Månad: december 2021

Mitt och Nils år

1 kommentar
Foto: Lovisa Engblom

Jag är så glad över det här året i mitt liv. Att Nils finns. När jag försöker summera året som har gått så är det svårt att fyllas av någon annan känsla än en stor tacksamhet över just det.

Mitt bloggår har självklart präglats av att jag varit gravid. Ni fick följa med mig på resan. Under perioden då jag mådde illa var graviditeten fortfarande inte offentlig. Men sen kom ÄÄntligen vårdagen då jag lite nervöst (men väldigt lycklig) berättade för världen att jag var gravid igen. Nu med sjätte barnet.

Välkommen att följa med mig på resan!

De första sparkarna som jag kände på mors dag.

Att få känna sparkar på mors dag

När hösten kom summerade jag mina 237 veckor av graviditet…

Dags att summera 237 veckors graviditet

Sen hemlighetsmakeriet kring en planerad hemförlossning. Asabea har verkligen rätt när hon säger att de som planerar för en hemförlossning är mer utsatta än andra. Just att det högst privata valet, så fort det offentliggörs, blir ett politiskt ställningstagande som måste förklaras och försvaras. Det är så tröttsamt att andra väljer att projicera sina egna fördomar och rädslor på dem som planerar att föda hemma. Ännu mer tröttsamt är att många tror att de har rätt att ha en högljudd åsikt om hur andra ska föda sina barn. Eftersom en förlossning framförallt är föderskans angelägenhet så valde jag att skydda mig själv.

Jag är så glad att jag tog mig själv och min förlossning på det allvar som jag gjorde den här gången. Helst av allt skulle jag vilja backa bandet och få föda om alla mina barn. Även om den här förlossningen inte avslutades hemma så blev den magisk och på mina villkor.

Läs berättelsen om Nils födelse om du inte redan gjort det:

Primum non nocere First do no harm
Ett Gott nytt år önskar jag dig! Och om du har Netflix så rekommenderar jag filmen Don’t look up såhär inför det nya året.

Deficient bodies and divine interventions

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Agneta Westergren

Hej!

Jag heter Agneta Westergren och har fått äran att medverka i Märtas fantastiska julkalender på temat positivt födande, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har själv fött sex barn och är utbildad doula, förlossningspedagog och barnmorska. I juni 2021 disputerade jag på avhandlingen ”Deficient Bodies and Divine Interventions, Women, midwives and the medicalisation of childbirth – A gender perspective”. I det här blogginlägget tänkte jag kort sammanfatta min avhandling.





Min avhandling pryds av min vän Bodil Freys omtolkning och målning av ”Adams skapelse” av Michelangelo, där hon bytt ut de manliga karaktärerna mot kvinnliga.

Den svenska förlossningsvården är bland de främsta i världen sett till utfall (överlevnad) för kvinna och barn. Som i andra höginkomstländer finns dock en medikaliseringstrend i Sverige där ingrepp som igångsättning av förlossning, värkstimulerande dropp, ryggbedövning och kejsarsnitt ökar. Ingrepp på och i kvinnors kroppar – ingrepp som trots goda intentioner paradoxalt nog kan öka risken för komplikationer för både mor och barn – görs utan att alltid informera och involvera kvinnan i besluten.

I min avhandling har jag analyserat kvinnors födelseplaner, deras journaler, deras utvärderingar av förlossningen samt att jag har observerat kvinnor och barnmorskor under förlossningar och intervjuat dem efteråt. Hela avhandlingen genomsyras av ett genusperspektiv för att belysa hur föreställningar om kön och genus påverkar oss alla och så även förlossningsvården.

Jag visar att en medikaliserad syn på kvinnans kropp som bristfällig (deficient) som alltid eller ofta behöver medicinska interventioner under till exempel menstruation, graviditet, förlossning och klimakteriet, tillsammans med samhälleliga könsstereotypa föreställningar om hur kvinnor förväntas vara och agera, till exempel snälla, varma, lyhörda, tillmötesgående och förstående, påverkar:

* Organisationen av förlossningsvården i form av låg bemanning, för få vårdplatser, en fragmenterad vård, hierarkier och ett företräde av den medicinska vårdmodellen med fokus på förlossningen som en (alltid) riskfylld händelse framför den sociala vårdmodellen som ser födandet ur ett helhetsperspektiv, alltså som en social, kulturell, fysisk, psykologisk, sexuell och existentiell händelse som ibland behöver medicinsk intervention.

* Barnmorskorna i form av att de har ett ideal av ett så kallat naturligt födande som de sällan når upp till då de slits mellan att möta organisationens krav på genomströmning, att stötta sina kollegor och att finnas där för kvinnan/paret. För att få verksamheten att fungera har barnmorskor blivit experter på att integrera ett medicinskt-tekniskt kunnande med fysiskt och emotionellt stöd. I kvinnornas utvärderingar av förlossningen låg fokus på barnmorskans egenskaper och barnmorskorna beskrevs som underbara, trevliga, lyhörda, lugna, snälla, omhändertagande, glada, varma, ödmjuka och trygga – egenskaper som ofta är kopplade till föreställningar om kvinnlighet och femininitet. Dessa egenskaper är förstås positiva men här finns också en risk eller ett utrymme för dels ett utnyttjande av organisationen av barnmorskors lojalitet, men även för ett subtilt maktutövande från barnmorskans sida gentemot den födande, då det för den födande kan vara svårt att säga emot en snäll barnmorska som hon är i beroendeställning till.

* De födande kvinnorna i form av hur de utformade sina förlossningsplaner, hur de utvärderade sina förlossningar och hur de agerade under förlossningen. De flesta kvinnorna hade önskemål om en naturlig förlossning med främst icke-medicinsk smärtlindring och stöd av sin partner och av en barnmorska som de önskade vore snäll, omhändertagande, lugn, känslig, erfaren, äldre, stöttande, bekräftande, peppande, pedagogisk – i princip samma ord som användes när de senare utvärderade sin förlossning. Av dessa kvinnor hade 93,6% någon form av intervention under sin förlossning (igångsättning, att man tog hål på hinnorna, hade kontinuerlig fosterövervakning, värkstimulerande dropp, urintappning, sugklocka, klipp eller kejsarsnitt). Trots att många inte fått den förlossningsupplevelse de tänkt sig så var de flesta väldigt nöjda, mest med det emotionella stödet de fick av barnmorskorna. Återigen blir föreställningar om kvinnlighet synliga här då kvinnor förväntas och förväntar sig själva att vara tacksamma, artiga, relationsinriktade och se till andras behov. Detta kan påverka att kvinnorna själva åsidosätter sin autonomi och förlitar sig på att barnmorskan vet bäst, vilket genom en invecklad process kan leda till ökade interventioner och till att de födandes medbestämmande och rätt till informerat val inte alltid respekteras.

Genusperspektivet har i min avhandling synliggjort hur förlossningsvårdens organisation, barnmorskorna och de födande kvinnorna påverkas av samhälleliga föreställningar om hur vi förväntas uppträda beroende på biologisk könstillhörighet. Att bli medvetna om hur vi påverkas av och även själva reproducerar rådande samhällsnormer där kvinnor förväntas vara tacksamma och tillmötesgående samt åsidosätta och förminska egna känslor och behov, kan således vara ett första steg mot en förlossningsvård där det finns plats för de födande, där barnmorskor kan fokusera på en kvinna i taget och där födandet erkänns som en existentiell händelse som förändrar människor i grunden.

För att testa sin egen medvetenhet om hur djupt ens föreställningar om könsbundna egenskaper går så kan man prova att kasta om karaktärer i böcker, sånger, filmer eller liknande, alltså ge kvinnliga karaktärer manliga egenskaper och tvärtom. Känns det konstigt? Löjligt? Obekvämt? Kanske helt naturligt? Fundera ett varv på varför du tycker som du gör.

Med önskan om en God Jul och ett riktigt Gott Nytt Födelseår.

/Agneta Westergren

Länk till avhandlingen!

Rädslan ligger tung över taken, endast jordmor är vaken

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Camilla Snickars

Sverige 1986. Hon gick vaggande fram och tillbaka i vardagsrummet. Det var dags nu. Hon var lugn, ståtlig och koncentrerad. Andningen var rytmisk och ljudlig. Kvinnan i rummet skulle föda ett barn och en 9-årig flicka skulle snart bli storasyster. Ett ögonblick som fastnat i mitt minne. Jag tror att det var just där i det ögonblicket jag föddes som Jordmor. Just där och då väcktes en nyfikenhet och ständig förundran över människans födelse. Ett sökande tog plats i mitt inre. Ett sökande efter mening och sammanhang. Det jag såg den gången var naturligt, värdigt och vackert. Som om min mor aldrig gjort annat än att föda barn. Hon blommade ut i fullt i sin mänsklighet när hon var i gång med att föda min lillebror. Hon var en urkvinna.

