Kategori: Forskning

Kvinnor som föder och kvinnor som vårdar

Lämna en kommentar

Idag plockar jag upp tråden där flera andra har gjort inlägg i debatten om förlossningsvården, fast från lite olika håll. Jag sätter ihop resonemangen här och gör dem delvis till mina. Lisa Magnusson skriver i DN att  Kvinnorna betalar för den dåliga förlossningsvården. Hon menar att man prioriterar ned förlossningsvården eftersom det är kvinnor som föder barn. Jag kan bara instämma; kvinnovård är inte högprioriterad vård och förlossningsjukvård är bassjukvård – vilket betyder att den varken är särskilt experimentell eller häftig till sin natur. Det är en struktur som skär genom hela kakan. Omvårdnadsforskning ses av vissa mest som en fesljummen soppa. Kvalitativ omvårdnadsforskning av ett kvinnligt kodat yrke (barnmorskor) om kvinnor som föder, nja den är inte direkt het på forskningsmarknaden.

Sollefteåkvinnors och mäns ångest över att kanske behöva föda sitt barn i en bil är inte heller högprioriterad. Det finns andra intressen som styr och utformar vården. Såhär skriver Lisa Magnusson:

”Att män får mer och dyrare vård finns det studie efter studie som visar. Hjärtsjukvården är utformad efter män, vilket innebär att kvinnors symtom riskerar att smyga obemärkta förbi. Kvinnor har mindre chans än män att få vård efter en stroke. Okunskapen om typiska kvinnosjukdomar, som ätstörningar, smärttillstånd och pms, gör att kvinnor inte får den hjälp de ska ha. Men aldrig blir väl den låga värderingen av kvinnor så tydlig som i förlossningsvården. Det rör sig trots allt om en akutvård som skickar hem patienter på grund av platsbrist. Som skyfflar dem över länsgränser. Tvingar dem att föda i korridorer. I bilar. Vid vägrenen.”

FörlossningspoddEmma har skrivit ett bra blogginlägg där hon spinner vidare på frågan Kan en man verkligen bli en bra barnmorska? Såklart att en man kan bli en bra barnmorska. För mig är det ungefär samma fråga som ”Kan en man verkligen vara pappaledig?” Den frågan ställdes nog ofta i Sverige när det var väldigt ovanligt med pappalediga män. Eftersom erfarenheten av att vara föräldraledig främst var kvinnors. Det finns en massa män som är gynekologer och det är inget vi undrar över. Varför skulle det plötsligt vara svårare att vara man – och barnmorska? För att det är mer kvinnligt kodade arbetsuppgifter månne. Barnmorskan ansvarar för de omvårdnadsinsatser som ges under födandet. Att stödja och vårda och ta hand om  är mer mjuka värden.

Av samma anledning som jag tror att det är bra om fler män väljer att vara pappalediga så tror jag att det är bra om fler män väljer att bli barnmorskor. Det gagnar ingen födande kvinna när det fortsätter att vara enbart en kvinnosak – istället för att uppgraderas till den genuint mänskliga erfarenhet det är att föda barn. Och att stötta den som föder.

Foto: Lovisa Engblom

Utbildning i MIMA-modellen

Lämna en kommentar

 

Foto: Lovisa Engblom

Jag skrev om det långsamma födandet för några dagar sedan och refererade då till MIMA -projektet som står för Midwives management in the second stage of labour. Nu går det att anmäla intresse för att utbilda sig i den här modellen! Klicka på länken för mer information. Det som skiljer MIMA-modellen från andra metoder att använda under utdrivningsskedet är att den består av flera komponenter och har en teoretisk förankring i en kvinnocentrerad vård. Den födande kvinnan i sammanhanget ses inte enbart som ett objekt som ska skyddas mot skada utan som en aktör – en medspelare. Någon som aktivt föder sitt barn och som tillåts vara med och påverka processen. Barnmorskan är också med i processen och påverkar – men inte bara genom sin kunskap och sina handgrepp utan även med sitt val av förhållningssätt.

