Av Sophie Bakke Engström

Jag är en mångföderska som har väldigt olika upplevelser av mina förlossningar. Mina två första födslar är vaginala förlossningar. Den 3:e blev ett planerat snitt pga humanitära skäl. Sedan hade jag 7 helt okomplicerade Vbac’s (vaginal birth after cesarian) varav min 7:e vbac var en vattenfödsel. Otroligt stärkande och en helt ny upplevelse för mig med vattenfödsel. Det varma omslutande vattnet var så fantastiskt. Som ett eget tryggt space, en skyddande plats.

Förlossningen efter slutade med ett urakut sovsnitt pga navelsträngsprolaps trots intakta hinnor. Det upptäcktes då jag var i poolen 7-8 cm öppen trots ett helt naturligt förlopp. Väldigt, väldigt ovanligt. Jag var (är) livrädd för kejsarsnitt så det var en väldigt jobbig upplevelse och jag blev chockad, jag trodde aldrig det skulle hända mig när jag gjort allt för att hålla förloppet naturligt. Evigt tacksam för att den helt fantastiska barnmorskan vi hade tog kort på mig tillsammans med bebis då jag var sövd.

När jag blev gravid nästa gång så var jag helt inställd redan från början (till och med innan) att föda vaginalt, jag ville absolut inte snittas igen. För mig var ett planerat snitt helt otänkbart, jag är väldigt påläst om risker både med snitt och vaginala födslar och för mig kändes och känns en vaginal födsel säkrast och helt rätt för mig och mitt barn.

Mitt val

Eftersom jag hade två snitt sedan tidigare så erbjöds jag alltså ett planerat snitt på rutin (en rutin många tror är ett måste men ingen kan tvinga någon till ett planerat snitt, valet är alltid kvinnans vilket är viktigt att komma ihåg) men jag tackade vänligt men bestämt nej. Jag visste hur jag ville föda, hur mitt barn skulle födas. Stod på mig och fick jättefint stöd av barnmorskan. Födde vår pojke i vatten, han vägde lite över 4 kg. Vårt största barn. Optimal avnavling, vi väntade i 2,5 timmar innan vi klippte navelsträngen, ingen syntocinoninjektion, inget Ph-prov. Blödde väldigt väldigt lite trots mångföderska. Jag fick verkligen den födsel jag hoppades på och den födseln gjorde även så det jobbiga med födseln innan bearbetades och inte kändes traumatisk längre. Det var som att hela jag läkte. 

Jag har lärt mig så mycket om mig själv, framförallt att stå på mig och följa mitt hjärta, och att det är jag och ingen annan som bestämmer, att jag kan tacka nej till rutiner även om något är en rekommendation. Att det är jag som bestämmer över min kropp. Min kropp, mitt barn, min förlossning. 

13 månader efter min första Vba2c-vattenfödsel så föddes vår lilla pojke 8 dagar innan gissningsdatum, 3388g och 50 cm. Min andra Vba2c-bebis (vaginal birth after 2 c sections).

Det var min tredje vattenfödsel. 

Vi hade en helt fantastisk barnmorska och undersköterska även under denna förlossning, helt underbara.

Det gick väldigt väldigt fort denna gång, otroligt smidigt. Jag vaknade på morgonen av att bebisen ”borrade” väldigt mycket med huvudet, så brukar mina göra ett par dagar innan det sätter igång så jag tänkte att nu blir det svårt att sova ett par nätter innan värkarna startar. Upplever det borrandet som väldigt obehagligt. Gick upp och grejade här hemma som vanligt, barnen gick/åkte till skolan. Jag kände att det var ett sånt annorlunda tryck nedåt som kom i intervaller så jag kände att det kanske vore bra med en kontroll ändå då vi har ca 15 mil enkel resa till den förlossningsavdelning vi valt. Det här var min fjärde födsel i annat län. 

Var dock ganska så säker på att vi skulle åka hem igen för det var mer som ett väldigt starkt tryck nedåt i intervaller än som värkarna jag haft under tidigare förlossningar, ville dock kolla läget då jag kände att något var på gång. (Vid min första Vba2c så låg bebis snett med huvudet när vi kom in 5 cm öppen så vi åkte hem då pga väldigt glesa värkar och jag tror det är därför jag inte riktigt vågade tro att det var igång.)

