Jag heter Maja Larsson och är tvåbarnsmamma, journalist, researcher, redaktör – och numera även författare. I höstas släpptes min debutbok Kläda blodig skjorta (Natur & Kultur) som handlar om hur det svenska barnafödandet har utvecklats de senaste 150 åren.
Ganska tidigt under arbetet med boken upptäckte jag förlossningshemmen – en del av vården som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Eller jo, jag hört talas om hem där ogifta födde sina barn under stor skam, som Astrid Lindgren i Unga Astrid. Bilden jag fick när jag läste Jordemodern, Svenska Barnmorskeförbundets tidning som givits ut sedan 1888, var en helt annan. Där blev det tydligt att förlossningshemmen var en helt naturlig, viktig och uppskattad del av det svenska barnafödandet i flera decennier.
Men vi tar det från början. Det är sent 1800-tal och 9 av 10 kvinnor i Sverige föder med hjälp av en barnmorska. Barnmorskorna är stationerade i distrikt över hela Sverige. Dessa distrikt kan sträcka sig flera mil i olika riktningar, och barnmorskorna kan bli borta på förlossning i många dagar. De skidar, seglar, ror, åker häst och vagn och promenerar hem till sina patienter. Det är ett vansinnigt slit, och ganska dåligt betalt. Dessutom kommer de inte sällan till hem där det är smutsigt, stökigt, fullt av barn och ibland även djur. Det kan fattas både kokkärl och rena lakan. Ibland finns det inte ens en bra säng – och en säng är viktig, för vid den här tiden ska alla kvinnor ligga ner på rygg när de föder. Om läkare behöver tillkallas för att göra en vändning, ge mamman smärtlindring eller ta ut en efterbörd som inte lossnar, kan denne behöva resa en hel dag eftersom läkaren har ännu större distrikt än barnmorskan.
Något alternativ till hemförlossning finns sällan. År 1900 finns bara en handfull sjukhus i Sverige med förlossningsavdelningar, och de är främst till för de allra fattigaste och mest utsatta – som ogifta. Men kring år 1900 är det flera barnmorskor i Sverige som får samma idé: att skapa förlossningshem där kvinnor kan föda.
De första förlossningshemmen är helt enkelt barnmorskornas egna hem. Med tiden blir de mer professionella och storskaliga. Jonsereds fabriker utanför Göteborg startar till exempel ett förlossningshem för sina anställda år 1907. Det ligger på barnkrubbans (typ dagisets) vind. Röda Korset ger startbidrag till förlossningshem runt om i Sverige, som landstingen sedan driver. Politiska kvinnoföreningar skänker pengar till uppförandet av förlossningshem i Norrbotten och Västerbotten. En del landsting startar förlossningshem på eget initiativ. Dessutom startar barnmorskor privata verksamheter där det kan finnas flera rum, barnsköterskor som tar hand om de nyfödda, kontrakterade läkare och besöksrum. Gemensamt för förlossningshemmen är att de minskar barnmorskans och läkarens restider, och gör vården mer jämlik – det spelar ingen roll hur litet eller stort, smutsigt eller rent man bor – förlossningen kan bli bekväm, säker och hygienisk ändå. Förlossningshemmen gör också barnmorskans arbete enklare eftersom hon har allt hon behöver redo. En del barnmorskor blir ganska storskaliga entreprenörer – som Julia Stéen i Örebro, som under sin karriär hinner starta fyra förlossningshem, det sista med tilläggstjänster som barnkollo och husmodersskola.
Jag tänker mig att de första kvinnorna som födde hemma hos barnmorskan gör det av nöd. De kanske bor avsides och är rädda att barnmorskan inte ska hinna fram. Eller så har de haft snabba förlossningar tidigare, eller så vet de att födseln ska bli riskfylld, till exempel på grund av placenta previa. Men även den stora massan verkar ganska snabbt tilltalas av att föda någon annanstans än hemma. Ett exempel: 1924 öppnar ett förlossningshem i Arjeplog. Ett par år senare föds över hälften av traktens barn där. Barnmorskan Hulda Ahlström driver under 1920-talet ett förlossningshem mitt i Göteborg, och medan hennes kollegor som jobbar med hemförlossningar kan ha 50 patienter per år har hon långt över 300. Kvinnorna kommer från hela Storgöteborg för att föda hos henne. För en del är förlossningshem det enda alternativet till att föda hemma – för andra är det ett modernt och lyxigt val.
Det finns bilder bevarade från en del förlossningshem. Dessa bilder representerar troligen de finare hemmen, men miljöerna är så vackra. Kvinnorna ligger i mjuka sängar, bebisarna i rottingkorgar. Gröna krukväxter, liljor, bonader, fåtöljer och nätta nattygsbord pryder rummen. Det är något helt annat än de sterila, helkaklade sjukhusen vid den här tiden, och samtidigt något helt annat än hemma. Min farmors mamma födde sitt första barn på ett förlossningshem i västgötska Fritsla år 1928. Medan hennes föräldrageneration födde i sina trånga arbetarhem, födde min farmors mamma på ett riktigt modernt sätt. Samtidigt fick barnmorskan, Ester Widing som hon hette, en enklare vardag och mer pengar i kassan eftersom hon kunde ta emot fler patienter.
1920-talet är förlossningshemmens storhetstid. Sedan går det utför. På 1930-talet föreslår Befolkningskommissionen (en statlig utredning vars mål är att det ska födas fler barn i Sverige) att sjukhusen ska bli större och fler. Det rullas ut statsbidrag för att landstingen ska kunna bygga och driva moderna förlossningskliniker. Det beslutas också att sjukhusvården aldrig får kosta mer än en krona, och de privatpraktiserande barnmorskorna kan inte konkurrera med ett så lågt pris. Landstingen fortsätter att driva förlossningshem, men när de tekniska och medicinska kraven blir högre står förlossningshemmen som förlorare. Där finns inte sådant som operationssalar, narkosläkare, barnläkare, obstetriker, röntgen eller möjlighet till blodtransfusion. Personalpolitik är ytterligare en anledning till att hemmen får stänga: de flesta förlossningshem har inte ens en förlossning om dagen, och det anses onödigt att ha full bemanning för så få förlossningar. Dessutom har barnmorskorna nu rätt till lediga dagar och semester, vilket kräver ännu mer personal.
Jag bor i Göteborg. Här finns just nu ett enda förlossningssjukhus. För hundra år sedan – alltså 1922 – fanns det ett barnbördshus, flera små privata kliniker och förlossningshem, samt möjligheten att föda hemma. Jag säger inte att det är sämre nu än då, och jag säger heller inte att valfriheten enbart var av godo. Till exempel måste valet av förlossningsplats ha varit en klassmarkör, vilket känns främmande i Sverige i dag. Men det är intressant – särskilt i dessa tider när exempelvis Svenska Barnmorskeförbundet lobbar för barnmorskeledda enheter – att tänka på att det faktiskt fanns sådana för hundra år sedan. Att de bidrog till att rädda liv, och att de var mycket uppskattade. Medan vi i dag tänker att små enheter skulle kunna vara en nivå ”under” sjukhusförlossning vad gäller medicinteknik och övervakning, var det tvärtom i början av 1900-talet: förlossningshemmen blev en språngbräda för förlossning på vad man då kallade ”anstalt” – det vill säga sjukhusfödsel. Kvinnor vande sig vid att föda någon annan stans än hemma. En annan spaning: trots hundra år av utveckling skulle nog de flesta säga att riskerna eller hindren för den här typen av små, barnmorskeledda enheter är samma nu som då: risk för ojämn beläggning, höga kostnader och krav på medicinteknisk utrustning och läkarkompetens.
Hej, jag heter Paola Oras och är barnmorska, lärare och forskare. Hur vi föds och hur vi föder spelar roll, och det finns flera anledningar till det. För några år sedan lyssnade jag på ett radioprogram där de diskuterade om det är möjligt att minnas sin egen födelse. Det de pratade om var om det är möjligt att ha minnen vi minns från vår egen födelse – det som kallas explicita minnen. Jag tyckte att de missade poängen. Mer intressant är att vi alla bär på kroppsminnen av det vi har upplevt genom livet och särskilt från upplevelser tidigt i livet- det som kallas implicita minnen. Implicita minnen har en direkt koppling till våra sinnesförnimmelser och känslor och vi är oftast inte medvetna om hur de påverkar oss. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.
