Aniara Lagergren

Att vara med när en mamma eller pappa föds

The positive Birth Calendar 2020

Av Aniara Lagergren

Detta är en berättelse om födande som kommit att bli bland de allra finaste upplevelserna för mig som doula, kvinna och som medmänniska. Mitt namn är Aniara och jag vill dela med mig av hur starkt och vackert födandet kan vara genom ett utifrånperspektiv, formulera vikten av de medmänskliga detaljerna och visa hur mycket mer födandet rymmer än det som vanligen sätts på pränt.

Fotograf Denise

En förlossning i pandemitider

Skeendena jag skildrar utspelas mitt under rådande pandemi. De blivande förstagångsföräldrarna hade anlitat mig som doula på inrådan av deras vän, tillika barnmorska, som berättat för dem om de många fördelar som finns med kontinuerligt stöd kring födandeprocessen. Uppdraget fortlöpte som det brukar; förberedande samtal, praktiska övningar, att lära känna varandra… och så en jourtid omkring beräknat datum. Då vi fått besked om att jag inte skulle få närvara inne på förlossningen till följd av restriktioner knutet till Covid-19 hade vi under veckorna som varit pratat igenom hur vi kunde kompensera för detta och anpassa stödet för att ge paret den trygghetskänsla de önskade. Planen som lades var att jag skulle finnas med de blivande föräldrarna i hemmet timmarna inför förlossningen, guida dem i att finna en god rytm att ta med sig vidare, och därefter återknyta kontakten via telefon.

En natt kommer så samtalet jag väntat på. Den födande upplever att värkarna som kommit och gått under dagen intensifierats och önskar att jag kommer dit. Värkarna stillas dock snart efter min ankomst, och vi beslutar oss för att försöka sova en stund. Jag bäddas ner i soffan och paret återgår till sovrummet. Timmarna går, vi sover längre än förväntat och morgonen gryr. Vi äter frukost tillsammans, den blivande pappan steker pannkakor och den blivande mamman jobbar vidare med sina sammandragningar. De är långa och kommer ganska regelbundet, men förändras i styrka och längd beroende på position.

Vi förstår att det inte är dags riktigt än, och kommer överens om att jag åker hem och kommer tillbaka vid mer etablerat värkarbete. Innan jag lämnar paret ser vi till att praktisera det vi gått igenom under våra förlossningsförberendande träffar för att undersöka vad som de facto fungerar för den födande under värk och vila. Paret finner snart en fin takt med ett antal olika positioner, hjälpmedel, beröringstekniker och kraftord. TENS-maskinen och pilatesbollen blir genast två favoriter, och de blivande föräldrarna kommunicerar, med mig som bollplank, fortlöpande kring vad som känns bäst och vilka ord som träffar rätt. Vi kramas hejdå och avtalar att höras snart igen.                     

Ett och ett halvt dygn passerar och vi håller kontakten under dagarna. Jag råder dem till distraktion, vila och närhet och paret uppger att det känns tryggt och bra men att de börjar bli trötta. Natten som följer är det dags. Jag hör redan i telefon att den födandes värkar skiftat karaktär. Min bilfärd denna natt förgylls av ett alldeles speciellt pirr i magen, och en känsla som påminner mig om ”barnet på julafton” överskuggar tröttheten som ligger ombäddad kring min nyvakna hjärna.

Väl hos paret möter jag en mycket trött partner. Han vill så gärna vara med, men säger också att han nog skulle behöva vila en stund. Han tittar på mig med en bekymrad och på samma gång lättad min, när jag låter honom veta att hans energi kommer behövas senare, att hans viktigaste jobb i denna stund just är att sova och att jag nu går in och tar fullt ansvar för stödet. Att jobba i någons hem är verkligen en alldeles särskild sak. Att avlasta en kämpande men orkeslös partner och krypa ner bredvid dennes födande kvinna, i deras säng, är intimt. Att bevittna hur den födande efter lång, lång väntan i latens lämnar denna bakom sig, höra rösten förändras; övergången till det omisskänneliga djupa ljudandet… Att känna hur hon påverkas av min beröring, och så småningom märka hur hon somnar mellan värkarna till mina rytmiska smekningar över axlar, rygg och armar. Jag slumrar också till emellanåt. Oxytocinet vibrerar och lägger sig som en slöja över vår formation.

