förlossningsbrev

Skriv ett förlossningsbrev – för att du är viktig!

Lämna en kommentar
Photo by jules.a on unsplash

Jag ställde följande JA och NEJ – frågor till mina följare på instagram.

  • Skrev du ett förlossningsbrev? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
  • Hjälpte den processen dig på något sätt? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
  • Tog personalen hänsyn till ditt förlossningsbrev? 64% svarade JA och 36 % NEJ

Även om detta inte är en vetenskaplig undersökning så tycker jag att de här svaren visar på någonting. Att här finns det något att jobba med! Det positiva är att så många ansåg att processen hjälpte på något sätt. Och en majoritet svarade att personalen tog hänsyn till förlossningsbrevet vilket också får ses som positivt. Men här finns det en förbättringspotential. Jag fick flera meddelanden från följare som var besvikna över att deras förlossningsbrev och önskemål inte tagits på allvar av förlossningspersonalen, att önskemålen viftats bort som något oviktigt. Sånt gör mig ledsen. Jag tänker att alla vi som jobbar med födande måste ta den enskilda kvinnans ord och önskemål på allra största allvar. Ibland kanske det också innebär att vi behöver jobba lite med oss själva.

Du kan påverka mer än du tror

En del verkar tro att det är något förmätet med att skriva ett förlossningsbrev, att våga ta plats med sina önskemål och våga sikta högt. Men jag vill utmana den tanken. Det är inte alls en dum idé att göra anspråk på sin förlossning. Men att göra anspråk ska inte missförstås som att det går att rita en detaljerad karta över sin egen förlossning. Det går aldrig att veta precis hur en förlossning kommer att bli! Men det betyder ju inte att det inte alls går att påverka vad som kommer att hända under förlossningen.

Du kan påverka mycket mer än du tror. Men för att på riktigt kunna påverka behövs ofta en kunskap om de egna behoven. Först efter att du har visualiserat din drömförlossning så kan du börja fundera över hur du ska komma dit. Om det överhuvudtaget är möjligt. Så missa inte den andra biten – att fundera över ”huret”. Om din drömförlossning är en vattenfödsel med favoritmusik i bakgrunden, med en barnmorska som du redan känner och din bästa vän som stöd, ja då är det där du ska börja. Vad kan krävas för att du ska kunna komma dit? Är det möjligt? Erbjuder sjukhuset du ska föda på vattenfödslar? Finns det möjlighet att lära känna barnmorskan? Oftast inte. Det kan krävas viss ansträngning för att en drömförlossning ska gå i uppfyllelse. Men jag har själv varit med på flera sådana förlossningar och de har lärt mig hur viktiga drömmar kan vara. Allt arbete som läggs ner på att få till en så bra förlossningsupplevelse som möjligt har du igen. Jag skulle säga att det alltid är värt besväret.

Anna skrev ett förlossningsbrev som hon aldrig lämnade över, något hon senare kom att ångra:

”För att där och då kände jag mig så trygg i mig själv med tillit till kroppen och trodde inte det skulle påverka så mycket. Känslan då var att det var irrelevant. Kändes lite dumt också att överlämna. Men känslan stämde klart inte med verkligheten eftersom personalen påverkar förlossningen en hel del. Det var inte ett beslut med min rationella hjärna utan mer känslan jag hade under förlossningen pga processen, hormoner och sådant. Men jag ångrade det i efterhand och önskade jag hade bett min partner överlämna det.”

Milli Hill beskriver det bra i sin The Positive Birth Book, jag citerar:

Why not having a plan is not a good plan

”This defeatist approach is disempowering. It encourages people who might normally read, research, think hard and make lists of their lists to instead lie back and let and let the whole birth thing just wash over them. But while ”going with the flow” might feel like a plan in itself, it isn’t – it’s just being passive and handing over the reins to somebody else. Of course, in an ideal world, you could argue, we wouldn’t need a birth plan. In an ideal world, we’d all have a relationship with our midwife and she’d spend time getting to know us in our pregnancy and coming to a unique understanding of the kind of birth we want. And in an ideal world, you could also argue, women wouldn’t need to write in their birth plan that they want things like optimal clamping and skin- to skin, because they get it as standard. But – sorry folks – this is not an ideal world.”

Det är stärkande att skriva ett förlossningsbrev

Eftersom de flesta i vårt samhälle inte alls ges möjlighet att lära känna sin barnmorska i förväg och kanske kommer in på sjukhus mitt under ett brinnande värkarbete – då när det knappt går att få fram ett ”hej”, så kan förlossningsbrevet täcka iallafall en liten bit av det kommunikationsglapp som uppstår. För även om personalen är van vid födslar och generella experter på födande så är det inte experter på just dig, dina behov och DITT födande. Glöm inte det.

Den medicinska biten finns ofta med i journalen i den sammanfattning som barnmorskan på mödravården gör. En del av dina önskemål kan få plats där. Men missa inte chansen att helt fritt från yttre påverkan skriva ner ditt eget brev! Tänk dock på att försöka hålla det så koncist som möjligt. Långa essäer finns det inte tid för personalen att läsa i dagens förlossningsvård. Och din partner eller en annan stödperson kan få i uppgift att överlämna förlossningsbrevet så att du slipper. Tryck upp några ex så att du har ett till alla. Och om du har en lamineringsmaskin hemma – varför inte laminera förlossningsbrevet? Det skulle jag göra.


Vad gör doulor som är så bra?

Lämna en kommentar
Vad gör doulor som är så bra?

Nästa helg har vi vår avslutande helg på den första omgången av Föda med stöd doulautbildning. Att börja utbilda doulor är något av det roligaste och mest meningsfulla jag har gjort. Jag vet att doulor spelar en helt avgörande roll för många födande och att det kommer vara så under lång tid i Sverige.

Fenomenet med doulor sticker en del i ögonen. Att enstaka doulor provocerar är ju inget konstigt, precis som enstaka barnmorskor eller läkare kan provocera eller irritera någon så kan doulor göra det. Men för vissa är själva fenomenet med doulor provocerande och det intresserar mig. Jag tror det är för att doulor förkroppsligar det där som den konventionella vården ofta går bet på. Att erbjuda födande ett individanpassat, kvinnocentrerat och kontinuerligt stöd under graviditet och födande. Doulor jobbar aktivt och väldigt initierat med empowerment och kan erbjuda en kontinuitet som den konventionella vården sällan kan erbjuda. Doulor bygger relation och den relationen är själva förutsättningen för stödet under förlossningen. Att inte bara markera närvaro utan också vara känslomässigt närvarande under en hel födsel.

