Johanna sedeborn, en barnmorska föds

En barnmorska föds!

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Johanna Sedeborn

Det är en lite halvt frostig februaridag sådär som när vintern inte riktigt vill släppa taget men dagarna börjar bli varma och den vintertrötta själen jublar över att äntligen inta kaffet på trappan i hörnet där solen kommer åt med sina första efterlängtade strålar.

Jag är nyss fyllda 30 år och har gått ett drygt halvår på barnmorskeutbildningen i Borås. 

Innan jag började att läsa utbildningen kände jag mig kunnig och omtyckt i min roll som sjuksköterska, jag hade jobbat som sjuksköterska sedan strax före jag fyllde 20 år. Det var ju jätte ungt sa alla jag mötte, och det var ju förvisso sanning men när man har jobbat 10 år i ett yrke börjar man bli ganska erfaren och jag hade rört mig i flera områden och var stark och initiativrik.

Nu satt jag i den härliga vårsolen och hade just gått mina första veckor som barnmorske-elev som min handledare envisades med att kalla mig, aldrig vid namn. Jag var eleven kort och gott. Så solen var det enda som värmde mig denna dag.

Mitt självförtroende var så lågt och mina tvivel på min egen förmåga var skyhöga. Jag visste att jag var helt värdelös som blivande barnmorska, jag kunde ju inte koppla ihop något överhuvudtaget. Jag bad om ett samtal med min kursledare Eva-Maria för att försöka hitta min plats i detta som skedde runt omkring mig. I det samtalet fick jag en fråga som kom att förändra hela mitt liv faktiskt. Hon bad mig att följa med henne för att assistera vid en hemfödsel. 

“- Johanna du har det i dej” 

Okej jag hade ju jobbat i palliativa team i hemsjukvården och hjälpt unga och äldre att få ett värdigt slut i livet och tänkte att detta låter som något jag kan klara ändå, att förhålla mig till de förutsättningar som familjen har och deras specifika önskemål.

Det jag då fick uppleva var något helt annat än jag någonsin kunnat föreställa mig, vi fick telefonsamtalet någon vecka senare. En kvinna skulle föda sitt fjärde barn och hon hade fött hemma förut. Vi åkte tillsammans i den glittrande februarinatten, vi parkerade i backen upp mot Östra sjukhuset där jag senare i flera år skulle ställa min bil (de dagar jag inte tog tåget till min arbetsplats) under flera år som följde.

Min första hemfödsel

Familjen bodde i ett av de små skokartongs-husen som kantade vägen upp till Förlossningen på Östra. Ett stenkast från sjukhuset, ändå valde hon att för henne var hemfödsel det säkraste och tryggaste valet av födsloplats.

Vi knackade mycket försiktigt och klev innanför dörren, det enda som mötte oss i hallen var en svag belysning som kom från bottenvåningen och lugn, nästan ljudlös andning hördes när vi kom ner. Det brann ljus på flera ställen och kvinnan ville att vi avlyssnade fosterljuden mellan värk. Hon lade sig då ner på rygg i sängen och Eva-Maria undersökte utanpå magen och lyssnade med tratten. Strax fick kvinnan en ny värk och eftersom de småpratade under undersökningen kom värken med oanad styrka. Kvinnan utbrast “- Nu missade jag och vet inte hur jag skall komma på banan igen!” Mannen var strax vid hennes sida, andades stilla med i varje andetag och barnmorskan strök långsamt över ryggen. Hon var bestämd med att hon inte kunde lägga sig på rygg igen, “-då får du lyssna med doptonen om du måste lyssna “ säger kvinnan till barnmorskan.

Vi har varit på plats några värkar när mamman drar sig in i det intilliggande helt kolsvarta badrummet och sätter sig på toastolen och kissar, hon får en värk och jag hör att hon har svårt att hålla koncentrationen. Det låter intensivt nu. Helt plötsligt viskar Eva-Maria att jag skall lägga en handduk i torktumlaren, jag fattar inte alls varför. Det kan väl inte vara klart ännu? En förlossning tar ju vanligtvis jättelång tid.

Jojjomensan, jag fattar absolut inget när jag hör att nu minsann så föder kvinnan. Utan ett enda “ett-två-tre TRYCK!” från barnmorskan. Inte någon panik hos vare sig mamman eller partner som stilla bara stöttar sin kvinna. Hon lägger sig lättat ner på badrumsgolvet och vi pallar upp lite kuddar så hon ligger gott. Eva-Maria och jag backar undan, hon förklarar vad som sker och i vilken ordning. Först tittar hon på sitt barn, sedan på sin partner sedan tillbaka till barnet och stryker det försiktigt över kroppen. Sedan utbrister hon till sin partner “Jag klarade det, wow va häftigt!”

Vi låter dem ligga länge, barnet ammar och kvinnan känner att magen drar ihop sig. Kvinnan sätter sig upp på ena knät med andra foten i golvet som en atlet som står i startblocken. Hon krystar till lätt och där ligger moderkakan som landar i en bunke som jag håller fram. Hon får hjälp att ställa sig upp, fortfarande med barnet ammandes vid bröstet.

Efterskötning i hemmet

När barnet släpper bröstet och mamma vill komma upp och röra på sig för att hon är lite kissnödig så mäter vi och väger barnet, tar tempen och känner barnet i gommen. Exakt samma undersökningar som jag gör inne på kliniken bara det att känslan av att lägga barnet på familjens egna köksvåg känns så oerhört värdigt på något sätt. På samma våg man väger smöret till bulldegen lägger vi med all naturlighet i världen familjens nyfödde.

Efter det  kontrollerar vi bristning, mamman halkar långt ut på sängkanten och Eva-Maria sätter sig på en låg pall framför kvinnan som har ställt sina fötter avslappnat på barnmorskans lår. Barnmorskan har en pannlampa och tittar, inget behövs sys! Livmodern är väl sammandragen och mammans blodtryck är helt normalt.

Vi är gäster i deras hem, vi känner att nu vill de vara själva, de vill väcka storasyskonen som sover och presentera den nya familjemedlemmen. Vi backar ut och smyger stilla hemåt, lika stilla som vi smög in. Lika stilla säger vi ett försiktigt hejdå och tackar för förtroendet att dela denna fantastiska födsel.

Här och nu känner jag att något STORT landar i hela mej, jag föddes den natten. Inte bara ett barn föddes utan en barnmorska som där och då hade sett att min egen person var allt annat än det som krävdes för att få denna kvinna “förlöst” utan jag var relativt obetydlig. Hon födde sitt barn av egen kraft, vilja och med en enorm tillit till att kroppen visste vad den skulle göra om man bara skapade förutsättningar att göra det.

Jag återvände till förlossningspraktiken med en ny insikt, jag tänkte ägna all min uppmärksamhet att stötta och stödja kvinnor att få möjlighet till dessa de allra bästa förutsättningarna som är möjliga att få föda av egen kraft, lugnt och ostört. Jag tänkte aldrig bli en “duktig” barnmorska som förlöste kvinnan, jag ville jobba för att stärka henne!

Nina föds!

Sedan dess har jag fått glädjen att bistå en mängd familjer och kvinnor när de föder sitt barn, både hemma och på sjukhus. I luftambulansen och i transportbilar på ett Norskt fjäll. Men nu med perspektiv och insikt har jag även fått förmånen att se en mängd barnmorskor födas, att inse kvinnans kraft, att den är så mycket större än min enskilda persons prestation. Att jag kan få vara den barnmorska som sopar banan för den födande, att jag skapar optimala förutsättningar för henne att få lov att föda av egen kraft. Och det som nu när åren gått och jag själv faktiskt har fått vara i de flesta födslomiljöer och utsatts för de flesta födslo-situationer får jag sällan hjärtklappning och känner mig spänd över att få bevittna när ett barn föds. Det som nu gör att jag upplever denna upprymdhet och blir glad ända in i märg och ben är ju när jag ser en barnmorska som föds! 

