Kategori: Forskning

Var får det normala födandet plats? Biopolitics on Birth

Lämna en kommentar

Alla ingrepp eller så kallade interventioner ökar vid förlossningar i Sverige. Ibland handlar det om interventionskaskader, där en knapptryckning leder till fler.  Användningen av epidural har ökat kraftigt sedan 70-talet och när en födande får epidural blir det nästan alltid många fler ingrepp på köpet. Intakta fosterhinnor tas hål på, de flesta får skalpelektrod på barnets huvud för en kontinuerlig övervakning av fosterljuden och de flesta får även värkstimulerande dropp så att förlossningen inte ska dra ut på tiden.

Men inte bara antalet epiduraler ökar utan alla ingrepp ökar, även kejsarsnitt och igångsättningar av förlossningar. Färre och färre förlossningsförlopp får nu vara orörda och intakta. Jag skulle vilja påstå att det i dagens förlossningsvård snarare har blivit ett undantag med födslar utan några interventioner. Egentligen kanske det är fel att prata om normala födslar för epidural är ju till exempel helt normalt. Det jag syftar på är de fysiologiska födslarna. Även på födslar där vi inte skulle behöva aktivera interventionskaskader så gör vi det ändå i allt större utsträckning. Födslar där förloppet sköter sig själv utan inblandning (fysiologiska födslar) men med stöd, närvaro och aktiv expektans av barnmorska är få. Jag tror att vi med fog kan säga att ”the art of midwifery håller på att gå förlorad”, som en barnmorska och professor sa. Idag är det svårt för barnmorskestudenter att få erfarenhet av annat än födslar med epidural, dropp, skalpelektrod och forcerad krystning. Klart att det blir hemtamt med alla interventioner och all övervakning och läskigt när man plötsligt prövas att stå utan.

Olof Stephansson, förlossningsöverläkare och docent vid KS och Visby, blev intervjuad av Aftonbladet häromdagen och han säger mycket klokt:

– Vi tenderar att göra mer och mer av allting. Men man underlättar inte bara för kvinnorna, utan det kan bidra till en sämre förlossningsupplevelse. Vi tenderar att göra mer och mer interventioner. Men jag tror att vi måste bli bättre på att inte lockas att göra ingrepp, bara för att vi har möjlighet. Utan vi ska bara göra saker om vi har en bra medicinsk indikation, annars ska vi helst låta bli. Det gäller att använda alla våra interventioner och ingrepp med omsorg och eftertänksamhet. Om man gör det och samtidigt följer sina resultat och ser att personalen får bra utbildning och bra stöd, så tror jag att vi kan få väldigt bra resultat och förbättra förlossningsupplevelsen.

Han är medicinskt ansvarig för Socialstyrelsens nya rapport Graviditeter, förlossningar och nyfödda barn.

I Stockholms län ökar efterfrågan på de planerade kejsarsnitten, de där inga medicinska skäl föreligger utan det kanske istället handlar om en rädsla för att föda vaginalt. Även om de finns de som verkligen önskar en kejsarfödsel framför en vaginal födsel och behöver respekteras i sin önskan så är det sorgligt när vården vid vaginala förlossningar brister så mycket att kejsarsnitt plötsligt framstår som den enda gyllene vägen ut ur känslan av kontrollförlust och maktlöshet. För det är inte en så enkel väg ut som man kan tro. Rent medicinskt så innebär det egentligen större risker för mor och barn. Men man får en tid och man får sin bedövning och det hela går efter en standardmall. Det känns tryggare för många än latensfaser i Stockholm där operation förlossningsplats behöver dras igång när man ringer in till förlossningen – otryggheten och ovissheten. Rädslan för att behöva bli bollad som en pingpongboll. Jag kan förstå den.

Maj Rydström och Elin Sandell som sitter i styrelsen för Stockholms barnmorskesällskap replikerade i veckan på  SVT Opinion där de resonerar kring påståendet att Sveriges förlossningsvård är i världsklass. Allt är relativt och det finns olika infallsvinklar men vi behöver kunna vara mer självkritiska och överbrygga gapet där våra verklighetsbeskrivningar skiljer sig åt. I ena änden är det världsklass och i andra änden är det en ohållbar arbetsmiljö och en effektivisering/ centralisering av förlossningsvården där barnmorskor och födande liksom kastas av det skenande tåget.

Just nu läser jag Biopolitics on Birth, ett magisterarbete författat av min vän Lisa Rahbek som är kulturantropolog.

Lisa ”under cover” i sjukhuskläder i León Nicaragua

Hon reste till Nicaragua för att studera deras förlossningsvård; där mötte hon å ena sidan en väldigt hospitaliserad sjukhusvård där de flesta förlöstes med kejsarsnitt (många kvinnor var rädda för sjukhusen av den anledningen) och där barnmorskorna  i sin tur assisterade vid de vaginala födslarna som oftast skedde i hemmen på landsbygden. Antingen eller. Den äldsta barnmorskan, Manuela, var kritisk till alla kejsarsnitt:

Hembarnmorskan Manuela till vänster

When you hear a woman that had a baby it’s always C-section, C-section, C-section. And if it’s the first child, they perform a C-section. And if it’s a woman with ten children they perform a C-section as well. Unless everything ’s already set and the baby’s on it’s way out they perform a C-section. They shouldn’t perform a C-section just cause the delivery isn’t fast enough. I don’t think it’s good at all.

