Opokua Britton Andra chansen

Andra chansen

1 kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Opokua Britton

På det stora hela så är jag ganska nöjd med hur min första födsel blev. Direkt efter var jag supernöjd, men betyget har tyvärr dragit ner lite med tiden. Mycket har ändrats sen dess, framförallt min kunskap kring hur en födsel kan vara och hur jag själv kan påverka den. År 2017 hade jag varit sjuksköterska i åtta år så att en födsel skulle ske på sjukhus och att det var skönt att vara nära en operationssal kändes självklart. Jag läste väl någon bok, men annars var mantrat “det går som det går”. Såhär i efterhand så kan jag inte säga varför jag valde den strategin. Delvis berodde det nog på att jag ändå hade en tro på att min kropp vet vad den ska göra. Det jag glömde var ju att sjukhuset har sina rutiner och vad min kropp vill och den taken den vill jobba på kanske inte alltid är densamma som vårdens.

År 2019 var jag doula/stödperson på båda mina systrars födslar, samt min bästa kompis. Samma år bestämde jag mig för att utbilda mig till doula. Sen dess har jag gått en kurs i spinning babies, avslappnade gravidmassage och blivit certifierad hypnobirthinginstruktör. Under åren har jag varit med på många olika födslar, med väldigt olika människor, på olika platser och med olika förutsättningar. Jag har lärt mig, om och om igen att ingen födsel är den andra lik. Jag har lärt mig att man helt enkelt inte vet hur det kommer bli. Men framförallt har jag lärt mig att “preparation is key”. Att förbereda sig betyder ju inte att allt måste bli precis som man drömt om och allt annat är lika med misslyckande. Förberedelse för mig är både mentalt och fysiskt. Det är en möjlighet att inte bara ge sig så bra förutsättningar under födseln som möjligt, men också en chans att njuta av graviditeten och tiden efter.

Om allt går vägen så är det dags för mig att föda mitt andra barn i början av nästa år. Precis som förra gången så längtar jag efter födseln och tiden efter. Den här gången vill jag också försöka göra vad jag kan för att få ut så mycket jag kan även av graviditeten. Jag mådde prima sist, men det kändes mest som något jag behövde göra för att komma fram till målet. Nu vill jag verkligen att resan ska vara målet, hur klyschigt det än låter. Och detta ska jag göra genom förberedelse, förberedelse och mer förberedelse.

Jag bestämde mig för att bli hypnobirthinginstruktör efter att ha läst boken Hypnobirthing-Practical ways to make your birth better (Siobhan Miller). I Sverige så kretsar mycket födselförberedelse kring FUR och här öppnades en helt annan värld. En värld för mig. Hypnobirthing är allt annat än en quick fix. Förutsättningen för att det ska funka är att man tränar och förbereder sig. En full kurs enligt Hypnobirthing Institute består av fem möten som vardera är cirka tre timmar långa. Nu tror jag inte att det är ett måste för att en person ska kunna få ut otroligt mycket av metoden, MEN det kommer kräva flera timmars övning och tid. Men tack o lov så består väldigt mycket av träningen på att slappna av och andas.

“Relaxation is a gift you give yourself”

Min egen förberedelse

Så, hur ska jag förbereda mig nu när jag ska ha min, förhoppningsvis, sista födsel (vill ej ha fler barn). Jo jag kommer fokusera på hypnobirthings sex pelare: andning, avslappning, hypnos, visualisering, information och affirmationer.

Andning: Jag har börjat redan nu, men från vecka 20 så kommer jag ta mig tid att träna på minst en andningsövning om dagen, med fokus på uppåtandning och avslappningsandning.

Avslappning: Det är sannerligen en gåva. En gåva många skulle behöva ge sig själva, men också bli bättre på att ta emot när tillfälle ges. Även om det är så lite som att ta fem minuter för lite mindfulness. För mig har appen headspace hjälp väldigt mycket så den kommer jag fortsätta använda i kombination med specifika hypnobirthing övningar.

Hypnos: Det är väl denna del som många tycker känns lite flummig. Men kort kan man säga att det handlar om att ge plats åt det undermedvetna. I hypnobirthing så görs detta med hjälp av just avslappningsövningar. Det är ett bra sätt att bearbeta kända och okända saker som kan sätta käppar i hjulet under en förlossning.

Visualisering: Jag blundar ofta och fantiserar om hur jag får föda hemma med min familj runt mig i en lugn, varm och mörk atmosfär. Det ger mig så mycket glädje. Sen är det desto svårare att komma på något att visualisera under sammandragningarna. Sist tänkte jag att jag dök under en våg. Vi får se vad som dyker upp denna gång. Kanske lyfts jag upp i en ballong och glider ner mjukt och lugnt som en fjäder. Eller så kanske jag gör som min syster, klättrar uppför ett berg och släpper ut ett urvrål vid sammandragningens peak?

Information: Jag vet vad jag kan förvänta mig av en sjukhusfödsel, men nu försöker jag lära mig mer om vad som behövs när man vill föda i hemmet. Känns skönt att ta mer ansvar för hur situationen ska se ut. I alla fall sakerna runt omkring som jag kan påverka. Jag ska dessutom vara med på fler födslar och hålla en hypnobirthingkurs och då lär jag mig alltid otroligt mycket. Amning, det gick utmärkt sist, men det är något jag inte vill lämna åt slumpen. Den kunskapen kommer gynna mig och mina framtida klienter.

Affirmationer: Jag ger alla mina klienter affirmationskort att sätta upp i sina hem. Jag tänker självklart göra detsamma.

Min favorit är “kraften i sammandragningarna är inte starkare än dig, de kommer ifrån dig”. Jag ska också lyssna på ljudfiler med affirmationer. Jag har affirmationer riktade till graviditeten, till födseln och till fjärde trimestern. Affirmationer kan alla skriva. Det är meddelanden till vårt medvetna och vårt undermedvetna. En huvudregel finns och det är att de ska vara skrivna i presens. Ord har en otrolig kraft. Att använda sig av affirmationer och se hur de kan påverka en tydliggör den otroligt starka kopplingen mellan kropp och knopp.

Jag njuter av att vara igång och jag är så glad att bestämt mig för att ta ett så stort ansvar för min födsel. Och vilken ära det är för mig att hjälpa andra att förbereda sig samtidigt som jag är på min egen resa.


Andras motstånd mot min hemförlossning

3 kommentarer
The positive Birth Calendar 2021

Av Clara

Hej, jag heter Clara och födde mitt första barn hemma i januari detta år. Det här är min berättelse om andras motstånd mot min hemförlossning och mitt krig för att få föda hemma.

Resan till att välja hemförlossning

Jag har sedan jag var liten alltid undrat: varför skriker vi människor när vi föder våra barn men inte djuren? Nu vet inte jag något om hur djur fungerar, men det vore konstigt om ett djur i naturen skulle vråla av smärta som vi människor gör eftersom de med stor sannolikhet skulle locka till sig rovdjur och bli uppätna.