Marica Öst foto

Finland 2021. Från världens lyckligaste land blåser idag små försiktiga hemförlossningsvindar. Vi här på andra sidan Östersjön är ännu ganska få men vi finns. Ibland bekymrande ensamma men trots det starkare dag för dag och för varje födelse. Vi blir fler och fler. Vi har rätt att föda hemma i Finland. Barnmorskor har rätt att sköta hemförlossning i hemmet. Å när det är sagt kommer samhällets osynliga lagar emot oss. Det är inte okej att föda hemma. Det är inte socialt accepterat att bestämma över egen kropp när man föder barn. Föderskor och deras familjer får utstå ett och annat från omgivningen. De möts av påhopp, fördomar, skrämsel. Det görs ibland barnskyddsanmälan och ibland serveras det en ordentlig portion av ogrundade påståenden och felaktigheter av de som borde veta mest. Det som är ett högst personligt val i förhållande till egen födokropp förvandlas till ett politiskt ställningstagande som måste förklaras och försvaras. Mer än en gång har jag blivit uppringd av förlossningsenhet, läkare, överläkare, socialstyrelsen och rådgivning (eller klagogivning som en pappa kallade det)… Jag har självt påmint läkare om tystnadsplikten, om deras skyldighet att följa lagen om patientens rättigheter och känna till landets rådande rekommendationer. Skandalöst kan man tycka att landets läkare inte följer dessa lagar. Men vem fan bryr sig… Jag har varit till samarbetsmöte vid den lokala förlossningsenheten. Det gick bra. Vi har ett fungerande men ganska tystlåtet samarbete. Däremellan men alltför sällan möts vissa av förståelse och respekt.

Åland. Jag har skrivit klagomål till justitieombudsmannen och fått avslag. Det är tydligen okej att tvinga föderskor till vaginal undersökning. Metoo släng dig i väggen. Du bestämmer över egen kropp och fi–a i alla andra sammanhang men när du föder så är det andra oskrivna regler som gäller. Jag har försvarat hemförlossningens varande x antal gånger på sociala medier, blivit påhoppad och hoppat tillbaka brutalt. Mottagit otrevliga mail från lokala journalister (skrivet i fyllan?) mitt i natten. Jag har spridit hemförlossningens budskap både i lokal radio och tidning. Jag har förklarat, predikat och föreläst om hemförlossning. Jag har uppmanat alla hemföderskor att anmäla de lagbrott som begåtts gentemot dem. Ingen har orkat, fått det gjort. En ringde och skällde ut en läkare som brutit mot tystnadsplikten. Alltid något. Trots allt detta ser världen inte så värst mycket annorlunda ut nu mot när jag började.

Mitt inre. Min verklighet som barnmorska och människa känns idag trevande och osäker. Jag famlar i mörkret. Tidigare stod vägen klar för mig. Jag ville hit till hemförlossningsvärlden och nu är jag här. Men de senaste åren har jag fastnat mer i grubbel och funderingar. Hur kan vi som jobbar med hemförlossning verkligen göra en skillnad och behöver jag ens göra det? Jag har fastnat i tanken om vart vi är på väg som människor, föderskor och barnmorskor. Vart vill vi komma? Vill vi ens samma sak? Var kom vi Jordmödrar ifrån och hur kommer allt att sluta? Under tiden jag fortsätter mitt grubblande föder kvinnor i hemmet ut små levande människor med min närvaro som Jordmor. De föder galant. De är starka, värdiga och trygga. Urkvinnor. Även på sjukhus.

Mellan hopp och förtvivlan. Det känns som om vi är förtappade… Helt vilsna… Jag önskar att just jag kunde bjuda på mer hopp och tilltro… Det är ju Jordmor som ska inge hopp och tilltro, det kommer att gå, det blir bra… Det kan hon inte… Det ser mörkt ut… För hela mänskligheten… Vi är just nu så väldigt långt ifrån vår egen förmåga och kraft… Vi har förstört otaliga kroppar och själar… Medicin, makt, politik, organisation och byråkrati… Just där fylls rummet av barnaskrik och lycka… Med samma ljud och känsla föds ett hopp om en ny värld och en ny människoskara… Livet börjar där man föds. Många små droppar blir stor sjö. Många små människor blir stor skara. Kanske blir det bättre…

Döden. Som barnmorska har jag lärt mig att det finns mer mellan himmel och jord än just absolut sanning… Det finns någonting däremellan som är osynligt, som påverkar och visar vägen men även utmanar och dömer. Osäkerhet. När man jobbar med födelse måste man alltid förhålla sig till livets osäkerhet. Motsvarigheten till liv är död. Däremellan finns osäkerhet, komplikation, sjukdom och vetskapen om att inget är absolut eller för evigt. Vi finns inte. Så föds vi. Å så finns vi inte längre.

Säkerhet… Ett etos som styr hela hemförlossningsdebatten… Det är farligt att föda barn. Man kan dö… Vi fastnar allt för ofta i att försvara oss i förhållande till ett vedertaget etos som kanske inte ens är en universell sanning… Tänk om jag avslöjade att jag är avklarad med döden… Att jag accepterar den och tar emot den när den kommer… Trygghet och kroppslig autonomi är mina etos.

Världen 2021. Jag ställer frågan till er som läser. Hur räddar vi den födande kvinnan från människan? Vad kan just du göra? Fungerar det du redan gör eller finns det bättre sätt? Har du gjort ditt för kvinnors kroppsliga frigörelse? För den födande kvinnan och hennes familj? Har du kämpat för rätten till egen kropp? Jag ställer krav till dig nu. Jag är trött på att kämpa på dina vägnar kära föderska. Det är dags att du börjar slåss själv. Med hopp om en fridfull jul ber jag en stilla bön och låter Betlehems stjärna och de tre vise männen visa oss en bättre väg tillsammans.

Födandets psykologi

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Agnes Granberg

Jag heter Agnes och arbetar som leg. psykolog med specialisering i hälsopsykologi. Jag arbetar även som instruktör för profylaxmetoden Föda utan rädsla och har en bakgrund från arbete med träning och hälsa, däribland som yoga- pilates och danslärare. För att på ett tydligare sätt nå ut med kunskap kring kvinnohälsa och psykologisk kunskaps betydelse för att främja hälsa hos kvinnor har jag och mina kollegor skapat Utveckling & Balans där vi utreder och behandlar kvinnor samt fortbildar andra yrkesverksamma inom vården.

Kämpa för att få föda som jag vill

”Det är klart att du har rätt att föda så som du själv vill och drömmer om – det får vi kämpa för!” Ungefär så sa den okända barnmorskan som jag hade blivit bokad hos på min första graviditets-kontroll när jag väntade mitt fjärde barn. Jag visste inte vad jag skulle säga – jag upplevde någon form av chock i det självklart empatiska och stöttande bemötandet. Jag hade just försiktigt lagt fram mina (högst orealistiska som jag tänkte då) önskemål om att jag drömde om att denna gång få föda i lugn och ro, i en för mig trygg miljö och att helst få föda i vatten med fokus helt på min egen kropp och upplevelse. Jag mumlade väl också något om hur jag och mannen läst in oss och förstått att hemförlossning var lika tryggt för friska omföderskor som att föda på sjukhus och att jag gärna skulle lägga familjens resebudget på en förlossning med eget valda barnmorskor om alternativet funnits. Men såklart ursäktade jag också snabbt mina önskemål med att ”man vet ju aldrig hur det blir och inget går ju att förutsäga gällande födslar och vem vet vad jag egentligen vill och behöver när det väl gäller”. Den okända barnmorskan insåg jag senare inte var en helt vanlig barnmorska, utan jag hade haft turen att sätta mig framför Johanna Sedeborn, en eldsjäl kring kvinnors rätt att styra över sina födslar och initiativtagaren till Barnmorsketeamet som arbetar med hemfödslar. På vägen från mötet grät jag, kanske delvis av graviditetshormoner, men framförallt över att det kändes så ovanligt och fint att möta någon som förstått vad jag upplevt och vad jag ville när jag nu planerade att gå igenom min sista (i vart fall där jag själv är födande) förlossning.