För många barnmorskor som vill arbeta relationsbaserat och ge kontinuerligt stöd – one to one under förlossningar – för dem kan doulor väcka sorg. Doulor förkroppsligar då det där som barnmorskor tvingas göra avkall på för att verksamheten kräver det. Jag tror att många barnmorskor tänker att om bara barnmorskan skulle tillåtas göra sitt jobb bättre så behövs inte doulor. Att doulor är istället för, något som nöden kräver. Jag vill utmana den tanken. Eftersom jag tror det är att underskatta doulans roll.

Att doulor idag så ofta blir istället för annat stöd är ju för sorgligt, men knappast doulors fel. De flesta som arbetar med födande önskar sig inget hellre än att alla kvinnor ska vara garanterade ett kontinuerligt barnmorskestöd under sina födslar. En stark barnmorskeprofession med betoning på midwifery är nödvändigt för allt birthwork och det blir torftigt för alla när barnmorskeprofessionen sakta urholkas.

Men jag blir på min vakt när jag hör barnmorskor och andra professioner inom kvinnovården vara kritiskt inställda till doulor som fenomen. Eftersom jag ofta tycker det säger mer om dem än om doulorna. Vem jobbar vi för? Kvinnan. Om kvinnor vill ha doulor med på sina födslar, vem är jag att sätta mig emot det? Är det känslan av att vara ALLT för någon som berusar. Och om doulor behövs så kan inte jag vara allt. Eller utmanar doulan ibland lite av maktförhållandet i ett födelserum? Med sin blotta närvaro så förskjuts en bit av makten tillbaka till kvinnan. Eller blir det kulturkrock mellan olika sätt att vara i födelserummet – olika sätt att se på födandet?

Att doulor erbjuder sina tjänster för pengar blir lätt en svårsmält politisk fråga. Doulor kostar pengar och är därför inte automatiskt för alla. Sant. Men då gäller det att bena lite i vad det är som egentligen provocerar. Är det att doulor tar betalt för sina tjänster som provocerar? För det tror jag nämligen att många oreflekterat irriterar sig på. Och då undrar jag – varför skulle inte doulor ta betalt för sin tid och sitt arbete? Vidare, blir arbetet som görs ”mindre värt” för att det är en privat tjänst? Det finns, tror jag, ett gammalt sunkigt ideal som spökar här: att kvinnligt kodat stöd, känslomässigt engagemang och omvårdnad aldrig ska gå att köpa sig till, att det helst ska vara gratis och bygga på ideell grund. Doulor som jobbar gratis och självuppoffrande ses kanske som lite ädlare än de som tar betalt. Men doulor som jobbar ”gratis” måste tjäna in sina pengar någon annanstans eller bli försörjda av en välbetald partner.

Och då kommer vi in på något ännu mer politiskt känsligt. Ibland hojtas det nämligen: – Doulor borde anställas av regionen! Men om doulastödet bakas in i den regionfinansierade vården, in i systemet, ja då förlorar doulor hela sin självständighet i förhållande till vården och kommer med all säkerhet knuffa ut andra professioner som arbetar med födande. Att anställa ”billiga” doulor för att kunna hushålla ännu mer med de så åtråvärda barnmorskeresurserna, vem skulle det vara bra för?

Kan det vara så att det finns ett värde här – det kontinuerliga både fysiska och känslomässiga stödet till födande – som vi i vår förlossningskultur ännu inte har lyckats baka in i den basala vården runt födande. Just för att vi inte värderar den tillräckligt. En pusselbit vi inte riktigt får in i pusslet. En pusselbit som svävar fritt. Och så länge vi inte förstår oss på dessa behov i tillräckligt hög utsträckning så kanske den här ”doulastenen” kommer skava i vissa skor. För marknaden styrs av konsumenten och inte tvärtom. Utan efterfrågan – ingen marknad.

Doulor har jour dygnet runt i flera veckor för varje födande. Jouren är en helt nödvändig del av alla doulaskap. Det är att underkasta sig någon annans behov att gå på jour. Du blir väckt mitt i natten. Behöver bryta taffeln mitt i fredagsmyset. Du behöver gå från kalaset till en förlossning. Du behöver ringa in en barnvakt med kort varsel. Jag tror därför att vi måste spana in vad doulor gör som är så bra för födande. Istället för att bli irriterade så behöver vi med intresse studera fenomenet och fråga oss – nyfiket – vad det är som gör det här till ett vinnande koncept.


Den första tiden med barn

Lämna en kommentar

Du som redan är förälder, hur minns du den allra första tiden med barn? Själv minns jag den allra första tiden med barn som att ha hamnat i ett nytt och främmande land. Det var andra dofter, andra smaksensationer – jag kände plötsligt saker på ett annat sätt. Nånstans hade den stora kärleken slagit rot i mig och samtidigt öppnat för en ny och oändlig sårbarhet. När jag hör musiken som jag spelade de allra första veckorna (Cesario Evora) så kastas jag tillbaka till det där andra landet. Om jag skulle beskriva den första tiden med ett ord så skulle det bli ordet skör. Det tog flera veckor för mig att känna mig lite mer självklar i det nya. Förälskelsen i mitt barn var total och stark men inuti mig var det skört och transparent som tunt papper. När mitt barn skrek och ville amma på natten så satte jag mig spikrak upp på en stol eftersom jag lärt mig att hon behövde få rätt tag om bröstet. Det var så obekvämt och omysigt som något kunde bli. När det plötsligt började läcka mjölk ur mina bröst efter någon vecka så kände jag mig främmande inför mig själv: ett däggdjur jag inte valt att bli. Däggdjuret hade valt mig.

Det var en krock mellan den kultur jag levt så länge i och det här nya landet som jag plötsligt hade hamnat i. Världen som den var för bara en vecka sen fanns inte kvar.

Mitt lilla barn behövde mig ständigt. Det var svårt att komma ifrån och ta en dusch. Mina egna behov fanns nu hela tiden på andra plats, mitt barn hade gått in och knipit förstaplatsen. Jag var ung när jag fick mitt första barn och det gjorde att jag växte upp och blev vuxen ihop med henne. Det finaste var att för henne så dög jag så bra. Jag var precis allt det hon behövde.