Den process vi genomgår under graviditeten och födandet kan få ringar på vattnet och fortplanta sig in i framtiden. Eftersom vården är uppbyggd kring ett medicinskt paradigm som till stor del fokuserar på att minimera fysiska risker, glömmer vi lätt att graviditet och födande framförallt är vägen mot en livslång relation. Graviditeten är en möjlighet för oss att utveckla tilltron till vårt eget vetande, till vår förmåga att föda och att vara föräldrar. En positiv upplevelse av att föda kan bli som en språngbräda in i föräldraskapet, en känsla av styrka och kompetens. En positiv upplevelse är inte beroende av en komplikationsfri födsel men däremot av att känna sig sedd och att kunna hantera det som händer. En positiv upplevelse har nära samband med känslan av kontroll, som paradoxalt nog kommer ur förmågan att släppa kontrollen, som i sin tur stärks av trygghet. Vi behöver känna oss starka och kompetenta när vi har fött vårt barn för att ha de bästa förutsättningarna in i föräldraskapet. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.
Vår hjärnas arkitektur formas i kontakten med andra
Neurovetenskapen har många klatschiga uttryck, varav ett är we are wired for connection. Vi är relationella varelser med en stark önskan om positiv kontakt med andra människor. Vår hjärnas arkitektur, vilka nervceller som kopplar ihop sig med varandra och vilka som trimmas bort, formas i kontakten med andra. Det är särskilt påtagligt när det gäller nyfödda barn där hjärnan genomgår stora strukturella förändringar första året. De nervbanor som används blir som upptrampade spår – neurons that fire together wire together – och de som inte används gör hjärnan sig av med – use it or lose it. Att den omvårdnad barnet får stämmer överens med de artspecifika förväntningar vi biologiskt är rustade med, får därför långtgående konsekvenser för hur nervsystemet, stressresponsen och den hormonella regleringen kalibreras. Barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott lär ha sagt:
” There is no such thing as a baby – there is a baby and a someone.”
Ett citat som fångar barnets absoluta beroende av andra för att kunna överleva. För att barnet ska utveckla en trygg anknytning behöver föräldern kunna tona in, besvara barnets signaler och kunna reglera sina egna känslor. Vi reglerar och ”oreglerar” ständigt varandras nervsystem. Det gäller för barnmorska och födande. Vårdpersonal emellan. Inom ett kärlekspar. Förälder till barn. Det beror på att we are wired for connection och har spegelneuroner som gör att vi smittar varandra med känslor. Vi är också wired for protection och om en nybliven mamma har ett oreglerat nervsystem som är upptaget av rädsla och smärta efter en traumatisk födsel, kan de känslorna lägga sig i vägen för kontakten med barnet. When there is a baby – the baby needs a someone. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.
Den viktigaste funktionen med anknytningssystemet har alltid ansetts vara att skydda barnet från rovdjur, men det finns de som menar att den tidiga anknytningen även borde innefatta skydd mot bristande reglering av barnets olika system i kroppen. Eftersom ett nyfött barn är helt beroende av andra för att kunna reglera viktiga funktioner såsom andning, puls, värme, blodsocker, immunförsvar, bakterieflora, sömn, smärta och stress, så skulle den tidiga kontakten mellan mamma och barn kunna ses som en del av anknytningssystemet. Den tidiga fysiologiska regleringen av barnets kropp och stressystem skulle då vara den biologiska grunden till de senare känslomässiga banden. Barnet skulle enligt det synsättet bära med sig implicita minnen av att vara i en välreglerad kropp med ett väl kalibrerat stressystem. Många av de vanliga interventioner vi använder i vården kan störa kontakten och därmed regleringen. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.
Hormonell hjälp eller ett hormonellt glapp att överbrygga?
Vid en fysiologisk födsel badar barnet i oxytocin. Ett hormon som främjar lugn och ro, läkning och tillväxt, kontakt och relationer. Under framfödandets värkar utsätts barnet för ett visst mått av syrebrist som hjälper barnet att tagga till. Stresspåslaget ökar chansen att barnet lyckas söka sig fram till bröstet och börja amma. Råmjölken ger ett viktigt infektionsskydd och hjälper tarmarna att mogna. Vid en fysiologisk födsel badar även mamman i oxytocin och hennes hjärna översköljs av det kroppsegna morfinet endorfin. Den biologiska mallen för födandet, med höga doser oxytocin och endorfin, bär på en potential av att uppleva födandet som positivt. Mammans oxytocinnivåer är som högst strax efter födseln. Precis som för barnet främjar det lugn och ro, läkning och tillväxt, kontakt och relationer. Oxytocinet dirigerar dessutom blodflödet till hennes bröst för att värma barnet och drar samman livmodern och skyddar henne mot en stor blödning. När mamma och barn är i direkt kontakt med varandra den första tiden så finns därmed ett ömsesidigt regleringssystem som påverkar bådas hälsa i positiv riktning. Hur mycket fysiologin får verka ostörd och hur mycket vi intervenerar har betydelse för den hormonella hjälp vi får med oss i föräldraskapet, eller det hormonella glapp som vi måste överbrygga. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.
Att se barnafödandet ur linsen av mamma-barn-relationen, och i förlängningen hela familjen, kan ge ett tydligare perspektiv på viktiga prioriteringar. Det lyfter betydelsen av att se helhet och sammanhang. Det lyfter betydelsen av relationer och kontinuitet. Det lyfter betydelsen av kroppen och sinnet som enhet. Det lyfter betydelsen av att främja fysiologin och den hormonella balansen. Hur vi föds och hur vi föder spelar roll, och det finns som du ser flera anledningar till det.
Jag heter Jessica och har haft turen att få erfara fyra förlossningar. De har sett så väldigt olika ut, präglats av motsatser, gått som planerat och tagit mig på sängen. De har alla vävts in i min livsväv och jag har efter var och en blivit en annan. En större version av mig själv. En uppdatering med eftersläpande buggfixar. För visst går vi tillbaka i minnet och upptäcker nya aspekter av förlossningen, nystar upp känslor och, om vi har tur, kommer till nya insikter om varför det blev som det blev. Eller varför vi blev som vi blev.
Tuva föddes i augusti 2013.
Jag skulle bara ta tunnelbanan in till SÖS och kolla läget, hon var så slö där inne och jag hade plötsligt blivit orolig. Två veckor innan BF. Jag grät lite på tåget och vände ansiktet mot fönstret, ville inte att någon i vagnen skulle känna sig obekväm vid åsynen av en höggravid som sitter och bölar mitt bland folk. 24 år och så hänsynsfull.
”Du är fem centimeter öppen! Känner du inte att du håller på att föda?”
Nej, min kropp kanske inte är så bra på det här. Jag kanske är lite trög…? Jag har ju haft förvärkar i ett par veckor… men nej, det gör ju inte SÅ ont att…
”Nej, men du blir kvar och så ser vi till att det kommer igång nu!”
Andreas hann knappt in, det skulle tas hål på hinnor och värkstimulerande dropp skulle jag ha.
”Bebisen mår jättebra där inne!”
Ja, så varför denna brådska?
Pitocinet utlöste en så kallad värkstorm och jag visste inte att det var vad jag upplevde. Jag var inte rädd, inte trött och inte uppgiven. Jag blundade och blev till vår katt, Solveig. Jag hade fått bevittna hennes förlossning två år tidigare och blivit alldeles hänförd av hennes säkra rörelser, det instinktiva vetandet som fanns i hennes kropp, i hennes väsen. De dova, vilda lätena från ett födande djur kom plötsligt från mig, jag ställde mig på alla fyra och visste, precis som hon, vad jag skulle göra. Och jag visste att det var nära. Väldigt nära.
”Nu behöver du hjälp, vännen. Jag föreslår att vi sätter en EDA, annars kommer du inte orka och då kan det bli riktigt besvärligt!”
NEJ! Det går bra, jag vill inte. Kattljud. Blicken riktad inåt. Jag är inte här nu, jag är i skärselden.
”Kan du, som är hennes partner, få henne att förstå att hon behöver en EDA?”
Ok, ni vinner. Jag är väl ingen katt, då.
Mindre än en halvtimme senare var hon ute och jag ville fräsa åt dem att jag hade haft rätt. Men det gick inte, för jag var plötsligt en lyckorusig människomamma som älskade varenda en på jorden. Fast allra mest min lilla Tuva.
Ilon föddes i augusti 2017.
Jag vaknade av ett hugg i ryggen, klockan 00.31, fem dagar efter BF. Och jag visste att det äntligen var dags! Ring K och be henne komma på en gång!