 

Det långsamma framfödandet

Lämna en kommentar

Sandra Bodmark och My Söderlund är båda nya barnmorskor som har skrivit en magisteruppsats med titeln;

”Förlossningsupplevelsen ett år postpartum hos förstföderskor som deltagit i en kvinnocentrerad studie”

De har analyserat data som samlades in under MIMA-projektet – ett projekt som startade år 2013 där syftet bland annat var att undersöka om förekomsten av grad tvåbristningar hos förstföderskor kunde minskas genom en intervention i utdrivningsfasen. Jag var en av barnmorskorna i interventionsguppen! Det var en intervention med olika komponenter;  förlossningsställningar där rörligheten i sacrumplattan var bevarad (knästående, stående, fyrfota, sida och förlossningspall) spontan krystning samt ett långsamt framfödande enligt en tvåstegsprincip. Vården som gavs skulle vara kvinnocentrerad. Det innebar att tyngdpunkt flyttades från barnmorskans preferens till kvinnans behov, önskemål och resurser.

Sandra och My tittade alltså på de 298 kvinnor som erhöll den kvinnocentrerade interventionen i utdrivningsskedet för att se om om barnmorskans handläggning under utdrivningsskedet påverkade förlossningsupplevelsen ett år efteråt. De hittade ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna men kunde konstatera att  barnmorskans  omhändertagande under förlossningen hade betydelse för förlossningsupplevelsen.

Det beskriver på ett bra sätt de olika förhållningssätten som går att tillämpa under ett utdrivningsskede. Spontan eller forcerad krystning?

”Forcerad krystning innebär att barnmorskan under utdrivningsskedet verbalt styr kvinnan att hålla andan under hela kontraktionen. Denna typ av guidad krystning kan vara av vikt då barnet snabbt måste framfödas.”

Eller om det långsamma framförandet;

”För att åstadkomma ett långsamt framfödande ska kvinnan krysta på egen impuls, andas genom värkarna och inte aktivt krysta när barnets huvud står i genomskärning. Om barnets huvud får glida tillbaka under värkpaus har vävnaderna möjlighet till återhämtning genom minskat tryck och ökad blodtillförsel. Barnmorskan har även möjlighet att använda och placera sina händer för att avlasta vävnaden och kontrollera barnets framfödande. Långsamt framfödande kan ha en skyddande inverkan vid uppkomsten av vaginala bristningar (Edqvist, 2016). En annan skyddande åtgärd kan vara att låta barnets huvud födas i slutet av en värk eller i värkpaus och axlarna under nästa värk. Det krävs god kommunikation mellan den födande kvinnan och barnmorskan för att barnet ska få födas långsamt och lugnt.”

Malin Edqvist har arbetat med MIMA inom ramen för sitt doktorandprojekt och MIMA står för midwives management of the second stage of labour. I hennes senaste publikation kan man läsa att andelen förstföderskor med den andra gradens bristning var färre i interventionsguppen! http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/birt.12267/abstract Jättespännande läsning som inger hopp. Det kan alltså vara möjligt att få ner antalet stora bristningar genom en multifaktoriell kvinnocentrerad intervention där dessa komponenter ingår;

Långsamt framfödande, spontan krystning, upprätta förlossningsställningar och en kvinnocentrerad vård.

 

Foto: Lovisa Engblom

 

Stay close to home

Lämna en kommentar

Det verkar finnas nya forskningsresultat som pekar på ett samband mellan syntetiskt oxytocin (ett läkemedel som används rutinmässigt under förlossningar idag) och depression postpartum – alltså efter förlossningen. Jag har själv inte tagit del av den här forskningen men ser fram emot att göra det. Men det finns mycket att fundera över ändå! Ett förlossningsförlopp är beroende av det kroppsegna hormonet oxytocin. Det kallas också för lugn och ro hormonet eftersom det utsöndras när vi känner oss som mest lugna och trygga. Rädsla och stress blockerar frisättningen och det är vanligt att värkarbetet stannar av lite när kvinnan kommer till förlossningen. Hemma kanske värkarna  var starka som ett eldbälte och det är ofta själva anledningen till att man beger sig till förlossningen –  men när man väl kommer fram och det är upp till bevis i intagningsrummet så blir det för vissa kvinnor som att försöka få liv i en avsvalnad kolbädd. Lite snopet.

