoolen. Om det inte var dags att föda än kunde vattnet ändå vara avlastande för mig. Samma kväll borrade bebis än en gång huvudet ner och åt sidan så att en nerv ut mot benet kom i kläm och benet gav vika. Nu var jag less. Jag hade gjort Spinning babies övningar och kom att tänka på tipset jag fått från Lina om att binda upp magen med en sjal och ett annat tips från Cayenne Ekjordh som jag ville prova. Plötsligt kände jag hur bebis la sig till rätta och skapade ett jämnt tryck neråt. Inbillade jag mig eller var det värkar? Jag sov några timmar och när jag vaknade nästa morgon trodde jag att jag drömt alltihop. Men nej, snart infann sig svaga mensvärksliknande känningar igen. Vi kontaktade hembarnmorskorna som gjorde sig redo för att komma under dagen.

Jag andades genom vågorna som kom tätare och sköljde genom min kropp. Cirkelrörelser med kroppen, tung och avslappnad, i duschen, på pilatesbollen och mot soffan. Min man skötte allt praktiskt och höll poolen varm. När vågorna tilltog i styrka sjönk jag ner i det varma vattnet. Snart smög sig Lina in och en stund senare kom Renée. De sa ingenting. När jag var redo kunde jag berätta att jag kände bebis röra sig. De behövde inte veta mer, inte kontrollera eller undersöka om det faktiskt var så. Jag var trygg, omgiven av min älskade familj och av barnmorskor som fanns där för mig och bebis. Födseln fick fortsätta. Ner, ner, ner. Stundvis överrumplades jag av kraften och blev rädd. Skulle min kropp klara det här? Jag fick bäckenpress som avlastning. Renée uppmuntrade mig att känna efter. Bebis huvud var bara några centimeter upp. Jag kände när vattnet gick och fick ur mig ”ring of fire” när det brände till lite extra. Mellan vågorna kände jag för en stund alla känslor på en gång. Jag skrattade och grät av glädje och lättnad. En sista stark våg och jag höll bebis i mina händer. Navelsträngen som fortfarande band oss till varandra och var bebisens källa till liv lindades av hennes hals och jag lyfte henne till mitt bröst. Hon var här!

Jag fick gå stärkt ur födseln den här gången

Jag kände och känner än idag enbart glädje och tacksamhet! Förundran över hur kroppen är skapt och vad den klarar av. Födseln gav mig tillbaka en stor dos självkänsla och läkte gamla, envisa sår. Visst innebar födseln en hel del jobb, svett och tårar. Det var inte lätt att föda. Jobbet behövde bli gjort. Men jag kände mig trygg genom hela födseln. Jag visste vad forskningen säger, det var inte långt till närmaste sjukhus och vid eventuell risk fanns barnmorskorna där för att omvärdera situationen. Jag citerar Milli Hill:

”You matter. Wanting to have a brilliant birth experience is not selfish. When a child is born, as they say, so is a mother, and motherhood, as you are perhaps about to discover, requires you to be strong, tough, mentally and physically healthy, happy, and madly in love with your children. What better way to set this all in motion than with a truly positive birth?!”

Kanske är du rädd?

december 9, 2023december 9, 2023Lämna en kommentar

En psykolog och en barnmorska som forskar om förlossningsrädsla

Av Elin Ternström och Elisabeth Rondung

Kanske är du rädd eller orolig för att föda barn eller har varit det. Kanske är du gravid med ditt första barn, har varit gravid och fött barn tidigare eller så vågar du inte bli gravid alls. Kanske är du yngre, äldre eller någonstans mitt emellan. Kanske är du född i Sverige eller i ett annat land. Kanske vill du helst föda hemma, på sjukhus eller med kejsarsnitt.

Kanske är du orolig för att det ska göra ont, för att barnet inte ska må bra eller för att du inte ska ”klara av” att föda. Kanske är du rädd för att personalen inte kommer lyssna på dig och inte förstå vad du behöver och vill. Kanske är du rädd att du inte ska våga eller kunna uttrycka dina önskemål under födseln. Kanske är du orolig och rädd för någonting du varit med om tidigare, kopplat till en graviditet/födsel eller någon annan situation du varit med om. Kanske känner du oro på grund av något en närstående varit med om eller berättat om. Kanske vill du ha hjälp, kanske tänker du att det inte finns någon hjälp att få. Kanske har du fått hjälp, men kanske inte. Kanske är du en person som hjälper eller vill hjälpa.

Vi heter Elin Ternström och Elisabet Rondung och tillsammans forskar vi om förlossningsrädsla. Vi träffades 2013 när vi båda var doktorander inom samma forskningsprojekt. Forskningen var en stor randomiserad kontrollerad studie (RCT) där vi jämförde effekten av internetbaserad KBT och stödsamtal som interventioner för förlossningsrädda. Elin skötte mycket av det administrativa kring rekrytering, enkäter och intervjuer och Elisabet jobbade med KBT-interventionen. Vi upptäckte snart att vi trivdes bra ihop, och att våra olika perspektiv som barnmorska och psykolog kompletterade varandra väldigt bra. När vi så småningom fick i uppdrag att skriva den artikel som skulle publicera studiens huvudresultat märkte vi att vi också jobbade väldigt bra tillsammans.

År 2018 disputerade vi båda två, med varsin avhandling om förlossningsrädsla. Sedan dess har vi fortsatt att arbeta tillsammans, Elin från Högskolan Dalarna och Elisabet från Mittuniversitetet, i en rad forskningsprojekt på just detta tema. Vi vill att vår forskning ska knyta an till behov som antingen finns i den kliniska vardagen eller som förlossningsrädda själva upplever. Det är då vi känner att det vi gör är viktigt och kan leda till positiva förändringar. För att nå ut med aktuell forskning om förlossningsrädsla har vi under de senaste åren också föreläst en hel del, framför allt för personal inom mödrahälsovård och förlossningsvård, för specialistteam som arbetar med stöd till förlossningsrädda, för ST-läkare i obstetrik och gynekologi och för psykologer inom mödrahälsovården.

