Av Viveca Crafoord

Hej! Vilken ära att få vara med här.

Här följer mina tankar om autonomi och varför jag tänker fortsätta arbeta för allas rätt till självständiga val och för barnmorskors rätt att arbeta självständigt inom sitt kompetensområde.

Jag heter Viveca Crafoord, 51 år, har två vuxna döttrar, varav en i livet. Bor på en gård med min sambo som har fyra vuxna barn och två barnbarn. På gården bor också ett gäng höns, två hästar, en hund och en katt. Jag blev barnmorska sent i livet, trots att jag redan under min första graviditet bestämde mig för att det var barnmorska jag skulle bli.

Jag har arbetat inom flera discipliner i sjukvården och har alltid varit engagerad i vårdutveckling och kvalitetsutveckling. Som barnmorska har jag arbetat på förlossningsavdelning och barnmorskemottagning. Nu kombinerar jag nattjobb som sjuksköterska i hemsjukvården med hemfödslar, profylaxkurser med mera.

Som gravid plöjde jag Sheila Kitzingers ”Att vänta och föda barn” framifrån, bakifrån och på tvären. Där föddes mitt intresse för födandets fysiologi.

Inspirerad av Sheila Kitzinger ville jag helst av allt föda naturligt som det kallades på 1990-talet, gärna hemma, men som 22-årigt vårdbiträde var det uteslutet p.g.a. ekonomin. Jag bestämde mig för att föda på ABC-kliniken som då fanns på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Mitt vårdande började väldigt tidigt, till en början vårdade jag mest djur. Som barn hade jag bland annat ett slags hospice med vård i livets slutskede för humlor. Högt upp på bokhyllan hade de höströtta humlorna varsin etta med all-inclusive, bestående av pepparkaksburkar. Humla efter humla drog sin sista suck eller drunknade i kapsylen med vatten som tjänade som vattenskål.

Min devis som barn var att om en visar omsorg, är kärleksfull och snäll så är alla snälla tillbaka, även ormar, skalbaggar, maskar etc. När jag blev nypt av en skalbagge som inte uppskattade att bli klappad på ryggen ställdes jag inför tvivel angående detta, men blev också tvungen att reflektera över andras autonomi och respekt för andra varelser och individer.

Medikaliseringen av barnafödandet

Under utbildningen till sjuksköterska, blev jag otroligt intresserad av sociologi och en studieuppgift kom att handla om medikaliseringen av födandet ur ett sociologiskt och historiskt perspektiv. Jag läste och skrev om hur den kvinnliga kroppen uppfattats som smutsig och djurisk, om hur strikta hierarkier byggdes upp i takt med att förlossningarna flyttade in på institution.

Ett system som vi fortfarande sitter fast i och som toppats av en allt starkare riskkultur*.

Autonomi har alltid varit otroligt viktigt för mig. När min andra dotter föddes bad barnsköterskorna på BB upprepade gånger att få se när jag ammade, trots att jag hävdade att det funkade bra. Till sist fick jag be barnmorskan säga till dem att sluta tjata. Samma personalgrupp ville inte låna ut en nagelfil till mig för att fila de långa naglarna på henne eller låta mig bada henne utan att de var med övervakade processen. För mig upplevdes det som om att de såg barnet som sjukhusets ”egendom” och ansvar. Jag kände mig helt kapabel som förälder och med min övertygelse om detta kunde jag stå emot rutinerna på avdelningens checklista. De tyckte säkert att jag var konstig som var på BB när jag varken behövde eller ville ha deras hjälp och vi båda mådde bra.

Anledningen att jag var kvar i tre dagar, var helt och hållet av praktisk art och inbegrep en make utan körkort samt en mastodontbacke. Dessutom var det ganska skönt att slippa hushållsarbete i några dagar och bara mysa med bebisen. Idag hade jag vackert fått åka hem direkt. Vilket jag gjorde med första barnet, och vilket jag även då bestämde helt själv.

Detta är några exempel på hur viktigt autonomi är för mig. Redan i lågstadiet hade jag svårt att utföra uppgifter om jag inte förstod nyttan av dem. ”Bara för att” rimmar dåligt i mina öron. Det måste finnas en logik. Att bygga upp en kunskapsbank och utifrån den fatta beslut eller förstå vitsen med saker och ting är en förutsättning för mig. Den möjligheten vill jag även att gravida, födande och alla som möter vården skall ha och de har laglig rätt till det.

Som barnmorska med en så kallad autonom yrkesroll är krocken med det hierarkiska systemet på sjukhusen otroligt tydlig. Att undergräva de födandes autonomi ”bara för att” det står på ett papper (ett PM) är lika försvarbart som ”-så har vi alltid gjort”. Är det snarare så att det autonoma i yrkesrollen bara betraktas som en pappersprodukt som går att bortse från?

De födande står alltjämt lägst ned i hierarkin.

Hur ger vi makten till de födande och hur gör vi vår yrkesroll autonom igen?

Först av allt tror jag att vi måste ha platta och lärande organisationer. Där beslut tas sida vid sida i stället för uppifrån och ned. Små enheter krävs, där vården är relationsbaserad och differentierad.

På sikt tror jag att en relationsbaserad vård kommer bryta ned riskkulturen* som nu styr det mesta i förlossningsvården. Vi kommer helt enkelt ha mer tid för, och kunskap om varje individ och därmed utan rädsla kunna ge evidensbaserad information i rätt tid. Detta kommer i sin tur leda till att vi måste skaffa mer kunskap att delge individen och att inhämtning av informerade samtycken och informerade val blir standard.

Vad tror du?

Ur min uppsats Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning:

*”Enligt MacKenzie-Bryers och van Teijlingen (2010) påbörjades en ny riskkultur i takt med att barnafödandet blev mer medikaliserat. Författarna menar att förlossningsvården alltmer handlar om att försöka undvika risker och en holistisk syn på barnafödandet riskerar att gå förlorad (MacKenzie-Bryers & van Teijlingen 2010). Denney (2005, s. 56) framhåller att riskerna vid förlossning till störst del bestäms av sociala och historiska aspekter även om det för några få kvinnor och barn finns reella risker. Enligt Lane (1994, se Denney 2005, s. 56) har förlossningsläkarna fokuserat mer på säkerheten vid barnafödande än på kvinnors upplevelser av att föda barn. Vidare har sjukhusens riktlinjer och rutiner utformats för att motverka risker vid barnafödande (Denney 2005, s. 56). För att kunna garantera säkerheten och för att skydda mot rättsliga tvister är barnafödandet därför organiserat utifrån ett behov av att effektivisera födelseprocessen (Denney 2005, s. 56). En följd av detta blir att kvinnor som föder barn på sjukhus utsätts för behandlingar som de själva sällan får möjlighet att ta ställning till (ibid). De professionella är tvungna att göra riskbedömningar utifrån risker som uppmärksammats av individer i samhället och som media underblåser vilket kan medföra skuldkänslor hos desamma, enligt Denney (2005, s. 74). Samtidigt som professionernas ansvarsskyldighet ökat har deras inflytande över utformandet av riktlinjer och deras makt inom organisationerna minskat (ibid). När det gäller förmedlandet av teknisk kunskap kan detta skapa problem om användarens ställning i organisationen endast medger delvis förståelse av komplexa sammanhang avseende en viss bestämd risk enligt Denney (2005, s. 76).” ( Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning, Viveca Crafoord 2017).