Även om den verkligheten skiljer sig åt enormt från vår verklighet med  läkare som uttalar sig så klokt som Olof Stephansson i Aftonbladet så är det en bra bild av hur vi  människor har ganska svårt att förhålla oss till födandet där teknik och interventioner anammas på olika sätt i olika kulturer. Gemensamma nämnaren är att vi har svårt att trycka in det vaginala normala födandet på en marknad där det ställs krav på effektiviseringar och snabba flöden.

 

 

Skruttvecka, gräddtårta och poddavslut

Lämna en kommentar

Regnig majdag. Den här veckan har varit en skruttvecka på alla sätt. Sjuk mamma och sjuka barn. Barn som har turats om att vara sjuka i olika omgångar med olika åkommor. Det är en prövning att själv vara sjuk och pyssla om de sjuka barnen samtidigt som de friska behöver sin friskvård. Högar med snorpapper varvat med glasspapper och tålamod behövs i väntan på att alla ska bli friska. Det enda som faktiskt är bra med att gå hemma och vara sjuk är att jag hinner skriva! Bloggen har slagit rekord i antal läsare.

Under helgen var jag upptagen med att skriva flera debattinlägg om förlossningsvården. Lappen som blev viral flög iväg med bärande vingar och tog med sig min blogg på köpet. Tack för det! Jag har också skrivit om yteffektiva funktionsrum och återigen lyft forskningen om ett kontinuerligt stöd under födseln. Det omvårdande stödet betyder jättemycket! Förlossningsutfallet påverkas i allra högsta grad – till det bättre. Varför har vi inte tagit den forskningen till oss? Varför implementeras inte den i stor skala? Nu är det upp till den enskilda individen att köpa sig stöd i form av en doula –  för att vara på den säkra sidan. Då vet man iallafall att doulan kan vara närvarande när ingen annan kan det. Alla borde få känna sig trygga med att det kommer finnas ett stöd under födseln, oavsett plånbok –  ett skattefinansierat stöd i form av den egna barnmorskan!

Att ha med sig en doula ändå, trots att den egna barnmorskan faktiskt kan vara närvarande, ja det blir ju som att toppa en redan god gräddtårta med bär. Föder man barn två, tre gånger i livet så kan det få vara perfekt.  Gräddtårta och bär gifter sig dessutom utmärkt med varann.

I fredags så sändes det sista avsnittet av Karins preggopodd! Hon hade egentligen tänkt att den skulle få fortsätta ett tag till, eftersom den går så bra! – men hon behövs nu på sitt vanliga jobb som programledare. Jag hade sett fram emot  att få medverka i ett saftigt förlossninsgsspecial, nu när jag har blivit av med min poddoskuld! Men det får bli i en annan podd en annan gång. Sista avsnittet gästas av handbollsstjärnan Michaela Ek som väntar sitt första barn. God lyssning denna regniga majdag!

 

 

 

 

Fler trygga föderum

Lämna en kommentar

Barnmorskan Liisa Svensson ger ett kontinuerligt stöd

Jag älskar den här bilden. Det är en bild av ett föderum. Kvinnan som föder ligger i badkaret mittemot barnmorskan Liisa Svensson. Pappan står på huk framför badkaret och utbyter några ord med Liisa som är alldeles lugn och närvarande i nuet. Det finns inga andra födande som behöver hennes uppmärksamhet just nu. Hon kan vara i den här bubblan av intimitet och förtroende med paret som snart ska få träffa sitt barn.

Igår kom politikerna Ella Bohlin och Peter Carpelan med en replik i SVD Vi vill locka tillbaka barnmorskor som har slutat. Huddinge sjukhus ska få ett tillskott av förlossningsrum; yteffektiva funktionsrum som ska kunna användas efter behov. Badkar på rummen. Fler utbildningsplatser så att barnmorskeleden fylls på – eftersom det råder sådan brist på specialistsjuksköterskor.

Det är jättefint att de vill locka tillbaka barnmorskor som har slutat! Men för att kunna göra det behöver man börja i rätt ände. Att utbilda fler till samma krassa verklighet hjälper föga. Det är som att öka vattentrycket i en slang som hälls rakt ner i en tratt där det ändå rinner ut i andra änden. En massa mer eller mindre nyutbildade kommer att fortsätta fly till Norge, bemanningsföretag eller andra sjuksköterskejobb med bättre arbetsvillkor. Poängen är att de nyutbildade behöver de erfarna barnmorskorna inom förlossningsvården för att själva kunna växa och bli trygga i sin nya roll. Vi alla behöver att även de erfarna barnmorskorna stannar kvar inom förlossningsvården!