Åtta månader senare befann jag mig i ett stort badrum i ett hus i lantlig miljö, omsluten av varmt vatten i den stora bassängen inköpt för ändamålet. Jag spanande ut genom fönstret mot mars-skymningen. Hur gick det med drömmen? Vägen till den där kvällen då jag fick möjlighet att pröva mina samlade teorier i praktiken, har varit både krokig och lång men jag lovar att berätta om hur det slutade.

Professionell och personlig

Jag tillhör en yrkeskår, vi psykologer, som skolas i att visa väldigt lite av sig själva. Vårt fokus, lär vi oss tidigt under utbildningen, ska vara på den eller de vi hjälper och våra egna preferenser och erfarenheter ska inte färga våra professionella samtal. Min stora fråga inför att dela en text i detta blogg-format blev därmed: Hur personlig kan jag tillåta mig att vara?

Kan jag tillåta mig skriva om att jag fått möjligheten att gå igenom fyra helt olika förlossningar – alla på sitt sätt fyllda av fantastiska minnen? Kan jag hålla mig professionell och ändå dela information om mina personliga upplevelser?

Jag är lärd i att läsa forskning och anpassa det så kallade aktuella kunskapsläget till den individ eller det uppdrag jag har framför mig. Men liksom för så många andra som har engagerat sig inom ett visst ämne, så vet jag att min egen historia är en stor anledning till att jag har fått upp ögonen för den betydelse förlossningsupplevelser kan spela i så väl kvinnor som i deras familjers liv.

Så jag landar i att låta ett gäng från min egen yrkeskår vända sig i graven när jag nu delar berättelser av mitt liv offentligt. Jag tänker att vi är trots allt, forskare och vårdpersonal, alla bara är människor. Just att visa på att smärta och svårigheter är en del av allas liv, har jag och många med mig, landat i att det kan vara hjälpsamt att visa för de individer vi arbetar med att hjälpa.

Trauma och smärtsamma upplevelser vid förlossning

Så fyra födslar har det blivit för mig och två av dessa beskrivs bäst som en upplevelse av empowerment – de har blivit stärkande, läkande, hälsofrämjande. Medan två av mina förlossningar varit mer utmanande upplevelser, dels på grund av komplicerande omständigheter men framförallt för att de innehöll stunder där förlossnings- och bb-personal behandlade mig på ett sätt som gjorde både fysiskt och psykiskt ont och som hindrade min förmåga att föda på det sätt som jag behövde och ville få göra. Min första förlossning blev så överväldigande att jag i efterhand behövde hjälp i samtal för att bearbeta upplevelsen.

En genomgång av studier från olika länder visar att så många som 16% av kvinnor som fött barn upplever symtom på posttraumatisk stress och kring 5% har så stora problem att de uppfyller kriterier för diagnosen PTSD.  Kanske mindre uppmärksammat, visar en större studie från Sverige även att 15% av barnmorskor och förlossningsläkare inom förlossningsvården plågas av symtom på posttraumatisk stress relaterat till skrämmande upplevelser de varit med om i arbetet, varav en stor del bedömdes ha så stora problem att det handlade om diagnosen PTSD. En av de bästa sakerna med att bearbeta överväldigande livshändelser är att vi därigenom får tillgång också till de vackra minnen och goda upplevelser som kan ha varit blockerade av försöken att låta bli att minnas allt som påminner om det smärtsamma. Jag tror att en del som idag saknas för att skapa så bra förlossningsvård som möjligt är att förstå hur vi förebygger men också behandlar stress, rädsla, traumatiska upplevelser och andra psykiska svårigheter.

Födandets psykologi

Så länge jag kan minnas har jag försökt förstå hur kropp, psykologi och samhälle hänger ihop. Därmed föll det sig ganska naturligt att jag, när jag själv för första gången skulle bli förälder, fick upp ögonen för hur kropp och psykologi samspelar i upplevelsen av graviditet, förlossning och att bli förälder. Vid sidan av att själv gå igenom graviditeter och födslar har jag arbetat som psykolog och där fått möjligheten att stötta blivande och nyblivna föräldrar samt handlett barnmorskor och annan vårdpersonal. Jag har fått möta såväl de kvinnor som blivit stärkta i upplevelsen och de som behövt behandling för posttraumatisk stress eller andra psykologiska svårigheter i denna tid av livet.

Med tiden har jag förstått allt mer av psykologins betydelse i att få en positiv förlossningsupplevelse. Jag har insett hur stor och långvarig inverkan i en människas liv en förlossningsupplevelse potentiellt kan spela. Allt mer engagerad har jag blivit i att påverka de brister som finns gällande att arbeta på ett evidensbaserat sätt i att säkerställa psykisk och därmed även fysisk hälsa inför, under och efter en förlossning.

Behovet av stöd och rätt miljö

Från att i min första förlossning framförallt ha fokuserat på vad jag själv skulle klara av under förlossningen hade med tiden mitt fokus flyttats till vad jag behövde i miljön runt mig och i stödet under min förlossning. Under min tredje graviditet hade det börjat växa fram en önskan att slippa sjukhusmiljön och de olika, som jag upplevde det, påtvingade interventionerna. Jag drömde om att ha vårdpersonal vid min sida som förstod, den i forskningen så väl belagda, betydelsen av kontinuerligt stöd under födandet och vikten av att skapa en psykologiskt trygg miljö. Den tredje förlossningen blev dock en utdragen igångsättning som varken min kropp eller bebisen tycktes det minsta förberedda inför. Tur var det den gången att jag hunnit få med mig många verktyg för att hantera dygnen på förlossningen. Tidigt i min fjärde graviditet hade jag en stark önskan om att det skulle få bli på ett annat sätt, denna sista gång jag tänkt föda ett barn.

Så hur gick det?

Där i mitt alldeles egna badrum var det endast skymningsljuset som gav mig information om timmarna som passerat. Utanför min lilla värld av vatten fanns min man som stöttat med massage och ord i nästintill varje värk de senaste 12 timmarna. Nyligen hade barnmorskan Johanna som fått mig att förstå att mina idéer inte bara var galenskap, bytt av barnmorskan Cita som stöttat mig i min förlossningsförberedelse under graviditeten och nu funnits med mig under dagen. Ytterligare en erfaren barnmorska, Sofia, som jag mött inom Föda utan rädsla (FUR) hade haft möjlighet att följa med denna dag och viskat FUR-instruktionerna till mig när värkarna blivit så intensiva så att jag började tappa fokus.

Det hade tagit längre tid än jag trott och varit tuffare än väntat. Pojken i magen hade bestämt sig för att födas med huvudet i så kallad vidöppen och sned hjässbjudning. Jag hade själv kunnat känna huvudet på det lilla barnet i många timmar och tänkt att snart, snart är det dags att krysta, men huvudet verkade röra sig fram och tillbaka i bäckenet utan någon påtaglig förändring. De långa perioderna av tryck och smärta även i värkpauserna och den ibland mycket förvirrande rytmen i värkarbetet hade fått mig att fråga både efter lustgas, epidural (som det dock, enligt min plan, inte fanns något av hemma hos mig) och huruvida barnet verkligen skulle komma ut. Samtidigt fanns hos mig ett inre lugn, en lycka och en bestämdhet i att kämpa på. Jag var precis där jag ville vara, allt var just så som jag önskade ha det. Jag hade fått mysa med och krama de större barnen hejdå på morgonen, jag hade fått äta vad jag ville, få de önskade stöttande orden och röra mig fritt i mitt hem så som kroppen önskade. Barnets hjärtljud hade låtit bra hela tiden.

Barnmorskornas undersökningar bestod av doppler, observanta omtänksamma blickar och varma händer på magen. Mitt fokus in mot den egna kroppen stördes inte av några sjukhus-rutiner eller gynundersökningar. Jag litade på varje person runt mig och jag litade på barnmorskornas erfarenhet och kompetens samt deras förmåga att förstå och läsa mig efter våra samtal och möten under graviditeten. Jag litade på vattnets smärtlindrande effekt och jag litade på min kropps förmåga att hitta vägen framåt. Den starka kraften och de sista timmarnas mestadels intensiva storm av värkarbete som jag upplevt stannade nu av och Sofia viskade i mitt öra: ”Hitta in i vilan”. Plötsligt kunde jag luta mig bakåt och vila huvudet mot förlossningspoolens mjuka kant. Det var alldeles stilla. Tyst och lugnt inuti min kropp och runt omkring mig. Där släppte jag allt som varit och gick till fullo in i stillheten samtidigt som tiden bara var nuet och jag kunde omöjligt säga om det var en timme eller några minuter som passerade. Så var jag redo och visste precis vad jag skulle göra för kunskapen fanns nu i min kropp när jag väl fick lyssna ostört. Jag hittade in i min födelseposition av djupt huksittande. I tystnad och samlad koncentration födde jag, krystvärk efter krystvärk, med snälla pauser för återhämtning däremellan, fram mitt barn. Jag frågade barnmorskan Johanna när huvudet på pojken var i vattnet men kroppen ännu inte kommit ut, om jag kunde få hjälp att ta emot pojken. ”Du har full kontroll” svarade hon då. Det kände jag också att jag hade. Tillbaka i min lugna koncentration tog jag emot barnet med mina egna händer på nästa värk och upplevde en segerkänsla starkare än någonsin.