Väldigt många får sedan hjälp på traven av ett värkstimulerande dropp. På vissa kliniker är det mer regel än undantag att förstföderskor får detta under förlossningen. Att många förstföderskor väljer epidural som smärtlindring  är en anledning. Men även de som inte använder någon medicinsk smärtlindring får ofta det här droppet. Varför kan man undra? Jag vet såklart varför, för att värkarbetet många gånger är för ineffektivt, men jag  menar istället- varför har vi så många ineffektiva värkarbeten i behov av hjälp på traven?

Här är två barnmorskors kommentarer med anledning av de nya forskningsrönen;

Elin Ternström skriver ”Jag gillar att du är intresserad! Så här tänker jag. Pitocainär samma sak som syntocinon som man använder i Sverige, det vill säga konstgjort oxytocin. Oxytocin är ju det hormon som styr värkarbetet och precis som du skriver, ju tryggare och lugnare en kvinna känner sig under värkarbetet desto bättre fungerar kvinnans eget oxytocin. Problemet idag är precis som du skriver – vi stressar på kvinnan (och förlossningen) så mycket i vården att vi alltför ofta måste ta till syntocinon för att få värkarna att fungera som de ska (och inte ens då finns det någon garanti för ett välfungerande värkarbete). Tyvärr ges det alldeles för ofta under förlossningen och rutinmässigt (ofta i onödan) efter förlossningen vilket så klart får negativa effekter. Kerstin Uvnäs Moberg har forskat massor om detta (och skrivit intressanta böcker). Det som är mest frustrerande är ju att vi i vården skulle kunna göra så mycket för att få alla kvinnors egna oxytocin att fungera optimalt men istället blir det tvärtom. Självklart är syntocinon nödvändigt i vissa fall men långt ifrån så ofta som det används i förlossningsvården idag. Tyvärr tror jag man kommer finna fler negativa korttids- och långtidseffekter av syntocinon framöver…”

Liisa Svensson  skriver; ”Det är så enkelt men ändå så svårt. Nyckeln till födandets fysiologi och det för den viktiga hormonet Oxytocin stavas trygghet. I trygghet får föderskan tillgång till sina rätta hormoner och sin kropps förmåga att föda. Men någonstans på vägen har detta tappats bort inom svensk förlossningsvård. Rädsla, oro och misstro sprider sig bland såväl blivande föräldrar som personal och fokusen ligger på att lösa problemen med värksvaghet och långdragna partogram utan att stanna upp och fundera på VARFÖR dessa problem är så vanliga. Varför de uppstår hos så stor andel av våra föderskor. Är inte detta konstigt?”

Jag tycker att de båda poängterar något mycket väsentligt. I förlossningsvården blir vi ofta så fokuserade på att lösa problem snarare än att fundera över varför problemen uppstår; rätt som det är så löser vi en hel rad med problem, de liksom hopar sig och i vissa förlossningsförlopp blir problemen kedjereaktioner när de staplas på varann, det ena leder till det andra och till slut har man lust att säga som Dorothy i The Wizard of Oz:

”Toto, I have a feeling  we’re not in Kansas anymore”

Varför hamnar vi så ofta så långt borta från där vi började?

Forskning och fakta om hemfödslar

5 kommentarer
Planerad hemförlossning

Föda hemma? Foto: Lovisa Engblom

Fenomenet hemfödslar rör upp känslor. Vissa blir enormt provocerade när det här kommer på tal. Jag har sällan varit med om en diskussion där positionerna så lätt låser sig som vid den om hemfödslar. Många som jobbar med födslar har varit med om så många tillfällen där barn eller mor blivit oväntat och akut dåliga under förlossningen och magkänslan säger att man bör vara nära en larmknapp med läkare som kan komma springande. Barnläkare, narkosläkare eller förlossningsläkare. Ja det är fantastiskt bra i många fall.

Larmknapp kan vara bra!

Men det går att vända på resonemanget och hävda att man har varit med om så många födslar där allt har gått bra och magkänslan säger att det inte finns skäl nog att tvinga alla kvinnor till sjukhus för att föda. Särskilt inte de friska kvinnor där allt förväntas gå bra och som verkligen vill och planerar för att föda hemma. Eftersom den individuella risken rent statistiskt är väldigt låg vid en förväntat normal födsel och eftersom vi har rätt att ta kalkylerade risker på andra områden i livet. Vi åker bil på snöhala vägar, släpper ut våra små barn i svarta och röda slalombackar, åker motocross,  hoppar studsmatta, rider.  Allt detta är ofta långt farligare än att vara frisk och föda hemma med rätt hjälp.