Vi behöver skapa fler trygga föderum. Om de är yteffektiva eller har badkar är tyvärr helt irrelevant om de inte upplevs som trygga att föda (eller jobba) i. Nyckeln till tryggheten är barnmorskor som ges tid att vara närvarande och stötta den födande. Som inte behöver dela sin uppmärksamhet mellan två tre olika förlossningsförlopp. Som kan få stanna kvar i ett rum och slippa springa in  och ut med andan i halsen för att dra i några spakar här och där.

En barnmorska per födande kvinna i aktiv fas av sin förlossning! Födande skulle strömma till den avdelning som kunde erbjuda ett kontinuerligt stöd under hela födseln. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering; SBU, har nämligen studerat effekten av ett  kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossningen.

Resultaten visar att kvinnor som erbjuds kontinuerlig stödjande vård under förlossningen har:

  • Högre sannolikhet för spontan vaginal födsel (Relativ risk (RR) 1.08, 95% Konfidensintervall (KI) 1,04–1,12,19 studier, 14 419 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för behov av allmän smärtlindring (RR 0,90, 95% KI 0,84–0,96, 14 studier, 12 283 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för modern att hysa negativ upplevelse av förlossningen (utvärderat under uppföljningsintervju) (RR 0,69, 95% KI 0,59–0,79, 11 studier, 11 133 deltagare)

Vidare så gav kontinuerligt stöd:

  •  Kortare förlossning (MD –0,58 timmar, 95% KI –0,85, –0,31, 12 studier, 5 366 deltagare)
  •  Lägre sannolikhet för kejsarsnitt (det enda effektmått som förekom i samtliga 22 studier) (RR 0,78, 95% KI 0,67–0.91, 22 studier, 15 175 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för instrumentförlossning (RR 0,90, 95% KI 0,85–0,96, 19 studier, 14 418 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för behov av regional smärtlindring (RR 0,93, 95% KI 0,88–0,99, 9 studier, 11 444 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för att barnet uppvisar låg Apgar vid 5 min. (RR 0,69, 95% KI 0,50–0,95).
  • Ingen effekt kunde ses gällande komplikationer hos modern (skada på mellangården) eller förekomst av svår förlossningssmärta.

Slutsatser från författarna till Cochrane-rapporten är att:

Samtliga kvinnor bör ges möjlighet till kontinuerligt stöd under förlossning, då detta medför klara kliniska fördelar och inga komplikationer kunde identifieras i studien.
Förändringar i vårdens organisation och finansiering behövs för att möjliggöra detta.
Förlossningspersonalens utbildning och/eller yrkesroll kan behöva justeras eller klarläggas för att kontinuerligt stöd ska kunna inlemmas i verksamheten på ett friktionsfritt sätt
Inga biverkningar eller negativa effekter kunde identifieras i interventionsgruppen.

Triumf, utmaningar och möjligheter i Uppsala!

4 kommentarer

Igår var det internationella barnmorskedagen! Då passade Barnmorskeprogrammet i Uppsala på att fira sitt 10-årsjubileum. Dagen kunde inte ha varit bättre vald för vårsolen sken sådär ljuvligt över Uppsala slott, Akademiska sjukhushet, Carolina Rediviva, Botaniska trädgården och myllret av människor som längtat efter våren och nu samlats vid Fyrisån eller på något passande fik. Jag promenerade uppför slottsbacken till föreläsningssalen. Med en glass i handen.

Professor Agneta Skoog Svanberg invigde dagen med att berätta om själva startskottet för barnmorskeutbildningen i Uppsala, då för 10 år sedan. Om allt som har hänt, vilka utmaningar de har tagit sig igenom (att få tillräckligt med platser till den verksamhetsförlagda utbildningen har varit en alldeles särskild utmaning) och var vi står idag.

Margareta Larsson, barnmorska och docent, fortsatte med att berätta om 300 år av utveckling, utmaningar och möjligheter för barnmorskor i Sverige. Exempel på utmaningar vi står inför är den ökade centraliseringen av förlossningsvård när förlossningsavdelningar i glesbygd läggs ner.

Eva Nordlund

Eva Nordlund, vice ordförande i Svenska barnmorskeförbundet, tog vid. Hon berättade om barnmorskeförbundets arbete – vårt eget yrkesförbund! Hon betonade vikten av att vi barnmorskor håller ihop som kår – tillsammans är vi nämligen starka och kan driva på i olika frågor som vår profession vill värna om. Vi fick även se bilder från hennes och Mia Ahlbergs (ordförande i barnmorskeförbundet) träffar med Englands och Hollands barnmorskeförbund. Vi står inför olika utmaningar i de olika länderna men har  ändå så många gemensamma nämnare som de barnmorskor vi är. ”Barnmorskebristen” i landet (eller svårigheten för vissa arbetsgivare att rekrytera barnmorskor) leder till funderingar på nya lösningar på politisk nivå, så kallad taskshifting. Ska undersköterskor ta över en större del av barnmorskans arbetsuppgifter? Att fundera över varför var tionde barnmorska arbetar med annat än det de är utbildade till vore att lägga fokus på rätt ställe.

