Kvinnors självbestämmande inom förlossningsvården

Kvinnors självbestämmande inom förlossningsvården

3 kommentarer

För ett tag sen blev jag kontaktad av en kvinna som känt sig tvingad att underkasta sig ett intagnings-CTG på den förlossningsavdelning där hon födde sitt barn. Hon var själv påläst och ville av olika anledningar avstå just den undersökningen – men det gick inte.

Jag har hört flera liknande historier och de gör mig beklämd eftersom förlossningsvård inte är tvångsvård. Vård i samband med födslar ska snarare ses som ett erbjudande från samhällets sida. Ett erbjudande som de allra flesta kvinnor väljer att tacka ja till. Men bara för att man tackar ja till erbjudandet om vård under förlossningen innebär det inte att man automatiskt väljer att underkasta sig alla de undersökningar eller interventioner som kan komma att ingå i detta erbjudande. Vård ska så långt det går utformas efter den enskilda individens behov och önskemål. I det ingår att födande kvinnor har rätt att göra informerade val som kan innebära att de tackar ja eller nej till olika ingrepp och undersökningar.

Jag citerar här ur den patientlag som trädde i kraft år 2015:

”Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer av denna eller någon annan lag. Innan samtycke inhämtas ska patienten få information enligt 3 kap.
Patienten kan, om inte annat särskilt följer av lag, lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att han eller hon samtycker till den aktuella åtgärden. Patienten får när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.”

Tanken med patientlagen är att patientens integritet, självbestämmande och delaktighet ska främjas.

Svårt att tacka nej till intagnings-CTG

Själv tycker jag det är intressant att just intagnings- CTG har blivit en sån institution på våra förlossningsavdelningar – i praktiken är det nästan omöjligt för födande att tacka nej till denna rutin. CTG har blivit så integrerat och självklart att det också uppfattas som provocerande att lyfta på locket till hur evidensbaserad denna praktik egentligen är. En del debatt har förts om nyttan med intagnings-CTG vid lågriskförlossningar.

Forskning visar nämligen att andelen kejsarsnitt och medicinska interventioner ökar vid intagnings-CTG på friska gravida. Samt att intermittent avlyssning med doptone eller tratt inte är sämre när det gäller utfall som dödlighet.

I flera länder världen över screenar man därför inte rutinmässigt friska gravida med intagnings-CTG. I Sverige rekommenderas intagnings-CTG på alla, men kvinnor har stöd i lagen att själva få göra avvägningen nytta/risk med denna metod. Kvinnor har alltså rätt att få tacka nej.

Men hur fungerar patientlagen i praktiken?

Jag har tagit del av en spännande studie där författaren undersökte om kvinnor ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val när det gäller vissa undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning. Det är barnmorskan Viveca Crafoords magisteruppsats och du hittar den här:

Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning

Det är en studie med kvantitativ ansats och datainsamlingen gjordes med hjälp av enkäter.

”Resultatet antyder att kvinnor inte ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val utifrån begreppens rätta bemärkelse när det gäller ett flertal specifika undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning förutom när det gäller rutinultraljudsundersökningen. Kvinnor uppfattar dock att de ges möjlighet vara delaktiga i beslut rörande undersökningar och behandlingar överlag under graviditet och förlossning. Hierarkiska ordningar och riskkulturen som råder i förlossningsvården är tidigare påvisade faktorer som kan utgöra hinder för kvinnors möjligheter till informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning.”

De undersökningar och behandlingar som deltagarna i studien blev tillfrågade om var rutinultraljudet, CTG, amniotomi (att ta hål på hinnorna), oxytocininjektionen efter förlossningen och navelsträngsblodprovet.

Information om olika undersökningar och behandlingar

För att kunna ta ställning till en behandling behöver kvinnor först få information om densamma. Den undersökning som flest antal deltagare svarat att de fått någon information om i Viveca Crafoords studie var rutinultraljudet. Kanske är det inte så konstigt att just rutinultraljudet behöver informeras om? Det är ju ett mottagningsbesök där kvinnan behöver infinna sig på en viss plats en viss tid.

De undersökningar och behandlingar som lägst antal deltagare i studien svarat att de fått information om var oxytocininjektion och navelsträngsblodprov efter förlossningen. Vid det laget är ju den födande redan på plats på förlossningen och personalen kanske skyndar på med sina rutiner. Själv upplever jag många gånger att kvinnor knappt varit medvetna om att de fått en oxytocininjektion, att navelsträngsprover har tagits eller att K-vitamin har givits. Att först få information är ju en förutsättning för att kunna tacka ja eller nej.

Vad gäller CTG så hade de flesta i studien fått muntlig information av barnmorskan på förlossningen. En knapp tredjedel av de som fick information om undersökningen upplevde att informationen syftade till att göra ett val.

Finns det en rädsla för vad kvinnors egna val kan komma att innebära?

Min egen reflektion är att patientlagen må vara självklar i teorin men inte alltid i praktiken. För att kvinnor ska kunna göra informerade val behöver de först få information. Sedan behövs vårdgivare som respekterar det givna eller inte givna samtycket – utan subtila påtryckningar av något slag. Att föda barn är att vara sårbar och ”öppen”. Jag tror att kvinnor många gånger blir väldigt följsamma när de känner att barnmorskor eller läkare är obekväma med att de vill tacka nej till en undersökning.