När jag blev gravid med mitt första barn förra året forskade jag mer i hur djur föder sina ungar. Bland annat vill kossor gå undan sin flock och söka sig till en trygg och avskild plats för att föda sin kalv på. Jordbruksverket skriver även att bondens närvaro kan störa kalvningen, då det frigör stresshormoner som både “försvårar och gör kalvningen mer utdragen” (Kalvning och kalvningshjälp, Jordbruksverket, 2007).

Så vad säger det här då om människors förlossningsprocess? Människor är ju också djur och har samma behov av trygghet i förlossningen som alla andra däggdjur på planeten. Hur kan jag påverka min kommande förlossning med vetskap om att trygghet i den omgivande miljön är den viktigaste ingrediensen för förlossningen?

Min känsla av trygghet byggde främst på att jag inte ville bli störd i förlossningens alla skeden. Jag ville vara helt ostörd, helst helt ensam – precis som kossan som går undan sin flock. Jag har en stark tilltro till min kropp och mitt mantra jag hade för att hantera den kommande smärtan under förlossningen var “det är kroppen som ska spela den här matchen, jag ska bara sitta på avbytarbänken och titta på”.

För att jag skulle få vara “det ostörda djuret” som går undan sin flock, så bestämde jag mig tidigt för att hemförlossning var det enda valet för att jag skulle få som jag ville ha det. Men hur berättar man detta för sin sambo, som jag redan innan visste skulle vara en envis motståndare till detta?

Partner och motstånd

Första gången jag nämnde om att jag ville föda hemma för min partner hade jag förberett ett långt manus med argument och fakta. Såklart blev det nedslaget direkt. Sambon tyckte jag var helt tokig och framförallt oansvarig. Ville jag att vårt barn skulle dö? Vi slutade prata med varandra under tre dagar. Han ville varken lyssna eller förstå. Vi skickade däremot många sms till varandra, där vi länkade till hemsidor om risker med respektive fakta om hemförlossning. Efter en hel del krigande via sms samt med flera kommentarer om att jag var dum i huvudet, så bröt jag ihop och skrek på honom att “Du bestämmer ingenting! Det är jag som ska föda – inte du, inte din mamma och ingen annan i världen. Det är jag! Det är enbart jag som ska föda. Du bestämmer inte över min kropp. Jag ska föda där jag känner mig trygg. Du får välja om du vill vara med eller inte, jag bryr mig inte”. Tillslut, efter ytterligare flera dagars krigande via sms gav sambon tillslut med sig. Han sa att “självklart ska du få föda där du känner dig trygg, men du måste förstå min oro. Kan du möta mig halvvägs genom att gå på ett sånt där förlossningsförberedande samtal på sjukhuset?” Javisst sa jag.

Mina samtal med läkare på auroramottagningen ledde enbart till att jag blev starkare i min tro om att hemförlossning var det enda rätta. Läkaren sa att de värnar om att kvinnan ska få vara så ostörd som möjligt, men att barnmorskorna behöver få komma in flera gånger för att se till att allt går rätt till. Detta kände jag skulle störa förloppet och när jag sa att jag ville att navelsträngen ska vara kvar minst 30 minuter och gärna längre, så ville hon inte riktigt gå mig till mötes. Hon hänvisade till deras rutiner på max 3 minuter. Jag tappade allt förtroende i den meningen.

Fram och tillbaka bråkade jag och min sambo om valet av hemförlossning. Bulten lossnade efter att vi hade varit på en profylaxkurs med Märta Cullhed Engblom och Eva Grape Ersson. Märta berättade under kursen om kroppens fysiologi under förlossningen och vad som behövs för att en förlossning ska bli så komplikationsfri som möjligt. Min sambo fick även ställa frågor efter kursen till Märta och Eva om den oro han kände inför en hemförlossning. Efter denna kurs hade min sambo sänkt sin gard och började förstå varför jag ville ha en hemförlossning. Och om en hemförlossning skulle bli av så var väldigt viktigt för min sambo att det var Märta som skulle bistå, då hon gjorde honom trygg.

Att hitta barnmorskor

Så nu hade jag fått sambon med mig. Nu var det bara att hitta hembarnmorskor! Jag hade redan innan profylaxkursen kontaktat alla tillgängliga hembarnmorskor, men inte fått napp. Alla var upptagna eller var på semester i december/januari. Jag tappade hoppet helt. Nu skulle jag vara tvungen att föda på sjukhus som var min stora farhåga. Tillslut, som en skänk från ovan, tipsade Fatima Berthelsen om Elisa Corubolo. Elisa har arbetat som barnmorska i Italien i tolv år och bistått flera hemförlossningar. Jag ringde Elisa och pratade med henne och jag kände direkt att hon var att lita på. Tillslut bokade jag in Elisa, Märta och Renée (som Elisa kände och som var vår back-up barnmorska). De kom hem till oss två gånger för att vi skulle få ställa frågor och sedan skriva avtal. När avtalet var skrivet kunde jag luta mig tillbaka och känna mig lugn – jag hade krigat för att få igenom detta, krigat mot min sambo och krigat mot alla runt omkring mig.

Motstånd precis innan förlossningen

Min syster ringde mig två veckor innan förlossningen och frågade om jag hade valt var jag skulle föda. Jag hade under graviditeten pratat lite om hemförlossning samt olika sjukhus att föda på. När jag säger att det blir hemförlossning blir min syster skogstokig och skriker i telefon att jag är oansvarig och att mitt barn kommer bli utvecklingsstört om jag föder hemma. Jag skrattar i telefon och hänvisar till att hon får läsa på om hur kroppen fungerar i en förlossning och om varför det blir förlossningskomplikationer. Hon vägrar lyssna och skriker ännu mer om hur oansvarig jag är. Jag bryr mig inte. Jag har haft den här diskussionen och kriget tidigare med sambon och jag vet att det inte leder någon vart med att fortsätta argumentera mot en person som har den inställningen. Jag lägger på telefonen med orden “det är mitt beslut och jag vill att du respekterar det”. Kort därefter får jag ett sms av min syster med länken till en artikel där ett flickebarn dog i en hemförlossning på 90-talet. 

Suck… Att alla refererar till en och samma artikel och tror att det är all sanning. Hur många barn dör inte på sjukhus på grund av sjukhusets rutiner? Varför pratar vi inte om det? Och varför tror alla att de har den främsta och slutgiltiga åsikten kring ens egen förlossning? Min syster nöjde sig inte där, hon ringde alla i vår familj och berättade om mitt val och att de skulle tala mig till rätta. Jag fick påtryckande samtal och sms om hur oansvarig jag var. Med facit i hand så skulle jag ljugit och sagt att jag skulle föda på sjukhus, för att hennes utpressning hängde med sig i tankarna i några veckor. Men stark som jag är och med fakta om hur kroppen fungerar, så låter jag mig inte påverkas – det är mitt beslut hur jag väljer att föda och det är min kropp som ska föda barnet jag har skapat i mig.

Själva förlossningen

Slemproppen gick den femte januari. Två dagar senare vid fyra tiden på morgonen gick jag upp och kräktes mycket. Jag visste att nu var förlossningen igång – det måste den vara! Jag gick och la mig igen och vaknade upp någon timme senare med lite molande värk i livmodern. Det liknade en svag menssmärta men inget som gjorde ont eller var besvärande. Jag somnade om vartannat och började klocka de svaga värkarna. De blev regelbundna med “tre värkar på tio minuter”, men trots det tyckte inte jag att det gjorde ont.