Cornelia Andersson och Veronica Hornoz Ledoux, båda barnmorskestudenter i Uppsala men nyligen hemkomna från sin praktik på en förlossningsavdelning  i Tanzania berättade om sina upplevelser. Mammorna har med sig egna födelsekit till förlossningen och barnen lindas in i särskilda kangas efter födseln. Det är ett sätt att id-märka barnen! En annorlunda verklighet som det var spännande att få en glimt av.

Laila Johansson var en av de barnmorskeskestudenter som gick ut med den första kullen då för 10 år sedan! Hon berättade om den första nervösa tiden som barnmorskestudent och förvandlingen till den erfarna barnmorska som hon nu är. I höst blir hon en av två huvudhandledare för studenterna på förlossningen! Hon är även ordförande i Uppsalas barnmorskeförbund.

Jag och Johanna under en bild på nästan hela inspirationsgruppen!

Sen var det Inspirationsgruppens tur! Jag, Johanna Elwinger och Elin Ternström representerade gruppen den här dagen. Johanna inledde med att berätta om hur vi blev till hösten 2014. Vi kom till lite i efterdyningarna av barnmorskeupproret i Uppsala samma vår. Ambitionen är att verka för en spridning av viktig barnmorskekunskap, skapa utbyten oss barnmorskor emellan och på så sätt stärka vår profession. Vi har medvetet valt det positivt klingande namnet ”Inspirationsgruppen” och vänder oss till alla som kan tänkas vara intresserade av de här frågorna! På så sätt blir det både fortbildning för barnmorskor och folkbildning för alla intresserade.  Ett winwin.

Elin Ternström, jag och Johanna Elwinger

Jag berättade om de inspirationsträffar och workshops som vi har anordnat hittills. Den första träffen vi ordnade var den om vattenfödslar. Liisa Svensson och Maria Ahlbom kom och höll en mycket uppskattad föreläsning! De är några av de barnmorskor i Sverige idag som har kunskap, erfarenhet och expertis på det här området. Eftersom vattenfödsel endast är ett alternativ för en frisk mamma och ett friskt barn med ett normalt förlossningsförlopp så faller det också under vårt barnmorskeparaply! Om vi vill att den här kunskapen ska finnas – och i förlängningen att vattenfödslar ska finnas som ett alternativ till annan mer medicinsk smärtlindring så måste vi utbyta kunskaper med varandra och driva den här frågan framåt. Ingen kommer nämligen att göra det åt oss!

Jag berättade om när författaren Pia Höjeberg gästade oss under förra våren och den mycket uppskattade workshopen om upprätta förlossningsställningar som Kristina Lundberg och Liselotte Widen från BB Stockholm kom och höll! Den blev det rusning till – platserna tog slut på bara några dagar. Eftersom efterfrågan var så stor så anordnade vi workshopen en gång till så att fler skulle få möjlighet att gå! Vår senaste inspirationskväll handlade om stöd. Då bjöd vi in barnmorskan Gunilla Aneblom och doulan Emma Philipsson (också känd från sin omåttligt populära podcast Förlossningspodden!) att ge sitt perspektiv på stöd innan, under och efter födseln. Elin Ternström fortsatte med att ge förslag på inspirerande poddar, bloggar och instagramkonton att följa! Hon pratade även om våra förhoppningar inför framtiden; fler alternativa vårdformer, alternativ inom den redan existerande vården och fler tillfällen att utbyta kunskaper med varandra inom professionen.

 

Emma och Maria, talespersoner för Födelsevrålet

Eftermiddagen avslutades med en föreläsning av Emma och Maria från Födelsevrålet! Födelsevrålet är en brukarorganisation och den första i sitt slag i Sverige. De berättade hur organisationen blev till  som en reaktion på nedläggningen av  två fungerande förlossningenheter; Södra BB och BB Sophia. Sedan har organisationen vuxit och kommit att handla om hela Sveriges förlossningsvård. De vill verka för en trygg och individualiserad förlossninsgsvård för alla blivande föräldrar i hela Sverige. Deras värdegrund:

Födelsevrålet är en demokratisk, fristående, partipolitiskt och religiöst obunden organisation för dig som vill engagera dig i en trygg förlossningsvård. Alla människor är olika och har olika bakgrund och olika behov – därför bör vården utformas efter detta, med trygga och likvärdiga valmöjligheter som kan passa alla individer, oavsett var i landet den födande bor.

Min kropp. Mitt barn. Mitt val.

Detta vill kvinnor ha!

Tack för en fin och inspirerande eftermiddag och kväll ihop med kära kollegor!