Jag varnar dock alltid alla barnmorskor före de är med vid en födsel som denna att de kommer få en utmaning att göra alla de ingrepp som dagens vårdavdelningar kräver. För:

” If you have seen, you can NEVER unsee”

Med kollega Gunilla 73 som fick vara med på sin första hemfödsel

Johanna Sedeborn

Sjuksköterska 1993

Barnmorska 2004

Startade 2009 Födelsehusets barnmorskor och föreningen Födelsehuset tillsammans med diverse personer

2018 startade Barnmorsketeamet Göteborg som nu fött fram ett dussin barnmorskor och omfattar även Södra Bohuslän och Halland.


Perspektivförskjutning – från barnmorska till jordemor

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Agneta Bergenheim


Jag har arbetat som barnmorska i 34 år varav 31 år som hembarnmorska. Alla de kvinnor, män och familjer jag mött har varit och är mina lärare. Jag håller fortfarande på att vidareutbilda mig till jordemor. Min tanke är att återerövra världens äldsta kvinnoyrke: från barnmorska till jordemor. Berättelsen tilldrar sig för 25 år sedan.

The positive birth calendar 2020 Agneta Bergenheim

Vägen till paret som skulle föda var lång och sista milen slingrande och guppig. Skogen slöt sig allt mer omkring mig och jag fick den känsla Kerstin Ekman förmedlat då hon beskrev Rövarna i Skuleskogen.

Den svenska urskogen. Fylld av vättar, troll, rotvältor och huldror. Slingrande väg som trampats fram av tusentals fötter, klövar och tassar. Nu en bilväg som jag var den enda som körde på.

Skiftande ljus; skymningen sänkte sig och skogen mörknade men lystes upp då och då av de moln som snabbt svepte förbi och lät månen skina. Alltid denna känsla av spänning och förväntan. Hur har de det? Kommer jag att höra kvinnoskrik eller babygråt?

Alla dessa känslor och tankar inför ett nytt livs ankomst. Trots att jag träffat paret några gånger innan så kände jag dem inte riktigt. Det jag visste om dem var tillräckligt för att jag skulle känna den trygghet som behövdes, men det var ju inte förrän de gått igenom en förlossning som jag verkligen skulle komma att lära känna dem.

Nytt liv. Ny fas i ett ungt pars liv. Hon som skulle födas som mamma, han som pappa. En ny era som för alltid skulle binda detta par samman, hur deras gemensamma framtid än skulle komma att gestalta sig. En ny människas födelse, en födelsedag. Denna dag som för detta barn alltid skulle firas som den högtid det skulle komma att bli.

Tripmätaren visade att jag snart skulle vara framme, jag saktade ned farten för att vara extra uppmärksam. Ja, där på vänster sida fäst i en grangren hängde en vit plastpåse. Den allra sista biten av vägen hade nu blivit en stig. En grässvål i mitten och hjulspår vid sidan om. Mina avverkade 25 mil var till ända och jag var framme.

I gläntan som avslutade stigen stod nu ett litet torp framför mig. Stenstod i grunden, rött litet hus ovanpå. Glasveranda och en skorsten som det rök från. En idyll som många vill vara i på sommaren. Men detta par bodde här året om och förvaltade därmed en lång tradition av arbete, vila i samklang med de förutsättningar som fanns här. Förutsättningarna var ved, bär, svamp, odlingsmark. Och ett lugn och stillhet som i vår tid är ovanligt.

Efter ett tiotal förlossningar hemma skulle jag nu för första gången vara långt ute på landet, långt från sjukhus men nära detta par. Lite pirr i magen, knogarna som knackade på, den svala känslan i handen som tog i handtaget. Mina öron spetsade, min näsa vädrande, mina ögon skarpsynta.

Kvinnan som satt grensle över en stol andades djupt och hörbart. Elden sprakade i spisen och spred en behaglig doft av trygghet. Ljuset från elden var milt och förstärktes av levande ljus. Mannen satt bakom den födande och de kom att bilda en enhet. Ett mänskligt tempel där de två samspelade så vackert att de blev som ett.

Tyst tassade jag in till dem. Andades in rummet och vad som skedde här. För varje värk som kom hördes kvinnans andning; en accelererande andning som tydligt visade att hon hade kommit en bit på väg på sin inre resa. Skålen på golvet visade också att hon var i ett aktivt skede. Den stod beredd att användas eftersom kvinnan hade kräkts i den för en stund sedan. Jag berättade att det var ett gott tecken eftersom det visade att barnet var på väg ned genom förlossningskanalen.

Vi lyssnade på babyns hjärta en liten stund. Jag sa att det var en hälsning till mamma och pappa att allt var bra. Kvinnan blev rörd till tårar. Den starka fysiska upplevelsen av att föda barn kan göra att föderskan glömmer av att hon håller på att ge liv. Så hälsningen från det ofödda barnet gav ny kraft och glädje i födandet.

Vi befann oss i ett litet torp. Välbyggt och omodernt. Gamla lite bubbliga fönsterrutor där det låg eterneller på fetvadd mellan de båda fönsterramarna. Trägolv med så breda golvplank att det inte finns att få tag på idag. En kamin som gav viss värme men järnspisen i köket var den som gav den bästa och mesta värmen. Spänner med vatten i köket, en diskho med ho för avlopp. Rinnande vatten fanns inte.

I det lilla stilla som nu höll på att hända vandrade mina tankar och fantasi till dem som levt här tidigare. Det var lätt att framför sig se en kvinna ligga i kökssoffan för att föda barn. För här hade det säkert fötts barn tidigare. Det var ett torp som andades historia samtidigt som nu en representant för framtiden höll på att göra sin entré.

Ja, inne hos paret kände jag mig lugn och trygg. Jag fick en tydlig förnimmelse av att vara en del i en lång lång kedja av kvinnor; födande och jordemödrar som sida vid sida tåligt inväntat ett  barns födelse.

Men därute på dasset svek mig den känslan. Natten var kall, tystnade stor och mäktig. Jag lät dörren till dasset vara öppen för det var så fantasieggande att tänka på att bara några hundra meter framför mig fanns både älg, rådjur, lo och varg. Alldeles nära men mest i min fantasi.

Och just då jag satt där och filosoferade över sammanhang, livets olika skiften och att vara i livets tjänst greps jag av tvivel.

Vem är jag att sätta mig över vedertagna rutiner på sjukhus? Hur vågade jag att utsätta detta par att föda i ett hus långt ute i skogen där det var långt till sjukhus? Min förra chefs ord ringde i huvudet: Då jag meddelat honom och mina kollegor på min dåvarande arbetsplats att jag skulle börja jobba med hemförlossningar, vände han sig till den lokala dagstidningen som skrev att han tog starkt avstånd från den planerade verksamheten och ansåg det som yttersta oansvarigt av mig att börja arbeta hemma.

Vips var jag tillbaks på den arbetsplatsen! Jag blev påmind om den känsla av otrygghet jag hade då. Om de gånger då kollegor kommit in på ett rum där jag hade en födsel och intervenerat. Hur dåligt jag hade kommunicerat varför jag var så mycket inne på förlossningsrummet, att min till synes avvaktande hållning var en högst medveten strategi. Att mitt sätt att arbeta där hade passat så illa in på mina tankar om födandet.

En värme spred sig inom mig. En trygghet då jag kom tillbaks till hur det var just nu. Kvinnans födelseljud började höras ut. Helt plötsligt blev jag varse om att det som jag tyckte var det normala, att föda på sjukhus kanske inte alls var det normala. Det normala var ju just detta!

Födande kvinnor som var fjättrade vid apparater, som födde med främmande kvinnor i okända miljöer skulle komma att bli en parentes i historian.

Jag höll nu på att återerövra gammal kunskap och tillit till de födande krafterna. Att se hela kvinnan, inte bara hennes mage och öppningsgrad.

Suset i granskogen, de gnistrande stjärnorna, det frostnupna gräset. Ja, och en kall rumpa fick mig att åter gå in i detta heliga födelserum.

En nåd och tacksamhet att få vara just en av alla dessa kvinnor som i årtusenden hjälpt en medsyster till att föda. En nåd och tacksamhet som även påminde mig om kärlekens enorma potential. Kärlek som verktyg! Ja, det är ju så det är!