Regelbundet kommer så vågen, och vi möter upp den med kraftiga mottryck och massage vid ryggslutet. Samma ord, samma beröring. Om och om. Och så sucken, som så värdefullt symboliserar att nu även denna värk passerat och aldrig kommer igen, och att det är tid för vila. En halv natt låg vi så. In emellan pratade vi. Det blir förtroligt, det finns liksom inte plats för small talk. Vi skrattar högt åt anekdoter ur hennes liv och jag gråter tyst när hon berättar om ett återupptäckt brev, formulerat av en allt för tidigt framliden familjemedlem, med en kärleksförklaring till det barnbarn hen aldrig skulle få möta. Världen står stilla när jag tänker på hur långt kärleken når, genom tid och rum, och jag kan känna bebisen dansa runt därinne.

Ett par timmar senare är hon redo. Vi väcker den blivande pappan, packar i lugn och ro och går ut i den sovande staden. Jag kör dem till förlossningen, en knapp timmes bilfärd, och vi möts av ett böljande sensommarlandskap med en soluppgång skiftandes i aprikos och rosa. Under ett av våra församtal hade jag noterat att Dolly Parton var en viktig artist för den födande och jag startade därför spontant en spellista med denna ljuvliga stämma. Det var svårt att hålla tårarna borta av intrycken; en blick i backspegeln på två älskande mitt uppe i en av livets största stunder, de smärtsamt vackra vyerna och musiken som kapslade in det hela. I efterhand har paret berättat hur mycket detta betydde, vilken skillnad just musiken hade gjort – att de lett mot varandra när de hört den första låten, att hon i värkar kunnat följa med i rytmen med sina höfter och i vilan funnit tröst i välbekanta melodier och en omtyckt röst. Jag tycker det är en så enkel men träffande bild av vad just kontinuerligt stöd kan betyda och användas till i praktiken. Varför det spelar roll att vi känner dem vi har runt oss när vi ska föda. Varför det inte handlar om, för att citera min vän och mentor Anna Tallwe, hur en föder – utan i vilken känsla.

Ett par timmar senare föddes deras efterlängtande barn, en upplevelse jag fått beskriven för mig som stärkande och fin, över all förväntan. För min del inleddes de där lite sköra dagarna som ofta följer när ett uppdrag avslutats. Skörhet som i att alla förnimmelser liksom förstärks, som om en vandrar omkring med hjärtat på utsidan av kroppen och möter timmarna i ett töcken som närmast påminner om bakfylla – eller utdragen variant av hur det är att dra den sista skälvande sucken efter ett långt gråt. Trötthet ut i varenda cell, ända upp i sinnet och synapserna. Jag känner mig väldigt uppfylld, glad och hänförd över det jag fått vara med om, men stapplar ändå lite grann fram på mjuka ben, med en osynlig lucka på vid gavel rakt in i bröstet. Jag tror inte det syns eller märks direkt. Men det tar ett par dagar att landa. För det är så stort det är, att bevittna ett barns resa ut i världen. Att vara med när en mamma eller pappa föds. Att delta när nytt liv och nya relationer plötsligt berikar vårt jord. Det är så stort, att en liten människa jag aldrig kommer lära känna, ändå ristat sin existens i mitt minne och format en bit av min person. Det är så stort, och jag är så tacksam.

Aniara Lagergren

@aniara_doula

gravidcoach.se

Aniara Lagergren, att vara med när en mamma eller pappa föds
Aniara Lagergren Fotograf: Denise

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*