 

 

Försprång till trygghet

Lämna en kommentar

Mia Ahlberg och Marianne Weichselbraun

Just nu pågår svenska barnmorskeförbundets årliga konferens i reproduktiv hälsa i Jönköping! Jag önskar att jag var där. Det övergripande temat är ”Var dags sex”. Men just nu talar min vän Elin Ternström på konferensen om förlossningsrädsla hos utlandsfödda. I mitt facebookflöde får jag glimtar och uppdateringar från konferensen.  Några saker gör mig alldeles särskilt glad och det är de  forskningsprojekt där barnmorskor följer kvinnor hela vägen under graviditeten och till förlossningen. Det finns några sådana som pågår i Sverige just nu! Modellen kallas för caseload/team midwifery. Tanken är att samma grupp barnmorskor som träffar den gravida på mödravården också är jour och att någon följer med när det är dags att föda! Den födande kvinnan och hennes partner hinner alltså lära känna  barnmorskan som sedan är med på födseln. Det skapar en trygghet för alla inblandade. Ingegerd Hildingsson som är barnmorska och professor studerar detta just nu. Hennes  forskning visar att en majoritet av svenska kvinnor önskar mera kontinuitet i förlossningvården med samma barnmorska under graviditet, födsel och eftervård. På bilderna här nedan presenteras det sammantagna kunskapsläget:

Här i Uppsala har barnmorskorna på bm-mottagningen Hjärtat  följt 10 förlossningsrädda kvinnor hela vägen genom graviditet och födsel. Heja!

Karin Hellström och Karin Hannrup från bm-mottagningen Hjärtat i Uppsala

Själv följer jag nu kvinnor som jag redan känner genom sina födslar på sjukhus, men då som doula. Eftersom de här forskningsprojekten är så förhållandevis få i Sverige så är det ett sätt för mig som barnmorska att skapa mitt eget caseload.  Det är otroligt värdefullt att hinna bygga upp en relation till paret redan innan det är dags att föda. Det ger ett enormt trygghetsskapande försprång till alla inblandade. Det är också så hembarnmorskor jobbar i Sverige idag.

Barnmorskor, hembarnmorskor och doulor

När bör en förlossning behandlas med värkstimulerande dropp?

2 kommentarer

Såhär skriver Therese som en kommentar till mitt förra blogginlägg:

Jag är en av de 70% som fick värkförstärkande dropp. Och en förlossningsskada. Finska greppet till trots. I mitt fall behövdes nog droppet (?) då jag hade haft en latensfas på nästan tre dygn och varit i aktiv fas i nästan ett dygn, drabbades av sekundär värksvaghet och var öppen 10 cm i 8 timmar då barnet inte sjönk ned sista biten. Jag ville egentligen föda på knä men var för trött så det blev i gynställning. Nästa barn blir ned kejsarsnitt då kirurgen stark avråder från vaginal förlossning pga mängden ärrvävnad. Det är en sorg, jag tyckte det var häftigt fram tills det blev fruktansvärt. Vågar helt enkelt inte chansa med mitt underliv igen. Ingen direkt orsak har kunnat fastställas, barnet var normalstort och föddes fram utan hjälpmedel, långsamt och med perinealskydd. Hade jag haft en orsak hade jag kanske vågat, men nu när jag faktiskt läkt bra chansar jag inte, trots att jag helst vill föda vaginalt…

Problemet idag är att väldigt många förstföderskor (och även omföderskor) blir ”värksvaga”. Eller får iallafall diagnosen värksvaghet inne på förlossningen, därav behandlingen med det värkförstärkande droppet. Man kan få diagnosen primär eller sekundär värksvaghet. Kortfattat och lite förenklat kan man säga att vid primär värksvaghet så har problemet  med värkarnas ineffektivitet (att livmodermunnen öppnar sig för sakta) varit med från början, vid  sekundär värksvaghet så har förlossningen till en början gått framåt på ett bra sätt men efter ett tag har värkarbetet blivit mindre effektivt. Kanske är det så att värkarna glesar ut och kommer mer sällan, blir kortare eller helt enkelt mindre verksamma. Det händer ganska ofta att värkarna tar en paus när förstföderskor blir retraherade – då livmodermunnen har öppnat sig helt och hållet och barnet ska fortsätta att tränga ner i bäckenet. Många, både förstföderskor och omföderskor blir då med dropp! Användningen av epidural ökar och många  som får epidural får även en sekundär värksvaghet på köpet som en bieffekt – ytterligare en anledning till dropp.

Oxytocindropp är ett mycket potent och verksamt läkemedel som har studerats i många studier. Det finns risker med att  både tillföra oxytocin och att avstå från att ge oxytocin. Drömmen vore att varken över eller underbehandla med detta läkemedel i förlossningssammanhang! Det har dock visat sig vara lättare sagt än gjort. Problemen vid överbehandling är att barnet riskerar att påverkas negativt, felaktig användning leder nämligen ofta till ett överaktivt värkarbete och hotande syrebrist hos fostret.  I studier har man kunnat påvisa att barn som skadas allvarligt i samband med en födsel oftare har varit ”utsatta”för ett värkstimulerande dropp.  Men en väldigt lång och utdragen förlossning är inte heller önskvärt. Astrid Nystedt beskriver detta väldigt väl i sin avhandling  Utdragen förlossning, kvinnors upplevelser och erfarenheter.

Läs även en sammanfattning på Socialstyrelsens hemsida:  Nationella indikationer för värkstimulering med oxytocin. Där refereras till ett flertal stora studier på området.