Min hembarnmorska var hos oss på en halvtimme, det var inte bråttom men jag ville ha henne där. Värkarna kom tätt på en gång och jag var rosig av glädje och upphetsning. Den här gången kändes allt så rätt, så tydligt och begripligt! Och jag ville att K skulle undersöka mig, bara för att få en fundering ur världen.
”Du är redan fem centimeter öppen! Kul!”
Yes! Min kropp är bra på det här. Och jag är inte trög. Jag börjar på fem, sån är jag.
Värkstormar kan komma av sig själva också. Ilons förlossning var en tornado av smärta, svett (SÅ mycket svett), kräk, fostervatten på väggen, skakningar och mitt i allt en massa skratt. I fem timmar och 15 minuter höll det på. Jag hörde inte den noga komponerade spellistan, badkaret var inte att tänka på och andningen var som bäst befintlig. Jag vrålade ut honom på vardagsrumsgolvet, en 4,3 kilos klump, och jag kände mig så badass.
Han hade de största ögon och de längsta ögonfransar jag sett i ett så litet ansikte och långa, smala naglar. Min lilla Ilon, min lycka, min triumf.
Vi förflyttade oss till sängen och somnade gott, efter en klapp på kinden och kyss på pannan från barnmorskorna K och D. Jag tror jag sa att ”jag älskar er!”. Och under Ilons första vecka i livet var deras återbesök vår enda kontakt med världen där utanför. Det blev precis som jag önskat.
Enja föddes i oktober 2019.
Det hade varit meckigt att få till en hemförlossning. Bidraget hade slopats och vi hade dåligt med pengar, men jag visste ju att det var värt det. Beslutet togs ändå sent i graviditeten och vi hade knappt hunnit förbereda ett enda dugg när vattnet plötsligt gick i vecka 39.
Det där med vattenavgång var nytt för mig, bökigt och obekvämt. Men jag visste hur jag skulle göra, rabblade mantrat ”temp, vatten, rörelser” gång på gång. Det var ingen fara på torpet så länge jag inte fick nån temperaturhöjning, så länge vattnet var klart, så länge bebisen rörde sig som vanligt.
Det var svårt att sova med en konstant blöt blöja och jag började bli irriterad på att jag förmodligen skulle vara helt slut när det väl drog igång. Kunde lika gärna gå upp och kissa. Dricka saft. Kolla instagram.
Temp, vatten, rörelser.
Rörde hon sig inte väldigt dåligt? Den djuriska paniken slog till och jag ringde K. Hon var där på en kvart, tjugo minuter. Hjärtat slog fint, det galloperande ljudet ekade i natten och jag skrattade till och grät en skvätt. K stannade på soffan och jag somnade äntligen, så trött och snurrig av nattens drama. Fyra timmar senare var det ljust och barnen skulle upp, dagen skulle börja och jag blev besviken på att värkarna inte väckt mig under de tidiga morgontimmarna.
”Ska vi lyssna igen?”
Tyst. Så tyst.
På sjukhuset konstaterades det otänkbara först av en läkare och sedan en annan. Det är rutin. Och däremellan hinner vi med döda barn i magen tänka att ”kanske tog de fel”.
Värkarna drog igång spontant så fort vi kom in. Det var en förlossning by the book och jag hade inte ont en enda gång. Smärtan satt i hjärtat och i själen, allt annat som kändes var bara skönt. Undersköterskor och barnmorskor var tysta, Andreas var tyst och jag var nästan tyst. Jag hade sån märklig kontroll över min kropp och över förloppet. Jag frågade t.o.m. Andreas om han var redo när jag skulle krysta. ”För nu kommer hon”.
Tyst. Så tyst.
Och så vacker att jag hade svårt att tro på det som var sant. Hon levde inte. Men nu var hon här, hon var född. Och jag älskade henne med varje cell i min kropp. Min Enja.
Död, född och begraven. Som en felskriven rad. Och inget blev som förut.
Men vi växer med sorgen. Vi gräver ner oss likt frön i mörkaste mull som plötsligt en dag, med mycket tålamod och kärlek, bryter marken. Och på svaga ben och med ljuskänsliga ögon sträcker vi oss mot solen, vi väljer livet.
Alve föddes i oktober 2021.
Jag fick skräddarsy min sjukhusförlossning, vilket jag (pleaser som jag är) skämdes lite över. Komma här och roffa åt sig av sjukhusets resurser! Bara för att jag födde ett dött barn.
Jo, lite gräddfil kanske jag var värd ändå.
Ett rum med badkar, två kända hembarnmorskor och en massa ”inten”. Inte sättas igång, inte kopplas till CTG, inte ha främmande folk på rummet, inte få nån infart i handen, inte sätta skalpelektrod på barnet.
Vi är ju fantastiskt olika, vi människor. Även vi som upplevt liknande trauman. Som förlorat barn i magen. Vissa vill ha kontroller på specialistmödravården, ultraljud varje vecka, igångsättning så fort bebis är stor och stark nog, specialistläkare på plats eller kanske kejsarsnitt. Och allt detta beror ju förstås ofta också på om man känner till vad barnet dog av. Man hittade aldrig orsaken till Enjas död.
Jag bestämde mig långt innan jag blev gravid med mitt fjärde barn, för att först börja lita på livet igen. Och för mig betydde det att, i den mån jag kunde, skilja nästkommande graviditet och förlossning från den förra. Ny kula, nytt hopp, nytt liv. Och min tro på en fysiologisk födsel har inte rubbats efter Enja.
Jag frångick dock en av mina punkter. Jag bad mina barnmorskor ta hål på hinnorna när jag gått 12 dagar över BF. Jag stod inte ut.Och förmodligen på grund av det blev förlossningen utdragen och mycket svårare än vad den annars hade blivit.
Jag fick för första gången uppleva att bli rädd under en förlossning. Och med det lära mig att skifta fokus från rädsla till tillit. För när vi föder har vi inget val, vi måste släppa taget om kontrollen. Vi blir superhjältar.
Och den här gången kom tillslut ett barn med puls, värme, hesa skrik och kravlande små händer. Min lilla Alve, som gjorde livet varmt och ljust igen. Du plåstrade om oss alla.
Tack livet. Och tack ni själar som valde att äntra jorden genom just mig!
Ni har lärt mig att lita på mig själv, även om det innebär att trotsa auktoriteten.
Att stå stadigt i stormen, fastän självtvivlet sliter och drar i en.
Att se ljuset i mörkret, även när det låter sig dröja.
Att tro på att det goda kommer åter, fastän erfarenheten säger nåt annat.
Men mest av allt har jag lärt mig att en förlossning spelar roll, och att den (optimist som jag är) kan göra oss starkare och bättre rustade för det oförutsägbara. Oavsett vad som hände. Gav den upphov till glädje, en tro på dig själv och svindlande kärlek? Så bra! Men om så inte var fallet vill jag säga: det är värt att göra upp med känslorna, hjälpa tiden att läka såren. Alla svåra händelser har inte, när de inträffar, en klar mening. Men de är aldrig betydelselösa. Så om vi måste välja mellan mening (om än vag och pluttig, eller kanske med milsvitt avstånd från själva händelsen) och meningslöshet, kan vi lika gärna välja det första. Och lita på det besvärligt skiftande livet igen, för det ska ändå levas.
Just nu är det rea i min julbutik. Det betyder att du kan få det jag säljer till ett bättre pris, 20 % rabatt från idag tom den 20 december! Du kan få min bok signerad och hemskickad till dig för 159 kr (frakt tillkommer). Men du kan också få något av dessa exklusiva konsttryck till ett otroligt bra pris, nämligen 460 kronor (frakt tillkommer här också). Passa på att fynda dina originella julklappar! Begränsat antal så det är först till kvarn.
Dessa prints mäter 40*50 cm och passar i en vanlig standardram. Maila din beställning till info@fodamedstod.se
Och en bättre och mer hållbar julklapp än någon av våra webbkurser kan jag inte komma på. Vår kampanj på profylaxkursen Födandets Dynamik pågår tom den 30 november – så det finns fortfarande en chans att köpa kursen med bonus!
”Min förlossningsberättelse” känns konstigt att skriva som rubrik. Jag har ju inte fött barn. Men det är ju ändå min berättelse om en förlossning. Efter att Märta Cullhed Engblom frågat mig om jag inte kunde skriva något för fodamedstod.se så har jag gått och grubblat. Vad ska jag skriva? Hur? Hur ska jag möjligen kunna fånga någon med min story? Helt omedvetet gör jag kanske själv exakt samma tankevurpa som jag försöker lyfta varningens finger för. De som följer Föda med stöd har ju uppenbarligen något intresse i graviditet och/eller barn. Varför skulle man inte vilja höra min historia? För att jag är man?