Dagarna som kom var fyllda med glädje och tacksamhet. Där infann sig dock också en sällsam sorg över att inte den kunskap och det stöd som jag nu fått uppleva funnits med mig och andra kvinnor i vårt samhälle, redan under vår uppväxt och inför att föda för första gången. Min förhoppning är att min egen brokiga resa kan vara andra till hjälp och att allas våra personliga upplevelser av att föda kan ge inspiration till mer bra forskning som inte stannar i akademin utan leder till riktigt bra vård och bemötande av födande, deras närstående och den som är nyfödd. För vi bär alla med oss vår egen historia, våra egna utmaningar och har individuella behov. En bättre kvinnohälsa tror jag förstår mer både om vanliga upplevelser, såväl gällande fysiska som psykologiska aspekter, som hur den insamlade kunskapen kan anpassas till varje familjs behov och rätt att välkomna sitt barn på deras villkor.

www.utvecklingsbalans.se

The birth of a midwife

2 kommentarer
The positive Birth Calendar 2021

Av Gennet Herrman

Det var under sjuksköterskeutbildningen när jag jobbade som undersköterska på BB på Danderyds sjukhus sommaren 2006 som jag kom på att jag skulle bli barnmorska. Eller jag snarare kände det i hela kroppen. Jag minns hur jag nyfiket iakttog barnmorskorna och förundrades över hur de använde alla sina sinnen när de mötte kvinnorna och de nyfödda barnen. De tittade, lyssnade, luktade och kände med sina vana, skickliga händer. Och jag vet att jag tänkte – det där, det har jag i mig – men jag behöver lite mer erfarenhet först.

Så efter att ha jobbat ungefär tre år som sjuksköterska sökte jag till barnmorkseutbildningen hösten 2011. Jag kommer aldrig att glömma när jag fick antagningsbeskedet och såg de gröna versalerna som bildade ordet ”ANTAGEN”. Jag satt nämligen på en överfull buss i södra Etiopien under en längre resa i mitt älskade födelseland och jag minns att när jag ropade ut min glädje så spreds ett jubel i hela bussen (ellellellelele) och alla klappade i händerna! Vilken lycka! En dag kan du komma hit och hjälpa kvinnorna, dina systrar, här i Etiopien sa de. Ja, sa jag, jag kommer tillbaka!

Utbildningen var det tuffaste och samtidigt mest fantastiska jag gjort. Den allra första födseln som jag bistod var på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Mina ögon vidgades i takt med att barnets huvud syntes mer och mer, och i min okunskap stod jag och undrade hur stort ett bäbishuvud egentligen kunde vara och när kroppen väl kom ut fick jag hålla i ordentligt med båda mina händer – inte konstigt – barnet vägde 5200g! Men allt gick bra.

Det kommande året på utbildningen var en berg- och dalbana. Hopp och förtvivlan avlöste varandra, det var inte bara att använda alla sina sinnen man skulle tydligen utveckla ett sjätte sådant också. Det är det inte många som vet men barnmorskor har ett sjätte sinne. Någon kallar det magkänsla andra säger klinisk blick eller aning. För mig ligger ordet intuition närmast. Att följa sin inre vägvisare. Lite som jag gjorde den där gången på BB för 13 år sedan när jag insåg eller kanske snarare ”inkände” att det var barnmorska som jag skulle bli.

Denna inre vägvisare har genom åren guidat mig och kvinnorna som jag bistått till fina, berikande förlossningsupplevelser både för mig som barnmorska och förhoppningsvis för kvinnorna och paren som jag träffat. Men jag har hela tiden känt att det varit något som saknats och det är först det senaste året som jag på riktigt, ända in i hjärtat, förstått hur jag som barnmorska kan lyssna inåt och våga lämna plats för intuitionens kraft. 

Vad som öppnade mina ögon var att få bevittna och bistå en hemfödsel. Det var idag, den 21 december för exakt ett år sedan, och det var först då jag förstod det verkligt magiska med en födsel. Mina ögon såg saker som jag inte sett förut, mina öron hörde nya ljud, jag kände nya dofter och använde mina händer på helt andra sätt än vad jag gjort förut. Det infann sig ro i min barnmorskesjäl (jo jag tror jag har en sån) och plötsligt blev intuitionen mer tydlig än någonsin tidigare. Det var alltså i mötet med den födande kvinnan i hennes hem som alla svaren fanns. Var det tystnaden? Eller den dämpade belysningen? Eller var det att vi fått lära känna varandra, alltså att vi hade träffats förut och pratat om födseln? Jag vet inte. Men jag vet att jag aldrig vill vara utan det och att det gör mig ödmjuk inför mitt yrke. Det gör även att jag känner stor respekt för kvinnorna som jag bistår eftersom de guidar mig och lär mig mer om detta sjätte sinne än jag någonsin kunnat lära mig på egen hand. 

Så till dig som känner att du vill bli barnmorska,, njut av resan, var öppen och bered plats för ett nytt sinne. Till dig som skall föda, se till att bli lyssnad på, du bär på alla svaren. Och till dig som fött barn, tack för allt du lärt oss.

Kristina Turner

Att föda barn är en initiering

1 kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Kristina Turner

När jag födde mina barn var det något av det största jag varit med om – det är allmängiltigt och tidlöst stort att bli mamma. Jag har förändrats för alltid av att dessa fantastiska människor kom in i mitt liv och av privilegiet att få bevittna och stödja deras utveckling till egna, självständiga individer.

Men det var inte det enda som hände. Att föda barn innebar också något oerhört stort för mig som människa, förutom att mina barn kom till världen. Det jag upplevde kan bäst beskrivas som en psykospirituell transformation eller initiering.

Att barnafödandet kan vara krävande och smärtsamt vet alla som fött barn. Det ÄR en av de största utmaningar vi genomgår i livet – både psykiskt och fysiskt. Just därför finns det så mycket kraft att hämta i upplevelsen av att bli mamma.

Det jag upplevde när jag födde mina barn var att jag gick igenom en skärseld som smidde mig till den kvinna jag är idag. Jag fick uppleva vidden av min kraft, djupet av mitt mod och fick tillgång till helt outforskade kraftkällor inom mig. Jag fick se vem jag verkligen är. Utan att ha fått uppleva detta hade jag varit en annan människa.

Vi är snabba med att hylla de elitidrottare som antar utmaningar som ligger precis på gränsen för vad som är möjligt för dem. Men när en kvinna föder barn självständigt behandlar vi det som om det vore självklart (”det hade gått bra för henne hur hon än gjorde – hon hade lätt för att föda”) eller som om det vore något livsfarligt för alla (”jag fattar inte att man VÅGAR föda hemma/utan smärtlindring/när man gått över tiden”). Jag anser att ALLA kvinnor med få undantag kan få tillgång till det okuvbara självförtroende, den djupa självkänsla och den outtömliga kraftkälla som barnafödandet kan ge tillgång till. Den kollektiva synen på vad det innebär att föda barn omöjliggör detta för de flesta.

Vi uppfostras att tro att vi inte kan lita på våra kroppar. Det påverkar vår förmåga att föda barn – och i förlängningen allt vårt skapande.

Födandet som en övergångsrit

När vi föder ostört och fysiologiskt fördjupar vi kunskapen om oss själva på ett sätt som kanske inte ens åratal av psykoterapi kan uppnå. Vi lär oss genom direkt fysisk erfarenhet vilka mönster som dyker upp i en verklig krissituation och hur vi övervinner dem. Vi inser att vi har MYCKET större kraftresurser än vi någonsin kunnat ana. Vi vet att vi överlever och till och med blir stärkta av det outhärdliga. Att genomgå födandet som en övergångsrit ger oss verktyg som vi kan använda oss av hela resten av livet, och som utrustar oss för att klara även till synes oövervinnerliga svårigheter.