Vi har lite att jobba med.  Dropp har på många förlossningskliniker blivit så hemtamt att användningen ibland riskerar att ske på godtycklig grund – när det ”känns i magen” som om förlossningen har dragit ut på tiden. Att ställa en korrekt diagnos för vad som kan gå under flaggen utdragen förlossning – och därmed i behov av hjälp på traven – är väldigt viktigt.

Men också, hur kommer det sig att så många blir värksvaga från början? Den här frågan tror jag ställs alltför sällan. Finns det något i vår handläggning av den normala förlossningen som inte är tillräckligt gynnsam på våra förlossningsavdelningar idag, ja som skrämmer bort det kroppsegna oxytocinet snarare än lockar fram det? Det här är en fråga som många tycker är helt hopplös att grotta ner sig i. Men bara för att det är svårt betyder det inte att det saknar betydelse eller inte är viktigt.

Nyckeln till förlossningen? Foto: Lovisa Engblom

 

Makarna Pirhonen i hetluften

3 kommentarer

Makarna Pirhonen är i hetluften igen! De har ett recept för att undvika de allvarligaste underlivsskadorna i samband med en förlossning. I det receptet ingår långsamt och kontrollerat framfödande, ett handgrepp som kallas finska greppet,  att lägga klipp när personalen tror att det behövs för att undvika en ännu större bristning än själva klippet. Och så sida, gyn eller halvsittande när barnet föds fram för att som de säger kunna få en översikt av perineum vid framförandet. Alltså inte upprätt födande.

För mig är det här koka soppa på en spik. Långsamt och kontrollerat framfödande finns det evidens för, ja. Ett särskilt handgrepp, det kan kallas finskt eller svenskt eller perinelaskydd. Det handlar om att hålla emot med sina händer utifrån när barnet föds fram och det gör så gott som alla barnmorskor.  ALLA får träning i att hålla ett skydd mot perineum; alltså perinealskydd. Det är ganska otroligt att någon skulle hålla handen på ett specifikt och mycket bättre sätt än andra som dramatiskt förbättrar utfallet.

Att kvinnor inte ska föda upprätt för att personalen på så sätt har bättre uppsikt över perineum – det är rent humbug. Den förlossningsställning som är associerad med flest antal stora bristningar är gyn. De som har visat bäst utfall i studier är knä, fyrfota, sida och stående. De kvinnor som föder hemma har minst antal stora bristningar och en majoritet av kvinnor som föder hemma föder upprätt. Dessutom kan man knappast ha bättre uppsikt över perineum än om kvinnan föder på alla fyra, om det nu skulle vara avgörande.

Att lägga klipp för att undvika en stor bristning? Ja det är ju att åsamka kvinnan en jättestor skada i bäckenbotten för att man tror att något ännu värre ska hända. Men man får ju aldrig facit på om den ännu värre skadan verkligen skulle ha uppstått. Ett klipp gör jätteont  och tar tid att läka – det finns annan forskning som stöder ett mycket restriktivt användande av klipp.

Makarna Pirhonen har en mycket viktig och bra ansats – de vill jobba för att  minska antaIet stora bristningar. Hatten av för det! Men i det viktiga arbetet med att minska antalet stora förlossningsskador så måste vi vara jätteförsiktiga med att uttala oss om orsakassamband som inte alls har stöd i forskning. Läs gärna min genomgång av forskningen på området i tidigare blogginlägg!  Jag har skrivit om upprätta förlossningsställningar, MIMA-studien och gjort en översikt av vetenskapen på området – inläggen finns här i mitt bloggarkiv. Något som vi bör titta närmare på är om användandet av värkstimulerande dropp kan spela in. Nästan ingen förstföderska som föder på sjukhus klarar sig utan dropp i Sverige idag, hela 70 % får det.

Foto: Lovisa Engblom

 

Ställningstagandet

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Jag har träffat många blivande föräldrar här i Sverige som gärna skulle föda hemma om det fanns med på kartan som ett reellt alternativ. Om de slapp ta ett sådant aktivt ställningstagande och gå emot normen. Eftersom det inte finns något bra system eller struktur för hemfödslar i stora delar av landet så finns det heller inte med som ett reellt alternativ. Det krävs ofta  mod, kontakter och ett aktivt ställningstagande för att göra upp en deal med en praktiserande hembarnmorska. Om man inte råkar bo i Stockholm eller Umeå där det finns ett avtal för hemförlossningar och en hel grupp verksamma hembarnmorskor.

Det är också lättare att se hemfödsel som ett alternativ om det finns en tillåtande kultur runt den födande. Kanske om släkt och vänner är positiva till hemfödslar. Svårast är det för den som bor i ett län där inga verksamma hembarnmorskor finns att få tag på och hela nätverket runtomkring är djupt skeptiska.