Vid elva tiden blev värkarna mer markanta. När jag stod i duschen och rakade benen så diskuterade jag och min sambo att vi “kanske” ska ringa barnmorskorna och förbereda dem på att någonting är på gång. Eller ska vi vänta ett tag? Så smärtsamt var det ju inte. Vi kanske ska vänta med att ringa dem, det här kan ju ta dagar innan barnet är ute. Ja ja, vi ringer dem i alla fall och berättar, så får de komma om någon dag. När sambon ringde och väckte Elisa som hade jobbat natt så sa hon att hon enbart skulle dricka kaffe och sedan köra hem till oss. Jaha, ska hon redan åka?

Klockan 14 kommer båda barnmorskorna Elisa och Märta, och då är värkarbetet i full gång. Jag som hade ombonat min oxytocinkoja nere i källaren kom aldrig dit. Jag blev fast ståendes i sovrummet och kunde inte sätta mig ned. När värkarna var som mest intensiva och inte riktigt gick att hantera så började de “djuriska” lätena komma fram ur mig. Genom att humma från magen så kunde jag hantera krystvärkarna. Detta var inget som varken jag eller någon annan sa till mig att göra, det kom av sig själv. Smärtorna var min styrka, en kraft som inte gick att påverka. Genom att lyssna inåt och känna vad som händer i kroppen så kunde jag slappna av. Och genom att lyssna inåt kände jag mitt barn rotera i magen, vilket var de fyra rotationerna som barn genomgår i magen under en förlossning.

Två timmar efter att barnmorskorna hade kommit hem till oss var vår son ute i världen. Kort därefter låg jag i sängen med vår son i famnen och med en glass i handen. En och en halv timme senare satt jag i soffan med vår son och åt middag som om inget hade hänt. Det kändes som att det var barnmorskorna som kom med vår son – precis som om storken kommer med barnen.

Tiden efter – gjorde jag rätt val?

Varje gång jag berättar om min snabba förlossning får jag alltid höra “du är ju gjord för att föda barn”. Jag blir lika besviken varje gång jag får höra detta, för att de flesta kvinnor är skapta för att föda barn. Det är ju tryggheten i omgivningen och i ens egen inställning som är grundbultarna i hur det kommer att gå (oftast). När jag litade på mig själv och min kropp, gjorde ingen annan det. Jag fick ta mig igenom mycket motstånd och kriga för min sak, men det var värt allt. Ingen, verkligen ingen annan, inte ens barnets pappa har den slutgiltliga åsikten om var och hur kvinnan väljer att föda sitt barn.

Med facit i hand så gjorde jag helt rätt val som stod på mig och fick igenom min hemförlossning. Jag vet att förloppet skulle ha blivit stört om jag hade fött på sjukhus och att jag skulle ha fått ta till värkstimulerande som hade lett till komplikationer. Jag hade inte heller klarat av att sätta mig i en bil och åkt i en timme till sjukhus med värkar, då jag inte kunde sitta ned under hela förlossningen. Det är komiskt att tänka, att enligt våra svenska djurlagar får man aldrig förflytta ett djur som är i en aktiv förlossning, så varför måste vi kvinnor förflytta oss?

PS. Och gissa vem som är den främsta förespråkaren till hemförlossning idag! Jo då, det är min sambo 😉


Underverk i det vardagliga

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Terese Eidenmark

Jag är Terese Eidenmark, 29 år och svarar i stort sett alltid när någon ropar ‘mamma’. Det har blivit så efter att jag har fött fem egna barn och frivilligt tagit mig an rollen som ‘Tant Terese’ till ett dussin till. Jag är en kvinna som gärna tar andra under mina vingar och att jag i mitt yrkesliv skulle bli barnmorska har nog varit tydligt för andra långt före att jag själv förstod det.

Mina tidiga barndomsår präglades av ett djupt intresse för djur och natur. Det fanns inte en serie eller dokumentär som gick mig obemärkt förbi på tv och jag valde alltid bort de klassiska barnprogrammen. I naturfilmen skildras födelse, liv och död sida vid sida via naturfotografens tålamod där allt får ske utan att någon avbryter: ingen som stör naturens förlopp, ingen som otåligt ska rädda de svagaste. Detta djur och naturintresse ledde till en jordbruksutbildning och jobb på mjölkgård. Jag hade tänkt mig ett liv där allt går i cykler med årstiderna och födslar och död lever hand i hand i vardagen. 

När jag sedan träffade min man och vi var sommarvakt åt en flock med fjällkor så fick jag återigen bevittna en födsel av en ny kalv. Vi märkte att något var på gång med en av korna, hon betade precis som vanligt på det gröna gräset för att med jämna mellanrum ställa sig stilla och lyfta på svansen. Vi tog henne till en angränsande hage så att hon fick vara ifred från sina flockmedlemmar. Vi pausade vardagen, ställde oss med händerna i fickorna och följde hennes naturliga beteenden och efter drygt en timme började vi se kalven. Mot slutet av födseln märktes det tydligt hur kon ändrade sitt beteende, hon blev mer aktiv under sammandragningarna samtidigt som hon hade en glasig frånvarande blick. Och i pauserna vilade hon med ögonen stängda eller ändrade position inför nästa sammandragning. Strax efter att den lilla kalven var född blev den hälsad välkommen med ett mjukt råmande från kon som reste sig upp och slickade den torr. 

Några dagar efter kalvens födelse, i slutet av juli, fick jag veta att jag var gravid med vårt första barn. Det gör ett lika fint intryck varje gång man får vara med om en födsel, men en del sätter sig fast lite extra, som just denna födsel av en kalv ute på gräset. Kanske att det var just den födseln som gjorde att jag undersökte möjligheten att föda hemma redan med första barnet. Men svårigheterna i att få tag på en barnmorska som hade möjlighet att bistå mig i hemmet gjorde att jag bestämde mig för att föda på sjukhuset. Jag läste Gudrun Abascals bok ’Att Föda’. Utöver det gjorde jag ingen förlossningsförberedelse.

Att känna sig som en ko ser ut när den föder


När förlossningen startade med smygande sammandragningar förstod jag direkt vad som var på gång, men precis som kon fortsatte jag med det vardagliga mellan sammandragningarna. Vi var inte många timmar på förlossningsavdelningen innan jag kände den första krystvärken, kände hur kroppens egna reflexer tog över. När värken var slut såg jag för mig själv hur jag hade sett ut precis som korna när de börjar krysta och tänkte att nu vet jag varför ni (korna) ser ut som ni gör. Jag visste att nu skulle jag få samma blick i mina ögon, nu skulle mitt barn födas. Och även om det låter märkligt men att känna sig som en ko ser ut när den föder var både stärkande och tryggande.

Att ha stått med händerna i fickorna och bara sett på, när en ko lugnt betar vidare mellan sammandragningarna och lugnt föder sin kalv ute på det gröna gräset. Det är det som garanterat gjort störst intryck på mig inför mina egna förlossningar, och framförallt den första.