Att föda är en initiering i vem du verkligen är och vilka krafter du verkligen besitter. Att komma till en förkroppsligad insikt om att gränslandet mellan liv och död faktiskt existerar inom alla kvinnor – att vi ÄR livets portal – är transformerande.

Att föda innebär en övergång från ett stadium till ett annat – du går från ung och oberoende kvinna till mammans livslånga roll och status över en natt. Att träda in i moderskapet är omvälvande och krävande. Den inre tillväxt som sker genom att konsekvent prioritera en annan människas behov över sina egna är vad många andliga mästare ägnar sina liv åt utan att lyckas. Egot slipas ner till en diamant av opartiskhet inför gott och ont. Du lär dig att det inte är snällt att alltid låta någon få som de vill. Du blir van vid att vara impopulär. Ditt hjärta växer med moderskärleken till att innefatta alla barn och du ser sambandet med allt liv på jorden allt tydligare.

Hur vi väljer att föda är avgörande för hur vi träder in i moderskapet och för hur resten av våra livet kommer se ut. Det är inte bara ditt barn som föds: du föds som mamma. Du träder in i din skapelsekraft som kvinna.

Själva övergångsriten sker om du ostörd får göra resan ner i underjorden för att hämta ditt barn. När du föder fysiologiskt når du lättare det transliknande liminella tillståndet ”mellan världarna”. Med sammandragningarnas ökande kraft färdas du till ”en annan plats”, ett annat medvetandetillstånd – där ditt barn också vistas.

* * *

När jag födde mitt första barn på dåvarande ABC-kliniken i anslutning till Södersjukhuset minns jag att jag länge stirrade på den stora runda klockan på väggen. Jag visste att den ville visa mig något betydelsefullt, men jag förstod inte vad eller hur. Och jag var inte heller intresserad. Jag var bortom tiden. Utom mig själv. Inte utom mig av smärta, utan av den kraft som strömmade igenom mig och som satte mig i direkt kontakt med livets mysterium. Jag var djupt nere i underjorden på väg att hämta mitt barn och befann mig inte längre på Södersjukhuset.

Kvinnor kan bete sig underligt i det här stadiet. Vi kan göra eller säga sånt som vi vanligtvis inte skulle göra: bete oss djuriskt eller råma, skrika, svära, ta av oss alla kläder. Det är som om jaget nedmonteras när neokortex nedregleras och det limbiska systemet får ta mer plats. Vi kommer i kontakt med en uråldrig, primär kraft som har sitt ursprung i underjordens mage. Att ha upplevt detta gör oss mer förankrade och minskar risken att vi förlorar oss själva i en fragmenterad värld. Det påminner oss om vilka vi är.

Den här märkliga ”platsen” som finns inom den födande mamman, och som hon får tillgång till genom de hormonkaskader som utlöses när hon föder fysiologiskt, är där vi möter det sant feminina. Det är inte alls vad vi tränats att tro – gulligt, medgörligt, svagt. I stället upptäcker vi när vi föder i vår egen kraft att vi besitter vilddjurets styrka, krigarens själ och gudinnans visdom. Inte konstigt att man vill kuva den kraften – vi hjärntvättas att tro att födandet är smärtsamt och livsfarligt så att vi blir rädda för de situationer då vår kraft är som störst.

Varje gång man föder barn nedmonteras man som den man varit och återföds igen som mamma, om och om igen. Sen återgår man till det till vanliga livet, men som en ny människa. Det krävs tid och bearbetning för att införliva upplevelsen i sitt nya jag, och därför finns i många kulturer en ”lying-in period”, en viloperiod som sträcker sig runt 40 dagar efter födseln. Det ger tid för fysisk återhämtning, men gör det också möjligt att integrera vidden av upplevelsen i det nyfödda jaget.

Alla tillväxtprocesser består i någon mån av nedmontering, sönderfall, ommöblering av gamla delar i en ny helhet, transformation och återfödelse. Att föda barn är en övergångsrit från ett stadium till ett annat då du själv föds på nytt. När du får ditt första barn lämnar du för evigt ungflickan bakom dig och träder in i en helt ny fas i ditt liv: Moderskapet. Det är en mycket stor upplevelse som förlorat sin rättmätiga plats i samhället. Därför arbetar jag outtröttligt för att skapa de sammanhang där den kan återupprättas.

Kristina Turner, författare och födelseaktivist

ownyourbirth.se

braidoorganics.se

fodalugnt.se

Mitt hjärta

2 kommentarer
The positive Birth Calendar 2021

Av Johanna Bådenfalk

Hej! Mitt namn är Johanna Bådenfalk, jag är numera tvåbarnsmamma, doula och blivande barnmorska. Nu ska jag dela fragment från min första födsel. En planerad kejsarfödsel som slutade väldigt akut. Väldigt illa men helt fantastiskt. En födsel som har satt djupa spår i både mig och min sambo men som ändå är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Ambivalens. Extas och panik. Kärlek och ångest. Rädsla och trygghet. Liv och död. Allt och ingenting.

En lördag eftermiddag skulle jag gå upp från sängen men föll ihop. Mina ben bara vek sig och jag kunde inte röra mig. Min sambo Alexander var på jobb i en annan stad och jag låg där ett tag innan jag fick kraft i ena armen. Jag lyckades välta nattduksbordet där telefonen låg och ringde mina föräldrar som skjutsade in mig till sjukhuset. Jag har hjärtfel och hade under graviditeten utvecklat en hjärtsvikt. Varje lång dag hade jag kämpat mig igenom i 33 långa veckor men nu tog det stopp. Tvärstopp. 

På förlossningen möttes jag av en fantastisk, empatisk och varm barnmorska och blev inlagd för övervakning. I landet rådde en förlossningskris, det var fullt överallt, kvinnor blev skickade till Finland för att föda. I Nyköping, där jag bor, får man inte föda förrän i vecka 37+0. På mitt hemsjukhus var det en underbart mänsklig och kompetent överläkare som tog hand om mig, men när hon inte var där kände jag mig så utlämnad. Jag var alldeles för sjuk för att vara på förlossningen i Nyköping och fick därför åka fram och tillbaka mellan Eskilstuna, Stockholm, Norrköping och Linköping. Den 16 februari kom vad jag trodde var räddningen – vi fick plats på antenatalen på nya KS. I Nyköping förklarade man att jag skulle snittas där inom ett dygn. Så blev det inte.

Mitt avskedsbrev

Väl framme på sjukhuset möts vi av en kylig kvinna, det första hon säger till mig är att jag kanske är bland de värre fallen dom sett i Nyköping men att dom här har hand om värre, så jag ska inte tycka synd om mig själv. Hon sträcker fram en medicin som jag tidigare i livet provat men mått så fruktansvärt dåligt av att det slutade i ett besök på akuten, vilket jag berättar. Hon står vid min sängkant och ser ned på mig med sina svarta ögon ”bryr du dig om ditt barn? Kom inte här och säg att du har gjort allt om du vägrar ta medicinen jag erbjuder”. Jag ber henne läsa min journal från Nyköping, hänvisar till mina operationer i Eskilstuna och på gamla KS men hon bara fnyser. Tårarna bränner när jag med darrig hand tar tabletterna och sväljer ned med ljummet vatten. Hon beordrar mig att gapa för att visa att jag svalt och går sedan därifrån. Jag kände mig så jävla liten.

Det tar inte lång tid innan jag svimmar första gången. Sedan andra, tredje, fjärde och femte. Jag är mer avsvimmad än vaken och hela min kropp skakar okontrollerbart. Alexander gör sitt bästa för att hjälpa mig att andas sent in på natten men han är helt slut och somnar tillslut. Jag tar upp min telefon och börjar mellan svimningarna att skriva. Jag skriver ned alla sånger jag vill att han ska sjunga för vår dotter, platser jag vill att hon ska se. Jag skriver avsked till mina vänner och min familj. Jag vågar inte somna. Somnar jag nu vaknar jag nog aldrig igen. Jag kämpar mot tröttheten in i det sista, men den tar över, jag somnar. 

