Barnmorskestudent

Ska det vara så svårt? Tankar om att vara barnmorskestudent

Barnmorskestudent
Ska det vara så svårt?

Jag får många brev och meddelanden från barnmorskestudenter som känner sig vilsna. Som efter sin praktik på förlossningen inte kan tänka sig att arbeta där, fastän det var just att få arbeta med födande som kändes så lockande med utbildningen. Det är en stor diskrepans mellan teorin som lärs ut på barnmorskeutbildningen – och verkligheten så som den ser ut på våra förlossningsavdelningar. Vi måste våga prata om det. För idag får många studenter själva gå runt och bära på den inre konflikt som uppstår. Jag var en av dem. Här är en text författad av en barnmorskestudent som jag har fått tillåtelse att publicera här på bloggen:

Att vara barnmorskestudent på en förlossningsavdelning innebär en krock mellan två tankesätt. Å ena sidan har vi lärt oss att lyssna och lita på kvinnan, hennes kropp och hennes förmåga att föda. Vi har läst i kurslitteratur (och andra texter om födande) om vikten av trygghet, av att låta det vara lugnt och om hur födande kan främjas med kontinuerligt stöd. Å andra sidan har vi både från skolan och från handledare en förväntan att vi ska kunna ta hand om flera kvinnor samtidigt, att vi ska göra medicinska riskbedömningar och interventioner utifrån PM och vårdkultur på avdelningen.

Jag kan imponeras av duktiga handledare som klarar av de ansträngda situationerna och vilja bli lika duktig men samtidigt kan jag känna att jag vill göra ännu mer. Jag vill vara ett kontinuerligt stöd för en kvinna, vara närvarande på riktigt och ryta ifrån och sätta mig på tvären när föderskorna inte får det stöd de behöver. Men jag vill också kunna hålla alla bollar i luften, ha koll på flera förlossningar samtidigt och få beröm av mina handledare.

På ett sätt inser jag att jag sätter för höga krav på mig själv när jag förväntar mig att jag ska vara ”bättre” än barnmorskorna som arbetat med detta i flera årtionden. Jag ska lära mig hantverket till perfektion och samtidigt förändra hela systemet och jag inser att det inte är hållbart för min psykiska hälsa men samtidigt undrar jag vem som ska göra det om inte jag och mina kurskamrater. 

När jag träffade på en barnmorska som istället för att uppmana till epiduralbedövning såg till att någon var på rummet och skapade trygghet hela tiden blev jag glad och kände att så vill jag också jobba. Men när nästa barnmorska tog över ifrågasattes på ett hårt sätt varför kvinnan inte fått epiduralbedövning och varför hon inte hade PVK för säkerhets skull (trots att förlossningen bedömdes som lågrisk). Som barnmorskestudenter har många av oss redan lågt självförtroende och att få den typen av kritik kan ta hårt även om vi känner att vi agerat rätt utifrån evidens. Jag förstår att man när detta sker gång efter gång bryts ner och börjar arbeta ”som alla andra”, jag vill inte att det ska hända mig men inser att jag isåfall behöver starka förebilder som jag hittills inte hittat så många där jag är. 

Vi är några som pluggat ihop som pratar och drömmer om att starta eget med sammanhållen vårdkedja där kvinnan träffat barnmorskan som bistår förlossningen under graviditeten. Där längre förberedande besök under graviditeten är en självklarhet, där det finns möjlighet för vattenförlossning och både hemförlossning och barnmorskeledd enhet med närhet till obstetrisk enhet vid behov finns. Där vi kan göra hembesök i latensfas och postpartum. Vi säger nu att vi måste göra det till verklighet och att det är möjligt. Men vi har alla sett hur enheter som BB Sophia och Södra BB läggs ner trots att de födande är nöjda och hur bidraget för hemfödslar slopas i Stockholm. Vi följer nu med spänning projektet Min Barnmorska och hoppas det kan sprida sig så alla som vill (både barnmorskor och födande) får den möjligheten.

I den region vi är finns det inga alternativ. Det finns ett sjukhus med förlossningsavdelning och där finns ett litet badkar som man inte ”får” föda i. Det finns inga verksamma hembarnmorskor och jag har inte ens träffat på någon doula här, även om det finns enstaka när man googlar. 

Jag vill lära mig allt och bli världens bästa barnmorska som står trygg på stadiga ben i alla situationer men vägen dit går genom att vara ny och lära sig av andra. För att bryta mig ur det här systemet på ett säkert sätt måste jag först arbeta och få erfarenhet i systemet. Det är inspirerande att läsa om barnmorskor som dig, Märta, som hittat sätt att arbeta med det ni tror på. Jag har även varit på föreläsning med Helena Maass som har stor erfarenhet av hemförlossningar men samtidigt som det är inspirerande är det lite nedslående. När inte ens så starka barnmorskor med gedigen erfarenhet och kunskap kan försörja sig på alternativ förlossningsvård utan behöver bredda eller arbeta med annat undrar jag hur jag skulle klara det. Jag vill inte rätta in mig i ledet men jag vill inte heller skrika och bråka för det är inte sån jag är. Jag vill bara lära mig och ge stöd och vård som följer vetenskap och beprövad erfarenhet och som jag kan vara stolt över. Ska det vara så svårt?


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*