I sin iver att propagera för det ena eller det andra så tappar man lätt bort fakta. Eller lyfter fram viss forskning som pekar i precis den riktning man vill och glömmer annan forskning som har ”fel”. Ett vanligt argument är att studier av tillräckligt hög kvalité inte är gjorda och att man därför måste anta en försiktighetsprincip, nämligen avstå från att föda hemma. För att inte riskera osäkra forskningsresultat som speglar ett  visst klientel av människor så  bör kvinnor lottas till antingen sjukhusfödsel eller hemfödsel innan det går att dra säkra slutsatser. Så kallade randomiserade studier. Eftersom detta i de flesta fall inte är etiskt försvarbart så får man vänta på forskning som aldrig kommer kunna göras.

Vem bestämmer över kvinnor och hemförlossningar? Om autonomi och självbestämmande

Jag tror att vi måste ta till oss av den forskning som redan finns – väga riskfaktorer mot friskfaktorer och släppa in kvinnan själv i beslutet. En kvinna som föder är autonom och med bestämmanderätt över sig själv och sin kropp. Eftersom den generella risken är så låg så tycker jag inte att det är etiskt försvarbart att strunta i vad kvinnor önskar och vill i den här frågan. Vi kan inte heller utforma vården på ett sådant sätt som  inte inkluderar alla och sedan hävda att de som vill föda hemma vill välja en vårdform som inte finns. Att kvinnor som vill föda hemma tackar nej till vård.

Överläkare Ellika Andolf skrev en debattartikel förra våren med slutklämmen att det bara är  kvinnor Söder om Sahara som föder hemma. Det är en artikel som lyfter ett perspektiv som är bra att ta del av – men med en helt felaktig slutkläm. Där finns en referens till en studie om hemfödslar som gjordes i New England om Födslar i Oregon 2012-2013 – en retrospektiv kohortstudie som dock inte har ett så stort urval av födslar jämfört med tidigare gjorda studier från andra länder. Den visar en totalt sett liten men ändå ökad risk för de barn som föddes hemma.  En hemfödsel söder om Sahara kanske inte är lika säker som en hemfödsel i Stockholm. Det är nämligen många faktorer som spelar in; mödravård, typen av assistans, selektering mellan förväntat friska och förväntat komplicerade födslar, möjlighet att vid behov kunna överföras till sjukhus på ett smidigt sätt. Och så vidare.

Ellika Andolf lyfter på ett bra sätt fram att förlossningsvården måste bli bättre på att individualisera vården av födande kvinnor – att de ska erbjudas alternativ och kontinuerligt stöd av barnmorska även på sjukhus. Det kan jag bara instämma i! Men om vi ska försöka locka kvinnor som överväger att föda hemma till sjukhusen så tror jag att vi måste bli mycket, mycket bättre och verkligen gå från ord till handling. Instifta nationella riktlinjer om kontinuerligt stöd av barnmorska till kvinnor i aktiv födsel och implementera det –  inte heller tränga undan alla alternativa förlossningssätt,  bli bättre på att bistå kvinnor i upprätt födande och skapa fler föderum som inte präglas av stress och onödig oro. Samt organisera och erbjuda alternativ inom förlossningsvården som verkligen attraherar – möjligheten att få lära känna sitt team av barnmorskor redan innan är ett sådant exempel. Kanske ett team av barnmorskor – ett latensfas på väg – så att förstföderskor slipper studsa fram och tillbaka mellan förlossning och hem i latensfas och på så sätt bli störda i sitt värkarbete. Tendensen är att vi pratar om att det ska bli så bra medan det i själva verket blir sämre, eller i bästa fall ett bibehållet status quo med väldigt lite personcentrerad och individualiserad vård.

