Målbild: att få hålla mitt nyfödda barn först av alla på hela jorden

The positive Birth Calendar 2020

Av Karin Bülow Orrje

“Du skrämmer de andra mammorna. Kan du snälla vara lite tystare”, säger barnmorskan vädjande samtidigt som jag fallit ihop på alla fyra ute på golvet i korridoren. Jag har precis tvingats till över en timmes ofrivilligt badande på grund av att BB-avdelningen där jag var inte hade något ledigt rum utöver ett litet rum med ett sittbadkar i. Att gå upp ur vattnet var inget alternativ fick jag höra gång på gång medan värkarna bara blev värre och värre. Jag blev även hög som ett hus på lustgasen jag uppmuntrades att ta och smärtan och ruset åt upp mig inifrån och ut. 

Den barnmorska som reglerade lustgasen hade snälla ögon och jag minns att jag fixerade på henne för att ha något som kändes verkligt och stabilt att klamra mig fast vid. Jag höll hårt om hennes hand och fokuserade min blick i hennes tills hon plötsligt sa sig vara tvungen att gå:

– Nej, gå inte. Jag vill inte att du går, snälla stanna! 

Min vädjan var desperat. Hon lovade på heder och samvete att hon snart skulle komma tillbaka. Att hon bara skulle titta till en sak ute på avdelningen. Jag litade och släppte hennes hand. Jag såg aldrig den barnmorskan igen.  

Men nu. På alla fyra ute i korridoren. Den stressade barnmorskan bredvid mig vädjar åter igen:

Under nästa värkvila så måste jag be dig att springa till rummet där du ska vara. Det är bara tre dörrar bort. Jag hjälper dig

Och så blev det. Med skenande värkar ständigt groendes och exploderandes om vartannat djupt inom mig sprang jag med hjälp av två barnmorskor till den sal där jag under det kommande dygnet skulle försöka att föda mitt första barn. Jag hade vid den här laget redan spenderat en dag på BB. Först i ett undersökningsrum, sedan i rummet med badkaret. Jag var rädd, överrumplad och helt slut. 

Jag heter Karin och min äldste son Valter förlöstes till slut med akut kejsarsnitt på grund av långsam eller avstannad progress som man valde att skriva i mina journaler. Märta bad mig att skriva en skildring av min positiva och stärkande förlossningsberättelse och här sitter jag nu med tårar i ögonen. Att skriva om min första upplevelse av BB är som att slungas tillbaka i tiden och återuppleva delar av en traumatisk händelse som präglat mycket av min första tid som förälder och som än i dag gör ont när jag tänker på det.

Men positivt var ordet. Ni kanske undrar hur i helskotta den här berättelsen ska kunna landa i något bra överhuvudtaget? För att komma dit hoppar vi ett år framåt i tiden. Jag är tillbaka på BB efter exakt tolv månader och ska föda på nytt. 

“Titta på mig när jag pratar med dig…” barnmorskan som möter upp i korridoren håller fram handen och ilsknar till när jag inte erbjuder henne min. Jag håller på att ta en värk och andas djupt och lugnt medan jag blundar sittandes i en rullstol. 

“Du får vänta lite. Du ser väl att hon tar en värk?”, den där rösten som svarar den otålmodige barnmorskan tillhör min superhjälte. Doulan och barnmorskan Ann Petrén. Hon är verkligen min superhjälte! Hon har varit otaliga kvinnors superhjälte genom åren och vi är så många som är skyldiga henne så mycket…. 

Mindre än ett dygn efter inskrivningen på BB den här gången föder jag min andre son. Jag föder honom vaginalt och det är det stoltaste ögonblicket i mitt liv hittills. Jag var lejoninnan. Moder jord och världens ömkligaste på samma håll när jag fick ta emot honom i min famn. Ann ser till att han ges till mig direkt. Hon visste att det var min målbild. Min största önskan. Att få hålla mitt nyfödda barn först av alla på hela jorden. Min äldste son fick jag inte träffa förrän fem timmar efter kejsarsnittet och det har bidragit till ytterligare trauma i och med min första förlossning. Men nu. Min bebis ligger blodig och kletig och alldeles alldeles underbar, med sitt huvud som ser ut att ha en pälsmössa på toppen eftersom skallen formats av en livmodermun som ända till slutet näst intill vägrade ge upp fajten, mot mitt nakna bröst. Jag gjorde det!

Så hur gick jag från en mardrömsförlossning till att lyckas föda vaginalt inom loppet av 12 månader? 

Jag var LIVRÄDD för att föda när jag blev gravid på nytt tre månader efter kejsarsnittet. De första månaderna av illamående var fokus bara på att ta hand om min lilla bebis och att orka ta mig igenom dygnet. Men när illamåendet lade sig så förstod jag snabbt att min kropp inte skulle orka bära på ytterligare en växande bebis så försvagad som den var. Jag började därför träna med en PT specialiserad på gravid- och mammaträning. Efter några veckor insåg jag att hon hade en mer långtgående plan för träningen än vad jag hade kunna ana. Hon jobbade med förlossningsförberedande träning, andningsövningar och mitt kroppsjälvförtroende växte sakta men säkert. 

Jag kände ett stort svek från min kropp efter min första havererade förlossning. Jag tappade tron på dess förmåga. I och med träningen med Courtney började jag våga tro på samarbetet mellan “mig” och min kropp igen. Jag har skrivit en hel bok om träningen med Courtney och alla dess fördelar så jag tänker inte utveckla det mer här. Men tärningen var en av tre viktiga delar som fick mig att våga försöka föda igen. 

Nummer två var de Aurorasamtal som jag erbjöds via MVC. De tog min sekundära förlossningsrädsla på allvar och jag gick på flera samtal med en psykolog som också var barnmorska.

Och nummer tre var just min “superhjälte”. Doulan Ann Petrén som trots att hon egentligen skulle haft semester då tog sig an min kommande sommarfödsel efter att ha hört min historia. 

Parallellt med att jag tränade med Courtney och gick i samtal så träffades jag och Ann några gånger. Det var en sådan enorm trygghet att veta att hon skulle vara vid min sida under födseln. Ingen personalbrist eller överfulla BB-avdelningar i världen skulle kunna rubba tryggheten jag fann hos Ann. 

Och mycket riktigt. Efter midnatt när värkarna satt igång ordentligt så kom Ann till mig. Halva natten låg hon och skedade mig på en madrass i gästrummet medan min man och min ettåring låg och sov i andra änden av lägenheten. Hon strök längs min rygg, fanns där och stöttade. Hon lämnade inte min sida förrän dagen därpå när min nyfödde son ammade vid mitt bröst. 

Fysisk träning. 

Terapeutiska samtal. 

Och en egenfinansierad superhjälte. 

Det var det som krävdes för att jag skulle få den nystarten på föräldraskapet som jag drömde om. Och det var det värt. 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*