Men det är just när den egna viljan – samtycket – respekteras och sätts högre än avdelningens rutiner, som man kan vara med och bidra till mer delaktighet och ”empowerment” åt kvinnor.

Referenser:

Alfirevic Z, Devane D, Gyte GM, Cuthbert A. Continuous cardiotocography (CTG) as a form of electronic fetal monitoring (EFM) for fetal assessment during labour. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 2: CD006066.

Crafoord, V. (2017). Informerat samtycke och informerade val under graviditet
och förlossning (Examensarbete, Högskolan i Borås). http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1205237/FULLTEXT03

Devane D, Lalor JG, Daly S, McGuire W, Cuthbert A, Smith V. Cardiotocography versus intermittent auscultation of fetal heart on admission to labour ward for assessment of fetal wellbeing. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 1: CD005122.

SBU.se/sv/publikationer/sbu-kommentar/fosterovervakning-med-kardiotokografi/

SFS 2014:821. Patientlag. Stockholm: Socialdepartementet.


tankar inför förlossningen

Rapport från gravidvecka 28, 29, 30

1 kommentar

Jag är nu gravid i vecka 31 och den ”riktiga” nedräkningen har börjat. Det känns smått surrealistiskt. Att jag befinner mig här igen. Veckorna har gått så fort och jag börjar därför känna mig aningen stressad. Vill ju att det ska vara städat, ordnat, fixat, lagat och uppstyrt lagom tills bebisen kommer. Vad det nu innebär.

Samtidigt så är det en övning i acceptans att få sitt sjätte barn. För jag kan inte styra helt över hur tillvaron som snurrar runt mig kommer se ut. Hur resten av familjen mår, ja alla toppar och dalar som det innebär att vara tonåring till exempel. Däremot önskar jag hett och innerligt att jag ska få med mina tonårsbarn på att de behöver lära sig städa sina rum ( på riktigt) och bli lite mer delaktiga i hushållet härhemma. Jag är inte så förtjust i den här rollen som hotellvärdinna. Om och om igen hör jag mig själv tjata om basala saker som att man gärna får ställa in smöret i kylen när man gjort sin kvällsmacka, att man gärna får tappa ur sitt badvatten när man har badat och att skräp ska slängas i papperskorgen samt att disk inte mår bra av att ligga och gro under sängen… Önskar att vi hade kommit lite längre på just den punkten.

Att trivas med sin gravidkropp i högsommarvärme

höggravid
Som den här kannan ser ut känner jag mig!

Efter hemkomsten från vår släktgård så har mitt mående gått lite upp och ner. De allra varmaste högsommardagarna i juli var tuffa. Jag kämpade med att försöka trivas i min kropp och med värmen. Det gick sådär. Som en varm, bubblande och fräsande tekanna kände jag mig. Vår svala källare blev räddningen. Jag har passat på att rensa bland mina papper och inreda mitt hemmakontor i källaren så att det ska kännas mysigt att gå tillbaka till ”jobbet” vid skrivbordet efter sommaren.

Trädgården hann bli alldeles torr under våra veckor borta och jag har kämpat med att försöka rädda mina tomatplantor och alla växter som behövt vatten. Men trädgårdsarbete i högsommarvärme är tufft när man redan känner sig som ett litet kraftvärmeverk. Sällan har jag känt en sån befrielse och lättnad som när några regndagar svepte in över landskapet.

Tankar inför förlossningen

Det allra roligaste är att vår bebis nu lever sitt eget liv inne i min livmoder. Att bära runt på någon som sparkar, hickar och fnular med olika saker därinne är speciellt. Jag är inte en utan två personer just nu. På riktigt. Vi sitter ihop som en enhet och det är så djupt fascinerande. I mina förberedelser inför förlossningen så bär jag med mig den vetskapen: att mitt välmående är viktigt för bebisen. För det här att vi sitter ihop gäller ju inte bara under graviditeten utan i högsta grad även under förlossningen. Därför berör det mig så illa – nu kanske mer än någonsin – att kvinnor så ofta inte får det stöd och den kärlek de behöver under själva födseln. Födande kvinnor förtjänar att bli behandlade med den största respekt och att få allt det känslomässiga stöd de behöver. Det är viktigt för alla att upplevelsen av att föda barn blir så stärkande och positiv som möjligt. Barnet ska ju inte bara komma ut med livet i behåll utan också bli väl omhändertaget av föräldrar som mår så bra de bara kan – föräldrar som inte är traumatiserade efter en onödigt lång eller jobbig födsel.

Därför: att ännu en sommar få höra alla vittnesmål från en extremt pressad förlossnings och BB-vård gör mig både trött och ledsen. Oj jag har hört och läst så många berättelser både från mina barnmorske – och doulakollegor. Att kvinnor ändå föder barn i det kaos som nu är mer norm än undantag på somrarna beror på att våra födande krafter är starka och våra kroppar välfungerande – inte på att förlossningsvården fungerar som den ska.

Ja, jag vet lite för mycket. Men all den erfarenhet jag sitter på, både som barnmorska, doula och som födande kvinna bär jag med mig in i mina förberedelser inför just den här födseln.

Och snart är det verkligen höst

Nästa vecka börjar de stora barnen skolan och det känns skönt att få några veckors hösttermin innan bebis är beräknad. Jag och min kollega Eva har redan hunnit med några arbetsdagar ihop och det ger faktiskt mer energi än det tar! Älskar mitt jobb. Den som tror att jag har satt jobbet på paus för att nu gå helt in i en bebisbubbla tror fel. Både mina egna och våra gemensamma kreativa projekt bubblar och puttrar på för fullt.