Här andra röster om den första tiden med barn:

För mig var första tiden med första barnet det mest överväldigande jag har varit med om. Nu vet jag att det fanns odiagnostiserad npf i botten också, men det visste jag ju inte då. Jag har alltid haft ett stort behov av autonomi och av att kunna planera. Jag visste ju i teorin vad bebisar har för behov och att de förändrar saker, men jag fattade det inte förrän jag hade ett litet barn som ville tillbringa all sin tid på min kropp och sket högaktningsfullt i mina planer och föreställningar. Hur hanterar man kombinationen av en primal, nästan fysiologisk drift att uppfylla bebisens alla behov och ett desperat behov av autonomi? Det går inte. Det kändes som om jag hade förvandlats till ett djur. Det kändes som om jag levde i något som skulle pågå för evigt. Jag var i chock över hur liten betydelse rationella resonemang plötsligt hade. Kuratorn på BVC screenade mig och konstaterade att jag inte var deprimerad, och det tror jag inte heller att jag var. Jag var bara i chock över hur totalt mina känslor och instinkter gentemot bebisen slukade allt annat. Ingen förstod, föreslog bara strategier som aldrig fungerade. Den bifogade bilden symboliserar så starkt den tiden för mig. 

Rebecka

Jag har haft två fruktansvärda graviditeter med hyperemesis gravidarium och kopplat till det mått mycket psykiskt dåligt (jobbigt med första och mycket värre med andra). Så efter förlossningarna har det båda gångerna känts som att livet kommit tillbaka, jag har mått fysiskt väldigt bra och kunnat äta direkt. Efter första hade jag så mycket energi efter förlossningen och ville så gärna att livet skulle bli ”som vanligt” då jag längtat efter det hela graviditeten, så jag körde på och ställde klockan på morgonen, gick upp och duschade, sminkade mig och städade. Lägenheten har nog aldrig varit så fräsch. Och det kändes så härligt att allt var tillbaka till det normala. Men ganska snabbt tog småbarnslivet ut sin rätt, amningen strulade, bebis hade gulsot och blev tvungen att väckas för att bli matad, han ville aldrig ligga ner och jag kände snabbt att min kropp inte var min egen igen. Den känslan jag så desperat behövt efter den jobbiga graviditeten.

Jag är helt säker på, såhär i efterhand, att det dåliga måendet under graviditeten övergick till en postpartumdepression som aldrig riktigt fångades upp. Jag är sjuksköterska själv och hade ju inte det jag tyckte var de ”klassiska” depressions-symtomen. Jag kände mig inte deprimerad och kände en enorm kärlek till mitt barn direkt. Men jag fick också panik av tanken på att vara ensam med honom, mest för att jag inte riktigt kunde kontrollera mina egna känslor när han var så ledsen. Jag grät mycket och var väldigt trött, det kändes inte alls kul att ha en bebis även om jag älskade honom över allt annat. Trodde helt enkelt inte att bebislivet var för mig, det blev bättre när han närmade sig ett år och jag tyckte att det blev mer och mer roligt att vara förälder.

Med andra var jag beredd på att jag inte skulle njuta av första tiden med bebis. Jag mådde ännu sämre (både av hyperemesisen och fick vara inlagd flera veckor, samt sämre psykiskt) och denna gång fick jag mycket hjälp, bland annat SSRI (antidepressiva). Jag kände inte att medicinen hjälpte så mycket under graviditeten men vi bestämde att jag skulle stå på dem tills bebis var minst 6 mån. Efter att bebis kommit fick jag den där underbara energikicken och kände mig helt hög på livet! Bebis var en otroligt lätt unge som sov och åt samt gillade att ligga själv då och då. Jag var hela tiden beredd på bakslaget, precis som det blivit med första och tog det lite försiktigt. Corona gjorde att vi var mycket hemma och inte träffade så många. Vi hade också planerat annorlunda den här gången. Vi var båda föräldralediga och hemma tillsammans i tre månader, vi flaskmatade och efter 3,5 månad började vi båda jobba varannan vecka.

Och bakslaget kom aldrig!! Inte tvåbarnschocken heller. Jag har aldrig varit såhär lycklig och känt mig så tillfreds med livet. Jag älskar bebistiden denna gång! Hon är nu snart fem månader och jag kan inte må bättre. Enda smolket i lyckobägaren är att min man istället fått en depression efter att dottern föddes. Han hade det så jobbigt också under min graviditet och jag tror att han nu kan ”släppa ut” allt det. Lite tråkigt men jag tänker att det är tur att jag mår så bra och att det är min tur att stötta honom nu.

”Första tiden med mitt första barn var som en dröm!”

Första tiden med mitt första barn var som en dröm! Hon var så självklar i allt hon gjorde, det var så enkelt att bli mamma! Amningen funkade klockrent och hon sov, åt och var nöjd. Lite kvällsoro ett tag men vi kände att vi hade det oförskämt bra. Jag valde att vara mycket för mig själv, det kändes rätt. Ville inte umgås med någon, lilla mini som hon hette i tre månader var solen jag roterade runt. Vi fick snabbt ett fint band som håller sig starkt än idag 10 år senare. Min andra dotter föddes 22 månader senare. Vilken skillnad allt var. Jag blev omkullkastad.. totalt! Amningen fick vi inte till och ombads börja med ersättning tidigt. Såriga bröstvårtor. En bebis som var sååå missnöjd, hon bara sov korta stunder och skrek väldigt mycket. Tog hjälp av Amningshjälpen men det hjälpte faktiskt inte alls. Hade önskat så mycket mer från både dem, förlossningen och BVC under denna tiden. Förlossningen uttryckte att ”jag var som gjord för att föda barn” och BVC sa att barn skriker.. men hon slutade…inte skrika på 8 (!!!) månader, å vi fick ingen hjälp annat än att jag skulle se över min kost, ge henne ersättning och stå ut.. slutade med att jag kraschade.

Jag sov ju inte, och liten blev rund som en boll av all mat hon fick. Idag är hon en stark, pigg, nyfiken och otroligt glad sjuåring. Men det har satt djupa hullingar i mig som jag fortfarande får jobba med. För att inte känna mig som en misslyckad mamma det första året med henne.. även om jag som nybliven tvåbarnsmamma ”skulle” ha koll på hur det var att vara förälder så var det nåt nytt att bli mamma till just henne. Nä, besviken på bemötande, förutfattade meningar och att ingen såg mellan raderna att jag höll på att gå under av trötthet och otillräcklighetskänslor. Är mest besviken på min före detta man som valde att jobba natt under denna tid så jag var helt själv om allt… men vi är starka nu! Vi är trygga och har otroligt starka band jag å mina tjejer! De är fantastiska och jag är lycklig.