Omkring 15-20 procent av alla gravida i Sverige uttrycker förlossningsrädsla och ca 12 procent får extra stöd för sin rädsla under graviditeten. Även personer som inte är gravida kan uppleva förlossningsrädsla, både innan en första graviditet, efter en födsel, eller som partner. Rädslorna handlar ofta om ovisshet, att inte kunna förutspå hur en födsel blir, eller att särskilda situationer ska uppstå, exempelvis att barnet inte ska må bra när det föds eller att den födande eller barnet ska skadas eller dö i samband med födseln. Förlossningsrädda beskriver även rädsla kopplad till vårdpersonalens bemötande; att inte bli lyssnad på, att inte bli involverad i beslut, eller att inte få det stöd en behöver.

Ett av projekten vi arbetar med fokuserar på personer som vill ha barn men inte vågar bli gravida på grund av förlossningsrädsla. Några har aldrig varit gravida eller fött barn, några har varit gravida men fått missfall eller gjort abort och några har varit gravida och fött barn men vågar inte bli gravida igen. Det här är en grupp som vården känt till länge men som inte fått speciellt mycket uppmärksamhet i forskning, faktiskt ingen alls i Sverige innan vårt projekt. Vi har intervjuat nio kvinnor som inte fött barn och åtta kvinnor som fött barn tidigare och de vittnar om att de har påverkats djupt av förlossningsrädsla även när de inte varit gravida. Många hade varit rädda i många år och förhandlade hela tiden med sig själva om att våga bli gravid eller inte. I det beslutet var deras främsta fokus att de skulle behöva leva med de negativa konsekvenserna av sitt val oavsett vilket det blev. Till exempel sa en kvinna:

“Det här är ändå något man har tänkt hela livet, att jag ska ha en familj liksom. Och det känner jag ju fortfarande. Som under jul när alla samlas och sedan åker hem till sig med sina familjer och jag åker hem till bara mig och det är tomt. Då blir det ju lite sådär, att är det såhär det ska vara i resten av mitt liv?”

Kvinnorna i vår studie kände att de inte hade någonstans att vända sig för att få hjälp och kände sig övergivna av mödrahälsovården. De önskade att bli tagna på allvar i sin rädsla, att inkluderas i viktiga beslut om de väl blev gravida och att ha någonstans att vända sig för stöd både innan graviditet, under graviditet och under och efter födseln. Artikeln som fokuserar på kvinnor som aldrig fött barn är publicerad och finns här om du vill läsa mer.

I ett annat projekt följer vi utvecklingen av film som visar en vaginal födsel ur den födandes perspektiv, och är filmad för att visas i Virtual Reality. Vår roll i projektet är att samla Information om hur de tilltänkta användarna, dvs gravida och förlossningsrädda, samt personal som arbetar med att ge stöd till förlossningsrädda, tycker att en sådan film ska utformas för att uppfattas som så hjälpsam som möjligt. Vi har genomfört intervjuer inför att scenerna filmades, och sedan visat klipp för deltagare för att höra deras tankar om dessa. Nästa steg blir att låta frivilliga deltagare se filmen i sin helhet och beskriva hur de uppfattar den.

Uppslag till våra forskningsprojekt kommer ofta från de möten vi har med förlossningsrädda och personal som arbetar med att stötta förlossningsrädda. Det gav oss idén att söka medel för att starta en “Rådgivande panel”, det vill säga samla en grupp personer med unik erfarenhet/kunskap om förlossningsrädsla och negativa förlossningserfarenheter. Vi tänkte att en sådan grupp skulle kunna hjälpa oss prioritera bland forskningsbehov, medverka i ansökningar, verka som kontaktnät vid rekrytering till studier, granska informationsblad och frågeformulär och medverka i utveckling av interventioner. Lyckligtvis fick vi de medel vi sökte och under hösten har vi haft tre panelträffar som har hjälpt oss med just det vi önskade. Vi är evigt tacksamma för den hjälp vi fått, och under våren kommer vi fortsätta med ytterligare tre träffar. Detta sätt att arbeta känns både gynnsamt för forskningen och utvecklande för oss som forskare och som en självklar del i vårt fortsatta arbete.

Tack för att ni tagit del av vårt arbete! Vill ni fortsätta att göra det får ni gärna följa oss på Instagram @forlossningsradsla

Utvalda referenser:

Rondung, E., Magnusson, S., & Ternström, E. (2022). Preconception fear of childbirth: Experiences and needs of women fearing childbirth before first pregnancy. Reproductive Health, 19(1), 202. https://doi.org/10.1186/s12978-022-01512-9

Rondung, E., Ternström, E., Hildingsson, I., Haines, H. M., Sundin, Ö., Ekdahl, J., Karlström, A., Larsson, B., Segeblad, B., Baylis, R., & Rubertsson, C. (2018). Comparing Internet-Based Cognitive Behavioral Therapy With Standard Care for Women With Fear of Birth: Randomized Controlled Trial. JMIR Mental Health, 5(3), e10420. https://doi.org/10.2196/10420

Ternström, E., Hildingsson, I., Haines, H., & Rubertsson, C. (2016). Pregnant women’s thoughts when assessing fear of birth on the Fear of Birth Scale. Women and Birth, 29(3), e44–e49. https://doi.org/10.1016/j.wombi.2015.11.009

Rondung, E., Thomtén, J., & Sundin, Ö. (2016). Psychological perspectives on fear of childbirth. Journal of Anxiety Disorders, 44, 80–91. https://doi.org/10.1016/j.janxdis.2016.10.007

Rondung, E., Ekdahl, J., & Sundin, Ö. (2019). Potential mechanisms in fear of birth: The role of pain catastrophizing and intolerance of uncertainty. Birth, 46(1), 61–68. https://doi.org/10.1111/birt.12368

Ternström, E., Small, R., & Lindgren, H. (2023). Migrant women’s experiences of an individual language-assisted information and support visit to the labor ward before giving birth – A qualitative study from Sweden. Sexual & Reproductive Healthcare, 38, 100915. https://doi.org/10.1016/j.srhc.2023.100915

Där födseln tillhör folket

december 8, 2023december 8, 2023Lämna en kommentar

Av Maria Borda

“Hur kan man välja bort att föda på sjukhus och vilja gå tillbaka till att föda hemma? Kvinnor från andra delar av världen skulle göra allt för att få den moderna förlossningsvården vi har i Sverige! Det är otroligt privilegierat och historielöst att välja bort det!”

Vi har alla hört ord som dessa. Och jag har ofta tänkt på det, stämmer det verkligen? Är det det kvinnor över hela världen helst vill ha?