Forskning om hemfödslar

År 2011 publicerade en forskargrupp i England  Birthplace study. Resultatet stödjer policyn att friska kvinnor med förväntat normala födslar bör ges möjlighet att välja födsloplats. Fördelarna med att föda hemma är att man löper mindre risk för onödiga interventioner.  För omföderskor såg man ingen ökad komplikationsrisk hos barnen som föddes hemma. För förstföderskor hittade man en liten men ökad risk för barnen som föddes hemma (9 av 1000 hade komplikationer jämfört med 5 av 1000 barn som föddes på sjukhus). Man hittade däremot ingen ökad risk för förstföderskor som födde på en alternativ barnmorskeledd enhet jämfört med en läkarledd enhet på sjukhus.

I en studie från Nederländerna där hemfödslar är vanligt, publicerad år 2009  Perinatal mortality and morbidity   hade man ett mycket stort underlag av födslar – närmare bestämt 529 688 stycken.  60 % planerade att föda hemma medan 30% planerade att föda på sjukhus, för de resterande 10% var val av födelseplats okänt. Här har man kunnat få statistiskt jämförbara urval eftersom gruppen bestod av friska gravida med förväntat normala födslar i en kohortstudie (om än inte en RCT, det vill säga en randomized controlled trial med ett lottat urval). Slutsats; det förelåg ingen ökad risk för barnen som föddes hemma. Men en förutsättning var fungerande mödravård,  duktiga barnmorskor som kunde bistå och ett bra system för överföring till sjukhus när  behov uppstod.

 

 

 

 

Vårt grannland Norge

2 kommentarer

I Norge får gravida röd eller grön stämpel av en läkare sent i graviditeten.  Det kan låta hemskt men det handlar om en slags klassificering – förväntat normal eller förväntat komplicerad förlossning? Sen går man på det. Gröna kvinnor kan välja om dom vill föda hemma, i vatten, på småskalig enhet eller  på storsjukhus. Inga konstigheter. Det finns många val i förlossningskiosken. För röda mammor erbjuds vård på ett sjukhus  för säkerhets skull och det finns inte riktigt lika många val i kiosken, men vården som ges är värdig – max en födande åt gången per barnmorska!  Min kollega Ann Ljungblom som har jobbat på många ställen i Norge berättar att man måste dokumentera om man  som barnmorska är ute ur födelserummet i mer än 10 minuter och motivera anledning. Kontinuerligt stöd och närvaro av barnmorska är alltså grejen.

I Norge har man tagit till sig den evidens som finns och man utför inget ovetenskapligt ”doortest”  med en ctg-registrering på alla gravida som kommer till förlossningen för att föda, bara på dom röda – alltså på indikation. Dom gröna mammorna, där lyssnar barnmorskan med tratt eller doppler, intermittent, dvs inte kontinuerligt. Om något oväntat händer och det hela tippar över mot rött, ja då går man på det – återigen, på indikation. Den här screeningen  med ctg på alla gravida som man gör i Sverige i intagningsrummet på förlossningen, röda som gröna, den har inget vetenskapligt stöd. Men av någon anledning tycker dom som bestämt detta att vi har rätt att screena gravida kvinnor utan vetenskapligt stöd. Säg den man som skulle gå med på motsvarande.

Men det är ju inte farligt iallfall! Och gör inte ont! Nej, men man låter gravida kvinnor underkasta sig en ritual under vetenskaplig flagg – när det inte finns nån flagg att hissa. I Norge så bestämde man redan år 2010 att det var max en födande per barnmorska som gällde. En jordmor per födande. Min vän Ann åker till Norge och jobbar med jämna mellanrum,  hon är alltid glad när hon kommer tillbaka. Jag har just skickat in min ansökan om norsk legitimation som jordmor och betalat in hela 1600 kronor. Jag vet att det finns många barnmorskor i Sverige som älskar sina arbetsplatser, kollegor och sina chefer – men som längtar efter mindre av platsbrist och samvetsstress; bättre förutsättningar i allmänhet. Jag är en av dom.