Jag hade sett en framtid inom lantbruket där det hälsofrämjande arbetet med djuren är centralt i nära anslutning med naturen, där födslarna av nya individer är underverket som driver allting framåt. Det var först efter mitt andra barn som jag fick en slags aha-upplevelse att ”om det är födsel jag vill jobba med, då får jag jobba med människor för de föder barn i stort sett hela tiden”. Och resan mot barnmorskeyrket började. Under tiden blev det tre förlossningar till för min del där jag i hemmet äntligen fick låta mitt naturliga beteende när jag föder barn vara centralt. Att precis som kon få beta vidare tills jag möter mitt barn.

Som ny barnmorska har jag mycket kvar att lära om detta hantverk. Och det är med glädje och visst vemod jag ser fram emot att i många år framöver bistå kvinnor och andra födande med mitt djupt inrotade förhållningssätt att en födsel är en del av det vardagliga, om än ett skört underverk som bäst sker ostört.


Tips på julklappar!

Lämna en kommentar

Det här inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

Snart jul. Jag vet inte hur fridfull julen är egentligen. Kanske att någon av er kära läsare har fått till det med planeringen så att julen verkligen blir så som vi alla tänker eller hoppas att den ska vara: fridfull, vilsam, högtidlig. Julen väcker så mycket i oss. Att vara en stor familj som ska synka ihop allas planer, förhoppningar och förväntningar till något hanterbart kan vara en logistisk utmaning. Samtidigt är det en lyx att inte behöva fundera över om någon vill fira jul med mig. Att känna sig ensam och utestängd från gemenskap under julen är värre.

Så är det ju det här med julklappar. Säg den som inte har våndats inför tanken på julklappar. Ångest över att inte ha råd, ångest över att inte leva upp till någons högt ställda förväntningar, ångest över att inte hinna, ångest över att missa någon som man bryr sig om… Så klimatångesten. Den lägger sig som en tung filt över alltihop.

Ja man kan ju såklart medvetet välja bort julklappar helt och hållet. Vet att några väljer att ge till barnen men inte till de vuxna. Andra sätter upp regler eller har julklappslotteri där alla köper en sak som blandas i en påse… Det kan ju låta fiffigt men min erfarenhet är att något ändå brukar skava. Regler tolkas olika. Någon bryter mot överenskommelsen. En annan blir besviken trots att överenskommelsen hålls.

Själv kan jag tycka att det finns något fint med att ge bort en väl vald julklapp. Glömmer inte när jag gav bort ”Ina May’s Guide to childbirth” vid precis rätt tidpunkt till precis rätt person. Jag ger helst bort böcker. Dels för att jag läser mycket själv och verkligen uppskattar böcker. Men också för att jag drömmer och hoppas att andra ska få lika stora läsupplevelser. Och böcker kan göra sig lika bra second hand eftersom de ofta åldras vackert.

Min syster gav mig en signerad diktsamling av Bruno K Höijer en jul. Älsk på den. Och min svägerska gav mig en vacker Gudrun Sjödén-duk en jul som hon shoppat hem på Tradera. Sånt gör mig jätteglad.

Sen ger jag gärna bort teaterbiljetter eftersom teater med barnen är något av det roligaste jag vet. Eller kläder. De flesta behöver kläder. Fina vantar i ull går ofta att hitta second hand. Ett väl valt secondhand-fynd kan ibland vara roligare att både få och ge än något dyrt och vräkigt från en stor kedja. Men det tar såklart lite tid att gå runt och leta i affärer (tid jag inte har just nu). Det är helt enkelt roligast att ge bort något som känns på riktigt också i mig. Om jag samtidigt stöttar lokala hantverkare eller småföretagare som brinner för något eller en teaterverksamhet: ja då känns det ännu bättre!

Märta Cullhed engblom
Foto: Lovisa Engblom

Själv har jag några exemplar av min bok Föda barn med stöd hemma som jag gärna signerar, slår in i ett paket och skickar hem till någon som du tror skulle kunna bli glad! Om du är intresserad, skriv till mig på info@fodamedstod.se (det kostar 268 kronor inklusive frakt och moms). Jag vill också tipsa om möjligheten att köpa ett presentkort på min och Evas webbkurs Aktiv förlossning. Kursen och presentkortet hittar du på Mina webbkurser.se


Krisen i förlossningsvården

1 kommentar

Jag har inte skrivit så många rader om den pågående krisen i förlossningsvården. Dels beror det på att jag har fullt upp med att snusa på en fyra veckor nyfödd bebis. Men kanske framförallt för att jag är trött och lite uppgiven när det kommer till barnmorskors arbetsvillkor och kvinnors födevillkor. Jag vet, det känns hemskt att skriva ut det så i text.

Uppgiven får man väl ändå inte vara? Lite jävlar anamma och kampvilja finns det väl ändå därinne. Klart det gör. Men den är inmurad. Jag har varit med om flera barnmorskeuppror, jag har varit med om nedläggningen av Södra BB. Då försvann jättemånga barnmorskor från förlossningsvården. Jag har skrivit debattartiklar och ett personligt brev till den politiker som var ansvarig. Då när jag fortfarande närde ett hopp om att en förändring skulle kunna ske. Bara vi berättade hur läget var. Det här var år 2014, år 2015, år 2016.

Sen dess har situationen bara blivit värre. Jag tror att få på riktigt förstår hur både fysiskt och känslomässigt ansträngande det är att vara barnmorska i en pressad förlossningsvård. I en vård där allt egentligen borde vara fantastisk. Men där det faktiskt inte är det.

Kan vi inte bara sluta säga att vår förlossningsvård är världsbäst och att majoriteten av kvinnorna är supernöjda. Att patientsäkerheten inte är hotad. Det stämmer inte. Och vi vet det, allihop. Ja det finns definitivt öar av fantastisk förlossningsvård i vårt land men de är just det: öar. Inte landskap. Att de flesta överlever sin förlossningsvård är ingen bra måttstock.

Nu finns det ny forskning som visar att det inte är brist på barnmorskor utan brist på bra arbetsvillkor för barnmorskor.

Eva-Maria Wassberg, senior barnmorska, skrev nyss ett av de bästa inlägg jag läst om svårigheten att förändra förlossningsvården. I sin text beskriver hon alla de försök som inte lett till någon övergripande förändring. Försök 1, försök 2, försök 3, försök 4 och försök 5. Såhär avslutar hon sitt inlägg:

Som pensionär efter ett långt och innehållsrikt yrkesliv bakom mig och nu i rollen som tf ordförande i Göteborgs Barnmorskesällskap, ser jag att vi har goda förutsättningar att få till världens bästa kvinnohälso- och sjukvård. Vi har den forskning som behövs, vi har den kompetens som behövs genom alla välutbildade barnmorskor och alla barnmorskor som forskar, disputerar, avancerar till lektorer, docenter, professorer, vi lever i ett av världens rikaste länder, har lagar som styr oss som till exempel hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen, patientlagen och arbetsmiljölagen. Därutöver barnmorskans etiska kod som ställer oss på kvinnans sida.