Nu drar jag en extrem killgissning här, men jag tror att detta är en vanlig uppfattning hos andra män. ”Varför skulle jag säga något eller ha lov att känna något? Jag är inte den som var gravid eller födde barn. Jag ska ju vara till stöd för henne!” Sant. Din partner – din kvinna, om du så vill – är den som tveklöst drar det tyngsta lasset här! Men att du inte skulle göra någonting? Är du säker på det? I mitt inlägg kommer jag utgå från ett förhållande kvinna/man, fast jag vet att långt ifrån många förhållanden ser ut så. Jag kommer också utgå ifrån att mannen är närvarande vid förlossningen, fast jag vet att det finns graviditeter där män inte ens är involverade (one night stand som ledde till en graviditet, insemination, etc).
”Det här är dött”
De var orden som användes för att berätta att vårt barn hade dött under graviditeten. Inte en gång sade läkarna ”barn”, ”foster”, ”bebis” eller ens ”embryo” (vilket också är lite fel när man närmar sig vecka 20). ”Det här behöver vi ta bort på operation”. Mitt minne är lite luddigt, så jag är inte riktigt på det klara med VARFÖR – men det konstaterades att ”det här” behövde avlägsnas kirurgiskt.
Dagen D kommer, det vill säga dagen för operation. En sköterska lägger armen runt min sambo och börjar gå i väg. I farten vänder hon sig mot mig och säger ”du kan väl ta en kaffe i kafeterian? Det här tar ett par timmar.” Den hjälp och de stöttande ord jag fått av vården i samband med att ha förlorat mitt barn under graviditeten, det barn jag och min sambo försökte i drygt två år att få, var orden ”ta en kaffe i kafeterian”. Det förhållande höll för övrigt inte.
Alla hjärtans dag 2015
Jag hade varit i Helsingborg för att hämta en ny tjänstebil och var på väg hem. Med hjälp av nära vänner hade jag förberett en överraskning för min fru (bara för övertydlighetens skull: inte samma kvinna som jag förlorade barnet med). Här hade vårt förhållande drygt 7 år bakom sig och vi betedde oss som nykära. När jag kommit hem så får jag en söt liten påse från Lindex. I påsen ligger en body i bebisstorlek.
Skräckblandad förtjusning! Vi pratar vidare om det på riktigt – min fru känner till de problem jag haft förut. Men vi kommer tillsammans fram till att ett helt knippe KBT och en vettig barnmorska på mödravårdscentralen (MVC) så kanske detta kan gå vägen? Jag lyckas rent av hitta en KBT-terapeut som valt att sadla om – efter att ha varit barnmorska.
På MVC hittade vi en barnmorska som tog sig tid att lyssna på oss (mig!). Hon fick bakgrunden och jag försökte att måla upp illustrationen runt tidigare erfarenheter och varför jag mådde som jag gjorde. Alla kan ju få missfall/missed abortion? Men varför bröt jag hop mer än andra? Det jag vill protestera mot (och det väldigt högljutt) är hur främst kvinnor, men även partners, bemöts och formligen hanteras i vården.
Mina tidigare erfarenheter av Kvinnokliniken i egenskap av anhörig
Det här är min första interaktion med Kvinnokliniken i egenskap av patient/anhörig:
Jag och min tidigare sambo kom till Kvinnokliniken och tas emot av en kvinnlig, yngre läkare. Efter att ha berättat varför vi är där får min sambo ta plats i stolen och det görs ett vaginalt ultraljud. Läkaren skjuter bak stolen, tar av sig handskarna och rör sig ut ur rummet med orden ”då ska jag bara hämta läkaren som får bekräfta det här”. När hon lämnar rummet drar hon till i dörrhandtaget, lite så där nonchalant som är rätt så typiskt för vårdpersonal, men dörren går inte igen. Där står jag vid min sambos huvud, hon fortfarande kvar i stolen med fötterna i luften och blir uppvisad för alla som passerar i korridoren. Jag hade lovat, dyrt och heligt, att stå vid hennes huvudända. Det mantrar i mitt huvud, samtidigt som jag frågar mig vem ”läkaren” var om ”läkaren” ska hämta läkaren? Och, vad är det som ska bekräftas?
In kommer en annan kvinnlig, äldre, läkare med den yngre bakom sig. Allt med den äldre läkaren bara skriker ”STRESS”. Hon har inte presenterat sig färdigt förrän handskarna är på och ultraljudsstaven åter är i min sambos underliv. ”Det här är dött” – det är här det kommer.
I övrigt skedde samtalet mellan läkarna, över huvudet på oss. ”När passar det för dig? … Nej, jag har ett möte då.” När de väl har bestämt tid så tystnar de och tittar på oss. Du vet, den där ”vi är färdiga här – ni kan gå nu”-blicken? Dagen innan operation får jag åka tillbaka till Kvinnokliniken för att hämta Descutansvampar (för min sambo att skrubba sig innan operation). Det är den yngre läkaren som träffar mig och lämnar ut svamparna. Vi börjar prata lite. Jag kommer ihåg att jag ställde frågor och undrade saker. Jag minns inte riktigt alla frågorna – än färre svaren jag fick.
En fråga och ett svar har dock etsat sig fast: Jag: Varför fick vi inte/har vi inte fått någon att prata med? Doktorn: Men, ni är ju syrror bägge två? Ni vet ju vilken hjälp som finns att få?
Här … kanske det brast lite för mig. Helt korrekt så jobbade både jag och min dåvarande sambo i vården, men är det skäl nog att inte anta att det förelåg en viss känslomässig krisreaktion och erbjuda en samtalskontakt? ”Vill ni att vi bokar in en tid hos en kurator?” Svårare än så är det ju inte. Jag drar då mitt jobb som parallell för läkaren: ”När jag står i triage på akuten och du kommer in efter en, säg exempelvis trafikolycka. Då kan jag nedprioritera dig för att jag vet att du är läkare och har kunskap att ta hand om dig själv?” Vilket liv det blev! Hur fan kunde jag resonera så!? Jag borde ju inte få ha det jobb jag hade! Jag undrar fortfarande vilken skillnaden är?
Det sammanlagda bemötandet och omhändertagandet vi fick på Kvinnokliniken var så dåligt att det hjälpte till att ärra mig ytterligare. Jag bär också andra erfarenheter med mig i egenskap av vårdgivare, som inte direkt heller hjälper till. Till exempel efter att ha jobbat på anestesin en dag och varit med och sövt en kvinna på Kvinnokliniken. När hon sövd kommer det in ett gäng studenter och undersöker henne vaginalt. När de hade klämt och känt färdigt så lallade studenterna ut ur rummet och ingreppet fortsatte. Jag är inte helt säker på att detta var förankrat hos patienten i förväg. Det verkade vara en vedertagen praxis.
Hos barnmorskan på MVC
Trots att barnmorskan på MVC var förstående, vänlig och toppen på alla sätt och vis så var hon ändå fast i sina hjulspår med att bara göra jobbet.
En dag när vi kommer på rutinkontroll har hon elev med sig. Barnmorskan presenterar eleven som ”…idag är vi två som…”. Min fru tittar direkt på mig och väntar sig antagligen en större och häftigare reaktion än den jag fick. Just där och då sade jag ingenting, vilket jag till viss del ångrar idag. Däremot tog jag upp det på nästa rutinbesök. ”Du, förra gången vi var här hade du en elev med dig. Sett till att du känner till vår, främst min, bakgrund – tycker du att det var det mest lämpliga?” Inte förrän hon blev ifrågasatt så reagerade hon. ”Nämen, du vet… Man är ju så van att bara göra.”
Exakt! Man är så van att bara göra, så man ber inte ens om lov. Och varför skulle jag veta? För att jag också jobbat inom vården? Barnmorskan på MVC tyckte hur som helst att vi borde träffa någon på Auroramottagningen på sjukhuset. Det är en mottagning för de med förlossningsrädsla. Sagt och gjort. Vi var där. Vi fick under en timmes tid sitta ner och prata med en barnmorska, berätta vad som var vårt (mitt) problem, fick en rundtur på förlossningen och fick också det bestämda rådet att skriva ett förlossningsbrev. Sedan var det inte mycket mer. ”Älskling, bli inte rädd nu…” Har du orkat läsa så här långt så har du säkert lagt ihop 1 + 1, och förstått att ”nervös” inför förlossningen var en underdrift.