Jag heter Maria Borda och har ägnat de senaste 13 åren åt att studera och skriva om föräldraskap, graviditet och födande i olika kulturer. För tillfället jobbar jag med en kommande bok om postpartumtraditioner i olika kulturer tillsammans med doulan Opokua Britton, och av den anledningen blev det en resa till Mexiko, närmare bestämt delstaten Chiapas i den sydöstra delen av landet.

Chiapas räknas som landets fattigaste delstat, med den största andelen urfolk. Jag hade på förhand läst att de traditionella barnmorskorna alltid haft en viktig roll i Mayakulturen, att de ansågs vara näst högst i samhällets hierarki, snäppet under de andliga mästarna, men jag hade inte förstått vad det rent praktiskt och socialt innebar för hela samhällets förhållande till födsel. Under de två månaderna jag var där så hann jag prata med många om födsel och postpartum. Inte bara barnmorskor, utan alla. Manliga taxichaufförer, juiceförsäljare, de jag köpte smycken av på marknaden, kvinnor på gatan, unga som gamla. Det som slog mig mest var att födseln hade en så stor och självklart roll i samhället. Att det var något som alla tycktes ha ett intresse för, som alla gärna pratade om. Medan födseln i Sverige och västvärlden hör till det privata, till samma kategori som alla andra sjukhusbesök som man inte vitt och brett pratar med varenda kassörska eller taxichaufför om, tycktes födseln i Chiapas höra till det vardagliga, till det offentliga, till det allmänna. Jag pratade med två män som tillhörde mayafolket Tzotzil. “Barnmorskorna här är oerhört kunniga”, sa den ene. Det lös av respekt i hans ögon när han pratade om dem. “Ja, barnmorskorna… de kan”, hummade hans vän. “Det finns ett par bra sjukhus här men de flesta vill föda hemma. Det är klart att det är bäst att föda hemma”, fortsatte mannen. “Varför är det det?” frågade jag neutralt. “Klart det är bäst, kvinnan vill ju vara hemma, ha det mysigt och varmt, få hjälp av familjen och en kunnig barnmorska som vet vad hon gör”. Vännen nickade. Ordet trygghet användes inte, men det var tydligt att det att föda hemma var kopplat till trygghet.

Under ett besök på ett förlossningssjukhus i den lilla byn Chamula blev det tydligt för mig att de inte var ensamma om den åsikten. Det var en helt vanlig veckodag när jag spontant bara knackade på. En ensam förlossningsläkare tog emot mig. Hon verkade ha all tid i världen för att samtala. Hon visade mig runt och berättade entusiastiskt om hur de hade försökt integrera urfolkens kultur på sjukhuset. Från taket hängde tygstycken att använda som stöd. Rummen var inredda med vanliga sängar och på väggarna fanns muralmålningar föreställande mayafamiljer i traditionella kläder. I bakgården fanns det till och med en iglooformad temazcal, en ångbastu som är vanlig att använda före, under och efter födseln. Läkaren berättade att de välkomnade hela familjerna till sjukhuset, och att de fick lov att göra ritualer där om de ville.

Det var inspirerande och allt såg fint ut. Men jag var förbryllad. Varför var det tomt? Det var inte en enda människa där förutom läkaren. “Åh”, sa hon, “Kvinnorna här vill hellre föda hemma”. Sen fortsatte hon: “Och jag förstår dem. Jag hade nog gjort detsamma om jag var de.” Men varför? Läkaren förklarade att barnmorsketraditionerna var oerhört starka där, och att kvinnorna alltid såg det som ett första alternativ att föda hemma i lugn och ro med familj och barnmorska närvarande. Att åka till sjukhus, ett hus för sjuka, sågs som något helt främmande. Sjukhuset var bara aktuellt om det inträffade komplikationer. “Här på sjukhuset får vi inte lov att göra vändningsförsök när barnet inte ligger rätt utan vanligtvis blir det kejsarsnitt”, sa hon. Hemma gör de det.

I Chamula visade det sig finnas minst en traditionell barnmorska på varje gata. Jag pratade med flera. Elena, en av dem bekräftade att de jobbade med att vända barnen rätt under hela den sista trimestern. Utgångspunkten är att barnets position aldrig bara kan lämnas åt slumpen utan det är något som barnmorskan gång på gång ska rätta till. De gör det på skonsamma sätt, med små rörelser. De flesta använder sig bara av händerna, ingen sjal eller annat. Kvinnan ligger på rygg medan barnmorskan masserar magen. Några dagar senare är det dags igen. Det är bättre att göra det i god tid, gör man det under födseln så är det väldigt obehagligt, sa Elena, men det anses vara nödvändigt för att födseln ska gå bra. Jag berättade om min födsel, att den hade börjat som en hemmafödsel men slutat med kejsarsnitt på grund av vidöppen pannbjudning, vilket upptäcktes först efter att kejsarsnittet var gjort. Elena tittade förskräckt på mig. “Men varför vände de inte barnet?” “Jag vet inte”, sa jag. “Varken barnmorskorna eller läkarna hade de kunskaperna”. Elena tittade på mig med en oroad, indignerad min. Elenas 17-åriga dotter stod bredvid och lyssnade. Hon brukar vara med sin mamma i jobbet för att lära sig, kanske kan hon också bli barnmorska. Inte alla kan bli det. Det är inte bara att lära sig, man måste vara ämnad för det, ha gåvan. “Jag vet inte om jag har fått gåvan, men jag hoppas det”, sa dottern.

Jag skrev några korta texter om mina upplevelser i Mexiko på mitt instagramkonto @mariaborda.se Många kände sig provocerade av mina inlägg. Menar jag verkligen att det skulle vara bättre att föda barn i Mexiko jämfört med Sverige? Skulle jag själv vilja föda där? Hur kan jag ignorera att mödra- och spädbarnsdödligheten där är mycket högre än här?

Nej, det är inte min poäng. Jag anser att vi har något att lära av alla kulturer, och det jag tar med mig från Chiapas är att födseln där tillhör folket. Kunskaperna om födseln, makten över den, valen kring den, de tillhör den födande. De har inte placerats utanför kvinnan, hon har inte lärt sig att hon är maktlös, att det är bäst att lämna över allt åt de där uppe som vet bättre. Hon vet att födseln är hennes. Hon vet att hon har valet att föda på sjukhus, gratis, med utbildade läkare. Hon kan välja det om hon vill. Men kulturen kring födseln där har gjort att hon också har vuxit upp med en övertygelse om att hon kan klara det och att hon har stöd av kunskaperna och de samlade erfarenheterna från alla kvinnor i hennes släkt som har fött före henne.