Däremot tänker jag givetvis anpassa allt efter bebisens ankomst. Längtar SÅ efter det nya liv som bokstavligen växer så det knakar i mig.


hypnobirthing

Vad är hypnobirthing? En teknik för avslappning och ”omprogrammering”

Lämna en kommentar
Foto: Lovisa Engblom

Det finns nog inget lättare än att göra narr av någons förberedelser inför sin förlossning. Särskilt om ord som ”hypnobirth” ingår i förberedelserna. Då är det lätt hänt att personer runt omkring tycker att nu, nu har det gått lite VÄL långt ändå. Att bli bortviftad som om man håller på med något larvigt när man försöker förbereda sig inför det största i livet: att föda sitt barn.

Men det handlar framförallt om okunskap hos omgivningen.

Som jag ser det så finns det olika nivåer av förberedelser inför förlossningen. Vilken födsel man förbereder sig för spelar förstås in. Vad ska hända? Är det en planerad kejsarfödsel? En hemförlossning eller en ”vanlig” sjukhusförlossning? Att inhämta praktisk kunskap om olika förlossningssätt är ett sätt att förbereda sig på. Att gå på föräldrakurs och lära sig om hur vi traditionellt delar in förlossningen i faser samt allt om epidural, lustgas och TENS är ett annat sätt.

Det vi ibland missar är att vi är helt förprogrammerade och indränkta i den kultur för födande som råder just här. Den är en slags osynlig diktator i hur vi förbereder oss. När vi tror att vi helt självständigt och förutsättningslöst sätter tänderna i förberedelser inför förlossningen så missar vi ofta att någon styr med väldigt fast hand i bakgrunden. Däremot: kroppens egen inneboende förmåga att föda barn – kunskapen och instinkterna för födande som finns lagrade som ett evolutionärt minne i oss – de har ingen susning om vilken kultur för födande som råder just här.

Kroppen vet inte vad som är rätt sak att göra i vår kultur. Nämligen att ringa in till förlossningen när värkarna har blivit regelbundna för att sedan förflytta sig från det farliga hemmet till det säkra sjukhuset. Att där på det okända stället försöka hinna lära känna flera okända personer som går i skift. Att få band spända runt magen och en infart i handen. Att någon berättar hur och vad man ska göra nu. Gå hit! In i det här rummet ska vi! Nu vill jag undersöka, lägg dig här.

Det är instinkt att vilja söka upp sin trygga födelseplats innan födandet tippar över och bli mer intensivt. Som när katten söker upp sitt avskilda ställe innan hon föder sina kattungar i lugn och ro. Det är alltså helt i sin ordning när födande söker upp sjukhus i latensfas. Att bli hemskickad när man försöker få tillträde till sitt ”birthspace” i lugnt skede går emot impulsen att vilja boa in sig. Även om det i vår kultur ofta är att föredra att vänta med att åka in tills födandet tippar över gränsen för ”the point of no return”.

Vårt autonoma nervsystem kommer att reagera på okänd miljö, förflyttning, okända människor och att vara gäst på någon annans territorium när vi föder. Även om vi intellektuellt känner oss trygga och väl omhändertagna på sjukhuset. Att en del kvinnor ändå ”lyckas” föda barn helt av egen kraft inom detta system är ett bevis på hur välfungerande våra kroppar är. Fysiologi och medfödd instinkt i födande är mycket mer konstant över tid än den kultur vi skapat runt samma fenomen. Viktigt att förstå är alltså att det system vi har skapat för födande delvis går på tvärs mot medfödda instinkter i födandet.

Att hitta tillbaka till instinkterna i födandet är därför ett helt konststycke i sig. Det kan ta år. En del kvinnor har en stark inre röst som guidar dem. Jag blir alltid så imponerad när en förstföderska förbereder sig på ett sätt som går på tvärs mot rådande kultur. Men det vanliga är att de som ska föda sitt första barn förbereder sig på den mer grundläggande nivån som går i linje med hur vår kultur ser på födandet, för att sedan, efter att ha varit med om sin första förlossning, kanske gräver ännu djupare efter något som de upplevde fattades dem under förlossningen.

En del lyckas gräva tillräckligt djupt och hittar det där som fattades.

Så vad går hypnobirthing ut på?

Vår kultur har lärt oss att se på födandet som något väldigt farligt och nyckfullt som enbart kan vara säkert i retrospektiv. Att utfallet aldrig ligger i ”våra” händer utan enbart i slumpens och framförallt: i experternas händer. Vi har lärt oss att lita mer på auktoriteter än på våra egna instinkter. Misstron gentemot instinkter och kroppens egen kunskap kan därför vara stark. Teknik och experthjälp ska rädda oss från våra kroppar som bevisligen fungerar som den sämre sortens maskiner.

Hypnobirthing som koncept börjar därför i att lära ut om fysiologisk födsel och instinkter i födandet. Alltså att veva tillbaka och delvis ”omprogrammera” vårt sätt att se på födandet. Att kliva ur vår kulturella ram och hitta en ny mer positiv ram att se på födandet från. Det handlar om att plocka bort den osynliga diktatorn som vår tids patologisering av födandet är och samtidigt erkänna hur stor inverkan omgivningen har på en födsel.