Kärlek.

Agneta Bergenheim, jordemor

Nyfött barn

Att föda sammanbundet

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Clara Nelzén

Jag heter Clara och arbetar som doula. Jag närvarar regelbundet vid födslar och arbetar aktivt för att stärka födande och bidra till positiva förlossningsupplevelser. Så när Märta bad mig om en text till hennes kalender, funderade jag länge på var jag skulle börja. I många år har jag ju funderat på vad det är som faktiskt skapar fina, stärkande födslar. Och jag har väl samlat på mig en del svar. Men var börjar jag?

ÄR SLUTET BÖRJAN?

Det vore enkelt att börja med slutet. Vid livets start, vid födelseskriket. Sekunderna innan bebisen ljuder är alltid intensiva, luften är tjock, rummet luktar födsel, stämningen går att ta på. Och sedan gråter barnet. Bebisens första andetag får alla andra att andas ut. I rummet hörs röster, lite småskratt, lite grattis, lite heeej, lille, lille vän. Är du här nu! Lättnad, lycka, förvirring och chock blandas i ett virrvarr och hormonerna flödar. Barnet ligger tungt och varmt på mammans bröst, och allt är förbi och allt är nytt.

Men det vore inte sant. En födsel är mer än slutet, är mer än en rosig bebis på bröstet. En födsel är en process, en transformation, en övergång från ett tillstånd till ett annat.  Och vi som arbetar med det här brukar betona att en frisk bebis, ett lyckligt slut, aldrig kan vara allt. Istället kanske vi ska fråga oss hur vi tog oss dit? Vad hände på vägen? Var det otäckt, smärtsamt, ensamt eller bara alldeles, alldeles underbart? I historien om födseln spelar alla delar roll, början, mitten, upprepningen, slutet. I historien om födseln har den födande huvudrollen. Men alla vi andra, vi är viktiga, vi spelar också roll. Vi kan dra födseln hit eller dit, vi kan förleda, svika, locka, eller vi kan leda rätt, stötta upp, trösta, hålla. I någon mån kan vi styra historiens riktning.

FÖDSELN OCH SAMMANBUNDENHET

Jag brukar tänka att en födsel inte är en solitär handling, det är ingenting den födande går igenom helt ensam. I de flesta fall är en partner med, kanske möter den födande flera barnmorskor, undersköterskor, kanske närvarar en doula, kanske läkare. Men inte ens om hon föder själv, helt utan externt stöd, är hon ensam. För barnet är med henne, och de känner varandras rörelser, de hjälper varandra.

Människor är av naturen sociala varelser, vi behöver varandra för vår överlevnad, men också för att kunna leva goda liv, utvecklas, blomstra, må bra. Att vara människa innebär att vara i relation till andra och förstå att vi inte är ensamma, inte är öar, utan faktiskt är helt beroende av varandra. Vad vi gör eller inte gör spelar roll för människor i vår direkta närhet, för människor långt borta, för människor som ännu inte finns.

Att föda är ett urtillstånd, födseln vårt ursprung och precis därför är födandet till naturen en social handling. När vi föder behöver vi känna sammanbundenhet och samhörighet. Ensamhet, övergivenhet, förlust av den egna rösten, förlusten av möjligheten till kommunikation, är mer skadliga just då, gör mer ont just då. För vi är väldigt levande när vi föder. Ensamhet under födseln blir således nästintill till ett svek mot hela vårt livstillstånd, ett svek mot vår sociala, sammanbundna natur. Som sociala varelser behöver vi känna oss hållna, sedda, hörda, när vi behöver det som mest. Vi behöver bli stöttade. Stödet kan bestå i varma människor, fin personal, en kär partner, eller kanske bara i alla de historiens kvinnor som tidigare har fött. En viktig nyckel till positiva födslar består därför i cirkeln av stöd, i alla de som lyfter kvinnan, de som gör henne till aktiv huvudperson och låter henne att känna att hon aldrig är ensam.

TILLBAKA TILL SLUTET

Men livets sammanbundenhet manifesteras inte bara i stödet kring den födande. Det sociala samspelet med det nyfödda barnet är rent av livsviktigt. Lämnar vi barnet, svarar vi inte barnet, då dör det. Vi är skapade för att med lätthet kunna interagera med barnet efter födseln, kunna knyta an.

När ett barn föds är himmelen jord, det himmelska är jordiskt, blodigt, kladdigt, ner, tungt, det låter och doftar. Av jord är du kommen. Den födande känner sig kanske mer som djuren i stallets vrå än som den kvinna hon lärt sig att vara. Hon behöver släppa den hållning, det utseende, det beteende vi lärt oss att anamma. Istället blir hon till det däggdjur hon faktiskt är. Hon släpper sociala konventioner, men är samtidigt mer social än någonsin. För när barnet är fött är hon vidöppen och hon knyter an, hon binder. Hon är en människa som just har gett liv och är liv.

En stund efter födelseskriket blir navelsträngen vit och slapp, pulsationerna upphör, placenta släpper. Barnet och mamman är inte längre ett. Men alla föräldrar vet att pulsationerna aldrig riktigt upphör. De fortsätter hela livet ända tills döden skiljer oss åt. Och vi alla är sammanbundna med osynliga navelsträngar, som sträcker sig hit och dit, ger oss syre och livskraft. På så sätt är födseln med oss hela livet.

Märkte ni att jag har hamnat i slutet igen? Vid den kladdiga bebisens första skrik? Själv minns jag knappt hur det var. Men jag minns ljuden runtomkring, lättnadens ljud, välkomnandets ljud. Jag minns att jag hörde mina barns gråt, registrerade, hen lever, är här, är frisk! Och så minns jag den andra gråten. Hulkande, frustande och ovanlig gråt – stora tårar från min partner. Och just då var hans gråt det vackraste ljudet i världen.


Cathrine Trulsvik

Historien om Stines födsel

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Cathrine Trulsvik

 Hei! 

Jeg heter Cathrine Trulsvik og er privatpraktiserende jordmor fra Norge. Jeg har fått det ærefulle oppdraget å skrive en historie fra min hverdag som jordmor og dele med dere. 

Jeg har vært jordmor i 20 år. Fra 2011 – 2017 jobbet jeg som hjemmefødselsjordmor. Hver dag i disse årene lærte jeg noe om faget av kvinnene jeg traff. Ved å lytte, observere, bruke tid og reflektere. 90% av det jeg kan om jordmoryrket i dag kommer fra disse årene. 

Jeg har også lært at endring kan skje ved at vi står sammen og ikke gir oss. Denne kalenderen er et bidrag i så måte! 

Cathrine Truslvik

Liten ordförklaring:

  • Svangerskap = graviditet
  • Barseltida = barnsängstiden, tiden efter förlossningen
  • Rier = Värkar

Historien om Stines fødsel

Stine tok kontakt med meg midt på sommeren. Hun fortalte at hun var gravid med sitt andre barn og at terminen var i midten av august. Hun ønsket samtaler for å forberede seg som best hun kunne til denne fødselen.

For 5 år siden opplevde hun en fødsel som ble veldig tøff for henne og hun har brukt mange år og mye krefter på å bearbeide de opplevelsene.

Stine har lest og lært masse om fødselsprosessen siden forrige fødsel. Hun forteller at den gangen var hun lite informert og hadde heller ikke mange spørsmål rundt det som skulle skje. Hun gledet seg bare veldig til å få barn og det var hennes hovedfokus. Hun tenkte, som mange andre, at det å lese for mye kunne skape unødig bekymring og at det å forberede seg var bortkastet fordi fødsler er så uforutsigbare allikevel at det er umulig å vite hva man skal forberede seg på. I tillegg tenkte hun, også som mange andre, at de som jobber med dette jo er eksperter og vet hva som skal gjøres. Hun hadde full tillit til alle involverte både i svangerskapet, under fødselen og etterpå.