Hur skulle världen se ut om fler fick uppleva detta?Om frihet med ansvar

december 7, 2023december 7, 2023Lämna en kommentar

Av Kirsten Nisted

Mitt namn är Kirsten Nisted. Jag är mamma till fem härliga människor och har idag 10 underbara barnbarn. Jag är även förskolelärare och barnmorska, har arbetat med och för hemförlossningar sen jag kom till Sverige 1976. Innan jag blev barnmorska var jag med och bildade Föreningen Föda Hemma, som förmedlade kontakt till barnmorskor i Sverige och arbetade för kvinnors rättighet att föda hemma med ekonomisk ersättning. Från 2002 till 2019 fick friska omföderskor i Stockholm Regionen ersättning att betala barnmorskor för hjälp i hemmet.

Jag blev barnmorska 1995 och jobbade först på Vidarklinikens mödravård och erbjöd födelsehjälp i hemmet eller på Södertälje sjukhus. Sedan drev jag en egen privat verksamhet i 12 år, Kirstens Familjehälsa, som var mödravård, barnavård och förlossningshjälp, ett sätt att skapa kontinuitet på riktigt! Kontinuiteten gav möjlighet att skapa relation och förtroende, en viktig förutsättning för en god födelseupplevelse.

Åren går och tider förändras. När jag kom till Sverige 1977 hade 3 kvinnor fött hemma enligt Socialstyrelsen och ingen barnmorska vågade hjälpa mig när jag ville föda mitt andra barn i hemmet 1977 i Uppsala. Jag chockerades av den brist på valmöjlighet och den ofrihet som fanns i Sverige. Människor är unika och därmed även deras behov, deras sätt att leva och föda. I Danmark är det spännande med olikheter. I Sverige verkade det som att alla tyckte lika utom jag, jag kände mig dum och olycklig.

”Får man föda hemma?”

”Frihet med ansvar” har varit ett viktigt motto i mitt liv. Och att i vården verkligen vara fri att välja var man vill föda sitt barn innebär att villkoren finns och att kvinnor inte utsätts för dömande och felaktiga föreställningar. ”Får man föda hemma?”, var en vanlig reaktion när jag berättade om hemförlossning. Kvinnor och föräldrar i Sverige var inte fria att välja var de ville föda sina barn, de visste nästan inte att det var en möjlighet. Otroligt då 96% födde i hemmet för 100 år sen. De som önskade föda hemma var ofta personer som var utlandsfödda och hade andra erfarenheter från sina länder, som Holland, Tyskland, England mm.

Idag är vi 10–20 barnmorskor i hela Sverige som arbetar privat för att möta kvinnors och föräldrars önskan att föda sitt barn hemma. Idag föder knappt 200 kvinnor hemma per år i Sverige. Detta är egen statistik, då det nämligen inte finns officiell statistik sen 1981. Från januari 2023 har Socialstyrelsen återinfört statistik för hemförlossning om det finns journal. Idag är det flera kvinnor som föder hemma utan barnmorska, och då blir de inte registrerade.

All förlossningsvård är gratis i Sverige, men vill du föda hemma efter 2019 ( i region Stockholm) får du betala barnmorskan själv. Detta är inte jämlik vård och frihet. Sverige följer inte de mänskliga rättigheter som kvinnor ska ha i ett fritt och demokratiskt land.

Om tillit

Att föda är en naturlig och frisk händelse i våra liv, en stor och omvälvande händelse, som är svår att fatta med våra hjärnor. Men de naturliga processerna i kvinnans kropp vet och kan föda. Att föda är inte bara en fysisk händelse. Det är i hög grad en psykisk och andlig händelse. Sambandet mellan psyke och kropp, mellan kropp och själ, är nyckeln till en okomplicerad födelse. Tilliten till livet, naturen och kroppen kan ge just den avslappning i kroppen som behövs för att de rätta hormonerna ska kunna flöda. Att överlåta sig till födandet, som kroppen kan, utan att vilja kontrollera, det ger kraften och hormonerna största chansen att flöda ostört. Att våga möta smärtan och se den som en hjälpande kraft är just det som ger födandet tillåtelse att flöda, det är tillit.

En naturlig födelse är en ostörd födelse, där kroppen och kroppsprocesserna kan få flöda ostört. Det är mycket som kan störa denna process: överflyttning från hem till sjukhus, felaktiga lukter, irritation och konflikt i relationen, egna krav på sig själv och prestationsångest och oro mm. Att föda är enda gången då kvinnan är och ska vara helt egoistisk, bara lyssna inåt och inte ta hänsyn till andra än sig själv. Där hon lägger den ”snälla” flickan i byrålådan och bara lyssnar till sin kropp och sina behov, hon behöver koncentration, tystnad, närvaro och kärlek för att vara och förbli i sitt födande och möta smärtan.

Omgivningen och att kvinnan trivs där hon föder ger de bästa förutsättningarna, att kvinnan är trygg och kan ge sig hän. Alla kvinnor är olika och har olika önskningar för var de vill föda, och så skall det vara och de skall vara fria att välja.

Att ge kvinnor en reell möjlighet att välja var de vill föda barn har varit viktigt för mig. Att ge henne valmöjlighet, ge henne information så hon kan göra bästa valet, men även att skapa ekonomisk jämlikhet så alla kvinnor får betalt för sin förlossning i Sverige oavsett var de föder. Idag måste nästan alla som föder hemma själv betala barnmorskan eller barnmorskorna som hjälper henne/dom. Det borde finnas en förlossningspeng där kvinnor själv kan välja var de vill föda. Idag föder fler och fler hemma själv utan barnmorska närvarande, vilket är olyckligt.

Orsaken är dels ekonomin men även att kvinnan vill vara ifred och inte störas i sitt födande. Kvinnor kan föda själv även om barnmorska finns. Barnmorskans närvaro ger ro och hon kan handla om det behövs, samt ordna med praktiska saker efter födelsen för att underlätta för föräldrarna. Barnmorskans roll behöver också ändras för att ge födandet tillbaka till kvinnan och föräldrarna.