Hypnobirthing är också ett sätt att få lite strukturerad input i ens personliga mind-body connection (den att kropp och känslor hänger ihop under förlossningen). Det handlar om att öva upp tekniker för djupavslappning. Samt att jobba medvetet med affirmationer och visualisering. Att repetera och öva är en viktig del. Precis som elitidrottare vet att jobba med inre bilder och positiva affirmationer inför stora händelser i sina karriärer. Att föreställa sig hur de vinner loppet. Inte hur de förlorar. Kanske handlar det om att kasta bort all onödigt bråte och last som tynger och ”lära” kroppen att vara mer ”in the zone”.

Själv tycker jag att det är riktigt stärkande sätt att förbereda sig inför förlossningen på. För även om det alltid finns en komponent av oförutsägbarhet under en förlossning (precis som livet i övrigt) – den punkt som alla hela tiden vill trycka på – så är det faktiskt betydligt mer överraskande hur mycket man själv faktiskt KAN påverka sina förutsättningar inför förlossningen.

Och när den poletten trillar ner, ja då kan det bli riktigt lustfyllt att förbereda sig inför förlossningen. Igår satt jag och gjorde små handskrivna kort med affirmationer. Det kändes så fint. Du får gärna låna dem om du vill.

Varsågod: Några affirmationer inför förlossningen

Jag litar på min kropp och mina instinkter.

Smärtan passerar mig utan att vara en del av mig.

Go to Labour Land.

Surrender.

Jag är i ett hav. Här är det varmt, intensivt och vackert.

Let your monkey do it!

Jag är VÄRKSTARK.

You are transported back through history.

Be water.


Profylaxkurs online? Passa på!

Lämna en kommentar

Reklam för egen verksamhet

Nästa söndag den 8 augusti håller jag och Eva vår första profylaxkurs ihop efter semestern! Kursen är fyra timmar lång och hålls mellan klockan 9-13. Du anmäler dig enkelt på vår hemsida profylaxkurser.se

Fördelen med att hålla en kurs online är ju att du kan anmäla dig vart än i landet ni råkar bo. Så om du/ni har önskat gå en profylaxkurs men inte ”fått till det” under sommaren så har ni chansen nu! Oavsett om du känner dig lugn eller orolig inför förlossningen så är Föda utan rädsla en värdefull förberedande kurs.

Målet med kursen är att stärka tilliten till kroppens förmåga att föda och stärka stödpersonen i sin förmåga att ge stöd. För att kunna göra det blandas teori, praktik och olika övningar som hjälper er att förstå hur ni kan använda er av profylaxverktygen andning, avslappning, rösten och tankens kraft under förlossningen. Att teama ihop sig med sin partner eller stödperson inför förlossningen är alltid bra – oavsett om det är första, andra eller tredje barnet som ska födas.

Och snyft! Det blir den sista profylaxkursen jag håller på ett tag. Eftersom det väntas barn i oktober – och eftersom jag och Eva ska hålla i en till doulautbildning innan dess! Vi behöver helt enkelt lägga vårt fokus där ett tag. Men Eva kommer fortsätta ge profylaxkurser som vanligt och jag räknar med att vara tillbaka någon gång under våren 2022.


När känslan av lätthet och grace försvinner i värmen

Lämna en kommentar

Låt oss prata om värmen… Även om det kanske inte är extremt varmt i Sverige just nu så är det varmt. Och det räcker med några grader varmare och lite mer fukt i luften än vanligt för att det verkligen ska kännas, särskilt när man är gravid.

Sommarvärmen blir det där extra barnet som man måste ta hand om vare sig man vill det eller inte. För att låtsas som ingenting går inte. En morgon kände jag för att ta en promenad. Jag tog min vanliga långpromenad, den som tar ganska precis en timme att gå. Kände mig lite sådär nonchalant gravid och allmänt fabuolus. ”Titta här går jag och tar en lång promenad, gravid eller inte”. När jag kom hem kändes det som att all vätska hade samlats på ett ställe i kroppen: i mina fötter. De var som små svullna kuddar och jag kände mig besegrad. Blev tvungen att ligga med benen i högläge och bara andas en lång stund. Svettig var jag också. Ja klumpig, svettig och svullen kände jag mig. Inte alls så fab längre.

Det är väl kanske det som gör att värmen blir lite jobbig. Känslan av lätthet och grace försvinner. Att krångla på sig stödstrumpor på morgonen kan vara värt. Tunna sommarklänningar är också att rekommendera. Men det bästa tipset är nog ändå att anpassa dagen efter värmen. Och gärna försöka ligga lite steget före innan värmen kommer och liksom hugger en i ryggen. Tänk Katalonien. Tänk Spanien. Siesta.

Morgontimmarna fram till kl 12 kan vara det bästa med hela dagen. Då är det fortfarande svalt i huset, det går att tänka klara tankar och äta frukost i lugn och ro. Men jag undviker ändå att ta mina entimmespromenader på morgonen när det är såhär varmt. Eftersom de kostar lite för mycket. Mitt styrkepass på 20 minuter funkar däremot helt okej! Efter klockan 13 gäller det att lägga in en lägre växel. Då försöker jag tänka siesta och gärna vila i någon eller några timmar. Eller – om det ska åka och badas någonstans så är det vid den här tiden. Svalkan som ett bad i sjön kan ge slår det mesta.