17 februari 2017 blir min värsta dag i livet. Efter en utförlig hjärtundersökning på morgonen konstaterar hjärtspecialisten att jag behöver bli förlöst. Han meddelar detta till förlossningsläkaren som står i dörröppningen till vårt rum och upprört svarar att det är hon som tar dom besluten. Hon lägger på telefonen, säger till Alexander att ”här blir det inget snitt, ring på klockan om hon svimmar igen”. Hon stänger dörren och går. Jag svimmar. Igen och igen och igen. Alexander ringer på klockan, igen och igen och igen. Oroliga undersköterskor och barnmorskor svarar på larmen, vi hör dom prata utanför rummet, ”vi måste göra nåt, vi måste hjälpa henne”. Jag svimmar, igen och igen och igen. Knappt en timme har gått men nu dröjer det innan någon svarar, så öppnas dörren och läkaren kommer in, eller ja, öppnar dörren, in går hon inte. ”Du kan sluta ringa nu” säger hon till min man, stänger dörren och allt svartnar igen.

Ensamma i rummet ligger vi, på andra sidan drömmen, i skuggan av hoppet som en gång fanns. När jag vaknar till säger jag att jag vill härifrån, jag vågar inte vara kvar här, jag måste tillbaka till Nyköping där min fantastiska läkare som ser mig, hör mig och känner mig finns. Vi ser oron i barnmorskans ögon när hon får se Alexander packa ihop våra saker. Hon hämtar läkaren och försöker övertala oss att stanna. Läkaren står där med armarna i kors och säger ”vi kan inte garantera att du klarar bilresan men om du avstår vår vård är det upp till dig”. Sedan vänder hon sig om och jag ser hennes rygg lämna oss för sista gången. Barnmorskan ber om ursäkt och önskar oss lycka till.

Bilresan minns jag inget av. Alexander har berättat att jag knappt var vid medvetande på hela färden. Vi kommer fram till Nyköping och jag rullas in genom sjukhusdörrarna. I väntrummet sitter ett par och spelar kort, dom anklagar varandra för fusk, skrattar och pratar om att dom är sugna på pizza. Jag tror att jag ler, på insidan gör jag det i alla fall. Och nu i efterhand gör jag det, för det där paret är våra bästa vänner idag. Men då var jag svag. Så svag och så skör. 

Alla krafter var borta. Jag hade inte tagit ett steg på en vecka och min bleka kropp hade förtvinat, krafterna räckte knappt till att hålla ögonlocken uppe och för mitt hjärta att slå. 

Min underbara läkare möter upp oss på rummet, hon sätter omedelbart ut medicinen jag blivit itvingad det senaste dygnet. Jag kopplas upp på alla maskiner och får en ny medicin. Blodtrycket är nästan obefintligt och min vilopuls ligger på 180. Hjärtat slår så snabbt, jobbar så hårt men orkar inte pumpa runt blodet i min kropp. Mot småtimmarna mår jag lite bättre, jag svimmar inte lika ofta och dödsångesten lämnar bitvis kroppen med varje utandning. Nattpersonalen kommer, välkomnar oss tillbaka och ger mig en sovdos. Jag vågar inte ta den. Jag vill inte somna. Dödsångesten kryper tillbaka och letar sig in i varenda liten cell i min kropp. Rädslan kryper djupt in i själen, vi är båda öppna sår Alexander och jag. Kvällarna är alltid värst. Allt blir som på repeat. Varje dag. Fy vad hon gjorde oss illa den där läkaren i Stockholm. 

Ärret på min kropp

Men så vaknar jag. Jag får en dag till. Och en dag efter det. Så fortsätter det, dagarna kommer och dagarna går. Mina minnen av den sista veckan är otroligt vaga. Jag minns att mina föräldrar och min bror hälsar på ibland. Jag minns värmen jag känner när vänner hörde av sig, trots att jag inte alltid orkar svara. Jag minns det konstanta ljudet av maskiner som larmar. Jag känner mig så utlämnad men älskad, så maktlös men hoppfull, så förtvivlad och samtidigt så upprymd. Klarade jag förra veckan klarar jag vad fan som helst. Nu känner jag det. Det är på väg tillbaka – hoppet. Jag kanske får träffa henne, min dotter. Kommer hon vara lik mig? Jag kanske får chansen att utforska hennes små linjer och väck, dra fingrarna genom hennes hår och se henne växa upp.

Och det fick jag. En solig februarimorgon, den 24, kommer ”min” läkare in, hon som varit min trygghet genom skräcken, min fasta punkt i allt kaos, hon som skyddat mig och slagits för mig, mitt svärd och min sköld. Jag var i vecka 36+0 men nu var det dags. Idag skulle vi få träffa vår dotter. Min läkare hade bytt pass så att hon kunde vara den som närvarade vid födseln och det är jag så evigt tacksam för. Henne är jag så evigt tacksam för.

Mitt ärr är det finaste på min kropp, ärret hon gjorde, ärret som gav mig mitt barn. Kejsarfödseln blev så bra som den hade kunnat. Vi var omringade av fantastiska undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Det var trångt inne på rummet men alla hade sin plats och vi kände oss trygga för första gången på länge.

Mitt hjärta

10.54 hör jag det: skriket. Tårarna sprutar och jag kommer aldrig glömma känslan. Det ljuvligaste lilla barn jag någonsin sett, aj mitt hjärta vad jag älskade henne från allra första stund. Barnmorskan la henne på mitt bröst och så fort hennes kladdiga och varma lilla kropp rörde min slutade hon skrika. Hennes lilla hand runt Alexanders finger och där föddes vi – mamma, pappa, familjen. Jag och Alexander skrattade och grät. Vilken urladdning!

Senare, när Alexander kom till uppvaket med vår dotter i famnen var det som att tiden stod stilla ett tag. Det fanns inget annat då, bara vi. Jag tittade på henne, kände henne, andades henne och sjönk för varje andetag djupare i förälskelse. Mitt hjärtas ljus. Jag gav henne livet och hon räddade mitt.

Med blicken mot partnern

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Han hörde av sig och ville träffas eftersom de var intresserade av doula. Vi sågs på ett café. Jag presenterade mig och frågade vad det var som gjorde att dom var nyfikna på en doula. Pappan sa, det är jag. Jag tror inte att jag kommer att vara det bästa stödet för min fru. Jag är rädd. Men nu är det något helt annat jag är redan lugn efter denna korta stund tillsammans. Är du där så är jag helt trygg. Frun log tacksamt och vi bestämde att ses hemma hos dom nästa gång.

”Jag följde efter honom ut i fikarummet, där lade han sig ner på soffan. Jag tog mina händer på hans panna. Han blundade. Tårarna rann. Efter en stund sade han att han var redo igen. Vi gick sakta genom korridoren öppnade dörren in till förlossningsrummet. Jag placerade fåtöljen i rummet med ryggen mot sängen. Han satte sig och tittade in i väggen. En kort stund därefter var det tid för bebisen att födas. Han gick ut igen. Bebis föddes. Jag berättade att bebis var född och vi gick tillbaka till rummet. Med min hand lätt vilande på ryggen och ett steg i taget närmade han sig sakta sin fru och sin nyfödda son. Han satte sig vid sängen och tog emot sin nya familj. Tårarna trillade. Denna gång av lättnad och en översvallande kärlek.”

Av Anna Tallwe

Efter tio år som doula är jag övertygad om att en trygg partner gör halva arbetet för den födande. Är partnern trygg har hen tillgång till all den känslomässiga närhet som den födande behöver. En närhet som vi vet avspeglar sig på smärtupplevelsen, kärleksrelationen och starten på den nya familjen. Oavsett hur tryggheten skapas för partnern så verkar den som fött vara nöjd med stödet han eller hon ger. 

Det är just detta som gör att jag har kommit att älska det stöd jag kan ge till partnern inför och under födseln. Stödet kan se väldigt olika ut under födseln – oftast är det ganska osynligt. Vi behöver sällan prata så mycket. Vi känner redan varandra och tilliten finns där. Lägger jag en hand på så känns det tryggt. Slumrar jag i en fåtölj så känns det tryggt. Säger jag att jag kommer att finnas där hela vägen så känns det tryggt. Det jag bevittnar så ofta är att den avslappning som partnern upplever smittar av sig till den födande.

En av drivkrafterna till att jag skrev boken ”Förlossning – bli en delaktig partner” var att jag såg att partners inte fick tillgång till förberedelser som kunde skapa trygghet för dom. Hur ska man kunna skapa lugn för någon som föder om man själv är osäker, orolig och rädd? 