Skitskraj deluxe är kanske mer rätt ord?
Bebis var beräknad till nyårsafton.
Natten mot den 27:e väcker min fru mig på det allra mest ömsinta sätt jag någonsin kommer bli väckt! Hon kliar mig lite försiktigt i håret, pratar med den där riktigt mjuka rösten och viskar ”Älskling! Bli inte rädd nu, men jag tror vattnet har gått.” Fortfarande rätt så sömndrucken lyfter jag huvudet från kudden, tittar på henne och frågar om hon har värkar. ”Nä, inte mer än typ mensvärk” svarar hon. ”Äh, lägg dig ner och försök sova en stund. Det är ingen idé att vi åker in, för de kommer ändå bara skicka hem oss” svarar jag, vänder mig i sängen och somnar om. Så. Antiklimaktiskt. Till och med min fru blev besviken.
På sjukhuset
Det var inte riktig vattenavgång, utan det sipprade. På förlossningen ville man gärna vänta och se så att det kom i gång spontant. Ett par dagars fram och tillbaka med kontroller och detta eviga CTG:ande. Den 30:e blev det ändå bestämt att min fru skulle bli igångsatt. Här börjar en serie saker som, när jag minns tillbaka, vet att jag reagerat på men inte heller ifrågasatt där och då – i stunden! Exempelvis var det extremt tydligt när man läst vårt förlossningsbrev! Inte var det första eller andra gången när man var inne hos oss. Fjärde, kanske femte. Då vänder man sig mot mig och, med den menlösaste tonen av alla och nästan som om jag vore fyra år gammal, säger ”jag förstår ju att du har en jobbig upplevelse i bagaget! Men du ska veta att du kan lita på oss!”
Kompis, ni har uppenbara problem med att läsa ett papper – ett enda papper – men jag ska lita på er? Och till min nästa fråga: varför ska jag lita på er? Ni har vita kläder? Fram tills alldeles nyss har ni knappt erkänt min existens och med nöd och näppe hälsat på mig. Vad har ni hittills gjort för att jag ska känna mig trygg eller tillitsfull? Vi får höra att min frus kropp bråkar. En barnmorska vill försöka ”ge lite massage” för att se om det hjälper livmodertappen på traven. I medicinska facktermer kallas detta för att ”dilatera”.
Till slut vill man sätta värkförstärkande dropp. Innan det tycker man det är bra med en EDA (epidural – ryggmärgsbedövning). Narkosläkare kommer till oss, klär sig sterilt och hela videvippen. Min fru sitter på sängkanten, jag står framför och agerar stöd. Då… Försvinner. Barnmorskan. Ut. Ur. Rummet. Läkaren är som sagt steril och har ansiktsmask (kom ihåg att detta är tiden innan Covid), men hennes ögon säger ”VAD GÖR JAG NU?!”
Syster Chrille to the rescue; ”Vad behöver du?” Hon känner inte mig och vet inget om min bakgrund. Hon försöker sig på det sjukt avancerade att beskriva en pincett – utan att använda ordet ”pincett”, eller vad det nu var för grej. Hur som haver – plötsligt assisterar jag läkaren, för ingen annan fanns där att göra det.
Bebis trilskas på väg ut. Vill inte riktigt komma sista biten. En av sakerna min fru fruktade var en instrumentell födsel (sugklocka eller tång). Men det fanns inte mycket att göra här. Läkaren rekommenderar att ”hjälpa till med sugklocka”. Min fru, utmattad och hög på lustgas tittar på mig. Jag nickar. Hon nickar. Efter detta brakar helvetet lös.
Från att ha varit en liten och begränsad skara människor på rummet (enligt våra uttryckliga önskemål) har vi helt plötsligt ett halvt fotbollslag där. Utan förberedelse på det. Från att ha haft hyfsat öppen kommunikation går det till att ingen talar till någon av oss. I bästa fall om min fru, men då över huvudet på henne. In rullas en vagn med en rostfri mackapär. Min fru skriker i lustgasmasken ”Vad i helvete är det där!?”. Det som förevisades för oss på föräldrautbildningen på MVC går under namnet ”Kiwi”. Det ser ut som en vit snusdosa i ett handtag med en plastslang emellan. Här kommer plötsligt något i storlek med ett Herkules-flygplan, kändes det som. I bästa fall ger läkaren information samtidigt som läkaren gör det hon gör. Samtycke fanns väl redan, typ… ”Nu sätter jag klockan” – och då har hon redan börjat skruva in den i min frus underliv. Någon bedövning har jag inget som helst minne av att det ges. Min fru skrek.
Jag har vid det här laget sedan en tid planterat fötterna i golvet bredvid sängen och gör vad jag kan bara genom att finnas till. En minnesbild jag har är armar som jobbar runt mig och jag tänker ”om någon försöker flytta på mig spräcker jag en näsa” – och är faktiskt rätt allvarlig i denna tanke. Ut kommer bebis. Bebis bölar. Mamma bölar. Jag bölar mest! Plötsligt skriker min fru rakt ut och flyttar sig ungefär en halvmeter högre upp i sängen. ”Jaja, jag har två fingrar i stjärten på dig! Du förstår väl att jag måste undersöka dig!” säger läkaren nonchalant. Man säger ”en djup, hög bristning” – nämner aldrig någon grad, eller något annat. Men den behöver sys på operation. Rummet töms på människor, så när som på en barnmorska. Hon förklarar att det inte är något allvarligt, utan skadan sitter besvärligt till. Man vill sy på operation för att vara säker på att det blir bra. Men ”du har ju EDA:n, så den behöver ju bara toppas på så är det färdigt på 20 minuter”. Vi pussas, kramas och säger ”syns snart”. Jag fokuserar på bebis och tänker att hud mot hud är viktigt, så jag drar av mig tröjan och kryper ihop i stolen med bebisen.
Vi kommer till BB
Bebis kom ut 01:45. Jag har ingen aning om vad klockan var när en barnmorska hjälper oss över till BB från förlossningen. Det kändes betydligt mer än 20 minuter. I rummet på BB finns en klocka ovanför dörren, vilket jag reagerar över när den traditionella ”enknacks-öppningen” sker: ETT enda knack på dörren innan den går upp. Jag ser inget ansikte, bara siluetten av en person med en kvinnas röst. ”Nu är din fru på IVA (intensivvårdsavdelningen!” Jag sjunker som en jävla sten! ”IVA!? Va!? Vad har hänt!? Hur mår hon?” ”Jag vet inget mer än så. Hon är på IVA.” Dörren går igen. Klockan? Omkring 04-tiden. Vid det här laget har jag varit vaken i 40-någonting timmar. Jag går från att ha varit tröttare än någonting annat till att vara piggare än aldrig någonsin, och ångesten är på max! Redan här har jag börjat planera hur jag ska försöka klara av att ta hand om en bebis på egen hand, och är fullt övertygad om att jag blivit ensamstående.
När klockan är omkring 06:30-snåret kommer enknacksöppningen igen. Ny siluett och ny röst. ”Nu ska du få träffa din fru”. Jag är skakig och livrädd för att ställa frågan, men den kommer av sig självt. ”Hur mår hon? Hur är det med henne?” ”Jag vet inte mer än att jag ska följa dig till IVA.” Bebis i plastbalja, promenera genom kulvertar och hissen upp till intensiven och in i en stor sal med ett 10-tal sängar. Min fru lyfter på huvudet och jag börjar böla. Igen. Den obeskrivliga lättnaden alltså! Det är nämligen så att på detta sjukhus delar post-OP (postoperativa avdelningen – eller också känt som ”uppvaket”) och IVA lokaler och personal nattetid. När man har sagt ”IVA” har man egentligen menat post-OP. Vi får strax därefter och gemensamt komma tillbaka till BB.
Hur svårt är det att lyssna? Klockan är strax efter sju. Enknacks-öppningen. ”God morgon familjen!” från en glad röst. Mig spelar det faktiskt inte så stor roll, jag var vaken och kunde inte tro att två blivit tre och att alla andades. Fråga inte varför, men jag hade ett svårt kontrollbehov dessa timmar av att se till att alla andades. Min fru vaknar till och har tidernas värsta huvudvärk. Deluxe! Med smält ost! Hon lyckas möjligen lyfta huvudet från kudden, sedan faller det ner igen. ”Du hade en tuff förlossning! Du har ansträngt hela kroppen! Försök vila.”