Det er både viktig og bra med tillit til hjelperne. Men det er like viktig med tillit til seg selv. Og å vite at der de eksterne hjelperne er eksperter på svangerskap, fødsel og barseltid generelt, der er du DEN ENESTE eksperten på DEG. Kun du vet hva du trenger for å føle deg trygg og ivaretatt. Ved å tilegne deg mer fagkunnskap vil du lettere se hva du trenger til enhver tid gjennom både svangerskapet, fødselen og i barseltida.

Tilbake til Stine. Da hun søkte informasjon og råd hos jordmoren hun gikk til i oppfølgingen, fikk hun ikke de utdypende svarene hun hadde behov for.

Derfor tok hun kontakt med meg.

Hennes forrige svangerskap forløp normalt. Men når hun kom til termin og ytterligere en uke forbi termin så ville legen på sykehuset planlegge igangsetting av fødsel. Hun argumenterte med at det var best for babyen og hintet til at dette vel også var bra for Stine? Hun hadde vel lyst til å «bli ferdig»?

Igangsettingen av fødselen førte ikke til fødselsstart som var målet. Derimot ble babyen stresset og det hele endte med et keisersnitt.

Keisersnitt som enderesultat av en igangsetting er ikke overraskende for helsepersonell. Det er en «kalkulert risiko». Ikke desto mindre var dette noe Stine ikke var blitt informert om at kunne skje. Hun var rett og slett helt uforberedt på at hennes fødsel kunne ende i keisersnitt.

For Stine ble mangelen på denne informasjonen det store traumet. Objektivt og fysisk gikk fødselen bra. Keisersnittet var vellykket! Mor og barn lever!

Stine skammet seg lenge for at hun ikke hadde forstått at hennes fødsel kunne ende i keisersnitt. Hun skammet seg fordi hun følte seg traumatisert selv om det hadde gått bra.

Så, sakte, men sikkert endret følelsene seg; Det var ikke hun som var skyld i hvordan fødselen endte. Det var ikke feil å føle sorg og tap over en fødsel som ikke gikk som hun hadde tenkt og ønsket seg. Det var ikke nok at alt gikk bra til slutt.

Det ble aldri lagt til rette for at hun kunne velge annerledes, at hun kunne være med å bestemme over egen fødsel og egen kropp. Det ble aldri engang vurdert at HUN, kvinnen som eide fødselen, kunne få ta del i avgjørelsene som ble tatt rundt henne og hennes fødsel.

Denne gangen ville hun det annerledes. Hun ville gjøre alt som stod i hennes makt for å føde naturlig, på kroppens premisser. Hun hadde to gode og lange samtaler med meg der hun fikk bekreftet det hun har tenkt i disse siste årene. Jeg støttet henne i hennes tanker og ønsker om hvordan hun ville gå fram denne gangen dersom det ble aktuelt med igangsetting på grunn av overtidig svangerskap uten andre indikasjoner.

Denne gangen er hun fullt ut informert om fordeler, ulemper og risiko ved induksjon og ved å vente på spontan fødsel. Det meste har hun lest seg til selv. Det hun aller mest trengte nå, var noen som støttet henne, lyttet og eventuelt kom med tilleggsinformasjon

Terminen kom og gikk. Det ble avtalt 41 ukers kontroll på sykehuset (7 -9 dager etter termin) Deretter er det anbefalt igangsetting av fødsel innen uke 42+0/2

Stine er godt forberedt og argumenterer for viktigheten av å ikke medikamentelt indusere en fødsel etter tidligere keisersnitt. Hun vet hvor uheldig det kan være å trenge epidural og oxytocindrypp.

Hun ønsker derfor bevegelsesfrihet og bruk av badekar som smertelindring samt intermitterende lytting i stedet for å bli lenket til sengen med kontinuerlig overvåking.

Men først av alt så var det jo viktig å gå spontant i fødsel.

Mandag, 9 dager over termin, er hun på kontroll hos jordmor på sykehuset. Det første hun får hun høre da er «Ja, til onsdag er det deadline!» DET er en setning som ihvertfall ikke stimulerer til ro, trygghet og optimal oxytocinproduksjon.

Hun ringer meg etter denne samtalen og tar til seg det jeg sier: «Tenk at det er LENGE til onsdag. To hele dager. Masse kan skje på disse to dagene. Lev i nuet, gjør det du føler gir deg mest ro og velvære og ikke tenkt fremover» På denne måten klarte Stine å fokusere på det som var viktig for henne og la vær å grue seg til onsdag.

Onsdag og 11 dager over termin har hun fremdeles ikke gått i fødsel. Legen som møter henne på sykehuset er vennlig og imøtekommende og har stor forståelse for Stines faglige og personlige argumenter. Etter samtalen benytter Stine seg av tilbudet om å ringe meg og diskutere informasjonen og forslagene til hva som videre skal gjøres, med meg.

Det var veldig viktig for henne å ikke føle seg presset til avgjørelser. Det å ta «time out» og kunne rådføre seg med noen andre, var derfor gull verdt for henne. Da alt er fint med både babyen og Stine, blir de enige om å avvente en induksjon, Stine reiser hjem og de avtaler ny kontroll om ytterligere 2 dager.

Det er nå gått 13 dager over termin. Det er fredag. Stine kjenner at det nærmer seg. Disse dagen hun har «kjøpt seg» gjennom kunnskap og klare ønsker for seg selv og babyen, har vært utrolig viktige! Babyen har det fint i magen og gjør Stine trygg på at hun velger rett. Undersøkelser viser også at det modnes. Det er fremdeles ingen rier å snakke om, men en del tak og mens-murring. Hun reiser hjem sammen med sin partner og de har noen fine dager før neste sjekk som er søndag

Søndag morgen takker hun ja til at det settes inn et vaginalkateter. Etter 24 timer har enda ikke kateteret falt ut. Stine ønsker i utgangspunktet å vente i ytterligere et døgn, men etter at de har diskuter litt, takker hun ja til modningspille. Deretter går det fort. De første sterke riene kjenner hun rundt klokka 17 på dag 16 etter termin. 2 timer etterpå føder hun sin sønn. Hun beskriver fødselen som sin «drømmefødsel» Hun kjenner i ettertid en enorm mestringsfølelse og kan peke på støtte, medbestemmelse, å bli hørt, møtt og respektert slik at hun fikk bruke den tiden hun visste var viktig, som hovedgrunnene til at dette ble den gode opplevelsen hun hadde ønsket seg.


Anna Bjuelkefelt, The positive birth calendar

Du födde detta barn

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Hej alla!

Jag heter Anna Bjelkefelt. Jag arbetar som doula och med mycket annat som har med födande att göra. Min drivkraft att stärka födande har växt och stärkts mycket under de senaste fem åren. Jag har kommit att fokusera på självbestämmanderätt, om jag väljer ett beskrivande, sammanfattande ord. Du som födande har rätt att få information och fatta beslut som passar dig som gravid och födande kvinna och blivande mamma.

Doula

Att stödja en kvinna som föder är en upplevelse på så många plan. Därför kan man säga att doulayrket är delvis självuppfyllande. Som doula är jag inte bara där med mitt lugn, jag försöker också alltid närvara 100% mentalt. Att läsa av kvinnan, förstå var hon befinner sig och behöver är egentligen ingenting man kan lära sig under en utbildning. Du behöver vara där, se det om och om igen för att successivt bygga upp en tillit till att det du ser och läser av stämmer överens med det kvinnan uttrycker kroppsligen och verbalt. Eftersom varje kvinna är unik är varje födsel också det.

Den oändliga nyfikenhet jag känner inför att se en kvinna föda i all sin kraft driver mig att bidra fullt ut varje gång en familj föds.

Anna Bjuelkefelt, The positive birth calendar

Föda

En värk, en våg, en stark kraft. Du klarar det. Din kropp är skapt för att föda just ditt barn. Ibland kan ditt psyke stå i vägen men du hittar tillbaka om du får rätt stöd. Kraften som rusar igenom dig är ditt barn. Kraften som mullrar är styrkan du bär inom dig. Kraften som kommer och går är din livmoder. Den är kroppens starkaste muskel som masserar ditt barn neråt och ut så att du får träffa hen.