När vi kom fram så gjorde vi en kontroll sedan bestämde att vi skulle ta en fika så får vi se hur det utvecklar sig. 

Nere i cafeterian var det sånt tryck nedåt som kom med jämna mellanrum, jag tänkte att hur kan det trycka såhär redan? Det brukar det inte göra förrän alldeles i slutet av förlossningen för mig annars. Vi fikade (jag gick dock in på toan och satt där en liten stund för det kändes mer bekvämt, ville inte sitta på en stol) och sedan gick vi upp till förlossningsavdelningen och kollade hur vi skulle göra. Då bestämde vi att poolen skulle förberedas. Trycket var ganska stort nedåt men fullt hanterbart. Det fanns även ett förlossningsrum ledigt till oss nu.  

Barnmorskan läste mitt brev och hon var så stöttande i mina önskemål, vi kände oss så trygga med henne och undersköterskan. Dom var verkligen helt fantastiska båda två. 

Jag hoppade ned i poolen och kände mig så trygg där. Jag sa till min man när jag satt i poolen att tänk om allt bara avtar nu så får vi åka hem om några timmar. Fortfarande kändes inte värkarna som tidigare födslar, utan värkarna kändes mer nedåt och med ett rejält tryck.

En kort stund senare, efter max 20 minuter i poolen så gick vattnet spontant, jag kände ”klicket” och hur bebis trycktes nedåt. Nu förstod jag att det faktiskt är igång på riktigt. Nu blev värkarbetet kraftigare och mycket intensivare och det gick väldigt snabbt. Bara en kort stund senare, ca 15.10 började krystvärkarna, jag kände efter själv med fingrarna och kände hur han kom längre och längre ned. ”Krystar spontant på egen impuls. Föderskan undersöker och känner barnets huvud.”

Lite mindre än 10 min senare låg han i min famn. 

”Pojke framföds i poolen. Tas emot av mor och förs till hennes bröst. Sen avnavling tillämpas.”

Blödde nästan ingenting (300 ml totalt) och även denna gång tackade jag nej till värkstimulerande injektion på rutin. Livmodern drog ihop sig jättefint naturligt och jag har sluppit jobbiga eftervärkar. Inget pH-prov på navelsträngen och vi fikade i lugn och ro, ammade och väntade ett par timmar innan vägning och avnavling. Förlossningen blev precis som jag önskat och jag är så glad och lycklig över att jag stått på mig angående hur jag vill föda. 

Att föda, inte bli förlöst. Att känna tillit och tilltro till kroppens förmåga. 

När vi var på BB-hotellet så kom den fantastiska barnmorskan in som var med vid mitt urakuta sovsnitt. Det var så fint att få berätta om hur allt gått sedan vi träffades sist. 

Stöd under en VBAC eller vaginal birth after cesarian

När min syster hade sin Vba2c några år innan mig så märkte jag hur stor efterfrågan det var på stöd just för Vbac’s. Då skapade jag och min väninna en stödgrupp. Det är så viktigt att få bra stöd inför och under förlossningen. För mig var ett planerat snitt helt otänkbart om det inte vore fara för mig eller barnet, för mig kändes Vba2c tryggt och jag kände i hela mitt hjärta att det var rätt val för mig och mina barn. Vad man än väljer så är det så viktigt att bli respekterad och få stöd i sitt val. Vi alla känner oss trygga med olika saker av olika anledningar. Det är väldigt viktigt att komma ihåg, vad det än gäller för rutin eller rekommendation. Jag har haft ett jättefint stöd av min fantastiska man som hela tiden peppat och trott på mig och mina beslut. Det har betytt så himla mycket.  Och tusen tack alla ni fantastiska barnmorskor och undersköterskor som varit med. Både innan, under och efter förlossningarna. 

Jag läste något väldigt fint inne på Barnmorsketeamets instagram som verkligen beskriver min känsla och mina tankar om att föda barn.

”Att föda och födas påverkar hela livet. Känslor av trygghet, tillit, värme, ömhet, superkraft, sårbarhet, trötthet, oändlig power. Allt i ett enda tumult. Eller helt stilla och vackert. Inget är förutsägbart. Men med trygga medvandrare vid sin sida är man inte fångad i sin rädsla. Bara lutar sig in i tillit till sin kropp, sin process, sin förmåga.”

“When you change the way you view birth, the way you birth will change.” ~ Marie Mongan