Det värsta är när jag glömmer att det är ”siesta- dags” och bara jobbar på i trädgården, köket eller med det där städprojektet. Då när jag glömmer att lägga i en lägre växel alternativt att åka och bada. Då hinner värmen komma och ”ta mig” mitt i arbetet.

Även om siesta kan kännas som ett litet avbrott i dagen så får man tänka på kvällstimmarna som kommer sen. Åh, de där ljuvliga kvällstimmarna då när man kan börja leva igen. Äta en sen middag eller bara fortsätta med det där projektet. Eller läsa några kapitel i sommarboken, nu med en lagom ljummen bris som sällskap.

Att ta hänsyn till värmen på semestern, anpassa sig och försöka att inte kämpa emot är därför mitt bästa tips. Och så måste jag slå ett litet slag för det här med att bada. Även om vägen dit ibland kan vara lite kämpig: ja att packa badkläder och handdukar, knöla in barnen i bilen och hinna bli ALLDELES genomsvettig innan man äntligen kommer fram till badet. För att då upptäcka att nästan alla andra tänkt samma sak och befinner sig på samma bad som ni gör.

Ändå. Den där svalkan som kommer av att sakta sänka ner sin gravida muminkropp i vattnet. Lättheten. Känslan av att vara en flytande kork ett tag. Känna att kroppen återfår sin grace under några långsamma simtag. Så koordinerat och utsökt att simma en stund. Sublimt rentav.


Rapport från gravidvecka 25, 26, 27

2 kommentarer

Idag är jag gravid i vecka 27 enligt min gravidapp. Jag ligger alltså precis några veckor efter kalenderveckorna. Det är en aning förvirrande nu när jag snarare räknar tiden i gravidveckor. När vi åkte till Hälsingland på semester var jag iallafall i gravidvecka 25. Allt kändes fortfarande rimligt och under kontroll. Vi började våra Hälsingeveckor med att hälsa på våra vänners släktgård i några dagar. Varmt, mysigt och mycket trevligt! Vår äldsta dotter Miriam åkte till Frankrike en vecka istället.

Sommarsemestern är ju de där veckorna då när allas förhoppningar och förväntningar på ledighet, bad, njut, långa promenader och lästa böcker ska infrias (alternativt ett ohemult mobilscrollande och dagslånga sovmorgnar). Allt ska liksom tas igen på semestern. Själv hade jag packat ner träningsskor, träningskläder, böcker och bar på en massa förväntningar om ledighet som skulle hinnas med. Det är lätt att glömma att sommar i en storfamilj också innebär berg av disk, sår som ska plåstras om, syskontjafs och det ständiga kravet på att man som förälder förväntas fixa fram saker att äta.

När vi checkade in på vår egen släktgård i Hälsingland så var både jag och Hanna sjuka. Misstänkt sjuka. Med alla covidsymtom… Först blev jag så indignerad och sur. Det här var ju inte alls enligt plan! Sen att vi lyckades pricka in de flesta Covidsymtom gjorde ju inte direkt saken bättre. Att gå runt och hosta som om man har cornflakes i lungorna på släktgården. Inte jättepopulärt i pandemitider.

Plötsligt svepte minnen från mina tidigare graviditeter över mig. Alla tröstlösa hostnätter jag har genomlevt som gravid. Halvsittandes i någon soffa knaprandes på någon värdelös (läs verkningslös) receptfri hostmedicin. Att vara gravid med småbarn runt sig innebär ju en ständig risk att bli smittad eftersom immunförsvaret trycks ner en aning under graviditeten. Och det kan vara riktigt kämpigt att dras med en seg övre luftvägsinfektion, en som inte riktigt vill släppa taget, hur ofarlig den än är.

Covidtest och löktricket

Jag och Hanna hostade ikapp på nätterna en hel vecka. Det blev soffan för mig. Halvsittande. Ja, jag tyckte ganska rejält synd om mig själv då. Kände mig faktisk riktigt ledsen. Hostade så jag nästan kräktes flera gånger ( kräktes en gång på riktigt) och sov bara några enstaka timmar i stöten. Dagarna flöt förbi som i en dimma medan resten av familjen åkte och badade någonstans. Själv såg jag till att boka tid för Covidtest.

Min kära man skjutsade mig till egenprovtagningen som erbjöds utanför Bollnäs lasarett. Det måste nog vara kärlek – att hjälpa någon att ta prov för Covid. Han fick sitta och hålla i påsen med provrören medan jag satt där i bilen och spottade, snörvlade och försökte få till provet enligt konstens alla regler. Svaret kom morgonen därpå. Det var negativt.

Först när jag hade resignerat fullständigt från mina planer på att inte vara sjuk under semestern kom vändningen. Jag bad mina följare på instagram om ett husmorstips som kan hjälpa vid rethosta och fick löktipset. Det var så många som helt oberoende av varandra gav mig just löktipset – att jag kände att det måste jag bara prova! Man skär upp en gul lök, lägger på en tallrik och häller kokande vatten över. Tallriken ska stå bredvid sängen så att det går att andas in lökångorna. Det fungerade faktiskt förvänansvärt bra! Mycket bättre än de receptfria hostmedicinerna. Så jag andades in lökångor i några nätter och kände mig riktigt upplyft. Tänkte på hur billig en lök är. Hur ofarligt det är att andas in lök. Att det luktade lök gjorde mig inget. Snarare fick doften av lök mig att känna mig mer levande. Jag tänkte att det inte är så dumt att ha en följarskara på instagram.