Dörren går igen. Besöken återkommer väl ungefär varannan timme under dagen för att hålla i gång amningen. Varje gång ifrågasätter jag min frus huvudvärk och uttrycker under dagen en oro för postspinal huvudvärk, som är en typ av huvudvärk man kan få efter att ha haft en EDA. Jag har inte haft den själv, men misstänker att den kan jämföras med ”lite massage” av hjärnan. Jag föreslår koffeintabletter, då koffein är behandlingen för postspinal huvudvärk. Den är inte skadlig för min fru, går inte över i bröstmjölk när hon ammar … Kort och gott gör det ingen som helst jävla skada att testa! I stället väljer man att kasta Alvedon på henne som om det vore sockerpiller, naturligtvis utan att ge eller få den minsta lindring.
Min fru försöker amma så gott hon klarar, och jag försöker stötta henne så gott jag kan. Inte helt förvånande är hon fullkomligt utmattad och huvudvärken sänker ju henne totalt! Men ju mer hon sover desto mer lättad är faktiskt jag, och hoppas att vilan hjälper. Morgonen dag 2 på BB. Huvudvärken är exakt lika illa som dagen innan, om inte värre. När personalen kommer på morgonen ifrågasätter jag den – ännu en gång. ”Nä. Postspinal huvudvärk gör så ont att man vill dö”, svarar personalen och avfärdar mig snabbt.
Runt lunchtid har ingen som helst förbättring skett, min fru ska på nytt försöka amma och mår skit, så när personalen kommer är mitt tålamod fullkomligt bortblåst: ”Om nästa jävel som kommer genom dörren inte har koffeintabletter med sig kommer jag förbanne mig att kasta något efter er! Försvinn!” Märkligt nog tar det 10-ish minuter innan en yngre läkare vågar sig in på rummet. Hon har en liten kopp i handen, men vill prata med min fru först. Några minuters samtal, sedan säger läkaren ”Det låter som postspinal huvudvärk! Jag tänker att vi testar med koffeintabletter.” Abrakadabra! Vem sitter upp i sängen och äter inte långt därefter?
Varför kunde ingen av de femtielva personer som var in till oss före jag fick ett tokflipp faktiskt lyssna på det som sades? Vårt gemensamma första dygn kunde ha varit så mycket trevligare än detta! Och varför, varför måste man bli förbannad för att någon ska börja lyssna!? Vi blev kvar på BB ett dygn till innan fru och bebis blev utskrivna. Så kommer det obligatoriska utskrivningssamtalet. Här behöver en bättre vetande förklara för mig vad det ska tjäna till? Behöver man ändå vara professor i obstetrik för att förstå vad som sägs så kan du väl spara tiden för egen del, bespara mig mödan, och bara skriva ut oss!? Nädå, barnmorskan sitter läser journalen innantill. När hon är klar så vill vi ge vår feedback på vår upplevelse, och kanske då främst de saker som inte gick sådär jättebra.
Detta kom ju helt spontant för ingen av oss visste väl direkt vad vi hade att vänta av detta samtal. Barnmorskan blir superdefensiv till allt som kunde tolkas som negativt. Hon försvarar allt som sagts och gjorts – utan att ha varit närvarande eller ens träffat oss förut. Pricken över i:et är nog när hon säger ”det vore mycket bättre om papporna väntade i väntrummet”. Jag är än idag inte säker på om hon skämtade eller var allvarlig. Jag hoppas ju innerligt att det var ett riktigt dåligt skämt med lika illa timing.
Tillbaka till den första frågan
I början på denna novell ställde jag en fråga: är du säker på att du som man inte gör någonting? En rätt så normalt funtad person står inte vid sidan av och ser den människa han älskar, som han valt att leva ihop med och som han valt att sätta ett nytt liv till världen med, kämpa som en tok och ha ont – och tycka ingenting. ”Vaddå? Helt vanlig dag idag …” Nä, inte riktigt så. Det finns också en sannolikhet för att din kvinna kommer bli så trött att hon inte riktigt kan ta till sig av det personalen, eller du för den delen, säger. Vem tror du att personalen vänder sig till med frågor? Hon kommer att göra allt fysiskt arbete och utstå all fysisk smärta. Du kommer å din sida att stå bredvid och titta på och kan inte göra mer än att finnas där för henne. Men – det du gör är viktigt.
Mina åsikter
Jag är bitter! Jag är så bitter och leds på hur vården fungerar. Jag är ännu mer besviken på hur kvinnosjukvården och förlossningsvården fungerar. INGEN annan specialitet inom vården skulle få lov att agera som man gör inom just kvinnosjukvård eller förlossningsvård, och jag kan inte låta bli att spekulera i varför?
Information ges som ett konstaterande.
Samtycke (=lov) är samma sak som den konstaterande informationen.
Ett exempel: Vi utgår ifrån att ni ska få barn och kommer till förlossningen. Det tar inte lång tid förrän någon knackar på dörren och kommer in med en vagn. De presenterar sig, lägger till sin titel och säger något i stil med ”Nu ska du få en kanyl av mig.” Var finns informationen om varför en kanyl är bra? Var finns över huvud taget en fråga i den meningen? Nu är måhända en grej som kanyl ganska trivial, men det föranleder ju frågan vad mer man gör på rutin utan att informera eller inhämta samtycke?
Vårdpersonal, i synnerhet inom kvinno- och förlossningsvård verkar ofta arbeta utifrån härskartekniker: osynliggörande, förlöjligande, ger inte information, dubbelbestraffning, skam- och skuldbeläggande, objektifierande.
Kommunikationen är illa underbyggd, där personal utgår från sin interna jargong, fackspråk och terminologi, och ser inte till att mottagaren har förstått vad som avsetts.
Vården som ges är inte baserad på den enskilda kvinnans behov, utan baseras helt och hållet på hur mycket det är att göra den specifika dag hon besöker kliniken och vilket humör den enskilda vårdgivaren är i just den stunden.
Förminskande av precis allt! ”…jag ska bara undersöka…”, ”…du ska få en liten…” och så vidare. Varför?
PM (avdelningens/klinikens egna rutiner och riktlinjer) blir det enda tillåtna sättet att jobba och egen tankeverksamhet kan upphöra.
Extremt klinisk, medicinsk, behandlande, med ingrepp… Var är holismen?
Tystnadskultur som skadar. Trots lagstadgad journalföringsplikt och rapporteringsskyldighet så utelämnas saker ur journalen, och någon rapport blir det inte. Om kvinnan själv gör en anmälan till LÖF (vilka i sig är ett skämt enligt mig) så står hon alltså ensam mot en klinik, en felaktig journal och en legitimerad personal som menar att det behövdes – och därför gjordes. Ärendet avskrivs.
Jag har en dotter hemma som i januari fyller sju år. Hur ska jag kunna lära henne Stopp min kropp, med rätten till sin egen kropp och att ha rätt att säga nej – och samtidigt veta att det här är vården hon kommer kunna möta?
Min uppmaning till dig som är partner:
Läs på! Lär dig. Ställ frågor, ifrågasätt och försök förstå. Det är okej att ställa krav på vården. Ta det inte som det kommer. Skriv ett eget förlossningsbrev och bifoga hennes. Nej, du kan inte svara på frågan om vilken smärtlindring du vill ha – men du kan absolut berätta vad som är viktigt för dig.
Läs gärna denna uppsats: Män, förlossningsrädsla och Auroraverksamhet. Det är en D-uppsats från Linnéuniversitetet. Den har i skrivande stund 10 år på nacken, men den gav mig mycket viktiga saker och med källhänvisning till forskning.
▪ Ca 20% av gravida kvinnor lider av förlossningsrädsla och ca 13% av män känner en förlossningsrädsla.
▪ Män pratar oftast inte med någon om sin rädsla.
▪ Män känner ofta i efterhand att de inte varit förberedda på förlossningen.
▪ Födande kvinnor som fått kontinuerligt stöd under förlossningen har använt mindre smärtlindring, i högre grad varit nöjd med förlossningsupplevelsen och har mindre risk för förlossningsdepression.
▪ Män med ett svagt socialt stöd (familj och vänner) får även mindre stöd.
Nej det här var sannerligen ingen vanlig vecka i november! Men ibland är det riktigt roligt med ovanliga veckor eftersom de ruskar om den där vardagslunken lite – plötsligt så får allting en annan nerv. Den första snön singlade ner när jag åkte med bilen mot Enköping.