Kontinuerligt stöd eller kontinuerlig övervakning

2 kommentarer

Förlossningsvården är idag institutionaliserad. Det innebär att man föder på en sjukhusavdelning med en viss uppsättning av personal varje dag – till exempel läkare, barnmorskor och undersköterskor; det finns rutiner och riktlinjer för handläggning som man bör följa och ofta får varje avdelning sin specifika kultur och särprägel. Jag som har  jobbat på flera olika kliniker har sett detta ganska tydligt. Det behöver inte vara fel! Tvärtom så kan det vara bra med stöd i pm och riktlinjer och har man tur så uppstår en lyckosam, dynamisk arbetskultur där man kan få växa både som person och i sin profession.

Men en sak som har förblindat vår institutionaliserade förlossningsvård är tekniken. Den har vi omhuldat med hull och hår och infört på bred front utan att tillräckligt ha utvärderat dess effekter på förlossningsutfallet. Teknik har nämligen den effekten! Det finns något magiskt och lockande med nya innovationer, ny teknik – det vet alla som har köpt den nya modellen av iphone. Man vill ha allt det nya och därför måste  det per definition vara något bra. Ja ofta är det också något bra, iallafall något som innebär möjligheter man inte haft tidigare.

Det som vi inte alltid tänker på är den undanträngningseffekt teknik kan ha på skeenden i livet. Idag är koncentrationstid en bristvara. Att läsa en bok tar tid och koncentration, säg den bokläsare som idag inte blandar upp sin koncentration med att skriva sms, kolla på Facebook en extra gång eller kanske instagramma sin lässtund från en fördelaktig vinkel. Sen måste man ju börja kolla hur många likes man får. Middagsro får en annan innebörd när alla sitter och knappar på sin telefon hela tiden.  Men säg den förälder som inte njutit av känslan när barnen försvinner in i sina mobilspel (eller tar promenader helt frivilligt med det nya spelet!) och man får dricka sin kopp kaffe i lugn och ro.

Tekniken att övervaka ett barns hjärtljud har trängt undan behovet av en kontinuerligt närvarande barnmorska. Man kan sätta på ctg-dosorna och sen koppla in registreringen på en storbildsskärm som övervakas från expeditionen. Kort sagt, kvinnan kan ligga uppkopplad till kontinuerlig övervakning istället för att erhålla ett  kontinuerligt stöd. Det öppnar för möjligheten att ha flera komplicerade förlossningsförlopp samtidigt. Koordinatorn kan övervaka hjärtljuden på flera olika barn samtidigt och på så sätt är man trygg med att man har lite koll på barnen. En falsk trygghet skulle jag säga.

Kvinnor med normala förlossningsförlopp som inte behöver kontinuerlig övervakning får ofta finna sig i det ändå – eftersom det underlättar när barnmorskor ansvarar för två/ tre födande samtidigt. Och när  kvinnor kommer till förlossningsavdelningen så gör man ett intagningstest med ctg, på alla. Det finns ingen forskning som visar ett bättre förlossningsutfall när man gör ett ”doortest” på alla, men det har blivit en institution.

Såhär skriver SBU i sin utvärdering av ett kontinuerligt stöd under förlossningen:

Resultaten visar att kvinnor som erbjuds kontinuerlig stödjande vård under förlossningen har:

  • Högre sannolikhet för spontan vaginal födsel.
  • Lägre sannolikhet för behov av allmän smärtlindring.
  • Lägre sannolikhet för modern att hysa negativ upplevelse av förlossningen.
  • Ingen effekt kunde observeras gällande komplikationer hos barnet som krävde inläggning på neonatalavdelning eller amningsbesvär.

Gällande de sekundära effektmåtten visades att kontinuerligt stöd gav:

  • Kortare förlossning.
  • Lägre sannolikhet för kejsarsnitt.
  • Lägre sannolikhet för instrumentförlossning.
  • Lägre sannolikhet för behov av regional smärtlindring.
  • Lägre sannolikhet för att barnet uppvisar låg Apgar vid 5 min.
  • Ingen effekt kunde ses gällande komplikationer hos modern (skada på mellangården) eller förekomst av svår förlossningssmärta.

Ett antal subgruppsanalyser utfördes också. I dessa kunde man bland annat konstatera att effekten av kontinuerligt stöd på kejsarsnittsfrekvens och moderns förlossningsupplevelse var lägre på förlossningskliniker där CTG-övervakning eller ryggbedövning ej var rutin.