Nu är jag pensionerad men fortsätter arbeta och stödja kvinnor att föda och att vara kvinna och mor. Det som är så fantastisk med att blivit äldre och ha samlat på sig stor erfarenhet är att det infinner sig ett lugn och en trygghet inför födandet. Jag har blivet bekräftat i vad födandet är och vad kvinnan behöver. Hon behöver lita på sig själv, sina känslor och sin kropp, tycka om sig själv och känna sig oberoende. Låter enkelt men är en tuff väg för många och lätt att gå vilse då föreställningar och tyckande omger oss alla i stora format och kan vara svårt att filtrera och känna sin egen natur och mående genom detta brus. Så mitt första råd under graviditeten är att sluta kolla på nätet, sluta följa olika sociala medier. Lyssna inåt, där finns kraften du behöver när du skall föda. Ju för har du kommit in i ditt centrum, ju lättare blir det när födandets storm drar in över dig och din kropp. Men det blir också en härlig och häftig upplevelse! Något du inte vill vara utan, något du inte kommer glömma!

Det är smärtsamt att föda barn. Vet du det och är redo att gå in i smärtan och möta den, kan smärtan förvandlas till kraft, den universella naturkraften som föder liv. Smärta och hjärta är nästan samma ord. Smärtan öppnar hjärtat och att möta dig själv och barnet med öppet hjärta är den största gåvan du kan ge en människa. Alla barn föds i kärlek, man kan märka att atmosfären i rummet där barnet föds förvandlas, blir varm och kärleksfull, tiden står still, närvaron blir total och alla i rummet blir närvarande, blir nära sitt vara, och då föds barnet. Och i en sekund förvandlas allt. Barnet har stigit över tröskeln, in i sin jordiske tillvaro, och smärtan förvandlas till glädje. Halleluja moment.

Jag skulle önska att fler barn får uppleva detta, att fler föräldrar och framför allt fler kvinnor och barnmorskor fick uppleva detta. Kvinnan är som mest kvinna när hon föder, och då får hon på riktigt möta sin kvinnliga kraft och stolthet. Tiden står still samtidigt som atmosfären är varm och kärlek.

Hur skulle världen se ut om fler fick uppleva detta?

Superfullmånefödsel

december 6, 2023december 6, 2023Lämna en kommentar

Av Cornelia Andersson

När jag fick förfrågan av Märta/ Föda med Stöd att skriva i hennes kalender blev jag glad. Jag började genast fundera på vad jag skulle skriva om: vad det är att vara barnmorska, vikten av förtroende, tillit och trygghet, informerat samtycke, att stärka kvinnan i hennes intuition istället för att inge onödig oro, de skilda världarna mellan sjukhus och hemförlossning, mitt arbete som hembarnmorska etc. Det finns så mycket kring barnafödande jag skulle kunna prata om i evigheter. Då jag är mitt uppe i en flytt fick det bli min förlossningsberättelse, som jag redan har nedskriven och lite om min väg in i barnmorskeyrket.

Jag föddes i ett gult hus vid Dellensjön i Hälsingland

Min mor hade varit och besökt grannen som fick en dotter dagen innan och på promenaden hem kände hon att något var på gång. Sent på kvällen satt mina fyra syskon nere i köket och väntade otåligt. Pappa som var läkare var nervös då mamma snart krystat i två timmar och för att barnmorskan inte visste vad de skulle göra. Mamma följde sin intuition och gick ner på huk. ”Så kan du inte sitta, barnet kommer slå i golvet” sa barnmorskan. Mamma satt kvar. Jag föddes och min mor tog emot mig, stoppade mig under armen och hoppade upp i sängen som en ”lejonmamma”. Mamma kände sig så stark, att hon fått föda helt själv, förbunden med kroppen och födandet, att hon fått föda på ”riktigt”. Det är så jag fått det berättat för mig, hur jag kom till världen.

Jag vid fem minuters ålder.

Min mamma blev legitimerad barnmorska fem år efter att hon födde mig. Hon arbetade både som barnmorska på sjukhus och som hembarnmorska. Ibland fick jag följa med när det inte fanns barnvakt. Många har frågat om det inte var traumatiskt för mig att vara med på förlossning. Inte det minsta, jag var helt lugn, det var liksom inget konstigt, det var en naturlig händelse i livet. Ibland var jag trött och la mig att sova innan barnet fötts och ibland satt jag stilla bredvid och bara såg på. Det var spännande att få se de små liven födas. Första gången jag var med när ett barn föddes var jag 8 år gammal.

Vid födsel på sjukhus när jag var 8 år!

Nästan 20 år senare var det min tur att ta emot barnmorskeemblemet vid Uppsala Universitet.

Jag har ofta svårt att bestämma mig och tvivlar på mina beslut men när jag sökte barnmorskeutbildningen fanns inga tvivel på att jag hade valt rätt yrke. Det kändes rätt och lätt. Kan hända hade det att göra med det naturliga mötet med födande under min uppväxt eller så kom det via navelsträngen? Det som var tufft att se som barnmorska var hur verkligheten skilde sig från litteraturen. T.ex att lugn och ro är A & O under förlossning men hur så många olika faktorer under graviditet och förlossning inte är roingivande i ett medikaliserat system där mätinstrument styr mer än kvinnans känsla, behov och intuition.

Det var givet för mig att börja arbeta med hemförlossningar som färdig barnmorska vilket jag gjorde vid sidan av mitt arbete på förlossningen på sjukhus. Min mor skolade in mig och vi blev arbetskollegor. Vi har ett mycket fint samarbete, mor och dotter, där den ena säger vad den andra tänker. Intuition.

Efter fem år som barnmorska, under den tiden bistått ca 50 kvinnor i hemmet och nästan det tiodubbla på sjukhus var det min tur att få erfara detta mirakel i min kropp, av att vänta barn och att föda.

Höggravid vid Dellensjön, 10 dagar innan födsel.

Det var givet för mig att jag ville föda hemma då både jag och barnet var friska

Jag njöt av andra halvan av graviditeten då jag under första halvan drabbades av hyperemisis. Jag kände mig inte tung eller trött på graviditeten, men jag visste att snart, skulle jag behöva ta avsked av den. Det som då skulle komma, var något jag såg så fram emot! Jag längtade med stark kärlek att få möta mitt barn. Jag visste att barnet skulle komma när hon/han var redo.

Efter en dagsutflykt med bad i havet och fotografering i skymningen med superfullmåne drog förlossningen igång. Det var det häftigaste, kraftfullaste jag varit med om i hela mitt liv.