På morgonen frågade Hanna: ”Ska du inte äta upp din löksoppa mamma?”

Filmer och böcker

Sen såg vi ”The square” av Ruben Östlund och jag kände mig ännu mer levande. Det är en av de många filmer vi inte hunnit se. Att just den filmen är en riktig saltlakritskaramell med toner av körsbär i botten – en som man kan suga länge på – ja det gjorde ju inte saken sämre.

Jag fortsatte att läsa ur boken ”Samlade verk” av Lydia Sandgren. Men det var först när jag bytte till boken ”Kattöga” av Margaret Atwood som jag verkligen kände mig drabbad. Åh, att få läsa hennes skildring av att vara barn i Toronto. Den boken blir en sån där bärarbok, ännu en värld att alltid bära med sig.

När jag hunnit bli frisk såg vi filmen ”Parasit” av Bong Joon-ho. Wow vilken film! Du som inte redan har sett den har något att se fram emot. En rafflande film.

Träningen under gravidvecka 25, 26 och 27…

Ja det blev ju ingen träning när jag var sjuk. Men så fort jag kände mig piggare tog jag upp min rutin: hemmagympa med Sofia på morgonen. Alltså, tack public service och SVT. Tack. Passen är 20 minuter långa och finns på SVT play. Mina favoritpass är Core och Styrka. De går utmärkt att göra som gravid. Tanken jag har är att försöka förebeygga att få så besvärlig ryggvärk som jag hade mot slutet av min förra graviditet. Just det känns som en liten kamp mot tiden. Tredje trimestern brukar ju vara den tyngsta och det är avgörande att komma igång med träningen innan det blir för jobbigt.

Att städa ur oss från släktgården blev en pärs. Jag städade tills jag var alldeles andfådd och svettig. När vi väl kom hem till Uppsala såg jag på min gravidapp att jag nu tippat över till den tredje trimestern. Och när jag klev ur bilen kände jag den där välbekanta värken mot ryggslutet… Nej. Svanken som liksom tynger och börjar värka efter ett tag.

Jag. Ska. Inte. Få. Ryggvärk.

Förflyttning med en stor familj är alltid lite av ett företag. Och jag upplever att det förstärks av att vara gravid. Min energi räcker inte riktigt hela vägen fram som den alltid brukar göra. Det är som att jag nu saknar det där reservbatteriet som drar igång på autopilot när det ordinarie batteriet tar slut (vilket det alltid gör). Nu tar det liksom slut när batteriet är slut. Så när vi kom hem däckade jag.

Väl hemma

Idag fyller vår äldsta son David 15 år och det har vi firat nu på morgonen! Nu ska jag snart bege mig till min barnmorska på mödravården. Veckorna går trots allt och att vecka 30 snart hägrar känns som en riktig milstolpe. Snart börjar den riktiga nedräkningen.

Foto: Lovisa Engblom

sommarsemester

Bloggen tar semester i några veckor!

Lämna en kommentar
Foto: Lovisa Engblom

Ja, eller jag som skriver bloggen tänkte ta bloggsemester i några veckor. När jag ”släpper” bloggen så ett tag brukar det nämligen poppa upp en massa nya idéer till blogginlägg. Och det är precis det jag vill åt! Att få känna den där bloggpeppen igen är underbart. Eftersom det här inte är en livsstilsblogg så behöver jag inte heller skriva ett blogginlägg om dagen för att bevisa att jag fortfarande finns och är någon att räkna med. Ni vet att jag finns och är någon att räkna med.

Vi ska åka upp till Hälsingland och vår släktgård i några veckor. Det ska bli så skönt. Men innan vi åker vill jag tipsa om några godingar till blogginlägg!

För dig som ska amma för första gången i sommar (eller för all del som ammar igen och behöver lite repetition och stöd). Läs min guide till amning första veckan!

Guide till amning första veckan efter förlossningen

Om du har ett barn som inte vill ta bröstet:

När ditt barn inte tar bröstet

För dig som vill förbereda dig inför förlossningen!

För dig som är gravid och vill ha tips på hur du kan förbereda dig inför förlossningen: Gå till appen One Million Babies, tryck på menyn, sen på ”inför förlossningen” och sist på ”förlossningsförberedelse”, så kommer du åt de 15 texter som jag har skrivit om just förlossningsförberedelse.

För dig som funderar på det här med igångsättning och förlossning, varsågod, här kommer ett tips på inlägg:

Guide till igångsättning av förlossning med alternativa metoder

Om du vill läsa ett mustigt inlägg om krystfasen så rekommenderar jag det här inlägget:

Ocensurerat om krystfasen

Sist men inte minst vill jag tipsa om en riktig ögonöppnarbok som är ett måste för alla som vill fördjupa sig i vår förlossningskultur:

Boktips: Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage av Rachel Reed

Jag önskar dig en riktigt fin sommar! Den 19 juli är min bloggsemester över.