Du klarar vad som helst i 60 sekunder. Du måste lita på det. Du kan lita på det. Använd dina medmänniskor, din partner, de som stärker dig att tro på din process. Det är inte ”du och din kropp”, det är du, hela du. Som föder ett barn och som föds till mamma.

Den gyllene timmen

Den här timmen är er. Och alla de kommande timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och åren. Men ta extra vara på den första timmen om det går. Pusta ut, skratta, gråt, vila. Möt ditt barns blick och se vem det är som har kommit till dig. Lukta, känn värmen, kladdet, andetagen. Stryk över ryggen, undersök de små fingrarna, de långa naglarna som nyfödda brukar ha. Låt barnet bekanta sig med livet utanför dig. Hen känner igen din röst och dina hjärtslag. Dina mörknade vårtgårdar kommer att leda ditt barn till sin första måltid. De små fötterna kommer att börja trampa på din mage. Det är för att din livmoder ska dra ihop sig, samtidigt som hen tar sig upp till maten. Tillåt detta att ske, tillåt dig att känna dig fantastisk. Du födde detta barn. Barnet är kommet från dig och du födde det. Du har fötts till mamma och livet kommer aldrig mer bli detsamma.


Känd barnmorska på Hjärtat

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Karin Hellström

Hej! Jag heter Karin Hellström och är barnmorska och jobbar på barnmorskemottagningen Hjärtat i Uppsala. Jag har haft förmånen att få jobba i ett projekt som kallas ”känd barnmorska”. Det innebär att man har samma barnmorska hela vägen från mödravård till förlossning.

När vi genomförde vårt pilotprojekt 2016-2017 var vårdformen helt oprövad i Sverige, men väl spridd i flera länder, både inom och utanför Europa. En Cochrane review (2016) drar slutsatsen att ”Most women should be offered ‘midwife-led continuity of care’. It provides benefits for women and babies and we have identified no adverse effects”. 

Nu tänkte jag berätta om ett par som jag fick äran att följa under deras graviditet och förlossning.

Historien om Sanna och Sebastian som fick en liten Charlie

Redan vid inskrivningsbesöket på mödravården i tidig graviditet uttryckte Sanna att hon kände en oro inför förlossningen.

Det som oroar henne mest är att det känns som okänt område eftersom det är deras första barn. Hon vet inte hur det kommer att vara och kännas. Upplever det som jobbigt att släppa kontrollen. Är rädd för att det ska bli en ohanterlig smärta och har även tankar på att det kan ske någon komplikation.

Vi pratar kring hur det kan kännas mer tryggt. Jag ger information om vad som rent fysiskt händer under en förlossning. Sen berättar jag om profylaxkurser och pratar kring att det kan vara en bra förberedelse inför födandet. När Sanna har kommit till vecka 20 i graviditeten informerar och erbjuder jag paret att om de önskar så kan de få vara med i Hjärtats projekt ”känd barnmorska”. De tackar ja till detta.

Paret fortsätter att komma till mig men vid ett par tillfällen under graviditeten får de även träffa en annan barnmorska eftersom vi är två barnmorskor som kommer turas om att ha jour för paret när förlossningen närmar sig. Sanna känner sig mer trygg med denna vetskap att någon av oss två förmodligen kommer vara med under födandet och graviditeten löper på komplikationsfritt. Runt vecka 35 i graviditeten gör vi en sammanfattning med paret, jag och min kollega som jag ska dela jouren med. Vi går igenom hur de tänker och hur de skulle vilja ha det under förlossningen. Att få känna sig trygga och få mycket information om vad som händer är det som känns viktigast för paret.

En marsnatt år 2017…

Sanna vaknar av att hon hostar och i samband med det upplever hon att det kommer vätska. Kan det vara fostervatten? Sanna pratar med koordinatorn på förlossningen och stämmer av att allt verkar normalt. Hon får en tid där för kontroll nästföljande dag.

Under morgonen får Sanna starkare sammandragningar och hon tar kontakt med mig som har jour denna dag. Sanna känner sig lugn och tar det lugnt i hemmet. En stund in på förmiddagen tilltar värkarna och Sanna känner sig nu lite mer orolig. Vi pratar i telefon ett par gånger under förmiddagen. Jag märker att det finns en oro.

Eftersom Sanna och Sebastian bor centralt och Sanna vill bli lugnad så bestämmer jag mig för att åka hem till paret för att göra en bedömning och få paret att känna sig mer trygga. Jag kommer dit kring lunchtid. Märker att Sanna har ett intensivt värkarbete men att hon slappnar av bra av att jag kommer och bedömer att allt är normalt. Lyssnar på fina fosterljud med tratt. Sanna sätter sig i soffan och låter kroppen jobba på i lugn och ro. Hon andas fint och slappnar av. Jag förbereder mig också på att det kommer att bli förlossning detta dygn så jag sätter mig och äter lunch i soffan bredvid paret för att samla lite energi.

Bara efter ett par timmar märker jag på Sanna att det blir mer och mer intensivt och att hon känner mycket tryckkänsla neråt. Eftersom det är en misstänkt vattenavgång så vill jag inte göra en vaginal undersökning i hemmet på grund av infektionsrisken. Vi bestämmer oss för att åka in till sjukhuset. Så jag sätter mig på cykeln och beger mig till sjukhuset. Sanna och Sebastian blir upphämtade av Sebastians pappa och åker bil med honom.

De kommer in strax före kl 14 till sjukhuset där jag möter upp dem. Vi gör en ctg-kontroll och barnet verkar må bra. Vid den vaginala undersökningen visar det sig att Sanna redan är öppen 8 cm och att huvudet har kommit ner bra.

Sanna börjar med vämekuddar och lustgas vilket till en början hjälper bra. Men värkarna blir mer intensiva och runt 15-tiden vill hon ha en epidural. Men när narkosläkaren kommer vid 15.15 så är Sannas livmoderhals retraherad och barnets huvud är strax ovan bäckenbotten så narkosläkaren vänder i dörren. Sanna blir mer peppad nu när hon vet att förlossningen är nära. Hon känner att hon vill börja krysta.

Kl 16.02 ser Charlie världen för första gången!

För mig som barnmorska är det här ett minne för livet. Att få följa paret ända sedan tidig graviditet till förlossningen är en fantastisk känsla. Jag får vara med i deras bubbla! Så häftig känsla också att få vara med under hela förlossningsarbetet. Att inte behöva lämna rummet och kunna se varenda steg i förlossningsprocessen och hur värkarna förändras är oerhört fascinerande. Kvinnokroppen är så fantastisk!

Sanna hade en intensiv förlossning men både hon och Sebastian kände sig trygga hela vägen. När Sanna kom tillbaka på efterkontroll skattade hon sin förlossningsupplevelse som bästa tänkbara.

Sebastian, Sanna och Charlie


Cia Sandström

Jag tror på kvinnan

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Cia Sandström

Jag är barnmorska. Redan när jag var 12 år bestämde jag mig för att det var det jag ville ägna mitt liv år. En fantastisk bibliotekarie lånade mig en bok om Semmelweis och jag var helt förtrollad. Allt jag gjort sedan dess har varit för att uppfylla den drömmen och hjälpa de som föder att få en positiv, magisk, trygg upplevelse.

Cia Sandström

När jag började arbeta på förlossningen för 16 år sedan var jag verkligen inte den person jag är idag. Jag gillade det akuta och ville visa för alla hur duktig jag var. Tog gärna många “patienter”. Jag gillade att visa hur jag kunde handlägga komplikationer och kände en stolthet i att jag räddade liv med mina insatser. Jag har alltid haft en hunger för kunskap när det gäller födandet och fortsatte att läsa, lyssna och vara i födandet även efter att jag börjat jobba. Jag var involverad i hemförlossningsteamet och trodde alltid på kvinnors valfrihet och såg inte det som något konstigt men det tog ganska många år innan jag började ifrågasätta sättet jag arbetade på och hur våra PM utformas. Jag fick chansen att börja arbeta med förlossningsrädda och en helt ny värld öppnade sig. Jag började förstå hur det vi säger och gör påverkar de födande och deras partners. Jag började förstå att de som föder inte går att stoppa i en mall och att vi måste jobba mycket mer individuellt. 