När vi skulle lägga oss kl. 00:30 i vecka 40+0 kände jag lite mensmol. Detta var något annat än bara spänd livmoder som jag känt i några veckor. Vi blev så glada men lade oss för att sova då detta kunde ta lång tid. Jag hade extra mycket halsbränna och rapar men lyckades somna. I sömnen kände jag att sammandragningarna kom igen och igen. Plötsligt kom en stark sammandragning och en till och med den tredje gick vattnet 02:05 och min man vaknade. Jag fick en skrattattack. -Var det nu MITT vatten som gick? Detta var på riktigt! Det var äntligen MIN tur att få föda barn och snart skulle JAG få möta MITT barn. Skrattet övergick i glädjetårar. Styrkan i sammandragningarna eskalerade och de kom tätt, så jag bad min man klocka en stund. Vi klockade i 40 min och appen upprepade ”Åk till sjukhus”. Jag sa: ”varför står det inte ring till sjukhuset eller din hembarnmorska?”. Jag kollade och såg till min förvåning att mina sammandragningar var längre än 1 min och pauserna bara 1-2 min. Det blev starkare och starkare och jag tänkte detta kommer gå fort eftersom det eskalerat så snabbt sedan första känning. Efter ett par timmar i sängen gick jag till duschen och kände snart att jag ville kräkas.

Jag var ambivalent till att undersöka mig själv vaginalt för att se hur långt jag kommit i förlossningsarbetet, för att eventuellt bli besviken på resultatet. Men jag gjorde det ändå. Jag trodde jag skulle känna en liten öppning på livmodertappen, men kände ingen öppning, sträckte bak för att nå livmodertappen men nådde inte. Jag blev inte besviken trots att detta resultat skulle betyda att jag var i tidigt skede (latensfasen). Innerst inne visste jag nog att det inte stämde. Jag upplevde själv att mitt röstläge ändrades. Sammandragningarna var nu så starka att jag bad min man ringa barnmorskan (min mor) och hon kom 10 min senare kl. 04:10. Efter en stund på huk i duschen gick jag till sängen för att vila, det blev inte mycket vila, jag kräktes vatten och återgick till duschen för att skölja av mig. Min syster fick komma för att hjälpa med uppsättningen av poolen. Jag undersökte mig själv vaginalt igen; jag hade känt fel tidigare. Varför jag inte hade nått livmodertappen var för att där inte var någon. Nu kände jag ordentligt och kände barnets huvud och inga kanter vilket jag berättade för mamma. Alltså var jag helt öppen (retraherad).

Strax efter 05:00 gick jag i poolen och kort därefter ville hela min kropp krysta. Jag behövde inte ta i, det var min kropp som tryckte på. Jag hängde med och försökte hantera och möta kraften. Jag hade min hand på barnets huvud hela tiden under krystningsskedet och kände hur huvudet kom närmare för varje sammandragning för att sedan slinka helt tillbaka innanför blygdläpparna i pausen. Äntligen fick jag lite längre pauser emellan sammandragningarna.

Vattentrappan porlade och musiken spelade i högtalarna. En vän/kollega filmade och fotade utan att jag tänkte på det. Min syster höll min hand och min älskade partner tryckte på mina höfter och gav mig kyssar. Mor satt bredvid poolen och jag lade nästan inte märke till henne. Jag visste att hon var där och trodde på mig, det var så tryggt. Det var fantastiskt att få föda självständigt! Det var häftigt att få uppleva födandet som utbildad barnmorska. Jag uppdaterade omgivningen om att barnet kom längre ut vid varje krystimpuls. Det var starkt och kraftfullt så jag höll emot med handen för att det inte skulle gå för fort och för att vävnaden långsamt skulle tänjas.

Jag kände mig så trygg! Jag var inte rädd, jag visste varför det gjorde ont, jag litade på kroppen. Jag bad om total tystnad och stillhet när barnet skulle födas (det är lätt att alla blir glada och hjälpsamt exalterade mot slutet nämligen). Musiken spelade dock i bakgrunden och så kom den där låten, som jag dansat cirkeldans till så många gånger under graviditeten tillsammans med min syster, mor och flera andra kvinnor. ”Ederlezi” heter låten och de sjunger ”Daje” som betyder mamma. Det blev ett magiskt ögonblick, att just den låter spelades precis när jag skulle föda fram mitt barn. Min mor och syster blev tårögda, min mor ställde sig upp och dansade, jag försökte sjunga med men tappade rösten av glädjetårar.

Så kom den sista krystningen kl. 07:00 och jag släppte igenom både huvudet och kroppen och tog emot mitt barn och lyfte upp det för att välkomna. Barnet skrek direkt och huden skiftade till rosa. Vid det ögonblicket kände jag mig som världens starkaste och ville visa upp vår son för hela världen! Jag kände att jag hade gjort det helt själv!

Kroppen minns – Amning som ett existentiellt imperativ

december 5, 2023december 5, 2023Lämna en kommentar

Ordet imperativ kan förstås som ett måste, en uppmaning, tvingande, obligatorisk

Av Lina Palmér

Samira går sakta genom skogen. Hon går på stigen hon gått på sedan barnsben. Hon känner vartenda träd och sten. Hon vet när stigen viker av och hur det ser bakom nästa krök. Samira blickar ut över skogen. Den vanligtvis så bekanta skogen känns nu annorlunda. Samira känner sig som en främling. Tårarna rinner, hon känner sig vilsen. För två år sedan fick Samira sitt första barn – därefter har inget varit som förut. Amningen var en mardröm, en ständig kamp. Till slut fanns det ingen annan väg ut än att sluta amma. Hon som längtat så efter att amma och som så innerligt ville att det skulle fungera. Att få dela sin kropp med sitt barn på ett alldeles speciellt sätt. Kroppen som, innan barnets födelse, varit hennes tillitsfulla följeslagare upplevs nu som oberäknelig och oduglig. Amningen väckte tankar om livets och moderskapets mening, om vem hon är och vill vara. Det väcktes en sårbarhet som hon inte tidigare känt, en skörhet som relaterar till livets ändlighet. När Samira nu blickar ut över skogen är hon gravid med sitt andra barn. Det går en ilning genom kroppen, och brösten smärtar när hon tänker på amning. Samira vågar knappt inte tänka på det som hon har framför sig. Hon är rädd för amningen. Tänk om det blir som förra gången, det får inte hända. Ska hon våga amma igen?