Foto: Lovisa Engblom


Att stycka upp något i bitar

Att stycka upp något i bitar – motsatsen till holistisk

3 kommentarer
Att stycka upp något i bitar

Följer ni barnmorskan och forskaren Rachel Reed på hennes instagram och blogg? Gör det. Hennes instagram och blogg heter samma sak: @midwifethinking Det är sällan jag får lust att resa över halva jorden för att träffa en person. Men Rachel Reed har väckt den längtan i mig just eftersom hon

  1. Är barnmorska med unika kunskaper helt utanför ”boxen”
  2. Har förmågan att formulera sig
  3. Både är disputerad och insatt i forskningen samtidigt som hon har skrivit en fantastisk ögonöppnarbok med ett allt annat än akademiskt språk
  4. Sånt imponerar på mig!

Varför kom jag då att tänka på henne? Jo för att det precis har blivit känt att de nationella riktlinjerna för när en födande kvinna beräknas vara i aktiv fas ska ändras! Här kan du läsa om de nya riktlinjerna. Jag citerar här ur dem:

Ny forskning talar för att aktiv fas, brytpunkten för när öppningsgraden av modermunnen ökar i hastighet, föreligger vid minst 5 cm för de flesta kvinnor, förstföderskor såväl som omföderskor. Det som tidigare beskrivits som värksvaghet (modermunnen öppnar sig <1cm/h) har i nyare forskning visat sig vara en alltför strikt tidsindikator och bör inte användas som en enskild faktor för att bedöma förlossningsprogress. Vidare finns vetenskapligt stöd för att partogrammets actionline inte bör användas som enskild indikator för intervention under öppningsskedet, vid spontan start av förlossningen. Det som skiljer från tidigare definition är att det tydliggör den aktiva fasen vid spontan förlossning. Öppningsgraden har ändrats till 5 cm från tidigare 4 cm eller utplånad cervix och öppet 1 cm. Vattenavgång ingår inte i definition av aktiv fas. Etablerat värkarbete som föregår aktiv fas hanteras individuellt.

Det här är ju ett jättebra steg mot att erkänna att det finns en enorm normalvariation i det spontana förlossningsförloppet: att den tidigare måttstocken varit felaktig och att partogrammets snäva actionline lett till intervention i onödan för kvinnor med helt normala förlossningar.

Men det finns ändå problem med att stycka upp förlossningen i faser baserat på cervix öppningsgrad i centimetrar. För det blir så lätt att man missar helheten. Den spontana förlossningen är en organisk process snarare än ett mekaniskt system. Och organiska processer är dynamiska, komplexa, mångdimensionella, kvalitativa och omöjliga att återskapa. Medan mekaniska system är statiska, endimensionella, kvantitativa och går att upprepa. När man applicerar ett mekaniskt teoretiskt ramverk på ett levande system så kommer det ofrånkomligen att orsaka problem.

Jag har redan fått flera meddelanden från kvinnor ( helt oberoende av varann) som nu är oroliga för att den nya definitionen av aktiv fas kommer göra det ännu svårare för dem att få en förlossningsplats på sjukhus i rimlig tid. En del som har långt att åka till förlossningen kan bli oroliga för att inte bli ”insläppta” förrän de är öppna just 5 centimeter. Det vore naturligtvis förfärligt om det blev så. Men jag tror inte det.

För trots allt så kan den födandes modermun vara öppen 1 cm och en timme senare är barnet framfött. Den födande kan konstateras vara öppen 9 cm medan det fortfarande är flera timmar kvar av förlossningen – utan att något är fel. En del kvinnor kommer heller aldrig in i ett regelbundet värkarbete! Det finns kvinnor som föder med ett väldigt intressant och rätt så slumpartat värkmönster från början till slut. Givetvis utan att något är fel. Det innebär att vi behöver lägga stor vikt vid enskilda kvinnors behov och gå efter dem – snarare än de ”yttre referenser” som öppningsgrad i centimetrar innebär. Jag hoppas och tror att det är innebörden av de nya riktlinjerna.

Men vad har det här med Rachel Reed att göra? Jo, hon menar att det här med att dela in förlossningen i faser: att det är bullshit. Att det helt enkelt inte är relevant att dela in förlossningen i första, andra, tredje, fjärde fasen (eller latensfas, öppningsskede, utdrivningsskede och så vidare eftersom det ofrånkomligen blir att stycka upp en organisk process i bitar. Och när man väl sitter där med bitarna var för sig så kan de inte fogas ihop till en helhet igen. ) Istället erbjuder hon oss ett annat teoretiskt ramverk för förståelse av förlossningen.

Och det är sånt jag älskar. När någon har mod att gå lite utanför den gängse världsbilden och förståelsen av ett fenomen och med ett gediget underlag i botten presenterar ett helt nytt sätt att se på detsamma.


bad!

På äventyr i skärgården

Lämna en kommentar

Jag måste erkänna att sommaren kom lite fort ( i år igen). Trots att jag gett mig tusan på att vara förberedd och hinna med både det ena och det andra innan semestern började så blev det inte riktigt så. En vecka VAB, en förlossning, lite ändringar i schemat och vips så låg jag efter i mitt tilltänkta schema. Men, jag har blivit faster för första gången och barnen har fått en till kusin! Det slår ju det mesta.