Att vilja lämna tillbaka

Första tiden så hade jag en kraftig känsla av att vilja ha det som innan. Att jag ville lämna tillbaka honom.. Även fast jag älskade honom enormt mycket direkt. Känslan av ett ansvar som aldrig tog slut var överväldigande. Men helt plötsligt en dag någon månad efter att han fötts så tänkte jag ”jag har inte känt den där stressen på ett tag nu”

Glädjespeed

Kände starkt glädjespeed och minimalt behov av sömn första dagarna. Vi dök ner i bebisbubblan och gosade mycket hud mot hud. Hade en euforisk känsla i kroppen första månaden, beröring var extremt välbehagligt. Var djupt tacksam och stolt över min kropp! Förvånades över känsligheten för kommentarer från hälso- och sjukvårdspersonal, blev osäker även fast jag kände till fakta (är barnsjuksköterska och jobbade då på bvc). Min syster och mamma gav mig den empowerment och den pepp jag behövde.

”Allt var magiskt första tiden”

Jag tyckte allt var helt magiskt första tiden! Jag hade en riktigt tuff förlossning, vår dotter föddes tittandes mot stjärnorna och hon vägde 4130 gram, jag fick en andra gradens bristningsskada.
Vi lämnade 8 timmar efter förlossningen, efter första ronden.
Allt föll sig så otroligt naturligt! Allt från amningen till att läsa hennes signaler. Hon var ett otroligt nöjt barn, gick aldrig ner i vikt utan endast upp. Hon hade ökat 500 gram första veckan.

Jag sov knappt men det påverkade mig inte just, hade energi ändå.
Allt var underbart, det var som om jag hade väntat på henne hela livet.

12 dagar efter BF kom hon på min 30-årsdag, 30 minuter efter min egen födelsetid.
Jag litade så otroligt mycket på mig själv och kände mig så trygg i min nya roll som mamma, påverkades inte av andra åsikter om hur ofta jag ammade, att jag bar henne i sjal mest hela dagarna, att jag skulle ”skämma bort henne med närhet”… Jag är lika förälskad i att vara förälder idag, tre år senare, som jag var när hon kom till världen.


Spiritual Midwifery

Därför ska du läsa Ina May Gaskins böcker

Lämna en kommentar

När man läser mina texter så kanske det är lätt att tro att Ina May Gaskin har varit en stor inspiration i mitt liv under lång tid. Men det stämmer inte. Jag kom i kontakt med Ina May Gaskin och hennes arbete när jag vidareutbildade mig till doula några år in i min barnmorskekarriär. Således var jag inte riktigt med på tåget när hon besökte Sverige år 2014.

Men idag är hon både en stor tröst och inspiration. Ina May Gaskin är den enskilda person som har gjort mest för diskursen midwifery och som under hela sitt verksamma liv har kämpat för det som borde vara en självklar mänsklig rättighet men som i själva verket är en krympande bristvara: kvinnocentrerad förlossningsvård. Jag önskar verkligen att varje aspirerande barnmorska, förlossningsläkare eller doula läser hennes böcker.

Den som i förbifarten avfärdar Ina May som en tokig hippie måste förstå i vilken kontext hennes gärning har vuxit fram. Förlossningsvåld och övergrepp var en självklar del av den institutionaliserade förlossningsvården i USA under mitten av 1900-talet. Under en period så förlöstes 65-70 % av barnen med tång. De födande kvinnorna bands fast med läderremmar, ett klipp lades i mellangården och barnen drogs sedan rutinmässigt ut med tång. Under ”the twilight sleep era” så var partners inte välkomna inne på förlossningsrummen. Kvinnorna lämnades ensamma med morfin och glömskedrogen scopolamine i kroppen. Det ansågs klokast att binda fast de drogpåverkade kvinnorna. Citat ur boken Birth Matters:

”With leather cuffs strapped around my wrists and legs, I was left alone for nearly eight hours until the actual delivery.”

”I was strapped on the delivery table. My doctor had not arrived and the nurses held my legs together. I was helpless and at their mercy. They held my baby back until the doctor came into the room.”

Hippiekaravanen som rullade ut från San Fransisco

Flera i Ina May och Stephen Gaskins karavan som rullade från San Fransisco i slutet av 60-talet hade en eller flera sådana förlossningsupplevelser med sig i bagaget. De önskade sig ett annat, mer värdig sätt att välkomna sina barn på. Dessutom: förlossningsvård kostade pengar, karavanen befann sig ”på väg” och ganska snart började karavanbebisarna se dagens ljus. En grupp av kvinnorna tog därför på sig som sin uppgift att lära sig midwifery-skills. Ina May var en av dem. Och ja, resten är historia. Omedvetet och av en slump hade de i sitt hippie-community skapat de perfekta förutsättningarna för fysiologiska födslar. På köpet fick de själva födas som barnmorskor.

Det är just det som är så unikt och autentiskt med Ina May och hennes ord. För det här var innan ironin: innan man kunde twista verkligheten till att passa i ett hippt instagramformat. Året var 1971 när karavanen gjorde halt och ”The Farm” bildades i Tennesse.

Spiritual Midwifery

Spiritual midwifery

Spiritual Midwifery är Ina Mays första bok som kom ut år 1975. Den andas entusiasm, nybyggar och upptäckarglädje och är full av långhåriga hippies. Den tar sig an barnmorskeriet från ett väldigt spirituellt och andligt håll. Men den är också full av essentiella barnmorskekunskaper. Spiritual Midwifery kan läsas som ett enastående tidsdokument.

Ina May’s Guide to Childbirth

Det är en mer mogen röst som talar i ”Ina May’s Guide to Childbirth”. I förordet berättar hon om den förlossningskultur som de under tre årtionden har skapat på ”The Farm”. Deras statistik är nästan svår att tro på:

Our cesarian rate up to the year 2000 was 1,4 %. Our forceps or vacuum-extraction rate was 0,05 %. The U.S national cesarian rate for 2001 was 31,1 percent, and the instrumental delivery rate was about 10 percent.

Första halvan av boken består av kvinnors egna positiva förlossningsberättelser. Den andra halvan av boken tar upp allt det väsentliga som moderna böcker inom obstetrik och barnmorskeri ofta saknar, bland annat om hur kropp och känslor samspelar under en förlossning. Det som jag själv kallar för ”Födandets dynamik” kallar Ina May för ”The sphincter law”. Det handlar om den inverkan själva kontexten har på ett födelseförlopp – att trygghet och lugn öppnar upp. Det är en kunskap som idag är svår att få fatt på om man är barnmorska eller läkare:

”Because physioloy is far more constant than is human culture, these phenomena take place every day, but few doctors, novise midwives, or nurses recognize what is happening. Medical textbooks no longer reflect this still valid knowledge, so when dilation is stalled or reversed, the woman is usually told she has ”uterine dysfunction”, ”inadequate contractions”, or a mysterious condition called ”failure to progress”.”