Under skapandet av boken satt jag i timmar och lyssnade på partners upplevelse av att vara stöd under en födsel. Det var några av de mest berörande stunderna i mitt liv. Jag fick höra allt från de starkaste kärleksförklaringar till den största rädslan. Jag var inte beredd. Jag hade aldrig suttit ner med en partner ensam och bara lyssnat. Jag mötte partners som fem – tio år efter födseln fortfarande var rädda för det de upplevt. Dom brast i gråt och i förtvivlan. Dom hade aldrig fått stöd och aldrig berättat. Några kunde se att deras upplevelse var en del i att dom senare separerat. Sedan fanns det berättelserna om det rakt motsatta. Som beskrev den största kärlek och hur dom efter den stunden ser på sina kvinnor med enorm vördnad för vad dom gjort. Hur de kommit varandra närmare, där kraften i födandet gjort dom mer kärleksfulla. 

Jag satt många gånger i bilen på vägen hem från dessa möten och grät. Glädje – och sorgetårar om vartannat. Vid ett tillfälle förstod jag att många av de partners jag mötte aldrig hade fått äga sin upplevelse. Deras upplevelse av födseln hade alltid stått i relation till den födandes. 

Vad skulle hända för de familjer vi möter om fler partners upplevde trygghet under födseln? Hur skulle det bli för den födande och bebisen, den nya familjen? 

”I rummet stod personalen och försökte få min fru att inte krysta. Hon låg i sängen och jag såg hur ont hon hade. Hon lät på ett sätt jag aldrig tidigare hört. Jag såg hur barnmorskan tittade oroligt på barnets hjärtljud som jag förstod sjönk. Ytterligare en barnmorska kom in och en läkare. Alla försökte uppmana till att sluta krysta, att andas. Jag visste att hon behöver trygghet och lugn. Jag lade mig bredvid henne i sängen. Höll om henne och viskade: Älskling du behöver andas, slappna av. Jag är här. Det tog bara en kort stund så förändrades allt i rummet. Min fru kunde ta sig igenom värkarna utan att bebisens hjärtljud försvagades. Jag hade inte vetat att det var viktigt och jag hade nog inte vågat ta den platsen om jag inte hade förstått min roll som partner i förlossningsrummet. Tack för att jag läste din bok.”

Födandet och kärleken

1 kommentar

Denna text handlar om att förlora ett barn och hitta en väg framåt.

Av Kajsa Åkesdotter

Hej, mitt namn är Kajsa Åkesdotter. Om en månad är jag färdig barnmorska. Det längtar jag till! Jag har själv fött tre barn och bistått andra när de fött. 2009 födde jag vårt första barn. Det var det mäktigaste och mest storslagna jag varit med om. När jag fått upp min förstfödda dotter på mitt bröst och hunnit landa lite i kärlekseuforin som drabbade mig så insåg jag att det var slut. Jag födde inte längre. Det stora äventyret var över. Och det fick bara inte ske. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att jag skulle göra om det. Och om jag mot förmodan inte kunde få fler barn skulle jag bli barnmorska.

Jag födde fler barn. Nästa barn 2011, i maj. Mellan hägg och syren när jorden står i blom och det är som vackrast ute i naturen kom vår efterlängtade son. En vecka innan beräknat födelsedatum uppstod en oro över barnet i magen. Rörelserna kändes inte lika starka längre och vår kontakt försämrades. I två dagar gick jag med en oro. Sedan åkte jag till förlossningen. Jag grät redan i bilen in. Övertygad om att barnet skulle vara dött. Barnmorskan som tog emot mig fick in hjärtljuden på en gång och suckade över mina tårar.


”Det kommer in så många för minskade fosterrörelser och det är ju aldrig nåt fel. Nu lugnar du ner dig, åker hem och slutar känna efter så himla mycket.”


Jag skämdes så mycket och kände mig så otroligt dum. Och jag slutade känna efter. Två dagar förflöt.


Min 2,5 åring kommer fram till mig när jag står och lagar lunch till oss. Hon håller upp sina små barnhänder, kupade framför mig och tittar begrundande i dem. Sedan säger hon ” Bebisen är död. Bebisen är död nu mamma.” För att sedan återgå till sin lek. Jag hajar till men släpper händelsen. Barn säger ju så mycket. Vi somnar den kvällen, jag min man och vår dotter i bädden. Jag vaknar någon timma senare. Kroppen är alert, anar något. Jag ligger och bara andas en stund. Och sedan kommer första vågen. Som jag längtat. I två och ett halvt år hade jag gått och väntat på att få möta urkraften igen, att ge mig ut på ännu en födsloresa. Och väntat på att få föda på mina egna villkor den här gången.

Allt är förberett. Kroppen och sinnet redo. Hembarnmorskan ringer jag upp, hon åker genast. Mina föräldrar kommer. Hemmet är översållat av levande ljus i natten, den ljusa underbara majnatten. Min hembarnmorska Anneli anländer. Hon är glad och sprudlande och hon lyssnar på magen. Länge lyssnar hon.
”Jag hittar inga hjärtljud. Ibland är de svåra att få in.” säger Anneli till mig. Vi ser varandra i ögonen. Jag sänker mina först.

Vågorna väller obönhörligt fram i min kropp och de kräver hela min närvaro, jag överlämnar mig åt dem. Jag sitter på knä genom nästan hela födseln. Min man masserar mig i svanken varje värk och värmer min rygg. Jag är fullkomligt trygg i mitt hem med de jag älskar. Jag andas genom smärtan, andas ut den ur min kropp. Jag drabbas av en så tydlig insikt mitt i födseln. Det gör inte ont att ha ont när jag har allt jag behöver.
Det här måste jag berätta för kvinnorna som föder tänker jag. De ska få allt de behöver så kommer det inte göra ont. Jag fortsätter sedan och förlorar inte mig själv en enda gång i värkarbetet.
Vågorna ändrar karaktär och jag känner att nu kommer barnet snart komma. Och det kommer inte vara roligt. Jag tittar upp och ser min mor stå bredvid mig, glad och förväntansfull. Den djupa insikt som min kropp haft sedan flera dagar att något är fel formas till tanke. Jag hör mig själv säga ”Den får inte vara död. Den får inte vara död.”
Och sedan föder jag fram honom. På alla fyra föder jag. Han landar i Annelis händer och hon lägger varsamt ner honom. Jag vänder mig om och tittar på honom. Han är alldeles stilla och alldeles blå. Vi sitter i ring runtom honom och en fasansfull tystnad breder ut sig. Den bryts till slut av att min dotter går fram och sätter sig bredvid honom.

”Bebispojke. Han är död. Jag vill hålla honom.”

Hon får hålla honom. Hon är så klok. Mitt inre skriker. Men hon bryr sig inte om att han är död. Jag minns där och då vad hon sa till mig dagen innan, som om hon redan då visste, och jag bestämmer mig för att hon får leda mig nu. Jag följer hennes kärleksfullhet. Vi upptäcker honom tillsammans. Hans röda hårtofs, hans stora pojkhänder och lilla söta knappnäsa. Vi sjunger Vargsången ur Ronja Rövardotter och vyssjar honom. Det är den starkaste, smärtsammaste och trots allt ljusaste stund i mitt liv. Jag är så tacksam att Anneli inte sa något om att han var död, vilket hon ju förstod. Hon valde att bära den vetskapen ensam i rummet så att jag i lugn och ro kunde få föda. Den vackraste födsel jag fått vara med om. Evig tacksamhet och kärlek till henne!

I år skulle han ha fyllt 10 år. Han har lärt mig så otroligt mycket. Om sorg och glädje, om vad som är på riktigt viktigt. Inget annat önskar jag djupare än att han skulle levt där när jag fick honom i mina armar och att han skulle leva nu. Men ingenting annat har berört mig djupare än erfarenheterna med honom. Och därför vill jag viga mitt liv till detta att vara barnmorska. Att vara i det som berör mig mest. Efter Lillebror fick jag en till dotter, hon läkte mitt hjärta. Jag är snart färdig barnmorska och jag har varit doula under några år, både på sjukhus och i hemmet. Allt detta har varit så berikande och lärande.

Mitt kall


När jag bistår kvinnor i födsel, är kärleken min främsta ledstjärna. Att älska henne som jag har framför mig. Se henne som den födande gudinna hon är. Högakta den resa hon gör mitt framför mina ögon, alldeles under mina händer. Varje värk kan vara betydelsefull. Hur jag lägger mina händer på hennes kropp, hur jag för mig i rummet, hur jag andas och pratar, hur jag är tyst eller får henne att skratta. Hur jag stödjer henne att vila, att arbeta och att föda.