Den här skärgårdsveckan får bli en slags upptakt till den riktiga semestern: en vecka med både lite jobb och semester. Ja så mycket semester som det blir när man åker ut till en ö med fyra tonåringar och två små. Bara ATT komma iväg är ju ett helt företag i sig. Vår äldsta dotter Miriam och hennes pojkvän fick inte plats i bilen så de tog tåget ihop. Vi andra sprang in och ut ur huset och lastade in i bilen i vad som kändes som flera timmar. Kruxet var den att ett lagat tält var på väg med postnord. Och innan vi kunde åka behövde vi invänta denna leverans eftersom paket skickas hem om de inte plockas ut inom en viss tid. Så det slutade med att vi åt hamburgare ute, handlade med oss all mat som man behöver när man ska ut till en skärgårdsö och sen åkte vi hem igen och hämtade ut ett tält. SEN kunde vi komma iväg.

Vid Björkviks brygga blev vi mötta av barnens farmor och bonus-farfar med båt. Det blev en dyrbar båtlast. Och det lät misstänkt från motorn när båten tuffade ut mot Orrö i Stockholms Skärgård. När vi kom fram stod det snart klart att båten och båtmotorn behövde skickas iväg på reparation.

Men vi gjorde oss hemmastadda och nästan alla barnen hoppade i vattnet. För mig tog det en dag men sen var jag också i! Det är faktiskt rekord. Jag brukar vara lite badkruka i början av sommaren men nu verkar det som att jag har fått något slags skyddande späck. Känner mig som en varm varelse som bara mår bra av att kylas ner lite. Lustigt hur gravid man kan känna sig efter knappt 23 gravidveckor.

Dagen idag vaknade vi till en riktig idyll: snart midsommar i skärgården.

Eftersom tonåringarna vaknar sent fick vi morgonen ihop, jag, Stefan, Lovisa, kusin Sonja och vår Hanna. De två kusinerna har inte riktigt hunnit lära känna varandra än på grund av pandemin. Men nu får de lite tid på sig att bekanta sig med varann.

En svanfamilj flöt förbi på det stilla vattnet och jag räknade till sex små svanungar även om bara fyra av dem syns på den här bilden. Tänk om man kunde ha sina sex små ungar på en rad sådär framför sig genom livet. Så pastoralt.

Vid lunchtid blev det väldigt varmt och stilla. Tonåringarna dåsade på bryggan innan de tog en tur med gummibåten till stranden på andra sidan vattnet.

Själv sitter jag här och försöker förstå vart all tid tar vägen. Ja, både år och månader. Den här vårterminen som nyss började har blivit till en sommar som jag inte vill ska vara över alltför fort. Samtidigt hinner så mycket hända på ett år att jag blir alldeles snurrig. Förra året vid den här tiden satt jag och redigerade bok. Nu sitter jag här med en ny bebis som sparkar därinne – och tre tonåringar som snart ska ut ur sin mammas bo. Bäst att ta ett svalkande dopp nu medan tid ännu finns.


Gravidsommar och lediga tonårsbarn

2 kommentarer
gravidsommar
Har precis börjat läsa Lydia Sandbergs bok ” Samlade verk”!

Den här veckan har varit varm i Uppsala. Och vårt hus som är byggt exakt 1970 har ett svart ganska platt snedtak. Ju längre dagen går desto varmare blir det inomhus. På kvällen har vissa rum absorberat det mesta av värmen medan andra rum är svalare. Källaren är ljuvligt kall. För mig har nätterna blivit lite av en utmaning ( trots att jag inte är särskilt höggravid än). Sen jag slutade amma på nätterna så sover vi i lite olika konstellationer i olika rum. Två tonåringar huserar i källaren.

Förra lördagen när solen stod högt så köpte jag en pelarfläkt. Jag tänkte den skulle hjälpa mig att sova bättre på nätterna. Det är bara att den låter så högt och jag har behövt låtsas att jag vaggas till sömns i en hytt på Finlandsfärjan för att komma i stämning. Och när jag precis lyckas somna så väcks jag av mina tonårsbarn. För våra tonåringar verkar vilja göra precis allt när vi sover. Titta på film, äta i köket, hänga med kompisar, skratta högt, duscha, ta ett bad. De tar inte alltför stor hänsyn till oss som försöker sova.

Flera nätter den här veckan har jag därför vaknat av att nyckeln sätts i låset på ytterdörren, att någon skrattar högt, att kylskåpsdörren öppnas eller av att den klibbiga värmen fångar mig i sina lakan. Det har gett mig lite huvudvärk och bryderier – hur ska vi få ihop den här sommaren med barn i så olika åldrar?

Mitt svar: allas olika mat och sovklockor behöver synkas någotsånär för att vardagen ska bli uthärdlig. Därför. Låt oss inleda dagen med brunch! Tänk hotellfrukost som serveras mellan 9-11:30. Den som inte kommer inom angiven tidsram blir utan. Så skippar vi lunchen och äter middag senare på eftermiddagen. På så sätt blir matdagen liite enklare. Och den som blir hungrig däremellan får ta en smörgås eller frukt.

Jag började därför dagen idag med att laga scones till hela familjen.

Brygga kaffe, koka ägg, skiva tomater, ställa fram ost och marmelad, vispa grädde.

Voila: brunch!

Det var riktigt trevligt att börja dagen så, även om tonåringarna inte direkt studsade upp ur sängarna av förtjusning över att deras mamma ansträngt sig. Men sånt verkar man få vänja sig vid.

Den här dagen verkar bli en lite luftigare, svalare dag och det har redan hunnit dra förbi ett regn. Hoppas ni alla får en fin helg! Och om du har något bra tips på goda saker att äta till brunch så tar jag gärna emot.