Vem kan vara doula?

Foto: Lovisa Engblom

När jag väntade mitt första barn var jag ung och ingen av mina nära vänner väntade barn. Jag var ensam i min umgängeskrets. Jag läste till sjuksköterska och de flesta av mina kursare var mer inne på att förbereda nästa tentafest än att fundera över graviditet och förlossning ihop med mig. Såklart! Men jag ville ändå dela detta stora med några av mina närmaste så därför bjöd jag in min yngre syster som då var 21, och min bästa kompis som var 22 – att vara med på förlossningen. Ingen av oss hade varit med på en födsel tidigare. Det var första gången för oss allihop. Så man kunde knappast säga att någon av oss bottnade i det här med födandet.

Men vi hade umgåtts med varann under hela graviditeten – fikat, pratat och levt.  Att vi skulle få barn var stort även för dem! Det hade kommit att bli vår gemensamma angelägenhet. Och jag kände mig trygg när de var med. Såhär i efterhand kan jag se att jag byggde upp en mur av nära runtom mig som ett skydd. Och jag är så glad och tacksam att jag gjorde det! För när vi åkte in i en gemensam taxi till förlossningen mitt i natten och stötte på patrull; det visade sig att jag bara vara öppen en centimeter, det var fortfarande latensfas, alldeles för tidigt – ja då var vi ett helt kaxigt gäng som stötte på patrull. Nästa gång vi åkte in till förlossningen blev taxichauffören nervös eftersom han vill bli av med mig –  den födande kvinnan – fort, men blev dirigerad att åka en omväg för att  hämta upp min bästa kompis först.

När jag blev av med min hud och bara grät inne på förlossningsrummet, grät och andades lustgas som ett övergivet barn – ja för barnmorskorna var bara inne på rummet för att undersöka, känna om jag var öppen, hänga på dropp och skriva i journalen, det var så långt ifrån kontinuerligt stöd och handpåläggning man kan komma – då var mitt oerfarna men högt älskade crew där med mig. Dom vek aldrig från min sida. Tryckte varma kuddar hårt mot min rygg, masserade, gav mig saft i glas med sugrör,  gick på toaletten med mig som man går med en gamling på boendet – och när jag bara började skrika rakt ut så tryckte de hårt på larmknappen för min skull.

Sen när hon äntligen kom ut, vår förstfödda dotter, då grät vi allihop tillsammans.

Att anlita en professionell doula fanns inte på min världskarta då. Dels hade jag ingen uppfattning om fenomenet som sådant men sen hade jag inga pengar att betala med heller. När barnbidraget kom i slutet av månaden kände jag mig rik. Det är en verklighet som många unga mammor och pappor lever i.

Att vara  professionell doula  bygger på samma principer men med skillnaden att upplägget är strukturerat och formaliserat . Doulan har jour i flera veckor, väntar på barnet ihop med er, följer sedan med som ett kontinuerligt psykologiskt och emotionellt stöd, viker inte från din eller er sida och delar smärtan, sorgen och glädjen i detta stora.  Det är att ge sig hän och vara närvarande i ett skeende. Precis som min syster, hon väntade tålmodigt och sov på en madrass i vardagsrummet under den tre dygn långa förlossningen. Det var inte enkelt och bara lätt! Men det var ett once in a lifetime.


En reaktion på ”Vem kan vara doula?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.