Barnmorskeförbundet

Stolta barnmorskor, semlor och en bebis

Styrelsen för Uppsala barnmorskeförbund
Emma och Brita på styrelsemöte

Alltså februari ÄR verkligen VABruari. I den här familjen har det varit vattkoppor, feber, hosta och allmän ynkedom de senaste veckorna. Jag har gått och kånkat på ett litet febrigt skrott mest hela tiden och känt hur min egen energinivå samtidigt går ner på något slags strömsparläge. Vi verkar ha sluppit magsjuka, peppar peppar. För magsjukan är ändå värst. På plussidan är att jag snart har läst ut Hanna och Barnsängskriget av Pia Höjeberg. Och det kommer en recension här på bloggen så snart jag har formulerat den! Men åh, vilken skatt till bok. Den berättar allas vår historia och i synnerhet barnmorskans historia i Sverige.

Det kändes därför extra roligt att igår kväll äntligen få komma hemifrån och gå på möte med styrelsen för Uppsala barnmorskeförbund. Det var ju själva semmeldagen och vi passade såklart på att äta varsin semla. För min del har det redan hunnit bli några semlor i februari – någonting ska man ju muntra upp sig med i VAB-träsket. Och vad passar bättre än en semla? Men det kändes extra roligt att få äta den ihop med mina barnmorskekollegor, och lilla Brita som höll oss sällskap. Men hon åt bara bröstmjölk.

Mitt i myset kände jag ändå en slags smärtsam sorg. För dåtidens barnmorskor som var livegna och jobbade mest hela tiden slutade ofta sina dagar på fattighuset. Idag ser det visserligen annorlunda ut för vi lever i en annan tid – men barnmorskors arbetsvillkor fortsätter att vara ett sorgebarn. Att jobba på en förlossnings eller BB-avdelning idag är att behöva jobba nästan varannan helg, varannan jul, att bli inbeordrad när det saknas personal och leva i ovisshet om semestern under sommaren. Det är ett ständigt köpslående om barnmorskans värdefulla fritid och det är vanligt att arbeta utan varken middags eller kafferast. Det som var bättre förr var att man oftast hade hand om en födande kvinna i taget. Idag har tekniken möjliggjort för barnmorskor att (åtminstone i teorin) kunna ta hand om flera födande samtidigt. Många barnmorskor blir också fattigpensionärer eftersom det i princip är omöjligt att orka jobba heltid.

Om det är något som löper som en röd tråd genom barnmorskans historia så är det fattigdom och arbete. Men också stolthet.

En fungerande mödra och förlossningsvård är navet i ett samhälle och därför borde barnmorskors arbetsvillkor vara allas vår topp – angelägenhet. Den borde vara prio! Själv är jag oändligt glad att jag föddes i Sverige år 1981 och slapp dö i barnsäng som så många kvinnor gjort före mig. Mina fem barn fick ha kvar sin mamma och jag fick fortsätta vara deras mamma. Problemet idag är att allt färre barnmorskor vill arbeta som barnmorskor, och inom förlossningsvården är läget nu akut. Det beror på att det inte längre räcker med att locka med ett ”spännande” jobb när arbetsmodellen hör hemma på 1800-talet. Det behövs nytänk för att locka barnmorskor till att arbeta med födande. Idag vill barnmorskor inte offra hela sina liv i födandets tjänst, och det med rätta. Barnmorskor kan ju välja och vraka på andra jobb. Men vem ska ta hand om de födande kvinnorna? För de finns ju kvar.

Om du är barnmorska och undrar vad nästa steg är så vet jag svaret: gå med i barnmorskeförbundet om du inte redan är medlem. Och var stolt.

Barnmorska, barnmorskeförbundet
Stolt barnmorska

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.