Jag avslutar min berättelse med en fråga till dig, kära läsare:
Varför har vi inte kommit längre?

Många är vi barnmorskor som känner igen oss i Eva-Marias text. Någon är inne på försök 1, någon har hunnit till försök 3 medan en annan nu är inne på försök 5.

Många är vi också som har försvunnit ut i någon slags periferi där sådana här nyheter om kriser i förlossningsvården inte biter på oss lika mycket längre. För det är mänskligt att till slut resignera. Kasta in handduken. Tappa tilltron. Att ge upp och byta bana. Kanske är det till och med sunt? Att lämna en relation där man bara ger men inte får något tillbaka kan vara det som gör livet värt att leva igen.

Och pensionen ska vi inte tala om.

Jag tycker det är jättebra att Irene Svenonius nu hörsammar barnmorskors önskan om en barnmorska per födande kvinna. Men jag är rädd att hon gör det försent.


Mamma och födelsedagsblues

1 kommentar

Idag fyller vår yngsta dotter fyra år. Världens goaste fyraåring. Tänk att hon redan är så stor! För det är faktiskt en milsvid skillnad mellan att vara noll år och fyra år. Man hinner nästan glömma hur små bebisar är. Framförallt hur små och krävande de kan vara. En bebis kan uppta precis allt utrymme och mer därtill. Bebisen bryr sig inte om att klockan är fyra på natten och att sömnbristen ligger som ett raster över hela tillvaron.

Det känns skönt att Nils är vårt sjätte barn. Hade han kommit först hade jag nog blivit lite förskräckt över känslan av ockupation.

Men jag märker att även jag blir trött. Och den där mammabluesen kan slå till när man minst anar det. Faktiskt kan den slå till när allt känns som mest euforiskt och fulländat. Hastigheten är det läskiga tycker jag. Hur det kan gå så fort från känslan av kontroll över tillvaron till känslan av att allt flyter och svämmar över. Som två helt olika sidor av samma mynt.

Mammabluesen ska man ha en viss respekt för. Minns när jag var 27 år och drabbades av en förlossningsdepression. Allt var först så ljust och lyckligt även om det fanns en skörhet under ytan. Sen var det som om tillvaron lade på tyngd efter tyngd tills jag kände mig helt urgröpt. Minns fortfarande den där känslan av tomhet och ihålighet. Kände mig som en trädstam utan innehåll, med bara barken kvar. Jag kunde sitta i soffan och amma och liksom bara glömma bort vem jag var. Vad jag ville. Det var en SÅ läskig känsla.

Då hade jag tre små barn. En fyraåring, en ett och ett halvt-åring och en tre månader gammal bebis. Mina barn var alla ljuvliga men det var en pärs att vara själv med dem. I en lägenhet tre trappor utan hiss. När dagis hade stängt för sommarlov. Med en man som var upptagen, precis i färd med att skriva ihop sin avhandling.

Minns när ångesten kom. Den var som kvicksand som blev djupare ju mer jag fäktade för att försöka hålla mig ovanför ytan. Sen skulle vi åka på semester och DÅ skulle allt bli bra. När vi väl kom fram till Gotland och jag förstod att jag skulle behöva punktmarkera barnen i två veckor eftersom bilvägen gick precis utanför huset som inte hade något staket runt sig – ja då brast det för mig. Sen dess har jag en viss respekt för den där skörheten.

Med tre tonåringar hemma finns det nya sårbarhetsfaktorer i mitt mammaskap. Jag behöver inte längre punktmarkera blöjbarn med en tremånaders bebis på armen, eller ta plötsliga oresonliga utbrott mitt i affären. Med tonåringar kan det var tvärtom. Det kan vara tystnaden som blir för stor. Ibland har jag behövt leta ledtrådar i spåren av mina tonåringar. Och känslan av att vara en privatdetektiv i sitt eget hem kan vara riktigt kuslig.

När livet är brokigt blir tacksamheten över guldstunder då när alla samlas, stor. Fröjden att få väcka en sovande fyraåring med ”ja må hon leva”, tårta och presenter. Den omedelbara glädjen över en låtsashund i koppel som kan skälla (vad tänkte jag på egentligen?), ett litet cirkustält, en sångbok, spel och adventskalender med pyssel i. Fint att få se henne stråla så mitt bland sina morgontrötta äldre syskon. Och en liten Nisse som bara vill amma. Hela tiden.

Fyra år idag! Här för tre år sedan.

Foto: Lovisa Engblom


Min bebis vill amma hela tiden!

Lämna en kommentar
Min bebis vill amma jämt!

Det är snart tre veckor sen lille Nils kom till världen. De två första veckorna gick jag runt som i ett rus. Jag var SÅ lycklig. Det var en lycka över att förlossningen gått så bra (trots att den inte gick helt enligt plan), över att graviditeten nu var över och att resultatet var så lyckat: en underbar välskapt bebis. En känsla av både lättnad och oövervinnerlighet. Eftersom amningsstarten med mitt femte barn blev så otroligt tungrodd med sår och mjölkstockningar så har jag varit lite rädd för att råka ut för samma sak den här sjätte gången.

Att det skulle bli mycket amning den första veckan var jag väldigt beredd på. Jag har också varit beredd på att få skavsår på bröstvårtorna av nötningen den första veckan. Det blev både skavsår och mjölkstas de luxe, men helt överkomligt. Efter några dagar hade det värsta klingat av.

En mjölkstockning senare

Mot slutet av den andra veckan tog jag i lite för mycket. Jag fick för mig att städa halva huset (låter kanske tokigt men det behövde göras). Felet var väl inte att jag städade utan att jag samtidigt slutade vara lyhörd för vad mina bröst behövde. Jag stressammade i städpaus med för trång BH på mig. Slarvade lite. Kände att ena bröstet var lite väl svullet och mot kvällen hade svullnaden blivit till en sten som kilat in sig i bröstet. Febern smög sig på. Det är nästan löjligt hur sjuk man kan känna sig av en mjölkstockning. Påverkat allmäntillstånd, oh yes! Minst sagt. Det är som att vara rejält sjuk i influensa med huvudvärk, muskelvärk och hög feber. Och så såklart rejält ont i det ena bröstet.

Hela helgen gick åt till att häva stockningen. Vi ammade och ammade. Jag beställde hem kål av ett barn (tycker vitkålsomslag kan göra underverk mot svullnad och smärta vid mjölkstockning). Men det tog lite tid innan kålen levererades så den behövde aldrig användas. Lika snabbt som febern slog till, lika snabbt var den över den här gången.

En bebis som vill amma hela tiden

Veckan efter mjölkstockningen kände jag den där berömda euforin igen… Men med en ny upptäckt: min son ville nu amma hela tiden! Alltså inte nån gång i timmen utan heela tiden. Max 10 minuters uppehåll mellan amningarna. Jag vet naturligtvis att amningsmönster varierar och att det är helt normalt att vilja amma ofta, ofta. Men jag har aldrig haft en bebis som velat amma SÅ ofta även efter den första inledande amningsstarten. Vilken tur att Nils föddes år 2021 och inte år 1970, då på den reglerade amningens tid. Han hade haft en mycket svår tid om någon fått för sig att det enbart skulle ammas var fjärde timme. Jag orkar knappt tänka på skriken som dessa barn och mödrar måste ha genomlevt.