Slutsatserna som författarna till Cochrane-rapporten drog är denna:

  • Samtliga kvinnor bör ges möjlighet till kontinuerligt stöd under förlossning, då detta medför klara kliniska fördelar och inga komplikationer kunde identifieras i studien.
  • Förändringar i vårdens organisation och finansiering behövs för att möjliggöra detta.
  • Förlossningspersonalens utbildning och/eller yrkesroll kan behöva justeras eller klarläggas för att kontinuerligt stöd ska kunna inlemmas i verksamheten på ett friktionsfritt sätt.
  • Inga biverkningar eller negativa effekter kunde identifieras i interventionsgruppen.

De som väljer en planerad hemfödsel med barnmorska kan vara säkra på att få ett kontinuerligt stöd av av densamma. De som föder på sjukhus kan ha tur och få det, men det finns en överhängande risk att det blir en kontinuerlig övervakning och ett intermittent stöd istället. Frågan vi bör ställa oss:

Har införandet av den här tekniken på bred front verkligen varit värt sitt pris?

Liisa ger ett kontinuerligt stöd under en hemfödsel

Planerade hemförlossningar i Stockholms län

Lämna en kommentar

Liisa Svensson

Liisa Svensson är barnmorska med lång erfarenhet av att bistå kvinnor vid födslar, både på sjukhus och i hemmet. För närvarande är hon doktorand och lärare på barnmorske-programmet på KI. Hon är även medgrundare till Föda utan rädsla och fortbildar personal inom mödravård och förlossningsvård. Jag tänker idag presentera hennes magisterarbete:

Landstingsfinansierade planerade Hemförlossningar i Stockholms län mellan 2007 och 2014
-En beskrivning av utfallen

Ungefär 100 kvinnor föder hemma i Sverige varje år. Det är en promille av alla födslar. Det som utmärker Sverige till skillnad från övriga nordiska och europeiska länder är att det inte finns några nationella riktlinjer och ingen gemensam organisation av alternativet planerad hemfödsel. Det innebär att vi i Sverige har ett ojämställt hemfödsel-lotteri där man dels ska ha tur för att få tag på en barnmorska som kan bistå och sedan pengar för att kunna betala densamma.

Sedan 2002 kan emellertid omföderskor i Stockholm få finansiering för sin planerade hemfödsel från landstinget om de uppfyller följande kriterier :

  • Omföderska.
  • Normal graviditet enligt basprogrammet.
  • Tidigare förlossning som har varit vaginal och okomplicerad.
  • Graviditet som är enkelbörd i huvudbjudning, fullgången graviditet och spontan värkstart.
  • Inga medicinska riskfaktorer.
  • Transport till sjukhus ska kunna ske inom 40 minuter.
  • Barnläkarkontroll ska utföras senast 72 timmar efter födseln.
  • Diskussion med obstetriker om risksituationen och påskriven blankett.

Liisa Svensson har sammanställt utfallet för 233 omföderskor som ansökte om finansiering för att föda hemma i Stockholms län mellan 2007 och 2014. Hon har gått igenom deras journaler i efterhand – metoden är en deskriptiv journalstudie med kvantitativ ansats.

En sammanfattning av förlossningsutfallet visar att en hög andel av kvinnorna födde spontant vaginalt, närmare bestämt 98,7%. Vidare så visar utfallet:

  • Låg frekvens av akut snitt (1,3%).
  • Inga instrumentella födslar, dvs sugklocka.
  • Låg frekvens av stor blödning (över 1000 ml) efter förlossningen (1,3%).
  • Tre fjärdedelar av kvinnorna blödde under 500 ml.
  • En kvinna fick den största graden av bristning, nämligen en sfinkterruptur (0,4%).
  • Mer än 40 % av kvinnorna fick ingen bristning alls.
  • En femtedel av kvinnorna födde i vatten.
  • Andelen upprätta förlossningsställningar var 70 % och ingen kvinna födde i gynläge.

Några kvinnor fick överföras till sjukhus under pågående förlossning, närmare bestämt 13 stycken (5,6%). Två kvinnor fick överföras efter förlossningen på grund av blödning (0,9%) men ingen behövde överföras på barnindikation.

Barnen som föddes hemma mådde bra!