Det här kanske är Ina Mays mest lättillgängliga bok. Jag rekommenderar den till dig som ska föda och som önskar fördjupning. Ina May belyser här viktiga delar av födandet som vi inte så ofta pratar om.

Birth Matters, A midwifes manifesta

Birth Matters

Birth Matters är Ina May’s senaste bok, den kom ut år 2011. Till skillnad från Spiritual Midwifery som är så full av entusiasm så andas den här boken en sorg över den ignorans och de rädslor som på många sätt fortsätter att förgifta USA:s (och många andra länders) förlossningskulturer. Jag önskar verkligen att ALLA barnmorskor och förlossningsläkare tar sig tid att läsa den här boken. För den är viktig.

Det har blivit svårt, alltför svårt för många barnmorskor och läkare att få kunskap om födslar utan ingrepp och interventioner. De födslar där de endogena – kroppsegna – nivåerna av oxytocin och endorfiner är höga. Att få vara en del av sådana födslar blir ofta en dealbreaker och stor källa till kunskap.

Boken är också en tröst för alla som kämpar för att se fler kvinnocentrerade alternativ inom förlossningsvården. För det finns så starka krafter världen över som inte vill se kvinnocentrerad förlossningsvård – det mönstret går igen överallt.

”A society that places a low value on it’s mothers and the process of of birth will suffer an array of negative repercussions for doing so. Good beginnings make a positive difference in the world, so it is worth our while to provide the best possible care for mother and babies throughout this extraordinarily influental part of life.”

Och missa för Guds skull inte Keri’s Birth Story som finns med i slutet av boken!


Vårkänslor

Vårkänslor

1 kommentar
Visst är det ganska mycket vår i den här bilden?
Foto: Eva Grape Ersson

Alltså, sista helgen i februari och redan så mycket vår i luften! Det var också min och Evas första helg på vår doulautbildning. När vi lanserade utbildningen i somras så anade vi inte att pandemilagen skulle komma att kasta omkull en hel del av planerna. Det har varit lite av en prövning. Särskilt när restriktioner ändras från en vecka till en annan. Då kan även den mest ihärdiga och entusiastiska till slut få gråa hår. Ett tag kändes det som om förberedelserna handlade mer om antalet kvadratmeter i lokalen än vad som är viktigt med stöd runt födande.

Runt jul kom vi iallafall fram till att den största delen av utbildningen behöver bli via zoom. Men är det inte någonting som går förlorat över zoom? Svårt att komma ifrån känslan av att förberedelserna innebär 20 % mer ansträngning alltmedan resultatet riskerar att bli en kvalitétsförsämring med 20 %. Men, det blev faktiskt över all förväntan!

På bilden ovan ser ni kanske hur det riktigt lyser av förväntan och iver i mig, lyckan att äntligen få trycka på startknappen efter månader av förberedelser…

För att skapa något, en bok, en produkt, ett koncept, en utbildning, en hemsida eller en avhandling – allt det innebär ju så mycket mer arbete än vad som faktiskt blir synligt på utsidan. Ibland känns det som om man har stått och skulpterat i ett gigantiskt stort stenblock men allt som omvärlden får syn på är en ynklig liten flisa som ryms i ena handflatan. Jag har därför fått en så otroligt stor respekt för alla som faktiskt gör ovan nämnda saker. Gissa om jag har respekt för de som driver stora välbesökta instagramkonton eller bloggar med mycket bra innehåll, alltså bra content. Jag vet nämligen _precis_ hur mycket jobb som ligger bakom. Det är ett heltidsjobb. Gissa om jag har respekt för de som skriver prosa, alltså skönlitteratur – det är ju som att bygga en katedral helt på egen hand. Och ja, jag har stor respekt för alla de som orkar traggla sig igenom processen med att få sina vetenskapliga artiklar accepterade efter datainsamling, enkätsvar, omskrivningar och refuseringar…

Men det finns en alldeles särskild belöning i andra änden, en slags stolthet över att man ändå vågade ge sig i kast med detta stora.

Behind the scenes i ”zoom-stugan”.

En sak som jag uppskattar med att ha Eva som kollega, förutom att hon är en fantastisk person, är att hon bor så himla mysigt. Ja, jag älskar att få komma ut till höns, vacker trädgård med växthus och gäststuga. Det var i den här gäststugan som vi hängde på zoom hela helgen. Och det var som om det slog om till vår samtidigt som vi satt inne och kurade framför zoom. När vi kom ut så var gräset grönt och solen stack i ögonen.

Nu ska jag smälta den här fantastiska helgen, ta en promenad i solen och känna våren i mig.


Trygga vaginala födslar

Vi måste bli bättre på att erbjuda kvinnor trygga vaginala födslar

Lämna en kommentar

Den spontana, ostörda fysiologiska födseln blir allt svårare att få kunskap om. Eftersom de hela tiden krymper i antal. Det är ingenting som jag själv hittar på utan det finns siffror som visar att det förhåller sig så. Antalet kejsarsnitt ökar, om än sakta. Sedan år 2004 så har snittsiffrorna legat på 17-17,5 %. Att jämföra med år 1990 då endast drygt 10% av förlossningarna avslutades med kejsarsnitt. År 2019 var de 17,7 % av alla förlossningar (med stora regionala skillnader). Jag citerar WHO som rekommenderar en kejsarsnittsfrekvens på runt 10-15 %:

”Since 1985, the international healthcare community has considered the ideal rate for caesarean sections to be between 10-15%. Since then, caesarean sections have become increasingly common in both developed and developing countries. When medically necessary, a caesarean section can effectively prevent maternal and newborn mortality. Two new HRP studies show that when caesarean section rates rise towards 10% across a population, the number of maternal and newborn deaths decreases. When the rate goes above 10%, there is no evidence that mortality rates improve.”

Men just nu är det framförallt den medicinska igångsättningen av förlossningen som blir allt vanligare i vår kultur. År 1993 så utgjorde andelen igångsättningar 7-8 % av alla förlossningar. Att jämföra med år 2019 då drygt en femtedel av alla förlossningar – 20,7 % – blev igångsatta. Det är en otroligt hög siffra. Av dessa igångsättningar så avslutades 16,3 % med ett kejsarsnitt. Att jämföra med 6,5 % kejsarsnitt i den grupp som startade spontant.

Det kan finnas goda medicinska skäl till att sätta igång en förlossning på medicinsk väg. Alltså där nyttan överväger risken. För allt som är naturligt är inte alltid bra. Men själv är jag högst osäker på om 20,7% är en rimlig siffra för igångsättningar av förlossningar. För faktum kvarstår: vi har ännu inte hittat någon medicin som kan matcha kroppens egen igångsättning av förlossningen. Den spontana ”igångsättningen” verkar vara svåröverträffad.