Det verkar iallafall vara många som har erfarenheter av barn som vill amma mest hela tiden i början (jag frågade mina följare på instagram och det var många som kände igen sig) . Den ständiga amningen ger nog med sig efter ett tag.

Jag hittade ett fint och informativt blogginlägg på babybaby.se om bebisar som vill amma jämt.

Och Paola Oras blogginlägg om spädbarn och deras naturliga amningsmönster är ett måste för den som vill förstå.

Hur ofta ammar spädbarn? Om ammande barn och deras naturliga amningsmönster.


Primum non nocere First do no harm

8 kommentarer

Berättelsen om Nils födelse

Foto: Lovisa Engblom

Under den här graviditeten har jag varit orolig. Jag har varit orolig för att falla offer för patologisering och onödig medicinsk intervention i samband med födseln av mitt sjätte barn. Det är en rädsla som till viss del har präglat den här tiden.

Jag har så väldigt gärna velat bli sedd för den jag är: en kompetent kvinna och flerföderska. Inte som något farligt eller otäckt, det som MULTIPARA signalerar för många. Att risken så gott som alltid springer ur den födande kvinnan själv.

Tidigt förstod jag också hur viktigt det skulle bli att jag fick gå stärkt ur min sjätte födsel. För att helt enkelt orka vara mamma till sex barn. Ja jag behövde göra allt som stod i min makt för att det skulle få bli en födsel på mina egna villkor. En där samtycke och delaktighet kunde få utgöra en solid grund.

Jag visste att det skulle bli svårt för mig att avsäga mig rutiner som screening med intagnings-CTG och vaginala undersökningar om jag bestämde mig för en planerad sjukhusfödsel. Eftersom jag är väl insatt i forskningen på området så vet jag att den vårdform som ger bäst utfall för friska omföderskor är en planerad hemfödsel med barnmorskor. Dessutom, när vårt femte barn – Hanna – kom så hann vi knappt in till förlossningen. Ungefär 20 minuter efter vår ankomst var hon ute och att det skulle kunna gå fort den här sjätte gången är något jag haft med mig sen dess. För att få det jag verkligen ville ha i samband med förlossningen så behövde jag planera för en hemfödsel i privat regi.

Förberedelser inför förlossningen

Jag bokade in två av mina underbara hembarnmorskekollegor: Helena och Elisa. Det kunnande de besitter har jag stor respekt för. Jag frågade också mina vänner och barnmorskekollegor Paola och Elin om de ville dela på doulajour för mig. Sen började jag förbereda mig, både praktiskt och mentalt. De praktiska förberedelserna bestod i att låna en förlossningspool, beställa hem underlägg, stora bindor och planera för vilket rum som skulle få bli födelserum. De mentala förberedelserna bestod bland annat i att skapa mina egna affirmationer och fundera över hur jag skulle kunna möta och hantera smärtan under förlossningen. Surrender är ett ord som har levt med mig under den här graviditeten.

We cannot birth our babies through sheer force of will. We need to learn the more subtle, the equally powerful, path of surrender. Women’s bodies have their own wisdom, and a system of birth refined over 100,000 generations is not so easily overpowered.

Sarah J Buckley

De två böcker som betytt mest för mig den här gången är Reclaiming childbirth as a rite of passage och Birthing from within.

Förlossningen

Två veckor innan började jag boa in mig och långsamt separera från omvärlden. Jag ville ogärna gå hemifrån. Åt dadlar till frukost. Sov middag på soffan med min rosa avlånga gravidkudde mellan mina fötter och knän. Några riktigt långsamma dagar förflöt innan jag äntligen fick ett litet tecken. Blod på pappret.

Det skulle ta ett helt dygn till innan förlossningen verkligen kom igång. Under det dygnet hann barnen åka fram och tillbaka mellan oss och mormor och morfar medan jag städade halva huset och höll mitt födelseteam på tårna. Till slut, lite matt av alla förberedelser, dråsade jag ner i soffan igen med min rosa gravidkudde.

Klockan blev 19.42 Jag tittade på första delen av Postrånet på SVT och skickade iväg ett sms till Helena:

Jag har haft 7 värkar som känts annorlunda. Känns mer som riktig latensfas nu. Ni behöver inte komma än men om det fortsätter såhär kanske det blir inatt. Jag ligger på soffan och allt känns bra.

Allt kändes verkligen bra. Lycka. Jag behövde inte fundera över när det skulle bli dags att packa ihop mig och ringa in till förlossningen. Jag kunde bara sjunka in i min födslovärld och känna hur den tog över min kropp. Slappna av bit för bit samtidigt som jag var helt ostörd från omvärlden. Stefan satt i fåtöljen i vardagsrummet bredvid mig medan jag tog värkar. Efter ett tag föreslog jag att han skulle gå och lägga sig. Själv somnade jag där på soffan.

När klockan hade passerat midnatt vaknade jag av mina värkar.

Jag väckte Stefan och bad honom kontakta vårt födelseteam.

Sen började den natt jag sent kommer glömma.

affirmation

Jag flög över landskap. Kände värkarna passera som eldbollar genom mig. Rummet och atmosfären var som gjord för att jag skulle kunna bege mig till det där andra landet. Levande tända ljus. Tystnad. Alla i mitt födelseteam knackade så försynt på dörren innan de smög sig in i rummet, en efter en. Inget larm eller oväsen. Ingen som hade något behov av att hävda sig, visa sig duktig eller på något sätt ”kontrollera” mig. Jag kände mig så trygg och omhändertagen. Alla runtom mig ville mig på riktigt väl.

Min oxytocinkoja Foto: Paola Oras

Stefan började förbereda för att fylla poolen. Ett hemtrevligt pyssel och sorl tog vid. Jag hörde hur vattnet tappades upp i poolen. Samtidigt hjälptes barnmorskorna åt att bära hinkar med varmvatten så att det skulle gå lite snabbare att få hela poolen fylld. Deras småprat sinsemellan fyllde mig med ro. Det fanns ingenstans jag hade haft det bättre än på just den platsen där jag befann mig. Jag var i så goda händer. Elisa lyssnade på bebisens hjärtljud med en doppler. Jag visste att han mådde bra eftersom jag kände igen hans rörelsemönster därinne. Ingen vaginal undersökning utfördes eftersom jag inte ville och det inte behövdes.

När poolen var fylld till hälften gick jag i. Åh, det var ljuvligt. Att känna hela kroppen omslutas av varmt vatten som tog udden av värkarna. Jag flöt runt i mitt eget hav.

affirmation förlossning

Samtidigt som värkarna tog i lite mer började jag kräkas. Jag har alltid varit känslig för att kräkas sen jag blev kvinna. Har minnen av att jag ligger och vrider mig i plågsamma månatliga kramper och kräks på olika ställen under mina tonår. Och under samtliga av mina födslar har jag kräkts upprepade gånger. Den här var inget undantag.