Torsdag kväll. Eva och jag skulle hålla vårt första webinar ihop med Ila på Mina webbkurser. Vem kan få en positiv förlossning?
Tack alla ni som kom och var med!! Över 100 personer var med live och det gjorde oss så otroligt glada. Ja, det ska erkännas att vi var lite spända och nervösa innan. Kommer internet lägga av? Fungerar länken vi skickade ut? Kommer vi hålla tiden? Men det gick över förväntan bra och vi höll tiden. Några av er som hade tänkt delta hörde av sig och meddelade att ni inte fått någon länk. Så synd, vi ber om ursäkt för det. Vi ska såklart felsöka och undersöka vad det kan ha berott på – och vi kommer även att skicka ut inspelningen av webinaret i efterhand. Det kommer under nästa vecka. Men ännu bättre – det kommer komma ännu fler chanser att delta live. Det här var vår premiäromgång!
Samma vecka som vi lanserade vår webbkurs Födandets Dynamik så installerades min man Stefan som professor vid Uppsala Universitet. Han har varit professor i beräkningsvetenskap ett tag men ceremonierna och festligheterna har skjutits upp på grund av Covid. Nu var det då äntligen dags! Men tänk att allt det roliga ska hända precis samtidigt… När man har så många barn så blir det ju lite svettigt att rodda allt och logistiken runt blir som en egen avancerad dans med piruetter och olika turer. Festkläder. Strumpbyxor. Finskor. Läppstift. Örhängen.Barnvakt. Chips. Barnmat.
Fredag kväll var det dags för fin middag på slottet. Jag tog en taxi till slottet och kunde nästan släppa tankarna på hur det skulle gå för lille Nils att vara utan oss i några timmar.
Men när vi stod där på slottet med varsitt glas champagne så slog det mig hur viktigt det är att fira viktiga övergångar i livet. Den högtidliga känslan och stämningen i rummet. Sidenfraset. Spraket. Levande ljus i höga kandelabrar. Tråden bakåt i historien.
Så.
Viktigt.
Jag säger bara: Reclaiming childbirth as a rite of passage.
Några timmar senare tog jag en taxi hem till lille Nils som hade blivit badad, iklädd sin nya pepparkaksdräkt och ätit massa sötsaker. Ögonen gick i kors på honom. När jag ammade honom i sängen somnade han snabbare än jag hann säga Trollmor.
Fest med familj och vänner!
Igårkväll kom så finalen. Denna ovanliga vecka i november avslutades med en privat fest på Hantverksföreningen i Uppsala. Stefan hade bjudit in familj och vänner för att fira den här övergången i livet. Det blev en jättefin fest. Tack alla ni som kom och firade med oss! Och titta, jag är nästan mest glad över att vi hann ta kort på hela familjen iklädd festkläder. Ni anar inte hur svårt det är att fånga hela familjen på bild såhär. Episkt.
Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster
Det känns så stort att den webbkurs vi pratat om att skapa under så lång tid nu äntligen finns på marknaden! Ja, det är både en profylaxkurs och ”en webbkurs”. Den är framförallt framtagen för blivande föräldrar som vill förbereda sig inför förlossningen. Men den är också en utmärkt kurs att gå för dig som är barnmorska, läkare, undersköterska och önskar fördjupade kunskaper om födandets fysiologi. Den här kursen tar några rejäla kliv bort från vår cervixcentrerade förlossningskultur och går djupare in på de psykologiska förändringar som tar plats inuti kvinnan – de som är sammanvävda med fysiologin och endokrinologin i födandet.
Eftersom det ofta blir så otroligt förvirrat när födande diskuteras idag där fysiologiska födslar blandas ihop med vaginala födslar och få vet om vad som egentligen är med och styr födelseförloppet så kände vi att det är precis där vår kurs måste börja. Back to basics. Sen kan man gå vidare därifrån och diskutera igångsättningar och kejsarfödslar och hemfödslar.
Knorren med den här kursen är att det INTE är en ny metod. Istället erbjuder vi dig en kunskapsgrund så att du själv ska kunna ta hänsyn till vad som passar dig. För vissa fungerar verkligen metoder med regler kring hur man ska göra eller tänka, för andra blir sådana metoder förminskande.
Det som är lite nytt är att vi med inspiration från Rachel Reed introducerar nya begrepp för att förstå födandets natur. Vi vill komma bort från indelningen latensfas/ aktiv fas/ krystskede/ efterbördsskede eftersom det tenderar att fragmentera födandet i olika delar avstyckade från varann: och kanske framförallt reflekterar den vård som försöker se på förlossningen i standardiserade och generella termer. Denna indelning i tydliga faser tar bort agens från kvinnan. Istället vill vi låta orden spegla det kvinnan faktiskt går igenom – något aktivt – flera verb:
Förberedelse
Separation
Övergång
Transition
Framfödande
Integration
Såhär skriver DoulaElli som fick provgå kursen:
Detta är en kurs där det fysiologiska får stå i centrum som grund, medan stödet, förlossningsvården och vår syn på födandet presenteras som yttre faktorer som på olika sätt inverkar på de dynamiska förloppet. En kurs som stärker den födandes och stödpersoners tilltro till födandet och kroppen och som hjälper dig göra informerade val som är just dina. Utan pekpinnar, värderingar eller skrämsel. Kursen innehåller också praktiska verktyg såsom avslappningsövningar och yoga. Jag önskar den i julklapp till alla som ska föda eller bistå en födsel.
Tack för de fina orden!
Och just nu vid köp av kurs så ingår vår bonus fram till och med den 30/11.
För två år sedan bjöd jag in de första deltagarna till The Positive Birth Calendar 2020. Det var nervöst för jag visste inte om någon skulle tacka ja.
Nu är det snart dags för den tredje omgången av kalendern! Ja den 1 december publiceras det första inlägget här på bloggen i år igen. Varje år förundras jag över alla berättelser och de skiftande perspektiv som ryms inom dem. Att historierna inte tar slut utan fortsätter komma.
Vad vill jag då? Vad är syftet med kalendern? Ett övergripande syfte för mig är att vara med och ”öppna upp” samtalet om födande. För jag upplever att samtalen och berättelserna lätt stängs in i olika filterbubblor. De födande som har blivit traumatiserade hittar sin grupp. Kvinnor som har blivit stärkta av sin upplevelse hittar en egen gemenskap. Alla de yrkesgrupper som arbetar med födande har sina egna professionella förbund där tolkningarna skiftar beroende på yrke och förbund.
Många av oss fortsätter att prata förbi varandra.
Och hur går det ihop att vi har ”världens bästa förlossningsvård” å ena sidan och förlossningskris å den andra? Vilka röster är det som får höras och vilka är det som inte får höras?
“If health and wellbeing is only defined as what is left over after illness is dealt with, then illness becomes the defining characteristic of healthcare. Such an approach ignores the possibility that understanding wellbeing may be the key to minimising illness.”
Soo Downe & Christine Mc Court From being to becoming: reconstructing childbirth knowledge*
Att titta på en handfull medicinska utfall som mödradödlighet, barnadödlighet, akutsnitt och sfinkterskador räcker inte för att förstå den ofta största och viktigaste händelsen i människors och framförallt – kvinnors – liv.
Randomiserade kontrollerade studier och stora meta-analyser hjälper oss att förstå många saker men de kommer inte kunna ringa in den komplexa psykosociala process det innebär att vara gravid och föda barn. Att tro det är som att försöka hitta den stekspade som är bäst för att laga en god middag. Det blir förminskande eftersom det inte finns någon sådan magisk tingest. Allt samspelar. Varje ny helhet blir unik.
På liknande sätt behöver vi förhålla oss till berättelser om födandet. En förlossningsberättelse är alltid något sammansatt bestående av flera lager där varje lager är ihopbundet med de andra. Och även om det kan kännas kletigt och smetigt ibland så behöver vi titta på dem just så. Sammanbundet.
Allt som ryms i mellanrummen vill jag hjälpa oss att få syn på.
Det är där jag vill att The Positive Birth Calendar ska få växa fram.
För att förstå vad som händer idag behöver vi blicka bakåt och förstå vad som hände då.
Genom att läsa Maja Larssons Kläda blodig skjorta: svenskt barnafödande under 150 år så går det att förstå en hel del. Maja Larsson har gjort ett imponerande stort och gediget jobb med att beskriva det svenska barnafödandets historia. Det är en fröjd att läsa. Med ett vackert och rikt språk drar hon en vindlande linje från 1870 och framåt.