Jag upplever att vi måste lyssna till de födandes berättelser och att vi måste börja ta på allvar det de säger. Inte komma med bortförklaringar utan erkänna att, här gjorde vi fel och här hade vi kunnat göra annorlunda. Sedan vända på det och fråga, hur kan vi göra rätt denna gång? Vad behöver du för att våga föda? Det gör att paret får ett avslut och slutar grubbla. För kvinnor grubblar och tar ofta på sig skuld. Oftast handlar det om att kvinnan/paret behöver en närvarande barnmorska som ger information om vad som händer och att paret kan känna sig delaktiga i förloppet och det som sker. Oftast vill föräldrarna även ha information om att vi misstänker att förlossningen håller på att bli komplicerad så att de kan vara med och bestämma hur fortsättningen ska bli och att de vet att de som bistår har full koll.

För det som händer då kallas tillit. Och den som föder kan släppa tankarna och ge sig hän åt födandet. För kvinnor kan föda. Jag upplever magi i förlossningsrummet när de födande har stöd runt omkring sig. När de vågar lita på att allt fungerar. Att de runt omkring tror på att de klarar att öppna sig, klarar smärtan, klarar att krysta och så vidare. Ord är så betydelsefulla när man föder. Vissa meningar sätter djupa spår och jag tror att om vi bara börjar prata positivt om det vi känner när vi (barnmorskor och läkare) undersöker skulle många fler föda utan interventioner och få positiva förlossningar. Exempelvis kan en livmodertapp som är öppen 1 cm vara helt öppen bara en timme senare.

I Januari i år har det gått ett år sedan jag sa upp mig från förlossningsavdelningen och Auroraverksamheten. Jag arbetar nu som egenföretagare med profylaxkurser och som barnmorskedoula och hembarnmorska. Att få följa de familjer som anlitar mig är än en gång magiskt. Jag får höra hur de vill föda, hur jag kan göra för att stärka deras önskan och sedan när det är dags komma hem till deras hem – med vördnad få uppleva det mest intima och vackra.

För kvinnor kan föda. Helt utan medicinsk smärtlindring, helt utan värkstimulerande dropp och helt utan att få svåra komplicerade bristningar. Som barnmorska i hemmet använder jag mina sinnen mer. Jag tittar och bekräftar. Jag tittar och hör och agerar. Jag ser hur kvinnan rör sig för att trycka på rätt punkter som är smärtstillande. Jag finns för att ha en famn att gråta en skvätt hos, att gråta under födseln kan vara oerhört förlösande och inte alls ett tecken på svaghet. Jag vakar även över hur mamma och bebis mår. Jag lyssnar på barnets hjärtljud regelbundet och då jag är hos den födande hela tiden ser jag alla värkar. Inte på en kurva utanför rummet utan där den födande är och kan där hjälpa henne att möta värken. På hemfödslar upplever jag att värkarna kommer mycket glesare än på sjukhuset. Det är som att kroppen inte behöver använda lika mycket kraft. Jag tycker att vi måste sluta fråga kvinnor hur många värkar de har på 10 minuter. Det har ingen betydelse hur tätt de kommer. Det är så alla på sjukhuset borde få jobba, det är då man verkligen börjar lära sig om födandets fysiologi.


Aniara Lagergren

Att vara med när en mamma eller pappa föds

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Aniara Lagergren

Detta är en berättelse om födande som kommit att bli bland de allra finaste upplevelserna för mig som doula, kvinna och som medmänniska. Mitt namn är Aniara och jag vill dela med mig av hur starkt och vackert födandet kan vara genom ett utifrånperspektiv, formulera vikten av de medmänskliga detaljerna och visa hur mycket mer födandet rymmer än det som vanligen sätts på pränt.

Fotograf Denise

En förlossning i pandemitider

Skeendena jag skildrar utspelas mitt under rådande pandemi. De blivande förstagångsföräldrarna hade anlitat mig som doula på inrådan av deras vän, tillika barnmorska, som berättat för dem om de många fördelar som finns med kontinuerligt stöd kring födandeprocessen. Uppdraget fortlöpte som det brukar; förberedande samtal, praktiska övningar, att lära känna varandra… och så en jourtid omkring beräknat datum. Då vi fått besked om att jag inte skulle få närvara inne på förlossningen till följd av restriktioner knutet till Covid-19 hade vi under veckorna som varit pratat igenom hur vi kunde kompensera för detta och anpassa stödet för att ge paret den trygghetskänsla de önskade. Planen som lades var att jag skulle finnas med de blivande föräldrarna i hemmet timmarna inför förlossningen, guida dem i att finna en god rytm att ta med sig vidare, och därefter återknyta kontakten via telefon.

En natt kommer så samtalet jag väntat på. Den födande upplever att värkarna som kommit och gått under dagen intensifierats och önskar att jag kommer dit. Värkarna stillas dock snart efter min ankomst, och vi beslutar oss för att försöka sova en stund. Jag bäddas ner i soffan och paret återgår till sovrummet. Timmarna går, vi sover längre än förväntat och morgonen gryr. Vi äter frukost tillsammans, den blivande pappan steker pannkakor och den blivande mamman jobbar vidare med sina sammandragningar. De är långa och kommer ganska regelbundet, men förändras i styrka och längd beroende på position.

Vi förstår att det inte är dags riktigt än, och kommer överens om att jag åker hem och kommer tillbaka vid mer etablerat värkarbete. Innan jag lämnar paret ser vi till att praktisera det vi gått igenom under våra förlossningsförberendande träffar för att undersöka vad som de facto fungerar för den födande under värk och vila. Paret finner snart en fin takt med ett antal olika positioner, hjälpmedel, beröringstekniker och kraftord. TENS-maskinen och pilatesbollen blir genast två favoriter, och de blivande föräldrarna kommunicerar, med mig som bollplank, fortlöpande kring vad som känns bäst och vilka ord som träffar rätt. Vi kramas hejdå och avtalar att höras snart igen.                     

Ett och ett halvt dygn passerar och vi håller kontakten under dagarna. Jag råder dem till distraktion, vila och närhet och paret uppger att det känns tryggt och bra men att de börjar bli trötta. Natten som följer är det dags. Jag hör redan i telefon att den födandes värkar skiftat karaktär. Min bilfärd denna natt förgylls av ett alldeles speciellt pirr i magen, och en känsla som påminner mig om ”barnet på julafton” överskuggar tröttheten som ligger ombäddad kring min nyvakna hjärna.

Väl hos paret möter jag en mycket trött partner. Han vill så gärna vara med, men säger också att han nog skulle behöva vila en stund. Han tittar på mig med en bekymrad och på samma gång lättad min, när jag låter honom veta att hans energi kommer behövas senare, att hans viktigaste jobb i denna stund just är att sova och att jag nu går in och tar fullt ansvar för stödet. Att jobba i någons hem är verkligen en alldeles särskild sak. Att avlasta en kämpande men orkeslös partner och krypa ner bredvid dennes födande kvinna, i deras säng, är intimt. Att bevittna hur den födande efter lång, lång väntan i latens lämnar denna bakom sig, höra rösten förändras; övergången till det omisskänneliga djupa ljudandet… Att känna hur hon påverkas av min beröring, och så småningom märka hur hon somnar mellan värkarna till mina rytmiska smekningar över axlar, rygg och armar. Jag slumrar också till emellanåt. Oxytocinet vibrerar och lägger sig som en slöja över vår formation.