Emma och Staffan födde sitt andra barn i hemmet

Ett sätt att beskriva hur barn mår inom de första 10 minuterna efter födseln är att mäta de fem parametrarna  färg, tonus, retbarhet, andning och hjärtslag vid 1 minut, 5 minuter och 10 minuters ålder. Man kan max få 2 poäng för varje parameter och i studien så hade alla utom ett barn apgarpoäng 9-10 vid 10 minuters ålder. 1,3 % av barnen hade apgar mindre än 7 vid 5 minuters ålder.

Resultatet visar att en planerad hemförlossning inom ramen för Stockholms läns landstings organisation föreföll vara ett säkert alternativ för både mor och barn. Denna studie borde därför – tillsammans med flera andra –  kunna bidra med kunskap och ligga till grund för utformning av nationella riktlinjer för planerad hemförlossning i Sverige. Så att vi slipper det osäkra och otrygga hemfödsel-lotteriet.

Ett urval av de barnmorskor som bistod vid hemfödslarna i Stockholm

Hatten av för er barnmorskor som bistod vid de studerade hemfödslarna! Studien visar på ett fint förlossningsutfall.

Personcentrerad vård?

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Bodil Frey undrar retoriskt om dagens förlossningsvård verkligen motsvarar de födande kvinnornas önskemål och behov.

Bodil Frey

Läs på SVT Opinion,  http://www.svt.se/opinion/bodil-frey-om-forlossningsvard De skriver felaktigt att Bodil är barnmorska, det är hon inte. Hon är istället förlossningspedagog och doula.

Vem frågar kvinnorna vad de vill? Bodil Frey har  gjort det. Hon har skickat ut en förlossningsenkät och fått in svar från 3500 kvinnor som födde barn 2014-2016. Efter deras betyg så har Bodil sedan rankat förlossningsenheterna i fallande ordning med de populäraste klinikerna överst.

Bäst betyg fick BB Sophia, tätt följt av Karlskoga. Sedan kom Södra BB, Sollefteå och Örnsköldsvik. Se hela listan på http://enbrastart.se/forlossningsenkaten/topplista-forlossningssjukhus/

BB Sophia och Södra BB har redan lagts ned. Sollefteå är på väg att läggas ner. Karlskoga och Örnsköldsvik har länge varit hotade av nedläggning. Det blir tydligt att vad än födande kvinnor anser om sin förlossningsvård så  väger det som luft när beslut ska fattas angående framtidens förlossningsvård.

Centralisering av förlossningsvård är dagens giv! Kostnadseffektivt, styckevis och delt – på ackord; ju högre förlossningstal desto mer effektivt. Det finns ingen vetenskap som talar för att all förlossningsvård bör centraliseras. Tvärtom så finns det nog en hel del som talar emot. Det är inte oviktigt hur man väljer att organisera förlossningsvård – den har ett samband med vården som sen kommer att kunna ges, alldeles oavsett personalens goda intentioner.

En gissning är att ju högre förlossningstal desto mindre personcentrering. Det hela blir en fråga om logistik och smidiga flöden mellan rum och tid, kvinnor som behöver föda inom ett visst intervall för att  sen kunna slussas vidare till nästa station.

Att skapa stationer för kvinnor att passera, tex en induktionsavdelning, en förlossningsavdelning och en BB-avdelning, det är att stycka upp förlossningsförloppet och kvinnan i små portionsbitar skilda från varann. Avdelningslogistiken kommer först och kvinnan får sitta där i en rullstol och bli skjutsad mellan rum, först kanske med värmekuddar nerstoppade i skjortan –  från induktionsavdelningen in på ett föderum. Sedan med en bebis i famnen – från föderummet till BB. Det hela kan naturligtvis göras på ett fint och respektfullt sätt från personalens sida men takten på hela baletten kommer att  behöva skruvas upp i samband med att förlossningstalen stiger. Då blir det lättare och lättare att snubbla.

Men när förväntningarna är riktigt låga och kvinnorna mest är jublande glada över att överhuvudtaget få en plats att föda på, ja då vet tacksamheten inga gränser. Det är ett effektivt sätt att strypa drömmen om en bättre vård och styra in kvinnor på att vara mer än lovligt  tacksamma för den vård de faktiskt får.