Helena Lindgren var först ut som forskare; det var hon som tog upp stafettpinnen och dammsög Sverige på hemfödslar mellan 1992-2005, den första nationella undersökningen av fenomenet planerad hemfödsel i Sverige.  I slutet av 1800-talet födde nämligen de flesta sina barn i hemmet – sedan institutionaliserades födslarna i snabb takt. År 1940 födde de flesta sina barn på sjukhus i Sverige! Mödra och barnadödligheten minskade betydligt under samma tidsrymd. Det beror på flera faktorer, födslarna blev medicinsk säkrare på sjukhus, ja hela vårdorganisationen blev mer effektiv och samarbetet mellan barnmorskor och läkare förbättrades. Den svenska mödravården byggdes också ut och kom allt fler till del. Sjukhusfödseln blev under tiden till en stark norm.

Med sjukhusfödseln kom också institutionaliseringen av den normala födseln och en skepsis mot de kvinnor som av olika skäl ville ha så lite ingrepp i sitt födande som möjligt – eller som rentav ville föda sitt barn i hemmet.

I Helena Lindrens avhandling Hemförlossningar i Sverige 1992-2005 så tar hon upp kvinnors motiv till att vilja föda hemma, nämligen;

  • Att få välja vilken barnmorska som ska vara med på förlossningen
  • Få slippa sjukhusrutiner och förflyttning när förlossningen har startat
  • Många ser födseln som en fysiologisk process som störs mindre om den får ske med människor de själva valt och på en plats där de känner sig trygga
  • Tillit till den egna förmågan att föda barn och en önskan om att inte bli störd

Det är logiska och begripliga skäl. I vår kulturs skräck och stigmatisering av fenomenet hemfödslar så har vi alldeles tappat bort förståelsen för kvinnor med förväntat normala födslar som av olika skäl inte vill föda inom vår institutionaliserade förlossningsvård på sjukhus. De anses av många som mindre vetande och framförallt som jonglerande med riskerna för barnet. Att de åsidosätter barnets väl och ve när de åker ut på egotrippen planerad hemfödsel.

Därför har alternativet planerad hemfödsel i Sverige också blivit mindre säkert än vad det skulle behöva vara. Flera föder oassisterat i sina hem varje år. Kanske för att hela ansvaret att få tag på en barnmorska och att betala vad det kostar läggs på individen. Antalet erfarna hembarnmorskor är för få. Det kostar på även för barnmorskor att verka utanför normen. Det finns inget fungerande system för tillgång på de allra vanligaste läkemedlen i samband med en födsel – därför blir de olika barnmorskeväskorna som följer med till hemmen ojämlikt utrustade och påfyllda. Det skulle vara en otroligt enkel sak att ordna om viljan fanns.

Nej det finns inga randomiserade kontrollerade studier att plocka upp när man synar riskerna vid planerad hemfödsel. Detta är ofta ett argument mot. Men det finns välgjorda observationsstudier som inte alls talar emot hemfödslar – tvärtom verkar det vara kopplat till en väldigt låg risk för mor och barn när vissa kriterier är uppfyllda. Så låg risk att det inte är etiskt försvarbart att inte beakta vad kvinnan själv vill och önskar. Det kan tvärtom utgöra en större patientsäkerhetsrisk att inte lyhört lyssna på kvinnorna själva. Jag tror att det är många inom professionen som vet om det här idag. Vi borde därför kunna nyansera vår syn på födandet så pass att även de som önskar en planerad hemfödsel släpps in i finrummet och blir lyssnade på.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 

Workshop i upprätta förlossningsställningar – igen!

2 kommentarer

Inspirationsgruppen, det är jag, Elin, Johanna, Camilla, Paola och Linn! Vi är alla barnmorskor med anknytning till Uppsala – det var här vi träffades och lärde känna varandra. Under hösten år 2014 började vi träffas och kom  fram till att vi ville skapa ett forum för inspiration och fortbildning av barnmorskor. Genom att plocka fram den evidens som finns kan vi hjälpa till att vädra ut ogrundande myter och motverka en kunskapsbrist. Vår ambition är att verka för spridning av viktig barnmorskekunskap! Vi arrangerar temakvällar en till två gånger per termin här i Uppsala i samarbete med ABF. I höstas bjöd vi in Kristina Lundberg och Liselotte Widén från BB Stockholm att komma och hålla en workshop om upprätta förlossningsställningar. Efterfrågan på platserna var stor och kvällen blev mycket lyckad – så därför beslutade vi oss för att arrangera samma workshop en gång till.

Kristina och Liselotte förbereder sig inför sin presentation

Vi blev väldigt glada över att både Kristina och Liselotte tackade ja till att komma tillbaka till Uppsala! Det var också roligt att så många barnmorskestudenter hade anmält sig till kvällen. För vi vet att kvinnor  i väldigt stor utsträckning föder i halvsittande och gynläge på förlossningsavdelningar runtom i Sverige trots att det finns forskning som pekar på klara fördelar med upprätta ställningar. Gynläge är den förlossningsställning som är associerad med flest antal stora bristningar, så kallade sfinkterrupturer. Ställningar där sacrumplattan är rörlig, det vill säga fyrfota, knästående, stående, pall eller sida, verkar ha fördelar framför ställningar där sacrumplattan inte är rörlig – såsom halvsittande och gynläge. En majoritet av de kvinnor som föder hemma föder upprätt och i den gruppen är risken att drabbas av stora bristningar som allra lägst. Hur kommer det sig? Det är lättare att hamna i gynläge som födande kvinna när födandet sker i en medicinsk kontext på sjukhus, även i de fall där kvinnan föder spontant och okomplicerat.