Jag heter Lina Palmér. Jag är barnmorska, docent och biträdande professor i vårdvetenskap på Högskolan i Borås. Mitt övergripande forskningsintresse handlar om att skapa fördjupad förståelse för existentiella frågor av betydelse i olika skeden människors liv. Sådan kunskap är nödvändig för att utveckla vårdande som främjar hälsa, välbefinnande och återhämtning.

Fördjupad förståelse för existensiella frågor

För att ha möjlighet att skapa fördjupad förståelse för existentiella frågor krävs teoretiska och metodologiska utgångspunkter som är öppna och följsamma för patienters berättelser. I min forskning tar jag därför min utgångspunkt i existensfilosofi, fenomenologi och livsvärldshermeneutik. Med en sådan utgångspunkt är det möjligt att lyfta fram människors levda erfarenheter, berättelser som bär på mening och innebörd. Den fenomenologiska filosofen Edmund Husserl vägleder mig i arbetet genom devisen ’gå till sakerna själva’. Med det menar han att vetenskap måste ta sin utgångspunkt i den tillvaro som är av betydelse för människor. Människors levda erfarenheter har potential att beröra, en beröring som är av betydelse för att vården ska vara vårdandet. Arthur Frank lyfter i sin bok The Wounded Storyteller fram att berättelsen inte handlar om sjukdomen utan berättelsen kan istället förstås som en vittnesbörd om hur sjukdomen erfars genom en sårad kropp. I kontexten amning kan detta förstås som att berättelsen inte handlar om amningen utan berättelsen kan istället förstås som en vittnesbörd om hur amningen erfars i en sårad kropp.

Som kroppens minns – Samiras berättelse är ett exempel på amning som en vittnesbörd där den levda erfarenheten träder fram. I berättelsen visar sig amning som ett existentiellt imperativ som enligt Socialantropologen Michel Jackson innebär situationer där tillvaron omkullkastas och väcker existentiella frågor. Erfarenheter av existentiella imperativ kan förstås som en insikt där tillvaron måste ordnas på ett nytt sätt.. Existentiella imperativ bär därför på en potential för människan att förändra sin tillvaro och omformulera det som tidigare varit betydelsefullt i livet. I den forskning som jag genomfört, och i Samiras berättelse, är det tydligt att amning är ett existentiellt imperativ där frågor om moderskap, sårbarhet och ömsesidigt beroende visar sig.

Amning, oavsett om den upplevs fungera eller upplevs som svår, innebär att tillvaron aldrig blir som förut, den levda erfarenheten innebär att amning bär på mening som förändrar livet och väcker frågor om livets mening. Som kroppen minns – innebär att amning som en levd erfarenhet, i existentiell mening är förkroppsligad. Detta sätt att förstå amning kan fördjupa förståelsen för att amning har en kraftfull existentiell potential. Kroppen minns amning, så som för Samira. Minnet finns bevarat i kroppen och väcks till liv igen när hon blir gravid och funderar på amning igen. För en del kvinnor innebär tidigare amningsupplevelser ett existentiellt trauma som kan framkalla amningsrädsla. En rädsla som är starkt förknippad med upplevelser av vilsenhet, sårbarhet, utsatthet och otrygghet i amningssituationen. Åter till Samira – hennes amningsupplevelse visar hur ett existentiellt amningstrauma väcker en amningsrädsla.

En fråga som har väckts hos mig och som just nu är i fokus för min forskning är – Hur kan vårdande bidra till välbefinnande i existentiellt utmanande amningssituationer?

Med de existensfilosofiska, fenomenologiska och livsvärldshermeneutiska utgångspunkterna och de empiriska forskningsresultaten som nämns ovan blir svaret på denna fråga att det behövs ett existentiellt perspektiv i vårdandet. Det innebär att amning beaktas som ett existentiellt imperativ, som en levd erfarenhet och en livshändelse som bär på mening. Det innebär också att försöka förstå varje människas unika erfarenhet genom berättelsen. Det innebär att se livshändelser så som amning som öppningar för något nytt, för utveckling och frihet att forma sitt liv i en given situation. En utgångspunkt är att människan kan välja och ta ansvar för sitt eget liv utifrån den givna situationen.

Men hur kan vi vårda utifrån ett existentiellt perspektiv i praktiken?

Jag har tillsammans med min kollega Ida Gustafsson utvecklat en teoretisk modell för vårdande vid amning som innebär att amningsberättelsen är navet i vårdandet. Konkret innebär det ett fenomenologiskt och existentiellt perspektiv i samtalet där levda erfarenheter av amning är i fokus. Amningsberättelsen som en levd erfarenhet innebär att den är föränderlig över tid och rum. För att amningsberättelsen ska bidra till hälsa, välbefinnande och återhämtning är det därför av betydelse att berättelsen ges utrymme att berättas och lyssnas till kontinuerligt från graviditet, förlossning och hela amningsperioden. Det är också betydelsefullt att kvinnan vid amningsavslutet får möjlighet att reflektera över hur amningstillvaron varit och vilken betydelse amningen har för henne. Amningsberättelsen möjliggör att kvinnors existentiella situation och behov är i fokus för vårdandet.

Åter till Samira – när hon fick möjlighet att berätta sin amningsberättelse för en vårdare som bjöd in till en genuint vårdande relation bidrog det till att hon fick en förståelse för amning som ett existentiellt imperativ, något som hon måste förhålla sig till men som också kan bli en öppning för något nytt, för utveckling och att förstå sig själv på ett nytt sätt. Amning har därför en existentiell potential.

Dig äger ingen – om valfrihet i födandet

december 4, 2023december 4, 2023Lämna en kommentar

Av: Marielouise Olsson

När jag födde mitt första barn, min dotter, precis i början på den pandemi som skulle komma att ställa så mycket av det vi trodde vi visste om världen och varandra på ända, föddes jag själv på nytt. Jag föddes som mamma och förstod först då vidden av hur modiga, starka och kapabla vi kvinnor är. Mitt namn är Marielouise, jag arbetar numera som doula, vid sidan om mitt läraryrke. Att bli tillfrågad att delta i The Positive Birth Calendar är en ära, som en tidigare version av mig själv säkert hade tackat nej till i rena förskräckelsen, men nu hoppar jag i på det djupa. Den här texten kan förstås som ett kärleksbrev till den fysiologiska (av många kallad ”naturliga”) födseln, och det är den på sätt och vis. Men mest av allt är det ett ställningstagande för varje födandes rätt att göra informerade val kring just sin födsel.