Regelbundet kommer så vågen, och vi möter upp den med kraftiga mottryck och massage vid ryggslutet. Samma ord, samma beröring. Om och om. Och så sucken, som så värdefullt symboliserar att nu även denna värk passerat och aldrig kommer igen, och att det är tid för vila. En halv natt låg vi så. In emellan pratade vi. Det blir förtroligt, det finns liksom inte plats för small talk. Vi skrattar högt åt anekdoter ur hennes liv och jag gråter tyst när hon berättar om ett återupptäckt brev, formulerat av en allt för tidigt framliden familjemedlem, med en kärleksförklaring till det barnbarn hen aldrig skulle få möta. Världen står stilla när jag tänker på hur långt kärleken når, genom tid och rum, och jag kan känna bebisen dansa runt därinne.

Ett par timmar senare är hon redo. Vi väcker den blivande pappan, packar i lugn och ro och går ut i den sovande staden. Jag kör dem till förlossningen, en knapp timmes bilfärd, och vi möts av ett böljande sensommarlandskap med en soluppgång skiftandes i aprikos och rosa. Under ett av våra församtal hade jag noterat att Dolly Parton var en viktig artist för den födande och jag startade därför spontant en spellista med denna ljuvliga stämma. Det var svårt att hålla tårarna borta av intrycken; en blick i backspegeln på två älskande mitt uppe i en av livets största stunder, de smärtsamt vackra vyerna och musiken som kapslade in det hela. I efterhand har paret berättat hur mycket detta betydde, vilken skillnad just musiken hade gjort – att de lett mot varandra när de hört den första låten, att hon i värkar kunnat följa med i rytmen med sina höfter och i vilan funnit tröst i välbekanta melodier och en omtyckt röst. Jag tycker det är en så enkel men träffande bild av vad just kontinuerligt stöd kan betyda och användas till i praktiken. Varför det spelar roll att vi känner dem vi har runt oss när vi ska föda. Varför det inte handlar om, för att citera min vän och mentor Anna Tallwe, hur en föder – utan i vilken känsla.

Ett par timmar senare föddes deras efterlängtande barn, en upplevelse jag fått beskriven för mig som stärkande och fin, över all förväntan. För min del inleddes de där lite sköra dagarna som ofta följer när ett uppdrag avslutats. Skörhet som i att alla förnimmelser liksom förstärks, som om en vandrar omkring med hjärtat på utsidan av kroppen och möter timmarna i ett töcken som närmast påminner om bakfylla – eller utdragen variant av hur det är att dra den sista skälvande sucken efter ett långt gråt. Trötthet ut i varenda cell, ända upp i sinnet och synapserna. Jag känner mig väldigt uppfylld, glad och hänförd över det jag fått vara med om, men stapplar ändå lite grann fram på mjuka ben, med en osynlig lucka på vid gavel rakt in i bröstet. Jag tror inte det syns eller märks direkt. Men det tar ett par dagar att landa. För det är så stort det är, att bevittna ett barns resa ut i världen. Att vara med när en mamma eller pappa föds. Att delta när nytt liv och nya relationer plötsligt berikar vårt jord. Det är så stort, att en liten människa jag aldrig kommer lära känna, ändå ristat sin existens i mitt minne och format en bit av min person. Det är så stort, och jag är så tacksam.

Aniara Lagergren

@aniara_doula

gravidcoach.se

Aniara Lagergren, att vara med när en mamma eller pappa föds
Aniara Lagergren Fotograf: Denise

Medan hela världen sov

1 kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Lovisa Rosell

Jag hade arbetat som doula flera år innan jag själv fick barn. Intresset för förlossningar har funnits där så länge jag kan minnas, som barn älskade jag att läsa förlossningsberättelse efter förlossningsberättelse. Kroppen, kraften, och bilderna drabbade mig så starkt. Det var som att en ny värld hade upptäckts och redan då visste jag att jag ville vara en del av den. Jag blev doula strax efter att jag fyllt tjugo och har sedan dess fått äran att vara med på många olika födslar. Jag har sett hur viktigt trygghet, närvaro och stöd runt för den som föder är för hela födelseprocessen. Det var insikter som formade mig och mina val när jag några år senare själv väntade mitt första barn. Det är den hemförlossningen jag nu ska berätta om.

Jag hade en månad kvar till beräknad förlossning när jag en natt vaknade av molande värk och illamående. Nästa morgon kändes allt som vanligt igen. Samma dag hade vi planerat att vår barnmorska Cayenne skulle göra ett hembesök hos oss, när hon kom berättade jag om natten och hon sa att hon kunde undersöka mig för att se om det var någonting på gång. Det visade sig att min livmordertapp nästan var helt utplånad. Chris, min kille skulle till Alperna med sitt jobb fyra dagar senare och vi funderade på om han skulle kunna åka eller inte.

Vi bestämde med Cayenne att vi skulle ses hemma hos henne kvällen innan Chris resa för att göra en ny undersökning och se om något mer hade hänt. Dagarna fram tills dess flöt på som vanligt, inga tecken på att något var på gång, så jag sa till Chris att han kunde förbereda sig på att åka. Det blev onsdag och vi åkte hem till Cayenne, hon undersökte mig och med ett leende säger hon ”Det blir ingen resa, det blir barn i helgen, du är öppen 3 centimeter”. Vi tittade på varandra och skrattade. Det var inte direkt vad jag hade väntat mig att höra, lite chockade men ändå glada åkte vi hemåt.

Bilresan hem gick åt till att ringa samtal, avboka resan och packa upp väskor. Helgen kom, men ingen förlossning. Varje kväll kom en lätt molande värk smygandes, men den försvann alltid efter någon timme. Och så höll det på. Men så, två veckor efter besöket hos Cayenne, började en kväll som alla andra. Men till skillnad från de andra kvällarna så minns jag allt från den här kvällen, vad vi åt, vilken serie vi såg, jag minns till och med vad jag hade på mig för kläder. Det hade blivit sent, så jag gick och la mig, helt ovetandes om vad som väntade.

Två timmar senare vaknade jag av att sängen var blöt. Jag gick upp till badrummet och förstod att det var vattnet som har gått. Jag smsar Cayenne och vi bestämmer oss för att höras lite senare. Chris sov fortfarande och jag la mig i sängen för att försöka somna om. Men efter en kvart kom en värk som var så kraftig att jag behövde sätta mig upp.

Den här stunden minns jag så väl. Jag minns hur jag kliver upp och ser snön som som ligger så tungt och mjukt utanför huset. Allt var stilla. Huset var nedsläckt, och jag gick in till köket. Lutandes mot köksbordet vaggade jag mig igenom värkarna med blicken vilandes ut mot snön. Det var nästan en helig känsla som infann sig när jag insåg att jag höll på att föda barn medan hela världen sov.

Värkarna blev både tätare och mer intensiva. Plötsligt känner jag hur jag måste kräkas och skyndar mig till badrummet för att spy. Då vaknar Chris. Klarvaken klär han på sig och utan att vi säger något till varandra så förstår han. Vi blir kvar i badrummet, jag vilar över över en saccosäck som vi köpte på Jysk veckan innan. Chris trycker på mina höfter genom värkarna och det var så skönt, det var som att hans händer inte bara höll ihop mina höfter, utan även hela mig och jag kunde sjunka ännu djupare ner i varje värk. Han hade vaknat precis när jag behövde honom. Värkarna blev kraftigare. Möt det upprepade jag i mitt huvud. All koncentration gick åt till att inte följa med impulsen utan att stanna kvar i värken, inte slinta, inte tveka inte känna annat än vikten av mina fötter sjunka ner mot marken. Jag minns värkarna men jag minns också pauserna. Ruset som spred sig i hela kroppen under vilan. Jag mumlade för mig själv hur glad jag var att jag var just här och ingen annanstans.

Värkarna kom tätt och jag började förstå att det skulle gå fort. Chris ringde Cayenne och sa att hon kunde komma nu. Jag började göra mörka ljud och märkte hur hela kroppen började vibrera inuti, ju mörkare rösten blev ju mer försvann motståndet i kroppen och smärtan blev inte alls lika vass. Rösten bar mig verkligen, den fick mig att stanna kvar. Fram tills att det kom några värkar när ingenting längre fungerade. Jag minns att jag tänkte på Cayenne. Att jag behövde henne nu. Och de där sterila kvaddlarna kanske inte vore någon dum idé. Det dröjde inte länge förrän det kom en värk som inte påminde om någonting tidigare.