Själv tror jag att både kejsarsnittsfrekvensen och antalet igångsättningar kommer fortsätta att öka. Hur kvinnor upplever sina igångsättningar är därför en otroligt relevant fråga. Vi måste helt enkelt fundera över vad dessa siffror i förlängningen kan komma att göra med vår förlossningskultur. Det är en principiell fråga. Vi behöver lyfta blicken lite och fråga oss vilka mekanismer vi har satt i rullning. Kanske blir priset vi får betala en förlorad tilltro till kvinnors egen förmåga i födandet.

Själv tror jag att det finns en gräns för hur många kejsarsnitt och induktioner vår förlossningsvård ”klarar” av innan kunskapen om den spontana vaginala födseln tunnas ut för mycket. Jag tror också att det finns en tipping point där efterfrågan på de planerade snitten kommer öka.

Erbjud kvinnor trygghet och kontinuitet! Bästa erbjudandet ever

Det bästa sättet att pressa ner en kejsarsnittsstatistik verkar vara att erbjuda kvinnor trygghet och kontinuitet: relationsbaserad vård. One to one care med kontinuerligt stöd av en barnmorska som den födande redan hunnit lära känna. Att erbjuda kvinnor continuity of care och caseload midwifery är i högsta grad evidensbaserat.

Referenser:

https://www.who.int/reproductivehealth/publications/maternal_perinatal_health/cs-statement/en/

Socialstyrelsens statistik om graviditeter, förlossningar och nyfödda barn 2019

Sandall, J., Soltani, H., Gates, S., Shennan, A. & Devane, D. (2016). Midwife-led continuity models versus other models of care for childbearing women.Cochrane Database, doi.org/10.1002/14651858.CD004667.pub5.


doulautbildning hösten 2021

Välkommen till Föda med stöd doulautbildning hösten 2021!

Lämna en kommentar

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster.

Just nu håller jag och Eva på att lägga sista handen vid vårens fullbokade doulautbildning. Vi har behövt anpassa stora delar av utbildningen till zoomformatet och stuvat om lite i programmet så att vi ändå får tillfälle att träffa alla kursdeltagare. Även om det blir lite annorlunda nu i vår så kommer det bli bra! Jag ser så fram emot att hålla den här utbildningen.

Kropp och känslor samspelar under en förlossning. Det är därför det kontinuerliga känslomässiga stödet i samband med barnafödande kan vara så avgörande under en förlossning. Att göra sig själv känslomässigt delaktig på ett lite djupare plan kräver kontinuitet och att en relation byggs upp med kvinnan/paret innan förlossningen.

Som professionell doula arbetar du med dig själv som ditt främsta verktyg! Det kräver en viss mognad inför mänskliga möten. Vår doulautbildning är utformad just för att ge dig en unik möjlighet att mogna inför den viktiga uppgiften att vara stöd till blivande föräldrar. Utbildningen ges i form av två helgkurser där vi varvar teori med egen reflektion och praktiska kunskaper. Till det tillkommer inläsning av kurslitteratur och en inlämningsuppgift.

Föda med stöd doulautbildning

Höstens kursdatum är nu spikade och vi både tror och hoppas att hela utbildningen kommer kunna ges på plats i Uppsala. Vi kommer hålla till i Vuxenskolans lokaler som ligger centralt i Uppsala (nära tågstationen med bra pendlingsmöjligheter). Du hittar mer information om utbildningens innehåll och hur du anmäler dig på vår gemensamma hemsida profylaxkurser.se

Själv ser jag så fram emot att få inspirera flera kullar med blivande Birthworkers!


Märta Cullhed Engblom

40 år av utveckling

Lämna en kommentar

Precis när jag kände att jag höll på att gå in i en mental pandemivägg så fyllde jag 40 år. Vilken tur! Under så lång tid nu så har tillvaron ju kantats av anpassningar. Anpassning av arbete och liv efter pandemin. Tonåringar som plötsligt har skola hemifrån. Begravningar som man plötsligt inte kan gå på. Fester och bröllop som ställs in. Min farmor som jag inte träffat på smärtsamt lång tid. Utbildningar och föreläsningar som behöver omformas och bli zoomvarianter. För att inte tala om alla gravida som ber om min hjälp i ren desperation över sjukhusens Coronaanpassningar. Mor och far föräldrar som jag oftast umgås med ute i den huttrande kylan.

Jag hade redan strykt ett stort streck över min 40-årsfest, skrynklat ihop den som en liten boll och skjutit in den under mattan. När Stefan blev sjuk med hög feber och symtom på halsfluss lagom till min födelsedag så kände jag hur den där sista lilla förhoppningen om ett firande rann ur mig. Varför fyller jag alltid år mitt i vabbruari?

Men min familj lyckades verkligen överraska mig. När förväntningarna fryser till nollpunkten så är det riktigt roligt att få bli överraskad! Det blev ett hjärtligt (om än kyligt) utomhusfirande med sång och champagne. Jag fick en vacker klänning, ett fin födelsedagsmålning och ett förhandsex av min systers mästerverk Eufori. Svårt att inte bli riktigt glad.

Mammas målade blommor

Jag har funderat på det här med 40-årskris. Varför har jag ingen ålderskris? Jag har nästan noja för att jag inte nojar. Jag googlade och fick upp några ord av Martina Montelius – att halva timglaset är tomt nu. Det resonerar faktiskt inte alls i mig. För jag ser inte livet så. Jag ser inte livet som ett snöre med två ändar där snöret blir kortare och kortare. Jag ser livet som ett vackert ark eller ett papper – tänk origami. Jag ser livet som något som vecklas ut lite mer för varje år som går. För varje år blir kartan eller konstverket större, för varje år får jag syn på mer. Min förhoppning är att få räta ut varje fåra av det pappret, få veckla ut allt det som går att veckla ut. Livet är ju ganska kort. På ett plan. Men livet kan också vara hur oändligt rikt och djupt som helst. Tid är något jag får till mig – inte något som tas ifrån mig.

Det bästa med att bli äldre är att jag blir bättre på att veta vad jag vill göra av tiden som jag får.

Jag är jätteglad för att jag så tidigt i livet har fått uppleva mening. Att det största är att få vara kreativ och få skapa tillsammans med andra – och att få ge något. Att få bidra med det som just jag kan bidra med. För jag är övertygad om att livet är något som blir till i mötet med andra.

Det är därför så smärtsamt att just möten med andra har blivit något som vi ska akta oss för i dessa tider.

Vilken tur att det är helt riskfritt att läsa böcker. De här böckerna och några till fick jag igår, de borde få designpris båda två – sååå snygga!