”Barnmorskan är inte längre en självlärd gumma utan en utbildad yrkeskvinna med en väska full av verktyg. Telefon, telegraf och tåg snabbar på tiden det tar för en döende barnaföderska att få hjälp. Kvinnan, som under tidigare århundraden var i rörelse under förlossningen, läggs nu på rygg i sängen.”
Det stora skiftet och övergången till att föda barn på institution ägde rum mellan år 1905-1925. Med inspiration från industrialismen och fabrikernas löpande band så påbörjas här vår moderna separationskultur. De nyfödda barnen separeras från sina mödrar.
I boken beskrivs hur James Heyman som är läkare på Allmänna BB skriver i läkarnas tidning att arbetet på en eftervårdsavdelning måste vara ”organiserat för stordrift”: barnen måste badas samtidigt, äta samtidigt, få rena kläder samtidigt – och alla sjukhusens medarbetare har sin tydliga uppgift i stordriften. Det finns ingen lucka där mamman kan hjälpa till: ”hon går bara i vägen”.
Smutsen ska bort!
Man börjar ge kvinnor lavemang så att de inte ska bajsa på sig under krystvärkarna. Barnet ska ju inte riskera att behöva åka rakt ner i avföringen. Att barnet av immunologiska skäl faktiskt bör komma i kontakt med sin moders tarmflora är en kunskap som inte finns under tidigt 1900-tal.
År 1920 har Sverige 5,8 miljoner invånare och det föds 140 000 barn. Ungefär 20 % av dem föds på sjukhus och det är kvinnorna i storstäderna som drar upp den statstiken.
När den medicinska smärtlindringen introduceras påbörjas en ny era i barnafödandets historia.
Kris i förlossningsvården!
År 1944. Fyra- fem kvinnor som föder samtidigt i samma rum. Patienter som ligger i korridorer och tvättrum. Ordet kris är återkommande i boken även om innebörden av ordet byts ut i takt med tiden.
Osynliga trauman
I boken skildras hur födande kvinnor objektifieras och blir som ett stycke kött för personalen att hantera. Här från år 1957:
”Det var han och flera andra i rummet. Alla var så barska, oförstående och auktoritära, det fanns ingen hänsyn, ingen ansträngde sig för att jag skulle ha det bra. Barnmorskorna tryckte på magen och doktorn drog ut henne, jag hörde att hon skrek, men sedan försvann hon. Det tog henne till barnsjukhuset men det var ingen som sa det till mig, hon kunde lika gärna varit död. Eftersom de klippte i mig för att få ut henne sydde de både ut- och invändigt. Jag har fortfarande men av det, ändtarmen är lite slapp. Men man vänjer sig.”
Muntlig berättelse 2021
Här någonstans under läsningen börjar jag skruva på mig i soffan. Det är så lätt att förfäras över förlossningsvårdens auktoritära drag och det omänskligt barska handlag som många hade då – och som måste ha gett kvinnor men för livet. Men som barnmorska skäms jag och inser att vi knappast har gjort upp med vår historia. Kvinnor lider än idag av trauman och PTSD efter svåra upplevelser av sina födslar på sjukhus. Och till skillnad från vad många tror så handlar dessa trauman ofta om brist på respektfullt bemötande – inte om oväntade akuta medicinska tillstånd.
För parallellt med fantastiska landvinningar, framsteg och genombrott inom den moderna medicinen så har en experimentverkstad med tveksamma hittepårutiner hela tiden pågått samtidigt – i synnerhet inom förlossningsvården. Raka bort könshåret! Ge lavemang! Klipp på rutin i mellangården! Amma var fjärde timme! Pressa ut barnet med hjälp av armbågen!
Misogynin inom den alternativa födelsekulturen
Den engelska förlossningsläkaren Grantly Dick-Read har en teori: kvinnor föder i smärta för att den västerländska kulturen har lärt dem att det gör ont att föda barn. Han lanserar en metod som går ut på att de ska få utbildning i födelseprocessen, gymnasistera under graviditeten och lära sig att andas och att slappna av. År 1950 börjar Allmänna BB att ge förlossningskurser enligt Dick Reads metod under namnet Föda utan fruktan. Det blir starten på en våg av mödraförberedande kurser. Omdömet efter försöksperioden med Föda utan fruktan blir att metoden har fungerat: 36 av kvinnorna har ”lyckats” föda utan fruktan, 4 har ”misslyckats alldeles” och 10 har delvis ”lyckats”.
Kvinnorna som har gått kursen får själva skulden när de inte lyckas föda utan fruktan.
Michel Odent, en fransk obstetriker, ifrågasätter det mesta inom den moderna förlossningsvården. Han avfärdar även psykoprofylaxen och menar att det bara är ett alternativt sätt att inordna kvinnor i ett visst sätt att föda. För honom handlar förlossningskonst om kontakten mellan barnmorskan och kvinnan som föder.
Skiftet år 1970-1990
Det är hjärtskärande att läsa förordet till kapitlet i boken: Ebba Witt-Brattströms berättelse om det allra första mötet med sitt barn inne på Södersjukhuset i Stockholm. Här något förkortat:
”I min fantasi skulle barnet komma ut i lugn och fin miljö och genast läggas att pusta ut på min mage, där det kände sig hemma. Jag hade instruerat Ola att klippa navelsträngen först efter fem minuter, så att barnet gradvis kunde gå över till andas med lungorna. När vi föräldrar var redo att lämna ifrån oss vårt barn skulle det badas försiktigt i vältempererat vatten som det var vant vid från livmodern.
Men vips var navelsträngen avklippt, och innan jag hann protestera var barnet ute ur rummet och utsattes för den chock för livet med kallbad och känslolös intvålning som den franske läkaren Leboyer så uttryckligt varnat för. När han kom in igen, var han hårt lindad och iskall, dessutom i det närmaste blind eftersom man hade droppat något medel i ögonen på honom. Jag sökte förgäves min sons blick. Allt jag drömt om upplöstes i en känsla av gränslös maktlöshet. Här låg vi, mitt barn och jag, och de hade förstört vårt första, livsavgörande möte.”
Ebba Witt Brattström ur Å alla kära systrar
Men mot slutet av 1970-talet så svänger pendeln något och på 80-talet får omvårdnaden, stödet och omsorgen av den födande kvinnan ett uppsving. År 1988 öppnar Sahlgrenska Sveriges första ABC – klinik. ABC står för Alternative Birth Center. Året därpå öppnas ABC även på Södersjukhuset.
Barnafödandet i vår tid
Det är både med lite sorg och nyfikenhet som jag fortsätter läsa om barnafödandets historia ända till där min egen historia börjar. Jag som föder mitt första barn på Akademiska år 2004 kan pricka in mig själv på kartan. År 2011 examineras jag som barnmorska och och år 2014 börjar jag arbeta på Södra BB. Idag känner jag den kultur som har format vår förlossningsvård både inom och utanför. Att få hela tråden bakåt i historien är svindlande.
Det som slår mig när jag har läst färdigt boken är att så många av dåtidens problem fortfarande kvarstår. Barnmorskebrist i stora delar av landet. Bilförlossningar. Kris i förlossningsvården. Olika sätt att försöka bemöta nya generationer av barnafödande kvinnor och deras behov.
Maja Larsson har gjort ett viktigt arbete i att nedteckna barnafödandets historia. Kläda blodig skjorta är allmänbildning för alla oss som jobbar med födande. I höst anordnar Svenska barnmorskeförbundet tillsammans med SFOG en temadag under rubriken Varför skaver det i svensk förlossningsvård?
Läs Kläda blodig skjorta så får du mängder med ledtrådar till dagens problem.
De kommande 150 åren i det svenska barnafödandets historia
Vi är i vår kultur så vana vid att problematisera kvinnors kroppar snarare än de omständigheter, normer och attityder som omringar dem. Få reflekterar därför över den patologisering och mängden ohjälpsam medicinsk intervention som födande kvinnor har fallit offer för. Förlossningsvården bygger i själva verket på ett antagande, den att kvinnokroppen är en sämre fungerande, ja rentav farlig maskin som behöver medicinens hjälp för att kunna fungera. Det antagandet har motiverat den appropriering och medikalisering av barnafödandet som har skett under de senaste 150 åren.
Själv önskar jag att förlossningsvårdens själva fundament ändras till att utgå från kvinnan som föder istället för att utgå från den organisation som har fått till sin uppgift att stötta kvinnan som föder.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.