Mitt i natten, på en ovanligt tom förlossningsavdelning, födde jag mitt första barn av kroppens egen kraft och mötte intensiteten och smärtan med hjälp av avslappning, andning och tryggheten i min mans närvaro. Det var fullt tillräckligt där och då. Men främst, det var mina val.

2023

”Du får ingen medalj för att du föder utan eda, vet du.”
Jag är gravid för andra gången, i vecka 37 och sitter mitt emot min MVC-barnmorska. Vi håller på att skriva en sammanfattning av graviditeten, med önskemål kring den stundande födseln. Det ska föras in i min journal och vidarebefordras till den förlossningsavdelning jag inom kort ska föda på. Jag har bett henne skriva att ingen medicinsk smärtlindring ska erbjudas, då pockandet om lustgas var störande för både självförtroendet och fokus från förra gången. Hon är mycket motvillig till detta och jag gör en mental notering om att skriva ut det tydligt i det egenskrivna förlossningsbrev som också ska tas med. Jag vill vara säker på att mina egna ord och önskemål når fram, utan att filtreras genom någon annans högst subjektiva åsiktsraster.

Första gången jag födde, trodde jag helt och fullt att födandet var något jag skulle klara av, med bebins och mina gemensamma krafter. Den tron kom ifrån de många positiva berättelser om födslar som jag fullkomligt badade i under graviditeten. Det var en medveten strategi, för att väga upp mot de skräckhistorier som nästan ofrånkomligen dyker upp, då någons behov att traumadumpa övertrumfar allt sunt förnuft. (Om du som läser detta har obearbetade förlossningstrauman så vill jag verkligen uppmuntra dig att lyfta på locket och prata om dem, men inte med någon som själv ska föda inom kort.) Medicinsk smärtlindring var förstås något jag hade funderat på, ivrigt påhejad av MVC-barnmorskan att ”ta det som det kommer och inte planera för mycket”. Den här gången tror jag ingenting. Jag vet, för jag har gjort det förut. Jag vet också att noggranna förberedelser har gett mig verktygen att hantera de intensiva krafter som kommer att bölja, storma och rasa genom kroppen. Så länge krafterna får vara mina egna, kommer de att vara hanterbara.

Det raljeras gärna kring kvinnor, som tar sin födsel i anspråk, förbereder sig och planerar inför sin födsel. Kvinnor påstås ha ”romantiska förlossningsidéer och tro att vi kan ”bestämma vilken sorts förlossning vi ska ha” (Hill, 2019). Men nej, det tror vi inte. Däremot vet vi att vi i allra högsta grad kan påverka hur våra födslar ter sig. Vi är heller inga offer som behöver räddas från de olyckliga omständigheter som våra kroppar utgör. Tvärtom. Vi har kapabla kroppar, väldesignade för att föda barn. Men också det friska födandet kan bli stört och mår sällan bra av att skyndas på av rutinstyrda interventioner. Våra kroppar är fantastiska, som klarar av att föda trots att vi förväntas lämna våra trygga hem, ge oss ut i trafiken, förhoppningsvis bli insläppta på sjukhus där vi möter på helt nya människor som sitter på makten att låta oss stanna eller säga åt oss att åka hem igen. Trots detta klarar vi av att föda! Men vittnesmålen om rent traumatiska upplevelser i mötet med förlossningsvårdens rutiner talar starkt för att gravida behöver förbereda sig, göra anspråk och våga planera. Planera, för att kunna göra informerade val, snarare än att lägga sin födsel i händerna på ett rutinstyrt system med mycket snäva ramar runt vad som anses vara normalt och lika snäva ekonomiska resurser.

De som väljer att gå utanför normen och föda hemma, med eller utan bistående barnmorskor, kan mötas av skepsis, raljans och illvilja. Både på ledarsidor och i sociala medier ser vi allt från skrämseltaktiker i stil med ”om jag/min fru/syster/granne skulle fött hemma hade det slutat illa!” till hånfulla kommentarer om hur själviska eller dumma kvinnor är, som vill ha ”instagramvänliga” hemförlossningar (Pettersson 2023). Hemfödseln jämförs med att köra bil utan säkerhetsbälte, för att verkligen illustrera hur dumdristigt det är (Specialistläkaren, Twitter, 2023). Att jämföra något av det mest livsomvälvande en människa är med om i livet, med något så trivialt som att köra bil, säger en del om synen på födande. Det blir helt enkelt ett ”medical event”, i paritet med en blindtarmsoperation. Men inträdet i föräldraskapet är betydligt större än så och den annars så omhuldade valfriheten tillåts ta stor plats, utom när det kommer till kvinnors rätt att föda där vi känner oss trygga.

Nej, jag fick förstås inte någon medalj för att jag födde utan eda. Däremot fick jag uppleva ett närapå ostört födande, på egna villkor. Det gav också en orubblig tro på och tillit till kroppens förmåga. Min historia är just det, min, och du som vill föda fritt, föda hemma, föda fysiologiskt, föda med smärtlindring, igångsättning, elektivt snitt: rätten att föda på dina villkor är DIN. Vi är många som backar upp dig, även om systemet inte alltid kommer att göra det. Det friska födandet sker på sina egna villkor. Det låter sig inte styras eller passas in i mallar. Och vad händer om vi inte längre ställer upp på bilden av modern som den självuppoffrande martyren? Om vi vågar begära mer än att överleva en födsel? Om vi har mage att påstå att våra rättigheter och upplevelser också spelar roll? Till dig som ska föda, i närtid eller i framtiden, vill jag skicka med detta citat: ”A healthy baby is not all that matters. You matter too.” (Hill, 2019, s.310).

Referenser:

Hill, M. (2019) Give birth like a feminist. HQ

Pettersson, S. (3 juli 2023) Hemmafödslar visar en farlig normförskjutning. Expressen.
https://www.expressen.se/kultur/hemmafodslar-visar-en-farlig-normforskjutning/

”Specialistläkaren”, [@ATdoktorn ]. (13 augusti 2022), Tweet ”Kompis från Stockholm på insta: ”jag är så glad att jag fick föda lillebror hemma tack vare [privat barnmorsketjänst]…” . Twitter.com

Cookie	Varaktighet	Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional	11 months	The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy	11 months	The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.