Men på BB Stockholm finns stor erfarenhet av att bistå kvinnor i upprätt födande. Kristina och Liselotte har båda arbetat länge med födslar och är proffs på att bistå kvinnor i de ställningar som kvinnan själv har valt – i en så kallad kvinnocentrerad kontext. Det betyder att den som föder uppmuntras till delaktighet och medbestämmande också i val av förlossningsställning. När kunskapen om fördelar samt hur man bistår i ett upprätt födande finns hos barnmorskan så blir det lättare för kvinnan att också välja en sådan ställning.

Kristina tar emot barnet när jag föder i knästående!

Fyrfota är en ställning där trycket på perineum (mellangården) inte blir lika starkt som om man sitter upprätt på pall.

Här instrueras en pallfödsel

En av fördelarna med att föda på pall är att partnern kan finnas så nära och bli en famn att luta sig emot. Båda möter sedan barnet samtidigt! Det blir dock ett starkare tryck nedåt som barnmorskan måste vara medveten om.

Barnmorskestudenterna får öva på att hålla perinealskydd under en pallfödsel

 

Jag får plötsligt en värk när jag ska förflytta mig och måste stanna upp!

Vi diskuterade också det långsamma framfödandet. Vad är det egentligen? Kanske är det lättare att förstå när man pratar om forcerad eller oforcerad krystning.

Återigen, en mycket lyckad workshop som jag hoppas jag kommer få vara med om att anordna igen! Vi i inspirationsgruppen arbetar helt ideellt. Belöningen är den respons vi får i form av  utbytet oss barnmorskor emellan som vi är med om och skapar –  och de ringar på vattnet som det ger. Nästa inspirationskväll blir den 19 april och kommer att handlar om stöd före och efter födseln.

Föreläsning på barnmorskeprogrammet

Lämna en kommentar

Idag har jag föreläst på barnmorskeprogrammet här i Uppsala. Det gick bra och var jätteroligt! För sju år sedan var det jag som satt där i skolbänken och det var väldigt fint och speciellt att se mig själv – mig själv för sju år sedan – i de nya barnmorskestudenterna. Vad mycket som har hänt på de sju åren! Vilken process det är att gå igenom. Både att läsa till barnmorska och sedan att verka i sitt yrke. Jag försökte hålla den föreläsning jag själv hade velat få höra som barnmorskestudent. Det blev många frågor och en bra diskussion. Jag kände mig både glad och rörd, det finns så många fina och proffsiga, inkännande barnmorskor. Men vet ni vad – det kommer snart finnas ännu fler! Jag hoppas och önskar att de här studenterna ska få en fin och bra start på sitt yrkesverksamma liv.

Föreläsningen tog avstamp i kontinuerligt stöd under en förlossning. Vad är det? Hur ger man det? Vad säger forskningen? Att ge en kontinuerligt stödjande vård under förlossningen – behöver det innebära att man gör något hela tiden? Jag visade de här bilderna för att illustrera vad det kan innebära att vara närvarande i ett föderum.

Barnmorskan Liisa är närvarande i förloppet. Hon sitter lugnt och tryggt ner och samtalar lite med pappan. På den andra bilden är hon närmare den som föder, kanske säger några lugnande ord, ger lite avslappnande massage. Bilderna fångar på ett fint sätt den bubbla av intimitet och förtroende man kan bygga upp med paret som barnmorska. De andas trygghet, lugn och ro. Ingen stress.

Jag tog även upp hur man övervakar ett förlossningsförlopp. Vad får man för information när man övervakar en förlossning från expeditionen via en storbildskärm? Och framförallt, vilken information får man inte? (Man får till exempel inte veta om mamman mår bra, om hon gråter eller vilar, om hon har gett upp, står på alla fyra eller nyss har varit på toaletten och kissat.) Jag diskuterade skillnaden mellan att ge en kontinuerligt stödjande vård och ett intermittent stöd.

Jag refererade till de studier som har gjorts och  vad det samlade kunskapsläget säger om en kontinuerligt stödjande vård.  Sedan kom jag in på det här med hemfödslar! Även normen sjukhusförlossningen diskuterades. Att de flesta som väljer att föda hemma måste ta ett aktivt ställningstagande och ofta försvara sitt beslut för omgivningen. Så även de barnmorskor som väljer att bistå vid hemfödslar i Sverige idag. Jag presenterade forskning  från olika länder där hemfödslar är vanliga och tog även upp Helena Lindgrens och Ingela Sjöbloms forskning om hemfödslar i Sverige. Samt Nordic homebirth, som är ett pågående projekt sedan 2010.

Avslutningsvis så packade jag upp min hembarnmorskeväska och visade vad den innehåller. För att göra något väldigt konkret av det hela. Vi kom också in på en diskussion om vattenfödslar. Det var väldigt fint att få möta så genuint intresserade och nyfikna barnmorskestudenter. Tack för det!