Helena sätter lite akupunktur mot illamående

Timmarna gick och flöt i varann. Jag har aldrig förr tagit värkar så koncentrerat som jag gjorde den här gången i poolen. De var smärtsamma men fullt hanterbara. Natten var som ett skydd, ja en kupol över hela mitt födelserum. Jag minns inte alla detaljer eftersom oxytocinet har suddat ut de skarpa kanterna. Natten hemma är som en impressionistisk tavla i minnet.

Barnmorskorna dricker té.

Någon lägger en våt kall handduk över min panna.

Jag får saft att dricka.

Stefan håller i spypåsen.

Jag får papper att torka mig med.

Jag känner själv efter barnets huvud i poolen.

När morgonen kom började jag bli lite tröttare och nyfiken på var barnet befann sig. Jag frågade om Elisa kunde undersöka. Hon berättade om mjuka kanter, 9 centimeter öppet, en hinnblåsa och ett huvud som stod ganska högt. Tänkte att det här var det minst smärtsamma öppningsskedet jag upplevt. Jag fortsatte att ta värkar. Fortsatte kräkas.

Två barnmorskor på morgonkvisten

Långsamt började jag känna hur det blev kämpigare att hantera smärtan. Jag förstod själv att barnet stod högt eftersom det inte tryckte på så mycket bakåt. Om det hade varit som när Hanna föddes så hade han varit ute för längesen. Men det här var en annan födelsedans, ett annat förlopp.

Efter någon timme till i poolen med värkar bad jag Elisa undersöka igen om huvudet inte hade kommit ner något. Nu var det helt öppet, en buktande hinnblåsa men fortfarande ett huvud som stod högt ovan spinae. Jag förstod att jag kanske skulle behöva vara tvungen att använda mig av knep som jag själv lär ut för att få honom att komma ner. Samtidigt, jag var inte alls i mitt rationella jag. Jag var i mitt emotionella födelsejag.

Transition, platåfas (eller the rest and be thankful phase of labour)

Jag fick en liten paus från värkar och la mig i min favoritposition: på sidan med min rosa gravidkudde mellan benen. Vet inte om jag var så tacksam egentligen för den pausen. Lyckades slumra mellan några värkar. Kände hur tröttheten kom över mig samtidigt som en liten besvikelse flyttade in i födelserummet. Det var som om jag hade kräkts ur mig min energi bit för bit under natten. Ändå hade mitt barn inte kommit ner. Varför? Mitt intellektuella jag förstod att det inte var något fara, att det här var en normalvariation av ett födelseförlopp, men mitt emotionella jag, det som jag befann mig i, blev lite fundersam. Hade han lagt sig på något tokigt sätt? Varför kom han inte ner? Jag började undra hur jag skulle orka med den sista biten av förlossningen. Det kändes plötsligt segt.

Jag tog mig upp ur sidoläget och gjorde några tappra försök att få ner honom. Squatts, launching, ner i poolen igen.. Men värkarna blev plötsligt mycket mer smärtsamma i alla de upprätta ställningarna. Den enda ställning som nu fungerade för mig att hantera smärtan var, konstigt nog, sidoläget med kudden mellan benen. Så har det inte alls varit under mina tidigare födslar. Då har det alltid varit värst att ligga ner.

Så nådde jag min botten. Allt kändes plötsligt övermäktigt. Jag tog ut lite av besvikelsen över att han inte trängt ner. Blev barnslig och lite omedgörlig. Mitt rationella jag hade lämnat mig helt. Men de, mina barnmorskor tog det hela med ro.

”Jag orkar inte mer.”

Stefan försökte peppa och förhandla med mig. Tyckte jag skulle få i mig lite fruktsocker men jag var inte riktigt med på noterna. Svarade ganska korthugget. Upprepade att jag inte orkade mer. Ville bara ligga på sidan. Det var som om min kropp hade låst fast sig i den positionen. Jag var nu på riktigt oroad över att min energi och ork hade försvunnit och kände att jag behövde mer smärtlindring för att orka.

Paola fick ringa in till förlossningen.

Gav mig luren.

Jag fick prata med koordinatorn.

Svarade kort och koncist på frågor.

Orkade inte klä på mig själv.

Fick hjälp att klä på mig.

Med nöd och näppe tog jag mig till bilen.

Sekvensen jag helst skulle vilja klippa bort ur min förlossning

Vi har tio minuter med bil in till förlossningen. Och eftersom vår bil är stor kunde jag få plats att ligga ner i baksätet och hålla om min rosa gravidkudde men det var ändå tio förfärliga minuter. Kylan, känslan av utsatthet och ensamhet… Så sårbart att förflyttas i det skedet.

När vi kom fram till förlossningen kunde jag inte röra mig. Jag var så smärtpåverkad och bad därför om en bår. Efter vad som kändes som en hel evighet så kom äntligen båren och jag blev skjutsad in i ett förlossningsrum.

Mitt andra förlossningsrum

Lyckligtvis så blev jag skjutsad in i ett förlossningsrum där kulturskillnaden mellan hem och sjukhus inte var alltför stor. Koordinatorn hade ordnat med en mycket lyhörd barnmorska till mig. En som lyssnade och tog mina ord på allvar. Så hade jag ju Paola och Stefan kvar vid min sida.

Jag började andas lustgas och fick smärtlindring innan några andra undersökningar gjordes.

Förlossningen gick inte framåt så fort att saker inte hanns med. När smärtlindringen hade verkat så fick jag äntligen lite av min förlorade kraft tillbaka. Jag kunde komma upp ur mitt krampaktiga och låsta sidoläge. Jag började med att gå på toaletten och kunde sen hitta upprätta ställningar att ta värkar i.

Vattnet gick av sig själv strax därefter.

Jag började krysta.

I efterhand har jag förstått att det fanns de utanför förlossningsrummet som var otåliga och hade synpunkter på progress. Att det pratades om värkstimulerande dropp. Vilken tur att det inte blev så.

För jag var inte alls värksvag. Jag krystade ut ett gossebarn på över fyra kilo helt av egen kraft.

Det gick galant.

Tog emot honom själv.

Han mådde bra.

Jag blödde inte till.

Tackade nej till navelsträngsprover.

Jag fick ha moderkaka, navelsträng och bebis intakt tills navelsträngen var vit (det tog 1,5 timme).

Han började amma.

Lite senare under dagen kunde jag vandra ut ur förlossningsrummet och känna mig stark. Kapabel. Alla mina noggranna förberedelser inför förlossningen hade burit frukt. Jag kände mig så trygg och tacksam över min kropp.

Den visste precis hur Nils skulle födas.

Vår födelsedag

The positive Birth Calendar 2021

Välkommen till The Positive Birth Calendar 2021

Lämna en kommentar

Stockholms förlossningsvård är i kris. Eller nej, det är en nationell kris. Barnmorskor lämnar nu förlossningsvården i allt snabbare takt. Förra veckan sa fyra chefer på SÖS förlossning upp sig samtidigt som 26 barnmorskor på Danderyds förlossning lämnade in sina avskedsansökningar. I Göteborg gör barnmorskestudenter uppror. Själv har jag varit med i några år nu och sett den ena kollegan efter den andra (inklusive mig själv) gå från entusiast till uttröttad till ganska uppgiven. Jag förstår att det som händer nu händer. Även om det också ger mig en klump av oro och sorg inne i magtrakten.