En impuls som var så stark, som inte gick att stå emot, den tog ett ofrånkomligt grepp om hela min fysiologi. Kroppen tryckte på i en kraftfull riktning neråt. När jag sen hänger över handfatet står Cayenne i dörröppningen, med mjuk röst frågar hon om hon ska undersöka mig, och det vill jag. Hon undersökte mig där jag stod. Hon gjorde det så mjukt att jag inte ens märkte något. Hon säger att jag är helt öppen och frågar mig hur jag vill föda, jag satte mig på huk och Chris satte sig bakom mig.

Hon säger till mig att inte trycka på utan bara andas, och jag andas och andas. Efter en stund kom en värk som öppnade hela mitt bäcken inifrån, ja så kändes det. Att det var huvudet som kom förstod jag inte på en gång. Det var inte alls den där brännande känslan som jag hade hört talas och som jag sen upplevde med mitt andra barn. I nästa värk glider hans kropp mjukt ut på madrassen och jag tar upp den kladdiga lilla kroppen mot mitt bröst. Han var så självklar från första stund. Vi kunde inte sluta titta på honom. Jag la mig på madrassen och såg att det började bli ljust ute, en ny dag var på väg. Men nattens hemlighet tillhörde fortfarande bara oss.

Med barnmorska Cayenne

Må du få föda på dina villkor

Lämna en kommentar
The positive Birth calendar 2020

Av Gamze Berglund

Jag minns så väl hur jag förväntansfullt klev in genom porten på Götgatan 11, gick upp de tre trapporna i det anrika trapphuset som ledde fram till kurslokalens ytterdörr. Här skulle snart en process påbörjas som skulle komma att förändra mitt liv. Jag heter Gamze Berglund, jag är doula och jag ska berätta om dagen då jag klev in genom dörren på min doulautbildning och hur det var början på en resa som skulle vända upp och ner på hela mitt sätt att se på födande. Det skulle öppna ögonen för den urkraft vi kvinnor bär inom oss och vad den besitter för förmågor. Och även mitt sätt att se på mig själv.

Den första dagen satt vi alla i en cirkel. Kursdeltagarna presenterade sig och vi hade fått som uppgift att dela med oss av en förlossningsberättelse. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle berätta om min första förlossning, eller om den andra. Det kändes som en omöjlig uppgift att berätta om den ena utan att också komma in på den andra.

“Min första förlossning hände mig” berättade en kursdeltagare. “Under den andra var det jag som styrde” Orden gick rakt in i mig och berörde mig något otroligt, för hon satte ord på det jag ännu inte hade kommit till insikt om. Skillnaden på när något händer en, mot när man har en aktiv roll och är delaktig i det som sker. Jag hade visserigen redan gjort det – tagit kommandot när jag skulle föda mitt andra barn, men då ovetandes om vad det skulle göra med mig. Att det skulle läka mig. För länge förstod jag inte ens att jag hade något inom mig som behövde läka. Att det akuta snittet som hände mig den första gången jag födde barn hade satt spår i så många olika lager av mig. Etsat sig fast i mitt inre trots att jag försökte intala mig själv att jag hade haft tur, att jag och mitt barn hade klarat oss bra. För det kändes inte som jag hade haft tur. Efter min andra förlossning trodde jag att jag hade gått i mål, att jag var klar med min resa. Men det stämde inte, jag skulle snart förstå att den visst bara hade börjat.

Mina förlossningar är sammanfogande med varandra i mitt inre. De skedde med tre års mellanrum, men i mig är de sammanflätade. Varje tanke jag bar med mig in i min andra förlossning vilade på händelser och fragment från den första. Det är så vi fungerar vet jag idag. Att allt hänger ihop. Att födande inte är en enskild händelse som står utanför allt annat vi varit med om i livet. Nej, vi tar med oss vår person, vår historia och hela oss själva in i vårt födanderum. Och det många inte vet är att vi där får tillgång till att skriva ny historia. Ta oss ann vårt förgångna, omforma det och lämna sådant vi vill bli kvitt bakom oss. Att föda barn är att öppna dörren till ett inre rum, som vi bara får tillgång till i de mest intensiva, råa stunderna, när vi ger oss hän den kraft som suddar ut tid och rum och kräver vår allra skarpaste närvaro. Där och då vi får tillgång till att skriva vår historia, så som vi vill ha den. Försonas med det som en gång hände oss.

Andra kursdeltagare berättade att de hade fött barn hemma. Hemma? Kunde man föda barn hemma? Jag hade aldrig hört talas om företeelsen och lyssnade med lika delar förvåning som av skepsis. Vid berättelsens slut tog en olustig känsla plats i mitt inre tillsammans med tanken om att mitt första barn förmodligen hade dött om det vore jag. Mer än så var jag inte förmögen att ta till mig, inte just då. Idag vet jag att en hemförlossning är bland det tryggaste och säkraste en frisk kvinna kan vara med om när hon föder barn. Att hemmets trygga vrå tillsammans med kontinuerligt stöd av två barnmorskor kan tillföra något som den mest avancerade apparaten på förlossningen inte ens i närheten kan åstadkomma.

Dagen gick, kurshelgen tog slut och det är inte en överdrift att påstå att jag kom ut som en annan människa när jag klev ut på Götgatan och porten slog igen bakom mig den söndagseftermiddagen i maj. Insikterna utbildningen gav mig var livsomvälvande. De fick mig att slutgiltigt försonas med mitt förflutna och skapa ett avslut på min egen historia. Äntligen kunde jag lämna alla timmar av grubblande kring varför min första förlossning slutade som den gjorde bakom mig. Varför mitt barn plötsligt började må dåligt. Varför min kropp höll på att skada mitt barn. Alla frågor med vaga halvbesvarade förklaringar jag hade fått till svar när jag försökt förstå vad som hade gått fel.

“Vissa barn klarar förlossningen sämre än andra”, hade barnmorskan sagt. Och kanske var det så. Eller var det kanske snarare så att vissa barn klarar av de interventioner de utsätts för under förlossningen sämre än andra? Att det inte är kvinnors kroppar det är fel på, utan snarare ett system som försöker skynda på, effektivisera och avhumanisera. Jag önskar jag redan då hade förstått att jag aldrig var menad att vara ett kryss i ett partogram, att våra kroppar inte är skapta för att bedömas i centimeter efter öppningsgrad. Att jag inte misslyckades, utan gjorde mitt bästa, men det hände mig. Att min första förlossning hände mig.

Och efter den dagen var jag fast besluten om att arbeta för att saker och ting inte ska hända oss kvinnor när vi föder barn. Att vi inte passivt ska behöva lämna över oss själva i någon annans händer i brist på andra alternativ. I brist på kunskap om vad vi då kan gå miste om. Vad vi ovetandes kanske ger upp och som kan gå förlorat. För att föda barn kan skaka om oss på det mest fantastiska sätt om det får ske under rätt villkor. Stärka vår tilltro till oss själva och till vår förmåga. Få oss att öppna ögonen för hur många av de svar vi söker ofta finns där inom oss. Att de försöker säga oss något och visa oss vägen, om vi bara lyckas lyssna till dem. Om vi bara vågar lita på dem. Men att föda barn kan också skaka om på ett subtilt och nedbrytande sätt. Om delaktigheten uteblir och saker och ting bara händer oss.

Då kan det där som gick förlorat dröja sig kvar som en känsla som inte riktigt vill släppa taget om dig, även om du gång på gång försöker skaka av dig den. Som en röst som kanske försöker säga dig något. Att det som hände dig kanske inte var okej. Men det kan också vara svårt att höra vad den försöker säga. För det där lilla rummet som en gång öppnade sig när vi gav oss hän den kraft som suddade ut tid och rum och krävde vår allra skarpaste närvaro, nu har slutit sig. Och det kan vara svårt att nå ända in utan tillgången på den urkraft som en gång öppnade upp det.

Må du föda på dina villkor.

Med doulabebis
Mor och dotter