Födandet tillhör den fördolda delen av livet. Jag ser kvinnorna ofta med slutna ögon framför mig. De vandrar inåt, allt djupare in i sin kropp, allt djupare in i sin själ. För att hitta kraft, närvaro och mod i födandet behövs full koncentration inåt. Att föda är att ingå i det stora dramat mellan liv och död som utspelar sig inuti varje födande kvinnas kropp, att vara det stora dramat som ger liv till denna värld.

Under en födsel jag bistod, när kvinnan var som allra djupast inne i födandet och hade blundat en lång stund så öppnade hon plötsligt ögonen och såg på mig. Hon var buren av tillit och kärlek och kunde gå helt upp i det som skedde i hennes kropp. Och hon höll fast min blick. Jag såg i henne rakt in i födandets mysterium.
Jag såg alla födande kvinnors blickar, blicken från mina egna djur när de har fött. Min egen blick rakt framför mig. Svarta ögon som tjärnar, suddiga av smärta men även något annat. Något viktigare än smärtan. Överlämnandet, att överlämna sig själv till denna kraft, låta sig sjunka djupare, våga bli upplöst. Men också att våga bli så tydlig, så fullkomligt närvarande som endast födandet kan få oss till. Att sträcka sig upp, ut ur sin kropp, upp till himlarna för att hämta ner en stjärna i form av ett barn.

Att vara barnmorska är för mig att ha en hand i jorden och en hand i himlarna och skydda kvinnan dit hon måste gå för att hämta sitt barn. Ibland kommer kvinnan tillbaka efter denna resa utan en stjärna i sin famn. För henne och för alla kvinnor med dessa öden kommer det alltid lysa en stjärna på himlen, klarare än de andra.



Betydelsen av goda och stärkande förlossningsupplevelser

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Christina Nilsson

Mitt namn är Christina Nilsson. Jag är född och uppvuxen i en småstad i Halland. När jag var barn minns jag marknaden på torget varje månad som en spännande händelse och jag kommer med glädje ihåg promenaderna dit med mammas varma hand i min och brorsan i barnvagnen. Mamma brukade peka på ett hus som vi alltid gick förbi och berättade om när hon väntade mig och gick till barnmorskan som hade mottagning i huset. Mamma sa att barnmorskan var snäll och att hon tyckte om att gå dit. Jag förstod att mammas möten med barnmorskan hade varit betydelsefulla för henne. Inte konstigt att jag blev barnmorska, eller hur? Jag är glad och tacksam för mitt yrkesval och har alltid tyckt det känns djupt meningsfullt att möta kvinnor i betydelsefulla skeenden av livet.

Under många år arbetade jag med förlossningsvård och kvinnor med förlossningsrädsla i Göteborg. Nuförtiden delar jag min arbetstid mellan att vara barnmorska vid Munkebäcks Barnmorskemottagning i Göteborg samt lektor och docent i reproduktiv och sexuell hälsa vid Högskolan i Borås. En viktig drivkraft för mig är kvinnors rätt till bra förlossningsupplevelser. Min forskning handlar om kvinnors förlossningsrädsla och närliggande områden som traumatiska förlossningsupplevelser, vaginal födsel efter tidigare kejsarsnitt, barnmorskors vård samt förlossningsmiljö.    

Jag har under årens lopp haft många tillfällen att reflektera runt kvinnors förlossningsupplevelser. Jag minns särskilt en händelse som inträffade när jag bara varit barnmorska ett par år. Det var en kvinna som i fullgången tid kom in till förlossningen med ambulans med en ovanlig och för barnet allvarlig komplikation. Genom snabbt och effektivt omhändertagande av oss barnmorskor och läkare föddes ett välmående barn bara femton minuter efter ankomsten genom så kallat larmsnitt. Efteråt var vi mycket nöjda och stolta över vår insats. När jag några dagar senare stötte på kvinnan vid sjukhusets café och frågade hur hon mådde sade hon ”Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv!”

Jag blev förvånad över hennes svar då jag hört att både hon och barnet mådde bra efter kejsarsnittet. För mig blev det början på en lång kritisk reflektion över den vård och behandling som vi ger inom förlossningsvården. Den stora frågan för mig blev; hur upplever barnaföderskor födseln egentligen? Många kvinnor har goda upplevelser, men varför har inte alla det? När jag senare började arbeta inom Auroraverksamheten och träffade många kvinnor med negativa och traumatiska förlossningsupplevelser blev funderingarna mer påträngande. Det började kännas alltmer intressant och också nödvändigt att utforska innebörden i kvinnors upplevelser. För mig blev det starten på en upptäcktsresa som resulterade i en doktorsexamen och senare en docentur. Kvinnornas levda erfarenheter blev som ett universitet för mig – fullt av erfarenheter, insikter och kunskap – som också gjorde att jag blev uppmärksam på brister i vården.

Förlossningsupplevelser är mångdimensionella

Kvinnors förlossningsupplevelser är mångdimensionella och sammansatta. En förlossning kan upplevas som bra även om den är komplicerad. För att ge ett exempel kan en födsel som varit långsam och avslutats med akut kejsarsnitt ändå upplevas som bra om kvinnan samtidigt känt att hon fått gott stöd under tiden. Det motsatta kan också inträffa, att en okomplicerad födsel upplevs traumatisk av kvinnan. De faktorer som visat sig vara särskilt viktiga för en bra förlossningsupplevelse är att känna stöd, uppleva kontroll och bli behandlad med respekt. Gott stöd är ett skydd mot utmanande händelser och upplevelser. Det har också visat sig att miljöaspekter är betydelsefulla; som en lugn och tillåtande atmosfär där kvinnan själv sätts i centrum, att hennes önskemål respekteras, att hon får vara aktiv och känner sig trygg att föda på egna villkor.

När det talas om säkerhet vid förlossning beskrivs ofta medicinska utfall som förlossningssätt, blödning, bristning, barnets tillstånd etc. Ett lika viktigt utfall är kvinnans upplevelse. Den bör lyftas fram eftersom den kan få långtgående betydelse för hennes hälsa. Födseln av ett barn är en livshändelse där upplevelsen är oerhört central. Kvinnor minns och påverkas av sina förlossningsupplevelser hela livet. Det finns stor potential i en god förlossningsupplevelse då den ökar självkänslan och ger styrka i livet. En negativ, svår eller traumatisk upplevelse kan däremot försvaga kvinnan och har samband med allvarlig ohälsa som depression, traumatiska stressreaktioner och PTSD. Det kan även ge framtida förlossningsrädsla. Effekten kan också bli att det tar lång tid innan kvinnan vågar bli gravid på nytt eller att hon önskar kejsarsnitt vid nästa graviditet. Traumatiska upplevelser kan även påverka kvinnors relation till barnet, till familjen och andra närstående, både kort- och långsiktigt. Den inneboende kraft som går förlorad hos föderskor på grund av traumatiska förlossningsupplevelser är enorm.

När förlossningsupplevelse ska mätas brukar det vanligtvis skattas på en VAS-skala 1–10 inom tre dygn efter födseln. En mycket positiv upplevelse (8-10 på VAS-skala) varierade mellan 64% – 88% bland de olika förlossningsklinikerna i Sverige år 2020 (Graviditetsregistret). Forskningsstudier visar dock att det kan vara missvisande att mäta så snart efter födseln eftersom kvinnors bedömning av upplevelsen förändras över tid. Tätt inpå födseln kan förlossningsupplevelsen påverkas positivt av lättnad och lycka över att födseln är över och barnet mår fint, medan mer negativa aspekter kan ta längre tid att införliva. Vi behöver mer studier av förlossningsupplevelser över lång tid. Det är vanligt att mätningar görs efter tre dagar eller åtta veckor, men det ger inte hela bilden. Vi måste ställa högre krav och problematisera varför inte fler kvinnor i Sverige har mycket positiva förlossningsupplevelser.

Förlossningsupplevelsen bör uppgraderas till att bli ett av de viktiga utfallen när kvalitet ska bedömas, eftersom den har stor betydelse för hur kvinnor mår efter födseln. Det är inte rimligt att säga ”vi har världens bästa förlossningsvård”, när kvinnor lider efter traumatiska upplevelser och efterfrågar stödinsatser för oro, rädsla och psykisk ohälsa. Att enbart etikettera kvinnors oro och rädsla inför barnafödande som ”förlossningsrädsla” räcker inte. Vi måste lyssna på kvinnorna, lära oss av deras erfarenheter och kritiskt granska den förlossningsvård som ges. Gravida ska ha säker vård – medicinskt, emotionellt och existentiellt – först då kan vi säga att förlossningsvården har hög kvalitet.