Sofi Oksanen är en STOR favorit. Och ja, Elin Cullhed en annan (ges ut i mars).

Det finns inget liv helt utan sorger. Men tricket är att lyckas vända sorgen och smärtan till något kreativt – för där finns det rörelse. Rörelsen är liv.


föda barn med medicinska interventioner

Om kvinnokroppen, sexualitet och födande

Lämna en kommentar
Höggravid kvinna
Foto: Lovisa Engblom

Om det är något jag har lärt mig av att följa kvinnors egna processer genom graviditet och födande så är det att sexualitet och födande är intimt sammankopplat med varann. Men att det är en väldigt främmande tanke för många eftersom vår kultur har lärt oss att se på förlossningen som något högst prosaiskt och ur ett strikt medicinskt perspektiv. Vi tänker inte så ofta på kropp, känslor och tankar som något sammansatt utan har blivit proffs på att dela upp dem i egna stuprör. I det här fallet blir livmodern ett av stuprören. När fokus är på risk och säkerhet så glöms kvinnans egen känslomässiga process lätt bort.

Jag citerar barnmorskan Ina May Gaskin ur hennes bok Birth Matters:

Orgasm, of course, is an experience that we almost exclusively associate with making love – so much that some women become offended and upset even thinking about the possibility of having such an experience while giving birth. I think this kind of reaction has much to do with the fact that the medical model of birth has successfully wiped from most people’s minds the obvious fact that women give birth with their sexual organ.

Det finns kanske inget som vi förknippar mindre med passion och sexualitet än sterila sjukhuskorridorer, sjukhusrutiner, gröna plastunderlägg, patientrockar, teknisk apparatur och gigantiska sopkorgar som står uppställda bredvid varje förlossningssäng. Själv var jag otroligt skeptisk när en kvinna berättade för mig att hon upplevt födandet som något delvis skönt, ja nästan orgasmiskt. Jag hade svårt att tro henne. För mig var födandet då mer förknippat med smärta och medicinsk intervention än något annat.

Att titta på filmen ”Orgasmic Birth” hjälpte mig inte riktigt heller att förstå. Snarare upplevde jag att jag omedvetet började exotifiera den sortens förlossningar. Men ju fler kvinnor jag har fått följa (med en ny sorts öppenhet för nyanser) – och ju fler fysiologiska födslar jag har fått vara en del av, desto mer har insikten smugit sig på mig. Det handlar om att kvinnans känslomässiga process och den egna sexualiteten inte går att koppla loss från barnafödandet – att den till och med kan komma till uttryck under en förlossning på ett sätt som gagnar hela födelsearbetet.

Egentligen är det inte så konstigt. För som läkaren och fyrabarnsmamman Sarah J Buckley skriver i sin bok Gentle Birth, Gentle Mothering:

The parallells between making love and giving birth are clear, not only in terms of passion and love, but also because we need essentially the same conditions for both experiences: privacy and safety.

Samma kroppsegna hormoner spelar en avgörande roll: endorfiner och oxytocin. Kvinnans eget kroppssvar på kåthet – alltså att få ”stånd” – är att bli våt och få en blodfylld vagina som sväller. Sex utan kåthet är inte lika skönt. Samma sak händer vid en vaginal förlossning när kvinnan har höga endogena nivåer av oxytocin och endorfiner. Oxytocin driver som bekant hela förlossningsarbetet framåt. Samtidigt sväller slidan och blir blodfylld – och det blir mycket enklare att föda ut ett barn utan att gå sönder. Ina May Gaskin igen:

”Obviously, such hormonal levels are not possible when woman are in great pain, feeling threatened, or being subjectet to constant interruptions – just as men don’t get erections when they’re terrified or being threatened with sharp instruments.”

Riktigt svåra bristningar är mer ovanligt vid hemförlossningar. Att känslor av trygghet, intimitet och tillit ofta är mer påtagliga vid dessa födslar kan vara en del av förklaringen . För det handlar inte bara om att det bör gå långsamt på slutet och tekniken hos de som bistår (finska greppet, hands poised, c-greppet osv). Det handlar också om kvinnans egna känslor och hennes eget kroppssvar.

Att få föda så ostört som möjligt på egna villkor och framförallt att få vara delaktig på ett djupare plan – att få säga JAA till det som händer i ett förlossningsrum – det är nog viktigare än vad vår kultur har lärt oss att tro. Därför blir jag idag glad varje gång en kvinna tar sin förlossning i anspråk, på vilket sätt det än må vara, eftersom jag vet att hon ju känner sig själv, sina känslor och sin kropp bäst.

Katalonien sommar 2017

Här kvinnors egna ord om sexualitet och födande:

Jag ställde en öppen fråga om det här känsliga ämnet på mitt instagram och fick flera svar. Här är några av dem:

Vet du. Jag känner ett litet styng av förbittring av att jag inte hade kommit i kontakt med detta när mina barn föddes. Eller jo, det hade jag på sätt och vis, genom filmen Orgasmic Birth. Men för mig var det sexuella då så förknippat med njutning tillsammans med partner. Jag ville verkligen inte hångla med min man under förlossningen. Men. När jag nu ser foton från bland annat Eva Rose Birth och kvinnor som håller sina fingrar över klitoris så kan jag riktigt känna hur skönt det skulle vara att lägga mina fingrar där under utdrivningen. Och vad jag önskar att jag hade gjort det när jag födde. Minns att jag klagade för barnmorskan att det kändes väldigt mycket vid klitoris. Då lades en varm trasa där. Men vad jag önskar att hon föreslagit att jag själv skulle lagt och hållt den där. Tror att jag mycket väl hade kunnat komma i kontakt med den sexuella energin då.

Blev våldtagen ett par gånger som 11-13 åring. Så det sitter i och kan inte ha personer nära på ”privata” ställen som inte jag litar på till 100%. Har arbetat på det i många år och tycker jag lyckats bra, men både vid kejsarsnittet och den vaginala förlossningen har jag känt mig ”trängd”. Vid kejsarsnittet när jag blev bedövad och rummet fylldes med okända människor och mina enda trygga personer inte var där som jag blivit lovad och jag var ”fast” = panik. Under den vaginala förlossningen när de ”behövde” känna hur öppen jag var.