Jag förstår att du som ska föda barn snart blir orolig. Vi får hoppas att det som nu sker kan leda fram till någon form av positiv förändring för alla. Under tiden vill jag ge dig något att se fram emot. Nämligen The Positive Birth Calendar 2021!

Hur idén till kalendern föddes

Idén till ”The Positive Birth Calendar” föddes efter den vår då jag själv suttit klistrad vid mobilskärmen alldeles för många timmar varje dag och försökt hänga med i nyhetsrapporteringen kring Corona. Plötsligt hade min verklighet, som så många andras, förändrats. En mamma som väntade barn var ledsen för att hon varken kunde få den hemfödsel hon önskade eller den doula hon ville ha med sig in på förlossningen. Jag gjorde mitt bästa för att stötta på det sätt jag kunde. Vi var många som gjorde vårt bästa och vi var många som fick erfara att det inte räckte hela vägen fram. Saker ställdes på sin spets och jag ville hitta ett sätt att gjuta lite hopp och mod i en svår tid.

När jag började bjuda in deltagare till The Positive Birth Calendar 2020 skrev jag såhär i min inbjudan:

”Min idé med The Positive Birth Calendar är att skapa en varm och inspirerande kavalkad av historier, berättelser och porträtt som på olika sätt kompletterar varandra men som alla pekar på en gemensam sak – nämligen möjligheten till positiva och stärkande födslar.”

Kalendern blev mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Ja den träffade en nerv och lyckades bli både spännande, intressant och mångbottnad. Som ett kaleidoskop. När man vrider och vänder på det en aning så kastas alla stjärnor om och vips så träder en ny bild fram. Framförallt blev den ganska så befriad från kitsch och yta. Men efter att det 24 inlägget hade publicerats på julafton var jag trött och tänkte att det nog är bäst att sätta punkt. Att vara redaktör för så mångas hjärteberättelser och lyckas ta hela kalendern ända fram till mål under en så hektisk månad som december alltid är, ja det tog lite på mina krafter.

Men samtidigt, att vara medskapare till denna kavalkad av berättelser var bland det roligaste jag gjort: Att få fundera på vem jag ville bjuda in, bolla texter, bita på naglarna när någon lämnade ett sent återbud eller dröjde ända långt in i december med sitt inlägg samtidigt som jag fick fira julafton om och om igen när den ena fina berättelsen efter den andra landade på mitt bord. Så när våren kom kunde jag inte hålla mig utan började skissa på en ny inbjudan till ”The Positive Birth Calendar 2021”.

Nu är vi här. I takt med att mitt sjätte barn har vuxit i mig så har det här årets version av The Positive Birth Calendar också vuxit fram. Och jag kan KNAPPT bärga mig innan jag får börja publicera inläggen här på bloggen! Se den här julkalendern som en hyllning till hoppet, växandet, livet.

Välkommen att följa The Positive Birth Calendar 2021. Det första inlägget publiceras här på bloggen den 1 december.

The positive Birth Calendar 2021

en vecka nyfödd

En vecka nyfödd

Lämna en kommentar
Med mormors nystickade regnbågskofta på!

Ja Nils fyller en vecka idag. Och jag fyller en vecka nyförälskad mor idag – igen. Det är svårt att förstå att en vecka redan har gått för jag vill egentligen inte alls att tiden ska gå fort. Den här karamellen vill jag ska smälta långsamt, långsamt i munnen. Vill låta hela gommen fyllas upp av en smak som dröjer sig kvar.

Min stora rädsla den här gången har varit att få återuppleva den första tiden med Hanna. Tiden som mynnade ut i en krönika med titeln: Två sår och tre mjölkstockningar (finns att läsa i appen Preglife). Jag var SÅ sjuk i sex veckor med upprepade mjölkstockningar, svampinfektion och svårläkta sår på brösten. Men jag känner redan att det är helt annorlunda den här gången. Mjölken rann till snabbt och Nils hade gått upp i vikt när vi åkte in för vägning och hörselkontroll på sjukhuset. Jag har som väntat fått skavsår på båda brösten (som jag fått med alla barnen den första veckan) men de håller redan på att läka fint!

Ja det är en euforisk känsla att allt har gått så smidigt och lätt. Och jag kan fortfarande inte riktigt ta in att jag faktiskt har fött sex barn och att de finns runtomkring mig allihop. De är så vackra. Under de här åren har jag fått frågan om det är samma pappa till barnen många gånger. Ni som följer mig vet ju. Men ja, det är samma pappa.

Min kropp efter förlossningen + ärliga barn

Min yngsta dotter har under veckan som gått frågat mig upprepade gånger vad det är som egentligen finns i magen nu – bebisen är ju ute! Hon tycker att jag fortfarande är tjock. För hennes såg ekvationen ut såhär. Stor mage = bebis. Bebis ute = ingen mage. BEBIS UTE + STOR MAGE fanns inte i hennes föreställningsvärld. Så ja, jag har fått förstå att jag fortfarande ser gravid ut. Tar det med ro. Men ser fram emot att snart få börja röra på mig och sakta men säkert få tillbaka min kropp. Det jag inte tänker göra är att börja banta. Efter att ha läst Erik Hemmingssons bok Slutbantat så är jag rätt övertygad om att kaloriräkning och hets kring vikten inte är rätt väg.

Jag känner en ny sorts ömhet inför kroppen. Tänk vad den har åstadkommit. Att straffa den – kroppen – med någon sorts skam och hets kring vikten känns inte alls bra. Däremot vill jag ju att min kropp ska hålla för att bära, lyfta och leva i många år till. Så jag kommer försöka lyssna till vad den behöver och i lagom takt börja med promenader och lättare hemmaträning. Låter det flummigt?

Nja, att försöka lyssna in vad jag och min kropp kan behöva är ett vinnande koncept. Det har jag lärt mig. Kroppen är trots allt en komplex helhet och det går inte att plocka loss den i olika stuprör, något som vi har försökt göra länge. Ofta med förödande resultat. Att dra en parallell till att föda barn ligger nära till hands. Livmodern är inget stuprör som ska trycka ut ett barn: helt avskiljt från resten av kroppen. Den förklaringsmodellen (som har varit förhärskande inom förlossningsvården i några decennier nu) fungerar inte särskilt bra. Modermunnen öppnar sig inte en centimeter i timmen och majoriteten av alla kvinnor är inte värksvaga. Vi är värkstarka men föder i olika takt. Mänskligheten skulle aldrig ha överlevt om de inte vore för att kvinnor är VÄRKSTARKA mer än något annat. Däremot kan man lätt som en plätt ta ifrån kvinnor deras egen agens i födandet och få dem att tro att de inte kan föda barn. Men se den gubben går jag inte på längre.

När jag födde Nils så lyssnade jag inåt på mig själv och vad jag behövde. Hela vägen. Det blev ett vinnande koncept. Här en bild från förlossningen.

”In the zone”