Är beräknad att föda om fem dagar. Sexlusten har varit till och från under graviditeten: magen har varit i vägen, brösten ömma har inte känt igen min kropp vilket gjort det svårt att komma igång. Men så nu! Ojoj!!! Jag och min partner har legat varje dag senaste veckan! Förväntningar inför förlossningen, svullet kön och en insikt om att nu får vi ”passa på” för sen vet vi inte när vi kommer kunna njuta av varandras kroppar igen i en härlig cocktail! Är lite nervös för att få urinvägsinfektion nu inför förlossning men sexet är så härligt just nu att det inte går att låta bli!
Det konstigaste/häftigaste i det är nog känslan av att min kropp är helt ny. Den här fittan har jag aldrig haft förut inte heller den här kroppstorleken eller de här brösten. Både jag och min partner får liksom upptäcka på nytt det som funkade förut är inte nödvändigtvis det som funkar just nu. Men att ha sex känns som det mest effektiva sättet att närma mig dessa förändringar…


För mig har förlossningarna med barn tre, fyra och fem varit de största sexuella upplevelserna i mitt liv. Med det nummer tre hängde jag nog inte riktigt med på vad som hände och kändes i kroppen. Men till nummer fyra hade jag hört talas om Orgasmic Birth och var lite mer förberedd för att det kunde och fick finnas en sexuell impuls och känsla under födelsen. Under födelsen av barn nummer fyra närmade jag mig min man i tanke och känslan i fingertopparna på samma sätt som när jag vill vara intim, jag ljudande under värkarna på samma sätt som när jag njuter av sexuell beröring och inför varje värk slappnade jag av och lät den skölja över mig på samma vis jag låter en orgasm komma. Och ja, det var skönt att föda barn. Smärtsamt, men skönt. Och hemma i mitt egna vardagsrum med en planerad hemförlossning så hade jag gett mig själv förutsättningarna att låta förlossningsarbetet kännas på detta vis i kroppen. Med mitt femte barn blev känslan i stort sett densamma.
Och med nummer fyra och fem i åtanke så kan jag se tillbaka på nummer tre och i efterhand förstå att det var en liknande sexuell känsla under den förlossningen, men då jag inte kände igen vad det var jag kände då så kunde jag inte följa med kroppen och leva ut känslan.


Första födseln på sjukhus, barnmorskan rekommenderar oss att kyssas och att min man kan stimulera bröstvårtorna för att främja öppnandet. Jag känner hur jag öppnar mig av det, så coolt. Krävde ju verkligen trygghet i rummet för att göra dessa saker på beställning.
Andra födseln, hemma: är själv i badkaret, intensiv fas eftersom födseln gick på 2-3h från att jag vaknade. Har läst att klitoristimulering kan vara smärtlindrande men inser när jag provar att ojojoj det hjälper också värkarna att bli än mer starka.

När mina värkar satte igång började min man tillfredsställa mig sexuellt eftersom vi visste att oxytocin är en öppnare och en smärtstillare och vi ville trippa oss igenom födseln. Jag gick direkt in i aktiv fas och födde 8 timmar senare – förstföderska.

Tack!


Barnmorska

Porträtt av en barnmorska – meet a midwife

2 kommentarer

Förra veckan, på mitt instagramkonto blev jag ”taggad” och ombedd att berätta 8 fakta om mig själv. Jag antog utmaningen på ett lekfullt sätt, la upp några bilder och berättade åtta saker om mig själv. Sen skickade jag frågan vidare! Sibelle Colliander var en av dem som fick min fråga skickad till sig. Det slutade med att jag fick en lite längre text skickad till mig med åtta fakta invävt som ett personporträtt. Det var så fint – ja så äkta – att jag blev alldeles tagen. Det blev ett porträtt av en människa som också är barnmorska. Tack Sibelle.

Sibelle Colliander barnmorska

Av Sibelle Colliander

Jag blev barnmorska 1998. Jag hade en föreställning om att arbeta på ungdomsmottagningen men det insåg jag att det inte var så lätt att få tjänst där. Det blev förlossning/BB i Södertälje. Amning blev min stora passion och var med det nystartade i amningsnätverket som arbetade fram det första vårdprogrammet om bröstproblem i samband med amning. Arbetade enbart med amning och eftervård i 7 år på Huddinge sen drogs min nyfikenhet åter till förlossningen. Att arbeta med mer komplicerade fall, för tidigt födda och sjuka mammor var till en början skrämmande men å andra sidan utmanande, och det är något jag gillar.

Som 42 år blev jag änka, min man dog i en hjärntumör. Det blev en tuff period i mitt liv med 2 barn, då 10 och 12 år gamla. Men med gott stöd runt i kring och fina arbetskamrater så gick det lättare. Efter några år, när livet kändes mer hanterligt så började jag studera. Läste in kandidatexamen parallellt med sexologi (mina arbetskamrater undrade vad det hade med förlossning att gör? Mycket svarade jag!) och nattarbete. Tufft ja men roligt.

Och det var väl här någonstans som jag började intressera mig för vår kvinnliga sexualitet, förlossningsskador, bemötande och så vidare. Min uppsats handlar om kvinnors smärta vid vaginalundersökning. Det finns så mycket som vi barnmorskor kan göra för en god upplevelse. Här kommer också Föda Utan Rädsla och Aktiv Baby in, det knöt ihop mycket. För allt hänger ihop, sexualitet, barnafödande, amning, parrelation.

Min passion för barnmorskeriet blir bara större och större, det tar aldrig slut! Och nu senast att få representera och undervisa ett nytt hjälpmedel vid suturering, Hegenberger speculum, för bästa möjliga reparation av en förlossningsbristning (vilket jag gör det yttersta för att det ska bli så liten skada som möjligt, helst ingen vid en födsel).

Sedan 1998 har jag ansvarat för 934 födslar men varit som senior barnmorska på säkert några 100 till. Ett hisnande antal, svårt att greppa.

En egenskap som jag har och som jag ibland kan tycka stör mig men ibland också positiv, är att jag lätt blir rastlös. Det där att det måste hända något, göra något nytt, ändra… ibland bra, ibland irriterande. Men jag jobbar på det och får inse att sån är jag.

Hösten 2017 startade jag egen firma med syfte att i södra StorStockholm och östra Sörmland hålla profylaxkurser i lokal och hemma-hos. Inget jag lever på men det är så roligt att få möta dessa förväntansfulla paren. Det här gjorde att jag tog klivet att inte vara fast anställd utan vara min egen. Nu jobbar jag som konsult och timanställd inom förlossning/BB och med utbildning. 

En sak som jag är lite hemligt avundsjuk på och som jag skulle tycka vara stimulerande att få arbeta med är hemfödslar och vattenfödslar. Men det får väl bli min nästa utmaning i yrkeslivet.

Min passion i mitt yrke som barnmorska är kvinnans sexualitet och bäckenbotten, de är ju så tätt förknippade!

meetamidwife.se

Meet a Midwife Sibelle